J-popens nya vägar Något har hänt med j-popen. Efter att länge bara ha älskats av »otakus« har genren börjat nå ut på bred front. Erik Augustin Palm beger sig till Tokyo och går vilse i publikhavet. text: Erik augustin palm
Babymetal.
tokyos försommarhetta hänger tung och tusentals moderiktiga ungdomar strömmar in genom portarna till National Olympic Stadium i stadsdelen Shinjuku. Det är sista veckan som den mäktiga nationalarenan – som öppnades 1958 – fungerar i sin nuvarande form. 1964 hölls här sommar-os, varefter det arkitektoniska praktverket har agerat hem åt mängder av stora sporttävlingar, kulturhändelser och konserter. I kväll är alla här för att ta del av Sayonara Kokuritsu Kyogijo, eller Japan Night: Move with the Music of Japan. Regeringen, os-kommittén och skivbranschen har samlat en mängd av landets största artister och band inom j-pop och jrock för en festival till arenans ära. Evenemanget fungerar även som en ceremoni för nedräkningen till 2020, då sommar-OS åter ska hållas i Tokyo men i en nybyggd arena. Japan Night är tänkt att visa upp gräddan av japansk mainstreammusik för omvärlden, och det hela sänds på den internationella japanska tv-kanalen nhk World. Ett annat, smått rörande syfte med eventet är att »cheer up Japan through the power of music«, dels efter den sega lågkonjunkturen men främst efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftskatastrofen i Fukushima, vars effekter ännu ekar i landet. Och det är med sprittande glädje svärmorsdrömmen Funky Kato springer in på scenen och drar i gång smörpopdängan »Kagayake«, som betyder »Skina upp«. Publiken tar honom på orden och plockar fram neonstavarna de fått vid entrén och viftar dem taktfast i luften till musiken. att tokyo är världens hippaste stad tycks de senaste decennierna ha varit vedertaget bland en majoritet av världens mest inflytelserika smakdomare och trendsättare. New York, Los Angeles, San Francisco, London och Berlin i all ära, men var annars möts man av samma hängivenhet till populärkultur, subkulturer, musik, mode, mat och teknik – med underkategori på underkategori? Allt i en drömlik och till synes oändlig hyperurbanitet, förevigad i filmer med hyllade soundtracks som Sofia Coppolas »Lost in Translation« och Gaspar Noés »Enter the Void«. Det är en kalejdoskopisk atmosfär som även andra japanska storstäder som Kyoto och Osaka präglas av i hög utsträckning. Den logiska slutsatsen av detta borde då rimligtvis bli att Japan är världens hippaste land, vilket många också verkar vara överens om. Men medan den japanska kulturflorans svindlande nyansrikedom länge har burit på
näst intill oräkneliga lager av uttryck som livsstilsmagasinsläsare i väst med »god smak« trånar efter finns där också väldigt mycket som bara omfamnas av en grupp; »otakus«. Nördar som lever för japansk populärkultur som inte alls passar in i ett livsstilsmagasin som Monocle. ursprungsbegreppet syftar till något som i princip alla otakus har gemensamt – att se på animefilm och läsa mangaserier. Men man kan också vara en »cosplay otaku« (klär ut sig till animekaraktärer och andra fiktiva karaktärer), en »figure moe zoku« (samlar på anime- och mangafigurer i plast) eller varför inte en »tetsudo otaku« (besatt av att fotografera och åka tåg). Den sannolikt största av alla otakugrupper är emellertid »wotas«, som lägger all sin fritid på att lyssna på j-pop och oftast alla sina pengar på skivor och konserter med favoritartisterna. Begreppet j-pop myntades 1988 av fm-radiostationen J-wave, för att få ett namn på den då växande vågen av populärmusik med främst japanska texter men som i låtstruktur hämtade friskt från västerländsk pop, rock, soul, hiphop och dansmusik. J-pop kan också sägas innefatta j-rock, visual kei och j-rap. Genren kom att konkurrera ut »kayokyoku« – den första versionen av modern japansk popmusik – och var i början av nittiotalet hyfsat inriktad på popstjärnor med stark personlighet. Men allt eftersom skivförsäljningen minskade på grund av den japanska bubbelekonomins kollaps började de stora skivbolagen att ta mindre risker, och utrymmet för originalitet begränsades drastiskt. J-popen blev del av ett gigantiskt multimedialt system av media, talangagenturer, reklambyråer, karaokeföretag och sociala mediejättar. Och snart kom nästan all j-pop att få ett extremt brett tilltal, format för massorna. Inte särskilt hippt alltså. Därmed inte sagt att artisterna var ointressanta för en västerländsk publik. Den androgyna och flamboyanta imagen hos det tidiga nittiotalets visual kei-band som L’Arc-en-Ciel, och den överdrivna femininiteten (gullighetsidealet »kawaii«), hos det senare nittiotalets största j-pop-tjejgrupper som Morning Musume fick »wotas« över hela världen att jubla. Men att utländska fans någonsin skulle utgöra något annat än en minoritet var det aldrig tvekan om. Musiken var riktad till japaner (vilket var alldeles tillräckligt då Japans skivindustri är den största i världen efter usa:s) och resten av försäljningen mest en bonus. Det var inte särskilt troligt att dessa artister skulle få fans bland auktoriteter inom elitistisk »coolhet« i väst, särskilt sonic 37
▶
>> J-pop
akb48. foto: said karlsson
som dessa i stället uppmärksammade en uppsjö av alternativa japanska artister – som indietrion Shonen Knife, retropoppiga Pizzicato Five, noiserockarna Boredoms, technoproducenten Ken Ishii och experimentella hiphopproducenten dj Krush. Japansk alternativ musik hade på nittiotalet redan frodats i decennier – och hittat egna uttryck. musikjournalisten ryotaro aoki på The Japan Times tror att den traditionellt övertydliga uppdelningen mellan mainstreammusik och alternativ musik i Japan är ett slags moment 22. – Undergroundscenen här har alltid genomsyrats av experimenterande, oavsett genre. Skälet till att den musiken ofta är extrem är att j-pop i sin konformitet också är extrem på sitt sätt. Till skillnad från många andra länder har bred och smal musik influerat varandra väldigt lite här. Den Tokyo-baserade japansk-amerikanske författaren och forskaren Roland Kelts – som till vardags skriver för bland andra The New Yorker och har gjort boken »Japanamerica« – menar att diskrepansen till stor del beror på något så simpelt som det mest kända japanska folknöjet. – Hitlåtmaskineriet inom j-pop är väldigt
drivet av karaoke, säger han. Det betyder att de låtar som blivit störst genom åren oftast har skrivits för att kunna sjungas av kontorsarbetare och deras vänner under blöta utekvällar. De är melodiska, ofta överdrivet sentimentala och överlag inte bara skapade för att vara så pass ickestötande som möjligt utan också möjliggöra en harmonisk social upplevelse. Den sortens press finns inte inom den alternativa scenen, som mer fritt har lånat från den västerländska emfasen på individualism och personliga låttexter. för ett ickeinsatt öga kan Japan Night lätt ge intryck av att det fortfarande är samma situation som råder. Det är en ack så slätstruken skara artister som radas upp på scenen. Kan detta verkligen vara den vassaste mainstreammusik som den japanska skivbranschen har att komma med? Lyckligtvis är det inte så, men några europeiska journalistkollegor ser totalt uppgivna ut när det Slipknot-influerade j-rock-bandet Man With A Mission kommer ut med vargmasker och blandar engelsk och japansk rap till metalriff och scratchljud. Då electropoptrion Perfume intar scenen kan
vi alla slappna av för en stund. De tre hyperkoreograferade tjejerna Ayano Ōmoto, Yuka Kashino och Ayaka Nishiwaki visar att de är stjärnor i sann mening, och framför under en spektakulär lasershow fem låtar som lätt kunde ha varit producerade av, säg, Thomas Bangalter. Och kanske är det inte konstigt att det låter så bra, Perfume är i själva verket producerade av Yasutaka Nakata vars duo Capsule har kallats en japansk motsvarighet till Daft Punk. Ingen av dessa två akter är ändå Nakatas mest framgångsrika producentinsatser. Hans största internationella succé, tillika Japans mest intressanta popstjärna i dag, heter Kyary Pamyu Pamyu. – när vi spelade in videon till »Ponponpon« sa jag att jag inte ville att den enbart skulle vara kawaii. Jag ville ha ögonglober, hjärtan, groteska saker. En chockerande kawaii-stil. Alla mina videor har ett underliggande tema. Vad man läser in i dem beror på vem som ser dem. Kyary Pamyu Pamyu – eller Kiriko Takemura som hon egentligen heter – sitter framför mig i en fotostudio i den exklusiva tokyostadsdelen Aoyama och berättar om videon till sin första stora hit. Estetiken i den påminner om
»Vanlig j-pop är för tråkig för västerlänningar. De vill inte se tjejgrupper i skoluniformer och bikinis sjunga fantasilös danspop som låter som en sämre version av amerikansk RYOTARO AOKI dito.« sonic 38
Perfume.
Dempagumi.
tjugoettåringens image i allmänhet; excentriska kostymer och surrealistiska miljöer med psykedeliska mönster i glada pastellfärger, men ofta med ett hotande mörker. Innan Kyary blev popstjärna var hon en av de tusentals tonårstjejer som vandrar upp och ned för huvudgatan Takeshita-dori i näraliggande stadsdelen Harajuku, klädda i de karaktäristiskt lustiga kawaii-outfits som för många är synonymt med japanskt ungdomsmode. Nu vill Kyary driva med den stereotypa gulligheten i japansk populärkultur. – Världen är skruvad och galen och jag tycker om saker som är läskiga och konstiga. Som nöjesparken i disneyfilmen »Pinocchio« och skräckfilmer som »Hostel« och »Hajen« . kyary är en symbol för ett skifte inom japansk mainstreammusik, där det smala och breda förenas. Hennes egendomliga artistpersona skiljer sig markant från den typiska kvinnliga j-popstjärnan och musiken bär på drag av abstrakt techno och electronica. Ändå har hon i flera år behållit positionen som Japans största och mest omtalade popikon. Man ser henne överallt – på billboards och på reklam i tunnelbanan. Och trots den enorma kommersiella apparaten omkring henne, och att hon kallas »Japans Lady Gaga«, har hon i väst erhållit den elitistiska hipphetsstämpel som j-pop tidigare har haft svårt att uppnå. Magasin som Dazed & Confused hyllar henne och kreddiga electronica-artister som brittiska Sophie har samarbetat med henne. Det är en utveckling som har möjliggjorts av att j-pop och »idolscenen« har vuxit sig så stor att alternativ musik och subkulturer har sipprat in i dess bristningar. Självklart med en upp-
»Den nya vågen av intressanta j-popartister har så många västerländska influenser att de inte ens tänker på det, medan fans i väst inte längre bryr om ROLAND KELTS att det är fallet.« kopplad, hypermedveten generation som mottagare, där alla referenserna hittar hem – och där behovet av distraktioner från de prövningar som Japan genomgår blir allt starkare. Visserligen har det funnits liknande tendenser tidigare inom j-pop, och Kyary Pamyu Pamyu är långt ifrån ensam i dag. Stora skivbutikskedjor som Tower Records (som fortfarande går bra i Japan) marknadsför nu ofta alternativa grupper med samma medel som stora j-pop-akter, och många av dessa artister lånar friskt från undergroundscenen för att kunna särskilja sig. Ryotaro Aoki anser att Kyary Pamyu Pamyu uppfyller den av västerlänningar förväntat »konstiga« aspekten av japansk kultur, och att det delvis förklarar varför hon har slagit i väst. – Vanlig j-pop är för tråkig för västerlänningar, säger han. De vill inte se tjejgrupper i skoluniformer och bikinis sjunga fantasilös danspop som låter som en sämre version av amerikansk dito. Men Kyarys psykedeliska vansinne är spännande. Liksom dödsmetaltjejerna i Babymetal. de sistnämnda har lite oväntat fått en ambassadör i Lady Gaga. På sin nyligen genom-
förda usa-turné »ArtRave: The Artpop Ball« lät popdivan den virtuella j-popstjärnan Hatsune Miku agera förband under nästan en månad, för att sedan byta ut det omåttligt populära hologrammet mot den kontroversiella j-metaltrion – och båda akterna har precis som Kyary Pamyu Pamyu passerat genom hipphetsfiltret i väst. Babymetal består av tre tonårstjejer – Suzuka Nakamoto (Su-metal), Moa Kikuchi (Moa-metal) och Yui Mizuno (Yui-metal) – som sjunger sockersöt j-pop mot en musikalisk fond där brutal dödsmetall och techno av happy hardcoreslaget möts. Allt i en visuell inramning som leker med traditionell japansk mytologi. Det är en spektakulär och iögonfallande syntes som har gjort bandet till ett av de mest framgångsrika i Japan någonsin. Men även i väst har de uppnått en succé som få andra japanska artister kan mäta sig med, där deras självbetitlade debutalbum hamnade på första plats på amerikanska, brittiska och tyska Itunes metaltopplista och därtill klev in på plats 187 på Billboard-listan där extremt få japanska artister tagit sig in. Babymetal har haft viss draghjälp av att de tillhör samma talangagentur som superkommersiella Perfume. Men Keith Cahoon, före detta chef på sonic 39
▶
Kyary Pamyu Pamyu.
sonic 40
foto: jonas cullberg
>> j-pop
Itunes Japan och Tower Records Japan, ser fler skäl: – Babymetal må särskilja sig från det mesta inom j-pop men de tillhör ändå idolsystemet och är från början sprungna ur den konventionella j-poptjejgruppen Sakura Gakuin. Dödsmetall anses dessutom vara väldigt otrendigt i Japan. Men konceptet att blanda gullig j-pop och dödsmetall var så pass oväntat och originellt att det fungerade – och då främst på internet, som har varit gruppens huvudsakliga väg till framgång. Annan j-pop förlitar sig mest på tv gällande marknadsföring. Att musiken sedan är så bra och upplägget så absurt har gjort gruppen mycket större utomlands än hemma, trots att västerländska fans inte förstår texterna. Genom Keith Cahoon får jag träffa tjejerna på skivbolagets kontor i stadsdelen Shibuya, vilket inte direkt blir någon uttömmande intervju. Musiken skrivs av bandets producent Kobametal, och när trion sattes ihop hade tjejerna aldrig hört hårdrock. Vid det här laget är de fans av mörkermän med gitarrer som Slayer och Carcass, även om de också lyssnar på amerikansk tuggummipop som Ariana Grande. De fnittrar mellan svaren, som skiftar mellan väntade plattityder som att de vill ge sina kvinnliga fans bättre självförtroende och imagerelaterade uttalanden som att de känner sig »som mystiska väsen för att en ande i rävform svävar över dem«. Upplevelsen av att träffa Babymetal reflekterar den dikotomi som är framgångsreceptet bakom gruppen, där flickaktig oskuldsfullhet omsluts av mörker och ondska. Då tjejerna är så unga (runt femton) finns inga sexuella referenser i imagen, men den flirtar ändå med Japans ökända lolitakomplex. lady gagas andra j-pop-protegé Hatsune Miku är skapad av företaget Crypton Future Media i Sapporo och bygger på mjukvaran Vo-
caloid, utvecklad av Yamaha. Hatsunes första konsert hölls i Tokyo redan 2009, och på Youtube finns det mängder av klipp som visar de märkligt spöklika föreställningarna där tusentals wotas viftar robotmässigt med samma typ av neonstavar som på Japan Night, medan en projicerad Hatsune Miku dansar och sjunger på scenen. Nu har alltså en amerikansk publik fått uppleva samma sak, med så stor efterfrågan att två solokonserter med Hatsune Miku nyligen hölls i New York och Los Angeles. I samma veva gjorde den pipröstade animefiguren debut hos David Letterman. Tomoko Otsuka på Crypton Future Media har länge smidit usa-lanseringsplaner. – Vi hade faktiskt en konsert i usa redan 2011 och intresset för Hatsune Miku i västvärlden var ganska stort även innan Lady Gaga tog sig an henne. Något som hjälper lanseringen är att fansen själva utökar hennes låtbank hela tiden, eftersom de kan skriva egna Vocaloid-låtar. Genom att wotas alltså själva kan skapa musik med Hatsune Mikus röst finns det nu över hundratusen officiella låtar i den virtuella stjärnans namn – och därmed också en myriad av genremässiga eskapader, även om smörig electronicapop är den gemensamma nämnaren. En av de senaste som »samarbetat« med Hatsune Miku är Pharrell Williams som i maj släppte en remix i videoform av huvudlåten på soundtracket till den japanska popkonstnärsgiganten Takashi Murakamis animerade debutfilm »Jellyfish Eyes«. I musikvideon kan en animerad Pharrell ses dansa intill en sjungande Hatsune Miku, i ett montage av Murakamimönster. hatsune miku må bära på sin beskärda del av sunkig infantiliserad kvinnlighet, men det är ingenting mot vad som kommuniceras av Japans i dubbel mening största popgrupp – det
nittio medlemmar omfattande j-popkollektivet akb48. För varje Kyary Pamyu Pamyu-billboard man ser i Shibuya finns två akb48-diton. Åker man till Tokyos nörd- och elektronikdistrikt Akihabara, som gruppens namn är inspirerat av, hamnar man i vad som liknar en akb48-nöjespark. Precis intill tunnelbanan ligger akb48-kaféet där fansen kan köpa memorabilia, och någon minut bort är gruppens huvudkvarter – konsertlokalen där gruppens fyra hierarkiskt ordnade »lag« dagligen håller konserter, iklädda olika utmanande uniformer. Biljetterna förmedlas genom ett komplicerat internetlotteri och biljetter till möten med gruppen läggs slumpmässigt i albumfodralen, varför vissa fans köper samma album flera hundra gånger. Att medlemmarna ofta är medelmåttiga artister är en medveten strategi, enligt Keith Cahoon. – Ett stort skäl till akb48:s framgångar är att fansen kan följa hur medlemmarna går från att vara vanliga tjejer till att bli stjärnor, och därmed känna en tillhörighet med dem. akb48 har sålt över tjugoen miljoner skivor och hade i fjol intäkter på nästan 1,5 miljarder kronor. Och då tillkommer vinsten från systergrupperna: likaledes tokyobaserade sdn48, ske48 i Nagoya, nmb48 i Osaka, hkt48 i Fukuoka, jkt48 i Indonesien, tpe48 i Taiwan och kinesiska snh48. Det är en fabrik av oinspirerad flickpop – inhöljd i skandaler gällande hur medlemmarna behandlas och i vissa fall går vidare till porrbranschen efter att ha tagit »examen« från gruppen – som ägaren och producenten Yasushi Akimoto styr med järnhand. Av alla dessa skäl har akb48 inte kommit i närheten av det internationella genomslag som Kyary Pamyu Pamyu och Hatsune Miku har fått. Men i Japan växer akb48-imperiet hela tiden. Många wotas i väst gillar dem, men gruppen genomskådas av vanliga musiknördar.
Babymetal.
»Konceptet att blanda gullig j-pop och dödsmetall var så KEITH CAHOON pass oväntat och originellt att det fungerade.« ▶ sonic 41
>> j-pop
Hatsune Miku.
det ska sägas att j-popbranschen innefattar ett överflöd av manliga grupper riktade till en kvinnlig publik. Pojkbandstalangagenturen Johnny’s & Associates är en av grundpelarna i den japanska idolkulturen och pojkgrupper som Arashi, kat-tun och smap drar in enorma summor. Men i det fortfarande extremt patriarkala Japan är det unga tjejer som är den främsta populärkulturella handelsvaran, vilket j-popindustrin nog aldrig kommer att lycka utjämna helt – trots en växande feministisk medvetenhet. Lyckligtvis finns det många kvinnliga j-popgrupper som på flera sätt är en antites till akb48, som skönt märkliga Momoiro Clover Z (som nyligen öppnade för Lady Gaga i Tokyo) och kanske främst sextetten Dempagumi.inc. Några dagar efter Japan Night åker jag och Keith Cahoon till en mindre j-popfestival i hamnstadsdelen Odaiba, där sistnämnda grupp uppträder. Keith vill visa mig en annan sida av genren och konserten med Dempagumi.inc blir helt klart en sällsynt musikalisk upplevelse. Deras chiptuneinfluerade, hyperintensiva technopop hör till den så kallade denpa song-undergenren, som bygger på absurdistiska nonsenstexter över löjligt medryckande melodier, där sången är gullig men ofta medvetet missljudande. Tänk Slagsmålsklubben och ett 8-bitars Nintendo i en torktumlare med sjungande hamstrar. Jag blir genast frälst och vänder mig till sonic 42
Keith, som också är ett fan, för att försöka förstå det fantastiska som jag har betraktat. – Till skillnad från många andra j-popgrupper är medlemmarna i Dempagumi genuina populärkulturnördar, de är besatta av tv-spel, cosplay och otakukultur i största allmänhet, säger han. Detta har påverkat både deras image och sound. Dessutom spelar de mer på humor och absurdism än nästan alla andra kvinnliga j-popgrupper, som oftast alluderar mer till sex och romantik, om än inte lika mycket som k-popens mer amerikanskt betonade sexualitet. I takt med att j-popen nyanserats har väldigt många börjat vända sina blickar mot Dempagumi. trots den senaste tidens utveckling inom j-popen är det dock tveksamt om vi kommer att se artister som Kyary Pamyu Pamyu, Hatsune Miku, Babymetal och Dempagumi. inc få en mer beständig position högt upp i den västerländska hitlistesfären. J-pop på bred front har små chanser i väst om japanska skivbolag inte ser bortom sina fördomar om vad som säljer i Europa och usa. Förlegade kvinnoideal och ett övertydligt lolitakomplex kommer alltid att dömas ut av en stor andel västerländska konsumenter och musikkritiker. Och trots den musikaliska innovationen består språkbarriären (japanska anses vara ett av världens svåraste språk att lära sig). Men då genren har utvecklats så mycket kommer den garanterat att etablera en ännu mer betydande
närvaro i populärkulturella och mediala sammanhang på våra breddgrader. – J-popen är en central del av hela den japanska populärkulturvåg som sveper över usa och Europa, och fungerar som kitt mellan andra otakufenomen som anime, manga, cosplay och Harajuku-mode, förklarar Roland Kelts. Allt fler västerländska fans börjar snappa upp mer och mer av denna sorts interagerande japanska kulturuttryck. Kyary Pamyu Pamyu är det perfekta exemplet. Hon förkroppsligar stilar och modeformer som gurooch kimokawaii [grotesk respektive brutal gullighet], över ett medryckande beat och bedårande danssteg. Det är inget stort steg från henne till anime och manga. Och den nya vågen av intressanta j-pop-artister har så många västerländska influenser att de inte ens tänker på det, medan fans i väst inte längre bryr om att det är fallet. Det är ett interkulturellt populärkulturellt smörgåsbord, i högsta grad. J-popen passar i dag bättre in i bilden av Japan som världens hippaste land, menar Roland Kelts. – Förr var j-pop för udda för att vara cool. Nu är den tillräckligt udda för att vara het. ■ kyary pamyu pamyu är aktuell med sitt tredje album »pika pika fantajin«. hatsune miku är aktuell med dubbelalbumet »magical mirai«. babymetal är aktuella med sitt andra videoalbum »live: legend 1999 & 1997 apocalypse«. dempagumi.inc är aktuella med singeln »chururi chururira«.
â–ś sonic 41