AZADEH ZAGHI
INTERVJU AV CAMILLA JOHANSSON BÄCKLUND
Ett stort gult föremål står placerat mitt i rondellen. Är det en skulptur som jag kan gå in i? Är det en gigantisk guldklimp? Eller är det en gigantisk guldklimp? Vägen har blivit till en sjö eller pool där några badar. Eller är det vattennivån som höjts? Det är mulet. Den enda lilla fläcken blå himmel som syns i bildens vänstra övre hörn har täckts över med ytterligare ett moln. Ja, jag kan fortfarande se att det finns blå himmel där bakom men jag förstår tydligt att det tillritade molnet ligger framför och skymmer. Max Franzéns bild gör mig nyfiken och kanske kommer den en gång i framtiden göra honom själv nyfiken på vem han var och vad han tänkte när han gick i klass 6b i Gullbrandstorps skola år 2021.
Tillsammans med konstnären och konstpedagogen Azadeh
E. Zaghi har 53 elever fått skapa bilder av sin nutid och sina önskningar inom ramen för projektet Gullbrandstorp: för Framtidsbild 2050 . Eleverna har fått välja mellan ett flertal fotografier på miljöer som de känner igen från sitt närområde. De har sedan fantiserat om platsens möjligheter med utgångspunkt i sina minnen och erfarenheter från den genom att rita direkt på fotografiet med färgpennor. Elevernas bilder och texter blev sedan del av ett arkiv. Ett slags tidsdokument som faktiskt är den här boken som du just läser.
Tuva Vallin 6b bjuder in oss till ett rum från vars fönster vi kan titta ut på vägen, bron och bilarna i den bild hon valt. På fönsterrutan strilar regnet. Hon skriver:
GULLBRANDSTORP: för Framtidsbild 2050 |
47
Regnet går runt.
Samma regn som finns idag kommer vara här om 30 år.
På samma sätt som regnet går allt runt.
Livet och allt annat går runt.
Tuva ritar på sätt och vis in oss och sig själv i ett rum. Ett hus. Kanske funderar hon, förutom på vattnets och livets kretslopp, över hur det vore att ha den här utsikten från sin bostad eller över om hon eller någon annan kanske kommer bo här 2050 i en villa, en stuga eller en lägenhet som ännu inte finns.
Allt detta om vad Tuva kan tänkas fundera över är förstås mina egna spekulationer, frågor som väcks när jag ser hennes bild. Konstens och den konstnärliga processens kraft att få oss till platser och tankar som inte getts någon materiell form, är något som många konstnärer, filosofer och pedagoger försökt peka ut och beskriva. Detta är också vad Azadeh ser som en av styrkorna med konstpedagogikens metoder. Hon ser hur det konstnärliga arbetet, men också samtalen som genereras i det, ger möjlighet att arbeta med frågor som är viktiga i människors liv för att skapa oss nya m ö jliga bilder av hur allt skulle kunna vara. Redan på konsthögskolan i Iran för 20 år sedan förstod hon att för henne hänger konsten, samtalet och pedagogiken ihop. Där arbetade dom djupgående i konstkurserna med frågor som rörde till exempel könsroller och samhällsstrukturer.
- Det kändes viktigt, men på den tiden hade jag ingen aning om hur jag skulle sätta ord på varför.
2008 flyttade Azadeh till Sverige, bosatte sig först i Borås och senare i Göteborg. Här har hon fortsatt utveckla den konstnärliga och pedagogiska praktiken genom masterutbildning på HDKValand, egna konstutställningar samt olika konstpedagogiska projekt. Hela tiden med ett intresse att formulera sig kring vad arbetet egentligen innebär för både henne och för de som deltar. Så småningom har hon kommit att definiera vad hon gör som social engaged art practice, en slags samhällsengagerad kollaborativ
48
konstnärlig praktik som många gånger involverar deltagarna som en del av verket.
- Jag s åg tydligt hur mina erfarenheter, intressen och min kapacitet som pedagog kunde gå hand i hand med samtidskonsten för att skapa andra utrymmen än bara själva konstverken.
En pedagog genomför ofta samma uppgift med många grupper och, även om det förstås skiljer sig åt från gång till gång, brukar det gå att urskilja mönster i hur förloppen utspelar sig. Ofta väcks genom detta ett intresse att utforska den pedagogiska situationen. Se vad som händer om vissa förändringar görs i uppgiftens förutsättningar. Detta är något som även Azadeh upptäckt i sin pedagogiska praktik.
- Just detta arbetet är faktiskt en utveckling av ett tidigare projekt som jag gjort ihop med Reyhaneh Mirjahani som hette Right to the city. Det genomfördes i Göteborg och ungdomsgrupperna vi arbetade med fick fotografier från den stadsdel som de bodde i. Dom uttryckte sig ofta starkt och utvecklade platserna vidare. När barn får vara med och tänka kring platsen där de bor och uttrycka sig genom att rita sina önskningar ökar det känslan för att platsen är min och att jag har utrymme och en röst att förändra. Sedan har jag tagit med mig arbetssätten och utvecklat dem in i det som vi gjort med skolbarnen här i Gullbrandstorp. I projektet Right to the city kunde det handla om vad som helst men I Gullbrandstorp fokuserade vi på vad barnen som deltog ville arkivera. Sina önskningar eller sina tankar om nu och då. Lite mer styrt. Vad vill du lämna kvar efter dig? Vilken upplevelse har du just nu? Vilka förändringar vill du just nu? Förutom bilderna fick vi också in väldigt mycket texter från barnen.
Azadehs konstnärliga praktik har ingen bestämd hemvist. Visserligen har hon en ateljé men konsten utspelare sig både på
GULLBRANDSTORP: för Framtidsbild 2050 |
49
konsthallar, ungdomsgårdar, i skolor och i det vardagliga livet. Det är för henne viktigare hur det görs och vad varje plats och de personer som deltar skapar för möjligheter. Hon beskriver själv detta som en slags gränslöshet som är en av hennes styrkor som konstpedagog. Hon vill undvika ord som workshop och projekt vilka hon ofta upplever ger en ensidig bild av vad dessa skeenden innebär. Hon vill hellre se hela processen som ett konstverk i sig och hon vill att de som deltar skall känna sig delaktiga.
- Jag skulle hellre kalla hela arbetet för ett konstverk än ett konstprojekt. Jag hävdar att dom som deltagit här i Gullbrandstorp också har varit medskapare av det här verket. Vi har skapat verket tillsammans. Det har varit så himla kul att göra detta ihop med över 50 personer, att få så många olika röster på en och samma fråga, att låta frågan expanderas på det viset.
På frågan om vems som äger verket svarar Azadeh att även om det är hon som ligger bakom det så känner hon inte att det är hennes.
- Vi äger det ihop.
Men i relation till detta kan jag inte låta bli att ställa en fråga kring något som ständigt uppstår i min egen praktik. Den om relationen mellan den vuxne och barnet i den pedagogiska situationen. Barn är så vana att det kommer in en vuxen i ett rum och säger vad dom skall göra, och dom gör det eftersom det är vad som förväntas av dem. Det är en slags maktobalans som är ständigt närvarande. Hur mycket vi på olika sätt än försöker skapa en balans så kvarstår obalansen. Hur tänker du om det? Den makt du har som pedagog?
- Maktfrågan kommer faktiskt inte upp så ofta, eftersom som du säger, det bara tas som självklart. Men den är väldigt viktig för mig . Jag tänker på det jättemycket. Jag har makt över konceptet och hela projektet. Vissa saker vill jag inte förändra, om någon här till exempel ville ha ett annat paper att rita på istället för fotografiet så k unde
50
jag säga, - ta gärna det men det kommer inte med i boken sedan, på så sätt styr jag och har makt. Men jag försöker så mycket som möjligt öppna upp en demokratisk process, att det finns möjlighet att gå olika vägar och delta med olika erfarenheter. Jag har till exempel ett brett urval fotografier så att det skall finnas något för alla. Jag formulerar en ram för uppgiften och inom den ramen får dom göra vad som h elst.
Azadeh drivs av en nyfikenhet kring andras tankar och idéer om sina liv och om samhället. Konstpedagogiskt tycker hon det är intressant att få se hur andra tar sig an och reagerar på de frågeställningar som kommer upp i det gemensamma arbetet. Hon poängterar att det är svårt att planera uppgifter för detaljerat eftersom det då oftast inte blir så som det var tänkt. Därför, menar hon, att det inte heller är eftersträvansvärt att som pedagog gå in med en tydlig bild av resultatet.
- Det är barnen som skapar vinklar och inte jag. Man går in med en idé men de som deltar förflyttar gränserna för vad som blir till, som konstnär måste jag våga låta detta ske.
För Azadeh är samtidskonsten just denna frihet. Den erbjuder att öppna upp, att pröva och den skapar möjlighet att undersöka. Men också den politiska aspekten av samtidskonsten är något som hon ser som en viktig del. Hon vill gärna skapa möjlighet för de personer hon arbetar med att få möta konsten utifrån sina egna erfarenheter och behov. Oavsett om det är ett arbete där de gör ett verk eller om det är en visning av en utställning.
- Jag startar ofta med att ställa frågor om vad deltagarna har för tankar kring sitt vardagsliv, i skolan, i familjen, i världen. Startar i en personlig fråga för att sedan ta oss an konsten utifrån det som ligger nära och är viktigt för personerna som är där. Det är ett s ätt att ge röst åt fler och förhoppningsvis en känsla av att bli lyssna d på. Det är många aspekter som kan behöva tas hänsyn till, att
GULLBRANDSTORP: för Framtidsbild 2050 |
51
till exempel möta personerna i den miljö där de själva är trygga eller att låta dem arbeta och uttrycka sig på sitt eget modersmål.
Vikten av att genom arbetet med konsten ge personer en röst är något som Azadeh återkommer till flera gånger i vårt samtal. En pedagog ställs ofta inför beslut om vilka delar av intentionen med en viss arbetsform som skall uttalas eller inte. På min fråga om ifall Azadeh pratar specifikt med deltagarna om ”deras röst” svara hon att hon sällan gör det. Hon är säker på att det kommer växa hos dem ändå.
Azadeh pratar om de två dagarna i Gullbrandstorp som en väldigt positiv och lärorik upplevelse, alla som var med var generösa, intresserade och deltagande. Samtalen om vad barnen mindes, t änkte och önskade lockade till mycket skratt i grupperna säger hon .
-
Fantasi, minne, politiska och seriösa önskningar, humoristiska förslag, om familj och om vänskap. Detta
är så viktigt att ta vara på! Barnen bor här också och den här delen av Sverige kommer växa och göras om oerhört mycket men de som bor där, och särskilt barnen, har ingen aning. Ingen av dem hade koll på att deras kommun planerade dessa förändringar. Ändå har dom ofta dom klokaste idéerna.
Arbetet som barnen i Gullbrandstorp gjort tillsammans med Azadeh, och hela projektet Gullbrandstorp: för Framtidsbild 2050 som initierats av Reyhaneh Mirjahani , innehåller många lager av perspektiv och betydelser viktiga för både nuet och framtiden. Men också för synen på vår historia. För det är vad som görs nu och hur vi gör det, vilka som får möjlighet att uttrycka sig och vara med i olika samhälleliga processer, som formar framtidens historia. Visst är det spännande att försöka föreställa sig hur det kommer att se ut i Gullbrandstorp 2050? Då är Tuva och Max över 40 år. Kanske har dom egna barn som får se arkivet och en glimt
52
av deras tankar och önskningar från 2021. Troligen ser Gullbrandstorp inte alls ut så som i kommunens vision och kanske inte heller enligt de tankar och idéer barnen skissat på under dessa två dagar. Vad vi däremot kan vara helt säkra på är att det inte kommer se ut som nu och vi kan hoppas på att många fått känna sig delaktiga i de förändringar som blivit till.
Camilla Johansson Bäcklund är Konstnär, lärare och forskare med ett särskilt intresse för etik, vara och blivande. I sin konstnärliga och vetenskapliga praktik utgår hon ofta ifrån helt vardagliga handlingar och undersöker dem med filosofi och performancebaserade arbetssätt.
camilla@camillart.se / camillart.se
Azadeh E. Zagh är konstnär, konstpedagog och forskare. Zaghis’s expansiva konstnärlig praktik inkluderar deltagande- och interaktivitetsbaserade pedagogiska socialt engagerade konstprojekt i det offentliga rummet. Genom hennes projekt försöker hon riva ner gränser mellan samtidskonsten och vardagslivet och demokratisera det konstnärliga uttryckets verktyg.
azadeh.zaghi@gmail.com / azadehzaghi.com
GULLBRANDSTORP: för Framtidsbild 2050 |
53
