Intervju Malin Eriksson Sjögärd/Carola Lindström 471 Intervju Eva Frantz/Carola Lindström 474 Intervju Karin Kajjan Andersson/Carola Lindström 476 Intervju Mia Österlund/Carola Lindström

Intervju med

Malin Eriksson Sjögärd

Hur fick du idén till boken?

– Mitt skrivande fungerar ofta så att berättelserna dyker upp i fantasin. Med Fat Dance var det så att Maddi bara fanns där en morgon, med en stark röst och vilja. Min uppgift var framförallt att lyssna och ta vara på det hon sa. Det kanske låter lite flummigt. Jag kan samtidigt se efteråt att Maddi tog form i min fantasi för att jag berörts starkt av den kroppsaktivistiska rörelsen och att jag själv genom hela mitt liv haft en kluven känsla för kropp och ätande. Psyket bearbetar genom fantasi, tror jag, men skrivandet och berättelser föds och växer på en plats bortom rationellt tänkande.

Vad var viktigt för dig att förmedla?

– När Maddi dök upp kände jag att jag verkligen måste förvalta hennes berättelse och ge henne ett rättvist porträtt. Ett led i det var att jag vill att hon ska få vara en hjältinna. Det skulle inte vara en berättelse som handlar för mycket om hur svårt det är att vara tjock, det kände jag tydligt.

Genom att det finns en stark kroppsaktivistisk rörelse som faktiskt skapat en parallell värld där tjock är nåt positivt så fanns möjligheten att låta hennes tjockhet vara det som ger henne en extra möjlighet, som inte en smal person kan få. Det är Maddi och inte Elli som får dansa med Fat Dance, som ju för dem båda är supercoola och attraktiva. Det kändes viktigt. Samtidigt så är det inte lätt att vara tjock i världen, och jag insåg under skrivandets gång att jag var tvungen att också följa Maddi in i riktigt svåra situationer där hon kränks av omvärldens normer och beteende. När vi, Maddi och jag, gick in i de situationerna så upptäckte vi också dubbelheten som är en del av vad Maddi kämpar med. Hon har ett ideal, hon vill älska sin kropp och sig själv, men det är inte alltid så lätt att göra.

På vilket sätt har den kroppspositivistiska rörelsen haft betydelse för boken?

– Som jag skrev tidigare är den en förutsättning. Den gör det möjligt för en tolvåring i Åmål som utsätts för förtryck på grund av att hon inte är smal, att se att det är världen och inte hon själv som är fel. Den ger henne ett språk och en möjlighet att arbeta med sina tankar på ett sätt som gör att hon kan växa. Sedan är det dessutom en värld där hon kan få känna sig utvald, bli stjärna, just för att hon inte är smal. Jag har en stark övertygelse att hoppet för världen är att man kan vända förtryck till något man kan använda kreativt och positivt, och så blir det verkligen för Maddi.

Vad är kroppspositivism för dig?

– Kroppsaktivism och kroppspositivistiskt tänkande är en möjlighet till en annan värld där vi inte hämmar oss och lägger massa energi på meningslös och livsfarlig kroppshets. Det är en utopisk tanke som öppnas, kanske kan vi få nya generationer så småningom, som fullt ut kan leva utan att relatera till smalhetsnormen. Det vore fantastiskt! Jag vill också rekommendera alla att läsa Kajjan Anderssons bok Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap. Den visar verkligen så tydligt på problemen och håller samtidigt läsaren i handen för att hitta smarta motstrategier.

Har boken landat rätt i tiden? Hade den kunnat skrivas för exempelvis tio år sedan?

– Nej, Maddis berättelse hade inte kunnat skrivas då, för hennes historia är beroende av den kroppsaktivistiska rörelsen. Men visst hade det gått att skriva om en tjock person tidigare, utan att placera hen i något stereotypt fack. Det är anmärkningsvärt hur lite barnlitteratur – eller litteratur överhuvudtaget, och film och alla berättelseformer - som skildrar tjocka människor. Jag tror det är jätteviktigt med tjocka huvudpersoner för alla behöver kunna identifiera sig med, och vilja vara en tjock person.

Hur har boken blivit bemött av läsare och kritiker?

Det är anmärkningsvärt hur lite barnlitteratur – eller litteratur över huvudtaget, och film och alla berättelseformer - som skildrar tjocka människor. Jag tror det är jätteviktigt med tjocka huvudpersoner för alla behöver kunna identifiera sig med, och vilja vara en tjock person.

– Jag uppfattar att många blir glada och tycker att det är en viktig bok. Möjligen läggs väldigt mycket fokus på bokens nytta, medan det litterära inte lyfts fram så mycket. Jag har jobbat mycket med Maddis språk, att få fram ett djup och en dubbelhet i hennes inre liv och boken sysselsätter sig samtidigt med flera aktuella frågor som exempelvis hur olika grupper kan dela varandras kamper. Jag funderar lite på om den genom Maddis tydliga politiska kamp placeras i ett fack. Det tycker jag i så fall är synd, men allra viktigast är ändå att den når fram till läsarna!

Jag vill att så många som möjligt ska få identifiera sig med Maddi och känna hur coolt det är att vara hon.

Tycker du att det fortfarande förekommer fördomar och stereotyper kring tjocka karaktärer i barnböcker?

– Ja, framförallt saknas det tjocka huvudpersoner i dagens barnboksutgivning. Maddi är kroppsaktivist och sysselsätter sig med kropp. Men det behöver också komma massor av tjocka huvudpersoner som inte främst sysselsätter sig med kropp och som inte placerar sig i schablonerna av att vara en rolig bifigur et är anmärkningsvärt eller en bortskämd slyngel a´la Dudley. hur lite barnlitteratur Jag tänkte mycket – eller litteratur överpå det när jag såg SKAM, det var så huvudtaget, och film och alla synd att inte Chris berättelseformer - som skildrar fick någon egen säsong. Serien tog tjocka människor. för övrigt så fint Jag tror det är jätteviktigt med hand om sina karaktärer, så det tjocka huvudpersoner för alla var tråkigt att de behöver kunna identifiera sig inte lät henne träda fram mer och få med, och vilja vara en tjock tittarna att se djupet hos henne.

Är det viktigt för unga läsare att kunna känna igen sig i de böcker de läser?

– Ja, det är det. Litteratur ska vara både spegel och fönster, självklart. Men det blir ett problem när man har bara får fönsterlitteratur. En av litteraturens viktiga uppgifter är igenkänning och att man känner sig mindre ensam genom att man har litterära figurer som är som en själv. Det är också så många liv som inte blir begripliga för att de inte berättas om dem. Sedan är det en annan sak som handlar om att jag tycker det är viktigt för alla att för en stund få vara en tjock person. Det är ett problem för läsare som aldrig får en spegel, men andra sidan av myntet är också att samtidigt som vissa grupper aldrig hittar spegel så får inte de som inte hör till gruppen pröva att vara i deras skor ett tag. Att Maddi är en tjock hjältinna som det är roligt att vara, tycker jag är viktigt, både för de läsare som känner igen sig direkt, och för dem som inte gör det från början.

Känner du att du som författare har möjlighet eller kanske till och med ett ansvar att bryta normer eller öka representationen?

– Jag tänker att ökad representation inte kan vara den enda drivkraften när man skriver. Jag tror mer man behöver leva ett liv där man ser och engagerar sig i frågor som i sig gör att man får till sig berättelser av skilda slag. Jag tror inte vi kan styra fantasin, för mig är grunden i skrivandet ett lyssnande till en berättelse som kommer från en plats inom mig som inte är ett rationellt tänkande. Visst blandas det in, men magin i författande är att navigera bort från det kontrollerande och rationella, tror jag. Dock tänker jag samtidigt att när man får en huvudperson som dyker upp i ens fantasi, så som Maddi gjorde hos mig, att man har ett stort ansvar för att göra tillräckligt med research för att trampa ner i hens skor. Det finns så mycket fördomar och schabloner i vårt samhälle som kan påverka en negativt när man skriver. Det är inte lätt att skriva om en grupp man själv inte tillhör. Sen kan det kanske vara värt att påpeka att normbrytande inte har ett egenvärde, människan behöver normer, men många normer i vårt samhälle är fel idag. De hämmar och skadar istället för att hjälpa. Maddi och Elli strävar inte efter ett normlöst samhälle, utan för att bryta vissa skadliga normer.

Intervju med

Eva Frantz

Hur fick du idén till boken?

– Jag ville skriva mera skräck för barn eftersom min första bok Hallonbacken togs emot så väl av målgruppen. Jag ville igen skriva om en historisk miljö, det blev Helsingfors år 1915 och framför allt den pampiga operabyggnaden som kallades för Ryska Teatern.

Vad var viktigt för dig att förmedla?

– Jag försöker undvika att medvetet förmedla saker då jag skriver mina böcker för barn, berättelsen får rulla på och ibland uppstår budskap och sensmoral av bara farten. I Nattens drottning blev det i slutändan en berättelse om att överleva och inse sitt eget värde, även om man inte har personer i sin närhet som visar uppskattning.

Foto © Marica Rosengård

På vilket sätt har Viktors utseende betydelse för berättelsen?

– Jag hade en lös tanke om att Viktor skulle vara en slags motsats till Stina, huvudpersonen i Hallonbacken. Stina är fattig, Viktor är rik. Stina har en stor familj som älskar henne, Viktor har också en familj men de visar honom ingen kärlek. Stina är mager som en sticka eftersom hon är sjuk och undernärd, Viktor kan äta sig mätt varje dag och beskriver själv sig som ”trind”. Jag insåg att de båda på sätt och vis är lika utsatta i livet, trots att de hade helt olika förutsättningar.

Att Viktor är tjock kändes så naturligt att jag inte ens reflekterade över det i stunden. Jag hittade ett gammalt porträtt på en okänd pojke när jag googlade något helt annat och insåg att oj – där är ju Viktor! Lockigt mörkt hår, otroligt sorgsna ögon och runda kinder. Jag fick i boken in ett slags ”drag-moment” för Viktor som jag själv är lite förtjust i. Viktor har alltid försökt göra sig möjligast osynlig för att inte provocera de elaka pojkarna i klassen eller störa sin argsinta mormor, men då han får några små roller i Mozarts Trollflöjten tilldelas han också olika scenkostymer. Och när han ser sig själv i spegeln, iklädd pråliga 1700-talskläder med pudrad Mozart-peruk och allt, gillar han för första gången det han ser. Han inser att utseende är någonting roligt som man kan variera och leka med, oavsett hur ens kropp ser ut eller hur gammal man är. Jag tyckte om att skriva det partiet, och hoppas att läsarna ser min poäng. Det är inte fult eller fåfängt att bry sig om hur man ser ut, det flesta av oss gör ju det. Jag tror att det för många blir lättare att tycka om sitt osminkade avskalade jag ifall leken med det egna utseendet blir någonting lustfyllt. I dag är jag en krokodil, på lördag en pirat och på måndag lucia. Och däremellan är jag mig själv, och det är inte heller så dumt.

Har den kroppspositivistiska rörelsen haft betydelse för boken?

– Jag har länge retat mig på att tjocka personer i barnböcker ofta är ganska endimensionella. De kan vara enfaldiga, ondskefulla eller en kombination av båda. De enda tjocka som tillåts vara härliga är ofta gamla personer. När jag själv var en liten bokmal kunde jag ibland känna mig sviken av mina litterära hjältinnor. Till exempel Madicken, som var lik mig på så många plan (impulsiv, fantasifull och kanske inte helt ärlig alla gånger) men beskrevs som smärt och vig som en katt. Likaså Lotta Månsson i Merri Viks underbara Lotta-böcker hade en getingmidja, fast hon satt på kondis och åt wienerbröd i varje bok. Jag saknade huvudpersonerna som hade en massa roliga karaktärsdrag som jag kunde känna igen, men som också råkade vara tjocka. Men de lyste med sin frånvaro. Ja, Karlsson på taket var ju som bekant lagom tjock, men honom ville jag ju inte identifiera mig med ... Så ja, visst hade jag en sådan här tanke i bakhuvudet då jag skrev Nattens drottning. Viktor är utan tvekan berättelsens hjälte, han tar revansch på sina plågoandar, vågar diskutera med spöken och räddar livet på sin mamma. Han är varken elak eller korkad fast han är tjock.

Vad är kroppspositivism för dig?

– När jag växte upp talade vuxna ogenerat om bantning och viktväkteri i tid och otid. Som 11-åring fick jag höra av skolhälsovården att jag var för tjock, varefter fredagschipsen aldrig blev riktigt lika goda igen. Vi lever som bäst i en förvirrande tid, då stolt kroppspositivism gjort entré på sociala medier samtidigt som kvälls- och damtidningarna tar alla tillfällen i akt att tipsa oss om den nya mirakeldieten. Om jag, som 41-åring, blir förvirrad av de delade budskapen, hur reagerar då inte barnen? Men här tror jag faktiskt att vi som arbetar med barnkultur kan göra stor skillnad. Ett barn som vuxit upp i en värld där en barnboks- eller barnfilmshjälte kan se ut lite hur som helst och ändå vara cool kommer antagligen att ha lättare att ignorera ”Gå ner fem kilo på en vecka”-lobbyns sista dödsryckningar.

Har boken landat rätt i tiden? Hade den kunnat skrivas för exempelvis tio år sedan?

– Det verkar så, eftersom det i höst utkommit flera barn- och ungdomsböcker som tangerar temat tjockhet på olika sätt. Min bok hade säkert kunnat ges ut också för tio år sedan eftersom den utspelar sig för länge sedan och Viktors kroppsform inte är av avgörande betydelse.

Hur har boken blivit bemött av läsare och kritiker?

– Mestadels positivt. Åtminstone har ingen opponerat sig mot hur jag hanterat Viktors kroppshydda.

Tycker du att det fortfarande förekommer fördomar och stereotyper kring tjocka karaktärer i barnböcker?

– Ja, men jag tycker definitivt utvecklingen går i rätt riktning inom litteraturen! Till exempel är många illustratörer numera fenomenala på att få in representation utan att göra något nummer av det. Jag önskar att Disneyprinsessorna skulle följa Barbiedockornas exempel och börja variera lite mera i omfång. Hade Frost varit en sämre film om Anna och Elsa haft klädstorlek 42 istället för 32? Knappast.

Är det viktigt för unga läsare att kunna känna igen sig i de böcker de läser?

– Ja och nej. Jag tycker det är för mycket begärt av författare att konstruera personer som ett barn ska kunna känna igen sig i till hundra procent. Då blir det naturligare att breda på frikostigt med färgstarka karaktärsdrag i persongalleriet, så att läsaren kan känna igen sig lite här och där, hos olika figurer i boken. Men jag tycker också det är befriande för både små och stora läsare att konsumera böcker där man inte känner igen sig någonstans utan bara kan svepas med i en total verklighetsflykt. Det är ibland väldigt skönt att hamna på en plats som man inte alls kan relatera till när man njuter av en god bok.

Känner du att du som författare har möjlighet eller kanske till och med ett ansvar att bryta normer eller öka representationen?

– Oh ja. Men jag hoppas att ansvaret inte bara ska ligga hos barnboksförfattare. Jag upplever ibland att det ställs nästan orimliga krav på oss som skriver för barn att få med vid representation och bryta mot så många normer som vi bara kan. Visst är dessa förväntningar ibland befogade, men varför krävs inte samma sak av deckardrottningar, fantasyförfattare och gubbar som skriver sina memoarer i sjuttiofem band?

Intervju med

karin Kajjan Andersson

Frilansjournalisten och opinionsbildaren Kajjan Andersson är en av de starkaste rösterna inom kroppsaktivismen här i Sverige. Hon har också skrivit boken Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap där hon djupdyker i det brännande, intressanta och viktiga ämnet hur vi hjälper våra barn till en sund kroppsbild.

Vad är kroppspositivism enligt dig?

– Kroppspositivism är en rörelse som belyser problemen kring att ett samhälle upprätthåller en typ av kropp som norm och på vilka sätt andra kroppar utesluts och utsätts på olika sätt. Så i grund och botten jobbar rörelsen med att ge exempel på de här problemen, kritisera när de upprätthålls på olika sätt och till slut försöka bryta upp normerna för att ge alla kroppar samma rätt till tryggt utrymme.

Foto © Gabriel Liljevall

På vilket sätt syns kroppspositivismen i barnböcker? Skiljer det sig åt mellan bilderböcker och kapitelböcker/ungdomsböcker där illustrationer saknas?

Det tråkiga svaret är att det inte syns särskilt mycket än. Det finns extremt få barnböcker som alls cirkulerar kring ämnet kroppspositivism. Det man kan se däremot är att bilderböcker jobbat mer medvetet med mångfald i sina illustrationer det senaste decenniet. Nu syns en större bredd på utseenden och kroppar än vad som gjorts tidigare. När det kommer till skrivna beskrivningar av karaktärers utseenden upplever i alla fall jag att det är lättare att stereotypa uppfattningar om hur till exempel tjocka personer “är” kommer med i karaktärsbeskrivningarna. Det är rätt sällan en karaktär bara får vara tjock utan att samtidigt vara lat/glupsk/lite korkad/impopulär/mobbad osv. På vilket sätt har den kroppspositivistiska rörelsen haft betydelse för barnlitteraturen? Jag satt bara i förra veckan i ett författarsamtal tillsammans med Malin Eriksson Sjögärd, som har skrivit Fat dance, där vi diskuterade bland annat detta. Hennes bok är ju verkligen en renodlat kroppspositiv bok och som Malin säger själv skulle den inte existera utan den kroppspositiva rörelsen. Och det tror jag gäller generellt också, att utan rörelsen och det jobb vi bedriver med den så skulle barnboksförfattare ligga en hel del steg bak när det kommer till insyn i saker som vikten av kroppslig representation och mångfald.

Anser du att förekomsten av tjocka karaktärer har ökat i barnböcker de senaste åren?

– Nej, det skulle jag inte säga.

Tjocka karaktärer har alltid funnits. Skillnaden är nog snarare vad som tillskrivs karaktärerna. Får de vara mer än en tjock kropp eller reduceras de till en stereotyp (likt Dudley i Harry Potter-serien eller den glupska kompisen i Häxorna [Roald Dahl]).

Tycker du att det fortfarande förekommer fördomar och stereotyper kring tjocka karaktärer i barnböcker?

– Definitivt. Barnböcker är en del av och s peglar samhället vi lever i och så länge fördomar och stereotyper är utbredda i samhället kommer de att synas i barnböcker. När det kommer till kultur som böcker så måste vi också jobba gentemot äldre titlar som är skrivna i en annan tid än den vi lever i. Det betyder inte att de ska skrivas om eller censureras, men vi måste vara medvetna om skillnaderna i nu och då och hitta sätt att prata med barnen om det. Så att de får verktyg till att förstå varför tex tjocka personer konsekvent beskrivs på ett särskilt sätt i de gamla bokfavoriterna.

Ser du en skillnad i hur tjocka karaktärer skildras idag jämfört med tidigare?

– Oerhört viktigt! Representation är en nödvändig del av en fungerande demokrati där vi slår fast det självklara i att människor är och ser olika ut. Utan representation förstärker vi barnets syn av vilka kroppar som är norm, som är “rätt”. Och det kommer att påverka deras syn på människorna med just dessa normavvikande kroppar. Den som är “rätt” är mer värd än den som är “fel”. Och någon som är mindre värd behöver man inte behandla på samma sätt som någon som är mer värd. Brist på representation i barnlitteraturen är att investera i ojämlikhet och förtryck.

Tycker du att författare och illustratörer har ett ansvar att bryta normer eller öka representationen?

– Definitivt. Precis som vi alla har det ansvaret i allt vi gör. Om vi skriver under på att villkorat människovärde och olika rättigheter till olika människor beroende på hur de ser ut är en dålig sak måste vi tillsammans ändra på det. Alla som riktar sig till barn - som anhörig eller som profession - har ett extra stort ansvar i att ge våra unga bättre förutsättningar än vi själva fick.

– Det är en knepig fråga. Om man vänder på den och säger “Ser du en skillnad i hur smala karaktärer skildras idag jämfört med tidigare” så reagerar man rätt starkt: Vadå “smala karaktärer”, varför skulle de vara på ett visst sätt? Och samtidigt vet vi att normavvikande kroppar dras med stereotyper enbart baserat på hur de avviker från normen. Och i det kan jag väl börja ana en skillnad. Att tjocka karaktärer tillåts vara lika mycket personer som smala och inte enbart reduceras till en kropp eller stereotyp. Men i ärlighetens namn så går det rätt långsamt. Barnböcker har ofta ett stråk av förenklande, av extrem tydlighet. Och i det förenklade är det lättare att jobba med stereotyper eller förlegade associationer.

Tycker du att det är viktigt för unga läsare att kunna känna igen sig i de böcker de läser?

Intervjumed

Mia Österlund

Barnboksförfattare och illustratörer är verkligen inget undantag utan har tvärtom en jättechans att bidra till en positiv förändring. Mia Österlund är docent i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet och verksam som universitetslärare vid Åbo akademi. Hon forskar om barnlitteratur med inriktning på genus och queerteori, flickforskning samt bilderboks- och ungdomsromanstudier.

För Svenska Barnboksinstitutets Bokprovning 2019 granskade hon omkring 600 bilderböcker för en översikt om kroppsnormer och normer i bilderboken (Österlund, 2019, Jag, vi, dom! Med kroppsnormer och bokkroppar i blickfånget bilderboksåret 2018). Hon har också suttit i juryn för bland annat Augustpriset och följt bilderboksutgivningen på bred front de senaste åren och då särskilt letat efter skildringar av feta flickor. Det Österlund kunnat konstatera är att det råder en motvilja mot att skildra feta barnkroppar, inte minst flickkroppar. Den dominerande trenden är att det i första hand är vuxenkroppar som tillåts vara feta i bilderböckerna. Österlund menar att även i mångfaldsinriktade och kroppspositiva bilderböcker som Annika Leone och Bettina Johanssons Bara rumpor-böcker så är det inte barnkroppen som står för normbrott eller är fet, utan det är vuxenkropparna. Inom fettstudier talas det om ”saknade kroppar”, det vill säga kroppar som inte gestaltas, som på ett eller annat sätt utesluts ur berättelserna. Dit hör utan tvekan de feta flickkropparna, menar Österlund. Enligt Folkhälsomyndigheten är 13 procent av alla fyraåriga flickor i Sverige feta. Det innebär att det rent statistiskt finns en hel del feta barn som stängs ute ur bilderboken då denna typ av kroppar fattas. Samtidigt som läsarna istället möter en orimlig smalhetsnorm. Glimtvis sker brott mot smalhetsnormen, men Österlund anser att de feta flickorna i bilderboken är förbluffande få.

Vad är kroppspositivism enligt dig?

– Ett uppmärksammande av kroppsnormer och -hierarkier, en appell för lika värde.

På vilket sätt syns kroppspositivismen i barnböcker?

– Genom mångfald och lika värde i hur kroppar beskrivs och tecknas.

Skiljer det sig åt mellan bilderböcker och kapitelböcker/ungdomsböcker där illustrationer saknas?

– Bilderboken har en bred palett att skildra kroppar genom skalor av allvar och humor, samma gäller text. Serieromaner tar tydligt ställning i kroppspositivistiska frågor, ofta i queera sammanhang. Kapitel- och ungdomsböcker riskerar möjligen att navigera vilse bland schabloner kring feta kroppar. Fettet är inte neutralt eller normaliserat utan skildras som ett hinder att överkomma på olika sätt.

På vilket sätt har den kroppspositivistiska rörelsen haft betydelse för barnlitteraturen?

– Kroppspositivismen har inte duckat för hån och hatprat utan tvärtom envisats med att driva jämlikhets- och likavärdefrågan. Det har gjort att frågan också uppmärksammats och fångats upp av forskningen och utgivningen. Men det rör sig inte om något jättekliv utan en skönjbar tendens i denna riktning.

Anser du att förekomsten av tjocka karaktärer har ökat i barnböcker de senaste åren?

– Definitivt. Medvetenheten märks.

Tycker du att det fortfarande förekommer fördomar och stereotyper kring tjocka karaktärer i barnböcker?

– Absolut.

Ser du en skillnad i hur tjocka karaktärer skildras idag jämfört med tidigare?

– Nu krackelerar schablonerna och fett skildras på nya sätt och mer kroppspositivistiskt. Att det tagit så länge, och att det ännu är så stigmatiserat att alls lyfta saken. Böcker som Fat dance vågar frimodigt ta tag i frågan.

Tycker du att det är viktigt för unga läsare att kunna känna igen sig i de böcker de läser?

– Nej inte särskilt. Läser inte själv för igenkänning utan för njutningen i att möta helt nya karaktärer och platser som i Sara Stridsbergs eller Monika Fagerholms romaner. I Glitterscenen finns Maj-Gun Maalamaa, en fet flicka som jobbar i en kiosk. Henne tänker jag ofta på. Och på Olga i lettiska Anete Meleces Kiosken. Det är spännande att luska ut hur fett skildras i olika länder i olika litteraturformer som bilderbok, mellanåldersbok, ungdomsroman och serieroman. Tillsammans med Åsa Warnqvist, chef för Svenska Barnboksinstitutet, har jag ett bokprojekt kring denna fråga. Det är oerhört givande att skriva tillsammans. Vi har skrivit om hur flickforskning och fettforskning kan kombineras och då studerade vi Gabriella Håkanssons Trettonde sommaren, som nominerades till Nordiska rådets barnlitteraturpris. Vi har också studerat Malin Kiveläs och Linda Bondestams bilderbok Den ofantliga Rosabel – den boken skulle ha hetat Den feta Rosabel men det gick inte det svenska förlaget med på. Sådant är spännande att fundera kring. Fettaktivism och forskning pläderar för att använda ordet fett och ta tillbaka det och strunta i förmildrande omskrivningar.

Tycker du att författare och illustratörer har ett ansvar att bryta normer eller öka representationen?

– Barnlitteratur är i första hand konst. Konst kan vara vad som helst, det finns inga gränser. Konst flyttar gränser. Konst undersöker, konfronterar och lastar sig handlöst mot gränser.

Barnlitteratur är varken manualer eller instruktionsböcker. Normbrott och representation kan se ut på väldigt många olika sätt, komplexa, problematiserande, störande, berörande. Författare och illustratörer har i första hand ansvar för att skapa konst.

Foto © Privat

Fat Dance Malin Eriksson Sjögärd Opal 2021

Fat Dance

Maria Wingsäter

Maddi är tjock och vill tycka om att vara det. Hon vill dansa, men det finns dom som tycker att hon inte bör göra det. Hon stöter hela tiden på mer eller mindre tydligt motstånd, hån och kommentarer, både från människor i sin närhet och från samhället. Men det finns också en kärleksfull mamma som stöttar Maddi och älskar henne villkorslöst. Och så Emy...Maddis kusin och stora förebild. Emy är tjugo år, bor i Göteborg, och är med sin dansgrupp Fat dance en välkänd kroppspositivistisk influencer.

Maddi drömmer om att få dansa med Emy och hennes vänner.

En dag uppenbarar sig en ängel i mänsklig gestalt på fritidsgårdens dansgolv. Det är Elli som med sin pappa flyttat till det lilla samhället, och som ska gå i Maddis klass. Elli är icke-binär och vet hur det är att leva utanför normen, hen säger att Maddi är cool och söt, och hen är ett stort fan av kusin Emy. När klassen skall göra grupparbete om en vald arbetsplats hamnar Elli och Maddi i samma grupp och de beslutar sig för att jobba med

Fat dance.

De åker till Göteborg för att göra ett reportage om dansgruppen, och det är när de båda uttrycker sin önskan om att själva få dansa med Fat dance som det blir uppenbart att normer kan ställa till det på mer än ett sätt. Elli, som inte är tjock, blir nekad att dansa med gruppen och det uppstår en konflikt mellan Maddi och Elli, men ännu mer inom Maddi. Malin Eriksson Sjögärd har skrivit en unik bok, ämnet gör den spännande och intressant. I en tid då kroppen är i ständigt fokus; den vältränade kroppen, den smala kroppen, den friska kroppen, den snygga kroppen, och på senare år även den accepterade och älskade kroppen, känns den oerhört viktig. Inte minst i det att den riktar sig till ungdomar, barn i en utvecklingsfas av att hitta sin plats och identitet. Handlingen känns modern och rimlig, även för den medelålders läsare som jag är. Jag tänker mig in i hur den kan landa i en ung människa i en liknande situation som Maddi, det är inte så svårt eftersom det var jag för sisådär fyrtio år sedan. Till synes små händelser som den att hitta kläder som sitter bra på en tjock kropp är avgörande, livsviktigt, för en ung person som vill bli accepterad. Men även de små stunderna av njutning, ett wienerbröd till fikat med en mamma som kommit hem från jobbet, ett glas oboy med en kompis, en fika på stan med en älskad kusin och förebild. Det där, att äta gott utan att benämna det med uttryck som att unna sig eller synda, det är så befriande! Det tog ett tag innan jag fick in ett flyt i läsandet och jag kom på vad orsaken var, känslostormarna, de snabba växlingarna mellan högsta lycka och djupaste smärta, de som tillhör den hormonstinna puberteten och som oftast kapas av i sina värsta uddar med åren. Jag hade först svårt att hänga med i svängarna men tänker att det är ett gott tecken på att boken egentligen är skriven för en helt annan målgrupp än min. Men så underbart att läsa och bli påmind om hur det kan kännas, och hur mycket det kan finnas att hantera. Den fina spirande förälskelsen mellan Elli och Maddi ligger som en tunn silvertråd genom berättelsen och en hoppas så på att den ska accepteras av omgivningen och få växa sig stark. Trots att boken inte har några mer ingående personbeskrivningar, eller kanske just därför, tar de form i tanken och blir till personer som en vill väl. När sista sidan var läst kände jag direkt att jag ville ha mer, jag måste få veta hur det gick för Maddi i sin revolution, hur utvecklades hennes självbild och på vilket sätt kunde hon haka i den trend som Fat dance så starkt startat? Jag ville önska en fortsättning, men samtidigt så lever Maddi vidare och skapar sin historia alldeles själv i min hjärna. Kanske önskar jag ännu hellre fler böcker, även bilderböcker, på temat. Fler tjocka barn och ungdomar i litteraturen som kan utvidga perspektivet, spräcka konstiga normer och visa att det normala är allt och alla.

Frågor till Malin Eriksson Sjögärd

Jag har läst att Maddi kom till dig en morgon med ett tydligt budskap som behövde berättas. Varför tror du att hon valde just dig som kanal för att göra sin röst hörd?

– Vilken finurlig fråga, uppskattar den! men svaret kan ju bara bli spekulationer. Var kommer berättelser ifrån? Såklart kommer de inifrån författaren, frågor som berört en så pass mycket att ens fantasi börjar sysselsätta sig med dem, och som svar kan det komma en bokperson som Maddi, eller som i andra fall, när jag exempelvis skrev Kattvännen, så kom en stark bild av en scen som satte igång skrivandet. (Det är också en fråga jag klurar på just nu, om det är nån väsentlig skillnad mellan böcker som föds ur en stark huvudperson och böcker som föds ur en stark scen. Jag tror det men frågan rör sig såklart iväg för långt från ämnet nu.) Jag jobbar också som lektor i kreativt skrivande och tänker en hel del på vad jag och vi alla skrivande människor gör när vi skriver. Jag tycker det är viktigt att skapa ett språk för skrivandets tillvägagångsätt, och för mig är en central del i skrivandet att jag inte främst tänker fram böckerna utan att jag lyssnar till något som kommer från en annan del av mig än det rationella. Med en bok som Fat Dance, som påtagligt kommunicerar ett budskap till läsarna får jag många frågor om vad jag vill med boken, vad som är mitt budskap. Men jag drivs inte konstnärligt av en vilja att ge läsaren ett budskap, jag drivs av att utforska och göra berättelsen rättvisa. Men när jag gjort det är det såklart så att jag samtidigt hoppas på att läsarna ska få ut vissa saker av läsningen. Det jag menar är att den konstnärliga processen inte kan drivas av det, då tror jag litteraturen blir platt. När Maddi kom kände jag att det var väldigt viktigt för mig att klara av att göra hennes berättelse rättvisa, det finns ju tyvärr så få tjocka barn och ungdomar i litteraturen så jag förstod att Maddi skulle bli viktig just därför. Jag la mycket tid på att trampa ner i hennes skor och att rannsaka andra delar av min hjärna som är påverkad av smalhetsnormen som jag tror vi alla människor har som en destruktiv röst i huvudet, värderingar och normer som kan påverka i skrivandet och lyssnandet. Jag kände också att jag ville att hon skulle få bli en stjärna, men hon var ju också redan från början en stjärna! Att hon kunde göra den revolution hon ändå gör i boken tror jag är helt beroende av att vi har en stark kroppsaktivistisk rörelse, människan är ett flockdjur och det är lättare för oss att slåss om vi inte är helt ensamma och om det finns ett utvecklat ”motspråk” till förtryckets språk, om du förstår hur jag menar. I detta fall har kroppsaktivismen utvecklat tankar, språk och strategier för att motverka och befria sig från smalhetsnormen. Det är väldigt viktigt för Maddis kamp att de gjort det och att rörelsen finns att identifiera sig med, ensam är ju sällan stark. Vi behöver alla få känna samhörighet, i synnerhet om en på något sätt kan anses stå utanför samhällets mer eller mindre uttalade normer.

I vilken utsträckning tror du att en fiktiv person som Maddi kan hjälpa till med det?

– Jag hoppas att Maddi kan bidra till läsarna på ett liknande sätt som den kroppsaktivistiska rörelsen bidragit till hennes kamp. Maddi är ju en 12 årig kroppsaktivist. Jag hoppas och tror att läsarna genom att hänga med henne, eller vara henne, under tiden de läser boken också får en känsla av gemenskap, och uppleva att det är himla coolt att vara 12 år, tjock, syssla med dans och föra en kroppsaktivistisk kamp. Maddi är ju en stjärna, det har varit fantastiskt att hänga med henne när jag skrivit. Hon har gett mig massor av insikter och mod. Och det tror jag att hon kommer ge läsarna också. Jag hoppas att boken ska läsas av alla, både de som direkt känner igen sig i Maddis situation (som behöver en spegel och en bekräftelse) och de som inte gör det. Att både tjocka och smala och alla som är mittemellan och har alla typer av kropp och kön en stund får pröva att vara i Maddis skor och känna att de är riktigt storartade skor att ha i världen. Jag hoppas att läsarna ska vilja vara Maddi, på samma sätt som jag ville vara de bokpersoner som jag läste om som ung.

Begreppet tjock byts ofta ut mot kraftig eller större. Jag har, precis som Maddi upplevt att det till och med kan upplevas provocerande om en som själv är tjock kallar sig det. Vad är det som gör det så svårt att använda tjock som ett beskrivande begrepp utan laddning, såsom mörkhårig, vig eller något annat?

– Ja, vad är det som gör att det är så? Det hänger så klart tätt ihop med förtrycket mot tjocka kroppar, jag uppfattar att en central del i förtrycket hör ihop med att tvingas gömma sig, kroppen får inte finnas som den är och det ska låtsas som att den inte finns, att den är något annat. Det blir en så destruktiv situation! Och självklart sätter gömmandet/ förnekandet sig som smärta och förvirring i den tjocka kroppen. Jag tror det är superviktigt att ladda om ordet tjock!! Det finns också paralleller till återtagandet av andra ord. Jag tänker att hbtq-rörelsens kamp liknar kroppsaktivismens här i återtagandet av ord som lesbisk, flata och bög. Ord och dess laddningar avslöjar väldigt mycket av samhällets värderingar. I vissa fall behöver man återta ord, i vissa fall har ord exempelvis ett så rasistiskt ursprung att återtagandet inte är rätt väg. Ibland tror jag också att byte av ord bara används som en chimär, exempelvis när man byter namn på städare till lokalvårdare utan att något djupare arbete görs för att förändra yrkets stigma. I detta fall har kroppsaktivismen utveck lat tankar, språk och strategier för att motverka och befria sig från smalhetsnormen. Det är väldigt viktigt för Maddis kamp att de gjort det och att rörelsen finns att identi fiera sig med, ensam är ju sällan stark. Vi behöver alla få känna samhörighet, i synnerhet om en på något sätt kan anses stå utanför samhällets mer eller mindre uttalade normer.

Jag upplever att jag som vuxen, tjock kvinna lätt kan hitta förebilder och inspiratörer för kroppsacceptans, men när det talas om tjocka barn eller ungdomar handlar det allt som oftast om att skuldbelägga vårdnadshavare och varna för kommande hälsoproblem. Din bok känns verkligen unik och banbrytande. På vilket sätt kan vi som vuxna hjälpa barnen att som Emy uttrycker det ”hälla en massa bra tankar över de små ätstörda minorna i hjärnan”?

– Jag är ingen expert på detta, men jag vill tipsa alla vuxna att läsa Kajjan Anderssons bok Livsviktigt – en handbok i kroppsaktivistiskt I detta fall har föräldraskap. Den tycker jag kroppsaktivismen utveck- ger både insikter och mod att förändra. lat tankar, språk och strategier för att motverka och befria sig Jag hoppas att mina frågor inte känns från smalhetsnormen. Det är väldigt alltför förvirrade viktigt för Maddis kamp att de gjort eller otydliga. Jag är genuint intressedet och att rörelsen finns att identi- rad av ämnet dels fiera sig med, ensam är ju sällan stark. eftersom jag själv var tjock när jag var Vi behöver alla få känna samhörighet, i Maddis ålder, och i synnerhet om en på något sätt kan även nu som vuxen, och dels eftersom anses stå utanför samhällets mer jag jobbar med barn eller mindre uttalade normer. i mitt yrke som förskollärare och fritids-

pedagog på ett föräldrakooperativ. Tack för en väldigt bra och viktig bok! mvh Maria Wingsäter

Urval böcker

Rakt mot hindret, Opal 2016

Malva, böckerna om, Olika Förlag

Dalsboryttarna (Ett eget lag, Varsågod och rid), Lilla Piratförlaget 2018

Ponnykompisar (Den röda vanten, Uteritten, Hoppet), Opal

Pims stall (Modig med dig, Vi klarar allt!, Vänner i stallet, Modig med dig, Följ mig!, Jag hjälper dig!), Nypon förlag

Hästen på Vinga, Opal 2019

Kaninhoppet, Opal 2019

Hundliv, (Nos mot näsa, Tass mot hand), Kikkuli Förlag

Kattvännen, Opal 2021

Minifakta om att börja rida, Nypon förlag 2021

Hultagård, (Rädda gården!, Stoppa elden!), Nypon Förlag

– Dina frågor var jätteintressanta! Jag har skrivit loss, mina spontana tankar. Jag är ingen expert och känner inte jag har svar på dessa svåra frågor, min roll som författare är ju att förvalta och ge liv till Maddis berättelser. Men det är klart att jag tänkt massor hit och dit, kring kampen hon för, som på många sätt tangerar kamper jag för som Malin i världen också. Tack för att du skriver om Fat Dance! Allt gott! Malin

Det är aldrig för sent! Elin Ek Böckerna om Athena Bonnier Carlsén 2021

Det är aldrig för sent!

Emma Terner

Jag har aldrig känt mig särskilt sugen på att läsa böckerna om Athena. Tilltalet har känts lite…forcerat och framsidan tillrättalagd. Åttaåringen som jag ska läsa för är inte heller helt nöjd, men vi kör igång och visst, det är lite forcerat. Men mest är det faktiskt charmigt. Först tänker jag, när Athena berättar om att hon börjar sjuan och ny skola, att det kanske ändå inte är nåt för min åttaåring, högstadiet känns otroligt långt borta. Så jag får påminna mig själv om att det ju är det som är grejen med att läsa böcker. Att testa saker i tanken som man inte själv varit med om, att resa i tid och rum. Och då är det ju inte VÄRSTA resan att åka fram fem år i tiden och till vad som verkar vara en förort till Stockholm. Det mesta av boken utspelar sig som omväxling dock på ett äldreboende. Det är som en utopi av ett äldreboende, det som barnen 486 i Rädda Jorden-klubben riktar in sina jordräddande insatser på den här gången. De äldre verkar relativt friska och klara i huvudet och skulle i det verkliga livet av kommunens samordnare möjligen bli benådade med hemtjänst för hjälp med handling och stödstrumpor, men här är det härliga gänget med äldre sammansatta på vad barnen kallar för “Russingården”. Athena är eld och lågor när hon inser vilken potential som finns i de 1,6 miljoner äldre i Sverige som redan förstört miljön och som nu borde se som sin plikt att göra någonting i gengäld. Boken är rolig och det flyter på bra i läsningen. Lagom spännande för en som inte gillar så mycket spänning. En vag kärlekshistoria, men fokus på görandet. Ofta har de otroligt mycket flyt även om det inte alltid blir riktigt som de tänkt sig. Men till slut blir det ändå bra, både med äpplen, känslor och kluriga påhitt.

Amari och nattbröderna

Elin Jonsson

Amari och nattbröderna är skriven för åldrarna 9-12 år men fångade mig som 37-åring från första sidan. 12-åriga Amari Peters bor tillsammans med sin mamma och sin bror Quinton. Quinton försvann dock spårlöst för 6 månader sedan och de flesta verkar tro att det värsta har hänt. Alla utom Amari som är övertygad om att han lever. En dag hittar Amari ett mystiskt brev i sin brors garderob. Detta blir början till ett helt nytt kapitel i Amaris liv. Ett liv fyllt av övernaturliga krafter och Amari blir helt plötsligt medveten om att bland henne lever allt från häxor, drakar och magiker. En värld hennes bror uppenbarligen var en del av. Brevet Amari hittat är en inbjudan till ”Byrån för övernaturliga angelägenheter”. Hon anländer dit och inser att det här är hennes chans att äntligen hitta sin bror. Det enda hon behöver göra är att bli antagen till skolan för barn med magiska gåvor som Byrån driver, vilket visar sig är lättare sagt än gjort. Och hur skulle hon bli antagen, hon har väl inga magiska krafter? Ganska snabbt blir dock Amari varse om att så är fallet och hon besitter inte vilka magiska krafter som helst. Amari är magiker. Genom berättelsen som följer får vi följa Amari, denna helt vanliga flicka som plötsligt kastas in i en värld full av magi, i kampen att hitta sin bror. Vi får följa henne genom tuffa tester, i att famlande lära sig sin magi, svårigheterna med de andra eleverna på skolan och i försöken att hitta sin plats. Med sig på sin resa har hon sin handledare agent Magnus och sin nyfunna vän Elsie och även Dylan, sonen till den mäktiga van Helsing. Men kan hon verkligen lite på dem? Detta är första delen i en trilogi och jag längtar efter del två i denna berättelse.

Amari och nattbröderna B.B. Alston B Wahlströms 2021 Första delen i en trilogi

Den försvunna nyckeln

Agneta Norrgård

Petter Lidbeck är en mycket produktiv författare som sedan 1997 skriver böcker för alla åldrar i varierande genrer. 2008 romandebuterade han för vuxna under pseudnymen Hans

Koppler. Lidbeck skriver både självständigt och tillsammans med andra etablerade författare. Han har gett ut böcker på olika förlag, i samarbete med olika illustratörer och boken Medicinmannen har blivit filmatiserad. Petter Lidbeck har många strängar på sin lyra och säger att både omvärlden och andra författare inspirerar och ständigt ger honom nya uppslag. Han är hyllad och prisad, senast tilldelades hans bokserie om

Signe Holm Crimetime Awards pris för Årets

Barndeckare 2020.

Han känns ständigt aktuell och verkar alltid ha något nytt på gång. 2006 kom de första två böckerna i den popoulära deckarserien Tre Tjejer, därefter har ytterligare åtta böcker i serien släppts, varav flera av dem har nominerats till deckarpriset Spårhunden - Årets bästa barn- eller ungdomsdeckare. Den tionde delen var tänkt att avsluta serien 2011, men nu tio år senare möter karaktärerna en ny generation läsare i och med att den elfte fristående boken Den försvunna nyckeln släpps. Bakom namnet Tre Tjejer döljer sig Tyra, Siri och Pella. Tyra och Siri är tvillingar och väldigt lika till utseendet men som personer är de väldigt olika varandra. Tyra är klok och eftertänksam medan Siri är spontan, saknar spärrar och är helt obrydd om de konsekvenser som följer. Pella är deras bästa kompis och berättarrösten i böckerna och tillsammans löser de spännande mysterium som kommer i deras väg i trakten kring Öresund. Boken börjar med att Siri och Tyras granne Nissen plötsligt hittas död i sitt hem. Polisen är snabbt på plats och tjejerna tycker det verkar lite konstigt att han dött med tanke på att han bara var 60 år och nyss setts rasta hunden, till synes helt frisk.

Agneta Norrgård

Den försvunna nyckeln , Petter Lidbeck & Katarina Strömgård. Rabén & Sjögren 2021 Omslag:

Frågan är om det ligger ett brott bakom? Det kanske till och med är ett mord? Siri bestämmer att de måste prata med polisen och se om de kan hjälpa till i utredningen på något sätt. Och i och med det är Tre Tjejer återigen indragna i ett spännande och rafflande äventyr. Kapitlen är korta och slutar med spännande cliffhangers, vilket gör boken både lättläst och till en bladvändare. Berättelsen är rapp, utan överflödiga detaljer och utsvävningar och med fokus på handlingen. Dialogerna är skickligt anpassade utifrån de olika karaktärerna och deras personligheter. Tjejernas åldrar är intakta från tidigare böcker, men författaren har snyggt uppdaterat miljön och tidsandan utifrån rådande teknologi och språkbruk. Boken känns fräsch och naturligt modern, men ändå tidlös. Det är fyndigt hur tjejernas olika egenskaper samspelar, vilket indirekt 490

Den försvunna nyckeln Petter Lidbeck & Katarina Strömgård Rabén & Sjögren 2021

lyfter att olika är bra och att varierande kompetenser bidrar på skilda sätt. Deras olikheter gör också att man som läsare lätt kan hitta en karaktär att känna igen sig i eller få till en personlig hjälte. Utifrån språk och dialoger upplever jag att tjejerna känner varandra väl. Jargongen är ganska utmanande och tillåtande. Det är tämligen högt i tak, vilket skapar en avslappnad och dråplig ton som får mig att småle under läsningen trots den allvarliga och spännande handlingen. Allt eftersom berättelsen fortlöper kommer stegvis fler människor in i bilden och utredningen, vilket ökar antalet misstänkta men utan att det blir rörigt. Boken har ett imponerande romanbygge och trots att den endast består av hundra boksidor så är det en välskriven och dramatisk deckare med olika sidospår som snyggt vävs samman till en helhet. Samtliga böcker finns utgivna som ljudböcker och jag rekommenderar dem varmt. Den försvunna nyckeln av Petter Lidbeck är en perfekt bok att högläsa och passar bra för både nybörjarläsaren och den mer vane läsaren och jag håller tummarna att serien utökas med fler delar.

Ett rum till Lisen

Linda Flood

Ibyn där Naima bor är det ganska tomt på folk, där bor bara Naima, mamma och tant Irene. Ingenting är kul, inte ens att det är sommarlov för det bara regnar hela tiden. Men en dag ändras allt då Lisen flyttar in i grannhuset. Lisen vill inte flytta till den lilla byn men har motvilligt gått med på flytten när hon av sina föräldrar fått lova att själv välja vilket rum som ska bli hennes. Att välja rum är inte lätt så det är bäst att testa att sova i alla husets rum för att på så sätt kunna välja det bästa rummet i huset.

Lisen tycker att det är lite läskigt så Naima gör henne sällskap. Lisens pappa tröttnar på runtsovandet och fräser ifrån. Han vill till och med elda upp kartan som dom använder sig av för att bocka av de olika rummen dom sover i.

Att sova över hos Lisen är spännande och Naima är glad att det finns så många rum som måste sovas i för att vara nära Lisen känns pirrigt och spännande i kroppen.

När Naima håller Lisen i handen är hon inte rädd för storråttor och efter varje rum som dom sover i växer en stark känsla fram hos

Naima. Känner Lisen likadant? Det här är en vardaglig berättelse berättad med lugn och där läsaren får känna igen sig och närma sig de stora känslorna utan överdriven dramatik och vuxenvärldens pekpinnar. Bokens illustrationer förstärker den sinnesstämningen som växer fram i boken och ger karaktärerna precis den rätta känslan som gör boken sådär vardagsnära och gjorde att den grupp av 6-10 åringar som jag läste boken för i höstas fullkomligt älskade den. För mig var känslan av en framväxande förälskelse tydlig – Naima till och med säger att hon är kär i Lisen – medan för elevgruppen var det hela tiden en stark vänskap som växte fram och visst kan känslan av stark vänskap och förälskelse påminna om varandra. Känslorna är stora och berättelsen är lugn och jag och elevgruppen vill bara ha mer berättelser om Naima och Lisen.

Ett rum till Lisen Elin Johansson & Ellen Svedjeland Ill. Emma Adbåge Rabén & Sjögren 2021

Syster

Linda Valle

En gripande ungdomsbok med både mörker och ljus om familj, kärlek, våld, identitet, makt och om att finna sin väg i livet. Magda är 14 år när hennes liv förändras totalt.

Hon lämnar sin pappa under dramatiska former tillsammans med sin mamma och lillasyster som bara är bebis. Pappan är en sån man måste fly ifrån för att kunna lämna. Han är alkoholiserad, dominerande och våldsam.

En dag bestämmer sig mamman och de ger sig av. De har förberett allt och lämnar honom.

De hamnar på ett skyddat boende för kvinnor och barn som heter Jordasång.

Det ligger ute på landsbygden.

Där är allting annorlunda. Det är lugnt och dagarna går med sysslor som odling, hushållsarbete och någon slags hemma-skola.

Det förekommer även en del ceremonier.

Det är en isolerad tillvaro utan teve, internet och mobiltelefon. Långt ifrån världen utanför, den världen Magda känner till.

På Jordasång är det en kvinna som kallas

Syster som bestämmer. Hon leder allt och blir en stark förebild för Magda. Där finns även Attila, som Magda blir förälskad i. Berättelsen rymmer många alternativa sätt att se på kärlek. Och olika slags kärlek; till familjen, till sig själv och till andra. Romantisk kärlek. Gränsöverskridande kärlek. Självkärlek. Kärlek till någon som gjort en illa. Magda finner sig tillrätta i det nya livet. Men hon tänker mycket på pappan. Tänk om hon kunde ringa honom? Bara en gång. Trots att alla säger att hon inte får. Hon plågas av att inte veta hur han har det. Lever han ens? Han är ju ändå hennes pappa… Sofia Nordin beskriver skickligt hur komplicerat det kan vara att bryta med någon man älskar. Trots att man vet att man måste. Vi får Magdas perspektiv men även mammans och andra människors runt omkring. Det handlar om svåra mekanismer som kärlek och medberoende.

Syster, Sofia Nordin. Rabén & Sjögren 2021 Omslag: Syster Sofia Nordin Rabén & Sjögren 2021

Foto © Sara Moritz

Det är viktigt att få ökad förståelse för hur det kan vara. Det här är problematik som finns överallt omkring oss. Boken tar även upp problematiken att byta ett maktförhållande mot ett annat. Det är inte alltid lätt att ta kommando över sitt liv när det finns vanor av våld och förtryck. Då kan det vara lätt att låta någon annan bestämma istället. Igen. Ja, det här är en bok som rymmer mycket. Men det som lyser starkast för mig är Magdas väg till att finna sig själv i en förvirrande omvärld. Jag tycker att Sofia Nordin har en fin fingertoppskänsla och hittar en balans i allt outhärdligt och driver berättelsen framåt genom Magdas utveckling. Jag uppskattar också författarens frånvaro av moral eller dömande. Både karaktärer och händelser skildras med en neutral men ändå engagerad ton. Det känns ärligt och respektfullt. Boken är trovärdigt skriven och det finns så mycket att prata om. Jag tänker att alla borde läsa den! Särskilt högstadielärare, vilken perfekt bok att ha boksamtal om! Men även all personal inom vården. Och alla vi andra som lever mitt i detta som pågår. Vi som är grannar, vänner, släkt, arbetskamrater eller medmänniskor. Vi kan alla göra något.

Ett enda stort skämt

Agneta Norrgård

Jag kan villigt erkänna att jag trodde att Micaela Favilla var en ny bekantskap för mig, men när jag börjar fördjupa mig kring utgivningen inser jag att jag stött på hennes illustrationer ett flertal gånger. Micaela Favilla har en bakgrund inom animation för spel och film, men debuterade som barnboksillustratör 2008 och har därefter varit produktiv och verksam på olika förlag och har både illustrerat en lång rad böcker, läromedel, pysselböcker och konstruret korsord. Bland annat har hon jobbat med bokserierna Snicknacksnoken och Mamma Mu och Kråkan som riktar sig till de yngre läsarna, men många förskole- och skolbarn känner säkert igen illustrationerna från tex bokserierna Läshoppet, English Twinklers, Klara Svenskan, PULS Förskoleklass och V som i Väpplarna. 2019 debuterade Micaela Favilla som författare med kapitelböckerna om den sportintresserade Lillis och hittills har det kommit tre böcker i serien som är lämpliga för nybörjarläsaren. Nu är Micaela Favilla aktuell med kapitel-boken Ett enda stort skämt, en vardags-berättelse som riktar sig till åldern 9-12 år. Här möter vi Erka, klassens clown som älskar skämt och ordvitsar och är ett stående inslag i klassens timme. Han är omtyckt och populär hos de flesta i klassen, förutom hos sportkillen Julian. Under ett samtal om orientering låtsas Erka vara både aktiv och insatt i sporten - allt för att väcka intresse och visa sig från sin bästa sida. Julian blir nyfiken och intresserad och plötsligt har Erka bjudit in honom till en träff i skogen för att lära honom allt om orintering, men problemet är att Erka aldrig orienterat förut. Boken är indelad i 15 kapitel, formulerade som gåtor som vi får svar på i resektive kapitel. Språket är rappt och vardagligt, meningarna ganska korta och lättlästa, uppblandade med enklare illustrationer. Berättelsen är varmt och charmigt skriven i både med- och motgångar, och det gillar jag! Boken har en kort startsträcka, handlingen startar direkt och jag får genast en positiv bild av Erka, som är sympatisk med ett stort hjärta. Även om tonen är humoristisk så finns det även ett djup och en seriös botten genom hela berättelsen. Bakom Erkas glättiga och utåtriktade fasad anas en osäkerhet, skörhet och längtan efter bekräftelse och

Ett enda stort skämt Micaela Favilla Lilla Piratförlaget 2021

hans vilja att bjuda på sig själv på alla möjliga sätt för att duga och höra till, väcker känslor och gör att man önskar honom allt gott. Boken är välskriven och ger inblick och igenkänning om hur läget kan vara i en klass. Det känns gott och hoppfullt att både barn och vuxna oftast bemöter varandra med vänlighet och stöttande peppning. Ett enda stort skämt är en ljuvlig läsning för mellanåldern och det känns som att författaren har förståelse för och stor insyn i barnens vardag. Och även om boken är både lättläst och en bladvändare, så väckte den både känslor, engagemang och gör avtryck hos mig. Jag återser gärna Julian och Erka i fler böcker för jag är riktigt nyfiken att veta mera om hur det går för dem och kanske lära känna dem ännu mera.

, Micaela Favila. Lilla Piratförlaget 2021 Ett enda stort skämt Omslag:

Kristallgrottan

Carola Lindström

Förra året utkom Väktarinnan, den första boken i serien Viskornas dal av Åsa Rosén. Den kom att kallas för ”en Twilight i Norrlandsmiljö” och beskrevs i en recension som ”en otrolig läsupplevelse om uråldrig magi, väsen och förbjuden kärlek”.

Boken handlar om Iza och Enok som tillsammans med sina föräldrar flyttar från

Stockholm upp till Tornedalen. De ska bo i mormors skruttiga sommarstuga tills det nya huset är klart, huset som ska byggas på en vacker plats intill älven trots att lokalbefolkningen anser att marken där är helig och tillhör viskorna. Iza tror först inte på de tornedalska skrönorna, men ändrar åsikt när hon träffar Virva och Varkjaur och alla de andra viskorna. Huset måste byggas på en annan plats. Kristallgrottan är uppföljaren till Väktarinnan. Ett halvår har gått sedan Iza krönts till väktarinna för viskorna, vilket ledde till att Varkjaur och de andra skrindviskorna gav sig av. Under det halvåret har Iza mest levt ett vanligt tonårsliv med skola, kompisar och tv-spelskvällar med Enok. Egentligen borde hon förstås studera boken Viskornas dal och försöka ta reda på vad uppgiften som väktarinna egentligen innebär, men boken är skriven på meänkieli, ett språk Iza inte behärskar, och överhuvudtaget känns allt ganska trögt. Det är som att all Izas motivation försvann när Varkjaur gav sig av. Varkjaur som fick Izas hjärta att slå extra snabbt… Det lugna tonårslivet byts en dag snabbt ut mot något helt annat.

Kristallgrottan Viskornas dal, del 2 Åsa Rosén Rabén & Sjögren 2021

, Åsa Ros én . Rabén & Sjögren 2021 Kristallgrottan Omslag:

En hänsynslös gruventreprenör har hittat fynd av kristaller i Kaulinpää, byn där Iza, Enok och viskorna bor, och de vill provborra. Nu behöver viskorna sin väktarinna. Och Iza behöver kalla på skrindviskorna och Varkjaur. Den tänkta gruvdriften delar byn i två läger, dels de som är för gruvan, för bygdens framtid och jobbens skull, och dels de som är emot gruvan och den exploatering som ofrånkomligt följer med den. Men Iza har också ett tungt ansvar som väktarinna, ett uppdrag som hon inte kan berätta om för vem som helst och hemligheterna tynger henne samtidigt som tiden pressar på. Kristallgrottan är precis som föregångaren en välskriven bladvändare med ett språk som har hittat precis rätt ton för målgruppen, det är rappt, humoristiskt, träffsäkert och autentiskt.

Foto © Sören Vilks

Iza, Enok och deras nyfunne vän Tom hamnar mitt i konflikten kring den tänkta gruvan. Och det visar sig inte vara lätt. Hur mycket exploatering är okej för att få arbetstillfällen i norr? Hur påverkar gruvan naturen, miljön, djuren, turismen och de väsen som alltid bott på platsen? Som om det inte vore nog så får Iza känslor för Tom, samtidigt som hon inte kan sluta tänka på Varkjaur. Boken kombinerar fantasy och realism, tonårsvardag med magi, uråldriga väsen med nutida byakonflikter och exploatering. Det är aktuella miljöfrågor och landsbygdsfrågor som belyses samtidigt som Izas kärleksliv står i centrum och en vardag med typiska bekymmer kring skola och kompisar. Skildringen av Iza och hennes kompisar och deras tonårsliv gestaltas trovärdigt och äkta. Tornedalsskrönorna, viskorna och magin tar sömlöst plats i den realistiska berättelsen och får det att kännas som en helt naturlig och självklar del av livet. Magisk realism när det är som bäst helt enkelt. Detta är bok nummer två i trilogin Viskornas dal, men den är inte en typisk tvåa som mest är en transportsträcka inför en stor final i den avslutande boken, utan precis som den första boken är det en komplett läsupplevelse med sin egna dramatiska kurva. Boken fungerar absolut att läsa fristående, men allra bäst är att läsa böckerna i rätt ordning. Dels för att man verkligen vill hänga med Iza och Enok så mycket man bara

kan och dels för att bakgrundsberättelsen kring Iza och Enoks flytt upp till Tornedalen och skrönorna kring viskorna berättas mest utförligt i första boken. Lite hänvisningar kommer även i Kristallgrottan, men för den som inte läst första boken eller för den som inte kommer ihåg alla detaljer hade det faktiskt kunnat vara lite mer bakgrundhänvisningar utan att boken för den sakens skulle tappa i lästempo eller spänning. Jag tycker mycket om att boken aktualiserar problem som lätt uppstår i glesbygden, liksom aktuella samhällsfenomen som arbetslöshet, gruvdrift och exploatering. Åsa Rosén gör dessutom detta på ett mycket snyggt sätt, där det gestaltas och blir levande, men ändå inte tar över berättelsen på något negativt sätt. Jag tror att igenkänningsfaktorn är hög för många läsare och extra kul är att boken får skildra en plats som annars sällan syns i litteraturen, framförallt inte i litteraturen för barn och unga.

Boken vänder sig till mellanåldern, alltså 9 – 12 år, men jag tycker att den med fördel kan läsas längre upp i åldrarna. Iza och Enok är 14 år, de sommarjobbar, svär, dricker öl och har en stor frihet från sina föräldrar, så detta tillsammans med bokens tema och språk gör att jag känner att boken snarare skulle vända sig till åldern 11 – 15 år istället för 9 – 12 år. Bokserien skulle passa ypperligt som högläsning för femman, sexan, sjuan och åttan. Själv längtar jag nu efter den tredje och avslutande boken i trilogin som ska heta Tvillingarnas tid och kommer i mars 2022. Och du som ännu inte har läst serien Viskornas dal har nu några timmars härlig magisk läsupplevelse framför dig!

, Elin Hansson. Lilla Piratförlaget 2021 Allt som rimmar på kär Omslag:

Foto © Stine Friis Hals Allt som rimmar på kär Elin Hansson Översättning Sara Ohlsson Lilla Piratförlaget 2021

Allt som rimmar på kär

Ann Löwbeer

Elin Hansson är norska, namn och platser i Allt som rimmar på kär har norska namn, det ger karaktär och stämning i boken som känns både humoristisk och allvarlig, ovanlig och alldaglig.

Gro, huvudpersonen, går i sexan och rimmar på allt möjligt. Att rimma på Gro blir bara trista grejer som ko, däremot att rimma på kompisen Mina är mycket bättre, då kan man ju ta fina. Alla dikter samlas i en mintgrön anteckningsbok. Kul med analogt skrivande.

Gro blir blixtförälskad i Josh, den nya killen i klassen. Han dyker upp en dag, halvamerikan, solbränd, med ett brunt öga och ett blått öga. Han snackar på så gott han kan. Norskan räcker inte till så han blandar med engelska, det blir roligt och charmigt.

Jag är kärlekens sufflör Som skriver och förför. Men av egen kärlek Är min erfarenhet blek. Jag är grön som ett björkblad Och det gör mig knappast glad.

Gro blir överraskad av sin känslor och förstår inte riktigt hur det funkar det där med att vara kär. Hon är väl inte sjuk? Mina är klassens drottning, hon har varit kär i nästan alla killar i klassen och har redan bestämt att Josh ska bli hennes. Gro kan väl bli kär i Viljar istället, “ni tycker ju om djur båda två”. Inget fel på Viljar, han är en bra kompis. När Gro tänker på Josh känns det som något tungt som trycker mot magen. “Jag vet inte vad det är. Men det känns som om jag inte får luft” . Gro har en halvgalen mormor, Erika. Gro besöker sin mormor ofta, de äter macarons som är deras gemensamma favoritkaka. Mormor förklarar det där med kärlek för Mina. Hon berättar om sin stora kärlek med en sjöman för länge sen. Hon älskade morfar också, men den där sjömannen var något annat. Att vara kär känns i hela kroppen, det är som en tankbåt, BAM, som landar i magen. En dag går de på promenad med mormors hund Maggie. I hundgården möter dom Even med sin hund Multe. Det uppstår ett omedelbart tycke mellan de två hundarna och parning sker. Erika tycker inte det är bra alls, den där hunden verkar inte vara något som Maggie ska bli para sig med. Even kontrar med “Han har stamtavla! Jag var tvungen att stå på väntelista två år, och klara tre intervjuer som skulle få ett förhör hos säkerhetspolisen att kännas som en dålig dejt!” Erika får dåligt samvete för sitt aviga beteende och uppsöker Even, lämnar en bukett blommor och ber om ursäkt. Det här bli vänskap hundägare emellan. Even är hundfrisör och har en salong. Han bjuder Maggie på en behandling, det blir vänskap både mellan hundar och ägare. I skolan händer det stora grejer den här terminen. Möyfrid som är en redig och bra mentor för klassen berättar att de ska göra ett stort teaterprojekt kring vikingatiden och gudarna. Allt presenteras på ett föräldramöte och där delas också rollerna ut till alla elever i klassen. Eftersom mormor är en bra regissör och Even är en superduktig skräddare blir de båda två inblandade i uppsättningen av “Balders död”. Så bra att andra vuxna som kommer utifrån får vara med i skolan. De gör en fantastisk insats och tillåts att ta ut svängarna, de ordnar och bestämmer hur allt ska göras. Möyfrid håller sig i bakgrunden och det känns helt rimligt.

Någonstans under regnbågen Vandrar Josh Johansen Förklädd till en nordisk gud Med solbrun, kalifornisk hud.

Erika håller hårt i regin och dräkter sys på löpande band. Gro och Josh får chansen att hjälpa till och det gör dom gärna. Plötsligt en dag vid repetitionen faller mormor omkull på golvet. Det blir ambulans, Gro och Even får följa med till sjukhuset. Mormor har fått en hjärtinfarkt. Gro blir förstås rädd och tror att mormor ska dö. Operation och ett par dagar senare är mormor utskriven från sjukhuset, det är gott gry i henne, hon har sin humor till hands hela tiden. Busar och skojar fast hon ligger till sängs, skräms genom att säga “Bu” när de kommer in och tror att hon sover. Gro funderar på om man kan få hjärtinfarkt för att man är “kärleksutan”. Att man måste få vara kär för att man ska må bra? Diktboken är försvunnen när Gro ska skriva sina rader på kvällen efter den där omtumlande dagen med mormor. Men den finns inte. Den är kvarglömd i skolan, tänk om någon hittar den? Det visar sig att Mina har hittat boken och hon tänker läsa upp något Gro skrivit om Josh innan premiären av “Balders död” imorgon. Oron växer och Gro vet inte hur hon ska få Mina att avstå. Bättre att hon föregår Mina så hon tar fram allt mod hon har och berättar för Josh om sina känslor. Han ler sitt vackraste leende och förklarar att jag kommer inte att bli kär i varken dig eller några andra tjejer. Ingen ingående förklaring, läsaren får själv bestämma hur mycket mer man vill förstå. Det känns befriande, ingen ingående förklaring kring homosexualitet. Premiären av “Balders död” går bra och Gro får mycket beröm för sin rolltolkning. Boken avslutas med att Even och Gro söker efter Erikas sjöman och de hittar honom på Facebook. Här ska ordnas med en riktig Lady- och lufsen föreställning. Det blir en lyckad kväll, mormor får rosor på kinderna och Gro känner att hon vet lite mer om kärlek. Josh och Gro fortsätter att träffas och blir de bästa bästisar man kan vara. Den här boken förefaller perfekt för en 9-10 årig flicka, eller är det lite fördomsfullt att tro att handlingen inte framkallar killars förtjusning vid läsning av Allt som rimmar på kär? Jag tror att man som läsare kan känna igen sig i de där översvallande känslorna när man bli kär för första gången. Det är ju ett mysterium.

Mörkret är framme nu. Jag ser rakt in i det. Det är som att stirra upp i himlen utan att se några stjärnor. Det är som att vara vilse längst inne i berget. Det är som att se in i svartbjörnens ögon. Det är som att titta in i solen, fast tvärtom. Jag måste kisa men ser ändå hur mörkret formar sig till en tentakel. Ett smalt spröt som sakta rör sig mot mitt ansikte. Och nu vet jag.

Susanne Sandström

Det finns hos människan en stor rädsla för att befinna sig i okänt mörker. I mörker lurar bestar och monster, i mörker lurar ondska. Men om det är själva mörkret som utgör ett hot?

I Mia Öströms Mörkret är, som framgår av titeln, just mörker ett för handlingen avgörande tema både känslomässigt och miljömässigt. Det finns ett mörker som kommer sig naturligt av natt och vinter och som kan betvingas med ljus i form av lyktor och eldar, och så finns det ett mörker som fyller människorna och som är sorg och saknad och som bara kan betvingas med ett annat slags ljus. Läsaren tas med in i vad som verkar vara en obestämd framtid, ett dystopiskt samhälle vid världens ände som omringas av skog, berg, hav, myrmark och så tomhet så långt ögat kan se. Till staden vid världens ände, där människorna hukar och undviker och inte lär känna varandra, kom man för att leta skimmer djupt nere i berget, samla ihop tillräckligt för att sen ta sig därifrån. Tillresta människors jakt på skimmer (i jakt på en bättre framtid) har skapat en kåkstad med dragiga, fuktiga och mörka plåthus där de korta dagarna tillbringas med idogt och hårt arbete nere i de än mörkare gruvorna. Där finns mörker, sot och hopplöshet. Ingen kommer längre till samhället och ingen tar sig därifrån.

Syskonen Nita och Vo lever tillsammans med sin morfar som varje dag trots hög ålder och en nedbruten kropp tar sig till gruvan. Det är de tre (och en faster Jansson), så har det varit länge – allt sedan en mamma och pappa försvann i berget. För så är det - berget ger och tar och tar och tar. Kraft och liv. Skapar sorg och inre mörker, men frambringar inga tårar för det tjänar ingenting till för ”berget är fullt av människor som aldrig kommer ut”. Så krasst har morfadern tänkt och talat. Jag tänker att han har stålsatt sig. Inte vem som helst klarar av att leva i gruvsamhället/plåtstaden där mörker och kyla är ständiga följeslagare till det hårda livet – ”vi står för ljuset” säger morfadern, vi är kontrasten till allt det mörka. Det är inte lätt att inte ge vika för mörkrets tyngd. Och morfar blir sjuk, ett mörker tycks äta upp honom inifrån och han hamnar på Hospitalet som ingen lämnar levande. Älskade starka trygga morfar som har spenderat hela sitt liv i underjorden men ständigt längtat efter att färdas över de stora oceanerna ligger nu hjälplös och tynar bort. Mest av allt har han nog längtat efter, saknat och sörj sin förlorade dotter. Nu har sorgen och mörkret övermannat honom och tårarna vill inte upphöra för sorgen är bottenlös. Han gråter som ett barn (skriver Öström och det har betydelse, barnet har betydelse). Fler sjuka kommer till Hospitalet och är sjuka på samma sätt som morfar – bleka hostar de blod för deras lungor är fulla av svärta. Inte av bergssot utan av mörker och sorg. För allt de förlorat (kärlek, föräldrar, sin födelseplats, allt som gått förlorat i ett liv). Under tiden morfar legat sjuk har (berättarjaget) Nita funnit det magiska föremålet – en stjärnkompass – som morfar gömt undan och hållit hemlig. Morfar ger flickorna Nita och Vo i uppdrag att hitta det verkliga skimret, att följa stjärnkompassens riktning till motsatsen till mörker, mot ljuset. Det kan vara räddningen, och det blir början på resan ”ut i världen” och äventyret för handlingens hjältar. ”Att stanna är döden” har morfar sagt vid flera tillfällen.Så samtidigt som soldater kommer till plåtstaden, som ju nu hotas av mörkret som tar sig in i människorna, och flera invånare tar tillfället i akt att fly staden på en inkommande isbrytare, planerar systrarna att bege sig in i berget. De måste rädda sitt ljus, sin morfar. När jag läser om systrarnas farofyllda och strapatsrika färd genom berget hissnar det i mig; de små människorna som befinner sig djupt nere och inne i ett berg, i mörker och kyla med stenblock och väggar som rasar – det är klaustrofobiskt och samtidigt spänningsfyllt.

Under passagen då Nita och Vo färdas genom berget kastas läsaren mellan känslor, av hopplöshet/fara och hopp/trygghet, mellan intryck av mörker/kyla/snö/hårt berg och trygghet/skydd/värme/mat/ljus. Verkningsfulla och effektskapande kontraster som ju naturligtvis finns i Öströms sömlösa, behagligt flytande, och ofta poetiska, språk. Systrarna i Mörkret är lika övergivna och utan föräldrar som en Hans och en Greta men likt alla sagors hjältar lyckas de naturligtvis med sitt uppdrag. Barn behöver berättelser som Mörkret, berättelser där de för en stund kan vara någon annan, befinna sig på en annan plats/ värld och i ett äventyr med faror och umbäranden (då känner man sig mer trygg i sin egen verklighet) – men där slutet är hoppfullt. Kanske kan det odefinierade hotet, som ju mörkret i berättelsen är, läsas i ljuset av odefinierade hot (samhällets negativa utveckling) i samtiden. Och då blir det talande att det är barn som ska rädda samhället och människorna från mörkret som breder ut sig – med Öströms ord ” de bär på allt de behöver, de har allt ljus inom sig”. För vad är det egentligen som är motsats till mörkret i den här sagan? Och vad är egentligen mörkret? Barn ska leva inte bara överleva. Mia Öström är författare och arbetar som kommunikatör på Bibliotek Uppsala. Hon debuterade 2010 med romanen Den du söker finns inte här (Norstedts). Tillsammans med Anna Ehn och Jenny Karlsson har hon gjort böckerna om Sally (Opal). Böckerna om Pyton tillsammans med Anna Ehn och Alex Howes (Opal). Andra titlar är Det grå skåpet (2020, Nypon), Rummet med fjärilarna (2021, Nypon) och (faktaboken) Myrägg på menyn med Per Gustavsson (2020, Opal). På Lilla Piratförlaget och Gilla Böcker har Mia Öström utkommit med ungdomsböckerna Skuggsommar (2015), Vakuum (2017) och Mitt hjärta borde slå någon annanstans (2019) samt mellanåldersböckerna Dödsbo (2018), Slutstation (2020) och Mörkret (2021).

Underjordingen , Peder Nääs Sundemyr. B Wahlströms 2021 Omslag: Foto © Kajsa Göransson

Underjordingen Peder Nääs Sundemyr B Wahlströms 2021

Underjordingen

Patrick Persson

Det här är en perfekt bok för barn som söker spännande läsning med övernaturliga inslag. Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. De har åkt dit på sommaren när det mesta är stängt och öde. Vad kan egentligen en sådan semester erbjuda?

Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning.

Ganska snart börjar Rufus också se saker, och allt förändras. Han tror först att han inbillar sig: myror som bildar märkliga mönster och en hare som verkade äta på en död mus. Och en dag när Rufus står där mitt i skogen känner han hur något stirrar honom i nacken och han vänder sig om...

Boken börjar med ett relativt lugnt tempo men allt eftersom dessa mystiska sakerna händer skruvas tempot upp. Det gör att boken är en bladvändare eftersom man hela tiden blir nyfiken på hur det ska gå.

Språket är relativt enkelt och kapitlen är lagom långa. Som läsare fick jag associationer till tv-serien Stranger Things vilket ska ses som positivt. Denna kapitelbok kommer ge många spännande lässtunder för den modiga unga läsaren.

Foto ©Erik Hurst

Omslag: Skiter i , Hanna de Canesie. Natur & Kultur 2021

Skiter i Hanna de Canesie Natur och Kultur 2021

Skiter i

Baharan Kazemi

Det var längesedan jag läste en ungdomsbok – mina barn är för små och jag själv är inte målgruppen. Men när jag såg omslaget på Hanna de Canesies Skiter i, kände jag direkt att den talade till mig.

Ett öga som tittar rakt på mig och nästan kräver att jag ska läsa. Jag tänker mig att det är Miras blick, huvudpersonen som berättelsen kretsar kring. Direkt i första kapitlet är det med hennes perspektiv vi kommer in i en samtida ungdomsvärld där slagsmål, stress över föräldrars ekonomi och ansvar över syskon med kognitiva funktionsnedsättningar bara är början.

Det hela eskalerar snabbt i en trovärdig skildring av hur det kan vara för unga personer idag.

Det socialrealistiska greppet och en vilja att lyfta sociala problem och barns utsatthet fångar mitt intresse. Jag googlar och ser att författaren, som jag själv, är socionom med bakgrund som socialsekreterare.

Det märks i hur våld, tablettmissbruk och ekonomi flätas in i berättelsen och integreras i karaktärerna. Det är inte i vackra formuleringar eller språket överhuvtaget som boken har sin styrka, utan just som en kommentar i det pågående offentliga samtalet om ungdomar, kriminalitet och samhällets stöd. Hanna de Canesie ligger nära talspråk i den dialogburna texten som bara flyter fram. Det går snabbt, det händer något hela tiden och man får hålla koll på karaktärer och intriger. Det är många lager och olika sammanhang: skolan, hemmet, fotbollen och drogerna. Miras relation till mamman får vara komplex och stundvis smärtsam, medan hon i ömheten för sin bror visar en mjukare sida. Jag tycker också om hur vänskapen med de två bästisarna skrivs fram på ett sätt där klassklyftor blir tydliga men överbryggas av kärlek och lojalitet. Mira, som skulle kunna ses som ett maskrosbarn, har genomgående en stark agens och egen drivkraft. Hon har svårare förutsättningar än de flesta, men genom den här berättelsen känner jag som läsare inte bara sympati och sorg utan framförallt hopp. Mira är varken kille, invandrare eller pratar förortsslang och redan där bryter hon av mot mångas föreställning om vem det är som langar droger, men jag undrar om det också är därför det är lätt att sympatisera med henne. De Canesie skriver in sig i en tradition av ungdomsböcker med huvudpersoner som missförstådda underdogs i mellanrummet mellan barndom och vuxenliv. Men lika mycket är det här en modern arbetarklasskildring med beröringspunkter både i Moa Martinssons Mor gifter sig och kanske ännu mer i Barnen från Frostmofjället. Stundvis lyser en präktighet igenom, en sensmoral om att idrott och nykterhet utgör en sund och god barndom. Jag undrar hur berättelsen hade blivit om Mira inte hade varit jättebra på matte eller om hon haft mindre skuld- och skamkänslor när hon gjort något dumt. En mindre ”perfekt” karaktär hade kunnat lyfta berättelsen ytterligare. Med det sagt rekommenderar jag den här boken för alla som behöver ett fönster in i en ungdomsvärld som sällan syns i samhällsdebatten.

Underfors

Martin Bensch

Jag har aldrig satt min fot i Finland. Ändå har jag en lång och pågående relation till landet som har gett oss så mycket högkvalitativ death metal, otroliga bibliotek och magiska författarskap. Maria Turtschaninoff är författarinnan som det, oftast, bara tar några rader för mig att dras in i läsningen och bli i stort sett helt investerad i. Så är det med Underfors. När gränserna mellan det vardagliga och bekanta suddas ut, när vi får reda på vad som döljer sig under ytan sugs jag in och hänförs av den värld som Turtschaninoff har skapat. Inte bara finner jag blotta möjligheten till en värld under våra fötter fascinerande, den är ju dessutom befolkad med varelser så välskrivna att det är omöjligt att inte bli intresserad av dem. Är de okomplicerade? Nej, och det är också en av anledningarna till att jag hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan under läsningen. Alva, Nide och Joel plus de andra i persongalleriet tvingar oss som läsare att sannerligen träna vår empatiska förmåga, för det är ofta som jag tycker att de agerar rent hårresande. Ändå så fortsätter jag läsa – inte bara för att få veta hur det går för våra karaktärer – utan också för att Turtschaninoff breddar och fördjupar sin värld på ett underbart sätt. Det var längesedan jag kände sådan boksorg som när jag var klar med den här boken.

Foto © Niklas Sandström

Underfors Maria Turtschaninoff Förlaget 2021

Foto © Eva Lindblad

Ormen i mig

Ormen i mig Anna Ehn Juniperus förlag 2021

Emma Terner

Jag nästan vågar inte läsa boken om Majken. Nästan vågar jag inte det, för att jag inte klarar starka känslor i fiktion och tonårs-nästan-vuxen-böcker är fulla med starka känslor, och den här boken handlar dessutom om psykisk sjukdom. Psykisk sjukdom fascinerar mig visserligen något mer än det skrämmer men det är mycket av båda. Så nästan fysiskt avståndstagande tar jag mig an boken Ormen i mig, om Majken, som är sjuk i anorexi, eller håller på att bli frisk, eller håller hon det? När är man frisk? Majken har kommit in på journalisthögskolan och det är med delade känslor hon påbörjar de flesta stegen i sitt vuxenblivande. Två steg framåt, ett tillbaka. Nog sant för de flesta av oss men för Majken är ingenting självklart, inte ens att tacka ja till att följa med på en öl efter föreläsningarna. Ska hon våga släppa på kontrollen, avvara en timmes träning för att vara mer som andra? Kanske till och med, gud förbjude, ta en öl med de kalorier det innebär, för att vara mer som andra, för det verkar ju så… härligt? Boken är skriven i dagboksform och lätt som en fjäder tar Majken med oss genom lögner för psykologen och konflikter med en välmenande men felsägande mamma medan prestationerna, skolan, det sociala, tar energi nästan från läsaren. Det är oerhört nära och mycket lärorikt att sugas in i hennes värld, man förstår fast det är obegripligt. Och så ska ju en bra bok vara.

Vargöga

Lisa Nordlén

Vargöga är skriven av Niklas Leavy och utspelar sig på den fiktiva ön Vargöga i Vänern. Boken börjar med att bröderna Simon och Jonathan reser till Vargöga, en ö som tillhört deras släkt i generationer men som bröderna aldrig har hört talas om innan. Simon, som berättar historien, är lillebror till Jonathan. Jonathan har varit med om en olycka som gjort honom rullstolsburen men även stängt in honom i sig själv. Hans hjärta slår och han kan, om än oändligt långsamt, blunda ibland samt svälja ner näringslösning när den droppas ner i hans mun. Simon lider av dåligt samvete, han känner sig skyldig till Jonathans olycka och han skulle göra vad som helst för få sin storebror tillbaka så som han var förut. Han vill ha hela sin, numera trasiga, familj tillbaka. Pappa befinner sig på Vargöga, på släktgården där, och mamma är på sjukhus. Simon vet inte när eller om hon kommer tillbaka. Men kanske finns det hopp. När pojkarna når fram till Vargöga visar det sig att ön inte är en vanlig ö. I ett ödehus, som Simon lovat sin pappa att hålla sig borta ifrån, finner han en brunn med magiskt vatten.

Törsten värkte obönhörligt i min mun, så jag sträckte mig efter snöret till hinken. Ett lågt rosslande ljud steg i Jonthans strupe och ännu en vindpust från Vänern snirklade sig in genom huset. Jag ville bara dricka, dricka, dricka, men förstod samtidigt att jag inte borde. Pappas varning ekade i mitt huvud.” Kanske kan vattnet vara det som hjälper Simon att få tillbaka sin familj, så som den var förut? Det är en tung tillvaro för Simon och den känslan förstärks av miljön han befinner sig i. Vintermörker, kyla och ön Vargöga inbäddat i frost och snö. Jag såg verkligen fram emot att läsa Vargöga då den verkade så spännande och läskig. Det finns en underliggande stämning som mer än antyder att ön inte är en vanlig ö och några av personerna som bor där är besynnerliga och otäcka. Dock upplever jag att boken är svårläst, till exempel är beskrivningar av föremål och miljö lite väl långa och krångliga att läsa då de till viss del besjälas. För mina elever gjorde det texten svårtillgänglig. Eleverna går i årskurs sex och de fick lyssna på de första två kapitlen av Vargöga. De tyckte inte att de hängde med alls, tyvärr. Det jag tycker om med boken är spänningen som byggs upp och de korta kapitlen som gör den till en riktig bladvändare som får mig till att vilja läsa “bara ett kapitel till”. Som läsare vill jag gärna veta hur det kommer att gå för Simon och hans familj men det är för många uppslag som presenteras i boken som inte riktigt följs upp och/eller får en förenklad lösning. När boken är utläst känner jag mig besviken och inser att jag hade önskat mig färre uppslag som följts upp bättre. Det hade nog gett boken mer djup och bidragit till en starkare läsupplevelse, tror jag.

Vargöga Niklas Leavy Natur & Kultur 2021

Vargöga, Niklas Leavy. Natur & Kultur 2021 Omslag:

Kärleken

är att jag vill att du finns

Sara Bäverås

Kärleken är att jag vill att du finns; det var den första meningen som jag läste på en nedklottrad garagelänga då jag var ute med min hund och tog min första promenad i mitt nya bostadsområde.

Meningen gjorde mig varm i hjärtat och jag kände att det var bland de finaste orden jag någonsin läst på en grå och i övrigt ganska trist garagelänga. Den fick mig att fundera över vad kärleken egentligen är, hur den kan variera och ändra skepnad. Hur den kan kännas, göra ont, göra en lycklig och ibland nästan på samma gång olycklig. En berg och dalbana som pirrar, skrämmer och rycker tag i hela ens själ.

Att få läsa samma mening på ett omslag till en bok kändes som ett lyckligt sammanträffande och jag kände att jag bara måste läsa denna bok, skriven av Oscar Kroon.

Oscar har tidigare skrivit böcker som riktar sig till lite yngre läsare än denna bok gör. Han skriver om ämnen som känns i hjärtat, om det som kan kännas svårt att tala om. Hans poetiska och målande språk gör att man genast dras in i berättelsen och känner sig delaktig i det som sker. Inledningen av Kärleken är att jag vill att du finns är omtumlande och griper tag i mig på ett obehagligt sätt, jag ruskas om och slås av tanken på hur snabbt livet kan förändras. Hur vardagslivet plötsligt kan förvandlas till något skrämmande och ovisst. Hur trygghet kan bytas ut mot otrygghet på ett ögonblick. Att på detta skickliga vis kasta läsaren in i handlingen är imponerande och jag läser vidare med höga förväntningar och en

förhoppning om att saker ska lösa sig till det bästa. För är det inte så att det är hoppet om förbättring som ger oss människor orken att leva vidare trots ovisshet om vad framtiden för med sig? Werner, som huvudkaraktären heter, är 15 år när hela hans liv ställs på ända en kväll då familjen krockar med en flock vildsvin; pappan hamnar i koma och hunden Boye springer iväg. Istället för att prata om det så sluter sig Werner och hans mammas försök att få honom att öppna sig lyckas inte särskilt väl, ej heller hans vänner når fram till honom. Istället är det farmor, en härligt fri kvinna som han diskuterar och funderar ihop med. Vi kan stanna lite vid farmodern; det är så härligt befriande att hon beskrivs som en människa som gör lite som hon vill och inte låter sig styras av omvärldens normer, hon går sin egen väg och deras finurliga och filosofiska diskussioner lyfter verkligen berättelsen. En annan viktig person är Zadie, hon hugger bokstavligen tag i Werner och deras relation fördjupas och en stor del av handlingen kretsar kring dessa två och deras kärlek både i fysisk form och på det intellektuella planet. Romanen har en styrka i att det målas starka kvinnoporträtt fast möjligen skulle moderns karaktär ges mer utrymme. Hon blir mer en bifigur i handlingen. Denna typ av roman är viktig för att den tar känslor och det inre livet på allvar och vågar gå under ytan, det är så viktigt för unga vuxna att deras känslor och tankar blir tagna på allvar; en välkommen bok i bokfloden för unga att haka fast i.

Kärleken är att jag vill att du finns Oskar Kroon Brombergs 2021

Så nära att det bränns , Christina Lindström. B Wahlströms 2021 Omslag:

Så nära att det bränns Christina Lindström B Wahlströms 2021

Så nära att det bränns

Carola Lindström

Christina Lindström är en av Sveriges absolut bästa ungdomsboksförfattare. Hon debuterade 2015 med Hälsningar från havets botten, vilken senare följdes av ett stort antal böcker för både barn och unga.

I höst är hon aktuell med ungdomsboken Så nära att det bränns och det är en passande titel, för det bränns verkligen, precis som det brukar göra i hennes ungdomsböcker.

Så nära att det bränns är ett triangeldrama med tre karaktärer inblandade: Jason, Max och Alice. Jason snattade i kvartersbutiken och satte eld på hamburgarkartonger redan när han var elva år gammal. När han gick på högstadiet var han den självklare ledaren.

Han är våldsam, rebellisk, karismatisk och oemotståndlig. Både killar och tjejer dras till honom. Men livet med honom är hårt och kriminellt, inte minst sedan han började handla med droger. Max var en av de som ingick i Jasons gäng och förfördes av hans karisma. Men han tvingades lämna livet med Jason bakom sig. Han fick nog, men framförallt var det hans föräldrar som fick nog. De hotade att skicka honom till farmor i Danmark om han inte skärpte sig. Han tog chansen, tog tag i skolan igen och började leva ett mer städat liv. Men han kan inte förneka att han saknar gängets gemenskap, kicken och bekräftelsen han fick. Och kanske saknar han framförallt Jason. Alice är också en av de som dras till Jason och hon blev hans utvalda. En av hans utvalda. Hon väntar ivrigt och febrigt på honom, trots att han är kontrollerande, kall och troligen har andra vid sidan av henne. Men Jason är som en drog eller ett gift för Alice och hon kan inte hålla sig från honom. Men så en dag möts Max och Alice av en slump på Fröken Olssons kafé i Göteborg

och förälskelsen är total och omedelbar. Det är dock ingen okomplicerad förälskelse – Jason ser Alice som sin och alla vet att det som tillhör Jason är förbjudet området. Det vet även Max, men precis som han inte kan hålla sig ifrån Jason så kan han inte heller hålla sig från Alice… Så nära att det bränns är en ungdomsbok om vänskap, grupptryck, gemenskap och tillhörighet. Om att vilja sträva mot en trygg och ordnad framtid, men samtidigt lockas av att uppleva kickar som man inte kan få på något annat sätt än genom den totala motsatsen. Det är en skildring av en destruktiv, våldsam relation där kärlek inte är främsta anledningen till att man stannar kvar. Men det är också en fantastisk skildring av den första stora, starka, brännande heta äkta kärleken. Det är alltså många teman i boken och kanske är det lite för många för bokens 271 sidor. Jag upplever att det finns vissa trådar som kanske inte riktigt trasslas ut och att det finns vissa delar jag hade önskat utvecklats vidare. Det finns till exempel två bikaraktärer, Elmer och Sören, som är Max kompisar. De verkar vara två udda, men riktigt sköna killar som det hade varit intressanta att få läsa mer om och lära känna ännu bättre. Jag hade också önskat ett djupare porträtt av Jason. Vi läsare förstår verkligen att de andra karaktärerna trollbinds av honom, men vad är det som får dem att göra det? Och vem är han egentligen? Kanske allra mest saknar jag ytterligare fördjupning i dödsmisshandeln och den kille som blev utsatt för slagen och sparkarna, Amar, för han förtjänar mer än att försvinna bort i berättelsens periferi som det tyvärr råkar bli. Samtidigt finns det också så många delar som verkligen lockar unga i målgruppen, 12 – 15 år, och kanske inte minst kan boken tilltala läsare som känner igen sig i någon av bokens karaktärer. Tonårstiden är jobbig och känslig för många och det kan underlätta att läsa om andra som går igenom liknande saker som en själv för att slippa känna sig ensam med sina känslor. Det där med identitet och grupptryck kan många relatera till och när man läser boken ser man hur lätt det kan vara att hamna på glid, även om man faktiskt har ambitionen att välja annorlunda. Det kan räcka att vara på fel plats vid fel tillfälle. Eller att bli vittne till fel händelse, för att sedan se sig själv bli indragen i en värld man inte borde tillhöra. Därmed är detta också en bok som man med fördel kan läsa tillsammans med ungdomar, kanske som högläsningsbok i klassen för att samtidigt diskutera dessa frågor. Eller varför inte läsa den själv som tonårsförälder eller lärare för att få en inblick i de världar där tonåringarna faktiskt rör sig. Som ni förstår är detta en bok som har många lager, ingångar och vinklingar, vilket gör att boken känns levande och omväxlande. De tre huvudkaraktärerna är sinsemellan ganska olika trots att de förstås har många beröringspunkter. De gestaltas varsamt med olika röster så deras olika karaktärsdrag verkligen synliggörs. Även vuxenvärlden tecknas ovanligt levande, de har sina egna relationsproblem som de dessutom låter gå ut över sina barn, vilket i sin tur påverkar dem på olika sätt och skapar ytterligare dynamik. Tonen i boken är träffsäker och det både bränner och isar samtidigt som det är rappt och humoristiskt. Men Christina Lindström är en skicklig författare och att boken är välskriven är förstås en självklarhet. Det hon gör extra bra är att skildra ungdomarnas språk – dialogerna känns inte bara trovärdiga utan klockrena. Även miljöerna där karaktärerna rör sig skildras fint och realistiskt. Allt detta gör att de många känslor jag känner under läsningen känns äkta och på riktigt, precis som det ska göra i en riktigt bra ungdomsbok.

Foto © Jan Andersson Christina Lindström är författare och gymnasielärare. Sedan 2015 har hon gett ut femton böcker samt medverkat i en antologi. År 2019 vann hon Storytel Awards i ungdomskategorin för romanen Finns det björkar i Sarajevo? tillsammans med inläsaren Martin Wallström

Bibliografi (på B Wahlströms förlag) Hälsningar från havets botten (2015), Leo och klumpen i magen (2015), Leo och datorspelet (2016), Leo och katten som sprang bort (20116), Jack (2016), Nils och Maja på badhuset (2016), Hugo och kepskampen (2017), Leo och de lösa tänderna (2018), Hilda och årets kalas (2018), Nils och Majas båtäventyr (2018), Finns det björkar i Sarajevo? (2018), Välj mig (2019), Hilda och hamsterstölden (2019), Hilda och gymnastikdräkten (2020), Första gången: elva noveller (2020), Så nära att det bränns (2021)

Patrick Persson

Det här är en bok som håller sig kvar länge i minnet efter att den är utläst. Trots sina få boksidor rymmer den en verkligen gripande och spännande historia.

Berättelsen är ganska mörk och som läsare känner man verkligen med Bianca, som denna historia handlar om. Det finns så många olika teman man kan diskutera utifrån boken. Allt från att känna utanförskap till vänskap, förälskelse och att känna skuld och skam.

Bianca är adopterad och kom till familjen som treåring. Hon brottas med sina tankar om att känna sig annorlunda, att inte passa in och att vara ett andrahandsval och omgivningens reaktioner på hennes hudfärg bekräftar det hon känner. Sorgen och skammen kring hennes hemlighet gör att hon går in mer i sig själv, precis som hennes mamma och pappa också verkar ha gjort sedan det värsta hände.

Hon släpper inte någon nära. Inte förrän hon får en arbetskompis på det nya sommarjobbet. Ju djupare deras relation blir desto mer får man veta om vad som har hänt.

Som läsare hade jag dock önskat att jag hade fått några fler kapitel kring det värsta som hände. Författaren hade kunnat utvecklat händelsen mer, enligt mig, men har kanske lämnat det öppet för egen tolkning och fantasi.

Boken riktar sig till unga vuxna och passar bra att läsa på högstadiet eller på gymnasiet.

Det värsta har redan hänt

Det värsta har redan hänt

Det värsta har redan hänt , Marta Söderberg. Lilla Piratförlaget 2021 Omslag: Det värsta har redan hänt Marta söderberg Gilla Förlag/Lilla Piratförlaget 2021

Foto © Ola Kjelbye

Medverkande

Martin Hellström lektor i barnlitteratur vid Linnéuniversitetet Patrick Persson, författare, skribent

Jenny Edvardsson, lärare, föreläsare, redaktör, författare Ann Löwbeer, lärare, språkutvecklare, skolbibliotekarie Johanna Johansson, barnbibliotekarie Karin Cyrén, bilderboksmakare, illustratör, författare Andrea Räder, författare, illustratör Susanne Sandström, redaktör, layout, grafisk formgivn. bibliotekarie

My Grundström, redaktör, bibliotekarie Jessika Berglund, illustratör, författare, skribent Thomas Tidholm, författare Maria Wingsäter, förskollärare Yulia Drobova, bilderboksmakare, illustratör, författare Eva Öhgren, bibliotekarie Margaretha Ullström, universitetsadjunkt, president IBBY Carola Lindström, redaktör, frilansjournalist, skribent Yurong, bilderboksmakare, illustratör, författare Martina Björling, skribent Baharan Kazemi, författare Martin Bensch, bibliotekarie, skribent Elin Jonsson, bibliotekarie, skribent Naoko Machida, bilderboksmakare, illustratör, författare Sunniva Krogseth, bilderboksmakare, illustratör, författare Mia Öström, författare Linda Valle, illustratör, författare, arkitekt Mia Österlund, docent i litteraturvetenskap, universitetslärare Linda Flood, lärare Margrete lamond, skribent Frida Ärlemalm, skribent Lisa Nordlén, lärare i SO, svenska och engelska Thomas Tidholm, författare, poet Maria Jönsson, bilderboksmakare, illustratör, författare Bethan Woollvin, bilderboksmakare, illustratör, författare

Aron Landahl, bilderboksmakare, illustratör

Sandra Parment, bilderboksmakare, författare

Patrick Persson, författare, skribent Maria Jourdanis, förskollärare, skribent Linn J Asplund, skribent, recensent Gwennhael Huesca Reyes, skribent Sara Bäverås, skribent Sanna Haverinen, skribent Emma Terner, skribent Agneta Norrgård, skribent Martin Bensch, skribent, bibliotekarie Alexander jansson, bilderboksmakare, illustratör Sofia Jensfelt, författare Eva Frantz, författare Malin Eriksson Sjögärd, författare, Karin Kajjan Andersson, författare Ganslandt,, illustratör Martina Björling, skribent Maja Kastelic, bilderboksmakare, illustratör, författare Stian Hole, bilderboksmakare, illustratör, författare Kim Fupz Aakesen, författare Jonna Björnstjerna, bilderboksmakare, illustratör, författare Karin Erlandsson, författare Sanna Borell, bilderboksmakare, illustratör, författare

Ur: Jag talar som en flod, Jordan Scott & Sydney Smith. Lilla Piratförlaget 2021