Slowdive.
Före sin tid efter shoegazegudfäderna My Bloody Valentines återuppståndelse har nu även genrens »medskapare« Slowdive återförenats, och de senaste månaderna har kvintetten gästat festivaler över hela världen – bland annat besökte de Way Out West i somras. En helt ny generation skostirrare har därmed kunnat nynna med till låtar som »Catch the Breeze«, »Alison« och »Machine Gun«. Och lika viktig som soundtracket till Sofia Coppolas tokyohyllning »Lost in Translation« har varit för genrens andra våg har drömpop som Sigur Rós och Lali Puna samt electronica som m83 och Boards of Canada varit. Många är de som har sett sambandet mellan Slowdive och nämnda grupper. Detta gäller i synnerhet albumet som blev slutet för bandet; 1995 års »Pygmalion«. När gruppen spelade på Pitchfork Music Festival i Chicago i juli kommenterade Slowdives sångerska Rachel Goswell och basist Nick Chaplin
ironin i att deras minst framgångsrika album har varit så viktigt för deras återkomst. nick chaplin: Pygmalion var kommersiellt självmord! [skratt] Creation Records droppade oss strax efter att albumet kom ut. De hade inte en aning om hur de skulle hantera den plattan, och de hade nog med Oasis ändå. rachel goswell: De hade nog med Oasis och uppköpet av Sony, menar du? Mycket riktigt gav sig Slowdive ut på sin mest experimentella resa strax efter att det legendariska indiebolaget hade blivit mainstream. nick chaplin: Precis då dyker vi upp med ett minimalistiskt och ambientbetonat album, med kopplingar till Talk Talk och enligt många även till det som kom att kallas electronica. Men lustigt nog är »Pygmalion« i dag många fans absoluta favoritalbum. erik augustin palm
sonic 17