New Orleans på riktigt
34
LIRA 3 2013
Det är nu åtta år sedan orkanen Katrina drog in över Mississippideltat och ödelade New Orleans, USA:s viktigaste centrum för jazz, blues och soul. Musikens centrala roll för den problemtyngda stadens väg tillbaka har skildrats med outtröttlig skärpa i tv-serien Treme, vars fjärde och sista säsong visas i höst. Erik Augustin Palm åkte till The Big Easy för att höra fantastisk blåsmusik, äta gumbo och träffa artisterna från tv-serien.
LIRA 3 2013
35
Charmiga Magazine Street.
I New Orleans kan ett gathörn lätt bli till en konsertscen.
K
t e x t & b i l d : e ri k a u g u s t in p al m
vällssolen lägger sig mjukt över Louis Armstrong Park i New Orleans-stadsdelen Treme, brassbandstraditionens mecka och berättarmässig hake i tv-serien med samma namn. Klockan är strax över halv sju och Glen David Andrews med band har precis klivit upp på scenen. Folket strömmar från parkens alla hörn mot den karismatiske trombonisten och sångaren, vars svett snabbt bryter fram genom hans regnbågsfärgade skjorta. Det är Jazz in the Park-afton och tjuvstart på New Orleans Jazz & Heritage Festival, och få artister är lika passande som första kvällens huvudakt. Glen David Andrews är uppväxt här och är enligt David Simon, skapare av ovannämnda tv-serie, en ”personifiering av Treme”. Att se honom live är som att transporteras till hjärtat av New Orleans musikarv. Det är eufori, sorg, sex och gud i en vild och
36
Staty av en Second Line-parad, i Louis Armstrong Park.
oemotståndligt medryckande blandning. Folk dricker frusna daiquiris i granna färger och delar på cajunrätter som crawfish étouffée och min favorit, gumbo. Jag köper en portion av den mustiga kött- och skaldjursröran och sätter mig i gräset medan Glen David Andrews bubblande tolkning av John Bouttés festdänga Treme Song – även signaturmelodi för tvserien – ekar över kvarteren i The 6th Ward. ”Down in the Treme, just me and my baby, we’re all going crazy, buck jumping and having fun.” Publiken sjunger med och efter att ha slukat min gumbo finner jag mig snart dansandes i det gungande folkhavet framför scenen, där barn och pensionärer och alla åldrar däremellan stolt firar sin stadsdel och lokala kultur. Det är mitt första besök till New Orleans, och allt är precis som jag hoppats att det ska vara. At t j a g t i d i g ar e samma dag, i taxin på väg till huset som jag och min kollega har hyrt i det ickegentrifierade kvarteret St. Roch, har upplevt något av en kortskräckfilm, känns väldigt främmande där i min exaltering. Taxiresan bestod av en ordväxling mellan mig och chauffören, där obehaget stegrades LIRA 3 2013
för varje kilometer. Exempel; ”Var hittade du huset ni ska bo i?” frågar chauffören. ”På Airbnb.com” svarar jag. ”Ni har hyrt ett hus mitt i gettot, och då menar jag gettot”, säger chauffören förebrående. ”Det är crackkvarter. Lämna inget av värde i huset när du går därifrån på kvällen, men ha heller inga värdesaker i fickorna när du åker hem på natten, då du för övrigt aldrig bör vara ensam”. Så fortsätter det. Jag tänker att jag antingen har råkat ut för den mest sadistiska taxichauffören i New Orleans, eller att vi har gjort ett stort misstag och lurats av annonsen med de inbjudande bilderna av nyrenoverat prettomys, inrymt i ett klassiskt ”shotgun”-hus. Allt eftersom vi närmar oss adressen, och kvarteren ser sämre och sämre ut, lutar det åt det senare alternativet. Väl framme möts jag av det snälla hipsterpar som flyttat dit från Brooklyn och nu bor i det ambitiöst inredda huset. Omskakad berättar jag om taxiupplevelsen och sanningen, visar det sig, ligger någonstans mittemellan. Nog tyckte chauffören om att skrämma upp den svenske turisten, men paret bekräftar att trots att det närliggande området kring huset är ”okej”, så bör jag vara försiktig. LIRA 3 2013
Lokalt klädmärke med politisk ambition.
en av USA:s farligaste städer. Jazzmusikens födelseplats har en mordstatistik som är tjugo procent värre än Detroit, en annan amerikansk musikstad ökänd för sin kriminalitet. Metropoler som New York och San Francisco är nio gånger säkrare och på den internationella mordskalan slår Louisianas skönsjungande kronjuvel både Monterrey i Mexico och Panama, två av världens blodigaste knutpunkter för droghandel. Paradoxalt nog är New Orleans kanske också USA:s trevligaste stad. Under en kvällspromenad längs musikstråket Frenchman Street i kvarteret Faubourg Marigny, med vårvärmens rus i luften, vibrerande livejazz från var och varannan bar och den sagolika fransk-kreolska arkitekturen som inramning, är våldet de facto inte särskilt långt borta. Men musiken, skönheten i stadsbilden och den mänskliga värme som New Orleans-bor överlag är så generösa med, är det enda som betyder något i den stunden. Det handlar inte om naiviteten hos en förstagångsbesökare. Så är det att leva i de flesta delarna av New Orleans, berättar en av mina vänner från Kalifornien, som sedan några år tillbaka bor i
N e w O rl e an s ä r
37
p
Glen David Andrews bor i Garden District.
p staden. Han har blivit svårt misshandlad här, och alla hans vänner känner någon som har blivit rånad, om de inte själva har blivit det. Ändå skulle han aldrig flytta någon annanstans i USA. Han har kommit hit för att stanna, och för att ta det dåliga med det översvallande goda. Misär och glädje flyter ihop. Det är livsbejakande, men med ett eventuellt överfall runt hörnet. Det är riskfyllt, men med en gästfrihet och personlig charm som få andra platser kan tävla med.
” N e w O rl e an s k larar sig ändå förhållandevis bra för tillfället”, säger Irma Thomas till mig dagen därpå, där vi sitter i foajén till Harrahs Hotel och pratar om hennes hemstads olika för- och nackdelar, ett stenkast från The Mississippi River. Det är här hon brukar stämma träff med journalister som är gröna i staden. Och hon är snabb att berätta hur saker och ting ligger till. – Det är väldigt svårt att få de nationella medierna att rapportera om allt bra som faktiskt sker här. Det enda som går att sensationalisera är det negativa, fast de positiva sidorna är fler.
38
För att vara en av förgrundsgestalterna inom amerikansk soul, officiellt utnämnd till The Soul Queen of New Orleans, är den 72-åriga sångerskan enormt lättsam och opretentiös. Alla som har sett Irma Thomas på scen eller i tv-serien Treme vet att hon i den kontexten i allra högsta grad är en drottning. Men sittandes mittemot mig, klädd i färggrann skjorta med tropiskt mönster, är hon mest en krutgumma med ett skönt skrock. I sitt högra öra har hon ett blått bluetooth-headset fastklämt. Irma sköter sin egen pr och är redo att ta emot många samtal dessa bråda två veckor. För den nyfikne är varje dag en musikfestival här, men den årliga New Orleans Jazz & Heritage Festival är den största av sitt slag och lockar jazz-, blues- och soulnördar från när och fjärran ut till Fair Grounds Race Course, där festivalen har huserat sedan 1972. Irma har sett hur festivalen har förvandlas från en tillställning med lokala musiker till ett megaevent huvudsponsrat av oljebolaget Shell. Hon är positiv till att det hela ger näring åt musikscenen i staden, men poängterar: ”Vi tänker inte anpassa oss efter de superartister som spelar på festivalen i dag. De får anpassa sig efter oss”. LIRA 3 2013
Smörgåsbutik med mättande po’ boy-mackor.
Trumpetaren och Rebirth Brass Band-grundaren Kermit Ruffins.
”Musiken och kulturen utgör en otrolig medborgerlig och ekonomisk motor som driver staden framåt. New Orleans existerar i dag främst på grund av den, vilket många av stadens politiker tycks ha ett sorts förvirrat förakt mot.” – David Simon, skaparen av tv-serien Treme som i fjol förfördes av den magiska realismen i filmen Beasts of the southern wild, men det finns tyvärr alldeles för många exempel inom filmvärlden där New Orleans-stereotyper har placerats i en förenklad, sötsliskig kaka. Och ofta är det, som Irma Thomas säger, de negativa stereotyperna som förstärks. Listan på filmer som är ute och cyklar är lång, med höjdare som No mercy (Richard Gere och Kim Basinger flirtar sig genom Louisianas träskmarker, med siktet på en cajungangster), Hard target ( Jean-Claude van Damme spelar en cajunsjöman som spöar onda New Orleans-gangsters) och The badge (Billy Bob Thornton spelar en sheriff bland transsexuella prostituerade och korrupta New Orleans-politiker).
V i var m å n g a
LIRA 3 2013
Lika vanligt är det med musiker i New Orleans som blivit blåsta på pengar, eller som inte får det erkännande de är värda. Kombinationen av detta gjorde att en viss skepsis uppstod då det meddelades att tv-kanalen HBO planerade att göra en tv-serie om staden. Irma Thomas var främst orolig för att det inte skulle bli en trovärdig skildring av de språkliga aspekterna. – Jag bad till gud att de skulle få till dialekterna rätt, för ofta när det görs tv eller film om New Orleans låter de karaktärerna prata på något överdrivet sätt. Vi har inte alla cajundialekt. Så här med de tre första säsongerna i backspegeln, är dock Irma väldigt nöjd med tv-serien. – David Simon har gjort sin research, som den journalist han är i grunden. Visst har han tagit sig p 39
bild: e r i k a u g u s t i n p a l m
Wendell Pierce som trombonisten Antoine Batiste i tv-serien Treme.
bilder: p r e s s b i l d e r
p vissa friheter berättarmässigt, det är ju tv trots allt.
Men han har hela tiden hållit sig till de grundläggande sanningarna, och lagt fokus på sådant som Mardi Gras-indianerna, den kamratskap och gemenskap som präglar staden och hur vi låter alla kulturer samexistera här. premiär i april 2010, och tar vid tre månader efter att orkanen Katrina har ödelagt stora delar av den redan hårt prövade staden. Tittarna får följa hur sous-kockar, blåsmusiker, Mardi Gras-indianer och andra karaktäristiska New Orleans-grupper försöker återhämta sig från katastrofen, allt genom ett komplext och medvetet utdraget berättande. Det är alltid musiken som står i förgrunden i Treme, där den framhankande trombonisten Antoine Batiste, skildrad av New Orleans-skådespelaren Wendell Pierce, är en av de stora rollerna. Efter mitt möte med Irma Thomas beger jag mig till Garden District, långt från Treme både i avstånd
Tv - s e ri e n Tr e m e h a d e
40
”Det är väldigt svårt att få de nationella medierna att rapportera om allt bra som faktiskt sker här. Det enda som går att sensationalisera är det negativa, fast de positiva sidorna är fler. ”
och anda. Här bor de välbeställda i praktfulla sydstatsherrgårdar, intill hipstertäta Magazine Street, full av butiker och kaféer man lika gärna skulle kunna hitta i Brooklyn eller på Södermalm. Tidigare i år flyttade Glen David Andrews in i en liten lägenhet i källaren av ett av de praktfulla husen. Efter att 2012 ha blivit åtalad för att ha misshandlat sin flickvän och därefter ha gått igenom drogrehabilitering i Boston, var det dags för en nystart, långt från vanorna i hans gamla kvarter. I dag är han nykter, går i terapi fyra gånger i månaden, har AA- och NA-möten under veckorna och en ny, för området passande hobby; att påta i sin trädgård. Han bjuder mig på ett glas hemgjort iste och visar mig de sexton plantorna på bakgården. Tv-serien Treme är han väldigt glad över att ha fått vara del av: ”Den publicitet som jag har fått därigenom skulle jag aldrig ha kunnat köpa för pengar” säger han. Gällande autenticiteten, anser han att musikdelarna når 100 procent, men att tv-serien som helhet bara når 78 procent. LIRA 3 2013
– D e t s t ö r s ta problemet jag har med tv-serien Treme är hur Wendell Pierce porträtterar oss trombonister. Han får oss att se ut som lata, slarviga missbrukare. Och det stämmer inte. Hans karaktär går till exempel runt med sin trombon utan fodral. Han får oss att se obildade ut. I efterhand har jag börjat tänka mer på att han bara är en påhittad karaktär, men de borde ha gjort honom bättre. Att det är Glen Davids livsomställning som främst får honom att kritisera Wendell Pierce karaktär, är tydligt. Och på det stora hela uppskattar Glen David tv-seriens ambitioner. – De ville att resten av världen skulle få se hur fantastisk den här staden är, och samtidigt göra ett politiskt statement om hur vi blev bortglömda efter Katrina, och hur hemskt vi fortfarande har det på vissa sätt. Och tack vare vår präktige republikanske guvernör, blir det bara värre. Glen David Andrews nästa album är betitlat Redemption och är starkt inspirerat av alla de svårigLIRA 3 2013
– Irma Thomas (bilden)
heter han har gått igenom det senaste året. Parallellt med det projektet planerar han att eventuellt flytta från sitt älskade New Orleans till Boston inom ett par år. Han säger att han alltid kommer att se New Orleans som den bästa musikstaden i USA, ”men det är tröttsamt att alltid spela på samma klubbar, år efter år. Man växer inte som artist av det”. Gårdagskvällen visar emellertid att Glen David alltjämt upplever stunder av musikalisk extas här, utan droger. – Jag kan bli hög bara av att spela, som igår. Jag uppträdde tre kvarter från där jag och min kusin Trombone Shorty började. Vi stod och jammade i den parken som tonåringar med våra tromboner, för 17 år sedan. Och nu stod jag på scenen och hade fyllt hela parken med folk. Ja g d ric k e r u p p mitt iste och får skjuts av Glen David Andrews i hans massiva Cadillac till mitt nästa stopp. Vi åker genom Garden Districts storslagenhet, djupt tillbaka in i Treme, till Basin Street
41
p
bild: p r e s s b i l d e r
Skaparen av Treme, David Simon (förgrunden), tillsammans med skådespelaren Wendell Pierce.
Trombonisten Glen David Andrews in action.
p
där trumpetaren och Rebirth Brass ”Att se Glen David Andrews live är som Band-grundaren Kermit Ruffins att transporteras till hjärtat av New speakeasy ligger. Ruffins, som precis Orleans musikarv. Det är eufori, sorg, har släppt blåsorkesteralbumet We sex och gud i en vild och oemotståndpartying traditional style, är en av de New Orleans-musiker som har ligt medryckande blandning.” synts mest i tv-serien, och utöver att hans egen karriär har fått en rejäl skjuts av expostadens politiker att bete sig precis som de vill. neringen – vilket har gjort att han har råd att driva Liksom Glen David Andrews och Irma Thomas sin speakeasy – har han gjort den till ett verktyg i har Kermit spelat sig själv i tv-serien, och på grund kampen mot stadens ledning, som många anser arav de många avsnitt han har varit med, har han fått beta mot dess kulturliv. ett mer nyanserat karaktärsark. Så kallade second line-parader, där musiker spelar – Jag kommer även att vara med i ett eller två och protesterar mot att barer i stadens tuffare områavsnitt i den sista säsongen. Varje gång jag läser den inte får förnyade alkoholtillstånd, är vanliga. manus får jag en känsla av att David Simon har stuEfter att ha klämt i mig Kermits delikata catfish derat mig i smyg. Så träffande är det. (han ligger själv bakom menyn), sätter vi oss i ett hörn för att prata. Kermit, som både i tv-serien och Ma e s t ron i f r å g a , David Simon, delar sedan i verkligheten utstrålar ett slags avslappnat välbehag, flera år tillbaka sin tid mellan New Orleans och Balblir allvarlig när vi kommer in på ämnet lokalpolitik. timore, vars krig mot narkotikan han skildrade i den Han ställer ner sin Bud Light på bordet. hyllade tv-serien The Wire (även den producerad av – Jag tog saken i egna händer och annonserade på HBO och skälet till att Simon fick mer eller mindre Facebook om ett möte för musiker här på min speakea- fria händer att göra sin ambitiösa stadssymfoni om sy, för att kunna få till ett forum där vi kan diskutera de New Orleans). Innan Simon gick in i tv-världen problem som vi och barägarna stöter på. Nu har jag arbetade han som journalist i tolv år, vilket har varit värd för mötet varje onsdag i fyra månader och bidragit till den autenticitet och exakthet som prägdet hela har haft en effekt. Vi har gjort det svårare för lar alla hans tv-produktioner. När jag får tag på
honom över telefon, reagerar han ödmjukt på att få höra att Glen David Andrews anser att tv-serien bara lyckats återskapa 78 procent av verkligheten. – Kanske var han till och med lite snäll när han sa så. Inom tv-berättande måste man i viss mån alltid förenkla, och om man lever det liv som skildras, är det livet naturligtvis så oerhört mycket mer komplext än en dramatisering någonsin skulle kunna uppnå. Trots det faktum att vi har försökt vara så nyanserade som möjligt, utifrån vår tid, budget, kreativitet och vad vår förmåga har kunnat fånga av verkligheten i staden, så vinner samma verklighet varje gång. på kulturen i New Orleans har inte förändrats som följd av de 35 timmar tvdrama han har skapat, men hans förståelse för hur svåra stadens problem är, har fördjupats. – Uppenbarligen har staden till stor del återhämtat sig från Katrina, men det som har hjälpt till att möjliggöra återuppbyggelsen efter orkanen, är musiken och kulturen. Inget här fungerar som det ska utom just musiken och kulturen. De utgör en otrolig medborgerlig och ekonomisk motor, som driver staden framåt. New Orleans existerar i dag främst på grund av den, vilket många av stadens politiker tycks ha ett sorts förvirrat förakt mot. De förstår inte vad de har.
Davi d Si m on s s y n
Men det gör merparten av den övriga befolkningen – och de är beredda att kämpa för det: – Graden av utmaningar som folk är beredda att stå ut med för att kunna leva här, gränsar nästan till det heroiska. Men de vet att de lever på en extraordinär plats. Resten av USA blir mer och mer likriktat, förutom ett visst antal städer. Och i New Orleans fall känns det nästan som ett annat, eller ett eget, land. Du som är europé måste väl tycka att det känns europeiskt? Att hans tv-serier skulle erbjuda några lösningar eller förändra saker på en konkret nivå, är David Simon tveksam till. Som exempel nämner han hur Baltimore trots The Wire fortfarande är hårt drabbat av droghandelsrelaterat våld. Det han är intresserad av är att berätta historier. – Men, jag kommer att tänka på en konkret och positiv bieffekt. Det fins en term i New Orleans på kreolfranska som heter ”lagniappe”, vilket ungefär betyder ”något extra”, som om när du efter en lyckad fest i ditt hem ger alla gäster en present på vägen ut. Vi har försökt få med så många musiker som möjligt från New Orleans i tv-serien, har haft i snitt 26 låtar per avsnitt och en miljon dollar per säsong för att betala de deltagande musikerna. Att vi har haft möjligheten att låta de pengarna göda New Orleans musikscen har varit ”lagniappe” för oss. Davi d Si m on u n d e r s k at tar bevisligen sin enorma betydelse för The Big Easy (en benämning som härrör från hur lätt musiker traditionellt har kunnat hitta jobbtillfällen här). Ingen annan kulturskapare har på ett så allomfattande sätt fångat de komponenter som bildar undret New Orleans. Treme kommer att gå till tv-historien som ett av vår tids viktigaste kulturhistoriska dokument. Samtidigt går förstås ingenting upp mot ett riktigt besök i staden. Att lämna tillbaka nycklarna till hipsterparet som äger huset vi hyrt i St. Roch och konstatera att upplevelsen av otrygghet i kvarteret var värd allt det vidunderligt inspirerande som dagarna i New Orleans har gett. Och känslan att åka förbi Louis Armstrong Park på väg till flygplatsen, nynnandes på Treme Song: ”Trumpet bells ringing, bass drum is swinging, as the trombone groans, and the big horn moans, there’s a saxophone.” ¶
Liten New Orleans-parlör Mardi Gras-indianer: ”Stammar” klädda i indianinspirerade dräkter under Mardi Gras-karnevalen, en tradition delvis kopplad till historiska band mellan 42
afroamerikaner och indianer i Louisiana.
musikerna och paradledarna i ”the first line”.
Second line-parad: De människor som uppsluppet följer med efter
Lagniappe: Något extra, en vänskapsgåva, en oväntad bonus.
Speakeasy: Uttryck som syftar till lönnkrog under förbudstiden i USA. Används ibland i dag för barer i USA med en liknande hemlig charm. LIRA 3 2013
Cajuner: Ättlingar till akadier i Louisiana. Talar traditionellt dialekten cajunfranska.
LIRA 3 2013
Louisiana-kreoler: Ättlingar till franska eller spanska nybyggare. Talar traditionellt dialekten kreolfranska.
Po’ boy: Maffig traditionell Louisiana-baguette med kött eller friterade skaldjur. Étouffée: Kryddig stuvning med skaldjur och ris.
”Shotgun”-hus: Långsmalt trähus från inbördeskrigstiden, där alla rum är sammankopplade, från ytterdörren till bakdörren. 43