Är fackböcker en del av barnlitteraturen? Anna Karlskov Skyggebjerg

Är fackböcker en del av barnlitteraturen?

Tidigare publicerad: Anna Karlskov Skyggebjerg (2011) Er fagbøger en del af børnelitteraturen?, Barnelitterært Forskningstidsskrift, 2:1, DOI: 10.3402/blft.v2i0.5836

Anna Karlskov Skyggebjerg översättning: Susanne Sandström

Begreppet barnlitteratur har under de senaste årtiondena kommit att betraktas som synonymt med skönlitteratur för barn. Tongivande forskare som Maria Nikolajeva (Barnbokens byggklossar, 1998) och Torben Weinreich (Børnelitteratur mellem kunst og pædagogik, 2004) har definierat barnlitteratur som skönlitteratur skriven för och/eller publicerad för barn, och även inom det barnlitterära utbildningssystemet, där båda dessa forskares böcker läses, har fokus legat på skönlitteratur.

Internationella översiktsverk som Peter Hunts International companion encyclopedia of children´s literature (2004) och Jack Zipes The Oxford encyklopedia of children´s literature (2006), inkluderar artiklar om facklitteratur, men det primära forskningsintresset för barnlitteratur är riktat mot skönlitteratur. Det publiceras proportionellt sett fler böcker och artiklar om skönlitterära genrer, författarskap och verk än om facklitterära dito, även om man tar med i räkningen att det (i Danmark) ges ut tre skönlitterära barnböcker på varje facklitterär utgivning (Rasmussen 2005). Att forskningen åsidosatt fackböckerna hänger sannolikt samman med att barnlitteraturforskningen traditionellt sett har hämtat sina metoder från den allmänna litteraturforskningen, och att den allmänna litteraturforskningens metoder utarbetats för analys och förståelse av just skönlitteratur. Inom den allmänna litteraturforskningen har man för övrigt också mest intresserat sig för skönlitteratur, dock har man både i Norge och Sverige (men inte i Danmark) haft stora nationella forskningsprojekt om facklitteratur. I Danmark har, under senare år, en specifik syn på barnlitteratur som ordkonst präglat forskningen. En av de mest betydelsefulla och lästa barnlitteraturforskare inom det danska utbildningssystemet är Bodil Kampp, som med inspiration från litteraturvetenskapen framhållit att barnlitteratur i likhet med annan litteratur är ”existentiella problemställningar som formuleras i ett fiktivt universum och med ett konstnärligt utarbetat språk” (Kampp, 2002). Kampp är medveten om att hennes definition långt ifrån gäller all barnlitteratur, och att det med dessa exkluderande premisser endast återstår ett förhållandevis smalt barnlitterärt material, som bland annat kännetecknas av språkliga och berättartekniska experiment Kampp framhåller att just denna form- och innehållsmässigt komplexa barnlitteratur berättar i jämnhöjd med det samtida barnet; ett barn som anses vara kompetent nog att agera i komplexa litterära och samhällsmässiga sammanhang. Bodil Kampps karakteristik för det fenomen som hon själv benämner ” den nya komplexa barnlitteraturen” kan ses ingå i en legitimeringsprocess, och hennes förespråkande av den här barnlitteraturens konstnärliga kvaliteter har fått genomslag i förmedlingen av barnlitteratur, speciellt inom det danska skolsystemet. Det råder inget tvivel om att Bodil Kampp, och andras forskning om den så kallade komplexa barnboken, har påverkat förmedlarnas föreställning om barnlitteratur i riktning mot ett erkännande av denna litteraturs släktskap med den övriga skönlitteraturen. Nackdelen med den exklusiva och konstnärligt orienterade barnlitteraturdefinitionen är emellertid att det lätt förbises att en mycket stor del av bokutgivningen för barn – i ett historiskt och i ett samtida perspektiv – har som uttalat mål att förmedla kunskap om världen i en saklig och lättillgänglig form. Den kunskap som förmedlas, hämtas från olika ämnesmråden, inte minst från zoologi, humanbiologi och tekniska vetenskaper. Den här typen av barnlitteratur har rötter tillbaka till den tidigaste barnlitteraturen, tex Johan Amos Comenius Orbis sensualium pictus (1658), och kan sägas omfatta en föreställning om barnet som kunskapstörstande och informationssökande. Den här artikeln utgår från en definition av barnlitteratur, där ordet litteratur används i dess vida och inkluderande betydelse. Litteratur hänvisar här till något som är skrivet (litteratur kommer från latinets ”littera”, bokstav). Syftet är att synliggöra, definiera och undersöka fackböcker för barn. I vetenskapliga sammanhang är detta fält i det närmaste ett outforskat område i Norden (ett undantag är Nina Gogas avhandling Kunnskap og kuriosa från 2008), medan det i Tyskland och Storbritannien finns en större forskningstradition. En stor del av forskningen i facklitteratur är knuten till förmedling och läsforskning, dvs att perspektivet i högre grad är riktat mot litteraturval och lässtrategier än mot fackböcker som en särskild barnlitterär genre med tillhörande underavdelningar. I den här artikeln kommer jag att diskutera definitioner och karakteristika för fackböcker för barn utifrån den forskning som gjorts. Jag kommer även att titta på böcker om zoologi av Bent Jørgensen och Birde Poulsen, speciellt Om natten (2005). Jag kommer att undersöka den kunskapsförmedling som tar plats i just denna bok, men också utifrån ett bredare perspektiv finna sätt hur man kan analysera, diskutera och värdera sådana böcker.

Genredefinition och karakteristika

Fackböcker för barn kan räknas till kategorin facklitteratur, som bl.a. även omfattar vetenskaplig litteratur och journalistiskt förmedlade verk för vuxna läsare. Facklitteratur definieras ofta i ett motsatsförhållande till skönlitteratur, vilket språkligt kommer till uttryck i den engelskspråkiga sekundärlitteratur som använder sig av begreppen fiktion och icke-fiktion. I Linnea Hendricksons artikel i The Oxford encyclopedia of children´s literature kännetecknas fiktion bl.a. av användande av narrativa tekniker och att den hänvisar till en språkligt konstruerad verklighet, medan icke-fiktion anses ha ett inte så bearbetat språk, en enklare form och ett mer förpliktigande förhållande till den empiriska verkligheten. I det danska Leksikon for børnelitteratur är texten om facklitteratur ganska kort, och definitionen lyder: ”inte påhittade texter, som skildrar ett sakförhållande” (Sønsthagen och Weinreich 2003). Ingen av de nämnda definitionerna av icke-fiktion/facklitteratur är vidare tillfredsställande då det, även om facklitteratur inriktar sig på faktiska upplysningar och är mer målinriktad i sin kommunikation än skönlitteratur, kan uppmärksammas att facklitteratur precis som skönlitteratur är beroende av språklig förmedling och därmed är en konstruktion. Och som den brittiska forskaren i fackböcker för barn, Helen Arnold, påpekar ger även fackböcker uttryck för någons förtolkning av ett ämnesområde (Arnold 1992). Linnea Hendrickson medger dock också i sin artikel, att viss nyare icke-fiktion använder just narrativa tekniker, vilket utmanar motsättningen mellan icke-fiktion och fiktion (Hendrickson 2006). Att betrakta förhållandet mellan facklitteratur och skönlitteratur som ett enkelt motsatsförhållande leder till en alltför stereotyp uppfattning av de båda kategorierna. När det kommer till fackboken för barn kan ett sådant synsätt innebära att man förbiser mer experimenterande böcker, då mångtydighet, mångfald i uttryck och språklig variation uteslutande anses tillhöra skönlitteraturen. I fackböcker för barn används ofta fiktiva personer, ramberättelser och inbäddade dokument/personliga historier. Därmed närmar sig en del fackböcker de skönlitterära böckerna, och således blir den bibliotekariska kategoriseringen av dessa fackböcker ofta lite slumpmässig (alltså om en bok i Dewey decimalklassifikation hamnar under barnfackböcker eller placeras under skönlitteratur för barn). Genre-kategorier är inte vattentäta boxar som existerar åtskilda från varandra, och det är därför bara naturligt att det finns ett antal olika blandformer, som är svåra att placera in i de system som är tänkta att vara en hjälp i den praktiska förmedlingen av barnlitteratur. Fackböcker för barn skiljer sig från den vetenskapliga facklitteraturen och från traditionella läroböcker genom sin popularisering av ämnen. Många fackböcker för barn använder sig, som tidigare nämnts, av berättartekniska element som är bekanta från skönlitteraturen och man kan därför diskutera om termen ”fackböcker för barn” är den mest precisa. Inom den tyska forskningstraditionen talar man om ”kinder- und jugendsachbücher” (Gruben 2006), och i engelskan används bl.a. termen ”children´s information books” (Mallett 2004). I båda språken skiljer man därmed barnfackböckerna från annan facklitteratur och betonar samtidigt två väsentliga egenskaper för genren: 1) att böckerna förmedlar en sak eller ett ämne och 2) att böckerna först och främst har till syfte att informera/upplysa läsaren om det ämnet. På danska skulle dock ordet sakböcker (efter tyskans ”Sachbücher”) skapa associationer till sakprosa, som ofta används om journalistiska genrer, och ordet informationsböcker skulle kunna ge associationer till teknisk litteratur och bruksanvisningar. Det svenska ”faktaböcker” (Furuland och Örvig 1990, Gómez 2008) kan översättas till danska, och ordet fakta används också av förlagen som genreangivelse på några faktaböcker (tex ”Gyldendal fakta”). Ordet fakta kan dock missriktat signalera att böckerna berättar en absolut sanning och det är det mycket sällan tal om. Därför anser jag att det är mest lämpligt att fortsatt tala om fackböcker för barn. Gruppen fackböcker för barn omfattar många olika böcker för barn om historiska förhållanden, teknologi, abstrakta begrepp, kulturfenomen och natur samt olika former av uppslagsverk. Min definition av fackböcker för barn inbegriper inte regelrätta läromedel eller böcker utgivna i ett specifikt skolämne. Fackboken för barn skiljer sig inte bara från läroböcker vad gäller själva läskontexten; läromedel har utformats med syfte att följa målbeskrivningarna för skolämnena, vilket påverkar deras förmedling och inbjuder till analys som tar hänsyn till dessa mål. Man kan naturligtvis inte en gång för alla fastslå en viss boks användning i praktiken, och fackböcker för barn kan ofta användas i en undervisningssituation. Min avgränsning av genren bestäms av om böckerna är utgivna avsedda för klassundervisning i ett skolämne (och då talas det om läromedel), eller om böckerna är utgivna avsedda för individuell eller gemensam fördjupning utanför ett specifikt institutionellt sammanhang. Fackböcker vänder sig såväl till de yngsta läsarna, för vilka det ges ut pekböcker, som till de äldsta läsarna som kan fördjupa sig i ämnen som filosofi, sexualitet och historia. En fackbok för barn förmedlar en lättillgänglig kunskap om något ämne som lämpar sig för målgruppen, vilket innebär att man ofta minskar ämnets komplexitet. En mycket stor andel av fackböckerna vänder sig till barn i förskoleålder eller i tidig skolålder. Det är de så kallade bildfackböckerna som kännetecknas av många illustrationer på sidorna. Sedan 1950-talen har de fotografiska böckerna utgjort en stor del av fackböckerna, vilket tycks gälla för samtliga nordiska länderna (Gómez 2008), men fackböcker kan på samma sätt som de skönlitterära böckerna innehålla en mängd olika illustrationstekniker. Mot bakgrund av ovan diskussion vill jag påtala vikten av att vi har en bred förståelse av begreppet facklitteratur när vi talar om fackböcker för barn. Böckerna utgör en mångskiftande skara, både när det kommer till ämne och målgrupp. I den här artikeln talas det specifikt om facklitteratur i bokform, men facklitteratur för barn finns naturligtvis även i andra både tryckta och elektroniska medier tex tidningar, tidskrifter och på internet. Facklitterära texter, för mig, har det gemensamt att de skildrar ett ämne eller ett sakförhållande och att framställningen har ett bildande syfte. Till detta kan dock andra syften som tex underhållning eller nöje läggas. En facklitterär text vilar lika lite som en skönlitterär text på neutral grund. Någon har vid något tillfälle valt ut och tillrättalagt stoffet, valt perspektiv och framställningsform, och det är inte minst dessa val och bortval, som är intressanta att framhäva i en analys.

Textanalys av fackböcker för barn

Det finns inget analyssätt som är specifikt utformat för fackböcker för barn. Om man tittar närmare på analys av skönlitteratur för barn inom forsknings- och utbildningsvärlden, synes den – åtminstone i Danmark ¬– speciellt ha präglats av nykritik, receptionsestetik och narratologi (Christensen 2006), men ingen av dessa riktningar har använts till att tolka och förstå fackböcker. Orsaken är sannolikt att fackböcker för barn ofta betraktas som enkla texter, vars kommunikation också låter sig beskrivas utifrån enkla förståelseramar. I Barnbokens byggklossar inleder Maria Nikolajeva med att utesluta fackböcker från sitt analysmaterial, eftersom fackböckerna har egna förutsättningar och egen estetik (Nikolajeva 1998). Men enligt Elsa Gómez kan Nikolajevas narratologiska perspektiv med fördel användas på fackböcker (Gómez 2008). Gómez menar att de narratologiska kärnbegreppen som berättarperspektiv, fokalisering och implicit läsare är lika relevanta i förhållande till fackböcker som till skönlitterära böcker, och Gómez efterlyser således också ett ökat fokus på fackböckernas estetiska sidor. Ståndpunkten är synnerligen intressant, och det är mot den bakgrunden beklagligt att Gómez själv inte visar hur det skulle kunna göras utan enbart hänvisar till en svensk avhandling som inte är helt tillgänglig. I sin avhandling Kunnskap og kuriosa (2008) har Nina Goga analyserat tre barnlitterära textsamlingar, som omfattar ett ”brett och kuriöst ämnesregister och en rad olika (fack)litterära kortformer som encyklopediska lexikonartiklar, anekdoter, aforismer, epistlar och biografiska essäer” (Goga 2008). Som framgår av citatet har Goga ett varierat texturval, och skillnaden mellan fack- och skönlitteratur är parentetisk, dvs underordnad avhandlingens vetenskapliga spörsmål om kunskapsorganisering och kunskapssyn samt exempelvis betydelsen av kroppsliga erfarenheter, rummets betydelse och val av metaforer i de analyserade böckerna. Med hjälp av filosofin och allmän litteraturteori ställer Goga en rad textanalytiska frågor, som traditionellt ställs till estetiska verk för vuxna, och därmed medverkar hon till att bryta med en snäv uppfattning av barnlitteratur i allmänhet och barn(fack)litterära kortformer i synnerhet. Goga argumenterar för att synliggöra de icke-narrativa texterna inom barnlitteraturen. Hon framhåller att den tidigare barnlitteraturforskningen har utarbetat analysstrategier i förhållande till berättelser men har försummat att utveckla verktyg till att förstå andra texttyper. Gómez och Goga argumenterar på olika sätt vikten av textanalys i förhållande till fackböcker för barn. Liksom Goga menar jag att det är nödvändig att använda en pragmatisk närläsning som metod för att komma närmare en förståelse av vad fackböcker för barn är och vad de kan användas till. Min läsning av fackböcker har bl.a. inspirerats av nykritikens intresse för verket som en helhet med form och innehåll och av receptionsestetikens intresse för de berättar- och läsarpositioner som texten innehåller. Jag anser inte det vara relevant att tillämpa en fast schematisk analysmodell på fackböckerna, utan försöker forma varje textanalys utifrån de frågor som den enskilda texten väcker. Samtidigt är det ofta intressant att jämföra förmedlingen i den enskilda texten med de oskrivna konventionerna inom genren. I regel bör det textanalytiska arbetet med fackböcker, enligt min uppfattning, beröra både textens avsikt, läsartilltal, innehåll och estetik.

Vilken kunskap presenteras och varför? På vilket sätt är den presenterade kunskapen organiserad? Vem vänder sig texten sig till? Hur visar sig berättarrösten? Vilket språk och vilken metaforik används i framställningen av ämnet? Vilka slags illustrationer presenteras, och hur fungerar de tillsammans med texten? I regel bör det textanalytiska arbetet med fackböcker, enligt min uppfattning, beröra både textens avsikt, läsartilltal, innehåll och estetik. Vilken kunskap presenteras och varför? På vilket sätt är den presenterade kunskapen organiserad? Hur fungerar den här fackboken i förhållande till andra exemplar (och normer) inom samma underavdelning?

Djurliv enligt Bent Jørgensen och Birde Poulsen

Böcker om zoologi utgör en betydande del av utgivningen av fackböcker för barn. Det är inte enbart ett danskt fenomen. Enligt Elsa Gómez står böcker om natur och djur för 20-30 procent av den svenska utgivningen. Denna procentsats har varit någorlunda konstant sedan 1950-talen (Gómez 2008). Siffrorna är förmodligen giltiga även för Danmark. Här är det speciellt böcker om lantbruksdjur och vilda djur som kan sägas utgöra en inofficiell ämneskanon inom fackboksområdet. Bent Jørgensen, tidigare direktör för Köpenhamns Zoo, har sedan 1980-talet skrivit åtskilliga fackböcker för barn om olika zoologiska ämnen. Han har bl.a. gett ut en rad böcker tillsammans med illustratören Birde Poulsen: Naturens jättar (1997) [översättning Stefan Casta], Märkliga djur (1998) [översättning Helen L. Lilja], Naturens jägare (1998) [översättning Christina Westman], Djurens familjeliv (1999) Småkryp (2001) [översättning Ann-Mari Edner], Djurens språk (2002) [översättning Ann-Mari Edner] och Om natten (2005) [översättning Ann-Mari Edner]. Jørgensen och Poulsens böcker har valts då de är karakteristiska representanter för en tradition där kunskapsförmedling kombineras med en genomtänkt estetisk komposition i språk och illustrationer. Böckerna har (förmodligen inte minst på grund av illustrationerna) fått en mycket stor spridning. De har tryckts i åtskilliga upplagor (inklusive bokklubbsutgåvor) och översatts till flera språk. Jørgensen och Poulsens böcker vänder sig i allmänhet till en bred målgrupp: läsarna eller lyssnarna bjuds in till fördjupning, och de förutsätts ha ett visst tålamod och förmåga att tänka abstrakt. Samtidigt är böckerna organiserade på ett sätt som gör det möjligt att läsa om varje djur för sig. Man kan tänka sig separata textstycken höglästa för en grupp förskolebarn, som intresserar sig för ett enda djur, och man kan tänka sig skolbarn som själva läser delar av eller hela böcker. Böckerna är inte uttalat läspedagogiskt tillrättalagda, men deras syntax är enkel och texter är indelade i korta avsnitt. Textbildningen är logisk och illustrationerna stärker texten med ett varierat uttryck. Birde Poulsens akvareller är ofta naturalistiska, samtidigt som de är uttrycksfulla och tolkande i förhållande till ämnet. Storleksförhållanden och proportioner är inte givna på förhand, och det fokuseras på specifika detaljer för varje djur. Både stora och små djur visas i karakteristiska situationer och kroppsställningar, och ofta visas också djur i rörelse. Färgkontraster har använts där det är möjligt, och Birde Poulsen har valt att arbeta med hela uppslag, så textavsnitten har placerats i förhållande till illustrationerna och inte i fasta block. På så sätt liknar böckerna andra nyare bilderböcker, både fack- och skönlitterära. Boken Om natten (2005) är särskilt intressant, då ett ovanligt tvärfackligt förhållningssätt kommer till uttryck i den. I boken blandas astronomiska, psykologiska, folkloristiska, medicinska, botaniska och zoologiska aspekter på natten. Tonvikten ligger på zoologin, men denna undersöks följaktligen i en bred kontext, där ämnet natt belyses från många olika ämnesmässiga synvinklar. Inledningen har rubriken ”Världen om natten” och här ställs en rad frågor som boken kommer att besvara. Dessa täcker nattliga fenomen som månen, stjärnor, sömn, dröm, vidskepelse, växter och i synnerhet då djur som är vakna på natten. Sammanfattningsvis rör sig boken mellan många olika ämnen, och det ges otroligt mycken information på relativt få sidor (bokens omfång är 48 sidor inklusive omslag). Om man bara ser till ämnet zoologi är det i sig omfattande. De djur som det är speciellt fokus på är katt, mus, uggla, igelkott, nattfjäril och lysmask, fladdermus och olika fåglar. Dessa djur har alla fått ett eget dubbeluppslag, medan andra djur omtalas kortfattat i ett avsnitt om djurs sömn. Genast kan man alltså konstatera att boken förmedlar en bred (och ytlig) kunskap om ett stort (tvär) fackligt område, men att samtidigt används det ämnesmässiga perspektivet till att avgränsa och sortera ämnet. Utgångspunkten är en undran över natten som fysiskt och psykiskt fenomen. Boken uppvisar en otraditionell kunskapsorganisering med sin tvärfacklighet och sitt brott mot traditionella uppdelningar inom specifika kunskapsområden. Djuren har tex inte valts och delats in utifrån djurart, utan enbart utifrån sina beteenden i natten. Boken skiljer sig också från andra zoologiska fackböcker genom att lägga mindre vikt på mekaniska upplysningar om storlek, vikt, föda, ålder, bostad, dräktighetsperiod och uppfödning och istället fokusera på livet om natten, och då tex syn, hörsel, läte, karakteristiska rörelsemönster, jaktvanor och sömn. Fakta som presenteras varierar från djur till djur, och förmedlingen sker i form av sammanhängande prosatext (och t.ex. inte i kolumner eller rutor). En variationsrik språklig förmedling har således prioriterats högre än en systematisk presentation med tonvikt på jämförbara fakta om varje enskilt djur, vilket annars är vanligt i många fackböcker för barn. Det uttalade syftet med boken är att belysa och utforska ämnet (natt) men själva belysandet och utforskandet inbegriper inte uteslutande saklig och verifierad fakta, och således skiljer sig boken från många andra speciellt naturvetenskapliga fackböcker. Formuleringar som uttrycker en kunskapsmässig osäkerhet (tex ”man räknar med…”, ”man tror…”, ”man vet inte, men…”, ” och ”kanske…”) är vanligt förekommande och understryker det utforskande projektets tankeväckande karaktär. Bokens berättare är fascinerad av nattliga fenomen och vill förundras tillsammans med läsaren. Bokens oskrivna syfte tycks vara att genom utforskning ytterligare stimulera den potentiella läsarens fantasier om mörkret och natten. Snarare än att förklara och avmystifiera natten vill boken bekräfta den uppfattning läsaren har om ämnet. Berättaren intar därmed en dubbel roll: å ena sidan ställer den sig osäker och frågande i förhållande till ämnet (och visar på så sätt solidaritet med den förmodade barnläsaren). Å andra sidan visar berättaren sig ha auktoritet över ämnet genom att förmedla en mycket specialiserad kunskap om livet på natten. Det gäller framför allt de zoologiska avsnitten, men även i dessa avsnitt eftersträvas en anknytning till den förmodade läsarens erfarenhetsvärld. Djur jämförs med människor, och mänskliga förhållanden betecknas med pronomen i första person plural, alltså med ett ”vi” och ”oss”. Överallt annars i boken används tredje person, men första person plural används alltså undantagsvis till att skapa gemenskap mellan berättare och läsare. Det är synligt i t.ex. avsnittet om ugglan:

”Den viktigaste delen av en ugglas öra finns inne i huvudet. Det är innerörat – den del av örat som vi människor kan få öroninflammation i. De flesta djur har – precis som vi – två inneröron som är likadana. Men det har inte ugglorna. Det är stor skillnad mellan deras höger- och vänsteröron. Det gör att en uggla kan skilja på det som den hör med sitt högra öra och det som den hör med det vänstra. Därför kan den snabbt räkna ut om ett ljud kommer från höger eller vänster eller rakt framifrån. […] Man tror att en uggla hör tusen gånger bättre än vi. Så även om det är mörkt kan en mus inte gömma sig för en hungrig uggla.” (Jørgensen 2005, 24. Översättning Ann-Mari Edner)

Innehållet är språkligt bearbetat, så att fakta om ämnen framstår som relevant och förståelig (via jämförelse med mänskliga förhållanden). Den sista meningen i textavsnittet ovan bidrar dessutom med en dramatisk dimension, då det där fokuseras på förhållandet mellan uggla och mus. I meningen har perspektivet flyttats från ugglan till den maktlösa musen, och det vädjar till läsarens medkänsla (senare står det: ”musen har inte en chans gentemot ugglan”). Intill det citerade textavsnittet finns en illustration av en snöuggla som svävar i luften med en mus i näbben. Birde Poulsens akvareller innehåller sin egen dramatik. Snöugglan balanserar framåtböjd och med utslagna vingar, och dess skarpa klor griper lätt fast i en trädstam. I näbben håller den en mus i nackskinnet. Uppenbart arbetar ugglan hårt för födan, medan musen kämpar för sitt liv. Bildens bakgrund består av ett murket träd och en blåsvart natthimmel, som skapar kontrast till den majestätiska vita ugglan. Nattens skog framställs på uppslaget som en plats för jakt, kyla och brutalitet (mot den oskyldiga musen). Uppslaget fungerar som ett konkret visuellt exempel på tankeväckande förmedling, och fackboken visar sig vara allt annat än en neutral och anonym text. Den bär tydliga drag av både innehållsmässiga och språkliga prioriteringar och medvetna visuella val. I syfte att lyfta barnlitteraturens status har barnlitteraturforskningen i Danmark och det övriga Norden under de senaste årtiondena haft blicken riktad mot den konstnärligt orienterade skönlitteraturen, och flera bibliotekarier, skolbibliotekarier, lärare, pedagoger och förläggare har delat forskarnas entusiasm över den nyare barnlitteraturens språkliga och berättartekniska experimenterande. Begreppet litteratur har med denna blick blivit en kvalitetsstämpel som endast gäller för en liten del av barnboksproduktionen. Forskningen i avantgardistisk barnlitteratur har verkat för att vidga horisonten både inom och utom det barnlitterära fältet, och att döma av antalet böcker och artiklar om ny experimenterande barnlitteratur har projektet varit lyckat. Oavsiktligt har emellertid detta forsknings- och förmedlarmässiga fokus medfört en blind fläck vad gäller fackböckerna. Ovanstående analyser visar att områden som ämnesmässig prioritering och fördjupning, förmedlingsstrategi och populariseringsgrad generellt sett är värda att titta närmare på i förhållande till fackböcker. Att fackböcker för barn är en förbisedd genre är beklagligt av flera orsaker. För det första skulle en större uppmärksamhet av ämnet kunna ge både forskare och förmedlare av barnlitteratur fler redskap att analysera och värdera fackböcker för barn med. För det andra skulle en granskande hantering av fackböcker för barn kunna ge författare och förlag ett incitament eller blott en ökad medvetenhet, så att det på sikt produceras fler böcker med både faktamässiga och förmedlingsmässiga kvaliteter. För det tredje skulle ett erkännande av fackböcker som en del av barnlitteraturen ge barnläsarna samma möjligheter till faktamässig fördjupning och kunskap som de vuxna läsarna har.