Feature story/interview with Cameron Crowe for Sonic Magazine

Låter musiken göra filmen

I

Rockjournalisten som blev filmregissör låter i sina Hollywood-dramer musiken ta större plats än vad som är brukligt. »Singles« och »Almost Famous« är bara ett par exempel på detta.

Inför Cameron Crowes senaste film »We Bought a Zoo«, där Jónsi från Sigur Rós står för ljudspåret, åkte Erik Augustin Palm till New York för att träffa drömfabrikens viktigaste musikentusiast. text: erik augustin palm

Ingen film lyfter fram musikjournalistyrket i ett lika smickrande ljus som Cameron Crowes halvt självbiografiska, Oscars-belönade sjuttiotalsrockdrama »Almost Famous« från 2000. Ändå är berättelsen om den fjunige tonåringen William Millers transformativa resa – som reporter för Rolling Stone på en USA-turné med det fiktiva bandet Stillwater – full av blickar på de mer osympatiska delarna av det märkliga gränsland av professionalism och vänskap som ett djupgående porträtt av en artist ibland kan resultera i. Men filmen vinner i slutändan på att lägga mindre vikt vid den dåtida rockmusikvärldens kickar och fällor, som hippiegruppsex och överdoser, än på musikens uppbyggliga kraft och nyckelfunktion till människans känsloliv. Och just det sistnämnda är Crowe så oerhört skicklig på att fånga.

När man träffar den i dag femtiofyraårige regissören blir det lättare att förstå varför. Dels är Cameron Crowe en av de trevligaste människor som jag har intervjuat, dels utmärks hans svar av två saker: klarsynt optimism och täta musikreferenser.

Vi möts på The Ritz Carlton intill Central Park i New York, i samband med USA-premiären av hans senaste film »We Bought a Zoo«, som har ett specialkomponerat soundtrack av Sigur Rós-sångaren Jónsi. Islänningen är också på plats i byggnaden, liksom de två huvudrolls­ innehavarna Matt Damon och Scarlett Johanssonic 34

son. Superstjärnenivån får hotellets personal och alla representanter från filmbolaget Fox att vara på helspänn. Men inte herr Crowe själv.

Han lunkar in och slår sig avslappnat ner i en vilsam pose, med ett mjukt leende bakom den långa bruna luggen. Att han vet hur det är att sitta på andra sidan bordet som journalist är tydligt. Det var på den platsen allting började.

– Jag ser tillbaka på den tiden i mitt liv med mycket värme, i synnerhet perioden då jag bodde här i New York som för mig var en helt fantastisk plats, säger han. Det var här jag först skrev ett reportage om Led Zeppelin, som jag då bodde med på The Plaza Hotel. Att i dag gå nerför 5th Avenue och se den byggnaden och tänka på allt det där är underbart. Det var en sann gåva. »Almost Famous« är alltså löst baserad på Cameron Crowes egen smått sagolika introduktion till sin »första karriär«. Redan som tretton­ åring började han skriva om musik för The San Diego Door, den då mest subversiva och hajpade tidningen i Crowes sydkaliforniska hemstad.

Efter en tids korrespondens med den inflytelserike rockjournalisten, tillika före detta San Diego-bon, Lester Bangs – som snart blev hans mentor – kom Crowe även att regelbundet skriva för de två stora rocktidningarna Creem och Circus. Som femtonåring gjorde han ett försök till ett ännu djärvare kliv och sände in texter till Rolling Stone. Tidningen nappade och inom kort lät de sin yngste journalist någon­sin skriva turnéreportage om legendariska grupper som Yes och The Allman Brothers Band. Under

sina sex år på Rolling Stone hann Crowe att bli bidragande redaktör och skriva lika uttömmande som stilbildande reportage om ikoner som Led Zeppelin, Neil Young, Bob Dylan, Fleetwood Mac och David Bowie.

Han fortsatte under många år att sporadiskt bidra till Rolling Stone och läser den fortfarande, med en granskande blick.

– Den har förändrats väldigt mycket. När jag jobbade där var den till skillnad från i dag i princip den enda amerikanska tidningen där man kunde göra riktigt omfattande reportage om musik. Men efter att ha legat i lä ett tag tycker jag att den nu börjar bli bättre igen. Jag älskar deras politiska artiklar och deras material på nätet är jättebra. Så den är på väg tillbaka.

Skiftet från rockjournalistik till rörliga bilder kom efter att Cameron Crowe vidareutvecklade sin debutbok »Fast Times at Ridgemont High« till ett manus för kultfilmen från 1982 med samma titel. Materialet wallraffade han sig till genom att som tjugotvååring låtsas vara high school-student ett helt läsår, vilket fungerade utmärkt tack vare hans pojkaktiga utseende.

Den ungdomliga utstrålningen bär Crowe med sig även i dag. Hans klädstil när vi ses på The Ritz Carlton är löst ledig och entusiasm präglar bemötandet. Men där finns också känslan av en medelålders mans jordade trygghet och den empati som en livskris kan framkalla.

2010 blev Crowe efter två års separation lämnad av sin fru, Heart-gitarristen Nancy Wilson, som ▶

foto: Fin Costello/Redferns/Getty Images

Regissören och forne musikjournalisten Cameron Crowe under en turné med Deep Purple i USA 1974.

▶ sonic 35

>> Cameron Crowe

Matt Damon, Scarlett Johansson och Cameron Crowe under inspelningen av filmen »We Bought a Zoo« .

»Folk gav varandra bland-CD:s till höger och vänster.« SCARLETT JOHANSSON

han då hade varit gift med i tjugofyra år. Parallellt med att äktenskapet upplöstes tampades Crowe med nederlaget från sin långfilm »Elizabethtown« från 2005, en flopp både kommersiellt och kritikermässigt.

Förlösningen kom genom arbetet med »We Bought a Zoo«, som är en tolkning av den brittiske journalisten Benjamin Mees självbiografi.

Historien om Mees väg vidare som ensamstående, zooskötande pappa efter att hans fru har gått bort i cancer nådde Crowe vid rätt tidpunkt (då han för övrigt precis hade tvingats lägga ned planerna på en Marvin Gaye-dokumentär). Döds­ länken fanns inte, men även han var en ensamstående pappa som bearbetade en förlust.

– Själv skulle jag nog aldrig ha kommit på en sådan här berättelse, men när jag upptäckte boken jobbade jag med ett manus med nästan samma tema, nämligen förmågan att kunna förvandla sorg och förlust till glädje. Det projektet fick en fnurra på tråden samtidigt som det här sa »välj mig«.

Men den bitterljuva vändningen från vemod till lycka återkommer i dina filmer och deras musik, oavsett om det handlar om jättesuccér som »Jerry Maguire« eller om smalare filmer som din Pearl Jam-dokumentär från i fjol. Varför tror du att du återvänder dit?

– Inte så olikt »We Bought a Zoo« handlar Pearl Jam-dokumentären om att ta sig framåt

»Man har valt rätt musik om den har kommit till en på samma sätt som andra saker kommer till en naturligt i livet. Där rätt låt spelas vid rätt tillfälle och blir så stor del av upplevelsen att man tar med den som en existentiell souvenir.« CAMERON CROWE sonic 36

efter en tragedi och göra något konstruktivt av det hela. Livet består av mörker och ljus. Varje dag ser man säkert fyra–fem saker som man skulle kunna lägga sig ner i fosterställning och ge upp totalt över om man skulle tänka på dem för mycket, så jag tycker att det är meningsfullt att berätta historierna om de människor som kan omvandla sådana känslor till något annat.

Vad var din tanke bakom soundtracket till »We Bought a Zoo«?

– Att skapa en sorts förtrollning på något sätt, vilket var skälet till att Sigur Rós och Jónsis musik blev en ledtråd och sedan hamnade i första rummet. Den är så filmisk och kraftfull, så berättelsen måste förtjäna den. I ett tidigt skede var en Neil Young-låt som heter »War of Man« också viktig, men den passade inte i filmen.

Man har valt rätt musik om den har kommit till en på samma sätt som andra saker kommer till en naturligt i livet. Där rätt låt spelas vid rätt tillfälle och blir så stor del av upplevelsen att man tar med den som en existentiell souvenir. Även det visuella har tydligen påverkats av Sigur Rós. Den uppmärksamme noterar att slut­scenen refererar till en av de bästa scenerna i bandets konsertfilm »Heima«.

– Ja, »Heima« är en av mina favoritfilmer någonsin. DVD-utgåvan ligger alltid nära min DVDspelare och jag tittar ofta på den. Det är en film som skildrar en annan värld, som man kan förlora sig själv i och som är berusande. När filmen

med på soundtracket till »Vanilla Sky«. Kozelek medverkar även där i en liten roll, med den fantastiska raden »Fixa ditt jävla ansikte!« hysteriskt vrålad till Tom Cruise huvudkaraktär.

I dag är Crowe och Kozelek vänner och i startgroparna på ett nytt, ännu hemligt filmprojekt.

Den San Francisco-baserade sångaren minns när han fick beskedet om »Almost Famous«rollen.

– Flera månader efter att jag hade gjort min nervösa audition ringde Cameron mig klockan ett på natten när jag var i Cardigans-gitarristen Peter Svenssons lägenhet i Malmö. Efter samtalet ropade jag ut att jag hade fått rollen, utan att någon i rummet fattade vad jag menade.

är slut vill man återvända till platsen och känslan som den skildrar. Alla som arbetade med »We Bought a Zoo« fick se »Heima« och den blev verkligen en av våra vägvisare. Produktionens kodnamn var till och med »Heima«. Allt gjorde att det liksom blev en självklar grej att jag skulle be Jónsi att komponera soundtracket.

Du uppvaktade Matt Damon med en bland-CD för att få honom att ta rollen och du spelar visst upp musik samtidigt som du filmar scenerna. Hur blev det din metod?

– Jag flöt liksom in i det sättet att regissera, eftersom jag tar mig an nya projekt från en musikalisk utgångspunkt. Det börjar alltid med en massa låtlistor och skivor som inspirerar mig när jag skriver manuset, så en gång testade jag att spela upp musiken medan jag filmade. Det var faktiskt Tom Cruise som var den förste som sa att han gillade det specifika sättet att arbeta på och det gav mig modet att fortsätta i den riktningen. Inte alls som en gimmick eller en ploj, utan mer som en sorts känslomässig partner eller komponent att ge till skådespelarna.

När jag senare under dagen träffar Scarlett Johansson och Matt Damon klarnar bilden av exakt hur avgörande musiken är under en Cameron Crowe-filminspelning. Johansson, som till synes är bakfull och för tillfället säger vara inne i en intensiv Cocteau Twins- och This Mortal Coil-period, överrumplades först av att musik spelades samtidigt som hon spela upp en scen.

– Inledningsvis visste jag inte riktigt hur väl den kombinationen skulle fungera, men sedan älskade jag det. Allting som inspirerar den kreativa processen är spännande. Skådespelare använder ofta musik som ett verktyg, så det var intressant att låta den styra tempot och tonen.

Cameron gör jämt sitt yttersta för att skapa en atmosfär där allt tänkbart kreativt kan hända.

Jónsi.

Jónsi och Cameron Crowe var inte främlingar för varandra när regissören ringde och bad om ett soundtrack. De två hade först kontakt för ett drygt decennium tidigare, då tre Sigur Rós-låtar valdes med i Crowes film »Vanilla Sky«. Den skönt egendomlige sångaren, som ser högst mal­ placerad ut bland det uppvarvade Hollywoodfolket på hotellet, talar varmt om regissören.

– Cameron är rolig. Han vet allt om alla artister eftersom han var musikjournalist när han var yngre. Så man kan säga att han i princip vet allt. Och han är så öppensinnig och lätt att sam­ arbeta med. Jag visade honom lite idéer och han gav sin reaktion och sa att det var för tungt, eller

– Han är en av de snällaste människor som jag någonsin har träffat. Han är opretentiös och extremt ödmjuk med tanke på allt som han har åstadkommit. Och jag har aldrig sett honom använda en mobiltelefon under en filminspelning. Han ger skådespelarna allt fokus. Dessutom är han enormt positiv och berömmer gärna de i sin omgivning. Just det är »väldigt Cameron Crowe« enligt mig. Han är liksom både killen som turnerade med Led Zeppelin och som visar en respekt.

Vad tycker du är utmärkande för Camerons användande av musik i sina filmer?

Mark Kozelek.

Fick du också en bland-CD av Cameron innan du tackade ja till rollen?

– Nej, jag gav faktiskt honom en bland-CD, med bland annat Iron & Wine och Nick Cave på. Jag gjorde en till Matt Damon också. Folk gav varandra bland-CD:s till höger och vänster. Även Matt Damon – för dagen med nyrakad skalle inför sin roll i det kommande sci fi-dramat »Elysium« – var obekant med Crowes kring­ gående av uttrycket »tystnad, tagning«.

– Jag har aldrig varit med om det förut och det var fascinerande att se vad det tillförde.

När det gäller scener där någon pratar i ett rum förstör man självklart dialogen om man har musik på samtidigt, men det hjälpte till i scener utan dialog, som det finns många av i filmen.

Hur är Cameron som person, både privat och i sin regissörsroll?

Ur »Almost Famous«..

Cameron Crowe och Pearl Jams Eddie Vedder.

att det var perfekt. Det var förmodligen en soundtrackkompositörs drömscenario som jag var med om, för jag hörde så många skräckhistorier om svåra regissörer. Cameron höll alla Fox-chefer borta, så det var bara han och jag och min pojkvän under inspelningen.

En annan artist som talar varmt om Cameron Crowe är singer-songwritern Mark Kozelek, som debuterade som skådespelare i »Almost Famous« – där han trots en sparsmakad dialog har en av de större rollerna som bandet Still­ waters basist. Dessförinnan hade Crowe länge varit ett fan av Kozeleks tidigare band Red House Painters, vars »hitlåt« »Have You Forgotten« är

– Cameron kan konsten att inspirera och vet hur han ska integrera musik i filmer. Många regissörer använder musik för att manipulera publiken, men Cameron använder den i stället för att utvidga scener. Alla som har sett hans första [som regissör] film »Say Anything« minns hur Peter Gabriels låt »In Your Eyes« används där, men innehållet i scenen är lika träffande.

Det finns många fler oförglömliga scener där musiken är avgörande, till exempel när Kate Hudson dansar till Cat Stevens i »Almost Famous« eller när vi alla sjunger »Tiny Dancer« av Elton John på turnébussen.

Det går att fortsätta väldigt länge på Mark Kozeleks lista: Tom Cruise hoppandes från ett tak till tonerna av Sigur Rós i »Vanilla Sky«, den perfekt placerade »Come Pick Me Up« av Ryan Adams när Orlando Bloom ringer Kirsten Dunst i »Elizabethtown«, Paul McCartneys bril­ janta instrumentallåt »Singalong Junk« i en ordlös scen mellan Tom Cruise och Renée Zellweger i »Jerry Maguire« eller Pearl Jam rockandes sin »State of Love and Trust« live till trösta bästa vännen i kärleksnöd-scenen i Cameron Crowes första renodlade musikdrama »Singles« – den mest definitiva skildringen av det tidiga nittiotalets grungescen i Seattle. Eller varför inte det utsökt snyftiga slutet i »We Bought a Zoo« som toppas av Jónsis fantastiska låt »Gathering Stories«, till vilken för övrigt Cameron Crowe är medkompositör? Den cameronska skattkammaren är diger.

Med »We Bought a Zoo« har Cameron Crowe som regissör en resumé bestående av sju långfilmer varav två kretsar helt runt musik, samt tre musik­dokumentärer – »Tom Petty And The Heartbreakers: Playback« (1995), »The Union« (2011), om Elton John och Leon Russells gemensamma album, samt »Pearl Jam Twenty« (2011), med en allomfattande tidslinje över sonic 37

▶

>> Cameron Crowe

»Cameron kan konsten att inspirera och vet hur han ska integrera musik i filmer. Många regissörer använder musik för att manipulera publiken, men Cameron använder den i stället för att utvidga scener.« MARK KOZELEK

Soundtrack för soundtrack Fast Times at Ridgemont High (1982)

Med undantag för Martin Scorseses användande av »Late for the Sky« i »Taxi Driver« har Jackson Browne nog aldrig låtit lika livsnödvändig som när den här filmen nyttjar hans »Somebody’s Baby«. Hela ljudspåret är en välbalanserad blender av polerad sjuttiotalistisk kalifornienrock och snärtig new wave-pop.

Say Anything (1989)

Paul Westerberg borde bjuda John Cusack på en öl. Minst.

Det var skådisen som tipsade sin regissör om att spana in The Replacements, insiderdarlings hos åttiotalets nya generation Hollywood-stjärnor (Matt Dillon, Johnny Depp och Winona Ryder var också fans). Minneapolis-rockarnas hjärtekrossare »Within Your Reach« är jämte Peter Gabriels »In Your Eyes« filmens nyckellåt, och den skulle leda till fler musikaliska bidrag till Crowe-filmer för Westerberg. I sig en bidragande anledning till att låtskrivaren de senaste tio åren hållit extremt låg profil. Crowe sägs ångra en smula att han gav sin favorit ekonomisk möjlighet till att gå i förtidspension.

Singles (1992)

Det miljonsäljande ljudspåret till Crowes vältajmade, intensivt flanellrutiga och charmigt larviga dramaskildring av Seattlerocken består i mesta laget av tungrodd grungesörja (Alice In Chains, Soundgarden) som må ha varit ett kulturfenomen men varken lät bra då eller nu. Paul Westerbergs båda popstänkare »Dyslexic Heart« och »Waiting for Somebody« stjäl showen fullkomligt. Replacements-mannen står också för filmens instrumentala passager.

Jerry Maguire (1996)

Den som har sett filmen vet värdet av Bruce Springsteens »Secret Garden« här. På det stora hela är det så att ser man om filmen gör man det faktiskt mer för musikens skull – inledningens »Magic Bus« med The Who! – än för handlingen i sig.

sonic 38

text: pierre hellqvist

Almost Famous (2000)

En massa utdömd dinosaurierock som få trodde någonsin skulle få upprättelse låter plötsligt som självaste himlen. Ja, till och med Yes.

Vanilly Sky (2001)

Kanske det allra tydligaste exemplet på hur Cameron Crows val av musik lyfter en hel film. Den här blockbustern vore verkligen något helt annat utan ljudspåret med bland andra Radiohead, Jeff Buckley och Peter Gabriels mäktiga »Solsbury Hill«.

Elizabethtown (2005)

My Morning Jacket bidrar inte bara med musik, utan medverkar även i själva filmen. Mer behöver väl egentligen inte sägas. Extra plus för The Concretes »You Can’t Hurry Love« och, inte i filmen men på ena (det kom två volymer) soundtrack-CD:n, Patty Griffins »Long Ride Home«.

We Bought a Zoo (2011)

Soundtrack-CD:n rymmer uteslutande prisad musik av Jónsi och Sigur Rós men i filmen kan man även avnjuta örongodis som The Upsetters »For a Few Dollars More«, Echo & The Bunnymens »Do It Clean« och, som brukligt är med Crowe-rullar, en Tom Petty-låt (denna gång »Don’t Come Around Here No More«).

Lyssna på Cameron Crowe!

Eller ja, lyssna på valda låtar ur hans filmer på den Spotify-spellista vi lagt ut på sonicmagazine.com. Från The Hollies version av Judee Sills »Jesus Was a Crossmaker« till Red House Painters »Have You Forgotten«. Och en massa annat. Bara bra grejer.

Seattle-bandet. Musik står med andra ord i zenit med film hos Crowe. De är oförenliga. Ändå är han främst regissör.

Hur känns det att lägga ner så mycket arbete på en film, när det som många journalister frågar dig om främst har att göra med dess musikaliska aspekter? Är det frustrerande?

– Med tanke på min bakgrund och att jag är ett så stort musikfan är det klart att det är kul att prata om det. Men det visuella uppstår parallellt med musiken och är på ett sätt nästan mer personligt än vad musiken är. Bilderna som man vill fånga är först bara snapshots i hjärnan, medan musiken redan finns där och är tillgänglig för alla. Det visuella är faktiskt lika viktigt för mig.

Hur hittar du ny musik nu för tiden? Letar du på nätet och i sociala medier?

– Ja, man får en väldigt bra och övergripande känsla där för vad människor i allmänhet gillar och vad man själv gillar. Jag har upptäckt så mycket musik från att klicka mig runt på nätet, på till exempel Myspace och Twitter [där Crowe har över sextiotusen följare]. Jag hittar all möjlig musik där som jag inte visste existerade, eller tips på filmer och böcker.

Och livemusikscenen, hur mycket tar du del av den numera?

– Det är mycket fantastisk musik som spelas på klubbar. Ofta kan man i dag på mindre ställen se artister som brukade spela i större konsertlokaler när musikindustrin hade det lättare.

Härom dagen såg jag Joseph Arthur på The Troubadour i Los Angeles. Herregud, vilka bilder den killen skapar med sina låtar. Det var en väldigt inspirerande kväll och de ungefär tvåhundra personer som var där kände säkert att det var en av de bästa konserter de har sett. Det stämmer inte att livemusiken är död. Det kommer aldrig att ske.

Där är den igen, hoppfullheten i samklang med musikintresset. I en underhållningsvärld genomsyrad av omedelbar tillfredsställelse och en nästintill grotesk övergödning av sinnena är Cameron Crowe precis den audiovisuella idealist som Hollywood behöver. Han vet hur de två medieformerna utvinner det bästa hos varandra.

Crowe är förstås lika fenomenal på att skriva dialog och djupgående oneliners som han är på att välja rätt musik, men medan orden kan vara sekundära spelar musiken i hans filmer aldrig en biroll. Den öppnar karaktärerna ytterligare eller säger det som skådespelarna på skärmen – eller vi framför den – inte förmår. ■ vid denna tidpunkt är det oklart när »we bought a zoo« går upp på de svenska biograferna.