Om du möter en björn / J. Johansson

Om du möter en björn Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam Förlaget 2021

Om du möter en björn

Johanna Johansson

Välkommen till skogen! Ta din tillflyktsort in i det gröna. Här kan du vandra längs med vattnet och bland annat få se spillkråka, skogshare, igelkott och räv. Men vad händer om du möter en björn? Ja, det har de två författarna Malin Kivelä och Martin Glaz Serup också funderat på. Inspirerade av en informationsbroschyr har de tagit fasta på vad man kan göra, och inte bör göra, för att undkomma detta imponerande djur. Och sedan skrivit en bok som vänder sig direkt till läsaren.

In i skogen kliver ett ensamt barn vars ryggsäck är välpackad men bärkorg tom. Runt halsen hänger en typisk scouthalsduk. Stigen slingrar sig som en orm mellan trädstammarna och scouten verkar trots sin ensamhet känna sig trygg. Han äter bär, badar och kissar ute i det fria. Men så dyker björnspår upp längs vägen och bokens titel blir istället en fråga: “Vad ska du göra om du möter en björn?”

Och detta är ju en verbal pageturner om något! På nästa sida gör björnen sin entré och härifrån räknar författarna upp allt man bör och inte bör göra i mötet med den. Vissa saker är helt rimliga och någorlunda igenkännliga, andra mer oväntade, som att spela spel på plattan eller sjunga en sång. Och vad som börjat som en faktatext utvecklar sig snart till en komisk historia. Finns det verkligen ingenting barnet kan göra bättre än björnen? Denna bilderboksbjörn är nog inte riktigt samma björn som Viltskadecenter varnar för i sin broschyr med samma titel. Den här kan nämligen både simma supersnabbt och käka ketchup, ja till och med tugga tuggummi. Det verkar inte vara mycket man kan göra för att lura den, men ett par användbara tips får man ändå med sig.

Linda Bondestam illustrerar berättelsens såväl som skogens, det vildas, början och slut med röda, nästan lysande träd. Scoutens röda keps och flätade blåbärskorg för tankarna till besläktade barnbokskaraktärer som också rört sig i skog och mark, till exempel Elsa Beskows Putte i blåbärsskogen och hennes tomtebobarn. Men också Alice Tegnérs lilla Olle.

Kanske är det svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva eller illustrera en bok om naturen utan att på något sätt kommentera vår relation till den? Eller är det snarare så att det är svårt som läsare att inte tolka text eller bild som kommentarer? Kontrasterna mellan det lilla barnet och den stora skogen väcker helt klart tankar. När man på ett av de sista uppslagen ser staden skymta i bakgrunden blir det väldigt påtagligt att duet/ barnet bara är på visit. Att skogen är något man besöker och inte bebor. Och att det vilda är något som vi vill ha nära men ändå på avstånd.

Jag läste på det danska förlaget Gyldendals hemsida att Martin Glaz Serup, vars tidigare barnböcker ännu inte är översatta till svenska, har en talang för att berätta stora saker med få ord och att detta också lämnar mycket tolkningsutrymme för illustratören. Och här har Linda Bondestam verkligen fått skapa en egen skogsvärld och en charmig karaktär, som inte alls beskrivs i texten, men som får representera läsaren/du:et i bokens titel. Ett inkluderande grepp som pågår boken igenom och inbjuder till fortsatt läsning. Jag kan se likheter med Tove Janssons sagoskogar, i bilderböcker som Hur gick det sen?, där mumintrollet inledningsvis vandrar mellan trädstammarna i den mörka skogen. Det finns också en rosa gryningsbild i heluppslag som jag gissar är en blinkning till en annan ensam vandrare – nämligen Knyttet i Vem ska trösta Knyttet? Annars lyser Bondestams skog mestadels i grönt och blått och hon har låtit akvarellerna flyta ut så att några av träden nästan sipprar över sidorna, vilket förstärker skogsmystiken. Ilustrationerna samspelar oftast väl med texten, när texten är rapp och uppräknande ackompanjeras den av många små men livliga bilder och när rytmen är lugnare så sprider de istället ut sig över heluppslag. Björnen är först liten och mer tokig än skrämmande men i takt med att faran växer så växer också den. Till slut tar den över hela sidan. Man måste vända på boken för att se den i dess hotfulla helhet och detta ger en väldigt dramatisk effekt.

Men är det ett skenanfall eller på riktigt, hur vet man? Det är sannerligen en balansakt att hela tiden hålla sig på gränsen mellan spänning och komik. I motsatserna och det motsägelsefulla ligger också mycket av humorn. Man kan nästan höra författarnas båda röster i den lugna ömsom uppfordrande varningstexten. Och Bondestam låter ibland björnens snabbhet och styrka kontrastera mot texten, så när björnen klättrar snabbare än barnet så ser det ut som att barnet jagar björnen upp för trädstammen istället för tvärt om. För även om björnen emellanåt känns skrämmande och som en alltför svår motståndare så är det med en lekfullhet och humor som författarna tagit sig an detta djur och både text och bild lockar till omläsning. Det är lärorikt och roligt även för en som med största sannolikhet aldrig kommer att möta en björn. Men nog spanar jag numera lite extra när jag besöker skogen.

, M. Kivelä, M. Glaz Serup & L. Bondestam Förlaget 2021 Om du möter en björn Ur:

Ur: Om du möter en björn, M. Kivelä, M. Glaz Serup & L. Bondestam Förlaget 2021