Disco/Eva Öhgren

Disco Amanda Jonsson Opal 2021

Disco

Eva Öhgren

”idag är ingen vanlig dag. Det känns i hela kroppen. Så jag ropar: - Pappa! Hur stavar man till disco? ”

Det är en ren slump att storasyster, berättarjaget, bestämmer att det ska bli disco denna dag när hon sitter på tvättmaskinen och undrar hur detta ord stavas. Med varma färger och böljande former dras läsaren direkt in i den stämning som råder i familjen. Pappa tvättar och systrarna börjar genast planera för discot till vilket vännen Eskil ska bjudas in. De planerar och gör ett fint inbjudningskort som de går iväg med och lägger i Eskils brevlåda. Här lämnar barnen kort lägenheten, och bilden på detta uppslag visar att barnen bor i ett lägenhetsområde. När inbjudningskortet är lämnat återgår systrarna till planeringen och storasyster berättar att syrrans önskemål om att ha cyklopet på sig inte passar så bra på ett disco. Så det får bli stjärnor på kostymen istället. Plötsligt ropar pappa att det är fika och efter den stunden dras barnen succesivt in i leken och fantasin. Från att ha hoppat och sprungit blir ett inslag på tv:n startskottet för en fantasilek om dinosaurier som blir känslomässigt stark, vilket bilderna förstärker genom att färgerna blir mörka och hotfulla, för att sedan på nästa uppslag ljusna och gå in i en rolig lek. Plötsligt ringer det på dörren och Eskil kommer, finklädd i rosa kjol, peppad på disco. Här vänder berättelsen och känslorna blir åter igen starka. Storasyster blir så bestört att hon glömt bort discot, så hon drar sig undan in till sitt rum. Det är starka känslor av både självrannsakan och besvikelse vilket vi får förstå både genom text och genom färgval i bilderna. Berättelsen slutar med försoning och acceptans genom att storasyster nu blir inbjuden till discot av lillasyrran och Eskil. Jag är väldigt förtjust i denna berättelse. Det är ett litet vardagsdrama i tre akter, vilket skickligt vävs samman av text och bild i fint samspel. I denna berättelse möter vi glädje, förväntan, besvikelse och acceptans i en dynamisk spännvidd. Bilderna, som är gjorda i gouache, akvarell och digitala verktyg, är detaljrika och uttrycksfulla. Jag gillar hur de får förstärka barnens olika personligheter och känsloyttringar. Det är så fint att Eskil kommer finklädd i rosa kjol, utan att texten behöver förtydliga den detaljen eller att lillasyster tydligen har en vana att bära cyklop, eftersom det finns ett porträtt på väggen där hon bär det. Bilderna berättar även att pappa städar, bakar och tvättar och om man tittar noga på de porträtt som hänger på väggarna hos familjen ges en del ledtrådar till familjebildningen. Jag tänker även att uppslaget med närområdet på ett subtilt sätt signalerar med ett barns perspektiv att även om området är idylliskt, så berättar de mörka träden att det finns oro att själv gå ut utan vuxna. Det här sättet att berätta utan att skriva på näsan och att med bilder förtäta texten tilltalar mig verkligen. Det är intressant att hon berättar så mycket och så inkännande om vardag, känslor, vänskap och familj i en berättelse och i ett begränsat bilderboksformat. Jag ser fram emot flera böcker av Amanda Jonsson.