Nobuyoshi Araki-interview for Konstvärlden

MÄSTAREN AV VULGÄR SKÖNHET Nobuyoshi Araki är Japans störste levande – och mest kontroversiella – fotograf. I snart 50 år har han maniskt dokumenterat erotik, liv, död och Tokyo, med popstjärnor som Björk och Lady Gaga bland de största fansen. I dag har han sviktande hälsa och är mer besatt av tillvarons förgänglighet än någonsin, men är lika produktiv och liderlig som alltid.

Erik Augustin Palm fick som första svensk följa med till Arakis hemliga bar i Shinjuku, där den 74-åriga provokatören summerade sitt konstnärskap.

Text Erik Augustin Palm. Foton av Araki Said Karlsson.

Från den aktuella utställningen ”ARAKI Ojo Shashu – Photography for the Afterlife: Alluring Hell”, på Foam i Amsterdam.

Sopheap Pich

En kometliknande karriär på några få år har gjort Sopheap Pich till Sydostasiens klarast lysande stjärna på konsthimlen. Han har deltagit i stora konstbiennaler jorden runt. Köpts in av de största museerna och haft utställningar på Metropolitan Museum of Art i New York, Guggenheim i Bilbao och d’OCUMENTA (13) i Kassel. Museer och stora konstsamlare står i kö för att få köpa hans verk. Av Per Öqvist.

konstvärlden

45

DET FINNS INGEN STAD i världen som det samtidigt är lika lätt och lika njutbart att gå vilse i, som Tokyo. Bäst är det efter mörkret har fallit. En till synes oändlig urbanitet, med ett svindlande virrvarr av smågator i perfekt harmoni med varandra, som leder en vidare in i neonljusnatten. Och Tokyomörkret blir inte mer förföriskt än i Shinjuku, den japanska huvudstadens största innerstadskommun, med världens mest trafikerade tågstation och ett omätligt antal vägar till dekadens. De skrymmande izakayorna bakom röda papperslyktor, med kärlekshotellen och värdinnebarerna intill, och för de som vill, en uppsjö av mer direkta former av köpt intimitet.

Det är denna miljö och atmosfär som Nobuyoshi Araki till stor del har omslutit sig själv med under sin 50-åriga karriär, som innefattar mer än 450 fotoböcker. Främst är det hans BDSM-bilder – specifikt de med fastbundna kvinnor – som han är (ö)känd för. Men hans naturbilder, vardagsporträtt, stadsskildringar och subkulturella expeditioner är lika hyllade. I Japan är han både högaktad och utskälld, och han svävar mellan motpoler även i kulturvärlden globalt sett.

Popstjärnor som Björk och Lady Gaga har sökt upp honom för att få sina porträtt tagna, och utmärkelserna haglar. Samtidigt tycks svenska dagstidningars kultursidor vara rädda att ta i honom med tång – trots hans stora utställning ”Self.Life.Death.” på Kulturhuset i Stockholm, 2008. Men samstämmigheten om hans geni är ohotad, liksom fascinationen för det liv han har levt. Och fortfarande lever. Han är numera 74 år, har förlorat synen på höger öga och åker ut och in från sjukhuset för diverse åkommor, efter att för några år sedan ha klarat sig igenom prostatacancer. Men hans anarkistisk poetiska sinne är intakt, liksom hans ettriga libido och konstnärliga produktivitet.

Det står klart när jag efter månader av korrespondens i cirklar allt närmre och närmre Araki själv, till slut får träffa honom. Det blir en Tokyo-afton att minnas.

Jag och fotografen Said Karlsson har ihop med vår tolk Yoshiko blivit ombedda att infinna oss på Bar Rouge i Shinjuku, Arakis stammishak och en ikonisk plats för Tokyos konstnärer och intellektuella. Det är måndag, men gatulivet i stadsdelen vilar aldrig. Inne på baren är det dock nästintill sakralt stilla, trots stressen utanför, på det dikotomiska sätt som präglar Tokyo. Zen och larm, sida vid sida. Exakt på utsatt tid störtar en kerubformad gubbgestalt in genom dörren och slår ut med armarna, tätt följd av sin försynta kvinnliga högra hand, Hisako.

Araki har ett jovialiskt, högst icke-japanskt kroppsspråk, men talar med den arketypiskt djupa röst som hör hemma någonstans mellan en yakuza- och Kurosawafilm.

Hans skratt är bullrande och levande. Där finns ingenting omedvetet parodiskt. Araki känns genuin i sin begeistring och ger därmed genast en ledtråd till hur han har lyckas charma sina tusentals modeller. Vi slår oss ner och jag ställer första frågan. Hur skulle han beskriva sig själv som konstnär idag?

– Jag är inte någon konstnär. Jag skapar inte konst.

Foto är mitt liv, jag är fotografering. Så mina bilder handlar inte om att jag söker upp motiv, utan att jag lever mitt liv och fångar det.

En förmäten självbild? Kanske, men de som har följt Arakis konstnärskap (!) vet att det är sant. Hans enorma 46

konstvärlden

»

Ur den nyutgivna boken ”Araki by Araki” (Taschen, 2014).

Från den nyutgivna boken ”Araki by Araki” (Taschen, 2014).

Ur boken ”Sentimental Journey/Winter Journey” (1991), om den sista tiden i livet för Arakis fru Yoko.

konstvärlden

49

bildskatt innebär lika mycket dokumentering av det alldagliga som det spektakulära. Det första han gör när han vaknar, säger han, är att greppa kameran. Frukosten fotograferar han varje dag, liksom taxifärden från bostaden i Setagaya till kontoret i Waseda. Det blir ofta runt tusen bilder per dygn. Och han arbetar fortfarande nästan enbart analogt.

– Föreställ dig allt arbete med framkallning av negativen, säger han och skrattar.

– Men vissa har beskrivit kameran som en förlängning av min kropp, vilket är en pretentiös överdrift.

Bilden är förstås beroende av att mitt finger pressar ner avtryckaren, men inget mer.

Det är emellertid en sanning med modifikation, eftersom Araki lägger in precis hela sitt liv i sina bilder, likt en rastlös antropolog med spegelvänt förstoringsglas.

Han understryker detta.

– Jag vill att allt ska exponeras i mina foton, in på livets mest pinsamma områden. Och jag gör inga undantag för mig själv. De erotiska ögonblicken ska inte gömmas undan utan lyftas fram, men jag tar samtidigt väldigt mycket sentimentala bilder. Det är ett ständigt avslöjande. Och som 74-åring känner jag att det fortfarande finns delar av mig själv som jag inte har visat.

Om det stämmer, är det förvånande. Sedan Araki tog examen i foto vid Chiba University 1963, debuterade med boken ”Xerox Photo Albums” 1970 (som ”trycktes” med en kopiator), och därefter gav ut sin första officiella bok ”Sentimental Journey” (1971) – från smekmånaden med hans fru Yoko – är det inte mycket han kan ha missat. ”Yoko My Love” (1978) består av fortsatta utsnitt från hans äktenskap. I ”Tokyo Lucky Hole” (1985) ger han sig in i Shinjukus sexindustri, ofta med sig själv framför kameran. Efter att Yoko insjuknat i cancer och 1990 avled, kom ”Sentimental Journey / Winter Journey” (1991), om den sista tiden i hennes liv, fram till hennes kremerade kvarlevor. I ”Tokyo Prostatic Cancer” (2009) skildrar Araki sin egen kamp mot prostatacancer. ”Sentimental Journey Spring (2010) är hans hyllning till sin avlidna katt Chiro. Och fjolårets utställning ”Love On The Left Eye” utgörs av bilder där högerhalvan är svartmålad, för att gestalta hans blindhet på höger öga. Och detta är alltså bara en liten bråkdel av hans totala katalog.

Vissa år har han gett ut omkring 20 böcker. Araki kal�lar sin stil för ”jagfotografi”, där det subjektiva är lag och självcensur inte är ett begrepp.

Araki må vara mest känd för sina sexanstrukna bilder, men hans liv – och detta arbetssätt har inneburit att döden har fått ta nästan lika stor plats. Och idag, med sitt kroppsliga förfall, vänner som avlider av hög ålder, och Fukushimakatastrofen ekandes i det japanska samhället, tänker Araki på dödlighet mer än någonsin. Det är tydligt inte minst i 50

konstvärlden

hans aktuella utställning på fotomuséet Foam i Amsterdam, ”ARAKI Ojo Shashu – Photography for the After Life: Alluring Hell”, som är öppen fram till den 11 mars, och sträcker sig från första början av hans karriär. Men ämnet lamslår honom inte. Tvärtom. Han är uppspelt över att han dagen innan intervjun har kommit ut från sjukhuset, och imorgon ska dit igen. Och för att han kissar blod.

– Jag har fått min första mens, vilket på något plan har återfött mig, säger han och skrattar.

– Tsunamin, jordbävningen, döda vänner, min blindhet på ena ögat, att jag som 74-åring närmar mig slutet varje dag, det är saker som slår hårt, men samtidigt gör mig upprymd och inspirerad. Det får mig att vilja leva och fotografera ännu mer intensivt. Det var samma sak när min fru gick bort, och min katt. Förlust innebär uppvaknande. Visst är jag rädd för döden, men jag funderar på att tatuera dödsguden Shinigami på min rygg, för att gå i motsatt riktning.

Det är en känslomässig logik som bygger på motstånd. Där det som bryter ner ger liv, där mörker ger ljus. Parallellerna är tydliga till Arakis erotiska bilder, både de subtila – där en bild av en oskyldig blomma får en pornografisk effekt – och de mer explicita (båda riktningarna finns med i den nyutgivna samlingen ”Araki by Araki” från Taschen). ”Kinbaku” är en klassisk japansk repkonst från Edo-eran som fick en renässans på den japanska BDSM-scenen under 1950-talet.

Det är denna form av så kallad ”bondage” som Araki har återkommit till i sina bilder sedan slutet på 70-talet, där kvinnorna på bilderna vanligtvis är nakna – men också ofta är klädda i traditionella dräkter som kimonos. Men han ser inte något brutalt i akten.

– För mig handlar det om en form av beröring. Och en smekning. När repet används för att binda det fysiska, är det för att kärlek inte går att hålla fast.

Araki har enligt egen utsago haft sex med de flesta av sina modeller, som inte sällan har kontaktat honom på eget bevåg – och ofta återvänt. Ett uttryck för patriarkalt, misogynt förtryck, eller ett radikalt alternativ till normativ sexualitet? Det är förstås upp till betraktaren. Men att bilderna går bortom simpel objektifiering är tveklöst.

Många av kvinnorna tittar mot kameran med en upproriskhet, eller ibland en hånfullhet. Och då och då ett visst medlidande. Därtill har Araki gett upphov till att lyfta fram en mängd andra sexuella subkulturer, som i ”Tokyo Love” (1994), där Nan Goldin och Araki skildrar Tokyos queera undergroundvärld.

Att den japanska feministiska ”vaginakonstnären” Megumi Igarashi har arresterats upprepade gånger det senaste året – och nu riskerar att dömas till två års fängelse för att ha tillhandahållit 3D-ritningar till en kajak baserad på hennes kön – är något som Araki djupt föraktar. Hans egna kinbakubilder har han kunnat fortsätta

»

Samtliga bilder från den nyutgivna boken ”Araki by Araki” (Taschen, 2014).

konstvärlden

51

distribuera, men han har också blivit arresterad för obscenitet ett flertal gånger under sin karriär. Trots detta har Araki ett ambivalent förhållningssätt till debatten om Japans extremt motsägelsefulla censurlagar.

– Det där är verkligen förkastligt. Tills för ganska nyligen kunde vi inte ens visa könshår. Vi måste utvecklas som land på den fronten. Vi ligger efter. Men samtidigt tycker jag inte att det blir lika intressant om allt är tillåtet att exponera, för människor tycker om det förbjudna.

Och det förbjudna lockar hos Araki. Flödet av uppdrag för gigantiska etablerade märken är konstant, som porträtten av Naomi Campbell i Vogue Japan i höstas – och den nya kampanjen för det italienska modehuset Bottega Veneta. Araki tycks vara road av att ingjuta subversiva drag i etablissemanget, liksom att västerländska popstjärnor står på rad för att förevigas av Japans mest kända snuskhummer. Kinbaku-fotosessionen med Lady Gaga är väl omskriven, men samarbetet med Björk var betydligt viktigare för Araki – och resulterade bland annat i omslaget till hennes remixalbum "Telegram" från 1996.

Han talar om henne med andakt.

– Björk hade sett en utställning som jag hade i London, och bestämt sig för att ta kontakt med mig nästa gång hon var i Japan. Jag älskar att det var hennes blick på mina bilder som gjorde att hon ville bli fotograferad av mig. Och att möta henne var en sann glädje. Hon var som en flicka och en mormorsfigur, på en och samma gång. Det var en inspirerande kontrast.

För Araki är Tokyo den eviga inspirationskällan, och kärleken till stadens gator, kultur, mat och människor löper genom hela hans konstnärskap. Porträtten av ansikten i vimlet och främlingar i tunnelbanan är undervisningsmaterial på fotokurser över hela världen. För Araki själv behövs dessa blottande men enkla bilder som motvikt till de mer laddade motiven. Men hans okonventionella och framfusiga tillvägagångssätt uppskattas inte av alla som möter det.

– När jag brukade ta bilder på tunnelbanan insåg folk sällan att de blev fotograferade, men personen bredvid gjorde ofta det och uppmärksammade subjektet om detta. Det kunde leda till att de tog mig till närmsta polisstation för en anmälan, där poliserna inte förstod varför jag ens ville fotografera dessa högst alldagliga ögonblick.

De tyckte inte att det ens fanns något där som var värt att dokumentera. Men för mig är allt som händer hela tiden av bildmässigt värde. Alla de där subtila sakerna som sker i våra liv, de är samtidigt ofta de allra största sakerna.

Intervjun börjar gå mot sin ände, och Araki markerar det med orden ”Nu när du både har sett mina bilder och intervjuat mig, måste du väl hålla med om att jag är ett geni?”, varefter han brister ut i sitt bombastiska skratt.

Men kvällen slutar inte på Bar Rouge. Ryktet vi hade hört om att en intervju med Araki i Shinjuku är ett inträdesprov till hans ”hemliga” bar längre in i syndens näste – det till stora delar yakuzastyrda förlustelseområdet Kabukicho – visar sig stämma. Om Araki fattar tycke för dig, tar han med dig dit. Upprymda över att vi har blivit godkända vandrar vi med en frenetiskt fotograferande Araki (som experimenterar med sin första point-andshoot-digitalkamera), genom skymningen. Vi går in i en 52

konstvärlden

gränd, åker upp i en lite för trång hiss, och kliver in i vad som bara kan beskrivas som ett Araki-tempel i miniatyr.

Tusentals polaroider av Araki-modeller pryder väggarna och en bedagad yakuza-madame i kimono står i baren. Hit har Araki tagit både Lady Gaga och Björk, och andra subversiva likar och visuella kreatörer som filmskaparna Larry Clark (”Kids”) och Gaspar Noé, som har gjort ”Enter the Void” – en droggenomsyrad och sexuellt förtätad Tokyoskildring som skräddarsydd för Arakis perspektiv. Och som referens för vår afton. Snart har vi druckit lite för många glas umeshu (plommonvin), medan Araki fäller försiktigt opassande kommentarer om vår tolk Yoshiko, som är synbart road och ringer dit en av sina väninnor. En av de många handskrivna lapparna på väggen lyder ”Tack för en ljuvlig dag. Du är en fräck jävel”. Kombinerat med den ömma blicken från den kimonoklädda yakuza-madamen, som med svajig röst berättar att hon inte har sett sin kära Araki-san så glad på ett år, uppnås en påtagligt typisk Nobuyoshi Arakistämning. En syntes av humor, sentimentalitet, och pikant oanständighet, i hjärtat av Tokyo.

Från den aktuella utställningen ”ARAKI Ojo Shashu – Photography for the Afterlife: Alluring Hell”, på Foam i Amsterdam.

Nobuyoshi Araki (荒木 経惟, Araki Nobuyoshi på japanska) Född: 25 maj, 1940 i Tokyo.

Bor: Setagaya, Tokyo, Japan.

Bakgrund i korthet: Fick sin första kamera av sin far som 12-åring och har fotograferat maniskt sedan dess. Tog examen i foto och film vid Chiba University i Tokyo, 1963. Började samma år sin karriär som fotograf på Japans största reklambyrå Dentsu, och mottog sitt första fotopris året därpå för sin vardagsrealistiska utställning Satchin. 1968 träffade Araki sin fru – författaren Yoko Araki – via arbetet på Dentsu. Den inofficiella bokdebuten var ”Xerox Photo Albums” (1970) som ”trycktes” med en kopiator. Officiell bokdebut var ”Sentimental Journey” (1971), med bilder från smekmånaden med Yoko. 1974 var Araki med och grundade fotoskolan Workshop School of Photography, med sina kollegor Daido Moriyama och Shomei Tomatsu. Två år senare öppnade Araki sin egen fotoskola Nobuyoshi Araki School.

Debuterade som regissör 1981 med den erotiska filmen ”High School Fake Diary”. Har blivit arresterad för obscenitet ett flertal gånger.

Finns med i permanenta samlingar på muséer

över hela världen, bland andra Tate Modern i London, San Francisco Museum of Modern Art och Foundation Cartier i Paris. Araki är med i den svenska dokumentären ”Tokyo Noise” (2002), av Kristian Petri, Jan Röed och Johan Söderberg. 2008 visades Arakis utställning ”Self.Life.Death.” på Kulturhuset i Stockholm.

Bland de priser som Araki har mottagit kan nämnas Taiyo Award (1964), Shashin-no-kai från Photographic Society of Japan (1990), Higashikawa Prize (1991), Japan Inter-Design Forum Grand Prix (1994), Austrian Decoration of Honour for Science and Arts (2008) och Mainichi Art Award (2012). Araki har gett ut över 450 fotoböcker.

Aktuell med: Utställningen ”ARAKI Ojo Shashu – Photography for the Afterlife: Alluring Hell” på fotomuséet Foam i Amsterdam, öppen fram till den 11 mars. Nyutgåvan av den enorma fotosamlingen ”Araki by Araki” (Taschen), liksom fotosamlingen ”Someone’s Wife”, med svartvita porträtt av nakna gifta kvinnor, som Araki har tagit de senaste femton åren.

Araki berättar om de många mer eller mindre kontroversiella bilderna på väggarna i hans ”hemliga” bar, i Shinjukuområdet Kabukicho.

konstvärlden

53