Les Miserables + interview with Anne Hathaway and Hugh Jackman, for Svenska Dagbladet

(

2 KULTUR Fredag den 4 januari 2013

Olycksbarn Anne Hathaway blir ett med sin roll i Les misérables

KÖKET Mattrender du

inte får missa 2013

POPULÄR SVENSK POP SKINNERS UTOPI JACK REACHER MAKABER FRED VARGAS LÅT LEVERN VILA STOCKHOLMSNATT

6 REPORTAGET

SvD fredag 4 januari 2013

Mäktigt miserabelt Få berättelser bär på en så populärkulturell SPRÄNGKRAFT som ”Les misérables”. Den 150 år gamla romanen av Victor Hugo har redan FILMATISERATS omkring 60 gånger. SvD träffade den ­senaste versionens stjärnor ANNE HATHAWAY och Hugh Jackman för att utröna varför.

TEXT ERIK AUGUSTIN PALM

M

usikaler bygger på idén att de ska kunna ses igen, gång på gång. Igenkänningselementet är avgörande, vare sig det rör sig om en innovativ satirmusikal som ”The Book of Mormon” eller klassiker som ”Grease”. Detta sker på flera plan. Genom universella teman som kärlek, längtan och död. Genom strukturen i föreställninge, när sångnumren återkommer under föreställningens gång. Genom den enorma marknadsföringsapparat som Broadwaysystemet har skapat. Samt inte minst: ­genom åskådarnas nostalgi som för vidare kärleken till en musikal till nya generationer.

Musikalversionen av Victor Hugos roman ”Les misérables”, om nederlag, religion, passion och revolution i det tidiga 1800-talets Frankrike, är ett av de bästa exemplen på hur väl konceptet fungerar. Sedan uruppförandet i Paris 1980 har ”Les mis”, som vi invigda kal�lar den, setts av mer än 60 miljoner människor, i 42 länder, på 21 språk. Den bioaktuella versionen i regi av Tom Hooper, som har svensk premiär den 18 januari, är dock långt ifrån den första filmatiseringen.

Beroende på hur man räknar finns det omkring 60 tolkningar från olika länder, men ingen av dem är baserad på musikalversionen. Succéfaktorn hos en redan väl beprövad filmidé och en musikal som älskas av hela världen kunde inte vara tydligare – och därför har nu Hollywood slagit mynt av den.

Den mest centrala karaktären i Les misérables berättelse är Jean Valjean, som här spelas av Hugh Jackman. Men den viktigaste är utan tvekan Fantine, nu i skepnad av Anne Hathaway. Det är en roll som den 30-åriga skådespelerskan stötte på tidigt i livet, då den satte sig djupt. Ännu en gång handlade det om en generations vidareförmedling, men på ett annorlunda sätt.

– Jag såg Les mis redan som sjuåring, då min mamma spelade en av fabriksarbeterskorna, men det var först när hon några år senare spelade Fantine som jag fick ett starkare band till historien. Upplevelsen av att se min mamma i rollen gjorde den väldigt verklig för mig och fast jag då var så ung att jag inte förstod vad en själ var, tror jag att det var då som min själ blev ett med den här musikalen. Så när jag väl fick rollen många år senare, hade jag redan en inbyggd empati för karaktären.

Jag ville berätta sanningen om henne, om sexslavars känslor.

Hathaway både låter och ser gravallvarlig ut.

Bara ett par veckor innan jag träffar henne på Mandarin Oriental hotel intill Central Park i New York, har jag sett henne driva friskt med ”Les misérables” bombastiska sentimentalitet, som värd för humor-tv-showen ”Saturday night live”. Men inget av den lekfullheten tycks finnas hos Hathaway när intervjun inleds. Kanske är hon trött på att kallprata och skämta efter att troligtvis ha gjort det med många journalister före mig. Hon dyker snabbt in på Fantines tragiska öde som prostituerad, berättar hur hemskt det var att göra research och att på så sätt inse att karaktären i allra högsta grad finns i vår värld: – Jag insåg att jag var tvungen att göra prostituerades lidande rättvisa i min gestaltning.

Tycker du att det är en politisk film?

– Det är en ovanligt ärlig film. Victor Hugo skrev ett mästerverk unikt i sin allmängiltighet och i sin skildring av kärlek. Och jag tycker att den fångar hur det känns att vara ung, idealistisk och arg och vilja starta en revolution. När man ser bilderna av skådespelarna som spelar de revolutionerande ­studenterna går associationerna till

m

Anne Hathaway i ”Les misérables”. Övriga roller spelas av Hugh Jackman som Jean Valjean,

REPORTAGET 7

SvD fredag 4 januari 2013

Russell ­Crowe som inspektör Javert, Amanda Seyfried som Cosette, Eddie Redmayne som Marius Pontmercy, Samantha Barjs som Éponine, Sacha Baron Cohen som Thénardier och ­Helena Bonham Carter som Madame Thénardier.

FOTO: UNIVERSAL PICTURES

8 REPORTAGET

SvD fredag 4 januari 2013

FEM VIKTIGA MUSIKALFILMER West Side story

Jesus Christ superstar 1973 Filmversionen av Andrew Lloyd Webbers soulpräglade rockopera från 1971, om konflikten mellan Judas och Jesus veckan före Kristi korsfästelse. Både troende och ateister rycks med.

Det finns INGENTING värre än när text och musik SKÄR sig sådant som den arabiska våren. Filmen är politisk för att berättelsen är politisk. Normalt är jag tvungen att undvika att säga sådant.

Anekdoterna om hur hårt Hathaway själv arbetade för sin roll florerar flitigt på nätet. En har blivit särskilt uppmärksammad. Det är inte en skräckhistoria om den rigida, neurotiskt sunda livsstil som krävdes för att Hathaway skulle kunna sjunga ”I dreamed a dream” 20 gånger i rad (till skillnad från de flesta andra musikalfilmer spelades sångnumren in live). Det handlar om ögonblicket då Fantine – och därmed också Hathaway – får sitt långa hår brutalt avklippt: – När det var dags för den scenen att spelas in ångrade jag någonstans att jag hade erbju-

FOTO: 20TH CENTURY FOX

FOTO: UNIVERSAL PICTURES

FOTO: UNITED ARTISTS

1961 En av ­genrens allra mest ikoniska och stilbildande filmer, baserad på Leonard Bernsteins scenversion från 1957, som i sin tur är en tolkning av Shakespeares Romeo och ­Julia.

dit det alternativet till Tom. Jag skakade. Men att gå igenom det visade sig vara en välsignelse, eftersom jag kunde använda alla de negativa känslorna till min karaktär. Och sen, en timme efteråt, kändes det helt okej. ­Hår växer tillbaka. Det var inte som att förlora tänderna.

Hathaway börjar mjukna till i vårt samtal.

Hon ler stort när jag frågar om samarbetet med Hugh Jackman, som hon musikaldebuterade ihop med på Oscarsgalan för snart fyra år sedan: – Nu kan man självklart inte annat än att länka samman det med det här. Vi har ju förvisso velat göra något musikalbaserat ihop sen dess, men att vi fick rollerna i ”Les mis” hade inget att göra med det. Fast när man har fått en liten del av Hugh Jackman vill man ha mer och mer.

Hunken i fråga befinner sig också på hotellet och jag får senare en pratstund med ho-

nom. Jackman – som i dag är 44 år och har medverkat i musikaler sedan han var 26 – är ett stort fan av genren och nämner ”Singin’ in the rain” och ”West Side story” som favoriter.

Främst tycker han dock om att få ta del av uttrycksformen; att gestalta en roll samtidigt som han sjunger dialog: – Att sjunga är en väldigt känslomässig aktivitet, eftersom det kräver att du måste andas djupt och öppna upp dig själv. Det hjälper en verkligen som skådespelare att sjunga väldigt dramatisk dialog. Det gör att man kan gå längre, till de platser som är lite mer utmanande.

En av ”Les misérables” stora fördelar är ­ordens och musikens samklang, menar Jackman: – Det känns logiskt. För mig verkar de vara på samma nivå. Det finns ingenting värre än när text och musik skär sig, som när någon skrålar med eftertryck om att hinna med bussen.

Les ­misérables Musikalfilm ­regisserad av Tom Hooper (som fick en ­Oscar 2010 för sin regi av ”The king’s speech”).

Filmen är baserad på musikalen med samma namn från 1980, som i sin tur är baserad på Victor Hugos roman från 1862.

REPORTAGET 9

SvD fredag 4 januari 2013

FOTO: 20TH CENTURY FOX

The Rocky horror picture show 1975 Banbrytande och kultförklarad filmversion av musikalen som hade premiär två år tidigare. En överdådig och hejdlöst rolig hyllning till klassisk science fiction och skräck i B-filmsklassen.

Hedwig and the angry inch

FOTO: NEW LINE CINEMA

2001 Queer-­ auteuren John Cameron ­Mitchells filmversion av sin kritikerrosade alternativmusikal, om den ­östtyska, transsexuella glamrockstjärnan Hedwig och människorna omkring henne.

Sound of music 1965 Kanske den viktigaste musikalfilmen någonsin, baserad på Broadwayoriginalet från 1959. Scenen där Julie Andrews sjunger ”The hills are alive” omgiven av grönskande berg, är mångas huvudassociation till genren.

Vad blev du mest rörd av när du såg den ­färdiga filmen?

– När Anne sjunger ”I dreamed a dream”.

Och slutscenen, den absolut sista scenen. Jag vill inte avslöja vad som händer där, men jag såg den med min fru och det var väldigt gripande.

Sen, en timme efteråt, kändes det helt okej. ­Hår växer tillbaka. Det var inte som att förlora tänderna.

M

Där är den ännu en gång, igenkänningen. ”Les misérables” mest berömda sång bör Jackman vid det här laget ha hört till leda, men ändå anser han den vara den mest rörande. Och vi som är Les mis-kännare vet

precis vad Jackman syftar på vad gäller slutscenen. Det drar oss åter till det ögonblick då vi först såg den.

Men även de som inte har sett ”Les misérables” kommer att kunna ledas in i den säregna känsla av förtrogenhet som musikalen erbjuder, vare sig de väljer att se scenversionen eller den nya filmen. Musikens repetitivt lockande utförande ger lätt en känsla av att vara märkligt bekant, i synnerhet när den ackompanjerar scener som visar sådant vi alla kan relatera till. Kärlek, längtan och död.

Kombinerat med det sociala patoset i Victor Hugos grandiosa historia – med skildringarna av kvinnlig utsatthet som ekar genom tiderna och den revolutionära anda som än i dag inspirerar unga att säga ifrån – lyckas ”Les misérables” bli till ett upphöjt stycke musikalisk berättarkonst. kultur@svd.se

Anne Hathaway och Hugh Jackman.

FOTO: UNIVERSAL PICTURES