Text: Azadeh E Zaghi
Redigering: Alexandra Papademetriou
Omslag: teckning av Azadeh E Zaghi från ett fotografi av luftvärnsbeskjutning på natten under andra världskriget.
Konsthallen Blå Stället 2023
Kulturhuset Blå Stället, Göteborgs stad
Tidsintervallet mellan att glömma och förödelse
Tidsintervallet mellan beslutet att dra i avtryckaren och skott
ögonblicket
Tidsintervallet mellan avfyrnings ögonblicket och kulans nedslag
Tidsintervallet mellan sjukdom och död
Tidsintervallet mellan första och andra världskriget
Tidsintervallet mellan andra världskriget och tredje världskriget
Tidsintervallet mellan första och tredje världskriget
Tidsintervallet mellan en dålig nyhet och nästa dåliga nyhet
Tidsintervallet mellan två generationer där en hörde ljudet av luftvärnsbeskjutning och en inte gjorde det
Tidsintervallet mellan två ljud, Pom! Pom!
Tidsintervallet mellan en mardröm och den nästa
ﭘﺎمﭘﺎمﺻدا،ﺑﯾنزﻣﺎﻧﯽﻓﺎﺻﻠﮫ
دﯾﮕرﮐﺎﺑوسوﮐﺎﺑوسﺑﯾنزﻣﺎﻧﯽﻓﺎﺻﻠﮫ
Utställningen Pom! Pom! är en del av en pågående konstnärlig undersökning, som utforskar normaliseringen av våld i samhället och de många sätt våld inskriver sig i minnet och kroppen. En referens är begreppet Nekropolitik såsom den beskrivs av historikern och teoretikern Achille Mbembe.1
Detta projekt vill utforska olika förståelser av begreppen försvar och motstånd, säkerhet, överlevnad, minnen och arv. Dessa begrepp kan alla användas i samband med väpnad konflikt eller fysiskt våld, men de kan också användas för att beskriva känslomässiga och psykologiska tillstånd. Den ursprungliga traumatiska händelsen upprepas i den överlevandes psyke.
Det är 1889. Den allra första automatkanonen i världen är byggd i Storbritannien. Först användes den i infanteriet i koloniala krig men snart är QF (Quick Firing) 1-punds autokanonen utplacerad som en defensiv luftvärnskanon under första världskriget. Den används av flera länder och den blir snabbt allmänt känd som pom-pom på grund av ljudet den gör när den skjuts.
1. I sin essä Nekropolitik (2003) beskriver Achille Mbembe hur användningen av social och politisk makt dikterar hur vissa människor får leva och hur vissa måste dö. Men mer än att ha makten att döda innebär nekropolitik (The power of death) även makten att utsätta andra människor för livsfara. Här är vapen och krig delar i den maktutövningen och människor, individer omkategoriseras till rebeller, barnsoldater, offer, flyktingar, statistik över döda eller skadade eller överlevande förpassade till läger eller andra undantagstillstånd såsom under en ockupation. Mbembe skriver att leva under en ockupation är att vara under en permanent tillstånd av smärta: avspärrningar, militärposter; byggnader som påminner om förödmjukelser, förhör och våld. Människor som lever under dessa villkor hamnar i ett tillstånd någonstans mellan liv och död - de levande döda.
Det är 1981. Azadeh E Zaghi föds, två år efter den islamiska revolutionen, ett år efter att kriget mellan Iran och Irak startade. Under de första sju åren av hennes liv, fram till slutet av kriget 1988, växer hon upp med ljudet av luftvärnsbeskjutning.
Hon minns rutinen: först hörs ljudet av luftanfallssirener. Sedan släcker hennes föräldrar lamporna hemma för att inte bli potentiella mål för bombplanen. De väntar i mörkret, som bara bryts av de ljusa blixtarna från fallande bomber. Nu kommer ljudet av det defensiva luftvärnsartilleriet - pom pom, pom pom. Sedan ljuset från luftvärnskanonerna som signalerar början på slutet av varje attack, och därför associerat med försvar och motstånd, motståndskraft mot angriperna. Lamporna tänds igen och ljuset blir förknippad med överlevnad.
Augusti 1988 tar kriget slut men påminnelser finns alltid där. Den arabiska våren, det efterföljande kriget i Syrien 2011 och rapporterna därifrån. 2020 hotar den dåvarande presidenten Donald Trump att bomba 52 olika platser i Iran framförallt viktiga historiska och kulturella platser. Ska Iran hamna i krig igen?
I februari 2022, invaderar Ryssland Ukraina och denna gång börjar Azadeh repetitivt göra pom-poms i ylle för att stilla minnena. Senare under året kommer nyheterna om de kvinnoledda protesterna i Iran efter Zhina Aminis död. Bilderna är kvävande.
Hon börjar få regelbundna mardrömmar om kriget. När traumat bubblar upp till ytan är det processen att göra pom-poms som håller henne jordad. När hon lindar garnet runt sin hand får tankarna ro. Den re-
Kriget mellan Iran och Irak förändrade inte gränsen mellan länderna men runt 400 000 människor dog och de materiella kostnaderna var enorma. FN-förbundet
Kriget i Syrien startade i mars 2011, till följd av den arabiska våren. 400 000 människor har mist livet. Fler än 100 000 är försvunna och över 13 miljoner har flytt sina hem. Human rights watch
FN:s senaste uppskattning listar drygt 18 000 döda och skadade civila i det ryska anfallskriget mot Ukraina enligt Sveriges Radio, Januari 2023
Minst 448 personer, inklusive 60 barn, har dödats i Irans protester hittills, enligt Iran Human Rights NGO). 18000 har gripits och flera avrättats kopplat till protesterna.
Över 34600 dödsfall har registrerats på europeiska migrationsvägar sedan 2014 , enligt International Organization for Migration.
petetiva handlingen blir en mekanism för försvar mot trauma hon bär på. Medan hon överväger färger och komposition kan hon närma sig sina minnen från kriget. Men snart kommer den bekanta känslan av skuld, den överlevandes skuld. Att finnas, att göra saker till och med sitta och göra pom-poms innebär att jag har överlevt men de andra? Varje pom-pom som görs känns som om den representerar en av krigens otaliga namnlösa döda. Ett år senare har hon gjort över 750.
Hur tar man hand om minnet av dem som inte fick överleva? Hur bär man tyngden av det inträffade? Ska man bära vittnesmål? Ska man lägga det bakom sig? Ska man glömma?
I vårt samhälle läggs fokus på återhämtning. Trauman ignoreras eller anses olämpligt eller oacceptabelt. Ibland kallas traumatiserade personer ”trasiga”. Det har även sagts att de som lider av trauman, i synnerhet flyktingar som flyr från krigsområden, inte kan bidra till samhället och inte är önskvärda.2
Men utställningen vill utmana detta genom att fråga: vad är ett samhälle? Har inte samhället ett ansvar gentemot alla människor? Har inte alla överlevare ett
2. Ordet trauma betyder skada och är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar så mycket stress och överväldigande känslor att de blir svåra att hantera. Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner. Att vi upplever dem är tecken på att vi börjar återhämta oss från det som hänt.
Ett psykologiskt trauma är något som drabbar de som inte återhämtar sig från en dramatisk händelse av egen kraft. Hos dem fastnar istället händelsen och de hemsöks av minnet av det som hänt. Om minnet av händelsen inte sorteras och bearbetas, riskerar man att fastna i obehagliga återblickar och undvikande: Det kan ses ungefär som om intrycken har lagrats överallt i minnesbanken, utan tillhörande information om när, hur och var – och därför är ständigt aktuella. (Psykologiguiden, Sveriges Psykologförbund.)
värde och en berättelse värd att höra som vi kan lära oss något av? Vi hyllar dem som överlevde Förintelsen, och vi är tacksamma för dem som har varit modiga nog att komma fram och dela sina berättelser. Utan deras vittnesmål skulle otaliga brottslingar ha blivit ostraffade. För att de fortsätter att hålla historien vid liv.
Idag drivs den yngre generationen iranier att kämpa för frihet, inte bara på grund av sina egna erfarenheter av orättvisa, utan också på grund av de minnen som förts vidare till dem. De är för unga för att minnas 80-talets massavrättningar och massgravar, men generationen som kom före dem vägrade att glömma.
Och detta är kärnan i utställningen POM! POM! Samhället har inte råd att sopa bort dessa erfarenheter och minnen för bekvämlighetens skull här och nu. Det är av avgörande betydelse att komma ihåg, att vittna och att hålla kampen mot orättvisor vid liv. Som individer kan vi inte tillåta att vårt trauma tar över oss; beslutet om vi ska hålla kvar våra minnen med båda händerna eller lägga dem åt sidan är bara vårt att fatta. Men för att fortsätta att överleva måste vi omvandla vårt trauma till något annat. Vi har valet att omvandla det till en kamp för positiv förändring. Och vi har valet att omvandla det till konst.
Jag leker fortfarande, de lek som lugnar mitt oroliga inre.
Jag leker fortfarande, lek som fana för fred i en värld full av våld.
Jag leker fortfarande, lek med rubriker som krig och våld och våldtäkt.
Jag leker fortfarande, de lek som stals från min barndoms själ.
Jag leker fortfarande, lek med världen som leker med mig.
Jag leker fortfarande, lek med den kalla tystnaden från tredje världskriget, när Ryssland och Kina la sin veto mot resolutionen för Syrien.
Jag leker fortfarande, lek med landminor som världens barn kliver på och exploderar som ballonger i tusen bitar.
Jag leker fortfarande, lek med svarta och vita schackpjäser
Jag leker fortfarande, lek som lägger ett socialt ansvar på mina axlar.
Jag leker fortfarande, lek som stals från mig i skuggan av åtta års krig mellan Iran och Irak.
Jag leker fortfarande, lek med de leksaker jag har kvar.
Jag leker fortfarande, leker med de spelare som mörkade mina lek.
Jag leker fortfarande, med leksakerna som barn lämnar kvar efter sig i städerna som förstörts av regnet av bomber och missiler.
Jag leker fortfarande, leker med dem som stal sömnen ur ögonen på barn.
Jag leker fortfarande med leksakerna till barnen som lämnade sina leksaker i hemmen de lämnade efter sig när de flyttade.
Jag leker fortfarande, leker med min sexåriga dotters leksaker.
Jag leker fortfarande, en lek med bilden av foster som dör i mammans famn.
Jag leker fortfarande, leker med barnsliga drömmar för de barn som drömde om att bli en krigshjälte.
Jag leker fortfarande, leker med leksaker från barnen som brändes av kemiska bomber.
Jag leker fortfarande, leker med leksakerna som är kvar från de barnen som har gått bort.
Jag leker fortfarande, leker med dockan som lämnats av en liten flicka som tvingats gifta sig som barn.
Jag leker fortfarande, lek som fortfarande är oavslutade i mig.
ﺗﯾﻛﮫھزاروﻣﻧﻔﺟرﺑﺎدﻛﻧكﻣﺛلوﻣﯾروﻧد
وﺳﯾﺎهھﺎىﻣﮭرهﺑﺎزى،ﻣﯾﻛﻧمﺑﺎزىھﻧوز
Verk
Tidsintervallet mellan en dålig nyhet och nästa dåliga nyhet (2023)
Installation
750 handgjorda pom poms, Plexi glass, Rakblad.
Tidsintervallet mellan två generationer där en hörde ljudet av luftvärns beskjutning och den andra inte gjorde det (2023)
Teckning på vägg
Krita och kol
Jag leker fortfarande (2023)
Tidsintervallet (2023)
Dikter
Målning på vägg
Survivors guilt (2023)
Installation
118 guldfärgade akupunkturbollar
Ett övergångsrum (2023)
Installation och performance
Under det senaste året har Zaghi varit värd för många människor i sin ateljé. Hon har bjudit in dem för att tillsammans göra pom-poms som besökaren sedan kan ta med sig hem. De satt tillsammans i en del av ateljén som reserverats för denna aktivitet: ett hörn vid ett fönster, markerat med fyra bekväma fåtöljer, ett soffbord och hyllor fyllda med färgglada garnnystan. Hon märkte att hennes besökare märkbart slappnade av genom det repetiva aktiviteten som skapandet av en garnboll innebär, och att det i sin tur skapade en plats och stämning för öppna och intressanta samtal. Under utställningen Pom! Pom! kommer Zaghi kommer att fortsätta att stå värd för denna upplevelse genom att flytta den delen av sin ateljé, med alla dess detaljer, till Konsthallen Blå Stället: de fyra fåtöljerna, bordet, hyllorna och naturligtvis de många garnnystan, samt en kaffebryggare.
Under vissa tider under utställningens öppettider kommer Zaghi att vara närvarande i detta privata utrymme och bjuder in till att göra pom-poms tillsammans med henne. Rummet fungerar då som ett övergångsrum och en passage mellan det privata och det offentliga, som ett vardagsrum för svåra samtal och ett gemensamt utforskande.
Om konstnären
Azadeh E Zaghi (född 1981, Iran) är konstnär med bas i Göteborg. Hon har studerat vid HDK-Valand på Göteborgs universitet och Azad universitet, Teheran. Hon har varit aktiv på den svenska konstscenen sedan 2008 med ett flertal utställningar, konstnärliga och pedagogiska projekt med fokus på frågor om representation, demokrati, tillgänglighet, inkludering och pedagogik. Zaghi bjuder ofta in andra till hennes verk. Det bygger på en idé om konst och social hållbarhet, att föra människor samman, bygga förtroende och att underlätta skapandet av miljöer för kollektivt arbete.
Hon är idag styrelseledamot i KMK (Konstnärs Mammas Kollektiv) och har varit konstnärlig ledare för Kulturstråket Bergsjön och styrelseledamot i både Konstepidemin och ICIA – Institutet för samtida idéer och konst.
Tidigare utställningar:
Född att vara vild, Konstrum NU! (2022), Living in World War III, Konstepidemin (2022), CrossWorlds, 3:e Våningen (2019), The Times it Takes, Skånes Konstförening (2019), Walls Re-Visited, Re-Edited, Gallery Konstepidemin (2018) , Keys of Heaven, ICIA Konsthall (2016), Ekonomi, Galleri 54 (2016), Shame: An Evening with Performance, KNIPSU (Bergen, 2014).
The time interval between forgetting and being destroyed
The time interval between the decision to pull the trigger and the moment of the shot
The time interval between the moment of firing and the impact of the bullet
The time interval between illness and death
The time interval between World War I and World War II
The time interval between World War II and World War III
The time interval between World War I and World War III
The time interval between bad news and the next bad news
The time interval between two generations where one heard the sound of anti-aircraft fire and one did not
The time interval between two sounds, pom! pom!
The time interval between one nightmare and another
ﭘﺎمﭘﺎمﺻدا،ﺑﯾنزﻣﺎﻧﯽﻓﺎﺻﻠﮫ
دﯾﮕرﮐﺎﺑوسوﮐﺎﺑوسﺑﯾنزﻣﺎﻧﯽﻓﺎﺻﻠﮫ
The exhibition Pom! Pom! is part of an ongoing artistic investigation, which explores the normalisation of violence in society and the many ways violence inscribes itself in the mind and the body. An important reference is the concept of Necropolitics as described by the historian and theorist Achille Mbembe.1
This project wants to explore different understandings of the concepts of defense and resistance, security, survival, memories and heritage. These terms can all be used in the context of armed conflict or physical violence, but they can also be used to describe emotional and psychological states. The original traumatic event is repeated in the survivor’s psyche.
It is 1889. The very first automatic cannon in the world is built in Great Britain. At first it was used by the infantry in colonial wars but soon the QF (Quick Firing) 1-pounder autocannon was deployed as a defensive anti-aircraft gun in the First World War. Used by several countries, it quickly became commonly known as the pom-pom because of the sound it makes when fired.
1. In his essay Necropolitics (2003), Achille Mbembe describes how the use of social and political power dictates how some people are allowed to live and how some must die. But more than having the power to kill, necropolitics (The power of death) also means the power to put people in danger. Here, weapons and war are parts of that exercise of power and as a consequence people, individuals are recategorized as rebels, child soldiers, victims, refugees, statistics of dead or injured or as survivors relegated to camps or other states of emergency such as during an occupation. Mbembe writes that to live under an occupation is to be in a permanent state of pain: cordons, military posts; buildings that remind of humiliations, interrogations and violence. People who live under these conditions end up in a state somewhere between life and death - the living dead.
It is 1981. Azadeh E Zaghi is born, two years after the Islamic revolution, one year after the war between Iran and Iraq started. For the first seven years of her life, until the end of the war in 1988, she grows up with the sound of anti-aircraft fire.
She remembers the routine: first the sound of air raid sirens. Then her parents turn off the lights at home so as not to become potential targets for the bombers. They wait in the darkness, broken only by the bright flashes of falling bombs. Now comes the sound of defensive anti-aircraft artillery - pom pom, pom pom. Then the light of the anti-aircraft guns that signals the beginning of the end of each attack, and therefore associated with defense and resistance, resistance to the attackers. The lights come back on and the light becomes associated with survival.
August 1988 the war ends but reminders are always there. The Arab Spring, the subsequent war in Syria in 2011 and the reports from there. In 2020, then-President Donald Trump threatens to bomb 52 different places in Iran, especially important historical and cultural places. Will Iran end up at war again?
In February 2022, Russia invades Ukraine and this time Azadeh begins repetitively making pom-poms in wool to calm the memories. Later in the year comes the news of the women-led protests in Iran after the death of Zhina Amini. The images are suffocating.
She begins to have regular nightmares about the war. As the trauma floats to the surface, it’s the process of making pom-poms that keeps her grounded. When she wraps the yarn around her hand, her thoughts
The war between Iran and Iraq did not change the border between the countries but around 400,000 people died and the material costs were enormous. United Nations
The war in Syria started in March 2011, as a result of the Arab Spring. 400,000 people have lost their lives. More than 100,000 are missing and over 13 million have fled their homes. Human rights watch
At least 448 people, including 60 children, have been killed in Iran’s protests so far, according to the Iran Human Rights NGO). 18,000 have been arrested and several executed in connection with the protests.
The UN’s latest estimate lists roughly 18,000 dead and injured civilians in the Russian war against Ukraine according to Sveriges Radio, January 2023
Over 34,600 deaths have been recorded on European migration routes since 2014, according to the International Organization for Migration.
are at rest. The repetitive action becomes a defense mechanism against the trauma she carries. While considering colors and composition, she can approach her memories of the war. But soon comes the familiar feeling of guilt, survivor’s guilt. Existing, doing things even sitting and making pom-poms means I have survived but what about the others? Each pom-pom made feels like it represents one of the war’s countless nameless dead. A year later, she has made over 750.
How do you take care of the memory of those who did not survive? How do you bear the weight of what happened? Should one bear testimony? Should we put it behind us? Should we forget?
In our society, the focus is on recovery. The trauma is ignored or considered inappropriate or unacceptable. Sometimes traumatized people are called ”broken”. It has also been said that those suffering from trauma, particularly refugees fleeing war zones, cannot contribute to society and are undesirable.2
2. The word trauma means injury and is often the result of shock and painful experience that creates so much stress and overwhelming emotions that they become difficult to deal with. Difficult events can provoke both physical and psychological reactions. That we experience them is a sign that we are beginning to recover from what happened. A psychological trauma is something that affects those who do not recover from a dramatic event on their own. Instead, the event sticks with them and they are haunted by the memory of what happened. If the memory of the event is not processed, one risks getting stuck in unpleasant flashbacks and avoidance: It can be seen roughly as if the impressions have been stored everywhere in the memory bank, without associated information about when, how and where - and are therefore constantly current. (Psychology Guide, Swedish Association of Psychologists.)
But the exhibition wants to challenge this by asking: what is a society? Doesn’t society have a responsibility towards all people? Doesn’t every survivor have value and a story worth hearing that we can learn from? We pay tribute to those who survived the Holocaust, and we are grateful to those who have been brave enough to come forward and share their stories. Without their testimony, countless criminals would have gone unpunished. They continue to keep history alive.
Today, the younger generation of Iranians is driven to fight for freedom not only because of their own experiences of injustice, but also because of the memories passed down to them. They are too young to remember the mass executions and mass graves of the 80s, but the generation that came before them refused to forget.
And this is the essence of the exhibition POM! POM! Society cannot afford to sweep away these experiences and memories for the convenience of the here and now. It is of crucial importance to remember, to bear witness and to keep the struggle against injustice alive. As individuals, we cannot allow our trauma to overtake us; the decision whether to hold on to our memories with both hands or put them aside is ours alone to make. But in order to continue to survive, we must transform our trauma into something else.
We have the choice to transform it into a struggle for positive change. And we have the choice to transform it into art.
Azadeh E ZaghiI still play games, games that calm my troubled inner being.
I still play games, games like banners of peace in this world full of violence.
I still play games, games with titles like war and violence and rape.
I still play games, the games stolen from my childhood’s soul.
I still play, playing with a world that plays with me.
I still play, playing with the cold silence of World War III, when Russia and China vetoed the UN resolution for Syria.
I still play games, games with landmines that the children of the world step on and explode like balloons into a thousand pieces.
I still play games, games with black and white chess pieces.
I still play games, games that put social responsibility on my shoulders.
I still play games, games stolen from me in the shadow of eight years of war between Iran and Iraq.
I still play, playing with whatever toys I have left.
I still play, playing with players who darkened my games.
I still play, playing with the toys that children still leave behind in cities destroyed by a rain of bombs and missiles.
I still play, playing with those who stole the sleep from the eyes of children.
I still play, playing with the toys of the children who left behind their toys in their homes when they migrated.
I still play, playing with my six-year-old daughter’s toys.
I still play games, a game with the image of a fetus dying in its mother’s arms.
I still play, playing with the childhood dreams of the kids who dreamed of being war heroes.
I still play, playing with the toys of children burned by chemical bombs.
I still play, playing with the toys that are left from children who passed away.
I still play, playing with the doll left by a little girl forced into marriage.
I still play games, games that are still unfinished in me.
ﺗﯾﻛﮫھزاروﻣﻧﻔﺟرﺑﺎدﻛﻧكﻣﺛلوﻣﯾروﻧد
وﺳﯾﺎهھﺎىﻣﮭرهﺑﺎزى،ﻣﯾﻛﻧمﺑﺎزىھﻧوز
Artworks
The time interval between bad news and the next bad news (2023)
Installation
750 handmade pom poms, Plexiglass, Razor blades.
The time interval between two generations where one heard the sound of anti-aircraft fire and the other did not (2023)
Drawing on wall
Chalk and charcoal
I’m Still Playing (2023)
The time interval (2023)
Poetry
Painting on wall
Survivor’s Guilt (2023)
Installation
Gold colored acupuncture balls
A transition room (2023)
Installation and performance
Over the past year, Zaghi has hosted many people in her studio. She has invited them to make pom-poms together, which the visitor can then take home. They sat together in a part of the studio reserved for this activity: a corner by a window, marked by four comfortable armchairs, a coffee table, and shelves filled with colorful balls of yarn. She noticed that her visitors noticeably relaxed through the repetitive activity of creating a ball from wool, and that this in turn created a place and atmosphere for open and interesting conversations. During the exhibition Pom! Pom! Zaghi will continue to host this experience by moving that part of her studio, with all its details, to Konsthallen Blå Stället: the four armchairs, the table, the shelves and of course the many balls of yarn, as well as a coffee maker. At certain times during the exhibition’s opening hours, Zaghi will be pre-
sent in this private space and invite you to make pom-poms with her. The room then functions as a transition room and a passage between the private and the public, as a living room for difficult conversations and joint exploration.
About the artist
Azadeh E Zaghi (born 1981, Iran) is an artist based in Gothenburg. She has studied at HDK-Valand, Gothenburg University and Azad University, Tehran. She has been active on the Swedish art scene since 2008 with several exhibitions, artistic and educational projects with a focus on issues of representation, democracy, accessibility, inclusion and pedagogy. Zaghi often invites others into her work. This is based on an idea of art and social sustainability, bringing people together, building trust and facilitating the creation of environments for collective work.
She is a board member of KMK (Artist mothers collective) and has been the artistic director of Kulturstråket Bergsjön and a board member of both Konsteepidemin and ICIA - Institute for Contemporary Ideas and Art.
Previous exhibitions:
Born to be wild, Konstrum NOW! (2022), Living in World War III, Konst epidemin (2022), CrossWorlds, 3e Våningen (2019), The Times it Takes, Skåne Art Association (2019), Walls Re-Visited, Re-Edited, Galleri Konst Epidemin (2018) , Keys of Heaven, ICIA Konsthall (2016), Ekonomi, Galleri 54 (2016), Shame: An Evening with Performance, KNIPSU (Bergen, 2014).