The representation of San Francisco in tv-shows, for Magasinet Television

serier: stadsbild

san francisco bilden av

Foto: abc

De viktorianska trähusen vid Alamo Square-parken i San Francisco är för många synonyma med serien ”Huset fullt”. Även ”Ensamma hemma” (överst) och ”Förhäxad” ut­spelas i San Francisco.

Den första långt­gående serien som spelades in i staden var 1970-tals­ polis­serien ”The streets of San Francisco”, med Michael Douglas och Karl Malden i huvudrollerna.

Hippiekulturen, gayrörelsen och it-industrin – flera av de senaste decenniernas viktigaste kulturfenomen och folkrörelser har rötterna i San Francisco. Trots det är tv-historien fattig på autentiska skildringar av en stad som dessutom är visuellt gångbar som få andra. Det ska ett antal nya serier försöka råda bot på. Vi lät San Francisco-bon Erik Augustin Palm bedöma hur de lyckas. text erik augustin palm

2

A

tt vara serienarkoman och obotlig San Francisco-romantiker har under de fem år som jag har bott på kullarna i denna nordkaliforniska metropol flera gånger lett mig till samma fråga: Varför ser jag aldrig representationer av det San Francisco som jag har lärt känna på tv? Det dröjer inte länge förrän man som inflyttad börjar fnysa föraktfullt åt ”Huset fullt”, ”Ensamma hemma” och ”Förhäxad”, liksom åt färskare serier som de två inställda ”Killer instinct” och ”Alcatraz”. Alla ger de sken av att utspelas i San Francisco men spelas i själva verket in i anonyma studiomiljöer i

Los Angeles eller vid stadsscener i Vancouver där det är billigare att filma. Detsamma gäller mer kvalitativa ”Parenthood” och ”Monk”, och de som faktiskt har spelats in på plats – som mediokra polisserien ”Nash Bridges” och ambulansdramat ”Trauma” – fångar ingenting av identiteten i detta USA:s mest progressiva storstadsområde.

Jag vet inte hur ofta jag på cannabisrökiga barer i stadsdelar som Mission och Tender­ loin har tjatat om hur märkligt det är att ingen producent, någonstans, har paxat staden för ett stort tv-drama. Det var just en sådan kväll som jag fick hybris och beslutade mig för att göra något åt det: På

en framtida pressdag skulle jag diskret ge en representant för haussade tv-bolaget HBO ett manus till den definitiva nutida San Francisco-skildringen. Det skulle innehålla allt jag drömt om, men snart dog min fyllefantasi.

I mitten av april förra året upptäckte jag

nämligen, med blandade känslor, att andra hade burit på samma saknad. Då annonserades att Jonathan Groff (”Glee”, ”Boss”) skulle spela huvudrollen i ”Looking”, ett kommande HBO-drama om tre hippa San Francisco-bögar skapat av den före ☛ detta lokalbon Michael Lannan och

3

looking

begränsande i åtta halvtimmeslånga avsnitt.”

4

Först ut var ”Betas”, vars huvudrolls­inne­ havare är bekanta för tv-fanatikerna men okända för den breda massan. Serien kretsar kring ett uppstartsföretag i it-världen, där karaktärerna sitter på en karbonkopia av ett hippt inkubatorkontor drivet av riskkapitalisten och new age-miljardären The Murch (Ed Begley jr, från ”Six feet under” och ”Arrested development”) och navigerar sig fram i djungeln av andra uppstarter som drömmer om att bli uppköpta. ”Betas” prickar in många lokala känne­tecken: kinky sexualitet, en öppen drog­kultur, it-skvallerjournalister, food trucks, app-taxitjänster, hipsters, tech-one hit wonders och uppstartsslang. Stadens hippiehistoria är ett återkommande spår – ett av de bästa avsnitten är när huvud­ personerna tar LSD på en skogsvandring – och medskaparen Evan Stoddard har i intervjuer pekat på överlappningen mellan just drog- och it-kulturen i San Francisco med Steve Jobs som uppenbart exempel.

Lyckligtvis är karaktärerna i HBO:s

”­ Looking” ljusår från garderoben och sömniga komma ut-scenarier. De tre bästa vännerna Patrick, Augustín och Dom ligger med killar utan självförakt eller ansträngt ”jag är homosexuell och stolt”-spår.

Bög­­världen är självklar, vilket är både upp­ friskande och helt sant för San Francisco.

Allt omsluts av den tveklöst bästa visuella representation jag har sett av det moderna San Francisco – till och med bättre än i den lysande ”Tales of the city” från 1993, en miniserie som aldrig kommit till Sverige.

I ”Looking” blir plocka poäng-referenserna i ”Betas” till levande delar av berättelsen.

Nästan varje scen andas miljömässig äkthet, från det faktum att man har letat sig bortom de mest väntade platserna i staden till mer subtila komponenter som ljuset, klimatet och stämningen.

När huvudkaraktärerna röker en joint skildras det utan effekt­sökeri, då det är en normaliserad del av San Franciscos sociala sammanhang, och de sociala hierarkier som alltmer plågar staden på grund av den gentrifiering som it-branschen fört med sig tas också upp. Augustín har till exempel inte råd att bo kvar med Patrick i Lower Haight, utan ­flyttar ihop med sin pojkvän i mindre trendiga tvillingstaden Oakland nästgårds.

Efter några avsnitt lyckas man även hyfsat med att visa stadens latinamerikanska prägel – dock inte den asiatiska, vilket är en stor tabbe. Och att uppnå vad regissören Andrew Haigh sade när jag träffade honom i vintras, att inte glömma bort att ”visa att San Francisco handlar om mycket mer än att vara homosexuell”, görs sisådär – även om i alla fall en lesbisk karaktär hade varit välkommen.

Sex­fixeringen är begränsande i en serie med åtta halv­timmes­avsnitt per säsong (jag har promiskuösa bögvänner här men de pratar mer om populär­kultur än om ☛

Foto: amazon

betas

Trots att man har gjort sin research blir seriens släktskap med en bred nörd­kompis­ sitcom som ”The big bang theory” alltför tydligt. Karaktärerna behöver mer djup, och vissa ras- och könsstereotyper förstärks medan den enda kvinnliga huvudrollen (spelad av fantastiska Maya Erskine) får för lite plats. Karaktären Nashs undertryckande av sin homosexualitet är inte trovärdig i sin kontext, och även om mycket har spelats in på plats blir studioscenerna lite för många.

Betas. Uppstartskomik med flumhackern Hobbes (Jon Daly, ”Kroll show”, ”The secret life of Walter Mitty”), indie­­nalle­björnen Mitchell (Charlie Saxton, ”Hung”), indiske ultra­ nörden Nash (Karan Soni, webb-tv-serien ”Geo’s pizza”, ”Safety not guaranteed”), svär­mors­­drömmen Trey (Joe Dinicol, ”Scott Pilgrim vs the world”, ”The L A complex”) och den ansträngt medvetna Mikki (Maya Erskine från sketchsajten ”Funny or die”).

Foto: HBO

☛ regisserad av briljante Andrew Haigh med hyllade bögfilmen ”Weekend” på meritlistan. Strax därpå kom ”Betas”, ett av Amazons tidiga försök att konkurrera med Netflix hyllade egen­produktioner, där handlingen kretsar runt ett ungt it-företag i San Francisco.

Amazon, amerikansk Att ”Beavis och Butt-head” och ”Office premiär 19 april 2013. space”-skaparen Mike Judge dessutom var Erik: ”Prickar in lokala i färd med att göra en (ickeanimerad) HBOkänne­­tecken men serie som driver med it-branschen i när­ släkt­skapet med en bred liggande Silicon Valley, och som skulle heta nörd­kompis­sitcom som just så, hade jag läst flera månader tidigare. ’The big bang theory’ blir alltför tydlig.” Därtill avslöjade MTV att ”The real world” var på väg att återvända till San Francisco, och slutligen skulle NBC:s tv-adaption av Nick Hornbys ”Om en pojke” vara förlagd till kullarna.

Plötsligt hade tv-serielandskapet fått en stor och oväntad injektion av San Francisco HBO, amerikansk och omgivande Bay Area. Visst skulle premiär 19 januari 2014 åtminstone någon göra min stad rättvisa? (en andra säsong är I väntan på premiärerna skiftade de lokala under produktion).

Visas i Sverige på reaktionerna mellan begeistring och lätt Cmore, Filmnet och avfärdande fördomar, grundade i tidiga HBO Nordic. pressbilder och San Francisco-bornas Erik: ”Ljusår från gar- självbelåtenhet och politiska korrekthet, för deroben och sömniga övrigt skarpsynt parodierad i ”South Park”komma ut-scenarier och avsnittet ”Smug alert”. Tänk om serierna inte när huvudkaraktärerna skulle få rätt dos av stadens vänsterliberala röker en joint skildras det utan effekt­sökeri, arv, drogvänlighet samt etniska och sexuella men sex­fixeringen är mångfald? Hemska tanke!

Looking. Tre hippa San Francisco-bögar: Augustín (debuterande Frankie J Alvarez), Patrick (Jonathan Groff, ”Glee”, ”Boss”) och Dom (­Murray Bartlett, såp­operan ”Guiding light” och gästroller i bland annat ”Sex and the city”, ”White collar” och ”Damages”).

5

penisar). Resten av livet, och invånarna, ☛ hamnar i bakgrunden i serien.

Att sex står i fokus även i ”The real world: Ex-plosion” är mindre förvånande. Till och med namnet på den 29:e säsongen av dokusåpornas dokusåpa refererar till upplägget: att låta ett gäng hormonstinna och mesta­dels råpackade deltagare i dryga 20-årsåldern bo med före detta flick- och pojkvänner i en överdesignad partylägenhet på bar- och klubbtäta Polk street.

Genrens själva grundidé frångås dock ­nästan helt, precis som i många andra nutida dokusåpor. Där den förra säsongen som spelades in i San Francisco (1993, den tredje totalt) bar på en autenticitet i fråga om människorna och staden de befann sig i, har deltagarna när serien nu återvänder vuxit upp med dokusåpor och blivit ­experter på postmodern, simulerad sunkrealism à la ”Jersey Shore”.

Det är en av anledningarna till att ”The real world: Ex-plosion” trots sitt dokumentära grepp är så långt från det verkliga San Francisco som det går att komma. Här finns förvisso Arielle, en afroamerikansk lesbisk hipster från Oakland, men hon fungerar enbart som en forcerad lokal spelpjäs.

6

real world MTV, amerikansk premiär 8 januari 2014.

Erik: ”Där den tidigare säsongen bar på en autencitet har årets deltagare vuxit upp med dokusåpor och blivit experter på postmodern, simulerad sunkrealism.”

silicon valley HBO, amerikansk 7 apr premiär 6 april.

Svensk premiär på Cmore dagen därpå.

Erik: ”Perfekt roll­ samman­sättnig i kombination med ett sylvasst manus och gedigen situations­komik.”

I övrigt är det svårt att bland alla bröst och spända muskler hålla reda på vem som är vem eller vilka som har legat – alternativt bråkat – med varandra.

Till skillnad från de sociala och medborgarrättsliga frågor som engagerade deltagarna för drygt 20 år sedan tycks årets deltagare enbart bry sig om hur mycket kameratid de får – och då är de sällan ens underhållande att se på. Den tydligaste länken till San Francisco är att rummen i lägenheten har inretts utifrån olika lokala kvarter, men bara som klichéfyllda vykort.

HBO-serien ”Silicon Valley” har sin beskärda del snuskiga skämt men anspelar desto mindre på sex i narrativet. Kanske är det för att det socialt obekväma kompisgänget som serien handlar om av förklarliga skäl har det torrt på den fronten. Det är bara en av många klockrena observationer av it-kulturen kring San Francisco som producenten Mike Judge har strött över sin skapelse.

Där satiren i ”Betas” av it-uppstarternas egenheter och pinsamheter bara lockar fram leenden så kammar ”Silicon Valley” hem asgarv på rad, främst på grund av att Judge och medskaparen Alec Berg (”Seinfeld”, ”Simma lugnt, Larry!”) inser att man inte

behöver vrida särskilt mycket på bilden av en Google-liknande arbetsplats och festerna som de anställda har för att det ska bli stor humor.

När jag intervjuade dem i vintras berättade de att det redan under researcharbetet blivit tydligt att manuset i fråga om galenskap överträffades av verkligheten. ”Hippiekulturen lever fortfarande kvar och det ligger någonting väldigt komiskt i att det har fått många it-miljonärer att klä sin kapitalism i en falsk rädda världen-attityd”, som Mike Judge beskrev det.

En perfekt rollsammansättnig i kombination med ett sylvasst manus och gedigen situations­komik gör att det inte spelar så stor roll att ”Silicon Valley” mestadels har spelats in i södra Kalifornien och inte i det område som serien hånar. Även ”about a boy” fuskar med inspelnings­

plats. Pilotavsnittet, regisserat av Holly­ woodbekante Jon Favreau, utspelas kring den ikoniska San Francisco-parken Alamo Square (från ”Huset fullt”-vinjetten) – men inte resten av serien.

Att Nick Hornbys bästsäljande roman överförts till tv kanske låter lovande men resultatet imponerar föga. David Waltons

Foto: nbc

Foto: hbo Foto: MTV

The real world: Ex-plosion. Cory (till vänster) har ett kravlöst förhållande med Jenny när hennes före detta pojkvän Brian gör entré i serien.

Silicon Valley. Dinesh (Kumail Nanjiani, ”Franklin & Bash”, ”Portlandia”), Erlich (T J Miller, ”Get him to the Greek”, ”Car­poolers”), Richard (Thomas Middleditch, ”Wolf of Wall Street”, gästspel i amerikanska ”The office”), Jared (Zach Woods, ”The office”) och Gilfoyle (Martin Starr, ”Freaks and geeks”, ”Party down”) parodiserar Albert Watsons bild av Apples grundare Steve Jobs (här på omslaget av Walter Isacssons biografi).

About a boy. Evige ungkarlen Will (David Walton, ”New girl”) får en ny granne i elva­årige Marcus (Benjamin Stockham) i tv-versionen av Nick Hornbys roman.

förmögna slackerungkarl bär inte på samma melankoli som Hugh Grants i filmversionen och blir snabbt ointressant. Minnie Driver är fullgod som progressiv singelmamma och hennes new age-inspirerade uppfostran av ”the boy” (Benjamin Stockham) är ett uppenbart band till utpräglad San Francisco-kultur. Men det är lätt att göra narr av flum, och svårt att göra det bra.

Här lyckas man halvdant. I slutändan hade ”About a boy” kunnat äga rum i vilken amerikansk storstad som helst. Det gäller dock varken ”Betas” eller ”Looking”, de mest autentiska serierna i denna skörd.

Att ”Looking” är ett nästintill visuellt fulländat tv-drama kan inte understrykas nog, men då ambitionsnivån är så hög blir avsaknaden av existentialism påtaglig.

Också ”Betas” är sevärd, men fångar San Francisco mest på ytan.

Det finns alltså fortfarande mycket kvar

att berätta i tv-form om min nya hemstad: i mellanrummen, på bakgatorna där China­ town och North Beach möts, i Golden Gate-parkens dolda gläntor, i stadens misär långt bortom pittoreska viktorianska hus.

Kanske borde jag skriva det där manuset trots allt.

about a boy NBC, amerikansk ­premiär 22 februari 2014.

Erik: ”David Waltons förmögna slackerungkarl bär inte på samma melankoli som Hugh Grants i filmversionen och blir snabbt ointressant. Och i slutändan hade serien kunnat äga rum i vilken amerikansk storstad som helst.”

Erik Augustin Palm är frilansskribent bosatt i North Beach, San Francisco. Han har bland annat följt produktionerna av ”Looking” och ”Betas” för tidningar och magasin som Svenska Dagbladet och King.

7