Viggo och mammalivet / Tanja Serova

Viggo och mammalivet Lisa Bjärbo & Johanna Magoria Rabén & Sjögren, 2019

Viggo och mammalivet

Tanja Serova

Viggo och mammalivet är författaren Lisa Bjärbos och illustratören Johanna Magorias andra bok om den känslige dagdrömmaren Viggo. Viggo är 7 och ett halvt år, han gillar matte, parkour och glittriga enhörningsplåster. Viggos familj består av pappa, lillebror Nils och mamma som bor i Danmark men nu ska flytta till Sverige. Hittills har Viggo och Nils varit med mamma varannan helg, men nu blir det varannan vecka. Mammas flytt är förknippad med väldigt mycket förväntan och väldigt många förhoppningar. Med hjälp av sin livliga fantasi bygger Viggo upp en bild av hur livet med mamma – mammalivet - kommer att bli. Han föreställer sig att mammas lägenhet är superlyxig vilket för Viggo innebär att det finns bubbelbad i badrummet, en stor teve i varje rum och att väggarna är av guld. Han leker också med tanken att de skaffar en hund. Successivt suddas gränsen mellan fantasi och verklighet ut, till den grad att Viggo till och med berättar om allt detta för sin kompis Malte. Inklusive hundplanen. Varpå även Malte blir helt av sig av förväntan. Bokens dramaturgi bygger på Viggos förhoppningar kring mammalivet, och en rad besvikelser som följer. Besvikelserna är oundvikliga eftersom Viggos mamma är lyckligt ovetande om Viggos icke-verbaliserade förväntningar. Det blir inte lätt för henne att leva upp till Viggos fantasier. Viggos mamma är ingen tankeläsare, men hon är en bra mamma, och en trevlig överraskning väntar läsaren i slutet av boken. Lisa Bjärbos språk är dynamiskt, innovativt och lekfullt. Viggos känslor gestaltas med hjälp av påhittiga läskmetaforer och läskliknelser.

Förväntan gestaltas till exempel såhär: “Det pirrar som kolsyra i Viggos kropp <…> Han är som en läsk. Snart pyser han över.” Besvikelsen känns “som gammal Fanta <…> de glada kolsyrebubblorna inuti är nästan borta. Nu är han inte bubblig som läsk längre. Nu har han snart blivit så där som läsk blir om man glömmer dricka upp och glaset står framme på soffbordet hela natten. Avslagen”. Medvetet eller inte smyger Lisa Bjärbo in några pedagogiska budskap i boken – man får inte ljuga, löss ska behandlas på direkten, man bör vara källkritisk. Hon delar även med sig av ett superbra lifehack som kan förenkla livet för stressade småbarnsföräldrar - mellis på språng bestående av köpeplättar med sylt på sprutflaska – enkelt och gott. Johanna Magorias svartvita illustrationer i blyerts är varma, mysiga och ärliga. Hon lyckas förmedla karaktärernas känslor och atmosfären i varje bild, vilket inte är helt lätt utan färg. Betraktaren dras in i bilderna. När Viggos pappa sitter och chillar på trappan blir man själv kaffesugen och vill bara sätta sig ner och ta en kaffepaus. När Viggo, Nils och pappa äter middag vill man bara säga till Nils att ta ner fötterna från bordet. När Viggo och Nils hoppar i sängen, fulla av förväntan inför mammas ankomst, känner man deras glada energi och ser rörelsen i bilden. När Viggo och Nils sover på varsin sida av mamma börjar man nästan själv gäspa. Ibland råkar karaktärerna ha två vänsterfötter, men vad gör det? Viggo och mammalivet är en humoristisk, spännande och välillustrerad kapitelbok. Jag ser redan fram emot uppföljaren Viggo och kärlekskaoset som ges ut senare i år.

De afghanska sönerna Elin Persson Bonnier Carlsén 2020

De afghanska sönerna

Carola Forslund

Elin Persson är socialantropolog. Hon har också jobbat på ett HVB-hem där hon hade ansvar för unga pojkar från Syrien, Eritrea och Afghanistan. Efter fyra somrar på HVB-hemmet sökte hon in på en författarskola och där blev hennes debutroman De afghanska sönerna till. Det är en ungdomsbok där vi får ta del och beröras av tre unga livsöden.

Bokens berättarröst heter Rebecka. Hon söker jobb på asylboendet Gnistan, ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Hon får jobbet därför att hon visar sig vara bra på instruktioner och det är viktigt för en tjänst som denna.

Rebecka går introduktionskursen och följer alla regler som står i pärmen. En av dessa regler är att lämna jobbet på jobbet, att inte låta sig bli berörd, att inte bli för engagerad i de som bor på hemmet.

På HVB-hemmet får Rebecka ansvar för tre unga killar: Ahmed som tycker om att dansa, som får panikångest och utbrott när det förflutna kommer ikapp honom och som vill konvertera till kristendomen eftersom han tycker att hans egen gud har svikit honom.

Hamid som tillbringar mycket tid i moskén, som har Migrationsverkets brev på nattduksbordet och bröstkorgen full av ärr. Och så Zaher, den nya killen som bara är fjorton år, som har svårt att sova ensam, som undviker att prata om sin familj och som smyger längs korridorerna i sina glittriga sandaler. De är Afghanistans söner. De har ingen annan familj. Från och med nu är Rebecka på asylboendet deras närmaste anhörig. Elin Persson använder en saklig, osentimental prosa när hon tecknar dessa tre unga livsöden. Ändå får hon det att kännas så djupt inne i hjärtat. Mellan blanketter och pärmar, regler och rutiner, bedömningar och beslut träder karaktärerna fram och berör mig som läsare. De får liv framför mina ögon, blir mänskliga, blir fyra komplexa individer med både goda och dåliga sidor, människor av kött och blod, med fel och brister. Det dröjer inte länge förrän Rebecka bryter mot reglerna och instruktionerna som hon i början varit så noga att följa. Och ju mer jag läser, desto lättare förstår jag hur svårt det är. Fyrkantiga rutiner och tydliga manualer är lätt att utgå från i teorin, men oändligt svårt att eftersträva i praktiken. Killarnas berättelser är välbekanta från media. Flykten från Afghanistan, ansökan om uppehållstillstånd, åldersbestämningen, den olidliga väntan på beslutet från Migrationsverket som avgör allt. Vi har läst om det förut,