Kattvinden/H. \u00D6rberg & K. Lidstr\u00F6m l\u00E4st av Ninni Sk\u00F6n

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Foto© foto: Mats Lundqvist

Helena ÖrbergKristin Lidström

207

Kattvinden

Text: Ninni Skön

När du slår upp Kattvinden

slås du först av bilderna. Här har författaren Helena Öberg och illustratören Kristin Lidström jobbat ihop för andra gången. De har tidigare gjort bildberättelsen, Din tur Adrian, tillsammans och det syns i utförandet att de njuter av att arbeta med varandra. Kattvinden är inledningsvis dov och stämningen känns kylig, inte bara i bildspråket med svarta och gråa drag, utan också i den saknad som beskrivs i texten. Saknaden efter en försvunnen pappa, pengar som inte räcker åt huvudkaraktären Manda och hennes mamma, så att de tvingas bo i smyg på ett kontor, och kanske allra mest i den bistra farfadern. Men snart är det ett hus som är i berättelsens centrum, och som slutligen binder samman en trasig familj. Huset, Villa Bellevue, tornar upp sig som ett fallfärdigt kråkslott från bilfönstret i farfars bil. Manda och farfar, som är mäklare, har åkt för att besiktiga huset inför försäljning. Och farfadern har bett Manda om hjälp. Manda vandrar genom det dammiga huset med mobilen i handen, sveper över rummen för att visa allt för bästisen som inte är där. Men huset som Manda vandrar igenom som om det vore ett skräckhus fullt av spöken, vandrar farfadern igenom med smärtsamma minnen. Allteftersom dagarna går kommer husets historia och vad som utspelade sig på kattvinden upp till ytan. Nu ändras stämningen i bokens bildspråk. Det är mjukt och varmt. Två pojkar som skrattande springer framför ett hus. Det är farfaderns berättelse om sin barndom, sina pojkår. Om krigstid. Sjukdom.

Omslag: Kattvinden, 2018. Helena Öberg, ill. Kristin Lidström, Mirando

I centrum är Kattvinden, där han och bästa kompisen blev som bröder medan tuberkulosen härjade i deras bröst. Om huset där farfadern fann ännu en familj. Men den handlar också om död. Det mest slående är som sagt bokens bildberättande. Kristin Lidströms illustrationer är dova, och samtidigt starka i färgerna och de löper ömsom filmiskt över flera uppslag ömsom i stillbilder fulla av rörelse. Ansiktsuttryck skildrar glädje och sorg; på ett uppslag som drabbar mig faller moderns ansikte som en avbild i hennes händer efter ett sorgebesked. Varje bilduppslag berättar en egen historia som fyller texten med värden, känslor som ord inte förmår beskriva. Men text och bild följer varandra och ger tillsammans den mjuka röda tråd som ger bilderna sammanhang, och slutresultatet är ett konstverk som inte kan göra annat än att lämna starka intryck hos både den vuxna läsaren och barnläsaren.

208

Ur: Kattvinden, 2018. Helena Öberg, ill. Kristin Lidström, Mirando