Bakom skratten bor livets allvar / M. Ullström

Bakom skratten bor livets allvar

– Ulf Boëthius läser Barbro Lindgren

Margaretha Ullström

Barbro Lindgren (1937) är utan tvekan en av de mest lästa barn- och ungdomsboksförfattarna i Sverige och hittills den enda svenska författare som fått det stora internationella litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Astrid Lindgren Memorial Award,

ALMA-priset. Ett av uttrycken för hennes mångsidighet är hur hon framgångsrikt skrivit inom många olika typer av genrer. annat än Lindgrens egna texter och hennes egna uttalanden i medier. Författaren bakom texterna finns där förstås ändå men på detta sätt via sin egen röst. Successivt, genom de litterära texterna, växer så därför en silhuett även av Lindgren själv fram. I denna ingår ett omfattande skapande utöver det vanliga, karakteriserad, med Boëthius ord, av ”mångfalden och bredden”, där lidande, död och ytterst frågan om livets mening är centrala underliggande teman.

Boëthius framställning är, utöver inledning och slutord, strukturerad i åtta kapitel. Dessa är till stor del, men inte helt, kronologiskt disponerade. Boken börjar sålunda med analys och tolkning av Mattiasböckernas vardagsrealism och slutar med Glömmingeböckernas tankestänk. Däremellan finns kapitel om romanförfattaren, poeten, visdiktaren och bilderboksförfattaren. Vissa texter ägnas särskilda kapitel. Dit hör Lorangaböckerna och böckerna om Barnhans land. Hemligböckerna och Sparvelböckerna behandlas i ett gemensamt kapitel.

Det har länge saknats en presentation av hennes författarskap och litteraturforskaren Ulf Boëthius monografi Vart längtar min fot. Om Barbro Lindgrens författarskap uppfyller därför ett starkt behov. Monografin kommer rimligen att under en överskådlig framtid vara standardverket om Barbro Lindgrens författarskap. Boken svarar mot kravet och är en guldgruva för den som söker kunskap om olika aspekter av Lindgrens omfattande textproduktion. Den är alltså ingen regelrätt författarbiografi där själva levnadsteckningen av författaren står central. Boëthius markerar tydligt att han inte använt sig av

, Ulf Boëthius. Makadam Förlag 2021 Vart längtar min fot Omslag:

Boëthius framställning är som nämnts textanalytisk och systematisk och formas till ett helhetsgrepp av det omfattande författarskapet. De analytiska närläsningarna kompletteras och vidgas genom att texterna relateras till tillkomsttidens kulturella och samhälleliga kontext och av hur texterna mottagits av litteraturrecensenter. Eftersom Lindgrens texter står i centrum är det naturligt att Boëthius närläsningar kanske berikar läsningen allra mest för läsare med någon förtrogenhet med Lindgrens texter. Men monografin kan även utgöra en ingång till olika delar av författarskapet då hans läsningar samtidigt skapar en nyfikenhet även på obekanta texter. Detta är sålunda ett verk att återvända till för att få nya frågor belysta. I denna presentation begränsar jag mig till några punktnedslag i den omfattande fram-

ställningen. Jag koncentrerar mig därvid på några av de barnlitterära texter jag själv har ett särskilt förhållande till. Det innebär att jag valt att inte diskutera kapitlen om Barbro Lindgren som romanförfattare, inte heller berör jag tankeböckerna från Glömminge.

Med boken Jättehemligt (1971) fick Barbro Lindgren sitt genombrott som barnboksförfattare. Hemligt-böckerna består utöver den ovan nämnda även av Världshemligt (1972) och Bladen brinner (1973). Böckernas vardagsrealism är, menar Boëthius, inspirerad av tidens dokumentära strömning. Men i stället för rapportboksformen tar Lindgren dagboksformen i bruk. Hon närmar sig på så sätt tabubelagda ämnen som död, sexualitet och religion med stor öppenhet. Stoffet hämtar hon från sin egen barndom, och hennes barnperspektiv sviktar aldrig. Även i böckerna om Sparveln bearbetar Lindgren sina barndomsupplevelser. Genom att Boëthius placerar in Lindgrens texter i den aktuella tidens strömningar, framträder hennes betydelse i ett klarare ljus.

Inledningsvis behandlar Boëthius i första kapitlet, Idyllisk vardagsrealism, de tidiga vardagsrealistiska berättelserna för mindre barn: Mattias-böckerna (1965–1967), I Västan Grind (1968) och Nu har Kalle fått en liten syster (1970). Boëthius markerar redan i dessa tidiga verk förekomsten av centrala drag som sedan kännetecknar Lindgrens författarskap. Med debuten Mattias sommar (1965) inlemmar hon sig i den för tiden dominerande idylliska vardagsrealismen för barn med episodiska berättelser i anekdotform. Boëthius konstaterar att de vardagsrealistiska skildringarna befinner sig nära eller tätt inpå Lindgrens egna upplevelser. Han visar hur dessa barndomsupplevelser som vävts in i Mattias-böckerna ger berättelsen konkretion och substans. Redan i den andra delen Mera om Mattias (1966), identifierar Boëthius ett av de teman som är ofta förekommande i Lindgrens författarskap, nämligen döden. I berättelsen om sexårige Mattias gestaltas döden på avstånd.

Jättehemligt , Barbro Lindgren. Rabén & Sjögren 2002 Omslag:

Ett kort på ett barn föranleder Mattias att fråga var det barnet är. Farmor svarar att barnet är en ängel, men hon vet inte var ängeln finns någonstans. Då bestämmer sig Mattias att leta reda på just den ängeln. Till största delen är serien en trivsamt harmonisk skildring av en typ som många av dåtidens läsare uppskattade. Under den återkommande underrubriken ”Mottagandet” redovisar Boëthius samtida litteraturkritiska reaktioner vid landets större tidningar. Överlag var kritiken allmänt positiv till Lindgrens tidiga böcker men där höjs också en varningens finger för den ”saft- och bulle-idyll” som några litteraturkritiker uppfattar.

Boëthius betonar att ett av de drag som gör Lindgrens författarskap så betydande återfinns redan i Mattias-böckerna, nämligen det städse närvarande barnperspektivet. Barnperspektivet blir särskilt centralt i den mer pedagogiskt inriktade boken Nu har Kalle fått en liten syster i Rabén & Sjögrens Läsa Lätt-serie. Boëthius konstaterar att Läsa Lätt-bokens korta och koncentrerade format passar Lindgren väl. Och att hon redan här är ”på väg mot den sparsmakade stil som skulle känneteckna hennes många bilderböcker”.

Han visar också på drag i Hej, hej Mattias (1967) som leder fram till de komiska romanerna om Loranga.

Med romanen I Västan Grind prövar Lindgren ett nytt sätt att berätta, konstaterar Boëthius, nämligen dagboksformen varvad med ett tredje-personsberättande. Även Barbro Lindgrens särskilda sätt att blanda allvar och humor blir synligt i denna bok. Mitt i realismen finns utrymme för som han skriver, ”många skratt”. Humor som signum för Lindgren blir mer iögonfallande i Lorangaböckerna, Loranga, Masarin och Dartanjang (1969) och Loranga, Loranga (1970). Boëthius ägnar dem ett helt eget kapitel. Med Loranga-böckerna skruvar Lindgren upp vardagsrealismen och prövar samtidigt ett komiskt berättande. I sin analys fördjupar Boëthius resonemangen med stöd i teorier om nonsens och absurdism. Han jämför Lindgrens text med Lennart Hellsings berättelse om Krakel Spektakel (1952) och lyfter fram såväl likheter som väsentliga skillnader. Detta är ett innehållsdigert kapitel med utblickar mot tendenser i tiden, såväl vad gäller den barnlitterära utvecklingen som

uppfattningar om familj, maskulinitet och synsätt på barn. Mottagandet av dessa böcker var minst sagt ljumt även om DN:s recensent Britt Ågren var uppskattande. Personligen uppskattar jag Loranga-böckerna mycket. Boëthius analys bidrar till att förklara varför de väckte mitt gillande, inte minst genom att lyfta fram den styrka och de insikter dessa berättelser förmedlar.

Lindgren återkommer till den komiska prosaberättelsen under 80-talet med titlarna Nils Pantaloni Penell (1980) och Vems lilla mössa flyger (1987). Precis som Loranga-böckerna bottnar dessa texter i Lindgrens erfarenhetsvärld. Nils Pantaloni Penell är en berättelse om gubben Nils och hans vänner, liksom även hans katter. Boëthius poängterar att skämten i hög grad utgår från en lek med språket, där stilbrytningar är en av de metoder Lindgren använder sig av för att skapa komiska effekter. Han konstaterar dessutom att Lindgren i dessa titlar ”på ett mycket originellt sätt” blandar skämt med allvar. Boëthius jämför Nils Pantaloni Penell med Vems lilla mössa flyger, den första delen i trilogin om Barnhans land. I trilogin ingår Korken flyger (1990) och VLMF. Vad lever man för (2006). Boëthius framhåller att trilogin kan karakteriseras som exempel på allåldersböcker, den vänder sig med ett jämlikt tilltal till både barn och vuxna. Den har trådar bakåt till Lindgrens tidiga böcker, som Loranga, Loranga. Det är episodiska berättelser med humoristiska inslag i den fantastiska berättelsens form. Inom genren finns flera välkända f öregångare, men Boëthius undersöker framförallt relationen till Milnes Nalle Puh, varvid han finner många likheter samtidigt som där är avgörande skillnader. En sådan skillnad är att grundtonen skiljer sig markant åt. Där Nalle Puh är harmonisk och ljus, drar böckerna om Barnhans land mot det melankoliska hållet, med inslag av vemod och sorg. Böckerna om leksaksdjuren i Barnhans land handlar ytterst om ”Vad lever man för?”. De svåra frågorna behandlas, anmärker Boëthius, med ”respektlös humor”. En näst intill absurd värld träder fram, ledsagad av ett detaljerat iakttagande av leksaksdjurens komiska men ibland grymma beteende. Han visar hur Lindgren använder sig av stildrag som situationskomik, överdrifter och kontraster, men även vad han kallar intertextuell humor. Så till exempel menar han att ”[d]ialogen med Nalle Puh får ju ibland karaktären av en parodi på Milnes bok”. Existentiella frågor dominerar visserligen i Lindgrens texter, men Boëthius betonar att hon samtidigt har ett starkt socialt engagemang och solidariserar sig med människor i underläge. Bilderboksförfattaren Barbro Lindgren behandlas i ett eget kapitel med blicken riktad framförallt mot böcker för de minsta. Där dominerar Max-böckerna och Vilda bebin tillsammans med Benny-böckerna. Boëthius lyfter fram Lindgren som illustratör och behandlar insiktsfullt hennes samarbete med Eva Eriksson. I avsnittet om Lindgren som poet sätts hennes poesi in i ett litterärt sammanhang där till exempel samlingen Gröngöling på väg. Dikter för barn och andra (1974) behandlas i relation till konkretismen, en riktning som knöt an till de modernistiska diktarna i början av 1900-talet, och som kom i ropet under 1960-talet. Genom dylika utblickar vidgar och fördjupar Boëthius en rad perspektiv ägnade att belysa Lindgrens författarskap som en del i hennes samtid, vilket får författarskapet att framträda klarare. Därigenom framhävs även Lindgrens självständighet och originalitet, där skämt och allvar går hand i hand som i livet självt. Barbro Lindgren skriver för alla. Avslutningsvis karakteriserar Boëthius hennes roll som en ”i högsta grad en tvärskrivande författare. Hennes böcker riktar sig ofta till barn och vuxna på samma gång”. Han betonar samtidigt att det är i de korta texterna hon som språkkonstnär kommer mest till sin rätt med en ”noggrant avvägd enkelhet” där orden är laddade med innebörder.