Quentin Tarantino: Det Södern stod för är att jämföra med nazism. ”The hateful eight” är ett våldsamt kammarspel som utspelar sig i en timmerstuga strax efter det amerikanska inbördeskriget. Quentin Tarantino kallar filmen sin mest politiska.
L
ika distinkt som våldet är i hans filmer, är Quentin Tarantinos artikulation. Kultregissören sitter mitt emot mig på ett hotell i Bev erly Hills och håller låda med sin karaktäristiskt nasala stämma. Han är på hyfsat gott humör, men har en framåtlutad, lätt kontrollerad kroppshållning som för att markera sin verbala beredskap. Nästan varje svar byggs ut till ett till, som när jag frågar om westerninfluenserna i hans två senaste verk, ”Django unchained” och bioaktuella ”The hateful eight”. – Man måste göra tre westernfilmer för att få kalla sig westernregissör, och jag har gjort två. Men genom att jag undersöker olika frågor kring svart- och vithet inom genren, bidrar jag med något nytt till den. Tarantino talar med en filmnörds självutnämnda expertis. Och det var som en sådan han på 1980-talet började sin bana på videobutiken Video Archi ves i Los Angeles. Mellan sorterandet och arbetet bakom kassan skrev han manus till bland annat ”True romance” och ”Natural born killers”. Liksom många andra 15-åringar om famnade jag helhjärtat Tarantinos myt bildning och hängde entusiastiskt upp ”Pulp fiction”-affischen i pojkrummet. Tjugo år senare är min bild av den 52-åriga Hollywoodgigant som sitter framför mig i sin vita skjorta och svarta skinnjacka, mer tudelad. Jag uppskattar filmernas inramning och dialog, medan de karaktäristiska våldssekvenserna ofta känns ganska meningslösa. Hans nya film, det tre timmar långa kammar dramat ”The hateful eight” innehåller massor av ultravåld, men ännu mer vasst ordvrängeri. Handlingen utspelar sig på 1870talet, strax efter amerikanska inbördes kriget, där två prisjägare, en mördare och fem andra tveksamma individer tvingas ta skydd i en raststuga under en snöstorm, på väg till staden Red Rock i Wyoming. De inledande snötäckta naturvyerna – ackompanjerade av film musiklegenden Ennio Morricones ny skrivna toner – byts snart ut till stugans träväggar, som blir till en teaterscen. Formatet gav Tarantino utrymme att prata till punkt. – Jag skrev manuset nästan som en pjäs, för att pjäser kan nå fram till mycket mer mening och innebörd än 18
SvD KULTUR söndag 27 december 2015
det genomsnittliga filmmanuset. En vanlig film handlar om att bygga upp handlingen genom att flytta en rollfigur från en plats till en annan. Det behöver man inte i en pjäs. Där kan man gräva djupare i rollfigurerna och verkligen låta dem uttrycka sig genom dialog. Och om man gör det på rätt sätt, kan vissa sanningar komma till ytan. Sanningarna i ”The hateful eight” handlar om ett dekonstruerande av USA, och kan tolkas som en metafor över ett land som än i dag bär på tydliga spår av inbördeskriget. Det är en film som främst kretsar kring beväpnade, sam vetslösa män präglade av rasmotsätt ningar, där pengar försvarar alla medel. Bekanta teman även i dagens USA. Tarantino kallar ”The hateful eight” sin mest politiska film, ett omdöme som många andra delar – främst på grund av berättelsens länkar till dagens rasbeto nade problematik i USA. Och regissören tycks ha blivit politisk även på andra sätt. I höstas väckte han uppmärksam het genom att demonstrera mot rasre laterat polisvåld, vilket orsakade en boj kott från Los Angeles och New Yorks största polisfackföreningar, som kalla de Tarantino för hycklare på grund av hans våldsamma filmer. Sitt deltagande försvarade han med att han är ”en män niska med samvete”. Tidigare har han också förklarat att han ser riktigt våld ”som en av de värsta aspekterna av USA”, medan våld på film är ”coolt”. Men att ”The hateful eight” anknyter till de senaste två årens samhällsutveck ling i USA är en slump, menar han. – Som alla vet läckte det första utkas tet till manuset ut i början av förra året och det enda intressanta med det är att jag kan bevisa att jag skrev det innan många av dessa protester drog igång. Med det sagt så hatar jag Amerikas kon federerade stater. Det som de stod för är att jämföra med nazism. Så har jag alltid känt och tycker det även i dag när folk hyllar sydstatsflaggan. Han syftar på den kortvariga stats bildning i södra USA som skapades 1861 som en reaktion på att president Lincoln lovat att avskaffa slaveriet. Konfederatio nen upplöstes 1865 efter inbördeskriget. Frekvensen av ordet ”nigger” i ”Django unchained” har fått kritik av flera afroa merikanska kulturpersonligheter, och många röster har även höjts kring frek vensen av detsamma i ”The hateful eight”. Regissören slår ifrån sig kritiken
SÖNDAGSintervjun AV Erik Augustin Palm
Profil
Quentin Tarantino Namn: Quentin Jerome Tarantino. Född: 27 mars 1963. Familj: Flickvännen Courtney Hoffman, kostymdesigner på ”The hateful eight”. Bor: I Los Angeles. Aktuell: Med sin åttonde film, ”The hateful eight”. Tarantino som skådis: Om man tittar noga kan man se honom som Elvis Presleyimitatör i tv-serien ”Pantertanter”. Han gav sig själv roller i ”De hänsynslösa” och ”Pulp fiction”. Rollen som psykopat i skräckkomedin Robert Rodriguez ”From dusk til dawn”, anses vara hans starkaste skådespelarinsats. 70 mm: Tarantino har filmat ”The hateful eight” i bredfilmsformatet Ultra Pana vision 70 som i dag är sällsynt. Rigoletto i Stockholm kommer dock från och med 1 januari att visa filmen i 70 mm som en helaftons föreställning inklusive paus – filmen är sex minuter längre i det formatet. Filmen får premiär i övriga landet den 13 januari.
SvD.se 1
Premium. Tarantino och skandalerna – läs om regissörens värsta offentliga bråk. SvD.se/kultur
och menar att man inte autentiskt kan skildra slaveriet och inbördeskrigstiden utan att använda ordet. Protagonist i ”The hateful eight”, lik som i en mängd andra Tarantino-filmer, är Samuel L Jackson, som också är på plats för att göra intervjuer. – Jag har av någon anledning blivit utsedd till Quentins svarta talesperson, men det är en position jag gärna tar mig an. Jag respekterar honom och det han skriver, och jag representerar hans ord och vision. Och jag försvarar hans rätt att säga sanningen, eftersom han sitter på den. Om du verkligen blir så illa berörd av hans filmer, försök då att göra dina egna, är min inställning. När jag ber Tarantino kommentera den kvinnliga representationen i ”The hateful eight”, möts jag av ett liknande resonemang. Jennifer Jason Leigh har den enda kvinnliga huvudrollen – en dödsdömd mördare – och får utstå bru talt våld och utdraget lidande. Inga kon stigheter, anser Tarantino, sett utifrån tidsperioden. – Ja, hon blir slagen i ansiktet ett antal gånger, men betydligt värre saker hän der de andra rollfigureran. En viktig as pekt av filmen är att vad som helst kan hända vem som helst. Det vore inkon sekvent om jag särbehandlade henne. Det är tydligt under samtalet att han inte vill fördjupa sig mer i frågan. Som för att ta udden av fler ifrågasättanden, diskvalificerar Tarantino i någon mån både sina egna politiska ambitioner med filmen, och de politiskt anstrukna läs ningarna av den. – Nu befinner vi oss i ett analytiskt stadium, där vi kan tala om den färdiga filmen och dess betydelse. Men det var inte alls ett läge jag var i under berättel ses tillblivelse. En av de allra roligaste sakerna med att skriva manuset var fak tiskt att jag, kanske mer än med någon annan film jag har gjort, valde att inte ställa så många frågor om rollfigurerna. Jag ville inte veta särskilt mycket mer än vad publiken vet om dem. Min tudelade bild av Tarantino består efter vårt samtal. Han har inte varit snäsig, som Youtube-klipp från andra in tervjuer kan få en att befara. Men hans lika självmotsägande som självrätt färdigande inställning till innebörden i ”The hateful eight” känns förutsägbar. Det här är en regissör som har byggt sin stil och framgång på obeveklighet, vilket han hyllats för sedan regidebuten ”De hänsynslösa”, 1992. Varför skulle han plötsligt ge vika nu? ”Det är mitt jobb att inte döma mina karaktärer. Jag försöker hantera dem som personer med sina egna mål och önskningar, och jag tänker inte anpassa berättelsen för att ge dem en läxa”, säger regis-
sondag@svd.se
sören Quentin Tarantino. Foto: Nancy Pastor/AOP
SvD KULTUR söndag 27 december 2015
19