REPORTAGET 9
SvD fredag 9 november 2012
SION SONO
Provokatör inger hopp FOTO: VITTORIO ZUNINO CELOTTO/GETTY
Han är en av Japans internationellt mest hyl lade regissörer, känd för att provocera med extrema ämnesval. Men tsunamin och kärn kraftsverksolyckan i mars förra året har fått Sion Sono att bli mindre svartsynt. SvD träffa de honom i Tokyo, inför att hans film ”The land of hope” visas på Stockholms filmfestival.
Profil Namn: Shion Sono (heter som regissör Sion Sono). Ålder: 51 år. Född: Toyoka wa, Aichi, Japan. Bor: Tokyo, Japan. På festivalen: ”The land of hope” visas 15/11 19.00, 17/11 12.00 & 18/11 21.00 på Klara biografen.
Dina tidigare filmer handlar om ämnen som självmord, incest och sekter. Men dina två senastefilmer, ”Himizu” och ”The land of hope” är betydligt mer stillsamma, hoppfulla och poetiska än dina tidigare filmer. Hur kommer det sig? – Mina tidigare filmer handlade om deka dens och desperation. Jag kunde vältra mig i de ämnena eftersom mitt liv var väldigt tryggt, men efter katastroferna gick det inte längre. Jag brukade tycka om att titta på dystopiskascience fiction-filmer om livet efter atomkatastrofer, men när man plötsligt har radioaktivt regn och övergivna städer i sin egen omgivning är det inte lika kul längre. När man ställs inför desperation måste man söka efter hopp. Jag är som en man som hånatromantik men som plötsligt hittar kär leken. Hur tar du dig an Fukushimakatastrofen i ”The land of hope”? – Jag ville inte göra någonting tungt och dokumentärt, utan snarare kamouflera filmensom ett underhållande drama. Tanken är att en filmpublik som är ovan vid att tänka på politiska frågor ska kunna ta till sig filmen, och att den ska inspirera till en diskussion om Japan ska fortsätta att ha kärnkraft eller inte. Hur tycker du att Japan förändrats sedan tsunaminoch Fukushima-olyckan? – Landet har förändrats drastiskt. En av mina vänner är ledare för en grupp som demonstrerar utanför premiärministerns kontor varje fredag för att regeringen ska stänga alla kärnkraftverk. Sådana saker har
vi aldrig sett i Japan tidigare. De som samlas är mormödrar, hemmafruar, filmskapare, barn, folk som aldrig deltagit i liknande demonstrationer. Jag känner mig väldigt upprymd av att se detta, men den japanska filmindustrin är tyst och vägrar blanda sig i några politiska frågor. De vill bara ha film som säljer popcorn och läsk. Jag ville göra något helt annorlunda och resultatet blev ”The land of hope”. Men i din nästa film, ”Why don’t you play in hell”, återvänder du till ultravåldet? – Ja, det är en komisk, orealistisk våldsfilm som bygger på ett manus jag skrev för 17 år sedan, i kölvattnet av Tarantinos ”De hän synslösa”, då det var populärt med splatter film. Jag hade inte kunnat skriva det manuset i dag. Filmen handlar om en strid mellan gangsters och samurajer, maskingevär mot japanska svärd, med massor av låtsasblod. Vad vill du göra för filmer framöver? – Jag vill göra människor lyckliga med mina filmer, men jag kommer fortsätta göra mörka filmer också. Efter katastroferna har min hjärna kluvits i två. Jag funderar på att ha två olika namn som regissör i fortsättningen: Sion Sono som fokuserar på sociala frågor och Zion Zono som gör underhållningsfilmer. Jag vill inte att de gamla kvinnorna som gillade”The land of hope” ska svimma när de ser ”Why don’t you play in hell. Kan du identifiera dig med japaner i allmänhet? – Jag uppskattar att japaner är artiga, men bristen på diskussion och att folk väljer att härda ut i stället för att ta itu med saker pas sar mig inte. Jag vill inte vara sådan, även om jag till viss del är det. Jag kan inte förändra Japan på en politisk nivå, men jag vill försöka förändra den här inåtvända populärkulturen. ERIK AUGUSTIN PALM & JONAS CULLBERG
Megumi Kagurazaka i ”The land of hope” som handlar om tsunamin
och kärnkraftsverksolyckan i Japan förra året.
FOTO: MARBLE FILMS
GÖREL CRONA
Synliggör flyktingfråga Profil Namn: Görel Crona. Ålder: 53. Film och tv i urval: Varu huset (1987), Apelsinmannen (1991), En komi kers uppväxt (1992), Anna Holt – polis (1996), Tysta leken(regissör, 2011). På festivalen: Nominerad till Stockholms filmfestivals långfilms stipendium, som delas ut på festivalen den 17/11. ”Att få den övergripande kontrollen över en film och styra och ställa, att ha det sista ordet, där känner jag mig nu oerhört hemma och trygg”, säger Görel Crona. Hon skrev sitt första filmmanus vid 17 års ålder, men vågade aldrig visa det för någon. FOTO: LEIF R JANSSON/SCANPIX
Görel Crona har skådespelat sedan hon var 18 år. 2011 debuterade hon som filmregissör. Nu är hon en av tre nominerade till Stock holms filmfestivals långfilmsstipendium på 5,4 miljoner kronor. Pengar som (om stipendi et tillfaller henne) ska gå till hennes nästa film, ”Cayuco” – om en tonårig flicka på Kanarie öarna och hennes politiska uppvaknande efter att hon sett en båt med flyktingar kapsejsa. Du växte själv upp på Kanarieöarna, har du själv varit med om något liknande? – Just det här med båtflyktingarna, det fanns inte då. Jag tillhörde den del av befolk ningen som kom dit för att sola och bada. Mina föräldrar arbetade inom turismen, och naivt bosatte vi oss i ett land som styrdes av en fascist, av Franco. Och lika ovetande är många av turisterna i dag, som spottar på de afrikanska flyktingarna som försöker sälja billiga kopior på gatan. Flyktingar från västra Afrika som via Kanarieöarna hoppas komma in i Europa för att försörja sina familjer. Osynliga i samhällets skugga. Varför valde du ”Cayuco” som ditt nästa projekt? – Jag känner mig väldigt hemma i miljöerna, och det är ett så aktuellt ämne. Statistiken säger att över fyrtio procent av alla de flyk
tingar som försökt komma över till Kanarie öarna inte klarar sig eftersom båtarna är i så dåligt skick. Jag har också sett det på så nära håll, jag har sett flyktingarna som kommer till Kanarieöarna i hopp om att kunna rädda sina familjer. Men i stället blir resultatet att de tas in på flyktinganläggningar, de får aldrig arbetstillstånd och de skickas så småningom tillbaka till en oviss framtid. Grunden för berättelsenär en dramatisk verklighet. Du började regissera film först efter 50. Varfördröjde regidebuten så länge? – Jag har alltid skrivit för film men saknat självförtroendet, hade problem med stavning och språk. Med datorernas rättstavnings program började jag visa upp mina texter. Den nya tekniken har också gjort det mycket enklare och billigare att skapa film. I dag kan man faktiskt berätta en historia med bara en mobiltelefon. ANTON SAMUELSSON anton.samuelsson@svd.se
Andra nominerade till stipendiet är Marietta von Hausswolff von Baumgarten med ”Wasted” och Amanda Adolfsson med ”Unga Sophie Bell”. Stipendiatvinnarens film kommer att ha premiär på Stockholms filmfestival 2014.