FOTO: HBO NORDOC
08
SVD KULTUR SÖNDAG 4 OKTOBER 2015
Baserad på en sann lögn Både tv-serien och filmen ”Fargo” påstår sig bygga på verkliga händelser. Men leken med sanningen slutar inte där. SvD:s Erik Augustin Palm besöker inspelningen av seriens andra säsong och reder ut den invecklade röran av fantasi och verklighet. Text ERIK AUGUSTIN PALM
SVD KULTUR SÖNDAG 4 OKTOBER 2015
09
D
10
SVD KULTUR SÖNDAG 4 OKTOBER 2015
FOTO: WORKING TITLE FILMS
Ovan: Bruce Bohne och Frances McDormand. Till höger: Steve Buscemi. Nedan: Peter Stormare. Samtliga bilder ur ”Fargo” från 1996. FOTO: WORKING TITLE FILMS
FOTO: WORKING TITLE FILMS
et här är en sann historia. Så lyder textraden som visas i öppnings scenen av bröderna Coens flerfaldigt pris belönade ”Fargo”, som hade premiär på Cannesfestivalen 1996. Filmen berättar om den bortkomne bil försäljaren Jerry Lundergaard i Minne sota (gestaltad av William H Macy), som på grund av svåra ekonomiska problem och usel slutledningsförmåga fattar ett lika desperat som korkat beslut. Han lejer två småskurkar (Steve Buscemi och Peter Stormare) för att kidnappa sin fru och pressa sin förmögne svärfar på pengar. Det hela hamnar snabbt bort om all kontroll i en härva av blod och död, som en gravid polischef (Frances McDormand) försöker nysta upp – och där en portfölj med nästan en mil jon dollar begravs i snön längs en motor väg. Hyllningarna till filmen lyfte särskilt fram bröderna Coens hantering av regionen där staden Fargo ligger – det ensliga och i filmen snötäckta land skapet på gränsen mellan delstaterna Minnesota och North Dakota – samt människorna och den lustigt tillknäppta sociala kulturen. Många av skribenter na köpte påståendet i inledningen rakt av – och i en tidsålder utan Google och smarta telefoner var det kanske inte så konstigt. Den i dag framlidne filmkriti kern Roger Ebert skrev i sin recension att han inte hade ”några som helst tvivel om att händelser som dessa faktiskt ut spelade sig i Minnesota, 1987”. I inter vjuer höll bröderna Coen fast vid lög nen – ända till två månader efter pre miären. Då publicerades manuset till ”Fargo”, där bröderna Coen tydligt erkände att filmen enbart ”låtsades att vara sann”. Så när tv-serien med samma namn hade premiär våren 2014, och öppnade sitt första avsnitt med samma textrad som i filmen, visste recensenterna hur det egentligen förhöll sig. Serien är inspirerad av filmen och har bröderna Coen som exekutiva producenter, men handlar om helt andra brott och helt andra rollfigurer under ett helt annat år. Vad är det med Fargos universum som fascinerar så? Handlar det bara om att man vill utvinna mer populärkultur ur ett filmiskt mästerverk? Det vill jag ta reda på när jag besöker inspelningen i Calgary, Kanada – som i säsong två får föreställa Minnesota och South Dakota (som här har fått ersätta North Dakota), år 1979. Vi är tio journalister som bussas runt till inspelningsplatserna, en solig dag bland mäktiga granar och pittoreska timmerhus. Den första scenen jag får observera visar en uppgörelse vid en
stuga i skogen med Ted Danson i rollen som sheriff, och Patrick Wilson i huvud rollen, polismannen Lou Solverson. Den kvinnliga huvudrollen innehas av Kirsten Dunst. Lou är en ung version av den pensionerade konstapeln med sam ma namn i säsong ett. Efter att ha åter vänt från Vietnamkriget hamnar han mitt i en utredning av rivaliserande brottssyndikat. Wilson och Danson, klädda i bruna 70-talsuniformer, smyger fram bakom granarna och blir beskjutna med lös plugg som viner mellan stammarna. Skottljuden är övertygande och vi står på behörigt avstånd, alla med hörsel skydd på. – Jag är ett sådant enormt fan av originalfilmen, berättar Patrick Wilson en stund senare i en närliggande stuga. Den 42-årige skådespelaren är fort farande lätt andfådd efter att ha tagit om skjutscenen gång på gång de senaste timmarna. – När det gäller bröderna Coens filmer är det ”Fargo” jag alltid går tillbaka till. Och i den här säsongen är det som om vi på något märkligt sätt har kombinerat ”Fargo” med ”No country for old men”, en annan fantastisk bröderna Coenfilm, och lite annat från deras värld. De har en förmåga att väva samman dramatik och en verklig tyngd hos sina rollfigurer, med ett element av egen domlig komik. Våldet och dödsfallen är aldrig meningslösa, de är alltid laddade med känslomässig vikt, från sorg till humor. Det är en anda som jag tycker att vi fångar här. Man kan fråga sig om inte en viss sorts sanning trots allt återspeglas i tvserien; den om atmosfären, beteendena och platserna som filmen ”Fargo” fångar. Brotten, rollfigurerna och året byttes i säsong ett, men den unika stämningen bestod. Säsong två – med premiär på HBO Nordic den 13 oktober – har även den en ny uppsättning brott och roll figurer, men samma speciella anda. Tv-serien är skapad av Noah Hawley, som påpekar att större delen av bröderna Coens film inte ens utspelar sig i staden Fargo. – Den första scenen utspelar sig i North Dakota där Fargo ligger, medan resten av filmen utspelar sig i grann staten Minnesota. Min fråga blir då var för filmen heter ”Fargo” och svaret är väl att ordet, som är väldigt suggestivt, blir så mycket mer än en plats. Det är ett tillstånd, vilket är var vad jag sa till kanalen FX Networks inför produk tionen av första säsongen. Fargo är en sinnesstämning inom true crimekategorin, där sanningen om den stäm ningen alltid är märkligare än fiktionen om den. Denna sanning är kopplad till fler
Jesse Plemons och Kirsten Dunst som Ed och Peggy Blomquist under inspelningen av nya säsongen av ”Fargo”. FOTO: HBO NORDIC
Patrick Wilson som en ung Lou Solverson i nya säsongen av ”Fargo”. FOTO: HBO NORDIC
SVD KULTUR SÖNDAG 4 OKTOBER 2015
11
Det snötäckta landskapet är centralt i ”Fargo”, vars nya säsong spelas in i Kanada men utspelar sig i norra USA. FOTO: HBO NORDIC
De lösa skotten viner kring träden när Patrick Wilson och Ted Danson spelar in en actionfylld scen till den kommande säsongen av ”Fargo”. FOTO: HBO NORDIC
12
SVD KULTUR SÖNDAG 4 OKTOBER 2015
fenomen än originalfilmen och tvserien. Våren 2014 hade filmen ”Kumiko, the treasure hunter” av bröderna David och Nathan Zellner premiär. Den skildrar den isolerade och deprimerade japanskan Kumiko (spelad av Rinko Kikuchi), vilse i livet och Tokyos storstadsdjungel, som har förlagt sitt hopp om att någon dag få ett bättre liv till en skatt långt borta, och som hon upptäckt i en film som säger sig vara en sann historia. Filmen är ”Fargo” och skatten är portföljen med pengarna, nedgrävd i snön. På en gammal knastrig vhskopia ser hon scenen gång på gång i sin minimala Tokyo-lägenhet, och när hennes tillvaro brister beger hon sig till USA för att finna föremålet för sina drömmar. Väl på plats i Minnesota faller Kumiko in i en dominoeffekt av språkmässiga och kulturella missförstånd, där en tafatt och godhjärtad polisman – spelad av regissören David Zellner och som hämtad direkt ur ”Fargo” – hjälper henne och förklarar att filmen är påhittad. Detta möts med våldsam förnekelse av Kumiko, som ger sig ut på en taxifärd i den bistra Minnesotavintern tills hon tycker sig se området där pengarna ligger begravda. Hon misstar sig och faller stelfrusen till slut ihop och somnar under filten hon bär. I en drömscen hittar hon portföljen. Till skillnad från ”Fargo” så bygger ”Kumiko, the treasure hunter” faktiskt på verkliga händelser. Saken är bara den att de är kraftigt förvrängda. Verklighetens Kumiko, i sin tur skildrad i dokumentären ”This is a true story”, har en snäppet sorgligare historia. Det stämmer att en japansk kvinna, Takako Konishi, reste från Tokyo till Minneapolis 2001, och därifrån vidare till Fargo, för att slutligen avsluta resan – och sitt liv – vid Detroit Lakes i Minnesota. Liksom Kumiko i filmen frös hon till döds, men avsiktligt och med hjälp av alkohol och sex olika läkemedel i sin kropp. Skälet till hennes dödsresa hade ingenting med filmen ”Fargo” att göra. Hon hade förlorat sitt jobb i Tokyo och blivit lämnad av den amerikanske affärsman hon hade besökt Minneapolis tillsammans med flera gånger tidigare. Det här var hennes rituella självmordsresa till en region hon associerade med sin älskade, vilket ett brev till hennes föräldrar hemma i Japan sedan kom att avslöja. Men när hon innan hon dog mötte lokala poliser i North Dakota, uppstod det ett missförstånd på grund av språkbarriären och Takakos handtecknade karta över området. Poliserna antog att Takako ville besöka Fargo för att hitta pengarna som begravs i snön i filmen. Den urbana myt som gestaltas i ”Kumi-
Här är alla efterföljarna till ”Fargo” Pilotavsnitt till tv-serie, 1997 Man har gjort tv av ”Fargo” tidigare, då utan bröderna Coens inblandning. Kathy Bates regisserar och Edie Falco gör huvudrollen som polisen Marge Gunderson (i filmen spelad av Frances McDormand). Fler avsnitt blev det inte, men piloten visades 2003 i temaserien ”Brilliant but cancelled”, och fick positivt bemötande.
This is a true story Kortdokumentär, 2003 Brittiska Channel 4 har producerat denna dokumentär om Takako Konishi och hennes tragiska färd till Minnesota. Dokumentärfilmaren Paul Berczeller, fascinerad av historien om Konishi, intervjuar de poliser som träffade henne – och som var delansvariga för den urbana myt som uppstod kring henne.
FOTO: CHANNEL 4
Kumiko, the treasure hunter Drama, 2014 Bröderna Zellner tar avstamp i den urbana myten om Takako Konishi och filtrerar den efter eget behag, i vad som är lika mycket en hyllning till bröderna Coens, som en värdig minnesruna över Konishis, avtryck i världen.
FOTO: LILA 9TH PRODUCTIONS
Fargo Tv-serie, 2014 2014 kom nästa försök till en ”Fargo”-tv-serie, och denna gång lyckades man ta sig längre än ett avsnitt. Noah Hawley kanaliserar atmosfären och estetiken i ”Fargo” på ett sätt som får initialt skeptiska tv-kritiker och bröderna Coen-fanatiker att jubla över den första säsongen.
FOTO: HBO NORDIC
ko, the treasure hunter” växte fram efter Takakos död, förstärkt av mängder av felaktiga nyhetsartiklar världen över om en stackars japansk kvinnan som inte hade kunnat skilja på fantasi och verklighet. I Calgary får vi en rundvisning hos scenografiavdelningen, som ger en inblick i den mängd referenser från originalfilmen som har förts in i tv-serien. Det handlar om fetischiserandet av ödsliga landsbygdsvägar, omnämnanden av ett lokalt hockeylag, ett visst märke av smärtstillande salva, favoriserandet av en särskild snabbmatskedja, och så den makabert använda flishuggaren (originalet från filmen går att besöka i det verkliga Fargo – den har till och med en Facebooksida). Men bortom de mer bokstavliga korsstygn som finns mellan bröderna Coens film, tv-serien och ”Kumiko, the treasure hunter” finns en djupare intertextuell väv i det sinnestillstånd som Noah Hawley pratar om, vare sig det gäller tillknäpptheten i filmen och tv-serien, Kumikos isolering i Japans sociala stelhet, eller språkbarriären som både hon och verklig hetens Takako möter i USA. – Jerry Lundergaard i bröderna Coens film skulle ha kunnat undvika alla katastrofer som sedan uppstår, bara han hade kunnat öppna upp känslo mässigt och berätta för sin svärfar att han behövde ett lån. Men den sociala kulturen i regionen gjorde det omöjligt för honom. I alla dessa fall uppstår det otänkbara, tragedin och dödsfallen, i grund och botten på grund av männi skor som av olika anledningar har en oförmåga att kommunicera och att nå varandra, säger Noah Hawley. Och kanske är det delvis denna otillräcklighet hos personerna i Fargos värld som gör det så tacksamt att återvända till den i olika former, från fiktiva filmmanus till urbana myter om brustna människoöden? Det är i den känslan som fantasin och verkligheten förenas i dessa berättelser. Där ligger igenkänning, komik och tragik. Noah Hawley summerar den coenska ton som han har försökt att överföra till sin tv-serie: – Det är ett läge där man inte kan bli för humoristisk, och inte för allvarlig. Det är unikt i film- och tv-historien att brott och dödsfall hanteras med en sådan nivå av finurlighet. Där en nivå av absurdism finns, men aldrig fullt ut. För det känns, i första hand, alltid så mänskligt.
sondag@svd.se
Erik Augustin Palm är återkommande SvD-medarbetare och frilansjournalist med Los Angeles som bas.
SVD KULTUR SÖNDAG 4 OKTOBER 2015
13