Oro i huset/Teres Wramell

Oro i huset

En betraktelse över utsatta barn i litteraturen

Teres Wramell

Utanför mitt fönster var det vinter. Snön låg i drivor, vägen till brevlådan var inte skottad. Inifrån köket där jag satt såg jag en nyponbuske lysa svagt rött i det gråa soldiset. En koltrast satt på ryggen av en snötäckt caféstol. Kanske sjöng den en sång. En klagosång.

I dagstidningen läste jag att Barnens rätt i samhället, Bris, tog emot 6743 samtal förra året som handlade om våld, övergrepp och kränkningar.

Samtal som de senaste åren bara har fortsatt att öka. Från 2016 till 2020 har samtalen som rör fysiskt våld nästan fördubblats. Och inom hemmets väggar är utsattheten som störst. Särskilt i pandemitider.

Jag drog åt skärpet om min morgonrock, greppade kaffekoppen. Mina kupade händer höll jag stilla om keramiken i hopp om att värmen från det heta kaffevattnet skulle sprida sig upp genom armarna och ända till bröstet. Men hur mycket jag än kramade om koppen kändes det så kallt.

Var finns de här familjerna, undrade jag, mer än i statistiken? Var kan man läsa mer om dem? Kan barn som lever i en utsatt situation läsa om dem och hur gestaltas dessa familjer i sådana fall? Jag bläddrade vidare i dagstidningen men där fanns inga svar.

Jag gick till min egen barndom och de berättelser jag själv tog del av då. Vad läste jag? En ettas dagbok, Jättehemligt, Kärlek och uppror, Godnatt

Mister Tom.

Det var alltid böcker med starka känslor men den som berörde mig mest var Agnes Cecilia av Maria Gripe. Det var min kompis Cissi – Cecilia alltså – som presenterade den för mig. Vi var tretton år och det var den spöklika mystiken hon sålde in men det som verkligen grep tag i mig var den ensamhet och det utanförskap som skildrades i boken. Mina föräldrar skildes när jag var sex år gammal och efter det såg jag inte min pappa särskilt ofta. Min mamma gifte snabbt om sig och vi flyttade till än det ena än det andra huset tills flyttlasset slutligen gick till ett stort hus i en återvändsgränd. Där bodde jag, min lillasyster, mamma och en man som inte var snäll och som öste ut sina elakheter över oss. Ibland kom hans egna döttrar på besök och det blev som ett avbräck i vardagen. De anade säkert ingenting. De anade antagligen inte att han annars gjorde det väldigt klart för mig och min lillasyster att vi inte passade in och hörde till. Att det var som att vi ständigt stod ensamma ute i kylan. Allt som oftast valde jag också att göra det. Jag var sällan hemma. Istället cyklade jag runt, runt i kvarteret och tittade på alla de andra gröna och gula husen men inget av dem såg lika släckt och tomt ut som mitt. Hemma fick jag också ofta höra att jag var lik min pappa och det var lätt att förstå att det inte var något bra med det. Precis som för Nora i Agnes Cecilia blev det som en tagg inombords. En tagg som jag inte pratade med någon om eftersom det ändå inte var någon som lyssnade.

Först när jag läste Agnes Cecilia lossnade taggen lite. Jag kände igen mig och det gav tröst. I radiojournalisten Ylva Mårtens bok Vad säger barnen? läste jag om en student på Stockholms dramatiska högskola som menar att hon, liksom jag, ville berätta om tankar och upplevelser när hon var barn men att hon sällan gjorde det. Hon tyckte att det kändes som att vad hon än sa så landade det i ingenting. Ingen ville riktigt erkänna att det hon hade att säga var viktigt och sant och hon tror att anledningen till det var de vuxnas känsla av skuld. Och det är väl ofta så att vuxna känner skuld inför barn som har det svårt och därför blir blockerade, tänker jag. Eller så blir de ledsna och därför handlingsförlamade och kan därför inte heller ta de här tankarna och upplevelserna till sig. Många gånger slår de dem ifrån sig, hoppas att de går över. Men vad händer i ett barn som möts av ingenting? I Agnes Cecilia kämpar Nora med den tystnad som omger henne. Hon bor hos sin gammelfaster och hennes man och son. Noras egna föräldrar är försvunna. Till en början får hon veta att de skadats i en bilolycka och måste ligga på sjukhus. Sen får hon höra att de är bortresta och att ingen vet när de ska komma tillbaka. Inte heller är det lönt att fråga något om dem – hon får inga svar. Alla runtomkring henne tiger om hennes föräldrars död, och när de väl berättar så är det för sent. Genom sitt tigande har de för längesen tagit ifrån Nora alla hennes sorgkänslor. Men själva sorgen finns kvar och hon beskriver den som ett svart hål i sin själ. Jag rörde om i min kaffekopp. Det enda som hördes var klirret från skeden. För övrigt var det tyst i huset, men det var en tystnad som jag valt själv. Vad rymmer Men vad händer i ett egentligen en tystnad? barn som möts av Vad finns ingenting? i de slutna rummen? Vad gömmer sig där?

Jag reste mig från köksbordet, dukade undan frukosten och gick upp till övervåningen.

Närjag gick där i trappan tänkte jag på Natthimmel av Sofia Nordin. Det finns en scen i den bokensom påminde om hur jag själv hade det som barn. Scenen börjar med att huvudpersonen Tilda går upp för trappan till övervåningen mot sitt rum som ligger i änden av en smal korridor mellan badrummet, klädkammaren och alla sovrum. Som vanligt tänker hon på vilken konstig korridor det är, hur mörk den alltid verkar trots att väggarna är ljusa, dörrarna vita och trappan i ljust trä.

I korridoren finns bara ett fönster och Tilda undrar hur någon skulle kunna trivas där i mörkret. Sen kommer hon på att de som byggde huset antagligen föreställde sig att dörrarna till sovrummen skulle vara öppna så att ljuset från sovrumsfönstren kunde nå ut i korridoren. De tänkte säkert inte på att Tilda och hennes dörrstängarfamilj skulle flytta in.

Hade jag läst Natthimmel när jag var barn hade jag känt igen mig i den med. Dörrarna i mitt barndomshem var alltid stängda. Nu bodde jag i ett annat hus men där dörrarna stod vidöppna. Jag gick in genom den första dörren till min äldsta dotters rum.

Hon var tio år och i skolan och jag kunde gå

in utan att knacka. Jag satte mig på sängen. Skulle jag ge Natthimmel till henne? Vad skulle hon få ut av den? Lennart Hellsing skrev i Tankar om barnlitteraturen, första gången utgiven 1963, att en av litteraturens uppgifter är att visa på nya vägar till glädje. Det rimmar väl med Astrid Lindgrens uttalande om att hon skrev uteslutande för att roa det barn hon själv var en gång i tiden. Men Hellsing menade också att litteraturen kan visa vägar ur sorg och misströstan och skulle jag försöka ge mig på att förklara varför jag skriver så skulle nog en av anledningarna bli att jag skriver för att trösta det barn jag själv var en gång i tiden. Förutom att trösta eller roa menade Hellsing att litteraturen kan utveckla barns språk, stimulera deras fantasi och lära dem att orientera sig i tiden och rummet men även socialt. Litteraturen berättar om människors relationer och kan därigenom även bygga upp önskvärda föreställningar om hur man ska förhålla sig till sin omgivning. Barnlitteraturen är därför ett slags uppfostringsmedel menade han. Samtidigt poängterade han att all pedagogisk konst är dålig konst medan all god konst är pedagogisk. Den visar upp världen och våra möjligheter för oss, både som individer och tillsammans med andra. Allt detta ger barn en känsla av säkerhet menade Hellsing vidare. Men sker det bäst genom en ”vänlig” litteratur? frågade han sig. Jag skruvade på mig där jag satt på sängen.

”Nej, det menlösa tecknar en falsk bild av livet och ger ingen kunskap och ingen erfarenhet av dess ofrånkomligt svåra och mörka sidor. Utan sådan kunskap kan ingen sann eller hållbar trygghet uppnås”, svarade han (Hellsing, 1999, s. 42). Jag bestämde mig för att läsa Natthimmel för min dotter någon gång. Jag reste mig upp från sängen och gick ut ur rummet. Dörren lämnade jag öppen. Hur har vägarna in i barnlitteraturen sett ut genom tiderna? Vilka typer av berättelser har funnits tillgängliga för barn att ta del av? Hellsing menade i Tankar om barnlitteraturen att svaren beror på om man har sett på barn som /../ det menlösa tecknar människor eller som blivande människor och en falsk bild av livet och att man i äldre tider främst ger ingen kunskap och tagit fasta på det sistnämnda. Förr fick barn med ingen erfarenhet av dess andra ord sitt värde av att ofrånkomligt svåra och de skulle bli vuxna och man hoppades, genom litteramörka sidor. turen, fostra dem till goda Utan sådan kunskap kan medborgare. Barnlitteraturen känneingen sann eller hållbar tecknades förr av en slags trygghet uppnås kravpedagogik skrev Lena Kåreland i Barnboken i /Lennart Hellsing samhället. Det var de vuxna som ställde krav på barnen och fastställde regler och normer som barnen skulle följa. Ett exempel på en äldre barnbok som kännetecknades av kravpedagogik var Anne på Grönkulla från 1908 menade hon vidare. Det är en berättelse om den föräldralösa, och från början icke-önskvärda, flickan Anne och hennes utveckling från barn till vuxen kvinna.

En vuxen kvinna som i slutet av första boken väljer att stanna hemma på gården istället för att ge sig av för att studera. Berättelsen har blivit omåttligt populär och översatts till ett 40-tal språk läste jag i Från fabler till manga 1, men själv har jag aldrig fastnat för den. Jag har aldrig velat stanna hemma. En rastlöshet pickar inombords, får mig att ständigt söka mig utåt och vara på vandrande fot. Nu vandrade jag vidare genom litteraturen. I Barnboken i samhället läste jag att det skedde en förändring från 1900-talets mitt som innebar att barnlitteraturen inte längre i första hand skulle vara ett medel i uppfostran. Nu började barnböckerna istället kännetecknas mer och mer av en behovspedagogik där barnens behov stod i centrum och spelade roll för de vuxnas agerande. I spetsen för den här utvecklingen gick Pippi Långstrump som själv stod för sin uppfostran och de behov som betonades i böckerna om Pippi, liksom i de flesta andra böcker av Astrid Lindgren, var framför allt barns behov av kärlek och respekt. Men vilken roll har de vuxna spelat för det hela? I Skönlitteratur för barn och unga av Lena Kåreland läste jag om hur det historiskt har sett ut. Där stod att från att ha framstått som auktoritära och felfria började föräldrar från senare delen av 1900-talet att mer skildras som individer med problem och svårigheter, också ofta på ett kritiskt sätt. Detta är en utveckling som märks både i ungdomsböcker och i böcker för mindre barn. I tidiga barnböcker målades gärna en barndomsidyll upp med oskuldsfulla barn som lekte i en trygg och ofta borgerlig miljö. De vuxna framställdes som idealgestalter. Redan i början på 1900-talet började dock denna idyll att ifrågasättas och man efterfrågade även böcker som skildrade fattiga barn och deras villkor. Som svar på denna efterfrågan skrev Laura Fitinghoff Barnen från Frostmofjället redan år 1907. Men det var först under 1960- och 70talen som barnbokens utveckling från idyll till avidyll, från idealism till samhällskritisk realism, startade på allvar skrev Kåreland. Samtidigt började man inom både barnlitteraturen och samhällsdebatterna att se på barn som kompetenta, i den meningen att de är egna sociala aktörer med möjlighet att själva kunna påverka. Detta till skillnad mot tidigare då man mer sett på barn som objekt styrda av vuxenvärlden. Detta medförde också en förändrad syn på föräldrarna. Inom litteraturen började man skildra nya familjemönster och nya roller för kvinnor och män. Ett exempel är Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg och hans ensamstående pappa. Det började även dyka upp litteratur där föräldrarna mer eller mindre abdikerat från sin auktoritära position som till exempel Maria Gripes bok om Elvis Karlsson och hans omogna mamma. Under min vandring i litteraturen slogs jag flera gånger av avsaknaden av kompetenta vuxna i moderna barn- och ungdomsböcker. Lena Kåreland bekräftade också i Skönlitteratur för barn och unga att det är vanligt i nutida litteratur att föräldrar förbarnsligas medan barnen allt oftare står för förnuft och ansvar.

Ett exempel på det och som jag nyligen läst är Kate DiCamillos Raymie Nigtingales storslagna plan. I den frågar Louisiana sina vänner Raymie och Beverly om de någonsin varit med om att de insett att allt, precis allt, hänger på dem. Båda svarar ja, att det är självklart att de har det.

De tittar på varandra och Raymie känner något stort växa inom henne. Det är som ett jättestort svällande tält. Snart inser hon att det är hennes själ och att den fylls med luft, blir ljusare och säkrare där de står tillsammans. Men inte alla barn står tillsammans med andra. Många står ensamma, helt utelämnade till sig själva. Som exempel kan jag nämna Pi i Allt ska bli bra av Per Nilsson. Berättelsen om Pi börjar med att det är slutet på sommarlovet. Det är de sista dagarna innan allt går sönder och tar slut. Den där skälvande falska tryggheten innan Pis mamma frågar honom vad som var roligast under lovet. Först då uppfattar han något annorlunda i hennes röst och det blir upprinnelsen till allt som händer sen. Det startar med att han reflekterar över att det är något han inte känner igen i rösten, att det låter som att hon spelar teater eller som att han är med i en filmscen. Flera gånger i berättelsen återkommer sen det här med att spela teater. Vid något tillfälle spelar till och med Pi sig själv. På kvällen efter en lång dag på stranden berättar Pis föräldrar att de ska skiljas och att pappan ska flytta till en annan lägenhet. Då tänker Pi på en tom petflaska han sett på stranden, en som spolades upp av vågorna om och om igen och som han då hoppades skulle klara sig och komma upp så långt som möjligt på stranden så att vågorna inte skulle nå den. Men nu, när han tänker på pappans nya lägenhet, känner han det som att det är han som är den där petflaskan och som ligger i vattenbrynet och skräpar alldeles hjälplöst. Nästa dag i skolan är han tyst, mycket tystare än han brukar och håller sig mest för sig själv. Hopplösheten gestaltas av ett grönt böljande hav utanför skolfönstret, där trädens blad klamrar sig fast vid grenarna. Något Pi tänker är dumt och onödigt eftersom de ändå ska bli gula och singla till marken om några veckor, precis så som han klamrade sig fast vid sina föräldrar, innan det hemska beskedet som förändrade allt. Han drar sig också för att hälsa på pappan i nya lägenheten men när han väl tar sig dit sveper en grå vind över de kala gräsmattorna och tomma lekplatserna. Han möter några tonårskillar med hånfulla leenden och talar sen om för sin pappa att han inte vill bo där. Pappan står tyst och ser på honom, letar efter ord att säga. Det luktar främmande i lägenheten och i taket hänger lampor som ser ut som vilsna rymdskepp. Jag drabbades av den här boken. Det var ett sådant fint sätt att gestalta hur det känns att befinna sig i en främmande värld eller som en utomjording! Bladen vände nästan av sig själva och lite längre in i berättelsen var det dags för Pi att cykla hem till mamman igen. Han kommer ut ur sin pappas lägenhet och upptäcker att hans cykel är stulen. Vid cykelstället ligger bara en uppklippt kedja kvar. Pi börjar gråta rakt ut som ett litet barn och känner det som att hela världen är insvept i en grå och hopplös dimma. Jag stannade upp. Det här fick mig att tänka på när jag var ung tonåring och hade varit på fritidsgården en kväll och skulle cykla hemåt och upptäckte att någon skurit sönder min sadel. Vem var den här okända som ville mig så ont? Jag minns att det kändes som att jag fått ett hugg i bröstet. Cykelsadlar är rätt lika hjärtan när jag tänker efter och nu hade jag fått revor i mitt hjärta. Min älskade cykel som pulserade av liv när den tog mig fram bland gator och hus var förstörd. Hur skulle jag nu ta mig vidare?

När jag var liten fann jag tröst och vägledning i min dagbok. Eller snarare dagböcker. Jag slukade Barbro Lindgrens Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Det var psykologiskt finstämda skildringar av kärlek och död och som kännetecknades av sitt direkta tilltal, fiktiva dagboksjag och retrospektivt berättande. Kanske inspirerades jag av dem när jag skrev mina dagböcker? I vilket fall som helst har jag hyllmeter med gamla dagböcker på vinden. Men vad var det jag skrev i dem egentligen? Jag trängde mig in i den överfyllda klädkammaren, öppnade luckan i taket och klättrade upp för den rangliga stegen. På spångolvet satt jag sedan i mörkret och läste. En dagboksanteckning från när jag var nio år fick mig att stanna upp. ”Det är oro i huset”, läste jag. Sedan en mycket kort beskrivning av vad som hänt. Det var som ett brottstycke. Så fragmentariskt, så kort, så beskrivande, så distanserat, så icke-målande. Det enda som beskrev känslan var de första fem små orden: Det är oro i huset. Fem små ord som sa allt. I Vad säger barnen? läste jag att 7-12-årsåldern brukar kallas för kompetens- och saklighetsåldern. I dessa åldrar ger barn ofta ordentliga och sakliga besked – även om de berättar om hemska saker. Precis som i min dagbok, konstaterade jag. SOS Alarm tycker till och med att de här barnen är bra uppgiftslämnare och genom hela boken finns exempel på barn som kort, koncist och sakligt berättar om något hemskt de varit med om. En flicka berättar till exempel om sin mamma som var tablettmissbrukare och föll ihop i en affär och en pojke berättar om när socialen kom och tog honom och hans bror. De beskriver händelseförloppen men lämnar inte så mycket mer information. Så hur rimmar det med gestaltningens show, don’t tell? Kan sakligheten vara gestaltande? Går det att gestalta sakligt? Eller är sakligheten snarare ett symtom på att barn vill passa in, vara på ett sätt som förväntas av dem? Inte avslöja för mycket för att inte riskera att bryta samman, även om de bara lättar sitt hjärta för en dagbok? Mitt eget narrativ var i vilket fall som helst rapporterande och i Från fabler till manga 2 läste jag nyligen att vanliga drag för barn- och ungdomsböcker är just en rak och kronologiskt berättad historia, visserligen med en tredjepersonsberättare istället för en retrospektiv jagberättare, även om de också finns som i till exempel Sofia Nordins Syster från 2021. Här är det Magda som berättar. Hon är fjorton år och tar med läsaren på en resa från det att hon flyr från sin alkoholiserade, våldsamma och dominanta pappa, med sin mamma och lillasyster som bara är bebis, till det att de kommer till Jordasång som är ett skyddat boende för kvinnor och barn långt ute på landet och utan uppkoppling och försöker göra sig till rätta där, med nya prövningar, maktförhållanden, vänskaper och kärlekar till följd. Det blir en djuplodande resa där man kommer in under skinnet på Magda då hon hela tiden delar med sig av sina tankar och känslor kring det hon upplever. Som när hon kontaktar sin pappa, fast att hon vet att hon inte borde, och han svarar med att ömsom locka och tjata på henne att de ska komma tillbaka och ömsom vrålar ut sin frustration på sms och i telefonsvararen när han inser att lockandet inte fungerar. Magda berättar att det var som en vågrörelse mellan kärlek och hat och hon tänker att hon borde tycka synd om honom men istället kände hon hur avståndet till honom bara växte.

”Det blev tomt och kallt där mitt medlidande borde ha suttit. Det var som en kran vreds av och fick mitt hjärta att bulta långsammare och blodet att flyta trögare i ådrorna. Min kropp blev en kall bit kött utan känslor i. När jag hade alla hans ord framför mig samtidigt blev det så tydligt hur han försökte styra mina känslor. Ge mig dåligt samvete. Låtsas att han inte var arg för att jag skulle komma krypande tillbaka. Det var säkert inte ens medvetet, det var bara en urgammal vana. Och sen kunde han inte hålla sig och bara vrålade istället. Skyll dig själv, var det enda jag kunde tänka. You had it coming. Nu vet du hur du alltid har fått mig att känna mig. Bortglömd.” (Nordin 2021, s. 164-165). Kände jag mig bortglömd när jag var barn? Definitivt. Var jag en sån vars blodådror kunde frysa till is av stress, press och oro? Definitivt. Jag såg allt så klart nu uppifrån, utifrån. Jag stängde igen dagboken och gick ner, öppnade Mitt fönster mot rymden.

Där, mellan raderna, växer huvudpersonen Gurkans oro allt starkare. Det börjar med att Gurkans pappa får hosta. Sen blir han så dålig att han måste läggas in på sjukhus. Varför pappan är sjuk är det ingen som berättar för Gurkan – varken pappan, mamman eller någon annan. Ingen berättar heller hur länge pappan ska vara på sjukhuset.

Överallt i litteraturen kunde jag se barn och unga med avstängda känslor och vuxna som var oförmögna att kommunicera. Motiv och teman som identitet, kärlek, sexualitet, våld, sjukdom, ångest och död men också olika familje-och klassförhållanden med skilsmässobarn, missbruk, fattigdom och ensamstående föräldrar var vanliga – ja allt sånt som kan kokas ner till utsatthet.

Oron för att pappan ska dö blir allt större. Ovissheten går som en röd tråd i berättelsen. För inte får Gurkan heller veta i förväg när de ska besöka pappan och inte heller får hon veta något i förväg om pappans permissioner från sjukhuset. Allting sker över huvudet på Gurkan, som är som en marionettdocka i sitt eget liv. Oron och vanmaktskänslorna staplas på varandra i berättelsen och lämnar en klaustrofobisk eftersmak hos mig som läsare. Den är ett gripande exempel på hur det kan kännas när man lämnas ensam med sin oro. För trots att det finns flera personer i Gurkans närhet är det ingen som frågar hur hon mår. Bästa kompisen Hedvig undviker också att fråga hur det är med Gurkans pappa, fast att hon vet att han är på sjukhuset. Och trots att mamman gråter ohejdat på bussen är det tydligt att hon inte vill dela sin oro med Gurkan som sitter bredvid. Och då kryper det i Gurkans mage, det kittlar oskönt, hon andas några gånger och låter bli att börja gråta själv. Överallt i litteraturen kunde jag se barn och unga med avstängda känslor och vuxna som var oförmögna att kommunicera.

Motiv och teman som identitet, kärlek, sexualitet, våld, sjukdom, ångest och död men också olika familje-och klassförhållanden med skilsmässobarn, missbruk, fattigdom och ensamstående föräldrar var vanliga – ja allt sånt som kan kokas ner till utsatthet. Redan från 1960-talet och 1970-talet har sånt alltmer varit i fokus och en typisk setting, den plats och tid där berättelsens händelser utspelar sig, har varit skolmiljö, hem och fritid. Men vilken betydelse har egentligen platsen? Jag såg mig omkring. I Barnbokens byggklossar av barnlitteraturforskaren Maria Nikolajeva läste jag att miljöskildringen kan ha olika funktioner i en historia. Antingen kan den vara enbart en bakgrund till handlingen eller så kan den vara helt avgörande på något sätt. En miljö kan bland annat användas för att skapa och belysa konflikter, som en katalysator för utveckling, för att bidra till personkarakteristiken och för att skapa en känsla eller en atmosfär. Den kan även kan fungera som en symbol.

Den, precis som böcker, tänkte jag kan vara en läkande kraft. Genom böcker kan barn och unga, ja vuxna också, få möjlighet att känna efter hur det känns, erövra ett språk för svåra upplevelser, upptäcka att de inte är ensamma.

Min hand greppade tag om Agnes Cecilia igen. Snabbt leddes jag åter in i berättelsen och rummen där. Det som var Noras var det avskilda rummet i andra änden av våningen. Hennes styvbror Dag hade sitt rum intill föräldrarnas sovrum. Att det var uppdelat så verkade alla tycka var självklart och förklarades också av syftet att Nora skulle få känna sig ostörd. Inte för att hon ville byta rum, ”... inte för allt i världen, hon älskade sitt rum, men den fula lilla misstanken dök upp ändå. Det var förstås för att de ville få vara för sig själva där borta, den lilla familjen. Hon tyckte hon kunde höra dem tassa omkring ute i köket på nattkröken, när hon gått in till sig. Då äntligen kunde de passa på att få det lite mysigt tillsammans, bara de tre, utan henne” (Gripe 1986, s. 12). Noras känsla av utanförskap och hennes oro och misstänksamhet är stor. Ideligen reagerar hon på detaljer som hon tror att ingen annan lägger märke till. Ett nutida exempel på en karaktär som lägger märke till miljön runtomkring henne är Maja i Här ligger jag och blöder av författaren och psykologen Jenny Jägerfeld. Även här blir miljön betydelsebärande. I vanliga fall bor Maja hos sin pappa i Stockholm men när berättelsen börjar är hon på väg till sin mamma i Norrköping för att spendera helgen där. Men mamman som brukar möta henne på stationen är inte där när Maja kommer. Istället får hon ta sig hem till mammans hus på egen hand. Längs vägen lägger hon märke till hur ödsligt det är och hennes oroliga sinne får henne att undra om inte gatorna är särskilt övergivna just den här dagen. Väl innanför väggarna i mammans hus hör hon kylskåpet brumma till och därefter tystna helt och hon upplever det som att kliva rakt in i ett vakuum.

Tystnaden och tomheten är påtaglig. Beskrivningen av miljön är rapporterande vilket öppnar upp för mig som läsare att bli medskapare till berättelsen. Soffan är nedsutten, hyllorna överlastade och diskon svämmar över av smutsiga tallrikar och kladdiga kastruller. Luckor får jag fylla i själv och steg för steg får jag veta mer och mer av omgivningen men också om mammans karaktär och Majas relation till henne. På min diskbänk stod kaffekoppen kvar, urdrucken men med en mörk fläck i botten. Jag spolade vatten i kranen och hällde i lite diskmedel. Utanför fönstret lyste solen, men vad gör man när den fått fläckar? Vad händer med ett barn där vuxenvärlden är frånvarande eller mörk och destruktiv? Vart ska dessa barn vända sig med sina funderingar om vem de är och vill vara, med tankar kring sina relationer till andra och till samhället, med sin maktlöshet och ordlöshet, förutom till Bris, om inte till böckernas värld? Min blick sökte sig ut genom fönstret. Nyponen i trädgården var klarröda men jag, jag längtade efter tussilago. Den lilla solgula blomman som kommer om våren och skänker hopp. Den, precis som böcker, tänkte jag kan vara en läkande kraft. Genom böcker kan barn och unga, ja vuxna också, få möjlighet att känna efter hur det känns, erövra ett språk för svåra upplevelser, upptäcka att de inte är ensamma. Boglind, A. & Nordenstam, A. (2015). Från fabler till manga 1: litteraturhistoriska och didaktiska perspektiv på barnlitteratur. Malmö: Gleerups utbildning. Boglind, A. & Nordenstam, A. (2016). Från fabler till manga 2: litteraturhistoriska och didaktiska perspektiv på ungdomslitteratur. Malmö: Gleerups utbildning. DiCamillo, K. (2016). Raymie Nightingales stora plan. (övers. Nilsson, J). Göteborg: Kabusa. Gripe, M. (1986). Agnes Cecilia: en sällsam historia. Stockholm: Bonniers Juniorförlag. Hellsing, L. (1999). Tankar om barnlitteraturen. Stockholm: Rabén & Sjögren. Jägerfeld, J. (2010). Här ligger jag och blöder. Stockholm: Gilla böcker. Kroon, O. (2018). Mitt fönster mot rymden. Stockholm: Brombergs. Kåreland, L. (2013). Barnboken i samhället. Lund: Studentlitteratur. Kåreland, L. (2015). Skönlitteratur för barn och unga. Lund: Studentlitteratur. Mårten, Y. (2015). Vad säger barnen? Stockholm: Atlas. Nikolajeva, M. (2017). Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur. Nilsson, P. (2021). Allt ska bli bra. Stockholm: Rabén & Sjögren. Nordin, S. (2009). Natthimmel. Stockholm: Rabén & Sjögren. Nordin, S. (2021). Syster. Stockholm: Rabén & Sjögren.