Lotta och Tarm-Ludde / M. Wingsäter

Lotta och Tarm-Ludde

Maria Wingsäter

Båda mina döttrar fick diagnosen celiaki på 90-talet, med bara ett par års mellanrum. Vi borde väl egentligen inte ha blivit så förvånade då barnens morfar redan 1980 hade fått samma besked, men symtomen skilde sig åt och även bvc missade äldsta dotterns egentligen väldigt tydliga tecken.

Vi tog det hela med jämnmod och när vi såg vilken skillnaden den nya kosten gjorde så kändes det värt all extra ansträngning.

Det som väl egentligen var värst var att vi kände oss ganska ensamma i den nya situationen, vi kände inga andra barn eller familjer med samma erfarenhet. Till vår stora glädje fick vi tag i boken Ida och tårtan via Celiakiförbundet och bara genom det kändes ensamheten lite mindre. Tänk då om vi hade fått Lotta och

Tarm-Ludde i våra händer! I den här boken får vi en berättelse som är fullspäckad av fakta på ett lättillgängligt sätt. Vi får lära känna Lotta som har fått ont i magen, som är trött och som inte växer som hon ska. När hela förskolan ska på utflykt känns det extra besvärligt att inte vara pigg och kry då Lotta sett väldigt mycket fram emot att få se alla djuren, kanske rentav en dinosaurie. Lotta får besöka vårdcentralen tillsammans med mamma för en första undersökning och blodprov, och efter två veckor är det dags att åka till det stora sjukhuset för att träffa läkaren Camilla. Camilla berättar då om en sjukdom som heter celiaki som kan göra att man mår som Lotta gör. Det krävs ytterligare en undersökning för att veta säkert om det är det Lotta drabbats av. Det är då slangen kommer på besök hos Tarm-Ludde och hela hans stora familj.

Lotta och Tarm-Ludde Margareta Elding-Pontén & Moa Graaf Omniprint förlag 2020

:Lotta och Tarm-Ludde , Margareta Elding-Pontén & Moa Graaf. Omniprint Förlag 2020 Ur

Parallellt med berättelsen om Lotta får vi lära oss om tarmluddets funktion i tunntarmen, att det är hos dom som maten tas omhand och skickas ut i blodet i form av näring och vitaminer. Ludde berättar vad som händer med honom, kusin Ville, farmor och farfar och alla de andra när det kommer ner makaroner, pizza och kanelbullar. De blir allt mer utmattade och börjar till och med att krympa. Allt vänder när Lotta, mamma och pappa får komma till dietisten och lära sig att glutenfri mat är den medicin Lotta behöver för att må bra. Med den nya kosten blir Tarm-Ludde och hans vänner friska och kan ta vara på näringen igen, och i takt med att de blir starkare blir även Lotta piggare och gladare, börjar växa på sig och orkar leka med sina kompisar. Jag skulle vilja säga grattis till de familjer som får hjälp av den här boken att hantera en celiaki-diagnos, det är trots allt ett besked som förändrar livet och som kan kännas tufft att få. Att vädja till empati för Tarm-Ludde och hans familj känns genialiskt då man i ett första skede kan känna sig uppgiven eller till och med arg på sjukdomen. Nu vill man istället ta hand om tarmluddet för att de ska överleva och må bra.

Så kom dagen då Camilla skulle undersöka Lottas tunntarm. Den morgonen kom det ingen frukost till oss i tarmen. Vi väntade och väntade, tills min moster plötsligt skrek: ”Vad är det där?”

Hon pekade, och alla tittade. Där, från magen, kom det någonting som ingen av oss sett förut. Det var en slang. Långsamt letade den sig fram mot oss. Den var väldigt

När slangen fick syn på oss log den ett vänligt leende och började sjunga med vacker röst:

Var inte rädd för mig.

Jag är din vän.

Låt mig bara titta på dig.

Jag förklarar se’n.

Hela boken ger en familjär samhörighetskänsla för den som befinner sig i samma situation som Lottas familj, den är full av glada tillrop och omtanke. I slutet av boken bjuds det på råd och tips och ännu mer fakta, plus ett recept på glutenfria kanelbullar. Boken kändes färdig redan innan detta sista extramaterial men det kompletterar historien på ett bra sätt och är värdefullt för den som är ny och osäker. Moa Graafs illustrationer är lätta att ta till sig, de är tydliga och enkla på ett fint sätt, samtidigt spännande när vi får följa med ner i tarmen och hälsa på hos de figurer som bor där. Det finns också en normkreativitet i bilderna, Lottas familj och dom personer hon får möta i sjukvården visar på olika sätt att vara och se ut som känns befriande normalt. Ett givet inslag av bajs hör ju historien till och brukar locka barn till skratt. En debatt kring det frekvent förekommande bajset i barnlitteraturen surrar nu i kultur-Sverige, men i den här historien är det självklart att det ska finnas med för att förmedla den sanna bilden av sjukdomen. Celiakiförbundet har valt att ge Lotta och Tarm-Ludde till alla nya medlemmar som är under tio år. Det tycker jag är jättebra! Boken kommer göra nytta och glädja alla nya celiakister.