(
2 KULTUR fredag den 25 september 2009
Tystad Skivan där David Lynch sjunger har stoppats. SvD tar en titt på albumen som drogs in – och blev legendariska.
köket Frukter
ger liv åt grytan
höstens vinguide dalí på moderna mästerligt av oates jay-z är i stan lagerlöfbråket johan glans på rival
8 reportaget
SvD fredag 25 september 2009
Drömtrion David Lynch, Sparklehorse och Danger Mouse är huvudansvariga för det audiovisuella projektet Dark night of the soul. Överst tre David Lynch-fotografier som ingår i projektet.
reportaget 9
SvD fredag 25 september 2009
Mörklagd musik David Lynch som sångare, Nina Persson och Iggy Pop som gästartister – den omtalade skivan Dark night of the soul har stoppats
från att ges ut, men har ändå seglat upp som en kandidat till årets bästa album. SvD tar en titt på albumen som försvann, men som ofta dyker upp på nytt i den digitala musikåldern.
D
Text erik augustin palm
ark night of the soul är ett historiskt begrepp som återfinns inom såväl jungiansk psykoanalys som hos den amerikanske författaren F Scott Fitzgerald. Ursprunget är en skrift av den spanske 1500-talspoeten och katolske mystikern St. John of The Cross, om en period av andlig utveckling präglad av djup själslig ensamhet, strax innan ett upplyst tillstånd infinner sig. I senare användning fungerar uttrycket som metafor för existentiell kris eller, kort och gott, depression. År 2009 är betydelsen främst det ännu officiellt outgivna samarbetet mellan monsterproducenten Danger Mouse, singer/songwritern Sparklehorse (Mark Linkous) och en av vår tids största surrealister; filmregissören och allkonstnären David Lynch – samt en mängd stora gästartister. Själens mörker finns förstås med i allra högsta grad. Över telefon från Los Angeles berättar en oväntat pratglad Danger Mouse – eller Brian Burton som han egentligen heter – om projektets upprinnelse. – Processen inleddes egentligen för tre år sedan, då jag föreslog för Mark att vi skulle skriva musik ihop. Han var genast positiv till
iden, men ville delta utan att vara huvudvokalist för att på så sätt känna mindre press och mer ren skaparglädje. De två musikaliska innovatörerna, båda genremässiga kameleonter, lärde känna varandra när den närmast febrilt aktive Danger Mouse var medproducent på Sparklehorsealbumet Dreamt for light years in the belly of
David Lynch tyckte om vad han hörde och ville gärna sälla sig till skaran av kreatörer. Lynch ville ta stillbilder – och sjunga!
M
a mountain, från 2006. Efter förslaget om ett nytt samarbete följde mängder av musikaliska idéutbyten. Parallellt plockade Danger Mouse hem Grammys för sin produktion av Gorillaz och egna duon Gnarls Barkley. 2008 började arbetet med det nya albumet ta fart
på allvar, men än så länge fanns där ingen titel eller något uttalat tema. Det förändrades när Danger Mouse kontaktade David Lynch. – Jag bor ganska nära Lynch här i Los Angeles och åkte en dag hem till honom för att spela upp den musik som jag och Mark hade gjort dittills. Vid det laget hade artister som Iggy Pop, Vic Chesnutt och Julian Casablancas från The Strokes redan anslutit sig till projektet. David Lynch tyckte om vad han hörde och ville gärna sälla sig till skaran av kreatörer, men inte genom en film som Danger Mouse bett om. Lynch ville istället ta stillbilder – och sjunga! Hur var det att arbeta med David Lynch som sångare? – Inledningsvis var jag inte helt säker på Lynchs musikaliska medverkan, men så råkade jag höra ett par spår från Inland empiresoundtracket som jag tyckte väldigt mycket om, utan att veta att det var han som sjöng. Efter det presenterade jag två låtar som ännu saknade ett vokalmässigt hem, som Lynch kom med väldigt bra idéer till. Jag älskar verkligen hans röst.
m
7 Stjärnspäckat audiovisuellt projekt De gästartister som medverkar på Dark night of the soul är: Flaming Lips, Gruff Rhys från Super Furry Animals, Jason Lytle från Grandaddy, Julian Casablancas från Strokes, Frank Black, Iggy Pop, James Mercer från Shins, Nina Persson, Suzanne Vega och Vic Chesnutt.
Nina Persson
Iggy Pop
Frank Black
Suzanne Vega
Foto: P Sörquist/SCANPIX
Foto: N Strange/AP
Foto: S Jerrevång/SCANPIX
Foto: G Kefalas/AP
Danger Mouse är en av 2000-talets största producenter och har nominerats till elva Grammys och vunnit två. Utöver sin egen neosoulduo Gnarls Barkley, som han har ihop med rapparen/ sångaren Cee-Lo, har Danger Mouse producerat skivor åt bl.a. Gorillaz och Beck. Hans
olagliga mashupskiva The grey album från 2004, en hybrid av The Beatles vita album och The black album av Jay-Z, blev höjd till skyarna av musikpressen. I mars 2009 hamnade Danger Mouse på plats 48 på Rolling Stones lista ”100 People Who Are Changing America”.
Danger Mouse Foto: Peter Kramer/AP
10 reportaget
SvD fredag 25 september 2009
Beach Boys – Smile (1967) Pophistoriens mest omtalade osläppta album. Kom 2004 i en nyversion som soloalbum av Brian Wilson.
Neil Young – Homegrown (1975) Akustiskt countryalbum som till stor del avhandlade Neil Youngs brustna förhållande med skådespelaren Carrie Snodgress. Drogs in av Young själv, med förklaringen att musiken var för nedstämd. Planeras nu ges ut på samlingen The Neil Young archives volume 2.
Plötsligt stoppade EMI utgivningen. En officiell förklaring saknas fortfarande. Titeln Dark night of the soul satte Lynch på den brusigt suggestiva nattballad som avslutar albumet, sannolikt inspirerad av begreppets kulturella kanon. När Danger Mouse och Sparklehorse lyssnade igenom allt material fann de att namnet var perfekt för hela projektet. – Vi gav inga direktiv för vad artisterna skulle skriva för texter eller hur de skulle sjunga. En stor anledning till atmosfären är nog att Mark och jag hade gjort den instrumentala musiken, som sångarna sedan förhöll sig till.
Foto: scanpix
Dusty Springfield – Longing (1974) Skulle ha blivit soulsångerskan Dusty Springfields tionde album, med några av hennes starkaste låtar, bland annat Janis Ian-covern In the winter. Övergavs
av Dusty Springfield på grund av dåligt självförtroende och drogproblem. Alla låtar utom en gavs ut 2001 på skivan Beautiful soul: The ABC Dunhill collection.
David Lynchs konstfoton är inspirerade av musiken och texterna – och är ibland rakt visuella översättningar av dem. Under sommaren pågick en stor Dark night of the soulutställning på det prestigefyllda Michael Kohn Gallery i Los Angeles. Låten Little girl, med sång av Julian Casablancas, illustreras där till exempel av en skruvad, Lynchiansk grillfest med 50-talsestetik, där värdinnans ansikte smälter. Galleristen Michael Kohn, en veteran inom branschen, ger sitt omdöme: – Jag tycker faktiskt att musiken är mörkare än fotografierna, även om flera av dem
? Är de outgivna skivorna överskattade? Innan fildelningstjänster gjorde bootlegs tillgängliga för massorna var osläppta album något som skivsamlare mest drömde om. Musikjournalisten Dan LeRoy gör i sin bok The greatest music never sold en djupdykning i ämnet, med överraskande resultat.
Vad var din mest oväntade upptäckt? – Förmodligen det att flera av de osläppta album som blivit kända inte har dragits in av elaka skivbolag. Ofta är det ett val av artisten själv.
Dan LeRoy
Ser du någon röd tråd hos de här skivorna? – De flesta album som
nämns i min bok har gjorts av artister som nått en punkt i sin karriär där de trott sig ha förtjänat en större kontroll över sin utgivning än de faktiskt haft i slutändan.
vill säga att de blir legendariska för att de är ”förbjudna”. Med det sagt finns ändå många fantastiska osläppta album, inte minst Juliana Hatfields God’s foot.
Överskattas värdet av de osläppta albumen? – De flesta av de här skivorna följer Smile-modellen, det
Vad anser du om de rättsliga turerna kring Dark night of the soul? – Den dispyt som omringat
Dark night of the soul känns lustigt gammaldags och påminner om en tid då skivbolag hade all makt. I dag finns det så många vägar att kringgå den typen av blockad. Som Bill Laswell påpekar i min bok är det i dag mest troligt att all inspelad musik förr eller senare kommer att nå ut.
reportaget 11
SvD fredag 25 september 2009
Banbrytande hiphop före sin tid, menar invigda. Skivbolaget Warner ansåg att mixen av jazzinfluerad hiphop och drum’n’bass var för experimentell. Ersattes av det aningen mer konventionella albumet J. Beez wit the remedy. Några av låtarna från Crazy wisdom masters gavs senare ut på bootleg.
definitivt är kusliga. Lynch är bäst när hans bilder är tydligt surrealistiska, som fotot av ett enormt människohuvud på familjens middagsbord. Det avvikande i det normala är hans domän. Hur tycker du att musiken och fotografierna kompletterar varandra? – Ibland är bilderna narrativ, andra gånger svarar de på musikens stämning. De är dock inte beroende av musiken som konstverk utan står på egna ben. Lagom till vernissagen var albumet – som är helt självfinansierat – tänkt att släppas ihop med en fotobok, men plötsligt blev det stopp då skivbolaget EMI hotade att stämma. En officiell förklaring saknas fortfarande. Det enda uttalande som SvD har lyckats få från skivbolaget lyder: ”Danger Mouse är en briljant, talangfull artist som vi hyser enorm respekt inför. Vi arbetar med Brian och hans management för att lösa situationen”. Det är tydligt att ämnet är känsligt för EMI:s pressansvariga i England och USA. Liksom andra tidningar har SvD inte fått några konkreta svar och spekulationerna på nätet är därför många. Den mest populära teorin är att situationen beror på kontraktet som Danger Mouse har med skivbolaget Lex Records, som ägs av EMI. Storbolaget tros nu utnyttja kontraktet som juridiskt hänglås eftersom de inte skulle
få ta del av intäkterna från detta frilansprojekt. En annan mindre trolig teori är att konflikten går tillbaka till den ”olagliga” Danger Mouse-skivan The grey album från 2004, där Jay-Z och The Beatles mixats samman. EMI äger rättigheterna till The Beatles katalog och ska därför ha blivit rasande när materialet användes otillåtet. Därtill har konspiratoriska belackare kastat ut anklagelser om att det hela är ett pr-trick. Att avskriva allt som ett mysterium i klassisk Lynch-anda är tveklöst det roligaste alternativet. När utgivningen inte blev av som planerat, bifogade Danger Mouse – i vad som såg ut som en ren protest – en tom inspelningsbar cd-skiva (cd-r) till konstfotoboken, med orden ”används som ni vill”. Innan dess hade dock public service-radio-kanalen NPR:s musiksektion hunnit få rätten att streama skivan från sin sajt, som i dag är det enda lagliga sättet att lyssna på Dark night of the soul. – Jag har valt att inte ifrågasätta varför just de har tillåtelse – på så sätt får ju folk i alla fall höra musiken, säger Danger Mouse. Han är i dag osäker på om cd-r-skivan var en bra idé eller inte: – Cd-r-skivan var ett snabbt och ogenomtänkt drag, utan någon uppmaning om att använda skivan på ett visst sätt. Min enda önskan är att folk ska få höra musiken ihop med
Foto: Heiko Junge/SCANPIX
Mytomspunnet techno-metalalbum, tänkt som motsats till hitskivan The white room. De många ominspelningarna antas ha dödat projektet.
Den kanske mest renodlat funkiga Prince-skivan, först enbart släppt som promo och sedan i en ytterst begränsad upplaga 1994, innan det åter drogs in en kort tid efter. Ursprungligen drogs The black album in av Prince själv, då denne enligt utsago upplevde albumet som ondskefullt.
Foto: Gunnar Seijbold/scanpix
KLF – The black room (1991)
Jungle Brothers – Crazy wisdom masters (1992)
Prince – The black album (1992)
Juliana Hatfield – God’s foot (1997) Skivan vars inställda utgivning försatte indiepopdrottningen i en djup depression. Ett av hennes starkaste album, enligt de som hört bootlegutgåvor.
bilderna, och jag ville inte ge ut boken utan en tillhörande skiva. Önskan om att folk ska få höra musiken är uppfylld. Utöver NPR Musics streamsajt flyter piratkopior omkring på nätet. Inflytelserika musiktidningar som PopMatters, Pitchfork och Rolling Stone har gett skivan högt betyg – och utmärkelser som ”en kandidat till årets bästa album” florerar bland både journalister och bloggare. Men de stora Itunesmassorna har ännu inte upptäckt skivan. En av de många artisterna som deltagit i projektet är svenska Nina Persson, som tidigare arbetat ihop med Sparklehorse när denne producerade det första A Camp-albumet. Persson, som sjunger på låten Daddy’s gone, är mycket entusiastisk: – Jag tycker att hela formatet är fantastiskt! Som vanligt med David Lynch är det svårt att säga exakt vad han håller på med, men det svider någonstans och pusselbitar man inte ens visste att man saknade, faller på plats. Även Danger Mouse är väldigt stolt över sin skapelse. Han är dock märkbart besvärad av den juridiska konflikten med EMI och vill inte uttala sig om den. – För mycket kraft och talang har lagts ned på den här musiken för att den ska förbli outgiven. Förhoppningsvis blir Dark night of the soul inte en av de där försvunna skivorna. noje@svd.se
David Bowie – Toy (2001) Kombo av nya låtar och nyinspelningar av okända tidiga Bowielåtar. Flera av låtarna från Toy släpptes istället på albumet Heathen.
0 webben 3 Lyssna lagligt på Dark night of the soul på NPR Musics sajt: Gå till: 5 www.npr.org och skriv ”Dark night of the soul” i sökfältet. Officiell hemsida för Dark night of the soulprojektet: 5 www.dnots.com Officiell sida för Danger Mouse: 5 www.dangermousesite.com Sparklehorses officiella sida: 5 www.sparklehorse.com David Lynchs officiella sida: 5 www.davidlynch.com