Färgstarka bilderböcker / M. Ullström

Färgstarka bilderböcker

Margaretha Ullström

De bilderböcker för barn i förskoleåldern som presenteras nedan, handlar om vardagliga situationer. Livet på förskolan eller i en förskoleklass står i centrum i de tre första.

I de två följande kombineras förskolevistelsen med en tematisering av syskonskap. I dessa finns positivt skildrade förskolepedagoger och föräldrar som älskar sina barn. Därefter följer två bilderböcker som utspelar sig i andra rum.

Dagen (2021) heter Sara Villius tredje bilderbok tillsammans med Mari Kanstad Johnsen. De två tidigare är Natten (2017) och Om orm (2018). Samspelet mellan text och bild är noggrant utmejslat. De rimmade korta ofullständiga meningarna som till exempel: ”Duka glas. Bladen vas. Korvkalas!” anknyter till barns språk samtidigt som de genom rimmen kan stimulera utvecklingen av barnens språkkänsla. Det är finurligt och roligt. De färgstarka bilderna bidrar till att göra läsningen lustfylld. Bokpärmens insida sträcker sig över ett uppslag och visar en välkomsthall på en förskola. Där finns hyllor och hängare för barns kläder. Där finns sockar och skor, mössor och sockar i en salig oordning. Hyllorna är fyllda av gossedjur och extrakläder. Det är lätt att känna igen sig. Jag vänder blad och upptäcker den fyndigt utförda titelsidan. Ett barn i blå byxor och grön tröja är djupt koncentrerat med att bygga ett torn av byggklossar. Koncentrationen markeras i bilden genom den lilla tungan som sticker ut ur munnen. Och att barnet är helt oberört av att ena foten är naken. I botten formar klossarna bokens titel Dagen. Därefter får läsaren följa md barnen en dag i förskolan med samling, fruktstund, lek och vila, ända till dess det är dags att gå hem. Av hjärtans lust deltar barnen i förskolans verksamhet. Det glädjefyllda i en vanlig vardag för barnet på förskolan betonas. Förtjust konstaterar jag att detta är en inspirerande berättelse med stark igenkänningsfaktor för förskolans yngsta barn, toddlarna. Ytterligare en färgstark bilderbok med kraftfullt uttryck är Gosedjursfesten av Elin Johansson, illustrerad av Hanna Granlund. Den utspelar sig i en förskoleklass den dag då klassen ska ha gosedjursfest. Jag-berättaren har dessvärre glömt sitt gosedjur hemma och hon lyckas inte övertala sin pappa att vända om och hämta det (vilket senare visar sig att han faktiskt gjort). Istället bestämmer sig fröken för att tillsammans med hela klassen ge sig iväg på en bussresa för att hämta gosedjuret Frassen. Efter en rad förvecklingar kan gosedjursfesten starta.

Det är en lätt skruvad historia med ett lyckligt slut. I bilderna finns ett brett register av mörkhyade barn vilket leder till en nyanserad och inkluderande bild av en svensk skolklass i en vanlig skola idag. Dessutom är det en skildring som inspirerar till fler berättelser. På bokpärmens insidor visas sjutton fantasifulla gosedjur. I ett arbete med den här boken i en för skoleklass är gosedjuren en given utgångspunkt. Där väntar sjutton olika levnadsöden på sina berättelser och åtminstone femton gosedjur väntar på sina namn.

Elisabet Ericsons bilderbok Blunda (2021) utgiven av Natur och Kultur är en slags fantasyberättelse. Det är bara Amina och Otto på förskoleavdelningen. Otto är en aning surmulen för han vill inte leka med Amina, men hon är som en igel och drar med honom ut i hallen. De kryper in bakom kläderna och där öppnar sig en annan värld. En värld fylld med annorlunda djur och växter.

Ur: Blunda!, Elisabet Ericson. Natur & Kultur 2021

Där finns krokodiler. De kommer till vildhästarnas dal. Och naturligtvis Draken. Just när de möter Draken ropar förskolepedagogen att det är dags för mellanmål. Och barnen skyndar sig tillbaka till hallen, fast beslutna om att hitta en ny väg till det underbara landet. Och Otto har nu upptäckt att Amina verkligen är en fin kompis som han vill leka mer med.

Se upp, Stella! (2021) är en lättsam humoristisk bilderbok av Susanna Trydal, illustrerad av Ellen Ekman och utgiven av Rabén & Sjögren. Den tematiserar ämnet syskonrivalitet. Ämnet har tidigare behandlats förtjänstfullt i bilderböcker, bland annat av Siv Widerberg med illustrationer av Cecilia Torudd i bilderboken Den stora systern (1984). Dessa två böcker påminner om varandra. I Se upp, Stella! är ålderskillnaden mellan systrarna Agnes och Stella påtaglig, så pass stor att läsaren inser att femåriga Stella för tillfället inte kommer att kunna göra exakt de saker som storasystern gör. Femåriga Stella ser upp till sin storasyster och beundrar henne hejdlöst. Allt Agnes gör är i hennes ögon coolt. Så coolt. Och allt hon säger är nog sant, åtminstone nästan. När hon slänger ur sig att om man sitter för nära TV-apparaten och tittar på program blir man blind, ja då tror Stella henne fullt och fast. Därför bestämmer hon sig för att öva på att vara blind hela dagen. Även på förskolan. Och trots att bästa kompisen slutar att leka med henne så tittar hon inte. Först när Agnes säger att om man övar för mycket blir man blind ännu fortare öppnar hon sina ögon. Hemma väntar mamma. Hon förklarar att Stella måste ha glasögon, likt sin mamma. Då kryper även storasystern upp i mammans knä och förkunnar att hon också vill ha glasögon. När boken slutar har systrarna fått var sitt par glasögon, fastän det endast är Stella som behöver. Och läsaren inser att Agnes fortsätter att på storasystrars vis inbilla sin lillasyster märkliga saker som till exempel ”att hon får röntgensyn av sina glasögon. Så nu kan hon se genom väggen till mitt rum”. Det är en charmfull berättelse där Stellas totala beundran för storasystern känns igen. Här bidrar den till rädslan för att bli blind. Samtidigt illustrerar bilderna hur svårt det är att leva utan att se. Bilderna expanderar berättelsen, fördjupar och förtydligar den. Och ibland berättar bilderna något litet annat än vad texten förtäljer som när Stella räknar steg för att klara av att gå nedför trappan. Då visar bilderna att hon trillar och synliggör därmed svårigheten att gå i trappor när man inte ser.

I bilderboken Vart ska systrarna? Berättar Bo R Holmberg och illustratören Katarina Strömgård om lilla Alma, vars storasystrar bor med henne varannan vecka. Detta är en situation som säkert många barn upplever men som sällan gestaltats. Perspektivet är konsekvent det lilla barnets. När storasystrarna Ebba och Elvira lämnar hemmet, blir Alma ensam kvar tillsammans med mamman och pappa Henrik. Hon längtar och längtar. Under dagarna är hon på förskolan och leker med några vänner, men så fort hon kommer hem längtar hon efter systrarna. Systrarna fattas henne. Hon har två tygdockor som hon låtsas är systrarna. Hon kramar om dem och lägger dem i sängen. Hon facetajmar med systrarna på lördagen, när de inte är hos henne. När mamma hämtar henne på förskolan är det första hon frågar om systrarna är hemma. Hon sitter i fönstret och väntar. Och vinkar till dem när det är en sån där underbar måndag, när systrarna kommer hem till Alma. Mycket av de känslor som förmedlas i boken gestaltas genom bildernas ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det finns en innerlighet i ansiktena när systrarna kramar varandra och säger hej då! På förskolan när Alma gungar högt, lyser stoltheten från ögonen. Hela kroppen ger sig hän åt den förtvivlan hon känner när systern Ebba bara kommer förbi för att hämta något och inte stannar.

Grethe Rottbölls och Anna-Karin Garhamns bilderbok Apor bananer storm och orkaner (2021) utgiven på Rabén & Sjögrens förlag sprudlar av lek och ord-och bildglädje. Förlaget har givit bilderboken ett större generöst format. Det bidrar till bildernas fartfyllda framfart. Det är en bilderbok att bli glad av. Den utgår, likt Rottbölls Tio vilda hästar (2011), från räkneramsan om tio små som blir noll. Tio aparter är kompisar. En av dem är makaken. Jag var tvungen att slå upp arten och fick då veta att makaken tillhör markattartade apsläkten som omfattar cirka 20 olika arter. Den lever huvudsakligen i Asien. Flera andra av apkompisarna tillhör faktiskt också markattartade apsläkten. Några av aparterna är utrotningshotade. Tamarinen har jag fått lära mig tillhör familjen kloapor. I släktet tamarin finns 17 olika arter. På förskolan, förskoleklass och uppåt på lågstadiet kan den här boken väcka barns vetgirighet på liknande sätt. Att de fyrradiga verserna rimmar bidrar både till den språkliga lekfullheten och till de halsbrytande händelserna:

Näsapan vill inte vara ensam någonstans – Jag vill simma med en kompis som håller om min svans

Då kommer det en havsörn Och följer med på färden Det är sånt som nästan aldrig Händer nån i hela världen

De tio apkompisarna tillhör alltså tio olika aparter, och var och en av dem är olika: någon är modig, någon är rädd, någon är som fisken i vattnet, någon är smidig, vinglig eller klumpig. Till sist har alla apor lämnat skeppet och tagit sig till livbåten. Den är liten och där blir trångt. De räddas av att ett fiskstim och en flundra ger livbåten en skjuts upp på land. Slutet gott, allting gott.

Apor, bananer, storm och orkaner, Grethe Rottböll & Anna-Karin Garhamn . Rabén & Sjögren 2021 Ur:

Ur: Apor, bananer, storm och orkaner, Grethe Rottböll & Anna-Karin Garhamn. Rabén & Sjögren 2021

På Alfabeta förlag har danske Kim Fupz Aakesons Clownen som inte var så rolig (2021) givits ut. Det är ett samnordiskt projekt då boken är illustrerad av den norske barnboksförfattaren och illustratören Stian Hole. Kanske är detta en bok om skrattet som fastnar i halsen. Baksidestexten avslutas med påståendet: ”En berättelse om sågspån, livet och tiden som går.” Det är en färgstark bilderbok som berör, väcker tankar och minnen. I gatlyktors sken reses en sen kväll cirkustältet på ett litet stadstorg. Cirkustältet är upplyst i en varm gul färg. Runt omkring ett myller av människor, ett par husvagnar, och så silhuetter av staden. I bilden syns cirkusens namn: Fupz Cirkus. En lek med författaren. Clownens artistnamn är Dummy, fast hans riktiga namn är Ulrik Christoffersen. Det är om honom, ett gammalt slitet lejon och cirkusdirektören den här berättelsen handlar. Men kanske utgör Dummy och publiken berättelsens kärna. gömt en akrobat på repstege i ett dunkelt hörn. Bland den publik som Stian Hole fyllt cirkustältet med kan säkert både vuxna och unga känna igen flera personer som till exempel en ung Elvis Presley. När den lille pojken ser clownen och kommer att tänka på världens bästa morfar, snickaren med otur, är det den gamle mannen från Stian Holes debutbok Den gamle och valen vi möter i bilden. Den bakre pärminsidan integreras i huvudtexten och visar hur cirkusen drar vidare. Cirkuslivet är nomadiskt och den stannar aldrig länge på en och samma plats. Men upplevelserna som förmedlas, ger läsaren en hel del att fundera över.

Clownen Dummy är inte rolig: ”Han snubblar över sina lite för långa skor. Han sätter sig på sin hatt så den blir alldeles platt. Och det är inte någon som riktigt skrattar, folk tittar i stället på Dummy och kommer att tänka på andra saker, som att livet är svårt ibland. Att saker och ting inte alltid blir bra. Att man nog kan känna sig lite som en clown.

Cirkusdirektören hotar att säga upp clownen om han inte lyckas få publiken att skratta. Och till slut gör han slag i saken och säger upp honom. Då reagerar publiken. De vill ha clownen tillbaka. Han var viktig. Han fick dem att tänka. För mig som alltid har gråtit, när clownen på min barndoms cirkusföreställningar framträdde, ger den här skildringen en slags bekräftelse. Clowner ska få oss människor att tänka. Och bilderna förleder mina tankar i vidare cirklar. Där finns som i andra bilderböcker av Hole, en blinkning till den franske naivistiska konstnären Henri Rousseau, vars fantasieggande djungelmålningar fascinerat många. Istället för en delvis gömd ormtjusare som i Rousseaus tavla Drömmen har Stian Hole