5 minute read
Alaska / Terhiä Voionmaa
Alaska
Foto: Carlie Hermès ©
Advertisement
Terhiä Voionmaa
Tänk om du förlorar din älskade hund, men ändå kan besöka den - men bara i hemlighet, mitt i natten. Det händer Parker, en nybliven sjundeklassare som mist sin bästa fyrfota vän, golden retrievern Alaska. Hon har blivit assistanshund åt en pojke, Sven, som precis börjat i Parkers klass. Parker tycker att han är en väldigt dryg pojke med attitydproblem. Och värst av allt, det visar sig alltså att han har hennes hund. Parker och Sven turas om att berätta var sitt kapitel i boken. När vi får höra Svens version av historien, är han orolig för hur det ska gå att behöva börja om högstadiet – igen. Egentligen skulle han börja i åttan. Han känner sig som en total idiot och känner sig helt utmattad, hela dagarna, eftersom han måste medicinera för sin epilepsi. För Sven är hunden Alaska en påminnelse om hans ständigt återkommande epilepsianfall, att han inte är som alla andra, att han måste ha hjälp och stöd hela tiden. 292
Alaska Anna Woltz Lilla Piratförlaget 2020
Han vill i alla fall lyckas med att få sina nya klasskompisar att skratta, så att de glömmer hur konstig han är. Skratt får han genom att håna Parker inför hela klassen... Parker bestämmer sig för att kidnappa Alaska mitt i natten, men åker fast och blir påkommen av Sven. I full rånarluvemundering, i Svens sovrum, med en gläfsande överlycklig hund vid fötterna. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken. Jag blev orolig för att min sorg efter mina bortgångna hundar skulle göra läsningen svår. Men de tonåriga huvudkaraktärernas språk är så medryckande att jag trots allt gärna läste vidare. Parker och Sven har sina problem att tampas med samtidigt som deras röster flätas samman på ett finurligt sätt, i en sorts ångestkör över tillvarons hinder. Men det framgår ändå tydligt att livets krångel inte kommer att kunna hindra varken Parker eller Sven, de är ostoppbara på ett sätt som man kan vara i deras ålder när allt är möjligt och omöjligt på en och samma gång. Alaska har som djur ingen individuell rätt till lycka och liv – djuren används helt på människornas villkor för deras nyttas skull, även i denna berättelses universum. Känslor porträtteras ur människornas synvinkel, som till exempel i Parkers förtvivlade längtan efter sin hund. Parker berättar hur hon till en början hade tröstat sig med tanken på att Alaska skulle hjälpa ett barn med funktionsnedsättning, ”det kändes lite som att skänka sitt favoritgosedjur åt ett hemlöst barn. Eller donera månadspengen till de överlevande efter en naturkatastrof.” Förutom att det är ett levande djur det handlar om, inte ett uppstoppat gosedjur eller en hög med pengar – och det vet givetvis Parker, men hunden behandlas ändå som en ägodel som ska vara till nytta. När Sven talar om Alaska i början av berättelsen är det riktigt krasst, då han anser att hunden är ”begagnad” och inte vill lära känna henne till en början: ”…får man en begagnad rullstol eller ett par slitna kryckor så har man ingen lust att veta något om vem som haft dem innan”. Men hur känner Alaska det efter att ha tvingats bort från sitt hem och placerats i en främmande familj? De mänskliga karaktärerna och deras inställning till hunden utvecklas visserligen under berättelsens gång, men djursynen kan ändå problematiseras. Meg Rosoffs En duktig hund är ett exempel på en berättelse som delvis berättas ur hundens perspektiv – nog kan ”nyttan” i hur berättelsen utvecklar sig även där anses främst vara för de mänskliga karaktärernas skull, men med hunden McTavish berättarperspektiv tar berättelsen riktig skruv. När nu Parker och Sven får turas om att berätta i Alaska, varför kunde inte hunden Alaska givits en röst? Istället ges hunden sann närvaro i texten med fysiska spår, ljud och rörelser, som kroppsspråk som visar Alaskas glädje med en yvig svans som viftar eller hennes gläfsande ljud av lycka. Det är väldigt rörande beskrivet hur det inte ens finns några vita hundhårstrån kvar längre hos Parkers familj, hur de sista städats bort från hemmet och familjens tid med Alaska tagit slut.
Parker och Sven är fint porträtterade huvudkaraktärer som båda har tuffa personliga motgångar att tampas med. Frågor om hur unga människor kan handskas med psykiskt trauma och funktionsvariationer skildras på ett givande och nyanserat sätt genom karaktärernas upplevelser och tankar.
Tyvärr innehåller berättelsen en episod där en ung pojke som klär ut sig i prinsessklänning löjliggörs och blir en punchline för huvudkaraktärerna att driva med för sitt normbrott. Denna typ av social bestraffning kunde berättelsen mått bra av att skildra mer nyanserat, då det i sin nuvarande form kan anses vara transfobiskt. Avslutningsvis, som Eeva Kilpi diktade till alla oss som längtar och minns: ”Koiratta on kuonoa / ja kahta luppakorvaa yksinäisempi / Yö on toista hengitystä vajaa / En pelkää – ikävöin.” Dikten lyder, direkt översatt från finskan: ”Hundlös är man en nos / och två lurviga öron ensammare / Natten är utan en andra andning / Jag är inte rädd – jag känner saknad”.
Omslag: Bara David, Lina Stoltz Rabén & Sjögrent 2020
Carola Forslund
Idas mamma och pappa har bestämt att de ska ta sig an ett fosterbarn och därmed bli fosterhem. De säger att de behöver en utmaning. Ida som är elva år och ensambarn vill att det ska bli en tjej i hennes egen ålder. Men istället flyttar David in. En strulig femtonårig kille som knappt pratar med Ida.
Vad kan de ha gemensamt? Lina Stoltz har även i sina tidigare böcker tagit upp viktiga och aktuella frågor, som exempelvis i På natten är allt sant, som handlar om rasism, fördomar och grupptryck, och
Imorgon är allt som vanligt, där huvudpersonen har en mamma som dricker för mycket 295
Bara David Lina Stoltz
alkohol. I denna bok tar hon upp ett ämne som sällan uppmärksammas, nämligen familjehem. Intressant nog belyser hon det dock inte från den vinkel som kanske hade varit den mest naturliga – den familjehemsplacerade. När en familj bestämmer sig för att bli familjehem kan livet för de barn som redan finns i familjen förändras radikalt och det är det perspektivet vi får ta del av här, genom huvudpersonen Ida. David har inte haft ett enkelt liv, hans föräldrar är döda. David och hans bror har bott hos sin mormor, men när hon blivit dement och flyttat in på ett ålderdomshem finns det ingen som kan ta hand om honom. Det är synd om
