nöje
Nöjeschef Erika Hallhagen (tjl), Magnus Gylje (vik) 08-13 54 18 | e-post magnus.gylje@svd.se
SvD onsdag 22 oktober 2008
Blodig symbolik
krönikan
Stefan thungren
Vampyrerna i nya HBO-serien är metaforer för utsatta minoriteter
noje@svd.se
Varför skriver ingen om Levi? ”Motalapampar slösade bort OS-stjärnan Holmertz bassäng”, så löd Aftonbladets löpsedlar lördagen den 14 september, dagen efter rapparen 2Pac:s tragiska död. Och visst, det är kanske sällan amerikanska popstjärnor får just detta utrymme, men lite över två år tidigare fick, om jag inte minns helt galet, en viss Kurt Cobains frånfälle enorm uppmärksamhet. I dag är de två lika gigantiska 90-tals-ikoner, den som påstår något annat har antagligen bara en för snäv umgängeskrets. Jag påstår här ingen rasistisk konspiration och är fullt medveten om att Sverige är ett rockland där man hellre står på en leråker och lyssnar på Saxon eller Michael Schenker Group än gräver fram gamla Sam Var är analys Cooke- eller Sly erna, var är Stone-singlar.
ens notiserna?
Men ändå, varför blir det så många gånger i bästa fall en ynka notis när soulens, reggaens eller hiphopens hjältar försvinner? Norman Whitfield, mannen som revolutionerade Motown och gav oss den psykedeliska soulen. Alton Ellis, den jamaicanska rocksteadyns gudfader. Och nu senast Levi Stubbs, sångaren i Four Tops, en av 60-talets allra största röster. Var är analyserna, var är ens notiserna? Och detta är bara några som dött inom de senaste två veckorna. Har man hela året som perspektiv kan vi även kryssa av Buddy Miles, K-Swift, Isaac Hayes, Joe Gibbs, Mikey Dread, Jerry Wexler, Bo Diddley och Jimmy McGriff med flera. Av dessa är det antagligen bara Isaac Hayes och Bo Diddley som getts någorlunda anständig uppmärksamhet. Four Tops-sångaren Levi Stubbs död i fredags hade möjligen potential att bli en större nyhet eftersom den vite folksångaren Billy Bragg har spelat in en låt med hans namn i titeln. Så visst, där kom det någon krönika. Själv har jag ens svårt att föreställa mig ett drägligt liv utan hans låtar som Standing in the shadows of love, Bernadette och Reach out, I’ll be there. Och jag tror inte jag är ensam.
Six feet under-regissören Alan Ball fortsätter att skildra döden i sin nya tv-serie, men från andra sidan graven. I True blood, som har svensk premiär i kväll, lever vampyrer öppet och kämpar för att accepteras. Tack vare ett syntetiskt blod sålt på flaska har vampyrerna valt att komma ut ur kistan och in i samhället. Det är upplägget i True blood, tv-kanalen HBO:s nya storsatsning. I första avsnittet är det två år sedan dessa levande döda offentliggjorde sin existens. Fördomarna bland människorna är många, inte minst i den amerikanska Södern. Det är dit – till avkroken Bon Temps i Louisiana – som gentlemannavampyren Bill beger sig för att slå sig till ro. Men efter ett möte med den telepatiska servitrisen Sookie, spelad av Anna Paquin, står det klart att Bill bär med sig flera hinder för en lugn tillvaro. Sookies attraktion för Bill är dock ett faktum. Paquin förklarar varför över telefon från Los Angeles: – Hon inser det inte först, men Bill är den första hon mött vars tankar hon inte kan läsa, eftersom han är död. I hans närvaro kan hon slappna av.
0 Webben USA-premiären av True blood föregicks av en reklamkampanj med bas på bloggen • bloodcopy. com Dessutom fanns en vampyrprofil på Myspace samt en falsk sida för det drickbara blodsubstitutet Tru blood. • trubeverage. com
Alexander Skarsgård
Anna Paquin
FOTO: LArS pEHrSON
FOTO: cANAL pLUS/HBO
Sookie är mer nyfiken än rädd inför vampyrerna och hennes intresse för Bill ogillas av de trångsynta byborna. Paquin ser tydliga paralleller mellan tv-seriens handling och utsatta samhällsgrupper i verkligheten. – Personligen tycker jag att den starkaste kopplingen finns till homosexuella. Precis som de är vampyrerna i serien en del av samhället, men lever inte där på lika villkor och visas inte full förståelse. Alan Ball har undersökt minoritetsproblem tidigare, både i succéfilmen American beauty samt i dramaserien Six feet under. En svart, skruvad humor är ett annat av hans signum som återfinns i True blood, till Paquins förtjusning. – Det är inte komedi i klassisk mening utan i riktigt udda och
0 SvD.se
SvD:s Harry Amster bloggade i helgen om att Levi Stubbs avlidit. Se youtubeklipp och läs om Four Tops på: • blogg.svd.se/tvbloggen
Det var otroligt roligt att få spela en flamboyant karaktär med lång, blond peruk och tajt kostym. Alexander Skarsgård, odöd viking.
skräck i True Blood fungerar utmärkt. – Därtill är den sensuell på ett sätt som är typiskt för den amerikanska södern. Så där svettig, sexig och tungt dragande. Även Paquin är väldigt positivt till tvseriens genreblandning. – Omständigheterna är osannolika men alla relationer är förankrade i verkligheten. Det gör att fantasiskeenden kan få äga rum i något som ändå känns väldigt realistiskt.
noje@svd.se
7 Fakta
Den telepatiska servitrisen Sookie Stackhouse (Anna paquin) i armarna på vampyren Bill compton (Stephen Moyer).
True blood är baserad på den i USA bästsäljande bokserien Southern Vampire Mysteries av charlaine Harris. Serien har svensk premiär på canal plus i kväll klockan 22.00.
FOTO: cANAL pLUS/HBO
Konsert
en fin och släpig kväll på en idealisk scen ReBeckA TöRnqvIST FOTO: pONTUS LUNDAHL
ofta störda situationer, där det mörka och det roliga möts. Min favorithumor, helt klart. Som den tusenårige vikingavampyren Eric Northman ser vi Alexander Skarsgård, som först inte kunde ta rollen då han för tillfället spelade in HBO-krigsserien Generation kill. Manusstrejken i Hollywood räddade tidsschemat genom att produktionen lades tillfälligt på is. – Det var otroligt roligt att få spela en flamboyant karaktär med lång, blond peruk och tajt kostym efter ett år med rollen som den kontrollerade, lakoniske soldaten Brad Colbert. Skarsgård tycker att samspelet mellan drama, absurd humor och
ERIK AUGUSTIN PALM
David Byrne & Brian Eno –
© Strange overtones. Än kan gubbarna. Levi Stubbs, 1936–2008. ∞
SöDrA TEATErN, MåNDAG
Det är tio år sedan Trem4 ble my heart kom. Efter det har Rebecka Törnqvist haft en
rebecka Törnqvist.
13
lågt profilerad karriär, med fyra album som inte gett henne lika mycket uppmärksamhet som de tre första, A night like this, Good
thing och Tremble my heart. Att hon fortfarande har en trogen publik är dock klart, inte minst bevisat av den nästintill fullsatta konserten på Södra teatern. Med start i den lågmälda – nästan nollställda – Worth the pain, från det senast utgivna albumet The cherry blossom and the skyline rising from the street, blir det en fin kväll på en idealisk scen. Hon har med sig tre musiker – gitarristen Mathias Blomdahl, basisten Peter Forss (som även
spelar fin fiol) och trummisen Niklas Gabrielsson – som förser henne med ett avskalat men varmt komp. Någon gång i mitten av konserten kommer Nina Ramsby – i en märklig asiatisk kreation som kontrasterar starkt mot Rebeckas stilfulla blåsvarta klänning – för att sjunga duett i den fina No bait. Lite senare kommer kompisen Sara Isaksson för att (orepeterat) hjälpa till med As I am. Allra bäst funkar Sweet Alouette, en underbart släpig och
rökig ballad som kunde vara hämtad från första hälften av förra århundradet. Där finns ett spår att följa och utveckla för den redan lite gammalmodiga och reserverade scenpersonligheten Rebecka Törnqvist. Frustrerande blir det däremot när den härliga gamla godingen Good thing låses fast i en statisk rytm, då vill man ha tillbaka 90-talets Rebecka Törnqvist. DAN BAcKMAN noje@svd.se