F\u00F6rfattare fr\u00E5n F\u00E4r\u00F6arna

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Författare från Färöa

Rakel Helmsdal

Foto: privat

Intervju: Jenny Edvardsson

En samling sagolika öar, det är

Färöarna. I huvudstaden Torshavn bor drygt 12000 invånare och det är där jag träffar författarna Rakel Helmsdal och Elin á Rogvi. Vi möts på Hotel Hafnia och de berättar om sitt skrivande.

Har ni alltid vetat att ni vill skriva böcker?

Rakel: Jag kommer från en konstnärsfamilj och har alltid berättat sagor. Jag tror inte jag kan göra något annat. Sagorna kan bli böcker eller dockteater, skådespel och till och med film. Berättandet finns där hela tiden. Och jag tycker om att skriva böcker för barn. Det är som om det finns färre gränser eller begränsningar i barnlitteraturen. Allt är tillåtet. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad du kan berätta och på vilket sätt du kan berätta det. Egentligen tror jag inte att det är så stora

171

skillnader mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur. God litteratur har inga gränser. Ta som exempel Tove Jansson. Hennes barnböcker är lika mycket för vuxna som hennes vuxenböcker är för unga.

Elin: Jag har nog också alltid känt att jag vill skriva. När jag var liten var utbudet av berättelser begränsat. Många böcker hade manliga huvudpersoner och många böcker handlade om att fiska. Jag ville visa att det också fanns något annat.

Ni bor båda på Färöarna och skriver på färöiska, vilka fördelar och nackdelar kan det finnas med att skriva på ett så ”litet” språk?

Elin: Fördelen är att vi är de enda som kan skriva till alla de barn som har färöiska som sitt modersmål. Vi kan skriva om deras liv, om deras land, om deras livsvillkor och vi kan göra

rna

Elin á Rógvi

Foto: privat

det från deras kulturella utgångspunkt. Samtidigt är det begränsande. Det är inte så stor chans att ens böcker blir översatta och sålda till andra språk. Och då man har så få läsare får man istället försöka vara produktiv. Men det är också svårt. De flesta som skriver böcker på Färöarna gör det på sin fritid. Jag jobbar exempelvis på radiostationen här i Torshavn. Det är få som får ekonomiskt stöd till att skriva. Samtidigt är ekonomiskt stöd nästan det enda sättet att kunna få tid och möjlighet att skriva på heltid.

Rakel: Jag tänker att det egentligen inte finns så många fördelar med att skriva på ett litet språk, förutom den att man skriver på sitt modersmål, ett språk man behärskar. Jag är född tvåspråkig (danska och färöiska) men valde som tonåring att skriva på färöiska. Nu i efterhand tycker jag att det var ett bra beslut av mig. Vi är så få som talar färöiska,

172

runt 70000 personer runt om i världen. Om inte vi använder och utvecklar språket dör det ut. Ett språk utan ny litteratur är ett döende språk. Det känns som en plikt samtidigt som det drar med sig att vi har en mycket mindre publik till vår litteratur, än vad andra författare som skriver på andra språk har.

Varifrån får ni inspiration till era böcker? Rakel: Jag får idéer överallt och dessa idéer kan sedan bli en berättelse.

Elin: Inspiration kan man få från så många håll, ett samtal med ett barn exempelvis. Så gick det till när jag skrev en hel julkalender för radio. Min dotter är också en stor inspirationskälla. En plats, en lukt, en känsla eller en dröm. En liten småsak kan få en att börja tänka på något och plötsligt har man början till en berättelse.

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Elin, din senaste bok Eg eri ein prinsessa gavs ut under 2017. Vad handlar den om? Berätta.

Elin: Den handlar om en flicka som är på förskolan och hon är övertygad om att hon är en prinsessa. Men de vuxna behandlar henne inte som en sådan. Hon har en matlåda med sig med en bild på ett blått slott. En gång satt det en guldkrona på slottet. Den är nu borta men man kan känna med fingrarna att den har varit där. Hennes mamma drottningen har sagt att det är diskmaskinen som har tagit guldet. Och medan prinsessan äter sin mat tittar hon på diskmaskinen och pedagogen som står bredvid den. Då ser hon tydligt att diskmaskinen är en drake och pedagogen en häxa. Nu börjar äventyret. Hon ska hitta guldet och hon ska göra det utan hjälp från någon prins.

Rakel, du har nyligen släppt boken Miljuløtur. Vad handlar den om?

Rakel: Miljuløtur är en novellsamling som består av berättelser från ett observerande barn från det att hon är 7 till dess att hon är 12. Hon heter Milja. Som läsare får vi vara i hennes vardag. Vi kommer nära hennes familj och vänner och hennes känslor för dem och världen runt henne. Det är inte berättelser med

173

Omslag: Eg eri ein prinsessa, 2018. Elin á Rógvi , BFL

stora händelser utan istället är det det sublima som skildras. Det är berättelser som är fina att upptäcka tillsammans, barn och vuxen.

Rakel, i Sverige är böckerna om Stora och Lilla Monster populära. Jag vet att böckerna är ett samarbete mellan dig, Kalle Güttler och Aslaug Jonstottir. Kan du inte berätta om ert samarbete och hur ni fick idén till Stora och Lilla Monster?

Rakel: Samarbetet började på en nordisk barn- och ungdomslitteraturkurs i text och illustration på Biskops Arnö 2001. Vi hade fyra timmar på oss att ta fram en berättelse utifrån rubriken ”Någon bankar på dörren”. Efter fyra timmar hade vi en halv bok. När vi kom hem gick vi till våra respektive förlag och frågade om de hade lust att ge ut boken om vi också skrev ett slut på den. Alla tre förlag (Bókadeildin, Mál&Menning och Bonniers) sa ja och vi stod då med något så ovanligt som förstahandskontrakt med tre olika förlag (och på tre språk). Den första boken blev en succé (finns nu utgiven på 18 språk) och vi tänkte att det skulle vara skoj att låta våra monster få prova nya äventyr. Det har fram till dagens datum hunnit bli 9 böcker och vårt samarbete har hållt i sig under 17 år. Vi arbetar med alla tre språk på en gång men låter danskan vara kontrollspråk.

Omslag: Miljuløtur, 2018. Rakel Helmsdal , BFL

En stor del av arbetet görs över internet men vid en tidpunkt i processen behöver vi alltid ses för att diskutera berättelsen, relationerna i den och illustrationerna. Vi ser oss som tre likvärdiga författare även om det oftast är en som kläcker själva grundidén till bokens innehåll.

Rakel och Elin ni har båda varit nominerade till Nordiska Rådets Barn- och ungdomslitteraturpris. Hur har det påverkat er och era författarskap?

Elin: Det är som en stämpel, ett erkännande och det blir som en röst i den stilla värld som vi skriver i. Man får oftast inte höra så mycket om det man skrivit. Nu har någon annan läst och professionellt bedömt din text. Det blir nästan exotiskt när du i vanliga fall inte får så mycket som en recension. För mig personligen känns det som en bekräftelse och det gör att jag kommer att fortsätta hålla fast vid skrivandet. Kanske är det så att det jag skriver är helt okej?

Omslag: Hon, sum róði eftir ælaboganum, 2014. Rakel Helmsdal , BFL

Rakel: I år var Monster i knibe nominerad, 2013 var det Monsterbråk och i fjor var det min ungdomsroman Hon, sum róði eftir ælaboganum.

Omslag: Monster i knipa, 2018. K. Güettler, R. Helmsdal, Á. Jónsdóttir. Opal

174

Det har givetvis stor betydelse att ens verk finns bland de nominerade. Det gör att boken kommer i fokus. Min egen ungdomsroman har exempelvis blivit översatt till danska och norska och jag har också fått några riktigt bra och genomarbetade recensioner. Det hade jag inte fått utan nomineringen. Genom nomineringarna har jag också fått möjlighet att resa med min litteratur både i Norden och i Baltikum.

Intervjun närmar sig sitt slut. Jag tackar Elin och Rakel och de lämnar Hotel Hafnia. Själv sitter jag kvar och går igenom mina anteckningar. Imorgon ska jag uppsöka bokhandeln här i Torshavn för att bläddra i Rakels och Elins böcker. Kanske får jag också köpa med mig någon hem.