Genom bilden \u2013 in i \u00E4mnet: Eva S\u00F6derberg

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

enom bilden – in i ämnet Några tankar inför studiet av det talande och påklädda djurets funktion i barnlitteraturen

GFrom picture - to subject: Some thoughts about studying the function of speaking

and clothed animals in children’s literature, Challenging gender - normalization and beyond / [ed] Siv Fahlgren, Mittuniversitetet , 2011

Text: Eva Söderberg

Inför en konferens vid Mittuniversitetet 2008

som skulle handla om djuren i naturen och kulturen, främst barnlitteraturen, behövdes en konferensbild. Vi arrangörer funderade en stund och vände oss sedan till Anna-Clara Tidholm med en förfrågan om hon skulle kunna tänka sig att göra den. Det fanns mer än ett skäl till vårt val: Under flera decennier har Anna-Clara, ofta tillsammans med poeten Thomas Tidholm, skapat många starka böcker för barn. Hon har även, både vad gäller form och innehåll, utvecklat litteraturen för de allra yngsta läsarna – och några av hennes böcker befolkas just av talande och påklädda djur.

9

Anna-Clara Tidholm var positiv till konferensens tema och erbjöd oss på stående fot att använda någon av illustrationerna i hennes och Ulf Nilssons Augustprisbelönade bok från 2002, Adjö, Herr Muffin. Det är en varm och lite sorglig historia som handlar om ett marsvin som blir gammalt och dör. Gripna bläddrade vi i boken men kände ändå att vi ville ha en unik bild till konferensen, något Anna-Clara lovade oss att försöka åstadkomma. ”Jag gör en teckning i svartvitt som går att använda även ’på papper’”, skrev hon och fortsatte: ”Vet inte riktigt vad den ska innehålla – men kanske lite mer ’problematiserande’ än Herr Muffin”. (mejl 2008-06-19)

© Anna - Clara Tidholm

Det var med skräckblandad förtjusning jag läste det där om ”problematiserande”… Paret Tidholms böcker är inte bara prisbelönta – många av dem har provocerat vuxna läsare och rent av ifrågasatts som barnläsning. Det hände med Resan till Ugri-La-Brek 1987, det hände med Snälla barn 2007 och det har hänt många gånger däremellan. Det är tydligt att paret Tidholm utmanar gränsen mellan barn- och vuxenlitteratur, utmanar föreställningen om vad, och hur, ett barn är och kan vara – och provocerar med både nya och allvarliga ämnen. Deras böcker har ibland fått sortera in under en rubrik som litteraturvetare använt halvt på skämt, halvt på allvar, nämligen

10

”de psykotiska barnböckerna”. Följaktligen höll jag andan när det knubbiga kuvertet landade i mitt postfack någon månad senare. Hur skulle bilden se ut? Vågade jag öppna kuvertet? Tänk om motivet skulle vara så till den grad problematiserande att det avskräckte? Samtidigt var jag nyfiken. Vad kunde just Anna-Clara Tidholm ha skapat utifrån vår beställning: en bild till en konferens som syftade till att visa hur vi människor genom studiet av djur försöker förstå inte bara djuren utan även oss själva? Ur många perspektiv, var vår förhoppning, skulle konferensen diskutera djurs symbolvärde, hur vi människor använder djur för att

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

dramatisera våra föreställningar om oss själva – men också problematisera gränsen mellan människa och djur. Att skapa en lockande bild som fångade denna ambition var kanske inte en helt lätt uppgift. Till sist tog jag mod till mig och öppnade kuvertet. Då uppenbarade den sig – björnen – och den blickade rakt på mig med sina små, men orubbliga, pepparkornsögon. Det gick inte att vika undan med blicken. Den tittade stint, men snällt, på mig. Jag sögs in i bilden och slogs, i ett och samma ögonblick tycktes det, av att björnen var så majestätisk (hans dominerande roll i bilden), så praktisk (hans rejäla snickarbyxor) och så öm (hans famn så full av levande varelser). Och han var ingalunda svartvit. Länge blev jag stående vid postfacket med det öppnade kuvertet och bilden av björnen i handen. Det här var en björn som talade till mig och som förmedlade något utan att öppna munnen. Den känsla som bilden ingav mig var ett stort och stilla lugn, ett slags robust trygghet. Ingen rörelse finns i bilden. Björnen är helt centrerad och sammanhållen i konturerna. Inget utstickande stör. Dessutom är hans linjer mjuka och rundade, en form som går igen i huvudet, de två öronen, famnen. Kompositionen är nästan helt symmetrisk – teddybjörnens karakteristiska nosstreck antyder en lodlinje i bildens mitt – och det mjuka, runda framhävs och hålls på plats av den väl avgränsade kvadrat som sluter tätt om motivet. Men det var ju något mer med denna bild… Jag försjönk i den ytterligare en stund och kände att en annan känsla än den lugna, trygga och harmoniska hade sökt sig in. Det var inget dominerande, mer en dissonans – eller kanske snarare ett underliggande mollackord. Detta var långt ifrån en ”psykotisk” bild men det fanns onekligen något som störde. Där var något som rubbade den totala balansen och som hotade den dominerande känslan av harmoni. Det fanns en bakgrund. Björnen var placerad i en miljö. Allting har ju en bakgrund, en miljö, även om den inte alltid avbildas eller framhävs. I bilderboken kan miljön vara allt från mycket detaljerad till minimal – eller helt frånvarande, ett så kallat negativt rum. I det här fallet var det som på en scen med en enkel och väl vald

11

dekor som signalerade tid, rum och stämning. Nu först, när molltonen gjort sig påmind, ser jag att det faktiskt är natt. Bakom björnen finns en mörkt blå, på gränsen till svart, himmel och en mörk granskogs taggiga kontur. På himlen lyser stjärnor. Jag noterade att stjärnorna, om man drar ett streck mellan dem, kan bilda två stående trianglar, en på vänster och en på höger sida. Även här i bakgrunden understryks symmetrin samtidigt som en spänning skapas. Den vänstra triangeln består av fyra stjärnor och den högra av tre. Tillsammans blir det sju, ett av de magiska talen i sagan. Nu upptäcker jag också att björnen faktiskt inte ses helt framifrån. Noslinjens lodlinje är något litet svängd till vänster på bilden, och även det vertikala munstrecket är aningen draget åt vänster. Vidare ger den ljusa skuggan på höger sida av nosen intryck av att betraktaren ser mer av den än av den vänstra. Det kändes ju först som att björnen stått där i evinnerlig tid, men nu får jag känslan att han kanske just vänt sitt huvud mot betraktaren. Vilken betydelse har då stjärnorna för min upplevelse av bilden? Jag försöker tänka bort dem, men det var svårt. Det blir så tydligt att stjärnorna, de lysande punkterna på himlavalvet som jag först inte registrerade, förstärker intrycket av björnens distinkta pepparkornsögon. Samtidigt framhäver de motsatserna, den nära, varma björnen och den stora kalla rymden. De antyder de kosmiska avstånden och de existentiella djupen. Den säger något om människans villkor, om att vara utkastad i universum. Ett villkor som får oss att vilja kartlägga, erövra och överbrygga – och ge oändligt avlägsna himlakroppar namn, relationer och mening, som himlakropparna i Stora och Lilla Björn. Men björnen är inte helt ensam i kosmos… Han har sällskap av den skara han bär i sin famn. När jag flyttar ner blicken till varelserna där ser jag att dessa, liksom björnen, är starkt stiliserade men ändå med viss personlighet. Det är emellertid svårt att avgöra var man skulle placera dem åldersmässigt. Att de befinner sig i den stora björnens famn skulle kunna tala för att de är barn. Pojken med stort huvud och spretigt hår och flickan med pippilotter är två barntyper som vi ofta möter

i svenska bilderböcker. Men den blundande varelsen och den med hatten har andra proportioner och skulle lika gärna kunna föreställa två vuxna. Utgör de en familj? Det slår mig att de har både knappnålsögon och något förenklat trasdockeaktigt över sig. Nu dröjer det inte länge förrän andra bilder tränger sig på, ställer sig vid sidan om och pockar på jämförelser… Jag hade ju sett den här kompositionen tidigare! Många gånger tidigare! Med ens kan jag verbalisera min slutsats: Anna-Clara Tidholm har verkligen åstadkommit ett problematiserande motiv! Hennes konferensbild är i mina ögon en lek med och förändring av den konstellation som brukar kallas ”den episka ursituationen” och som är ett visuellt uttryck för traditionsöverbringande från en generation till en annan. Den tar sig sitt kändaste uttryck i omslagsbilden till Charles Perraults Gåsmors sagor från 1697. Den berömda gravyren av Gustave Doré visar hur en gammal läsande kvinna med glasögon på näsan sitter i en fåtölj omgiven av barn i olika åldrar. Denna scen illustrerar hur schablonbilden av sagans berättarsituation kan se ut: en kvinna som berättar och barn som lyssnar. Detta att sagoberättaren skulle vara en kvinna är en vanlig föreställning i den litterära traditionen. Vi känner till Sibylla, antikens sierska och profetissa, österlandets Scheherazade och vår egen vishetsgudinna Saga på Saga-bibliotekets utgivning vid det förra sekelskiftet. Tanken att objekten för berättelserna skulle vara barn är också spridd. Ända sedan de muntligt traderade sagorna började nedtecknas och ges ut i barneditioner är sagogenren förknippad med barn – trots att mycket av berättandet föregicks bland vuxna och kunde ha ett innehåll som inte passade för barn. På vilket sätt anknyter då Anna-Clara Tidholms bild till denna konstellation? På vilket sätt bryts den upp i hennes bild och vad kan detta få för betydelse? För det första har det skett en omkastning i åldershierarkierna. Den normala ordningen, den vuxna-barnet-mjukisdjuret, har kastats om och bytt plats.

12

Här är det mjukisdjuret, som brukar befinna sig till och med under barnets nivå, som har intagit den vuxna positionen, den position som en gammal farmor, mormor, piga eller amma brukar ha i den litterära traditionen. De vuxna däremot, och även barnen, har degraderats till knäpositionen, de underordnades position, och tycks ha blivit ett slags mjukisdjur. Björnen brukar ofta vara ett objekt i vuxenproducerade berättelser för barn. Den finns i sagor, sägner, pekböcker, bilderböcker, visor, filmer och litterära klassiker. Men här har den själv intagit den mäktiga berättarpositionen. Varför? Vad vill den säga? Den episka ursituationen brukar ofta gestalta ett ”narrativt ögonblick”. Något berättas för någon. Men här tycks ingenting sägas. Björnens mun är sluten. Kanske… tänker jag, är det här en björn som redan berättat sin historia.

Ur: Les Contes de Perrault, 1862. Ill. av Gustave Doré

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

Det är ju kväll och mörkret har fallit. Nu ska hans lilla skara sova. En av dem har redan kommit till ro. Jag tänker automatiskt ”hans”… Att bilden föreställer en björn av manligt kön tvekar jag aldrig om. Det är utifrån bilderbokens koder för det maskulina och feminina som jag ögonblickligen och utan att tänka gör min könsbestämning; en byxa, gärna blå, signalerar hankön och ett halsband, en rosett eller kjol honkön. Här skulle hängslena lika gärna ha kunnat sitta på en kjol tillhörande en björn av honkön – men frånvaron av ett litet könsskiljande element, rosetten till exempel, gör att tanken inte ens faller mig in. Det här är en han i mina ögon. Att björnen placerats i en klassisk berättarsituation med barnvarelser i sin famn rubbar inte den övertygelsen. Den position han befinner sig i förstärker bara hans ”moderlighet” och den trygga, stabila känsla som ingav mig då jag först såg bilden. Men när jag nu granskar björnen och verkligen börjar syna honom i sömmarna förändras han långsamt inför mina ögon, men det handlar mer om ålder än genus. Hur självklar är han i sitt omfamnande av de fyra små varelserna? Hur mycket trygghet har han egentligen att erbjuda? Hur säkert sitter de i hans famn? Är det här famnandet inte bara en härmning, en gest han försöker efterlikna, en position han inte är riktigt vuxen? Den självklara vuxenbjörnen börjar främmandegöras. I vår kultur finns, inte minst sedan romantiken och dess syn på barndomen som en speciell fas i en människas liv, en föreställning om att barnen måste få vara barn. Men vad detta innebär skiftar från tid till tid och från land till land. När jag nu ser på Anna-Clara Tidholms björnbild slås jag åter igen av hur betydelsetät den är och hur den genom spelet med relationer och proportioner öppnar sig för tolkningar. Detta beror inte minst av att björnens ålder är glidande och liksom osäkrad. Han är både den trygge vuxne och det trygghetssökande barnet – samtidigt! Det faktum att han är en björn och inte en människa gör att han, liksom så många talande och påklädda djur i bilderboken, kan ses som ett kamouflerat barn. I honom kan man känna igen barnet som lite klumpigt kommer bärande på alla sina – för många – mjukisdjur och söker trygghet hos föräldrarna.

13

Men åldern på de mjukisdjur han bär är också lite svävande och osäkrad. Ser man dem som vuxna förstärks den obestämbara känslan av sorg och vemod. Av just det här björnbarnet krävs det mycket. Han är ett barn med naiv blick och hängselbyxor men med en allt för tung börda: Den att bära upp de vuxna, de lealösa trasdockorna. Den att själv tvingas vara skölden mot de lurande farorna i skogens mörker och i rymdens oändlighet. Denna tolkning pekar rakt in i Anna-Clara och Thomas Tidholms konstnärskap som ofta är en tummelplats där olika barndomsdiskurser skaver mot varandra. I Resan till Ugri-La-Brek, Åke-boken, Vill ha syster och många fler ser vi hur produktiv föreställningen om det kompetenta barnet är, samtidigt som dessa barn i romantikens anda står nära de fantastiska och ursprungliga krafterna.De får testa sina förmågor då föräldragenerationen är frånvarande, oengagerad eller rent destruktiv för dem. Det är något sorgligt med deras kompetens. I en novellsamling av Anna-Clara Tidholm, Pappan som försvann och andra sagor för barn och vuxna får vi bland andra möta pojken som tyckte att det blev så jobbigt att leva med sina föräldrar som var krokodiler och oerhört krävande eftersom de inte kunde göra så mycket som normala föräldrar gjorde med sina barn. Länge tvingades pojken vara stor och duktig och gå in i vuxenrollen. Tolkningen ovan pekar också rakt ut i samhällsdebatten om de vuxnas roller i relation till barnen, om förbarnsligandet av samhället, om de detroniserade vuxna, om curlingföräldrar med mera. När jag hade kommit så långt i mina tankar mötte jag plötsligt björnens blick igen. Och nu upptäckte jag att det mitt i pepparkornsögonen fanns en ljust brun pupill. Jag tyckte mig se en intresserad glimt i dessa, och till min häpnad noterade jag en nästan mikroskopisk krökning av Björnens högra mungipa, den vänstra från mitt håll sedd. Inbillade jag mig det hela eller var det faktiskt så att han log? Kanske vara han både lite generad och road över den kaskad av ord och tolkningar som hans anspråkslösa gestalt gett upphov till. Så långt min analys av bilden. Så kom en kollega förbi, en litteraturvetare, och kastade

en blick över min axel. ”Vad lyckat!”, var hans sammanfattning. ”Här har vi en bildskapare som verkligen flyttar om i begreppshierarkierna och får begreppen att sättas i gungning”. Han konstaterade att Anna-Clara Tidholm spelar med välkända motiv där kända element rycks loss från det konventionella, kastas om och skapar nya betydelser. Vi ser den välkända björnen och samtidigt ser vi något annat och något mer… En annan kollega, som undervisar i svenska som andra språk, kom gående. Han stannade till inför bilden, slog ihop sina händer och utbrast” ”Men ooooo så fin!” Den stora nallen fick honom att tänka på alla barn som levt i krig och utsatthet och som varit tvungna att fly från sina hemländer. ”’Jag fick inte med mig nallen!’ eller ’Jag fick inte med mig dockan’, är några vanliga kommentarer som man brukar höra från sådana barn’”, berättade han. Så tystnade han en stund och fortsatte att begrunda bilden. Sedan kom det, lite lägre: ”Men det är klart att det inte är bara nallen de saknar… Nallen står ju för någonting mycket större som de blev berövade...” Efter ytterligare en stund föreslog han lite trevande att nallen på bilden kan stå för hela barnkulturen… Sedan fortsatte han lite självsäkrare: ”Där bakom nallen är det taggigt, dystert och svårt… Liksom flyktingbarnen har de här barnen i nallens knä något mörkt bakom sig, men barnkulturen kan skapa glädje, mening och sammanhang i deras liv. Där sitter de i knäet på nallen, symbolen för barnkultur, och liksom omfamnas av den! I barnkulturen kan de känna gemenskap med varandra. Det tycker jag är så fint.” Nu började jag bli än mer nyfiken på den här bildens möjligheter. I syfte att undersöka dess tolkningspotential, hur den öppnade sig för meningsskapande, gick jag vidare och kastade ut några revar. Jag skickade bilden till några av konferensens föreläsare, medarrangörer och presumtiva deltagare. Jag bad dem skriva ner några rader om vad de såg på bilden och hur deras tankar och associationer gick. Bilden bifogade jag, och det dröjde inte länge förrän en av föreläsarna, en kyrkohistoriker, skickade ett kortfattat mejl: ”Jag har gått och funderat över var jag har sett Tidholms komposition tidigare. Sedan ramlade polletten ned:

14

Se länken: ” Ivrigt klickade jag på den bifogade länken och befann mig snart i Enångers gamla kyrka i Hälsingland framför en träskulptur från 1500- talet. Skulpturen är signerad Haakon Gulleson och gestaltar det kända Anna-själv-tredje-motivet, det vill säga Marias mor Anna, Maria själv och den tredje generationen, Jesusbarnet. När denna kyrkohistoriker kopplar björnbilden till ett sådant motiv är det utifrån sin teologiska bakgrund men också utifrån sin förtrogenhet med Anna-Clara Tidholms författarskap och geografiska hemvist sedan många decennier – Hälsingland. Jag tackar för mejlet och noterar att vi läser bilden påverkade av våra ämnesområden. En litteraturvetares och en kyrkohistorikers associationer går delvis åt olika håll konstaterar jag och sänder henne Dorés gravyr på den ”episka ursituationen. Mycket snart har kyrkohistorikern utvecklat sina tankar i ytterligare ett mejl: Ja, visst är det fascinerande! Den staty som jag skickade ett foto av hänger i Enånger kyrka, visst är det där någonstans som hon /Anna-Clara Tidholm/ bor? Det är det klassiska Anna-själv-tredje-motivet där Anna är urmodern-trygghetsalstraren. Det är något med hennes blick, kroppshållning och funktion som jag återfinner i Nallen. Och sättet att förminska vuxnas kroppar till miniatyrkroppar. Kopplingen till medeltida kyrkokonst är kanske inte den första många tänker på, men ju mer jag funderar över den desto tydligare blir den. Visst är det spännande med våra olika blickar – hur präglade de är av våra kunskaps- och intressefält? Jag tackar för hennes mejl och kommenterar att hon ser vuxna i nallens knä, något som tydligen inte är helt självklart för alla betraktare. Då kommenterade hon att hon såg vuxna ända tills hon visade bilden för sin man som till hennes stora häpnad sa att det var barn! ”Och det är det ju när man tittar efter”, konstaterar hon men tillägger att proportionerna likafullt är förskjutna. Jag tackar för mejlet, redogör kort för mina egna tolkningar och bekräftar att det var Dorés gravyr i Gåsmors sagor som jag skickat tidigare. Detta resulterar i ännu ett svarsmejl där hon fortsätter att utveckla sina tankar: Tänk hur många olika tolkningar vi kan lägga på denna bild! För mig handlar bilden om trygghet och om att våga vila i en känsla av att vara omslu-

Bazar Masarin: Djuren i barnlitteraturen

ten och älskad. I en teologisk tolkning kan man se bilden som en beskrivning av människans känslomässiga relation till Gud. Man kan se den som en illustration av människans fantastiska projektionsförmåga. Symbolforskaren Nils G Holm har skrivit om just detta, hur barnets tidigaste trygghetskänslor och relationer överförs till ett övergångsobjekt, exempelvis en nalle, och därefter i ett senare mognadsstadium mot en kognitiv symbol som vår gudsbild. Med detta menar givetvis inte Holm att det handlar om något slags självbedrägeri utan om människans symboliska sätt att förhålla sig till sin livsvärld. Sådana symboler är ju något av det starkaste och kraftfullaste vi har eftersom de pekar mot en annan, transcendent verklighet. Man kan därmed tolka bilden som människans relation till Gud. Vi är omslutna av något som vi endast kan nå via vårt människospråk, våra bilder och symboler, men som trots allt finns där, bakom och runtom oss. Var då detta en tolkning som bara en teolog kunde göra? Nej, långt ifrån! Det visade sig i andra kommentarer att en känsla av lugn och trygghet, som var ett av de första intrycken av bilden som drabbade även mig, kunde kopplas till en religiös föreställning. En annan av föreläsarna i den planerade konferensen – hon är litteraturvetare och engagerad i djuren och djurens rätt – utgår i sin tolkning av bilden från närheten till gosedjuret och därefter vidare till relationen människa och djur: ”Björnen får mig att associera till nallen som man har som barn och med det kommer tryggheten och värmen. Att björnen håller människorna blir då en slags förening med naturen, människa och djur. Att vi ska vara trygga tillsammans och att vi kan hålla sams.” Men hon stannar inte här utan går i sin läsning av bilden vidare till motivets koppling till en gudsbild och upplevelse av religiöst slag: Jag får också en tanke om att björnen har något med andlighet eller religion att göra. Björnen är en Gud som tar hand om oss människor. Det finns också något enhetligt där. Att detta kanske inte är hennes slutgiltiga tolkning av bilden framgår av hennes avrundande kommentar i mejlet: ”Så går mina tankar kring bilden av björnen för tillfället.” Vid ett annat tillfälle kommer de kanske att gå i andra banor. Ytterligare en betraktare, en av studenterna från lärarutbildningen, skriver om en diskussion om religion med en högstadieklass.

15

Hennes elever tycker att Gud borde se ut som björnen på bilden medan hon själv ser den som en idealbild för ”barnkonventionen”. Hon kallar bilden ”livsbejakande” och ”urtrygg”. Även en kulturarbetsförmedlare med litterära intressen visar i sin tolkning att man i Anna-Clara Tidholms bild kan finna, liksom dubbelexponerade, övergångsobjektets positiva egenskaper och den allomfamnade gudsbilden: Jag tycker om bilden eftersom människorna på bilden ser ut som gosedjur (lite enfaldiga men oförargliga och gulliga). Nallen har mänskliga drag trots att han helt klart är en ”nalle”. Ögonen är både oerhört djupa och totalt tomma. Samtidigt finns det något lätt religiöst över bilden (jmf ”guds stora famn” eller ngt sånt) fast mest väldigt, väldigt mycket kärleksfullt vemod. Det enda jag är lite skeptisk till är björnens snickarbyxor. Men för andra betraktare kan byxorna – eller snarare antydan till byxor – vara betydelsebärande. Björnbilden behöver inte kopplas samman med en trygghet i religionen utan kan också, som framgått, understryka såväl ”över-

gångsobjektets” trygghetsalstrande egenskaper som den roll som björnen tillskrivits i barnlitteraturen. Den björn som hör till de påklädda djurens skara. Ett exempel på det senare ger en före detta lärarstudent uttryck för. Hon tycker att bilden är fin och ”utstrålar trygghet”. Hennes första intryck är att den föreställer en gullig och trygg nallebjörn. Det tar en stund för henne att upptäcka att björnen håller något i famnen. Nu undrar hon om man kan se nallen som en symbol för trygghet: Den förekommer ju i många barnböcker och framställs ju sällan som farlig. Ofta är den påklädd och har lite mänskliga drag i vissa bilderböcker. Här på bilden är Nallen en trygg famn man kan krypa upp i och uppleva äventyr med… Bilden är också framställd i mjuka varma färger som känns lugna att se på. En bibliotekarie tar också fasta på gosedjuret men uttrycker också tanken att nallen är av hankön. Hon undrar om han är Storpappa med alla sina människobarn i famnen eller är det nussenallen som blivit stor och som tack för all kärlek lyfter upp de små barnen och tröstar dem!? Den är fin i alla fall och mansbilden är varm och go och trygg! Ytterligare en student, en litteraturvetare som själv skriver mycket, lät bilden inspirera till en filosofisk betraktelse som på något sätt kan sägas smälta samman de tidigare tolkningarna men i en poetisk form. Den inleds med orden: ”Jag är Björnen. Jag är allas och ingens Björn. Samtidigt. När verkligheten blir overklig plockas jag fram, då ropas mitt namn. Av alla och ingen. Samtidigt.” Det vilar något strängt testamentligt över texten som dock blir lite personligare då ett ”du” apostroferas: ”Du förstår”, säger björnen, ”när verkligheten blir just så där otäckt overklig, behöver alla och ingen en trygg björnfamn att vila stilla i. Inte bara barn utan även vuxna”. Därefter glider hon in på björnens förbindelse med berättandet och berättelserna: Sagorna som jag har att berätta är overkliga på sitt sätt, men de blir verkliga när alla och ingen sitter stilla i min famn och lyssnar. Just precis i det ögonblicket behöver människobarnen (som ni alla är) höra om äventyr, lägereldar, häxor, modiga människor, och ett lyckligt slut. Vem kan ge er det bättre än en Björn?

16

När Björnen omfamnar er och börjar berätta, så är ni alla barn, upplevelsernas barn. Sagorna talar om människor och djur. Samtidigt. Tillsammans är vi sagorna. Som gör verkligheten en smula fantastisk. Här kombineras de litterära, psykologiska och teologiska perspektiven. Men det stannar inte vid detta. Betraktelsen avslutas med frågor utifrån ett slags metaperspektiv: Tänkte på varför jag är just en Björn? Och varför är figurerna i min famn alltid barn? I den generella verkligheten där sagor appliceras på vardagen, är vargar farliga och elaka, ugglor kloka, kaniner rädda, grisar gladlynta och åsnor envisa och tjatiga. Lamm är offer och rävar är lömska och listiga. Björnar däremot, är trygga och starka. Snälla och kramgoa. Vem har bestämt allt det här? Och varför törs inte vuxna erkänna att de också behöver björnfamnen och alla sagor? Ja, vem har bestämt allt det här? Vem har givit fabeldjuren deras egenskaper – och varför? De påklädda djuren väcker onekligen många frågor.

Efterord

Att bilder kommunicerar med tecken och symboler det vet vi. Att bilder påverkar oss, våra tankar och känslor, och att de gör något med oss, det upplever vi varje dag. Vissa symboler och tecken är mer allmänna, åtminstone inom vissa tolkningsgemenskaper, medan andra är mer specifika. Hur förhåller det sig då med björnen? Att Anna-Clara Tidholms björnbild är enkel och tydlig, som så många andra av hennes illustrationer, råder det inga tvivel om. Det är en del av hennes estetik. Dessutom antyder de tolkningar som redovisats att det helt klart finns en ”nallenorm” som hon följer, nästan till punkt och pricka tycks det. I många av tolkningarna finns gemensamma nämnare. Men bildytans enkelhet bär också på ett mer komplicerat innanmäte. Tydligheten gömmer en mångtydighet. Björnbilden kan uppenbarligen avlockas många skiftande, ibland motstridiga, betydelser. Detta beror naturligtvis både på bilden i sig, dess tecken och symboler och på den som betraktade den.