Katt och hund i bilderbok/Susanne Sandström

Katt & hund i bilderbok

Min hund Emelie Östergren Lilla Piratförlaget 2021

Susanne Sandström

Vi arbetade ofta hemifrån, vi spenderade mer tid i hemmet överlag, vi masskonsumerade gulliga djur på TikTok eller räddningsinsatser av diverse djur på The Dodo. Vi var ofta begränsade fysisk kontakt, kanske ensamma och med mer fritid och vi köpte husdjur (eller tillbringade mer tid med dem vi hade). En hund, en katt, en kanin, ett marsvin eller varför inte en pälsbrämad tarantel? Alla presumtiva familjemedlemmar och älskade sådana, inräknade, omsorgstagna i en gemenskap. Många insåg vad ett djurs närvaro medför och motverkar; ett husdjur ger oss ett syfte i vardagen (allt vad det innebär att ta hand om), gör oss mindre ensamma och dessutom tycks de skingra känslor av stress, ledsenhet och oro (det pandemiska tillståndet). Men det här har nog barn i alla tider, instinktivt, vetat om hela tiden. Det är väl där i barndomen känslan för, och kärleken till djur börjar. För de flesta barn betyder ett djur mycket – både gosedjuren och de levande. Och för många barn är önskan att få ha ett eget den största av önskningar. Att barn får ta ansvar för en annan levande varelse, att lära sig att andra (utan eller med liten makt) har behov och känslor är en bra grej. Barn tar med sig detta i mötet med andra, människor som djur. Att ha omsorg om ett djur, gör dem nog både empatiska och ansvarstagande på ett altruistiskt vis. Ibland är det så att man går med ett par speciella glasögon på och bara ser en sak, kanske har jag haft på mig djur-i-barnböcker-glasögon och bara råkat få syn på just dessa, eller är det så att utgivningen av bilderböcker om, med djur (längtan, omsorg, djuretiskt) kommit starkt under 2021 och något speglar vår omättliga längtan efter känsla av gemenskap? Jag har läst ett urval av bilderböcker på temat.

Min hund

Med brukarvänliga kartongsidor kommer, för småttingarna, Min hund av Emelie Östergren. Eftersom den är för just småttingar ska jag inte läsa med blick på Östergrens säregenhet, men vill ändå nämna att den naturligtvis finns även i den här boken: det har mycket med perspektiv och former (som är liksom konstant formbara, på väg att lösas upp, rinna ut, droppa etc) att göra, vardagsföremål och vardagsgöranden som ställs mot fantastik, overklighet, skevhet och skapar en surrealistisk hinna över berättelsen. Nåja, nu

hade jag ändå blicken men vill säga att framförallt är den här boken kul! Den lilla hundägaren, likt en Gulliver i Brobdingnag, har en väldigt stor hund… eller har den stora hunden en liten människa? Hunden är så stor och stark att den – vik ut bokens omslagssidor! – drar omkull buskar och närapå hundägaren som får stå emot så att det blir bromsveck i asfalten. Och ibland måste ta till en traktor som kan gå ut och gå med hunden! Det är roligt, och intressant med överdrifter, och man kan läsa som att allt faktiskt berättas ur barnets perspektiv (och fantasi): ” Jag fick en hund. Först var den liten. Sen blev den stor. Mycket större än jag trodde”.

Den känslan. Så stor blev den att en traktor borde dra den i koppel. Den tanken. Och studerar vi huset där stor och liten bor (visst bor traktorföraren en trappa ner?) får läsaren använda sin fantasi – hur får den stora hunden plats där? Hundpromenader i mörker, eller stora hundar i mörker, kan vara läskiga men i hunden har människan en trofast vän och min hund är ju en högst ordinär hund (som gör sånt hundar gör om än bara i så mycket större mängd och effekt!). På varje uppslag finns detaljer att granska och temat storlek är ju något roligt att klura vidare på och prata om. Vad vore om min hund vore pytteliten?

Följ med mig ut i natten

I mörka natten kan det vara spännande. Kom med så går vi en promenad! uppmanar oss omslagsidans två klotrunda ögon som blir vårt sällskap på den nattliga promenaden. Där ute lyser runda saker. Vi får se efter…Månen lyser stor och rund, vår katt syns knappt i den blåmörka natten men på himlavalvet – tänker nog katten – formerar sig de lysande stjärnorna till stjärnbilden fisken men nej, vänta nu, de rör på sig… nej men det var ju fladdrande fladdermöss! Och där då - vad sitter och lurar i trädet? Då hörs det prassel! Fnassel! Knassel! Vad nu? Vem? Några hungriga? Katt kilar vidare i natten som plötsligt lyses upp med ett Wroom!

Ur: Följ med mig ut i natten, Helen Rundgren & Kenneth Andersson . Alfabeta 2021

Det blir för läskigt för vårt kattsällskap som nu lockas av hemmets varma välkomnande ljus. Det här är en härlig interaktiv bok (det gäller för högläsaren att dramatisera med röst och mimik!) för de minsta barnen som med ljud och ljus (mörker) manas att skärpa sina sinnen. Och kanske se ur en katts perspektiv, vad ser en katt och vad gör huskatten om natten. Helen Rundgren och Kenneth Andersson gestaltar både en katt och en natt på en och samma gång. Boken formligen lyser – om du läser om kvällen och håller upp boksidorna mot en lampas sken framträder alla ljusstarka föremål och djurögon. Realistiskt så det förslår. Och lysande.

Jag är en hund

Jag är en hund är ännu ett mästerverk av den sydkoreanska bilderboksmakaren, tillika ALMA-prisvinnaren, Baek Heena och de som sedan tidigare är bekanta med Heenas böcker kommer att både känna igen bildvärlden och huvudpersonen (och hans lillhusse) här. Heenas konstnärligt avancerade och minutiöst uppbyggda miniatyrvärldar, befolkade med detaljrika figurer i olika material som ljussätts och fotograferas innan bilder väljs att bli bilderbok är här lika magiska som i En fe på badhuset, Moon Pops eller Magiska godiskulor. I Jag är en hund, möter läsarna åter hunden Goosl, och lillhusse Dongdong från Magiska godiskulor. Jag är en hund är en prequel till den boken och nu berättar Goosl själv om när Goosl, åtta år tidigare, kom till familjen. På koreanska heter hunden Goseul vilket på språket betyder dyrbar pärla/glaskula – visst medför det att en liten bro etableras till föregångarens innehåll. Hur tänker en hund? Vad tänker en hund? Ja, det är märkbart att Baek Heena har både kunskap och förståelse för hur en hund förnimmer – en får verkligen känslan för en hunds positiva inställning till allt och alla och att ett hundliv gestaltas! Och Heena gör det med innerlighet och mycket humor i både text och bild. När Goosl kommer till familjen lever fortfarande farmor, vilket ger djup (och förklaring) åt pappans (som jag upplever det) frånvarande sinnesstämning och Dongdongs ensamhetskänslor i Magiska godiskulor där ju farmodern är saknad. I allra högsta grad lever hon när Goosl är valpbesvärlig. Men Goosl och Dongdong, som Goosl i vissa avseenden finner ”helt hopplös” och ”nog måste passa för all framtid”, är de mest trofasta och kära vänner. Att de hör ihop det ser man faktiskt på pärmens insidor, tapeten, för först ser vi i förstoring Goosls pälsprickar och sist Dongdongs pyjamasprickar. Jag ser fram emot att läsa en uppföljare om dessa båda, men bävar för att den kan bli oändligt sorglig. För en enastående bilderbok väcker känslor.

Jag är en hund Baek Heena Tranan/Trasten 2021

Jag är en hund, Baek Heena. Bokförlaget Tranan 2021 Ur:

När barnet fått Jag är en hund högläst för sig kommer det kanske på att det faktiskt vill ha en egen hund.

Jag vill ha en hund

På omslagsbilden till Jag vill ha en hund – det spelar ingen roll vilken! står en flickfigur bredbent och med armarna i sidorna – det är uppenbart att det är hennes uppmanande önskan och att den inte går att vifta bort. En högst påtaglig hundönskan då på sida efter sida sida sedan hundar av olika slag, raser, färger, storlekar, objekt och personligheter, syns (Crowther tecknar sannerligen fram det karakteristiska hos dem). Visst är Kitty Crowthers berättelse en saga? Finurligt för Crowther in sagoelement och alluderar till kända sagor i sin berättelse om hundälskaren Millie. Jag läser sagan om flickan Millie, som är ett vanligt morgontrött och surmulet barn men också (som) en liten prinsessa vars enda önskan är att få en hund. Eller är det i själva verket en prins som önskas? På privatskolan där Millie går är alla flickor (fis)förnärma med dito uppsyn, namn, hundelihundar och hundklubb. I hundklubben DOGS får endast de med egen hund vara med. Så vill en höra till måste en ha hund. Millie är påstridig med tjat och smicker men ständigt blir det nej från en mamma med huvudet ständigt i en tidning. Plötsligt, som magi och mirakel, kan mamman tänka sig hund om den hämtas från ett hundhem för övergivna hundar. Bakom galler står alla övergivna som kan väljas ut, och det spelade ju ingen roll vilken. Men hur ska Millie kunna välja från hopen där några ser hoppfulla ut, några vädjande och några

Jag vill ha en hund Kitty Crowther Lilla Piratförlaget 2021

Jag vill ha en hund, Kitty Crowther. Lilla Piratförlaget 2021 Ur:

bligar misstänksamt? En, långt bak, står med ryggen mot som om den vet att den inte har en chans att bli utvald (den fula ankungen). Just den här lilla åldrade byrackan, som faktiskt lyser på ett alldeles speciellt vis, väljer Millie. Millie får prinsen, Prinsen får Millie. Nu kan Millie gå på festen (balen) med DOGS (Askungens elaka styvsystrar). Men likt ofta sagans huvudperson och underdog, blir Millie där hånad, utskrattad och förödmjukad. Prinsen var kanske inte lösningen… Jag tänker att det kanske i ett ensamt ensambarns önskan om pälsvän också fanns en önskan om gemenskap och att få till-’ höra/ingå i en grupp. När Prinsen förskjutits, förkastats (och likt Askungen lämnat kvar sitt blå sidenband) och sedan, i all sin utsatta litenhet, utsatts för vedermödor inser Millie vad hennes önskan handlar om och vad som har verklig betydelse. Då har både Millie och Prinsen antagit samma orange fluorescerande färg som ett tecken på samhörighet och upplysthet… När en främling/hjälpare därefter plötsligt dyker upp, får Millie, åter igen magi och mirakel, veta att Prinsen är en högst sällsynt och dyrbar hundras med speciella egenskaper – den kan likt Mästerkatten i stövlar tala, skriva och läsa! Millies prins är en sagoberättare och sagan kan så få sitt lyckliga slut: och så levde de lyckliga i alla sina dar. I slutscenen går Millie och Prinsen tillsammans mot solnedgången i en för Kitty Crowther ”typisk” stämning: varm, trygg, ömsint och full av hopp.

Om familjen funderar på att skaffa hund eller en katt så är det finaste en kan göra att likt Millie öppna sitt hem för ett djur som övergivits av en eller annan orsak . Världen är full av övergivna oönskade, oälskade, borttappade, vilsekomna, hemlösa katter och hundar. De behöver alla komma hem.

Idde och den bortsprugna katten, Ellen Ekman. Rabén & Sjögren 2021 Ur:

Idde och den bortsprungna katten

I Idde och Hajen (Rabén & Sjögren 2019) åkte mamma och kattlängtande Idde till ett katthem och hämtade hem skygga Hajen. Hajen gick från hittekatt till bästis. Jag fortsätter att älska karaktären Idde ”the crazy cat lady”, finaste ungen i stan för i Idde och den bortsprungna katten utvidgar Idde sin egen kattkärlek till förståelse och empati för en bortsprungen katt och en annan presumtiv kattälskande ägare. I Iddes kvarter bor det många katter och Idde känner dem alla, deras egenheter, vad de heter och var de vill bli klappade (och var inte). Så när det dyker upp en okänd katt, som trots väder och vind hukar kvar i kvarterets buskar begriper Idde att den där stackaren är vilse och måste komma hem – den får bo hos Idde medan Idde och mamma som skarpaste detektiverna letar reda på var katten hör hemma. Det är innerligt, det är spännande, det är sorgligt och, till slut, alldeles alldeles, härligt förlösande. Ellen Ekman, som också är serietecknare och verkligen kan det här med att teckna gestaltande och seriellt i bild, skildrar i böckerna om Idde realistiskt barnets tankar, känslor och vardag i ett barnnära perpektiv. Visst tycker man mycket om den lilla

Idde och den borsprungna katten Ellen EKman Rabén & Sjögren 2021

Idde och den bortsprugna katten, Ellen Ekman. Rabén & Sjögren 2021 Ur:

Ur: Idde och den bortsprugna katten, Ellen Ekman. Rabén & Sjögren 2021

Katten som inte hade någor namn, Fumiko Takeshita & Naoko Machida. Trasten Förlag 2021 Ur:

familjen och tycker sig känna dem?

Katten som inte hade något namn

Och i en annan del av världen, närmare bestämt i Tokyo i bilderboken Katten som inte hade något namn av Fumiko Takeshita och Naoko Machida finns en annan kattvän och många katter – bland dem en hemlös utan namn. Det är om katt bilderboken handlar, det är katt som berättar och det är katts tankar som förmedlas i text och vars perspektiv i bild läsaren till största del tar del av; katt följer från sida till sida en liten flicka, iklädd röd klänning, röda skor och liten kattväska på inköpsrunda med sin mamma i stadsmiljö. Ibland tycks det som om vi antar flickans perspektiv, vi ser med hennes ögon. Och det

Katten som inte hade något namn Fumiko Takeshita & Naoko Machida Bokförlaget Tranan/Trasten 2021

kommer att visa sig att det är precis det som behövdes – att någon ser, lägger märke till den som är liten och värnlös. Katt trampar genom staden och räknar förundrat och sorgset upp alla katter som har hem, tillhörighet och namn som kommer av egenskaper en husse/matte ser i sin pälsvän. Det är alla katter som någon har omsorg om (”Leos låda – kastas ej!”) och som har givits en identitet.

Katt tänker att det är det han saknar, att också ha ett passande namn.

Hemlös katt.

Smutsig katt

Stick iväg!

Bort! Bort!

Är inga namn. Hitta på ett eget säger tempelkatten – det kan väl inte vara så svårt. Men ett namn är inte grejen. Det är att ges ett namn som är en akt av kärlek, det är att någon vill ropa efter just dig, uttala ditt namn för att just du betyder något.

Katten som inte hade något namn är, i all sin verklighetstrogna gestaltning, precis så sorglig som Den lilla flickan med svavelstickor är men tryggt och fint blir slutet för lilla katt utan namn och för den lilla lyssnarläsaren. Och det är bästa slutet.

Text och bild samverkar rytmiskt och behagligt, så eloge till översättaren

Mariko Takahashi.

Naoko Machidas bildberättande är underbart att betrakta, inte minst för en annan vän av katt (djur) – det här är, ser man, en konstnär som verkligen älskar och känner katter; naturtroget, in till minsta fluffiga hårstrå och blänkande öga, återges varje katt med personlighet och karaktär.

Och det är, tänker jag realismen i illustrationerna, som förstärker det sorgliga i berättelsen (även om verkligheten är grymmare) och får läsaren att känna med katt under hela katts vandring fram till kom! Kanske är det bokens viktiga budskap. Ta hand om de djur som inte har ett namn och ännu mindre ett hem. De som har ett hem gör man säkrast i att

Hundtjuvarna

Huvudpersonen Gordon vill ha en hund men typiskt nog är pappan i familjen allergisk mot ALLA djur. Känslan för djur, och speciellt då hundar, delar Gordon med bästisen Aina. I brist på egna hjälps de åt att gå ut med kvarterets och grannarnas ALLA hundar. Till mattars och hussars glädje...och lättnad. Men för barn föreligger högst troligen ett mer egoistiskt perspektiv och då är det lätt hänt att begäret och längtan efter en egen hund tar över hand. Om man vill ha en kan man då inte bara tjuva en annans hund? Jo men det kostar i skuldkänslor lär vi oss i Hundtjuvarna. När Gordon och Aina tjuvat snott Luffe, och trots boandet, pyntandet och all omsorg – för de är ju hundälskare! – inser att Luffe inte är det minsta glad i att ha ”flyttat” blir de som mjuka i hjärtat. Är de mindre hundälskare och mer som hundtjuvar nu? Gordon och Aina inser att man absolut inte kan sno någons gulliplutt och Luffe återbördas till en intet ont anande matte. Slutet gott allting gott och de hamnade inte i fängelse och lite kul hade de ju ändå haft (Luffe också väl?). Hundtjuvarna omfattar ett moraliskt dilemma, om vad som är rätt och fel, som det visst går att prata med barn om, men mer är det en både fantastiskt rolig och ömsint skildrad berättelse om barn som är mer än förtjusta i hundar och gärna vill ha en egen. Texten är full av barnlogiska komiska kommentarer och i språk (valet av ord) finns ett tempo och dramatiskt driv. Och samtidigt berättar Marcus Gunnar Petterson om allt det som inte texten gör: hur alla människor och hundar (många individuella!) ser ut, kläder, miljöer, årstid, tid på dygnet; visar känslor och tankar, samtalar med det humoristiska i texten (så blir det än mer finurligt) – ja ger hela berättelsen liv och färg faktiskt. Och nu ibdagarna kom med posten Maria Altés Ny i stan som jag som hastigast läst. Den handlar om en hemlös hund, och på ett plan, om att komma ny till en plats (stad/

Johanna Thydell & Marcus Gunnar Pettersson . Rabén & Sjögren 2021 Hundtjuvarna, Ur: Hundtjuvarna Johanna Thydell & Marcus Gunnar Pettersson Rabén & Sjögren 2021

Ur: Hundtjuvarna, Johanna Thydell & Marcus Gunnar Pettersson . Rabén & Sjögren 2021