San Francisco's skateboard scene, for Transition Magazine

BACKBOMBARNAS

TEXT ERIK AUGUSTIN PALM FOTO HANNA WEMMENHAG

DET Det finns skatestäder och så finns det San Francisco. Som hem åt legendariska skatare som Tommy Guerrero, spots som EMB, skatebibeln Thrasher Magazine, Real Skateboards och de brantaste backarna i USA, blev staden epicentrum för asfalts­ burna brädåkare under 80- och 90-talet. Men hur ser det ut idag? Transition åkte till den nordkaliforniska metropolen för att prata med gamla och nya röster om skateboardscenens tillstånd i The City by the Bay.

60

61

HÄR GÖR DE TVÅ GÄNGEN BIG BLOCK OCH WEST MOB DRIVE BY’S SENT PÅ KVÄLLEN

Många grymma skatespots i SF är numera olagliga att rippa på, men skatelagen säger: "Catch me if you can".

Skateboarding är det enda som aldrig gjort mig besviken till skillnad från tjejer, jobb och bilar.

– Jake Phelps.

62

SAN FRANCISCO ÄR en stad med många skiftningar. Det är de pittoreska vykortens stad, där spårvagnar fridfullt rullar nerför Hyde Street med viktorianska mansions längs sidorna och Alcatrazfängelset i det klarblåa vattnet som bakgrund. Det är navet för USA:s IT-industri, med Silicon Valley och Apple i krokarna. Och det är de alternativa livsstilarnas stad – som födelseort för hippiekulturen, högborg för den amerikanska HBTQ-rörelsen och en frizon för cannabispuffande. Men att det även är USA:s historiskt viktigaste skateboardstad tänker inte många på förutom de invigda. Mellan det sena 80-talet och tidiga 90-talet fanns det inget mer hypat amerikanskt skatespot än ”EMB”; Justin Herman Plaza intill Embarcadero Center nära San Franciscos hamn (uttrycket är en förkortning för de som åkte där, ”Embarco’s Most Blunted”). Det var vid EMB som Mark Gonzales gjorde sin legendariska ollie över ett löjligt brett avstånd – sen dess känt som The Gonz Gap – och tungviktare som Mike Carroll, Henry Sanchez och Keith Hufnagel arbetade fram sin ikonstatus. Många av skatevärldens mest inflytelserika stilar och tricks utvecklades i San Francisco, innan polisen började med dygnet-runt-bevakning vid EMB runt 1995 och därefter började placera ut skatestoppers på de mest kända spotsen i staden. Men alla San Franciscos gator återstod som skatearena, framförallt överflödet av svindlande branta backar som är utspridda över de 47 kullarna som bildar The City by the Bay. ”Hill bombing” - att i en hisnande fart åka nerför klassiska gator som Dolores och Haight - är synonymt

med skateboarding i San Francisco.

Och någon som är särskilt förtjust i aktiviteten är Jake ”The Phelpher” Phelps, chefredaktör för San Francisco-baserade Thrasher, som grundades 1981 och tveklöst är det mest tongivande skateboardmagasinet i världen. Åsikterna om den kufiske och till åren komne shredderprofessorn skiljer sig åt, men hans vikt för skateboardkulturen i allmänhet och för San Franciscos skateboardscen i synnerhet, går inte att bestrida. Därför börjar vi i den änden.

EN TISDAGSMORGON plockar Phelps upp mig och Transitions fotograf Hanna Wemmenhag med sin skrotfärdiga bil för att ta oss till Thrashers högkvarter, vilket blir den mest vansinniga bilfärd vi varit med om. Parallellt med att Phelphs trycker gasen i botten och kränger fram på motorväg 280, skryter han om hur gärna han trotsar döden och hur många bilolyckor han varit med om. Till vänster ser vi de sydöstra delarna av San Francisco susa förbi.

Här ligger bland annat det ökända Bayview, ett område präglat av missförhållanden; arbetslöshet, gängkrig och tunga droger – en socioekonomisk evighet från kvarter som Pacific Heights och Russian Hill. Mitt i Bayviews mest utarmade delar är Thrasher inhyst i en oansenlig kontorslokal, vägg i vägg med popkonstmagasinet Juxtapoz och Slap, en annan skatetidning.

När vi kör fram mot huset rapar Phelps högt, för att sedan lägga en voiceover: – Här gör de två gängen Big Block och West Mob drive by’s sent på kvällen. Då skulle ni inte vilja vara här. Men byggnaden var billig som

TRANSITION 4-2012

63

ÅSIKTERNA OM DEN KUFISKE OCH TILL ÅREN KOMNE SHREDDERPROFESSORN SKILJER SIG ÅT fan på 80-talet, när det inte fanns gäng och annan skit.

Phelphs leder oss upp för trapporna och in i hjärtat av Thrasher, där en av hans medarbetare ropar ”Tro inte på ett ord han säger”, från ett av rummen. Längst in i hörnet har Phelphs sitt kontor, som delvis påminner om ett tonårssovrum. Väggarna är späckade av skatememorabilia; flyers, fotografier, affischer, till synes slumpartade lappar. Phelphs sätter sig ner, slänger upp fötterna på skrivbordet och tittar uppkäftigt på oss. Han har en stödstrumpa på armbågen, som han ser att jag lägger märke till: – Jag kan fortfarande skejta om jag vill, fast skateboarding tär på min kropp. Jag har brutit många ben, legat i koma i tio dagar en gång och som mest varit inlagd på sjukhuset i sex månader. Och nu måste jag förstås ta hand om den här grejen, som gör mig jävligt förbannad. Min armbåge måste opereras. Men skateboarding är det enda som aldrig har gjort mig besviken, till skillnad från tjejer, jobb och bilar. Den har aldrig sagt nej. Den har alltid sagt ”Hey dude”.

Oavsett alla skadorna och problemen som följer med, har den alltid varit nummer ett för mig. Den har tagit mig runt jorden.

Phelps räknar upp ställen han gillar, däribland Madrid, St. Petersburg, Prag, Kina och Thailand. Men även om han säger sig hata situationen i USA rent politiskt (”det är en kloakpöl av skit”), finns det ingen plats som slår San Francisco, som Phelps kallar ”den vackraste staden i hela jävla världen”: – Det är bara att titta ut genom fönstret. Kullarna finns där och när jag åker ner för en backe i 80 kilometer i timmen, när jag är så nära döden som det är möjligt, det är då jag är som mest levande.

64 TRANSITION 4-2012

Jake Phelps är i övre medelåldern – han talar inte gärna om exakta årtal – och pendlar mellan att låta ungdomligt provokativ och apatiskt pensionärsbitter. Han rättar ständigt sig själv och har svårt med sitt tankeflöde. Det är rörigt och ambivalent. Men gällande San Franciscos yngre generation skatare är han alert och konsekvent. Staden som för 15 år sedan var skateboardingens epicentrum har bara två officiella skateparker (även om en tredje just nu är på väg); Crocker Amazon i Excelsior och La Raza i Potrero Hill, där den sistnämnda är mest populär. Här hänger 21-årige Lucas Hancock, 16-åriga Isaiah Davis och 12-årige Marvell Despanie så gott som varje dag. Phelps är där flera gånger i veckan för att titta till killarna, retas, ge tips och kanske dela ut skateskor till den som behöver ett nytt par. Lucas är från Hawaii och är en av många lovande skatare som har flyttat hit för att satsa på en professionell karriär. Han är en genuin kamikazeskatare vars aggressiva åkstil har gett honom ett namn i Kalifornien. Men många av de yngre skatarna som varvar turer i poolen med spliffs på gräskullen bredvid, bor i låginkomstområden i närheten. Phelphs försöker styra dem år rätt håll: – Jag säger till dem helt rakt; rök inte marijuana, köp inte en pistol, kliv inte in i en bil om du inte känner föraren. Åker de i fängelse så hamnar de i systemet och när de väl är i systemet så är de fast.

Ett par av Phelphs glasögon är ingjutna i väggen bredvid poolen, för att symbolisera att han har ett vakande öga på kidsen även när han inte är där. Isaiah har tagit över skateboardfacklan från sin pappa som dog under militärtjänstgöring i Afghanistan – och nu är skateboarding det viktigaste i hans liv. Både han och Marvell är besvikna på

SKATEBOARD

Bildtext

Det ställs ner en hel del grymma trick i den nordkaliforniska metropolens betong.

65

MEN ATT DET ÄVEN ÄR USA:S HISTORISKT VIKTIGASTE SKATEBOARDSTAD TÄNKER INTE MÅNGA PÅ FÖRUTOM DE INVIGDA

"Det hela handlar om att ha kul med sina vänner, att åka ut sent och bomba med några öl i sig. Det är som med baseboll, fotboll eller vilken sport som helst.

Med skillnaden att du kan dö, förstås."

att det inte finns fler skateparker i staden och att det numera är olagligt att skejta på många allmänna platser i centrala San Francisco. Men den egna skateboardlagen är, som Phelps säger, ”Catch me if you can” - och Marvell lever enligt den devisen: – Det bästa med att bomba backar är när man känner hur adrenalinet pumpar genom ens kropp. Den där känslan man får när man inte vet om man kommer att ramla eller inte.

Då måste man lita till sina instinkter och det man har lärt sig. För det är farligt att bomba backar. Risken finns att man blir påkörd av en dålig bilförare eller att polisen försöker plocka en, men då fortsätter vi bara att åka.

EN ANNAN ”SENIORSKATARE” i San Francisco som vägleder den yngre generationen av brädåkare – dock främst hans egen sjuårige son Diego – är det namn som enligt många är stadens mest inflytelserika inom sporten; Tommy Guerrero, mannen, myten, shreddern. Phelphs frustar passionerat ut att Guerrero ”ÄR San Francisco-skateboarding”, vilket förmodligen inte är en överdrift med tanke på resumén.

Ihop med barndomsvännen Jim Thiebaud ingick Guerrero på 80-talet i skateboardgudarna George Powells och Stacy Peraltas oöverträffade crew Bones Brigade, som röjde fram genom den kaliforniska asfaltsdjungeln i skatevideo efter skatevideo, med våghalsiga och stilbildande manövrar i Thiebauds och Guerreros kuperade hemstad.

Men trots mer än ett decennium som internationell skatehjälte, där Guerreo petade ner svårslagna tävlingsmotståndare på löpande band och lyftes fram som stjärna i mängder av skatemagasin, har han till skillnad från flera andra proffsåkare gått smidigt över till vuxenlivet. Och han lever lika intressant fortfarande. 1991 startade Guerrero tillsammans med Thiebaud brädmärket Real Skateboards, parallellt med att lägga allt större vikt på musiken. Och som multinstrumentalist inom beatsorienterad jazzrock började han 1995 att ge ut singlar på hypade bolaget Mo’ Wax. Idag är han 45 år, har en mängd album bakom sig och bollar en designorienterad position för Mark Gonzales märke Krooked hos San Francisco-baserade Deluxe Distribution (som sköter Real Skateboards), med musicerande och skejtande.

När jag får tag på Guerrero är han i studion, men avsätter en stund för Transition. Hur skulle han beskriva

66

San Francisco-skateboarding?

– Det som definierar SF-skateboarding både då och nu är backarna.

De möjliggör ett helt annat sätt att åka på, vilket troligtvis är mycket snabbare än normen. Det som staden kan erbjuda i övrigt har att göra med storleken. San Francisco är ganska litet. Du skatar enkelt fram och tillbaka mellan Ocean Beach och EMB och prickar av alla spots på vägen. Det är från den ena änden till den andra.

Tror du att nedstängningen av EMB och alla skatestoppers som polisen har satt upp på många spots i staden har gjort att skateboardscenen i San Francisco har förlorat något av sin tidigare edge?

– Säkerhetsvakter och skatestoppers påverkar egentligen aldrig skateboarding på ett negativt sätt.

Det är nästan tvärtom och det fattar de inte. Vi kommer aldrig att låta oss hållas tillbaka av sådant. Vi är för kreativa för att låta sådana triviala företeelser få någon egentlig inverkan på det som vi gör. I mina ögon har San Francisco idag fler skatare än någonsin. Scenen lever och är mycket välmående.

Men att The City by the Bay skulle vara ett centrum på samma sätt som tidigare, anser han inte: – Jag tror inte att det finns någon stad som fungerar på det sättet idag.

Allmänna parker skräpar ner städer på ett annat sätt än förr. Spanien var stället att vara på ett tag, men nu vet jag inte längre.

MÅNGA SKATARE VALLFÄRDAR emellertid fortfarande till den nordkaliforniska pärlan, till exempel svenske Eddie Lindkvist, som råkar vara på besök ett par veckor samtidigt som vi tar tempen på staden. Han har gjort sig ett relativt välkänt namn i Europa, med sponsorer som Zoo York, Ace Trucks MFG, Grizzly och Diamond – och är med i den svenska skatedokumentären Hooked For Life, som kom ut i fjol. För tillfället är Eddie ute på ännu en av sina sporadiska resor, eller ”på rymmen”, som han säger: – När det blir för mycket så sticker jag liksom bara iväg och när jag känner mig stark igen kommer jag krypandes tillbaka till Tokholm. Efter det här blir det Europa. 29 dagar och 27 städer.

Eddie är, liksom undertecknad, gotlänning och hans dialekt ger formuleringen ”bomba backar” en särskild charm (”bombe backer”).

Under den här vändan har han betat av en karta med de allra bästa backarna i San Francisco, där vår

TRANSITION 4-2012

67

fotograf Hanna Wemmenhag följde med på några av eskapaderna.

Vad är speciellt med San Francisco som skatestad, enligt dig?

– Det är otroligt vackert och alla backarna är underbara. Och även om man inte verkar satsa så mycket på ungdomskultur här och det har blivit lite same old, så är SF fortfarande topp i min bok. Det är något med luften. Sen har jag gått lös och bombat i alla backar.

Det är en känsla som inte går att återbeskriva. Tänk dig en konstant nära döden-upplevelse i ryggraden.

Låter inte det underbart?

Eddie ser Thrasher som nästintill helig, även om han har träffat Jake Phelps ”för många gånger”: – Jag vet inte ens var jag ska börja gällande Thrasher. Vad vore skateboardåkning utan den?

Det är en hyllning som Phelps, inte oväntat, instämmer i: – Thrasher är skateboardbibeln.

Vi har skildrat de senaste 30 åren av skating. Punkt slut. Så är det. När allt är över och jag är borta kommer de att säga ”Den där killen visste vad det handlade om”.

Efter att ha kallat skateboarding för en ”satanistisk” sport i ”skate and destroy”-anda har samtalet med Phelps plötsligt blivit sentimentalt.

Och när Phelps skjutsar oss tillbaka från Bayview in mot centrum – i ett betydligt lugnare tempo än tidigare – bli han gråtmild, men med sin signatursvärta: – Det hela handlar om att ha kul med sina vänner, att åka ut sent och bomba med några öl i sig.

Det är som med baseboll, fotboll eller vilken sport som helst. Med skillnaden att du kan dö, förstås.

Och någonstans i det absurdistiskt bitterljuva stämningsläge som Phelps målar upp för oss, tycks San Francisco också hamna som skateboarddestination idag. Lite efter sin forna guldålder, men ändå med shredders längs var och varannan backe. Full av aspirerande proffs, men som kanske bör minska på antalet spliffs per dag. Och ljuvligt vackert, men med en blodig olycka skymtandes bakom kullen.

68 TRANSITION 4-2012

DU SKATAR ENKELT FRAM OCH TILLBAKA MELLAN OCEAN BEACH OCH EMB OCH PRICKAR AV ALLA SPOTS PÅ VÄGEN

BRA BACKAR ATT BOMBA

LAGLIGA SKATEPARKER

‣ ‣ ‣ ‣ ‣

‣ ‣

‣

UPPER HAIGHT TILL LOWER HAIGHT. PRESIDIO BLVD. BUNKER ROAD. LINCOLN BLVD. DIAMOND STREET.

LA RAZA SKATEPARK (25TH & UTAH, POTRERO HILL).

CROCKER AMAZON SKATEPARK (ITALY AVE. & MOSCOW ST., EXCELSIOR). ”THE DISH” I HILLTOP PARK (198 WHITNEY YOUNG CIRCLE, HUNTERS POINT - RIKTIGT SKETCHY HOOD).

69