Interview with Fruitvale-director Ryan Coogler for Svenska Dagbladet

Ryan Coogler: Aktivismen finns inprogrammerad i mitt dna.

Långfilmsdebuten ”Last Stop Fruitvale Station” – aktuell på Stockholms filmfestival – har gjort honom glödhet i Hollywood. Samtidigt fortsätter han att jobba extra med utsatta ungdomar. Men så är Ryan Coogler också en ganska ovanlig regissör.

F

örsta gången jag träffar Ryan Coogler är utanför en bar i Park City, Utah. Det är januari och hans långfilmsdebut ”Last Stop Fruitvale Station” har tidigare samma kväll visats för andra gången på Sundance, inför ett fullsatt hus på filmfestivalens största biograf.

Liksom resten av publiken gav jag den en stående ovation.

Den drabbande filmen återberättar det sista dygnet i livet för Oscar Grant, den afroamerikanske 22-åring som – obeväpnad och utan att ha begått något allvarligt brott – sköts till döds tidigt på nyårsdagen 2009 av en vit polis på ett BART-pendeltåg i San Francisco Bay Area, regionen i Kalifornien där Ryan Coogler själv lever. Att tala om ”afroamerikansk” och ”vit” är relevant inte bara med tanke på händelsen, utan även ut­ifrån den roll som filmen och Ryan

14

SVD KULTUR SÖNDAG 3 NOVEMBER 2013

Coogler ska komma att få senare under året.

Men här och nu, i Utah i januari, är han än så länge ”bara” den hetaste nya, unga regissören på en av världens mest prestigefyllda filmfestivaler.

Han står tillbakalutad mot väggen, klädd i en stor täckjacka, och ser ut att vara en blandning av lycklig och lättad.

Kanske är det för att han klarade av den långa utfrågningen efter filmen med briljans, trots att han senare berättar att han var extremt nervös.

På scenen framstod han tvärtom som en filmskapare idealisk för sammanhanget – en med ett djupt band till sitt ämne, och som kan ge genuina och uttömmande svar på frågor ställda av filmnördar med besserwissertonfall. Allt inramat av hans intagande attityd, lika mycket kultiverad av hans uppväxt i den tuffa förorten Richmond som av åren han

SÖNDAGSINTERVJUN ERIK AUGUSTIN PALM

tillbringat inom amerikansk college­ fotboll.

Jag går fram och säger att jag är en svensk journalist, att jag också bor i Bay Area och att hans film är den bästa jag har sett på väldigt länge. Blicken öppnas upp, sedan ett stort leende, ett kraftfullt handslag och ett ”oh, thanks man, really!”.

Strax har han presenterat mig för en rad kollegor och sin fästmö, och pratar entusiastiskt om att musiken till filmen är gjord av den svenske kompositören Ludwig Göransson.

Vi säger hej då, och jag skyndar vidare till en midnattsfilmvisning som jag knappt noterar. Det är ”Last Stop Fruitvale Station” och mötet med Ryan Coogler jag tänker på där i mörkret. Två dagar senare vinner filmen både jury- och publikpriset för bästa drama.

Det går nio månader tills vi ses igen, men när Ryan Coogler kommer in­ rusande och ger mig en machokram på en hipp gastropub i Oakland, är det som att vi precis stod där i snön.

– Alltså, jag är så ledsen att det har varit så svårt att få tag på mig på sistone, really.

XXX XXX

Ryan Coogler i centrala Oakland, där han har tillbringat stora delar av sin uppväxt. ”Jag ser mig själv stanna i Bay Area resten av mitt liv.” FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

SVD KULTUR SÖNDAG 3 NOVEMBER 2013

15

XXX XXX

Jag har funderat mycket över vad empati består av, varför den verkar kräva en särskild uppsättning av igenkänningsfaktorer för att kunna uppstå.

Ryan Coogler regisserar Michael B Jordan i långfilmsdebuten ”Last Stop Fruitvale Station”. FOTO: RHEE BEVERE

Sedan mötet i Utah har ”Last Stop Fruit­vale Station” vunnit många fler priser, bland annat Prix de l’avenir, framtidspriset, i Cannes. Det ryktas om Oscarsnomineringar. När Stockholms filmfestival drar igång nu i veckan visas filmen i tävlingssektionen, och Ryan Coogler kommer att närvara för att presentera den.

Han har blivit ett fenomen, och han har redan en ny film på gång: ”Creed”, en spinoff på Rocky-filmerna med Sylvester Stallone tillbaka i sin paradroll på ålderns höst, dock som en sidokaraktär.

Manus skriver Ryan Coogler själv, precis som på ”Last Stop Fruitvale Station”. Han är en upptagen man. Men inte bara med att vara ”en av Hollywoods nya ledare”, som branschtidningen Variety kallar honom.

– På sistone har jag arbetat med att utveckla ett nytt undervisningsprogram för barn och ungdomar i låginkomst­ områden. Vi ska börja i Richmond där jag växte upp, och fortfarande bor, säger han och låter exalterad.

Ryan Cooglers engagemang är ljusår ifrån de hjälpinsatser som många regissörer och skådespelare i Hollywood ger sig in i för att förhärliga bilden av sig själva. Det sociala arbetet har tvärtom varit en central komponent i hans väg till att bli regissör. Långt innan Oscar Grants död och tankarna kring en film om tragedin, arbetade han med kriminella ungdomar på ungdomsanstalten San Francisco Juvenile Hall.

Till och med när han kom in på den prestigefulla filmskolan USC School of Cinematic Arts i Los Angeles, valde han att pendla till San Francisco för jobbets skull. Att ge tillbaka är ett koncept som ligger invävt i den amerikanska idén om en framgångsrik person från ett påvert område. Men Ryan Coogler gav redan från början.

Vad har du tagit med dig till ditt filmskapande från arbetet vid anstalten?

– Mitt jobb där handlade om att se till att ungdomarna och de anställda hade en trygg situation. Mycket stod på spel varje dag. För att arbeta på anstalt måste man ha en förståelse för vad det innebär att vara människa, vilket också är väldigt användbart som filmskapare. Det är vad mina historier handlar om, det mänskliga tillståndet.

Hans pendlande mellan Los Angeles och Bay Area pågår än i dag, men nu i omvänd riktning. Hollywood har omfamnat Ryan Coogler, så han måste visa sig där med jämna mellanrum. Men det är i Richmond och Oakland han vill leva.

Trots den höga mordstatistiken och fattigdomen. För ”det här är hemma”, som han själv uttrycker det.

Vid sidan om ”Creed” skriver han även 16

SVD KULTUR SÖNDAG 3 NOVEMBER 2013

på ett manus om amerikansk fotboll som utspelar sig i Bay Area. Och han har fler filmplaner kopplade till regionen.

– Man kan lätt glömma det, men vi har en stark filmtradition här i San Francisco och östra Bay Area, från Francis Ford Coppola och George Lucas till Pixar i dag.

Så småningom skulle jag vilja starta ett produktionsbolag här. Dessutom är människor väldigt passionerade kring sina övertygelser. Det finns en lång historia av aktivism i San Francisco, Oakland och Berkeley. Det är något som finns inprogrammerat i mitt dna.

Platser och hur de påverkar en människa är inte bara något som Ryan Coogler lägger vikt vid i sitt filmskapande. Det är ett synsätt som tycks följa med honom vart han än beger sig. Under intervjun frågar han mig flera gånger om Sverige och min hemstad Falun, och säger att han hoppas lära sig så mycket som möjligt om Stockholm under de fyra dagar han är där.

När vi beställer mat frågar han servitrisen var hon kommer ifrån. Han känner igen henne. Gick de kanske i samma skola? Även hans reaktion på Oscar Grants död handlade på sätt och viss om ursprung och tillhörighet. Ryan Coogler säger att han kommer ihåg exakt hur han kände när han först såg det mobilkameraklipp som visar dödsskjutningen, ett klipp som han senare inledde sin film med.

– Jag mådde fysiskt illa av att se det, av alla de känslor som sköljde över mig. Jag började väldigt snabbt tänka på att det lika gärna skulle kunna ha varit jag. Jag och Oscar kommer från samma typ av områden, vi var lika gamla, vi klädde oss likadant och hans vänner skulle lätt ha kunnat vara mina vänner. Det var tillräckligt för att det skulle bli personligt.

Succén för ”Last Stop Fruitvale Station” har lett till att Ryan Coogler har blivit betraktad som en auktoritet på frågor kring rasmotsättningar och polisbrutalitet. Den amerikanska biopremiären för filmen sammanföll med den friande domen mot George Zimmerman, mannen i Florida som sköt ihjäl 17-åringen Trayvon Martin i vad han hävdade var självförsvar. Likheterna mellan fallen Oscar Grant och Trayvon Martin var uppenbara, och snart blev Ryan Coogler utfrågad som expert i tv-kanaler som CNN och MSNBC. – Jag är filmskapare, inte politiker eller advokat. Men jag insåg att jag hade hamnat i en unik position. Att det var ett privilegium att människor bad mig att prata om något som är så viktigt. Jag ville visa respekt mot Oscars och Trayvons familjer, men på samma gång svara ärligt på de frågor som folk ställde. Hur många får den möjligheten, att prata om det här ämnet på ett sätt där folk lyssnar?

Men genom att jag gjorde det så gjorde

Arbetar på två manus Namn: Ryan Kyle Coogler.

Född: Den 23 maj 1986.

Familj: Förlovad. Pappa, mamma och två yngre bröder.

Bor: Richmond i Bay Area, Kalifornien.

Bakgrund: Före filmstudierna läste han vid universitetet genom stipendier för amerikansk fotboll. Där upptäckte en lärare hans talang för att skriva.

Gör: Regissör, manusförfattare, samhällsförbättrare.

Aktuell: Långfilmsdebuten ”Last Stop Fruitvale Station” på Stockholms filmfestival, där han kommer att göra en så kallad Face2Face-intervju.

Tidigare filmer: Kortfilmerna ”Locks” (2009), ”Gap” (2010), ”Fig” (2011) och ”The Sculptor” (2011).

Framtidsprojekt: Arbetar på två långfilmsmanus samt ett än så länge väldigt hemligt tv-serieprojekt, som ska bli ett familjedrama. Därutöver ett undervisningsprogram för barn och ungdomar i låginkomstområden. Plus en roman och en serieroman.

Lyssnar på: Jessie Ware, Toro Y Moi, Kendrick Lamar.

Läser: ”Jag har alltid flera böcker på gång. Nu skiftar jag mellan ’Outliers’ av Malcolm Gladwell och ’Zealot: The Life and Times of Jesus of Nazareth’ av Reza Aslan.”

Tittar på: ”Game of Thrones”. ”Och jag såg precis ’Himmel och Helvete’ av Kurosawa, den var så modern trots att den gjordes på 60-talet.

Svaghet och styrka: ”Tar på mig för många projekt.” Är enligt filmmusikkompositören Ludwig Göransson: ”En genomgod och sann person. Sättet Ryan arbetar på, både som regissör och manus­ författare, präglas av att det känns som att han har upplevt alla scener från allas perspektiv.”

jag också oavsiktligt pr för min film. Det var ingenting planerat, trots att vissa verkade tro motsatsen.

Hur ser du på utvecklingen kring ­rasmotsättningar i USA? Är du pessimistisk?

– Det är för komplext för att man ska kunna tala om pessimism eller optimism.

Man kan inte förenkla förståelsen av mänskliga relationer och hur olika etniciteter förhåller sig till varandra på det sättet. Det antyder att allt rör sig i en och samma kropp, medan det i själva verket är många olika riktningar. Ta Chicago som exempel, där en svart politiker, Obama, tillbringade en stor del av sin karriär, och nu leder världens mäktigaste försvar. Men svarta dör fortfarande på Chicagos gator varje dag på ett sätt som ingen verkar kunna stoppa.

Vilken roll tror du att film kan spela?

– Jag har funderat mycket över vad empati består av, varför den verkar kräva en särskild uppsättning av igenkänningsfaktorer för att kunna uppstå. Bra film visar att fibrerna mellan mänskliga upplevelser är starka, även om det är långa geografiska avstånd mellan dem. Det gör mig glad över att vara människa, att vi på det sättet så lätt kan relatera till andra.

Vad krävs för att fler filmer ska göras utifrån ett icke-vitt perspektiv?

– Det handlar om pengar. När film­ bolagschefer säger att de vill ha en viss procent vita i en film eller i en tv-serie, är det för att de tror att vita inte kommer att titta om det inte är vita människor i huvudrollerna. Jag tror förstås inte att det är så, men så tänker vissa av dem.

Och tittar man på statistiken över vilka som gör film i USA ser den ut som något från 50-talet, som hämtad ur ”Mad men”.

Men när filmer som behandlar de här ämnena visar sig vara lönsamma, kommer vi att se fler av dem.

Lönsam har ”Last Stop Fruitvale Station” onekligen varit. Hittills har den dragit in över 16 miljoner dollar. Att Ryan Coogler vill plocka av sin egen del av den kakan för att rusta upp sin hemstad, från skolor till produktionsbolag, bevisar bara att han är lika mycket en samhällsförbättrare som regissör.

Nästan en timme har gått, och Ryan Coogler måste vidare till nästa möte. På vägen ut från gastropuben ställer han en kaskad av frågor om svensk film, och hinner hylla ”Tillsammans”, ”Låt den rätte komma in” och ”Jungfrukällan” innan han på regissörsmanér visar mig vilket ljus jag bör fotografera honom i. Sedan guidar han mig i rätt riktning till BARTpendeltåget mot San Francisco.

kultur@svd.se