bild: ta k u o s at o
jA Z Z E N S jazzens RI KE rike text: erik augustin palm
Den må komma från USA, men ingenstans omfamnas jazzen som i Japan, där synkoperat sväng är ett konstant inslag i urbaniteten. Erik Augustin Palm reste till världens mesta jazzstad, Tokyo, och tog hjälp av genrens gatumusiker, superstjärnor och konnässörer, för att ta reda på varför japaner tycks dyrka jazz nästan lika mycket som nudlar.
Hiromi, en av Japans största internationella jazz stjärnor, här under en solokonsert på Blue Note Tokyo.
> 42
LIRA 3 2015
LIRA 3 2015
43
S
bild: t h i n o
Gitarristen Yoshi Ojima och saxofonisten Masanori Sugi moto vid Koenji Station
bild: n i k i ta
Livejazz är ett vanligt inslag i Tokyos stadsbild. Gatu musikerna kryl lar i staden, från alla tänkbara genrer.
kymningen har precis lagt sig över området Koenji i västra Tokyo, sedan decennier tillbaka ett känt tillhåll för musiker, konstnärer och fritänkare. I den labyrint av gränder som ringlar sig runt de två symmetriska torgen på var sida om Koenji Station, ligger mängder av barer och konsertlokaler med olika musikinriktning intill traditionella izakaya-värdshus med varmröda papperslyktor utanför. Denna fredagkväll, till vänster om stationens entré snett under spåret, står en gitarrist och en saxofonist och spelar mjukt lågmälda jazzstandards. Tokyos enorma tunnelbanesystem är ett mästerverk, både ur teknisk och estetisk synvinkel, och de graciöst inkommande tågens dämpade maskinljud smälter elegant ihop med Yoshi Ojimas fingerplock och Masanori Sugimotos dova blåsmelodier. De båda bästa vännerna, 31 respektive 35 år, är två av Tokyos tusentals gatujazzmusiker som varje dag gemensamt skapar ett mer eller mindre konstant polyrytmiskt livesoundtrack till denna världens största mångmiljonstad.
jazzkännare är en fredagkvällskonsert vid Koenji Station en väntad syn. Gatujazzmusiker finns över hela Tokyo, men Chuo Line (”mittenlinjen”) - som förenar Tokyo med Nagoya, och där Koenji är en av hållplatserna - har en central plats i japansk jazzhistoria. När Yoshi och Masanori tar en rökpaus från spelandet, frågar jag Yoshi om vikten av tåglinjen. – Chuo Line startade jazz i Japan på riktigt. Vid nästan varje station längs Chuo Line ligger det jazzbarer och klubbar. Shinjuku, Asagaya, Kichijoji, Koenji, de är alla kända för sin jazz. Slumpen har styrt där, menar Yoshi. – Efter andra världskriget var en stor del av Tokyo raserat, men flera av områdena längs Chuo Line klarade sig, vilket gjorde att många musik- och underhållningsställen öppnade här. Yoshi Ojima älskar amerikanska jazzmusiker som Django Reinhardt och Dave Brubeck, har släppt ett soloalbum via iTunes och turnerat i New York. I Tokyo spelar han på ställen längs hela Chuo Line, men Koenji är hans främsta tillhåll. Vi byter
F ö r e n ja p an s k
44
bild: s a lv a d o r a
bild: e r i k a u g u s t i n p a l m
”Vid nästan varje station längs Chuo Line ligger det jazzbarer och klubbar”
LIRA 3 2015
LIRA 3 2015
visitkort på formellt japanskt vis, och stämmer träff på en jazzkällarbar i området två veckor senare, där Yoshi ska spela med sin trio. Jag har mött min ciceron och utforskandet kan börja på riktigt. Att Japan – med världens näst största skiv industri (USA är störst) – enligt flera beräkningar har flest jazzfans per 45
>
upplevelse än en gatumusikersession vid Koenji Station, är en afton med en av Japans i dag största internationella jazzstjärnor Hiromi på Blue Note Tokyo, kejsardömets flotta version av den klassiska New York-klubben. Publiken är uppklädd, till synes från de högre skikten på samhällsstegen, och inmundigar champagne och kaviar till hutlösa priser medan de andaktsfullt lyssnar på den 36-åriga pianovirtuosens klaviatureskapader. Hon har på sig en vit sextiotalsklänning och sin signaturhåruppsättning: en portion högt mode och en portion Robert Smith i The Cure. Det är en solokonsert, men Hiromi lyckas ändå generera energin från sitt hyllade Trio Project. Det blir både experimentella versioner av Michael Pronko klassiker som Over the rainbow, samt eget material, som på solokvist landar någonstans mellan Keith Jarrett och Esbjörn Svensson. Den förstnämnda liknar hon även i fråga om inlevelse, med höga suckar här och där. Den sistnämnda är hon också ett stort fan av, och beklagar sig över pianistens bortgång när vi ses en vecka senare på Yamaha Musics kontor i Tokyostadsdelen Jingumae. – Esbjörn och hans medmusiker var en av Sverige största skatter. Jag hann aldrig träffa honom, men blev så bestört när jag fick höra om hans död. Han utvidgade jazzens gränser.
En h e lt annan
ma i Japan för att skriva nytt material till sitt kommande album, efter fjolårets hyllade Alive. Inga konserter i Tokyo var planerade under min Japan-vistelse, men plötsligt utannonseras fyra datum med bara några dagars varsel, som alla säljer slut omedelbart. Det visar sig vara ett inhopp för den amerikanske trumpetaren Herb Alpert, som blivit sjuk. Hiromi ställer – på japanskt vis – lojalt upp för sina vänner på Blue Note. Trots att hon under flera år bodde i USA på heltid (där hon liksom många andra kvinnliga japanska jazzpianister studerade vid Berklee College of Music i Boston), känner hon sig högst japansk. – Jag bugar automatiskt och sker ett problem ber jag om ursäkt, även om felet inte är mitt, säger Hiromi med nästan perfekt amerikanska engelska. Bara en svag japansk brytning kvarstår. Hur japansk kontra amerikansk är du rent musikaliskt? – Att jag växte upp här, med allt vad det innebär, påverkar säkert mitt sätt att spela och skriva musik. Men jag har aldrig försökt göra något på ett japanskt sätt. Om det låter så, har det skett naturligt. Jag vill inte lyfta fram mitt japanska ursprung som musiker på ett artificiellt sätt.
”Jazzen är i sin form en balansgång mellan kaos och struktur. Det är ett spänningstillstånd som återfinns i många japanska kulturtraditioner.”
H iromi d e lar i d ag sin tid mellan bostäder i Tokyo och New York, men är för det mesta på turnerande fot (hon har bland annat spelat på Stockholm Jazz Festival). Under våren har hon dock varit hem-
46
D e t har d o c k andra gjort i den japanska jazzhistorien. Efter att ha varit bannlyst under kriget – då kallad ”fiendemusik” – kom jazzen tillbaka med full kraft 1945, främst i Tokyo. En scen var snart ett faktum längs nämnda Chuo Line, vars energiska, frisläppta sound kom att kallas just Chuo Line Jazz. Genren hade emellertid etablerats i Japan långt tidigare. Redan under 1920-talets första hälft började prunkande lokala jazzscener att uppstå i storstäder som Osaka och Kobe, efter att orkestrar från USA och Filippinerna turnerat där. LIRA 3 2015
bild: ta k u o s at o
capita i världen visste jag redan. Nu vill jag undersöka varför det har blivit så.
Genren stötte dock relativt snabbt på motstånd. Att denna ur-amerikanska musikstil så snabbt blev populär i den uppgående solens rike, ogillades av konservativa nationalister. 1927 stängdes de danshallar i Osaka där jazz spelades, varpå jazzmusiker flockades till Tokyo. Huvudstaden hade en mer öppen attityd till genren, med stora skivbolag som heltidsanställde musiker. Att en ny form av jazz med starka drag av japansk folk- och teatermusik uppstod, hjälpte också till att legitimera genren nästföljande år - där kompositören Ryoichi Hattori var en förgrundsgestalt. Snart kom jazz åter att gillas på bred front och 1933 öppnade Japans första jazz kissa (jazzkafé), i Osaka. Denna mer utpräglat inhemska jazz har även varit avgörande i fråga om ett internationellt erkännande av den japanska versionen av genren, och övervinnandet av synen på den som en oinspirerad kopia av det amerikanska originalet. Under 70-talet fortsatte ”japanifieringen” av jazz, där den numera USA-baserade (kvinnliga) pianisten Toshiko Akiyoshis användande av traditionella japanska instrument, som trumman tsuzumi, var en viktig komponent. Journalister började hajpa japansk jazz, och se ekon av zenbuddhism och uråldrig folktro däri. Och LIRA 3 2015
Hiromi går djupt in i känslan under sina konserter. ”Ofta vet jag inte var mina fingrar slutar, och var pianot börjar, när jag spelar live”, säger hon.
trots att merparten av jazzen i Japan fortfarande gick i en typiskt amerikansk tradition, bar även denna på detaljer och nyanser som ett vant öra kan särskilja från den samtida jänkarjazzen. N å gon s om har funderat mycket över skillnaderna mellan amerikansk och japansk jazz är den Tokyo-baserade akademikern, författaren och jazzjournalisten Michael Pronko. Den 55-årige Kansas-sonen växte upp med blues, jazz och soul i USA, och fann att jazzscenen i Tokyo blev ett sätt att acklimatisera sig till den japanska neonstaden, dit han flyttade i slutet av 80-talet. – Liksom en japansk trädgård är Tokyo som stad betraktat halvt gömd, komplext uppbyggd och omöjlig att se från ett enda perspektiv på en och samma gång. Min fascination för Tokyo
47
>
bild: b l u e n o t e t o k y o
bild: m o ya n b r e n n
Storbandet Blue Note Tokyo All-Star Jazz Orchestra firar här International Jazz Day med en konsert på just Blue Note Tokyo, ihop med jazzsångerskan Miko Fukuhara.
Shibuya Crossing sägs ha mest fotgängartrafik i världen. Omkring en miljon män niskor passerar dagligen kors ningen.
fick bränsle av långa promenader, där jag hela tiden upptäckte mer och mer udda detaljer. Samtidigt bidrog dessa observationer till många typiska kulturchocker, och omvälvande upp- och nedgångar, i min nya hemstad. Lokal jazz, som jag fann i överflöd, var egentligen det enda som gjorde mig lugn på djupet, och som fick mig att känna mig hemma här på riktigt. Numera undervisar han i amerikansk litteratur, populärkultur och konstvetenskap vid Meiji Gakuin University i Tokyo, där han är under intervjun. Michael Pronko är en stor, skäggig och varm kulturmysgubbe, som verkar ha hållit sin romantiska syn av Tokyo intakt trots 15 år i staden. På fritiden driver han nätets största engelskspråkiga sajt om ämnet, Jazz in Japan, och skriver för bland andra The Japan Times. Vad säger då hans expertis om hur japansk jazz generellt sett skiljer sig från västerländsk? Han förklarar det hela som en sann kulturskribent. – Kanske är det som med film, där japansk sådan har pauser, kameravinklar, övergångar, tystnader, inledningar och avslutningar som vanligtvis inte går att hitta inom amerikansk film. Jazz har sina rötter i en specifik socioekonomisk och historisk inramning, men samtidigt är det en högst individuell musikstil. Spänningen mellan dessa två aspekter är fascinerande. En trummis i Japan lär sig troligtvis från samma notböcker och inspelningar som en amerikansk trummis. Men då den japanske musikerns liv är så annorlunda från den amerikanske, inte bara gällande språk och kultur, utan även i fråga om tänkande och känslor, så måste resultatet bli ett annat. Japansk jazz låter därför japansk, vilket är intressant, men inte alltid så signifikant. Det låter motsägelsefullt? Hur menar du? – Det går helt klart att dra stilmässiga paralleller mellan mycket japansk jazz, i fråga om känsla, riktning och nyanser. Samtidigt tycker jag att japansk jazz, betydligt mer än i många andra länder, har en respekt för genrens traditioner och arv, både kulturellt och rent tekniskt. just detta jag hör när jag återvänder till Koenji för att se Yoshi Ojima och Masanori Sugimoto spela med trummisen Akihisa Okayama
LIRA 3 2015
när det gäller föreställningar om Japan och jazz, som är ett ämne hon ofta får frågor om när hon intervjuas ute i världen. Jazzgräset tycks alltid vara grönare, menar hon. – Europeiska journalister frågar varför jazz är så stort här, medan japansk media ger en bild av jazzen som så stor i Europa. Men visst finns det sådant jag undrar över om genren här. – Nästan varje gång jag går på en restaurang i Japan, spelas det jazz i högtalarna. Och varje liten by på landsbygden har åtminstone en jazzbar. Därtill har alla högskolor och universitet ett jazzstorband, även skolor utan musikinriktning. Det arrangeras en stor prestigefull festival årligen, Yamano Big Band Jazz Festival, där dessa orkestrar tävlar om att spela bäst. Så jazzen är absolut inväxt i vår kultur på många sätt. Och jag har ännu inte förstått varför. Sannolikt är Hiromi i allt för stor utsträckning del av fenomenets kärna för att verkligen kunna analysera det. Men Michael Pronko har ett ändlöst flöde av teorier om dess orsaker. – Jazz är för det mesta ordlöst, och ofta i japansk kultur styrs orden av situationen. Bara artighetsnivån här innebär att man aldrig kan vara säker på om det som sägs är ärligt eller bäst inom kontexten. Därför är jazzens ordlöshet väldigt attraktiv för många japaner. Och så är jazzen i sin form
H iromi ä r l u ttra d
”Japansk mentalitet passar så bra ihop med jazzens struktur”
Kan s k e ä r d e t
48
på källarbaren Rakuya. Trots det under av hjälp som Google Maps är i Tokyos virrvarr, tar det ett tag innan jag hittar det dolda nästet, som är fullsatt när jag till slut öppnar rätt dörr, med trion i full swing. Svetten droppar från folks pannor, allra mest från Yoshis och Masanoris, som tycks ta i lite extra när de ser den svenske journalisten. Barens maxkapacitet är 35, men vi är minst 50 personer som trängs framför trion. Alla tre är tekniska virtuoser, med ett samspel och en intuition som hämtad från en gedigen jazzbar i New York. Men improvisationen och riktningen är högst icke-amerikansk. Det låter klassiskt, men exotiskt. Efter konserten ger Yoshi sin syn på mitt intresseområde. – Japansk mentalitet passar så bra ihop med jazzens struktur. Det är musik som landar inom många här på ett väldigt naturligt sätt, vilket gör att utforskandet av den blir personligt.
LIRA 3 2015
49
bild: l s a d o
bild: e r i k a u g u s t i n p a l m
Jazzbaren Paper Moon i Nishi-Ikebukuro har drivits sedan 1982 av Yamamoto-san. En av Tokyos gemytligaste jazzdestinationer
Kobayashi-san har stått i jazzens tjänst i fyra decennier och driver baren JBS som pryds av mer än 10 000 skivor.
en balansgång mellan kaos och struktur, där det sällan är för stor vikt på det ena eller andra. Det är ett spänningstillstånd som återfinns i många japanska kulturtraditioner. Vilka traditioner talar vi om här? – Bonsaiträd är ett exempel. Det krävs en juste-
ring av plantans utformning på en minutiös nivå, med trimning, koppartrådar, ansning och andra tekniker. Men resultatet ska se ut som att trädet inte har vidrörts. Detsamma gäller japanska trädgårdar, där det harmoniskt naturliga är superkontrollerat. Sumobrottning har också detta element, där enorm
Åtta japanska album för nybörjare
Terumasa Hino alone together (1970) Det sedan länge New York-baserade trumpetoch flygelhornsgeniet Terumasa Hinos episka 18-minuterstolkning av Arthur Schwartz hit från 1932, samt två egna flytande kompositioner.
50
Toshiko Akiyoshi Lew Tabackin Big Band kogun (1974) Kultförklarat debutalbum från storbandet som drevs 1973–1982 av pianisten Toshiko Akiyoshi och hennes man, saxofonisten Lew Tabackin. I titelspåret hörs både västerländsk jazz och japansk folkmusik.
Kyoto Jazz Massive (2002)
Satoko Fujii Ma-Do (2003)
självbehärskning åtföljs av ett riktat utbrott av aggressiv energi, som frisläpps. Och så japanska bläckmålningar, där ett ögonblick av handling följs av timmar där konstnären bara har stirrat på ett tomt canvas. Jazz fungerar också på det sättet. Kontroll och disciplin krävs för att spela vilt och hämningslöst. Genren är också del av urbaniteten i Japan på många fler sätt än gatumusiker, jazzbarer och som
stämningsskapare på restauranger. Konbini är vad närbutiker kallas i Japan, och de finns i en omfattning som får förekomsten av 7-Eleven och Pressbyrån i Sverige att blekna tusenfalt. Dessutom är de fantastiska inrättningar som tar begreppet närbutik till sin spets med en uppsjö av prisvärd och delikat färdigmat. Chansen att man hör jazz spelas när man exempelvis går in på en Sunkus- eller Lawson-butik, är stor. Men lika stor chans är det att
spirit of the sun
time stands still
groovin’ forward
Junko Moriya Orchestra (2009)
voice
Hiromi (2011)
Naruyoshi Kikuchi Dub Sextet
Bröderna Okino är det tyska nu-jazz/broken beats-bolaget Composts österländska stoltheter. Spirit of the sun är en delikat mosaik av vettlöst funkig jazz, bossa nova, electronica och beats. Låter japansk jazz möta crossfadern.
Satoko Fujii är ännu en nyskapande kvinnlig pianist som med sin man, trumpetaren Natsuki Tamura, och ytterligare två musiker, skapar asymmetrisk men skönt melodiskt improvisationsjazz.
Storband är något som jazzfans i Tokyo inte tycks få nog av och pianisten Junko Moriyas band, med egna kompositioner, tillhör gräddan. 2005 blev Junko tilldelad Thelonius Monkpriset. Rättfram, klassiskt tillfredställande mysjazz.
Debuten från Hiromis succégrupp The Trio Project, med elbasmagikern Anthony Jackson och trummisen Simon Phillips. Post-bop möter fusion och en gnutta rock. Perfekt introduktion till en av Japans största jazzstjärnor.
the revolution will not be computerized (2011)
LIRA 3 2015
LIRA 3 2015
Lagom avantgardistisk modern sextett, med ett ösande groove, som på första spåret här kliver in med ena foten i electronica- och scratchingvärlden (dock utan inslag av faktisk dubmusik).
Schroeder-Headz (2014)
synesthesia
Trion har tagit sitt namn från den pianospelande pojken Schroeder/Leonard i Snobben och influerats av musiken till den animerade versionen av serien. I mixen hörs även lite Keith Jarrett, beats och hotellbarsmusik. Naivt och hypnotiskt porlande.
51
>
bild: e r i k a u g u s t i n p a l m
Tokyos svängigaste tåglinje
M ot s l u t e t a v min Tokyovistelse stämmer jag träff med Yoshi Ojima igen, för att göra en heldagsjazzsafari genom jättestaden. Vi inleder med en av Tokyos verkliga guldgruvor för jazzvinylsamlare, Discland Jaro, som är gömd i en gränd mellan jättekedjorna i nöjesmeckat Shibuya. Butiken är inte större en rymlig garderob, men omsorgsfullt sorterade vinylskivor täcker varje möjligt skrymsle av de få kvadratmetrarna. Här har ägaren Kenji Shibasaki stått och sålt rariteter till jazzrävar från när och
fjärran i 40 år. Första gången undertecknad besökte Kenjis gömma var 2001, och när jag nu hälsar på honom igen, 14 år senare, är han lika förnöjd. En kort promenad bort ligger baren JBS – som står för Jazz, Blues, Soul – där en annan gammal vinylmästare, Kobayashi-san, också har stått i jazzens tjänst i fyra decennier. Över 10 000 skivor pryder den minimalistiskt träinredda baren, och många av gästerna är bara där för att lyssna på den raritet som Kobayashi har valt för stunden. Vi avslutar kvällen på The Room i samma kvarter som JBS, en av många klubbar i Tokyo för jazzinfluerad house och jazzbeats. Stället drivs av dj-bröderna Shuya och Yoshihiro Okino, som under namnet Kyoto Jazz Massive
ジャズ
är jazz på japanska
LIRA 3 2015
gör jazzpräglad elektronisk musik - ”nu-jazz” - och kanske är det mest definitiva exemplet på länken mellan Japans jazztradition och landets stora dansmusikscen. När jag går hem i soluppgången tror jag mig ha funnit svaret på min ursprungliga fråga; det är hämtat delvis från Yoshi Ojimas, Hiromis och Michael Pronkos iakttagelser och teorier, delvis i min tendens att hänfalla åt den klassiska men rimliga idén om jazzens frigörande roll för denna hårt arbetande och pressade nation. Men svaret har ännu mer att göra med glädjen jag sett under mina veckor av research på Tokyos jazzbarer, jazzklubbar och skivbutiker. Svaret handlar främst om kärleken till denna musiktradition, som japaner kort och gott tycks ha mer av än andra folk. Och som vi alla vet är kärlek något som vi ännu inte kan begripa, fullt ut. ¶ LIRA 3 2015
bild: e r i k a u g u s t i n p a l m
Konsert med gitarristen Yoshi Ojimas trio – med Masanori Sugimoto på saxofon och Akihisa Okayama på trummor – i den trånga källarbaren Rakuya i Koenji.
höra jazz på ett lyxigt varuhus i fashionabla Tokyostadsdelen Ginza, hos frisören, eller i väntrummet hos ens läkare.
52
Chuo Line (”mittenlinjen”) löper genom Tokyos hjärta, och man kan åka ända till Nagoya om man så önskar. Helst bör man dock stanna på någon av de många jazztäta tågstationer i Tokyo som länkas samman av linjen. Vid Tokyo Station är Cotton Club det självklara valet, som är det närmsta man kommer lyxiga Blue Note på den här sidan av mångmiljonstaden. I Shinjuku hittar man klassikern Shinjuku Pit Inn, som liknar ett rökigt klassrum med sitsar på rad, artigt riktade mot scenen. Här spelar både världsstjärnor och nya japanska förmågor. Åker man vidare till Kichijoji är tillbakalutade klubben Sometime – med sin runda scen – en given destination. Så många är klubbarna längs denna tåglinje, och så snarlikt är det livliga, svängiga soundet på många av dem, att Chuo Line Jazz har blivit till en egen underkategori inom japansk jazz.
Den legendariska jazztrummisen George Otsuka, på Shinjuku Pit Inn.
53