Intervju med tre / J. Johansson

Intervju med tre

Illustratören Linda Bondestam och författaren Malin Kivelä har samarbetat flera

gånger tidigare, de har bland annat gjort bilderböckerna Den ofantliga Rosabel och Bröderna Pixon och TV:ns hemtrevliga sken tillsammans. Bilderboken Om du möter en björn är skriven av både Malin Kivelä och den danske poeten och författaren Martin Glaz Serup. En bilderbok med tre skapare som alla vågar utmana.

Johanna Johansson

Flera av er har erfarenhet av att samarbeta tvärnordiskt sedan tidigare. Hur kom just det här samarbetet till?

Malin: Jag träffade Martin på en kurs för debutantförfattare på Biskops-Arnö i Sverige år 2003. Vid samma tid parades jag ihop av mitt förlag med Linda, för hon skulle illustrera vår första bilderbok Den förträfflige herr Glad. Jag och Linda har gjort ytterligare två böcker tillsammans sen dess, turnerat i skolor här i Finland, och blivit vänner. Och jag och Martin har också hållit kontakten och träffats under åren. Martin är en stor Finlandsvän och har säkert sett mer av Finland än jag och Linda. Den här boken kom till så att han åter varit i Finland, nånstans i skogarna, och sett en broschyr som förklarade vad man skulle göra om man mötte en björn. Vi sågs på en fest, detta var för många år sen, kanske sju? och han var upprörd: Spring inte för björnen springer snabbare än du. Klättra inte för björnen klättrar bättre än du, citerade han. Men NÅGOT måste jag väl kunna bättre? Spela gitarr? Spela på min telefon, för helvete? Vi skrattade hejdlöst och tänkte att detta dilemma skulle kunna utgöra basen för ett bra konstverk av något slag. En liten knasig pamflett? Martin: Nogle år senere var Malin i Danmark, vi mødtes på en café og begyndte at tage skitser til historien, det tog os lang tid at få den på plads, til sidst viste vi den til Sara Ehnholm Hielm på Förlaget, der gerne ville udgive den – men vi VILLE have Linda til at tegne, og det ville hun også, hun havde bare så travlt, at så ventede vi bare tre år til på at hun fik tid... Og dét var tydeligvis det rigtige at gøre :) Linda: Jag är väldigt glad över att de ville ha med mig och orkade vänta på att jag skulle ha tid att illustrera.

Hur funkar det att jobba tre bilderboksskapare tillsammans? Vad finns det för utmaningar och vinster?

Malin: Roligt att få input av andra, lättare än att göra allt själv. Roligt också med själva kontakten, det är så ensamt att vara författare och framför allt nu när allt socialt är avbokat. Samtidigt irriterande att behöva kompromissa, man får inte bestämma allt själv! Men vi har nog kunnat diskutera ganska öppet om saker vi inte gillar eller saker vi vill tillägga osv. Med Linda har jag ju jobbat tidigare och vet hur det funkar.

Foto© Niklas Sandström

Foto© Mathias Olander

Vi har alla tre ganska starka viljor men vi har faktiskt alla velat att den här boken ska funka och vi är rätt erfarna numera, så tonen har varit varm. Nåt vilt stråk i den här berättelsen har vi alla uppfattat från början och det har burit. Linda: Jag tycker egentligen inte att det inneburit några större utmaningar, några grejer diskuterade vi men det var intressant och har inte uppstått några konflikter. Det är väldigt roligt att se saker genom flera ögon och att få hurrarop av så många (både redaktörer och författare).

På Förlagets hemsida kan man läsa om boken att den uppmuntrar till samtal om förhållningssätten mellan människa och djur. Och den erbjuder verkligen många ingångar till samtal om både natur & djur och vår relation till dem. Är det här något ni tänker mycket på?

Malin: Jag tänker nog ganska mycket på naturen och djuren och min roll i relation till dem, både gällande klimatförändringen och annars: på hur långt jag själv lever från naturen, hur svårt det är att egentligen leva ”naturligt” idag, på gott och ont (man vill helst inte leva utan mediciner, varmvatten, innetoa osv). Men den här formuleringen har förlaget kommit på och det var inget vi aktivt tänkte på när vi skrev boken. Kanske det att man är fundersam kring sin roll som däggdjur i relation till andra däggdjur i naturen, som människorna ju i stort sett tagit över (men ändå inte lyckats kuva, för där lever ju fortfarande de vilda djuren sitt eget liv, som vi aldrig kan dela eller helt förstå) lyser igenom i texten, åtminstone i valet av ämne?

Vad har ni för slags relation till naturen?

Malin: Det är ju ett stort förhållande, utan början och slut egentligen. Jag är naturen, samtidigt som människolivet för en person i västvärlden idag är fjärmat från t.ex. djurens eller hur det såg ut på stenåldern. Frågan är om det behöver se ut så, för att vara hållbart. Åtminstone går det inte att gå tillbaka till en sån tillvaro. Jag är bekymrad över klimatförändringen och känner klimatångest och också maktlöshet. Jag älskar stadslivet och att resa. Jag längtar efter orörd natur. Det är ambivalent och olösligt, samtidigt som det att man lever och andas och äter och bajsar och parar sig som alla vi djur gör är helt – naturligt. Kanske har vi nordbor ändå i gemen en lite närmare relation till naturen än folk i många andra länder? Vi har ofta lite mer plats omkring oss och är vana att simma i havet och bada bastu och så där. Jag vet inte? Linda: Naturen är väldigt viktig för mej, jag går dagligen på långa promenader längs havet och älskar att se hur allting förändras med årstiderna. På somrarna är jag på en liten skärgårdsö. Klimatkrisen oroar, samtidigt som jag inte kan låta bli att fascineras av att vi kommer närmare djuren då deras livsmiljö krymper. På min lilla gård i Helsingfors kan jag träffa en räv, igelkottar, möss, ugglor, hermeliner och harar och otaliga fåglar.

Huvudkaraktären i boken (inte björnen) har en ryggsäck med texten 100 % scout, är det någon av er som är eller har varit scout?

Malin: Ja! Jag har varit scout från att jag var 7 till att jag var 20, det var något vi nästan alla var i min förort, man hamnade där nästan automatiskt med vännerna. Jag var en opraktisk scout som gjorde sin insats framför allt i underhållningstrupperna. Men jag gillade att vara i naturen, sova i tält, lida lite under långa vandringar med vänner i regn. Jag kan sakna det där. Men sen var det något präktigt och rituellt med det som ändå började störa, halsdukar och märken och hurtiga sånger osv. så jag slutade till sist. Scouttemat i boken var dock helt och hållet Lindas idé. Texten var ju mycket öppen i sig, hon har lagt till den tolkningen. Martin: Jeg har faktisk været spejder, og der er der også flere af mine børn der har, men vist ikke på en særlig hardcore måde, og ikke på nogen måde der for mig har føltes som research jeg har kunnet bruge i forhold til bogen her... Hvis jeg skal være ærlig har jeg faktisk været meget mere optaget af bjør-

nene end af spejderen i historien... Han er i øvrigt blot en fordobling eller forlængelse af LÆSEREN, bogen er jo henvendt til et DU, til DIG der læser den lige nu, ja DIG! Linda: Jag har aldrig varit scout trots att jag vistats mycket i vildmarken. Jag fascineras av att de verkar förbereda sig så grundligt och veta precis vad man ska äta och hurdana knutar man ska knyta och när. Det är fint men också en aning komiskt, jag tänker att vi människor är en del av naturen och det är lite märkligt att en skogspromenad ska vara ett sånt projekt. Samtidigt har jag själv alltid fel sorts kläder och fryser eller svettas och längtar ofta efter en välplanerad matsäck!

I så fall, vad bär ni med er av den erfarenheten?

Malin: Jag är inte rädd för att bli våt och sova bland kryp och så där. Jag kan nog koka mat i trangia om det behövs, och packa en rinka. Jag gillar i princip att vara i friluften, även om jag nästan aldrig är det på allvar idag. Jag lärde mig aldrig att orientera. Knoparna lärde jag mig varje sommar och glömde dem direkt. Under lägerbålen uppträdde jag och mina bästisar ofta som ”BP’s Old Boys”, ett gäng gubbar som gillade att sjunga scoutsånger och berätta anekdoter. Vi tyckte själva att det var mycket roligt. En gång seglade jag till Polen med sjöscouterna. Och när jag var 19 åkte jag till Senegal för att bygga ett sjukhus med scouterna. Det var stora upplevelser och man lärde sig att man klarar sig.

Är det någon av er som har mött en björn någon gång?

Malin: Nej, tyvärr! Varje gång jag går i skogen hoppas jag på att det ska hända. Hoppas jag kommer ihåg våra råd sen… mycket möjligt att jag bara rusar iväg skrikande (=blir uppäten – men i så fall: vilken död!). Men björnstammen har ökat, och björnar finns nu närmare städerna och också i södra Finland där jag bor. Jag känner en del som har mött en björn. Ofta på långt håll och ofta så att de bara stelnat och sen långsamt gått sin väg, vilket björnen också gjort. Det närmaste jag kommit en björn var när en sån figurerade på Pellinge i Borgå skärgård, där min mans släkt har en sommarstuga som vi brukar vistas i, för två somrar sen. En bekant såg den på nära håll. Där vandrade den mellan sommarstugorna, nära vägen och människorna. Jag var mycket avundsjuk och spanade ivrigt efter den varje dag, tills det rapporterades att den tyvärr lämnat ön. Martin: Aldrig, og jeg bor jo i Danmark, så er det ganske usandsynligt at det skulle kunne ske for mig, ihverrtfald her... Men jeg tænker mere og mere over muligheden og er lidt nervøs ved tanken... Det er arbejdet med bogen der har gjort det... Og så er det gået op for mig at det faktisk er ANDEN GANG jeg har skrevet en børnebog om et barn der møder en bjørn alene i skoven (det sker også i Yana og Eliah (og mange andre børn) fra 2013 med tegninger af Lilian Brøgger, det må jo på en eller anden underbevist måde alligevel ligge mig på sinde :) Linda: Nej, det skulle vara jättespännande och ganska skrämmande. Undrar om jag skulle göra som i boken.

Malin och Martin: ni båda skriver böcker även för vuxna läsare, hur kom det sig att ni började skriva barnböcker?

Malin: Jag ser mig främst som en vuxenförfattare. Men ibland får jag idéer som bara kan lämpa sig för barnböcker. Det är nästan som en sidopersonlighet som vill komma till tals ibland, och hen har barnsligare idéer och vill framför allt skämta och vara aningen hutlös. Jag känner inte samma prestige som barnboksförfattare, kanske för att jag lägger det mesta av mitt krut på att vara en seriös vuxenförfattare, och för att jag inser att det verkligen finns bättre barnboksförfattare därute, som har klara tankar om barnlitteraturen. Paradoxalt nog, och som det brukar vara, så kan resultatet bli lyckat – när man för en gångs skull jobbar utan press. Barnböckerna är som en frizon för mig. Och blir det inga fler så är det okej, jag har liksom inget att bevisa där. Utom att det måste hållas rebelliskt och kompromisslöst. Annars är det ju ingen idé.

Samtidigt, och trots att jag själv har fyra barn, så kan jag inte påstå att jag vet hur barn tänker eller vad de vill ha. Barndomen är hjälplöst förbi och lekarna är lekta. Det enda jag kan göra är skriva så jag själv tycker det är roligt. Kanske har jag mina pojkar i tankarna ibland, vad skulle de skratta åt eller tycka var bara too much? Men det funkar inte riktigt så. De är jättekritiska dessutom och orkar knappt kolla på mina böcker. Martin: Jeg har skrevet børnebøger næsten lige så længe som jeg har skrevet for voksne. Min første digtsamling udgav jeg i 2002 og min første billedbog i 2003. Jeg gør derhen hvor der er ’varmest’, skriver det jeg har lyst til at skrive, og særligt billedbøger tænker jeg faktisk som en form for poesi, det er ikke så forskelligt synes jeg... Mange er jo blevet forfattere fordi man selv har haft stærke læseoplevelser, og mange der har haft særligt stærke læseoplevelser har jo haft dem som børn... litteratur er litteratur, uanset hvem der læser det.

Linda, du har ju även skrivit och illustrerat egna bilderböcker. Hur skiljer sig de två arbetsprocesserna åt, när du illustrerar egen text och när du illustrerar andras?

Linda: När jag skriver själv inbillar jag mig att jag har möjligheten att vara extra fri och experimentell men det uppstår förstås alltid en massa svårigheter som måste lösas och jag får ibland en hemsk skaparångest när jag tänker på alla beslut som måste tas. Möjligheterna är oändliga och det kan kännas ensamt. Samtidigt är det en alldeles oslagbar känsla då man lyckas lösa de där problemen och plötsligt har flyt och till och med lyckas slutföra berättelsen. Mycket tack vare min inspirerande och stöttande förläggare Sara Ehnholm Hielm. När jag tar mig an någon annans text gör jag det för att jag känner starkt för berättelsen och vet att det kommer att vara alldeles fantastiskt att få vistas i den under den långa tid det tar att illustrera (åtminstone under långa stunder, det är alltid något som är utmanande).

Vad hämtar ni inspiration från?

Malin: Av annan konst av olika slag, av folk omkring mig eller saker jag hör? Sånt jag plötsligt minns? Resor inspirerar mig mycket. Att vara nån annanstans och bara kolla in och kasta sig in. Vissa stämningar och ögonblick som inte kan förklaras med ord men som utgör en stor del av livslusten. Martin: Alle mulige steder fra; fra ting jeg hører, ser, tænker, føler, smager, drømmer og læser – officielle brochurer der fortæller en hvordan man skal forholde sig hvis man møder en bjørn, for eksempel. Linda: Arbetet med den här boken var speciellt. Jag älskar den lakoniska tonen i texten, det finns egentligen inte en historia och det gav mej som bildberättare mycket svängrum, det var väldigt inspirerande. Jag hade dessutom plötsligt en himla lust att måla akvarell så jag köpte riktigt lyxiga färger och papper. Till all tur visade det sig vara rätt beslut och bilderna kom till ganska snabbt eftersom jag verkligen njöt av att måla. Jag tittade på en massa björnfotografier och besökte Högholmen, djurparken i Helsingfors för att titta på riktiga björnar. Jag beslöt mej för att tillåta mej att vara väldigt fri i mitt målande, björnen skulle vara så björnig som möjligt men behövde inte se ut som exakt samma björn på alla bilder. Skogen fick också vara vild och oregerlig. Scouten däremot var jag väldigt noga med och jag försökte teckna honom prydligt med små noggranna detaljer, t.ex. nästan neurotiskt tecknade kängor - han är ju ordningen själv!

Slutligen, kommer boken att översättas även till finska och danska?

Malin: Ja, jag håller själv på att översätta den till finska som bäst och den finska boken utkommer i sommar (förlag: Teos). Den utkommer på danska i slutet av året (förlag: Jensen & Dalgaard). Vi hoppas att den ska översättas till fler språk! Alla behöver veta vad de ska göra om de möter en björn.