Christina Wahldén

Carola Forslund

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barnen ska skyddas från allt presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. En sådan diskussion fördes ju exempelvis kring din bok Kort kjol för några år sedan. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

Jag tänker att föräldrar vill sina barns bästa, men att det ibland blir en missriktad välvilja. 2015 när Kort kjol plockades bort från undervisningen i helklass i Hammarö kommun efter påtryckningar från upprörda föräldrar var min respons att det upprörande är att våldtäkter sker, inte att jag skrivit en bok om det. Min bild är att föräldrar som protesterar sällan har läst hela boken själva utan kritiserar på hörsägen. Att säga att man inte ska tala om svåra saker i skolan betyder inte att de svåra sakerna försvinner. Unga människor idag är ofta väldigt utsatta, men berättar ofta inte om det för sina föräldrar. Talar man med poliser som utreder sexualbrott ser de mycket grovt sexuellt våld också mellan unga människor. Jag tänkte en hel del efteråt på de unga som drabbats av sexuellt våld i Hammarö (för de finns förstås där precis som överallt) och vad det var för budskap man skickade till dem när man sa att man inte skulle tala om våldtäkt. Då skuldbelägger man återigen den brottsdrabbade. Kort kjol kom ut första gången 1998. Att en bok som blir 25 år nästa år fortfarande retar upp föräldrar säger något om hur känsliga en del är och att vi faktiskt fortfarande behöver tala om det. Om man verkligen vill ge sina barn redskap att möta verkligheten så som den ser ut så är det ju en väldigt bra sak att under ordnade former tala om svåra saker i skolan. Vuxnas, ofta föräldrars, rädsla handlar mer om deras egen rädsla än om barnens eller ungdomarnas. Många föräldrar talar om elever i åttan eller nian som om de fortfarande var väldigt små. Det dröjer inte så länge innan de faktiskt får rösta. Ibland tycker jag att föräldrar saknar tilltro till sina egna barns förmåga och kapacitet att förstå världen.

Foto © Patrik Lundin

Sedan är det självklart så att alla böcker inte är för alla. Har man varit utsatt för sexuellt våld är inte Kort kjol den första bok man ska läsa. Det där brukar lösa sig själv med kloka lärare. Vill inte eleven läsa en bok ska man inte tvinga hen. Och det är klart att det kan finnas unga som varit utsatta för övergrepp utan att någon vet om det. Även lärare kan känna ovilja av personliga skäl. Kloka pedagoger inser det och anpassar undervisningen därefter. Sedan är det problematiskt med föräldrar som lierar sig med en del (gissningsvis inte så läsande) rektorer och kräver att vissa böcker inte får läsas av elever i vissa åldrar. Jag har besökt flera sådana skolor och där gällde det inte sexskildringar utan övernaturliga händelser och magi i böcker. Det var då i så kallat socialt stabila områden. Det förvånade mig att rektorn mer eller mindre tvingat biblioteket på skolan att flytta vissa böcker till hyllor för äldre som man inte fick låna förrän man gick i sexan om jag minns rätt.

Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – död, missbruk/ misshandel/vanvård/utsatthet/ fattigdom, kris/konflikt/krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp?

Spegel eller fönster är bra begrepp som verkligen stämmer. Jag har inte skrivit något (än) för de allra yngsta, men 1 bok för 6–9 år, 14 för 9–12 år och 15 böcker för unga vuxna. Det enda som egentligen skiljer sig i skildringen är ju vilket språk man använder. Jag tror att även små barn kan förstå komplicerade ämnen och det som vuxna kallar svåra saker. Men man behöver ha ett rakare språk då, vara saklig. Visa respekt för såväl barnet i berättelsen som barnet som läser. Jag har skrivit om sexualbrott, cancer, döden, självmord, hedersvåld och krig bland annat. Det är ”stora” ämnen, men alla berättelser som berör handlar ofta

om konflikter. En berättelse där alla är glada och nöjda blir snabbt tråkig. Barn och unga är också intresserade av de här stora livsfrågorna ur ett vidare perspektiv. Hur skulle jag ha gjort, tänk om jag drabbats, tänk om det hade varit min kompis osv. Det riktigt viktiga när man skriver för unga läsare, tycker jag, är att lämna en dörr på glänt i slutet av berättelsen. Det måste finnas en ljusning, en hjälpare, en möjlighet. I en del av mina böcker finns det i slutet en lista med vart man kan vända sig om man behöver stöd. Även om verkligheten inte alltid bjuder på en öppen dörr i slutet (och det vet läsarna) så kan fiktionen göra det. Annars blir det för tungt.

Behöver det finnas böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

Självklart behövs de. Inte för alla och inte alltid. Som författare får man inte alltid veta vad ens böcker leder till för läsarna, men jag vet åtminstone ett barn som har polisanmält och fått en vuxen förövare dömd efter att ha läst en av mina böcker. Jag vet också en pojke i ett mycket frireligiöst hem som efter ett författarbesök av mig fick hjälp av skolbiblioteket att hitta och kunna läsa Kort kjol. Där blir litteraturen ett fönster, som du talade om ovan. Man kan titta in i andra världar. Men man kan också titta ut genom ett fönster, se var man kan få hjälp, hur saker kan vara. Jag skrev en bok om ett cancersjukt barn. Den lästes av både sjuka barn som av deras syskon och gav stöd. Det är lättare att prata om det som kan upplevas som svårt utifrån en bok än utifrån det man själv har varit med om.

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta?

Det jag känner som min egen gräns för vad jag inte vill skildra skönlitterärt är vuxna, ofta föräldrars, dödliga våld eller grova misshandel, av barn. Vid några tillfällen har jag varit tvungen att skriva om det som kriminalreporter och det är väldigt tungt, det kan vara ren ondska eller svår sjukdom. Så hemsk är verkligheten, men riktigt så hemsk behöver inte litteratur för barn vara. Man kan skriva om det för vuxna, men jag skulle inte mäkta med att göra det där heller. I Kort kjol är det några sidor som handlar om övergreppet i boken på knappt 150 sidor. Det mesta i boken handlar inte om våldtäkten utan hur man kan få hjälp och hur en rättegång går till. Skriver man för barn och unga tycker jag att man ska skriva så lite våld och kränkning som det är möjligt, men man måste ändå visa vad saken handlar om. Det betyder inte att man ska frossa eller att hela boken handlar om det. Gör man bilderböcker kan man ju också använda bilder för att säga det man inte säger i text. Jag tänker t ex på Historien om Bodri av Hédi Fried illustrerad av Stina Wirsén, som handlar om Förintelsen på ett väldigt poetiskt sätt. Samma sak med serieromanen Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab med illustrationer av Peter Bergting, för lite äldre läsare, också om Förintelsen. Det finns förstås inga generella regler för var gränserna går, de är individuella för varje författare. Men för mig går gränsen vid grovt våld mot barn.

Är det viktigt med representation i barn- och ungdomslitteraturen?

Det är självklart mycket viktigt. Förlagen söker efter författare med annan bakgrund än svensk sedan generationer, men det går ganska trögt. Tittar man på vilka som arbetar på bokförlag är det inte heller så representativt. Jag ser inte ut som Hawa från Somalia i Falafelflickorna, inte heller som Ombeni från östra Kongo i I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig. Som författare, med en bakgrund under många år som journalist, är det viktigt för mig att försöka skildra de berättelser jag ser omkring mig. Det är inte detsamma som att skriva självbiografiskt. Jag har i mina böcker ibland försökt att ge röst åt de som inte har någon offentlig röst, men det är bara i väntan på deras egna berättelser. När Hawa drömmer om att bli polis tänker jag att något annat barn som läser boken kan drömma om att bli, och sedan faktiskt också bli, författare.

Mina böcker är bara i väntan på något annat. Men som författare är det min skyldighet att försöka skriva så bra jag kan. Att berättelserna ska vara sannolika och trovärdiga, oavsett om jag skriver om andra världskriget, 1500-talet eller nutid. Om jag enbart skulle skriva om mina egna erfarenheter skulle det bli mycket tråkiga berättelser. När vi gjorde omslagen till böckerna om Hawa (Falafelflickorna, Tack för allt och I god tro) visste vi att vi ville ha en glad tjej i sjal från Somalia på omslaget. Det var svårt att hitta någon sådan bild hos svenska bildbyråer då de flesta flickor i sjal såg ledsna ut eller tittade bort. Jag kände en fotograf som varit i ett flyktingläger i Uganda bland somalier och som hade bilder på det. Vi fick mejla en tjej där och fråga om hon ville vara på omslaget till en svensk barnbok, vilket hon ville. Men det säger också något sorgligt om bristande representation i det bildurval som fanns. När jag besökte en skola i ett s.k. utsatt område i Göteborg och höll upp Falafelflickorna för en klass där i princip alla flickor hade sjal skrek de rakt ut av förtjusning för att de kände igen sig själva i flickan på omslaget. Det betyder något för ens vilja att läsa och att gå till biblioteket, att man känner igen sig. Sedan är det förstås ännu bättre och starkare om författaren ser ut som flickan i boken. Och det är bara en tidsfråga.

I min nya barnbok som kommer ut hos Natur och Kultur i höst, Nytt liv, för barn 9–12 år handlar det om en pojke som heter Nadir som lever i en familj där två äldre bröder är kriminella och vill tvinga honom att göra ”tjänster”. I arbetet med den boken har jag haft stor hjälp av mellanstadieelever på Rosengårdsskolan i Malmö, för att hitta rätt ton och en skildring av verkligheten som de kan tro på. Deras feedback var avgörande för hur boken slutligen blev. Det är ett sätt som jag kan arbeta på för att öka representativiteten i svenska barnböcker. Men jag hoppas förstås på att allt fler med alla möjliga erfarenheter och bakgrunder också vill bli författare.

Du har ju skrivit många böcker som handlar om barn och ungdomar som far illa eller är utsatta på något sätt. Vad är det som gör att du återkommer till detta tema? Vad är det som driver dig? Vad får du för gensvar från läsarna?

Uppriktigt sagt så vet jag inte riktigt helt varför det har blivit ett återkommande tema för mig. Dels beror det nog på att jag under tolv års tid var kriminalreporter på Svenska Dagbladet och då skrev mycket om våld mot barn och unga, dels beror det nog på min mormor och kanske också på min mamma. Mormor var starkt engagerad i barns rättigheter och helt emot barnaga långt innan det var förbjudet. Hon var med i både Rädda barnen och Röda korset. Min mormor som hette Eva i verkligheten finns skildrad i min bok Tulpanpojken, där hon kallas för sitt andranamn Margareta. Hon och min morfar tog emot den holländske pojken Willem under nio månader efter andra världskriget och höll sedan kontakten med honom i resten av sina liv. Det var något som präglade min uppväxt. Min mamma Ulla var sjuksköterska. Hon engagerade sig på sin fritid bland annat i Noaks Ark som volontär på 80-talet, där hon ofta bakade tillsammans med de HIV-sjuka som fanns där då. Hon älskade att baka på sin fritid och många på Noaks Ark hade svårt för att äta, så det var en bra kombination. Min mamma pratade inte så mycket om det med mig, mer än att hon blev illa berörd av att så många av dem som vårdades där var så unga men att en del av dem aldrig fick några besök då familjerna endera inte visste eller skämdes och hade tagit avstånd. Så det sociala engagemanget har jag nog med mig undermedvetet hemifrån. Jag blir arg över orättvisor och när barn inte får lika villkor för sin uppväxt, oavsett vilken familj de är födda i eller i vilket område de lever i. Det är en förlust för hela samhället. Ibland är jag arg när jag skriver, jag skildrar ofta saker som jag upplever fungerar dåligt i samhället. De som läser mina barn- och ungdomsböcker har ju ofta blivit tvingade att göra det i skolan, men gensvaret genom åren har ofta varit väldigt starkt. Jag får brev och mejl och samtal från barn och unga som har blivit berörda, eller lärare och bibliotekarier som hör av sig. Särskilt Kort kjol och de tre böckerna om Hawa verkar ha träffat en ton hos läsarna som de känner igen sig i. Trilogin om andra världskriget (Tulpanpojken, Spionen i äppelträdet och Mitt käraste gyllene barn) för 9–12 år berör också barn som har upplevt senare krig, som kriget i Syrien. De känner igen känslan av utsatthet och osäkerhet, skräcken men också lättnaden efteråt och sorgen över det som har gått förlorat för alltid.

/.../ men alla berättelser som berör handlar ofta om konflikter. En berättelse där alla är glada och nöjda blir snabbt tråkig. Barn och unga är också intresserade av de här stora livsfrågorna ur ett vidare perspektiv. Hur skulle jag ha gjort, tänk om jag drabbats, tänk om det hade varit min kompis osv.