intro
Det goda livet i LA
Ludwig Göransson musiksätter Hollywood »You’ll love LA, it’s sunshine every day«. Det var vad den då tjugoettårige Ludwig Göransson fick höra av rektorn för film- och TV-musikprogrammet vid University of Southern California, när denne ringde upp Ludwig mitt i natten i Sverige för att gratulera till att han antagits dit. Ludwig gick då sista året på jazzmusikerutbildningen vid Musikhögskolan i Stockholm, men målet hade sedan länge varit komposition för rörlig bild, på plats i Kalifornien, inte en framtid som jazzgitarrist i något svenskt storband. Efter en tuff p eriod i Los Angeles, där Ludwig mest kände sig liten och ensam i det gigantiska nöjesindustrimeckat, fick han plötsligt jobb som assistent hos den berömde filmmusikkompositören Theodore Shapiro, vilket förändrade allt. Två år senare gavs Ludwig uppdraget att skriva musiken till TV-serien Community på Shapiros rekommendation, då han själv inte hade tid att ta erbjudandet från de
sonic 16
Emmy-belönade regissörsbröderna Russo. – De lyssnade på min demo, litade på Theodore och gav mig en chans, säger Ludwig i dag. Det blev början på en karriär som 2013 innefattar musiken till TV-serierna Happy Endings, Animal Practice och Zooey Deschanel-succén New Girl, liksom filmer som »30 Minutes or Less«, »Worst Prom Ever« och »Fruitvale« (sistnämnda, som vann både publik- och jurypriset på årets Sundance Film Festival, återberättar tragedin då afroamerikanske Bay Area-ynglingen Oscar Grant mördades av en vit polis på nyårsafton 2008). Ludwig är också aktuell med musiken till komedin »We’re the Millers«, med bland andra Jennifer Aniston och Jason Sudekis i rollerna. Det går – minst sagt – bra nu. Enligt Manish Raval – musik ansvarig för Community, Happy Endings och New Girl (samt även Girls) – beror det på multifunktionaliteten hos Ludwigs musik:
– Det bästa med Ludwig som kompositör är han att skapar så unika musikaliska mönster för varje projekt han arbetar med. Om man skulle separera hans musik från de scener som den skrivits för skulle de överleva enbart som coola låtar. Community-låtar som visselpopdängan »If I Die Before You« har mycket riktigt fått ett eget liv på till exempel Tumblr. Och att Ludwigs soundtracks har de kvaliteterna är kanske inte så konstigt , för det som gör honom till Hollywoods i dag mest intressanta namn inom film- och TV-musik är att han i lika hög grad arbetar utanför samma bransch. Framför allt som musikalisk hjärna bakom Community- och Girls-skådespelaren Donald Glovers rapalias Childish Gambino. – Jag träffade Donald då han kom till min studio och sjöng till ett avsnitt av Community, säger Ludwig. Några veckor senare mejlade han mig och berättade att han även var rappare och precis på väg att släppa sitt andra
mixtape »Culdesac«, som han behövde hjälp med att mixa. Han bifogade en låt som jag tyckte om, men jag skrev tillbaka att han behövde ändra lite instrumentation och lägga till vissa saker i arrangemanget. Därefter började vi jobba ihop. Det hela resulterade i debutalbumet »Camp« från 2011. Ludwig turnerade sedan flitigt med Donald som ansvarig för Childish Gambinos liveshower och gitarrist i bandet (där Erik Arvinder, violinist och Kungliga Filharmonikernas yngste medlem, också ingår). I dag är Donald och Ludwig mer vänner än vad de är kollegor, vilket gör att deras musikskapande blir väldigt spontant och förbehållslöst. Just nu arbetar de som bäst med uppföljaren till »Camp«. – Ibland kommer Donald till mig med en nästan helt färdig låt som jag bara gör lite finputsning på, som att ändra basgången. Ibland börjar vi om från scratch och skriver allt ihop. Trots att Ludwig i dag gör musik till independentfilm som kritikerkåren
foto: Mattias Floxner
Epokgörande enmansband
hyllar, TV-serier som har blivit kult förklarade och mainstreamfilm där tonerna ackompanjerar repliker från Hollywoods storheter är det liveupplevelserna med Childish Gambino som allra främst har fått linköpingssonen att inse hur populär hans musik har blivit och hur långt han har kommit. – Coachellafestivalen var störst av allt. Att spela på deras största scen inför femtiotusen personer var galet. Jag hade inte planerat att gå med i ett band när jag flyttade till USA, men det har alltid varit en dröm att stå och spela inför tusentals människor och åka runt med turnébussar. Producerandet, livespelandet och komponerandet för film och TV kompletterar varandra. – Det är väldigt nyttigt för mig att ha en bra balans i arbetet, säger han. Jag kan inte sitta för mig själv i en studio varje dag i tolv timmar, då blir jag galen. Därför lägger jag ofta upp dagen med att jobba med film eller TV mellan nio och sex och sedan producera artister fram till midnatt. Ett av Ludwigs senaste projekt är som producent för den kaliforniska systertrion Haim, vars fluffiga indiepop-möter-softrock-möter-r’n’b-sound har invaderat musikbloggosfären. – Jag är väldigt nöjd med hur deras första EP »Forever« blev. Långt innan jag var inblandad jobbade de med andra, men fick liksom inte riktigt till det. »Forever«-EP:n hjälpte till att sätta deras sound. Lite Michael Jackson-
vibbar, lite åttiotalssynthar och lite Kate Bush var receptet. Ludwigs förebilder inom filmmusik är Danny Elfman (»Edward Scissorhands«, »Nightmare Before Christmas«), samt Hans Zimmer (»Rain Man«, »Gladiator«). Men låtflödet på hans egen Iphone består huvudsakligen av hiphop. – Produktionsmässigt händer det så mycket där, ljudmässigt blir jag så inspirerad. Just nu lyssnar jag mycket på producenter som Justice League, Hitboy och T-Minus. När han får tid håller Ludwig på med sitt soloprojekt Ludovin, vilket hittills har resulterat i popdanshiphop-EP:n »How to Find a Party«. Den tog dock tre år att slutföra, eftersom han hela tiden prioriterar andra artister. Exempelvis har Ludwig producerat rapparen T. Mills nya singel »Somebody to Miss You« och två spår på Chance The Rappers kommande mixtape. Och i augusti blir det konserter med Haim, bland annat på Way Out West. Ludwig åker till Sverige varje jul och sommar, men den där längtan efter att flytta hem som fanns de första åren i Kalifornien är som bortblåst. – Jag kan tänka mig att ha ett hus i Stockholms skärgård i framtiden, där jag kan bo på somrarna, säger han. Men jag kommer aldrig att flytta tillbaka permanent. Livet är för bra här borta i LA. erik augustin palm
Redan innan Sun-studion var färdigbyggd sniffade en stiligt klädd man nyfiket runt fastigheten. Joe Hill Louis, då trettiotre år (vissa uppgifter pekar på att han kan ha varit några år yngre), var bekant för Memphis-bor som gatumusiker på Beale Street eller som underhållare i ljusskygga spelhålor. Vart han än uppträdde drog han folk, ställde till med spontan glädjeyra. När han sökte upp Sam Phillips – lär ha varit den förste svarte artisten som gjorde så – hade den Froggy Bottom-födde bluesmannen faktiskt redan gett ut en singel på självaste Columbia Records. Ingen tycks riktigt begripa hur det gick till, de stora bolagen handskades inte precis varje dag med den typ av otyglat oljud som detta energiska enmansband gärna ägnade sig åt. Kanske handlade det om charm. Ty hans goda humör, propra uppsyn samt förstås mångsidiga musikalitet (var en hejare på gitarr men trakterade även munspel och trummor) gjorde så starkt intryck på Sam Phillips att sommaren 1950 fick Joe Hill Louis göra sin första inspelning i faciliteterna på 706 Union Avenue. Ett av resultaten från denna session är den uppskruvade skrämselhickan »Boogie in the Park«, som inte utan anledning har kallats »embryot till heavy metal«. Låten kom att utgöra ena sidan på etiketten Phillips enda släpp innan den transformerades till Sun. Du som önskar komma åt denna raritet till sjuttioåttavarvare i dag får, om man ska tro TheHoundBlog, vara beredd att offra »a kidney, two Russian sex slaves and a kilo of real Chandu opium«… Mannen som ibland kallade sig The Pep-Ti-Kon Boy eller The Be-Bop Boy, men var döpt till Leslie Hill, är annars kanske mest
Sun-tävling! Av Bear Family har vi fått tjugo exemplar av en sorts »best of«-sampler från deras förnämliga praktlåda »The Sun Blues Box«, som i förra numrets recension på retrosidorna tilldelades betyget 10. Enkel-CD:n vi lottar ut rymmer tjugotre spår. Bara grymma grejer! Bland de
känd som en av upphovsmännen bakom Rufus Thomas-klassikern »Tiger Man«. Elvis tolkade den regelbundet i sin liveshow i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. Det fick Louis själv aldrig uppleva. Då musikkarriären gick på sparlåga tvingades han dryga ut inkomsten med allehanda ströjobb. I samband med trädgårdsarbete sommaren 1957 skar han sig på tummen, fick såret infekterat och drabbades av en stelkramp som tog hans liv. Joe Hill Louis blev inte ens fyrtio år gammal. Den egna karriären må aldrig direkt ha tagit fart, men hans distade chockvågor slog an tonen för Sun och rockhistorien som vi känner den. Respekt. pierre hellqvist
Joe Hill Louis-låten »Boogie in the Park«, som hörs på det här numrets CD, är hämtad från »The Sun Blues Box« (Bear Family/Border).
medverkande märks Little Milton, The Prisonaires, Sleepy John Estes, Howlin’ Wolf, B.B. King och James Cotton. Samt, icke att förglömma, Joe Hill Louis egen version av »Tiger Man«! Ett ex kan bli ditt om du via sonicmagazine. com/tavling svarar rätt på följande fråga: Hur många singlar gav Elvis ut på Sun innan han drog vidare till RCA?
sonic 17