Naturens hämnd/Susanne Sandström

Naturens hämnd

Susanne Sandström

Människan skövlar, utarmar och utnyttjar natur och djurliv – människan är största hotet för jordklotet. Miljö/klimatkrisen, miljöproblemen, flera härjande virus är naturens hämnd (enligt vissa).

Medvetna bilderboksmakare ser att dylikt behöver sina böcker.

Lisen Adbåge och Emma Adbåge tycks föra ett samtal kring de viktiga frågorna i sina : Emma Adbåge satte fingret rakt på människans dumhet och estetiska förhållningssätt till natur i Naturen (Rabén & Sjögren 2020).

Och så svarar Lisen Adbåge med Furan. Och här är det sannerligen ”Varning för rys!” Direkt anger omslaget tonen och säger något om innehållet i boken. På omslaget står en familj tätt tillsammans, med ansikten som avspeglar skräck/rädsla, nedanför en hög fura som antar mänskliga drag - lyfta armar/ grenar som beredd till strid. Bakom furan hukar sig ett rätvinkligt hus av släthyvlade plankor där skorstenen blir till ett utrops- och varningstecken, och dörren en öppen skrikande mun. Bilen på väg ut ur bilden indikerar reträtt - dags att fly!

Vilka är människorna? Dom är vi.

De har drömmar, de letar drömhus, de vill flytta ut på landet; stressa ner, hitta sig själva, meningen med livet, kanske sätta surdegar och baka i vedeldad ugn

Furan, Lisen Adbåge. Rabén & Sjögren 2021 Ur: Furan Lisen Adbåge Rabén & Sjögren 2021

Furan, Lisen Adbåge. Rabén & Sjögren 2021 Ur:

I boken en familj som finner sitt drömhus. Först ut med det gamla. Nytt och fräscht. Bort med gammalt hus och gamla träd. Mamman den vana trädfällaren fäller furor i rasande fläng. Men inte utan motstånd - det är som om furorna “håller emot och barken skriker” I bild ses blod sippra fram. Träden, som sågas till, och hyvlas ska bli deras ”nystart”, huset med inredning som ska svara mot deras drömmar. En fura lämnas kvar. Tills de upptäcker att den kvarvarande furan kastar en skugga. Där rök den med ett vrål. På uppslaget där de sågar och bygger står furan en bit från huset; på nästa uppslag ses furan tätt intill fönstret som om den står och bligar in på familjen. När sista furan sågats

Furan, Lisen Adbåge. Rabén & Sjögren 2021 Ur:

upp kvarstår en hög med stubbar och grenar som med blod droppande sträcker sig mot huset…och sakta men säkert trappas den obehagliga stämningen upp. En uppspikad tavla på husets furuvägg genererar ljud och blod som sipprar ut – ”trä är ett väldigt levande material”. Som människor kan säga och mena att det ser levande ut… utan att inse att det faktiskt har levt som träd, Snart är huset konstant fullt av barr… och familjen hör grenar röra sig mot fönstren och kottar falla mot taket trots att alla furor är borta. Naturen invaderar huset och familjen, mer och mer tar naturen över ja till slut till och

med övermannar människorna – människorna är på väg att bli furor, ett med naturen så att säga. Så är det nästan alltid är i skräckfilmer, att hotet närmar sig sakta, att de utsatta/offren först bortförklarar, och när de väl kommer till insikt är det för sent. Adbåge behärskar sannerligen de klassiska skrämteknikerna från skräckfilmen. Barnet frågar om de kommer att dö och pappan svarar med en smått nationalromantisk hejarramsa: ”Inte ska vi dö. Här ska vi leva och här ska vi bo, här ska vi växa och här ska vi…gro”. Läsaren som ligger steget före har vetat en lång stund vart den här hemska (men på samma gång smart roliga) historien är på väg och väntar på upplösningen. Adbåge låter familjen betala för det de gjort orätt mot naturen, mot furorna, i ett öga för öga, tand för tand-straff. Slutet gott? Nä för som många vet så upprepar sig historien alltid… Jag överförtjust i Lisen Adbåges absurda,makabra, otäcka (för det finns ett stort korn av sanning här) och väldigt humoristiska och tankeväckande bilderbok om hur (vissa priviegierade) människors drömmar om ”nystart” och ”bo nära naturen” krockar med människans faktiska inställning till naturen. Adbåges suggestiva bilder, i naturfärgade toner, är de som åskådliggör allt och skapar kuslig stämning. Tycker vissa barn att det är för läskigt? Vad läser barnet in, förstår de? Klokt har Ulla Rhedin, bilderboksdoktor, sagt ”barn har inget vuxenbehov att ”förstå”, har inte ens aning om att de inte ”förstår”, eller att det finns olika sätt förstå på. De förstår alltid, men på sitt eget sätt”. Och Gro Dahle menar att boken ska vara livsfarlig annars kan det kvitta (Svenska tecknare 2013). Fura låter faktiskt lite som furie, som i den romerska mytologin är en hämndgudinna som fördriver de som begår orätt. Fura som furie. Och jag tänker att Adbåges Furan kan läsas som en allegori över samtidens/människornas utarmande och missbruk av naturresurser (ofta för att upprätthålla en livsstil). Budskapet? Det är dags att sluta!

Ur: Furan, Lisen Adbåge. Rabén & Sjögren 2021