På insidan av Nazi-Tyskland

På insidan av

VETENSKAP

NAZI-

TYSKLAND På insidan av NAZITYSKLAND

HITLERS MÖRKA KARISMA

RÖSTERNA FRÅN FÖRINTELSEN

PROPAGANDA OCH FÖRTRYCK

Upptäck retoriken som trollband ett helt folk

Läs de unika, omskakande berättelserna

Utforska vardagen under nazisternas regim

SE_NaziTyskland_Cover_216x286.indd 1

12.11.2018 08:22

På innsidan av Nazi-Tyskland 2018 © Orage Forlag

Svensk redaktion Ansvarig utgivare: Rebecca Englund Redaktör: Sofia Lindén Grafiker: Bens Aarø Översättning: Johan Mansfeldt

2018 © Orage AS äger alla rättigheter till innehållet i denna bok. Det är inte tillåtet att reproducera eller kopiera innehållet. Det är inte tillåtet att lägga ut hela, eller delar av, boken på internet eller att på annat sätt reproducera innehållet elektroniskt. Tillstånd kan endast ges via redaktionen på Orage AS.

Utgiven av Orage AS Jarlsøveien 50 3124 Tønsberg Norge +47 47 46 60 00 post@orage.no www.orage.no

Tryck Tryckt i Lettland, Artko AS Alla Orages produkter trycks av Svanenmärkta tryckerier.

Originaltitel: BBC: The Story of Nazi Germany Artiklarna i denna utgivelse är översatta och återgivna från The Amazing Brain under licens från Immediate Media Co. Bristol Limited, UK 2016.

Alla rättigheter är reserverade.

Varumärket BBC History ägs av eller är licensierat till Immediate Media Co. Bristol Limited och används här under licens.

SE_NaziTyskland_Cover_216x286.indd 2

12.11.2018 08:22

VÄLKOMMEN

Nazitiden fortsätter att kasta mörka, långa skuggor över modern historia. I centrum står naturligtvis Adolf Hitler.

Från hans uppgång som en övertygande talare i bakgatornas ölkällare, till enväldig kansler och slutligen diktator med storhetsvansinne. Vad drev hans till synes hejdlösa törst efter makten?

I det här specialnumret berättar experterna inte bara om führerns motivation och metoder, utan också om hans karisma och popularitet.

Vad fick tusentals tyskar att skriva brev om sin hängivelse till honom? Och hur kunde några tyskar till och med medverka i nazisternas avelsprogram för att stärka hans ”härskar-ras”? Varför fortsatte så många av hans soldater att strida i hans namn även om kriget redan var över och förlorat?

Vi undersöker också hur det var att leva under nazisternas styre. Hur många vanliga tyskar – som blivit tuktade av nederlaget i första världskriget och hårt drabbade av den ekonomiska depressionen – fångades av Hitlers vision om ett stort, nytt tyskt rike? Genom att se på allt ifrån uppslukande propaganda och nazistiska helgdagar till fotbolls­turneringar och antisemitisk jazzmusik, inser vi hur det Tredje riket kunde bli så stort.

Vi avslöjar också mindre kända aspekter från denna hemska period av lidande och orättvisa: från sömmerskorna i Auschwitz som tvingades tillverka kläder till sina fångvaktare, till det arkivarbete som utfördes när man spelade in historierna från de som överlevt och befriats från koncentrationslägren.

PÅ OMSLAGET: SAAR-OMRÅDET, TYSKLAND,1934, GETTY IMAGES. PÅ DENNA SIDA: JENI NOTT

Charlotte Hodgman Redaktionschef

”Att se sådant fasansfullt storhetsvansinne lämnar oss fortfarande trollbundna över den obegränsade makt som Hitler förkroppsligade.”

Den hyllade historikern och Hitler-kännaren PROFESSOR SIR IAN KERSHAW om gåtan kring führern, på sidan 122.

3

Nazityskland_240918.indd 3

25.09.2018 12:40

INNEHÅLL

96

28

Auschwitz glömda sömmerskor

Hitlers ariska avelsprogram

101

Führerns tänkta mördare

Tidslinje Händelser och vändpunkter.

VARDAGSLIV 12 Livet under nazismen

Konrad Jarausch ger

huvud­­­­dragen i hur nazistiska

åsikter kom att ta över det tyska samhället.

14 Semester med Hitler

Roger Moorhouse förklarar hur

nazisterna lockade med billiga semestrar.

22 K vinnorna som födde för Hitler 4

Giles Milton beskriver nazistiska Lebensbornprogrammet för att avla fram ”rena” barn.

Nazityskland_240918.indd 4

28 H itlers folk

Richard J. Evans frågar sig varför vanliga tyskar verkade så ivriga att ta till sig Hitler.

36 N azistisk seriemördare Roger Moorhouse berättar om seriemördaren som smög omkring i Berlin i början av kriget.

40 Hitlers jazzband

Dan Cossins tar reda på hur jazzmusik med hatiska texter användes som nazistpropaganda.

42 F otbollsfinalen

Roger Moorhouse berättar om den dramatiska tyska fotbollsmatchen 1941.

ATT FÖLJA FÜHRERN

46 Varför kämpade

nazisterna till döden?

Ian Kershaw frågar sig varför så många tyskar kämpade in i det sista när kriget i princip var över.

56 H itlers filosofer

Yvonne Sherratt ger huvuddragen över hur tyska akademiker stöttade nazistideologin.

60 K vinnorna som flög för Hitler

Clare Mulley gör oss bekanta med två väldigt olika kvinnor från Hitlers flygvapen.

GETTY IMAGES

6

25.09.2018 12:40

42

Jazzmusik som propaganda

18

Hur nazisterna förförde det tyska folket med billiga semestrar

33

Hitlers lockelse

61

73

Arkitektur designad för att vilseleda 64 H itler hemma

GETTY IMAGES/YOUTUBE/PHOTOSHOT/SHUTTERSTOCK

Despina Stratigakos skriver om varför nazistpropaganda försökte måla upp Hitler som en hemma­ kär ofarlig medmänniska .

70 A dolf Hitlers mörka karisma Hitler var långt ifrån bara en förvirrad diktator, menar Laurence Rees .

78 K äre herr Hitler

Victoria Harris granskar brev skrivna till Hitler och hur de berättar om hans relation till sitt folk.

Nazityskland_240918.indd 5

Brev till nazisternas ledare

IDEOLOGI

86 N azisterna och det ockulta Erik Kurlander ser på det övernaturligas roll inom nazisternas ideologi.

92 H itlers plan för

världsherravälde

Gavin Mortimer granskar anledningen till den tyska ledarens vilda expansionsplaner.

100 Röster från Förintelsen Mark Burman berättar om David Boder och hans projekt för att fånga rösterna från lägrens överlevare.

108 Auschwitz glömda sömmerskor

Lucy Adlington avslöjar historien om hur Auschwitz-fångar var tvungna att sy för sina fångvaktare.

116 H itlers lönnmördare

Roger Moorhouse berättar om Henning von Tresckow och andra som försökte döda führern.

122 A dolf Hitlers långa skugga

Ian Kershaw granskar varför Hitler fortsätter att fascinera.

130 Högerpopulism idag Richard J. Evans ser på det fortsatta intresset för det Tredje riket.

5

01.10.2018 10:41

Tidslinje

Nazitysklands uppgång och fall

Roger Moorhouse visar upp de viktigaste ögonblicken från Hitlers uppgång till hans skrämmande expansion och slutliga fall.

1920

Den 24 februari ställer sig Adolf Hitler framför en publik vid Münchens hovbryggeri där han proklamerar ett manifest – ett 25-punkters program – för det nybildade Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet (NSDAP). ”Nazistpartiet” är fött.

1920

1923

1924

Hitler blir dömd till fem år i arrest i Landsbergfängelset för sitt förräderi med den misslyckade kuppen i München. Där sitter han bara i nio månader under bekväma förhållanden, innan han blir villkorligt frigiven.

Under hans fångenskap skriver han den första delen av sitt självbiografiska manifest Mein Kampf.

1925

1929

Kraschen på den amerikanska aktiemarknaden 1929 orsakar en kollaps i den tyska ekonomin, och i månaderna och åren som följer går företag i konkurs, löner fryses och det blir stor arbetslöshet. Den politiska effekten av krisen blir en ökning av antal röster som går till de extrema partierna, särskilt det nazistiska partiet.

1930

I november utnyttjar Hitler den ekonomiska och politiska krisen i Tyskland och försöker att gripa makten i München. Han och hans anhängare stoppas av den bayerska polisens vapen vid Feldherrnhalle. Tjugo människor dödades, däribland fyra poliser.

En nazistisk stormtrupp under kuppen i München, Hitlers misslyckade kupp mot Weimarrepubliken.

En nazistisk affisch 1932 mot marxism and kapitalism.

1932

Tyskland har två nationella val under 1932 – i juli och november – i takt med att den politiska krisen djupnar. Nazisterna växer stort i juli och dubblar sitt antal röstberättigade. Trots att de minskar något under november är de vid slutet av året det största partiet i riksdagen.

Januari 1933

I ett försök att avsluta den politiska krisen och det parlament­ ariska dödläget försöker äldre konservativa politiker få in Hitler i regeringen som kansler för en koalitionsregering med förhoppningen om att de ska kunna kontrollera honom.

Hitler bryr sig dock inte om dessa försök att kontroll­ er­a honom.

ALAMY/GETTY IMAGES

Den första upplagan av Mein Kampf sålde runt 10 000 kopior – med 12 miljoner sålda vid 1945.

6

Nazityskland_240918.indd 6

25.09.2018 12:40

En insiktsfull skämtteckning förutspår kollapsen på den amerikanska aktiemarknaden 1929.

Mars 1933 Hitler drar nytta av den pågående krisen och presenterar en ”fullmaktslag”, som gör att han har möjlighet att under en fyraårsperiod styra landet utan regering.

Lagen går igenom hos riksdagen trots mot­röster från medlemmar på vänsterflanken. Det är nu Hitler blir en diktator.

Februari 1933 Efter att ha kastat en brandbomb mot den tyska parlamentsbyggnaden i Berlin arresteras den holländske kommunisten Marinus van der Lubbe.

Hitler tolkar händelsen som ett förspel till ett kommunistiskt uppror och drar igång en upprensning av Tysklands politiska vänsterkant. Han inskränker medborgar­rättigheter och förflyttar många till de nyetabler­ade koncentrations­­­ lägren.

April 1933

1934

I ett försök att lugna armén och eliminera de som har något emot honom inom naziströrelsen beordrar Hitler en blodig upprensning av sina brunskjortor.

Bland de drygt 100 offer som dödas av SS finns både politiker och generaler, liksom Hitlers tidigare kollegor och allierade.

Med makten under kontroll tar det inte lång tid för nazisterna att visa sin sanna natur. En lands­ omfattande bojkott av judiska företag utropas från 1 april. Denna bevakas av stormtrupper som hotar alla som inte följer denna bojkott.

Marscherandet in i Rhenlandet, ett område taget från tysk kontroll genom Versaillefreden.

1936

Hitler bestämmer sig för att testa västmakterna genom att skicka tyska trupper tillbaka in i Rhenlandet, helt i strid mot överenskommelsen i Versailles och Locarno.

Trots denna provokation gör inte britterna och fransmännen någonting.

1935

1935

I skapandet av den nazistiska staten inför nazisterna en mängd antisemitiska lagar som syftar till att ytterligare isolera och marginalisera Tysklands judiska befolkning. De förnekade judar deras medborgerliga rättigheter, definierade judenhet och kors-äktenskap och förbjöd sexuella relationer mellan judar och icke-judar.

GETTY IMAGES

Holländske kommunisten Marinus van der Lubbe De antisemitiska Nürnberglagarna ”för skyddandet av det germanska blodet och den germanska äran”.

7

Nazityskland_240918.indd 7

25.09.2018 12:40

Tidslinje ”Nazisternas olympiad” blev en propaganda­ kupp för Hitler, trots några afroamerikanska idrottsmäns segrar.

Augusti 1939

Augusti 1936

Sommarolympiaden i Berlin i augusti 1936 ger regimen ett gyllene tillfälle att lovorda sig själva och dess rasideologier mot resten av världen.

Tyskland reser sig som det mest framgångsrika landet, men de fyra guldmedaljerna till afroamerikanen Jesse Owen går emot Hitlers idé om den ariska rasens överlägsenhet.

Hitler ger militärt bistånd till den missnöjda tyska minoriteten i Tjecko­ slovakien och inleder således en ny internationell kris. Detta resulter­ar i en engelsk-­ fransk överens­kommelse om att Tyskland ska få annektera Tjeckoslovakien, vilket Hitler hävdar är hans ”sista krav om mark­ områden”. Detta blir högvattenmärket på eftergiftspolitiken under förkrigstiden.

Mars 1939

Mars 1938

Sporrad av sina tidigare framgångar och uppeggad av motståndet från de österrik­ iska politikerna beordrar Hitler sina trupper in i Österrike, återigen i tydlig konflikt mot överens­ kommelsen från Versailles.

Stödet för genomförandet bekräftades i april av en folkomröstning. Österrike införlivades i riket och Stortyskland bildades.

Ett vykort som förhärligar förenandet av Österrike med Tyskland.

Hitler ockuperar återstoden av Tjeckien i mars 1939, eftersom Europa agerat så svagt. Detta gör Slovakien självständigt. Efter den första erövringen av icke-tyskt territorium får Hitler till slut ett kraftigt besked. Stor­ britannien och Frankrike garanterar att stötta Polen om tyskarna skulle attackera dem.

Bara leenden (för stunden) vid undertecknandet av den tysk-sovjetiska ickeaggressionspakten.

1940

1941

Efter nästan två år av oroligt samarbete med Stalin vänder sig Hitler mot sina tidigare allierade och invaderar Sovjet i juni 1941. En brutal konflikt bryter ut som tar oräkneliga liv.

Hitler tror att Sovjets motstånd snart ska kollapsa mot hans Blietzkrieg-taktik, men han kommer att bli besviken.

Tyskland invaderar Sovjet.

Förlusterna skulle bli fasansfulla.

GETTY IMAGES

September 1938

Hitler tvingas ta hjälp av Sovjet för att isolera hans nästa militära mål (Polen) eftersom han är trängd av västmakternas nyfunna bestämdhet.

Han erbjuder Stalin fritt spelrum in i Östeuropa i utbyte. Deras ”ickeaggressionspakt” banar väg för invasionen av Polen och andra världskrigets utbrott.

8

Nazityskland_240918.indd 8

25.09.2018 12:40

Hamburg i ruiner efter de allierades förödande bombningar juli 1943.

1944

Februari 1943

Under vintern 1942–43 markerar slaget om Stalingrad höjdpunkten i det tyska erövrandet österut.

Nederlaget och förlusten av den sjätte armén minskar Tysklands förmåga att avancera, inte minst då det strategiska övertaget i praktiken gått till Röda armén.

Juli 1943

Den engelsk-amerikanska bombningen av Hamburg de sista veckorna i juli 1943 demonstrerar hur dödligt överlägsna de allierades luftvapen är. Tiotusentals dödas på marken och delar av staden blir helförstörda. Tysk moral får sig en rejäl törn.

1945

1942

ALAMY/GETTY IMAGES

När kriget utvecklas år 1941 beslutar sig nazisterna om en ”slutlig lösning” på ”jude­ frågan”. Vid ett möte i januari 1942 med ledande tjänstemän och SS-ledare i Wannsee tar Reinhard Heydrich (bilden till höger) kontroll över hur den pågående Förintelsen av Europas judar ska effektiviseras.

Det misslyckade försöket att döda Hitler vid hans högkvarter, iscensatt av general Claus von Stauffenberg, är det mest allvarliga mordförsöket på Hitler hittills. Det sker också ett kupp­försök i Berlin som fort slås ned.

Nästan alla inblandade arresteras och avrättas.

Benito Mussolini, Italiens fascistiska diktator, avsätts.

Juli 1943

Mussolinis Italien försöker bana en väg ut ur kriget, innan de allierade ska invadera, och avsätter därför fascistledaren efter en misstroendeomröstning.

Italien signerar även ett avtal om vapenvila sex veckor senare, vilket gör att Tyskland ensamma måste försvara sig själva.

1945

När den tyska huvudstaden är på väg att falla i Sovjets händer bestämmer sig Hitler för att ta sitt liv. Efter att ha gift sig med sin partner Eva Braun begår de självmord i hans bunker i Berlin, varefter deras kroppar bränns. Hans Tredje rike klarar sig sedan bara en vecka.

Roger Moorhouse är författare till flera böcker, däribland Berlin at War (Bodley Head, 2010).

9

Nazityskland_240918.indd 9

25.09.2018 12:40

VARDAGS Livet under nazismen

Effekterna av nazisternas styre på det tyska folket.

Semester med Hitler

Billiga semestrar i utbyte mot nationalsocialism.

Kvinnorna som födde för Hitler Nazisternas mål att skapa en ”ren” härskar-ras.

Hitlers folk

Vad drev vanliga tyskar att ta till sig det Tredje riket?

Nazistisk seriemördare

Järnvägsarbetaren Paul Orgorzows blodiga mördarfest i Berlin.

Hitlers jazzband

Att använda jazzmusik som nazistpropaganda.

Fotbollsfinalen

Den dramatiska tyska fotbollsmatchen 1941.

10

Nazityskland_240918.indd 10

25.09.2018 12:40

GETTY IMAGES

S LIV

11

Nazityskland_240918.indd 11

25.09.2018 12:40

Vardagsliv / Livet under nazismen

Livet under nazismen

Hitlers mordiska regim styrde Tyskland under 12 år med hjälp av propaganda, förtryck och hans totalitära mål.

Konrad H. Jarausch utforskar hur nazistregimen påverkade det tyska folket.

oavsett klass eller religion, i en stor lycklig familj. Många nationalister föraktade konflikterna som fanns inom landet och längtade efter den känsla av sammanhåll­ ning de känt i första världskrigets skytte­ gravar. Så länge nazisternas krav inte var alltför besvärliga fortsatte politiskt ointres­ serade medborgare helt enkelt med sina vardagsliv.

En sådan typ av nationell sammanhåll­

Propagandatriumfer

”Ungdomen tjänar führern: alla 10-åringar i Hitlerjugend” – en propagandaposter från runt 1936 idealiserar en blond, arisk ungdom.

Att följa führern under fredstid var ganska enkelt. Hitler övertygade till och med sina kritiker med sina politiska framgångar.

Inom ett år av nazisterna vid makten föll arbetslösheten drastiskt tack vare offentliga arbetsprojekt och hemlig militär återupp­ rustning. Spektakulära evenemang som mötena i Nürnberg gjorde att medlemmarna

GETTY IMAGES

L

ivet i Tredje riket framkallade en våg av olika känslor. Från början, för både tidiga partimedlemmar och nyligen invigda, erbjöd nazisterna mycket underhåll­ ning: parader, Hitlers predik­ ningar och Goebbels propa­ gand­a. Vanliga medborgare var mindre säkra på de politiska förändringarna och hoppades bara på att kunna fortsätta leva sina liv, men medlemmar av den politiska vänstern och judar levde med en ökande rädsla för våld, förföljelse och inspärrning.

Nazistregimen hävdade att den skulle lösa alla de kriser som drabbat Tyskland efter första världskriget. De hårda villkoren från Versaillefreden och stigande inflation gjorde det svårt för demokratin att slå rot, trots Weimarrepublikens progressiva konstitu­ tion och omfattande välfärdsprogram. När den stora depressionen försatte en tredjedel av alla tyskar i arbetslöshet vände sig befolkningen till denna nya radikala rörelse.

Den lovade att återupprätta landets forna storhet och dess internationella respekt.

Ledaren var Adolf Hitler, självutnämnd ”führer” som lovade att göra Tyskland stort igen. Missnöjda medborgare röstade på honom eller tog på sig national­socialistiska tyska arbetare­partiets bruna uniformer.

Snart blev de till nazisterna.

Mycket av naziströrelsens lockelse kom från löftet att överbrygga politiska och sociala klyftor genom att återuprätta nationell sammanhållning. Denna Volksgemeinschaft (folkets gemenskap) skulle omfatta alla tyskar av arisk härkomst,

ning och enighet krävde också att några påstådda fiender skulle exkluderas. De första som blev mål för förföljelse var den politiska vänstern: liberaler, socialdemokrater och kommunister, nazister­nas huvudmotstånd­ are. Judarna var ännu mer hatade.

Nazisterna anklagade dem för att förstöra kulturen genom modern­istisk dekadens.

Homo­sexuella, ”zigenare” (romer) och personer med funktionsnedsättningar var ytterligare offer, som enligt nazisterna hotade den ariska rasen.

Nazistregimen vurmade särskilt för de unga och lovordade dem som fackelbärare för Tysklands framtid. Hitlerjugend (HJ Hitlerungdomen) och dess kvinnliga motsvarighet Bund Deutscher Mädel (BDM, Tyska flickors förbund) erbjöd tonåringar chansen att njuta av spännande fritids­ aktivit­et­­er som vandring, camping eller att flyga glidflygplan. Många barn födda under 20-talet flockades kring dessa organisa­tion­ er, vilket ledde till ungdomsrörelsens motto: ”unga ledda av unga”.

Rolf Bulwin, till exempel, kände sig stolt över att få se stilig ut i sin ”tajta uniform” och var en hängiven HJ-ledare som njöt av att spela utomhusidrotter och att förbereda pojkar för ett framtida krig. Även Eva Peters var förtjust över att bli utsedd som ledare inom BDM. Hon kände sig kallad ”att ägna livet åt att tjäna en god och allsmäktig idé, kallad Tyskland”. Det var förstås också några sansade skeptiker, men de flesta unga blev övertygade av nazismen – kanske eftersom alla ungdomsorganisationer var under partiets kontroll, det fanns med andra ord inte så många andra val.

12

Nazityskland_240918.indd 12

25.09.2018 12:40

AKG IMAGES

Unga flickor hälsar nazistisk paramilitär. Sådana parader erbjöd vanliga tyskar lite upprymdhet och känsla av stolthet under dystra år av ekonomisk depression.

kände att de tillhörde en ostoppbar nationell rörelse för Tysklands pånyttfödelse. Till och med interna­tion­ella observatörer blev imponerade av 1936 års olympiska spel i Berlin, då det tyska laget vann flest medaljer.

Sedan var det sådana utrikespolitiska triumfer som återlämnandet av Saarområdet till Tyskland år 1935, den helt frivilliga anslutningen av Österrike 1938 och den tvingade annekteringen av Tjecko­ slovakien. Många unga var imponerade av Hitlers karisma, som Renate Finckh i BDM entusiastiskt uttryckte det: ”När nu führern är här är vi några att räkna med igen!”

Inte alla tyskar sveptes dock med av propagandan. Många kommunister och social­demokrater inom arbetarklassen stod fast vid marxistiska övertygelser, men de blev jagade av Gestapo, en hemlig polis införd av nazisterna, slagna och inspärrade.

Tyskar som nu kategoriserades som judar, som Tom Angress, utsattes för bojkott och uppsägning från år 1933, förlorade sina medborgerliga rättigheter år 1935 på grund av Nürnberglagarna och fick sina affärer förstörda och synagoger brända år 1938 för att tvinga dem att lämna landet.

Tom skrev ner sin sorg över avvisandet i några poetiska rader: ”Vi vet ingen rättvisa, bara förtryck. Vårt hemland älskar oss inte längre.” Människor med funktionsnedsätt­ ningar som bodde på institutioner blev tyst

mördade av läkare i ”rashygienens” namn.

Det andra världskriget förvandlade vardags­livet under nazisternas diktatur för att deras mordiska våld vändes mot sina egna anhängare. Vid krigets början kunde en patriotisk ungdom som Ursula Mahlen­ dorf känna ”en evig känsla av upprymdhet”, men under den andra halvan av kampen började många inse att de skulle behöva betala ett hemskt pris för att fullfölja führerns drömmar. Fler och fler män dödades i strid, i stort sett en hel generation utplånades, samtidigt som kvinn­liga anhängare av kriget led av de allierades många bombräder, uteslutning från öst och våldtäkter från sovjet­iska soldater.

För de politiska och judiska offren innebar kriget massmord i politiska fängelser, koncentrationsläger och utrotningsläger.

Då kriget fortsatte började många inse att de skulle få betala ett hemskt pris för att ha följt führerns maniska drömmar.

Alltför få överlevde dödslägren. En som upplevde befrielse var författaren Ruth Krüger, som kom ihåg hur ”en dag kom de; ’amis’, amerikanerna … Den långa mardrömm­en var plötsligt över.”

Wehrmachts förkrossande nederlag, förstör­els­en av städer, fängslandet av soldater, kvinnors kamp för att överleva – kort sagt, oändligt lidande – ledde slutligen till att de flesta tyskar tog avstånd från nationalsocialismen. När journalisten Lore Walb läste sin dagbok från krigstiden flera årtionden senare, för att hon ville ”konfrontera sitt samröre”, slogs hon med smärtsam insikt av att hon faktiskt tjänat de ondas syften. Även om inte alla visade sådan ånger tog de flesta överlevande från den tidigare politiska eliten avstånd från nationalsocia­ listernas övertyg­els­er. Det var deras fruktansvärda erfarenheter i det Tredje riket som vände efterkrigstyskar till luttrade demokrater, engagerade i fred, social solidaritet och mänskliga rättigheter.

Konrad H Jarausch är Lurcy Professor i European Civilization vid University of North Carolina och författare till Broken Lives: How Ordinary Germans Experienced the 20th Century (Princeton University Press, 2018).

13

Nazityskland_240918.indd 13

25.09.2018 12:40

Vardagsliv / Semester med Hitler

Semester med Hitler Nazisterna både förförde och hotade det tyska folket till att hänföras av nationalsocialismen, berättar Roger Moorhouse. Ett sätt att göra det var att erbjuda arbetare billiga semester­ resor till solen.

Alla tillsammans

Ombord på Wilhelm Gustloff, cirka 1939, medlemmar av nazisternas stora KdF-program med rabatterade fritidsaktiviteter framtagna för att främja en ny ”nationell gemenskap”.

14

Nazityskland_240918.indd 14

25.09.2018 12:40

O

Grass senare böcker, Crabwalk (2002). Ändå är det så mycket mer i berättelsen om Wilhelm Gustloff som kan vara av intresse, inte minst dess ursprung som Tredje rikets mest kända kryssningsfartyg för tyskars semestrar.

Wilhelm Gustloff (uppkallad efter grund­aren av det schweiziska nazistpartiet, som mördades 1936) sjösattes i maj 1937 vid varvet Blohm och Voss i Hamburg och var toppmodern. Båten vägde mer än 25 000 ton och mätte mer än 200 meter från för till akter. Hon var större och avsevärt tyngre än Hitlers små slagskepp: Deutschland, Admiral Scheer och Graf Spee.

I linje med nationalsocialisternas filosofi, beskrevs Gustloff som ett ”klasslöst” skepp.

Hennes 616 hytter – spridda över fyra däck och med möjlighet att hysa över 1 400

GETTY IMAGES

m namnet på nazisternas kryssningsfartyg Wilhelm Gustloff igenkänns av några läsare beror det nog främst på de grymma öden som fartyget råkade ut för under andra världskriget. Skeppet sjönk i det isiga Östersjön inom en timme efter att det träffats av en torped från en sovjetisk ubåt 30 januari 1945. Av det beräknade antalet 10 000 tyska flyktingar och sårade ihoptryckta ombord överlevde knappt 1 200 personer den natten.

Vi minns historien om Wilhelm Gustloff som nutida historias dödligaste havsolycka.

Historieböcker, en film och flera tyska tv-filmer har beskrivit hur dess förlisning gick till. Skeppet dök också upp i en av Günter

15

Nazityskland_240918.indd 15

25.09.2018 12:40

Vardagsliv / Semester med Hitler passagerare – var designade med två typer av interiör, två- eller fyrbädds. Alla hade sjöutsikt med delad toalett. Därutöver var skeppets sju barer, två restauranger, två danssalonger, konsertsal, bibliotek, frisör och pool tillgängliga för alla passagerare. Som den nazistiske ministern Robert Ley utbröt vid hennes sjösättning: ”Vi tyskar nöjer oss inte med någon gammal skorv för våra arbetande män och kvinnor. Bara det bästa är gott nog.”

Men varför byggde det nazistiska Tysk­land kryssningsfartyg åt sina arbetande män och kvinnor? Ett vanligt antagande om Tredje riket är att det mesta byggde främst på rädsla: för Gestapo, för koncentrations­läger eller för att falla ur ledet. Detta är inte helt felaktigt, men det döljer det faktum att Nazityskland också var en stat byggd på förförelse lika mycket som hot.

En viktig del av denna förförelse erbjöds av nazisternas fritidsorganisation som hade byggt Wilhelm Gustloff. De hade det osannolika namnet Kraft durch Freude (Styrka genom glädje), vanligtvis förkortat

KdF. Organisationen startades år 1933 som en underavdelning av den tyska arbetar­ fronten och hade ett enkelt uppdrag: statlig organiserad fritid. KdF lockade arbetar­ klassen med semestrar, ett rikt kulturliv och idrottsaktiviteter för att hålla dem i schack.

Kort sagt erbjöd KdF kryssningar och konserter istället för kollektivförhandlingar och klasskamp.

Uppvakta arbetarklassen Det var inte bara en helt cynisk tanke. Det var ett uttryck för den socialistiska anda som varit en del av nazisternas filosofi sedan partiet grundades och som, även om den blivit utspädd under de kommande åren, aldrig helt försvunnit. Det uttrycktes till slut genom konceptet Volksgemein­schaft, idéen om att alla tyskar var medlemmar i en ”nationell gemenskap” som skulle över­ brygga klass eller regionella skillnader.

I enlighet med vad KdFs representanter hävdade 1933 skulle organisationen tjäna

”Marxismen bara talar om det, men nazisterna möter arbetar­ens högsta dröm: en lugn, bekymmers­fri semester där man kan lata sig så mycket man vill.”

GETTY IMAGES/AKG IMAGES

Wilhelm Gustloff, här 1938, var ett fartyg i en flotta som var en del av Tredje rikets löfte om att erbjuda semestrar till varje tysk arbetare.

16

Nazityskland_240918.indd 16

25.09.2018 12:40

En restaurang på Wilhelm Gustloff under hennes jungfruresa. Det fanns även sju barer, två danslokaler, en konsert­sal, bibliotek och frisörssalonger.

Inomhuspoolen på Gustloffs systerfartyg, KdF-kryssaren Robert Ley, bilden tagen 1939.

Semesterfirare på Berlins flygplats Tempelhof på väg till övre Bayern för en skidresa med KdF cirka år 1935.

17

Nazityskland_240918.indd 17

25.09.2018 12:40

Vardagsliv / Semester med Hitler

Kraft durch Freude” (KdF, eller Styrka genom glädje) läser man på denna propagandaaffisch 1938 som gör reklam för Hitlers semesterprogram.

som en ”kulturell utbildare”. De skulle få alla tyskar – oavsett om de var bayrare, friser, östpreussare eller württembergare – att känna att de var en del av samma nation, att ”känna pulsen från sitt blod”.

KdF och Volksgemeinschaft var inte bara efterhandskonstruktioner eller enkelt struntprat för att förleda de lättlurade. De var integrerade delar av nazisternas vision för det nya samhäl­ let. Varje tysk arbetare uppmuntrades att bli medlem och år 1939 hade 25 miljoner skrivit upp sig. Varje medlem betalade en 50-pfennig i månaden, vilket gjorde det möjligt för dem att beställa biljetter till rabatterade sport- och kultur­evenemang, som teaterföreställningar, konserter, schackturneringar, helgutfykter eller simlektioner.

Det var ingen sidoattraktion. År 1937, då Wilhelm Gustloff sjösattes, hade KdF mer än 600 000 kultur- och sportarrangemang över hela Tyskland, som besöktes av nästan 50 miljoner personer. År 1939 som var det sista året som organisa­ tionen fanns kvar hade dessa siffror nästan fördubblats.

Det fanns inte bara helg- och kvälls­ aktiviteter, utan KdF erbjöd även semestrar för tyska arbetare. En årlig semester erbjöds till varje tysk arbetare och det var på riktigt.

Semesteranordnande stod snabbt för en femtedel av organisa­tion­ens omsättning. På en av dessa första utflykter skickades 1 000

arbetare från Berlin med ett chartrat tåg till Bayern i februari 1934.

De fem åren före 1939 organiserade KdF runt 7 miljoner semestrar, som nästan en tiondel av den tyska befolkningen tog del av.

Sådana resor, främst inom Tyskland, var bland de första resorna som den tyska arbetar­k lassen hade råd att göra. Många hade aldrig åkt på semester förut. De kunde betalas för styckevis genom att köpa stämplar i en sparbok och var rabatterade.

Det var i denna anda som det stora semesterkomplexet i Prora på Rügen i

Östersjön planerades – som en plats där alla tyskar kunde mingla och njuta av den friska havsluften – och allt till bara 18 Reichsmarks (RM, valutan i Tyskland 1924–48) per vecka.

Tyvärr innebar krigets utbrott att det aldrig fick några semestergäster. Proras stora byggnad kunde ta emot 20 000 gäster i taget och skull fungera som en märkesbyggnad för det Nya Tyskland. Det var tänkt att vara en av fyra sådana semesterorter.

Samma logik stod bakom byggandet av KdF-flottan, inklusive Wilhelm Gustloff.

18

Nazityskland_240918.indd 18

25.09.2018 12:40

”Trots att det var det dödligaste skeppsbrottet i modern tid med drygt 9 000 döda märktes det knappt jämfört med slakten under de sista månaderna av andra världskriget.”

Båten skulle ge de vanliga tyska arbetarna möjligheten att njuta av en kryssning. År 1937, då Gustloff strax skulle tas i bruk, hade KdF-flottan med sina nio fartyg gjort 146 kryssningar med 130 000 passagerare till olika destinationer, från Östersjön till Madeira.

De rabatterade kostnaderna för detta var överkomliga för alla. Det kostade till exempel bara 59 RM för en femdagars tur i de norska fjordarna, 150 RM för en tolvdagars tur runt Italien och 155 RM för en tvåveckors resa till Lissabon och Madeira. Med medellöner på ungefär 30 RM i veckan är det lätt att förstå vilket genomslag dessa resor hade.

Naturligtvis fanns det en hake. Indoktrin­ er­ing och propaganda var aldrig långt borta på en av KdF:s kryssningar. Reseledaren spred propaganda och blandade in politiska meddelanden i de dagliga genomgångarna.

Till och med skeppets högtalarsystem sände patriotisk musik eller tal av högt uppsatta inom partiet. För de resenärer som motsatte sig sådan påverkan hade varje kryssning en liten grupp civilklädda Gestapomän som tog hand om dem.

Men nazisterna hade inte behövt oroa sig.

Statistiken visade årligen att KdF-flottan var en stor succé både bland arbetar-, medel- och överklassen. Systerfartyget Robert Ley togs i bruk år 1939 kort före krigets utbrott.

Hösten 1939 gjordes Gustloff om till sjukhusfartyg och ankrades upp i hamn.

Skeppets kryssningsdagar var över.

Semesterindoktrinering Naturligtvis var logiken bakom KdF:s aktiviteter helt och hållet politisk. Organisa­ tionen förkroppsligade den totalitära viljan att infiltrera och kontrollera varje aspekt av individens liv. KdF:s erbjudande var också ett grymt krav på arbetarnas lojalitet, ett försök att underminera deras traditionella lojalitet till socialismen. En bild från år 1938 summe­ rar detta då man kan läsa i bild­texten: ”Marxismen bara pratar om det, men nazisterna möter arbetarens högsta dröm: en bekymmersfri semester där man kan lata sig så mycket man vill.”

Det fanns även vissa ekonomiska skäl – att man skulle maximera produktionen genom att fostra en belåten och framförallt motive­ rad arbetskraft. ”Vi skickar inte våra arbetare på kryssningar eller sjöhotell bara för sakens skull”, förklarar en av KdF:s rapporter. ”Vi gör det bara för att bibehålla och stärka arbetspotentialen hos individen och låta honom återvända till arbetsplatsen med förnyat fokus.”

Hitlers attityd mot KdF var mer cynisk.Han tydliggjorde för en av sina ministrar år 1934 att ett viktigt motiv bakom programmet var att säkra att tyska arbetare hade ett gott sinnelag och var redo för alla eventualiteter – även krig. ”Försäkra mig om”, sa han, ”att folket kan hålla nerverna i styr, för bara med ett folk med starka nerver kan vi genomföra vår politik.” Att ”genomföra politik” var en av Hitlers favoriteufemismer.

Wilhelm Gustloff var inte bara ett kryss­

ningsfartyg, utan hon blev en symbol. Hennes förlisning år 1945 – på samma dag som Hitler hade tagit makten, tolv år tidigare – var högst symbolisk, för det blev en föraning om det blodiga efterspel som snart skulle drabba Tyskland. Trots att det var det dödligaste skeppsbrottet i modern tid med drygt 9 000 döda märktes det knappt jämfört med slakten under de sista månaderna av andra världs­ kriget.

Det finns även en annan mer djupgående symbolism här. Vårt fokus är så fixerat på den överskuggande berättelsen om nazistförför­ jelserna och folkmorden att vi lätt glömmer att Wilhelm Gustloff var en symbol för en generation tyskar för den klart skinande framtid som det Tredje riket erbjöd dem – en värld av möjligheter, gemenskap och moder­ nitet. Skeppet var en viktig del av nazisternas förförelsegrepp och ett kom-ihåg för oss kommande generationer att Nazityskland inte bara byggde på hot, utan även på många lockelser.

Roger Moorhouse är författare till ett flertal böcker om modern tysk historia inklusive Berlin at War (Bodley Head, 2010).

UPPTÄCK MER BOK E Ship of Fate: The Story of the

MV Wilhelm Gustloff av Roger Moorhouse (Endeavour Press, 2016).

19

Nazityskland_240918.indd 19

25.09.2018 12:40

ÖGONBLICK

Nästa generation

Medlemmar i Bund Deutscher Mädel (Tyska flickors förbund) genomför en gymnastikuppvisning 1938.

Förbundet, som grundades 1930 som den kvinnliga delen av Hitlers Ungdom, fokuserade på att skapa goda nazistiska kvinnor som skulle bli plikttrogna hustrur och mödrar. Sporter som gymnastik och friidrott infördes för att ingjuta disciplin och tävlingsanda, men även för att skapa friska unga kvinnor redo för barnafödande.

20

Nazityskland_240918.indd 20

25.09.2018 12:40

GETTY IMAGES

21

Nazityskland_240918.indd 21

25.09.2018 12:40

Vardagsliv / Kvinnorna som födde för Hitler

KVINNORNA SOM Tredje rikets mål att skapa en högre ”ras” nådde sin höjdpunkt i Lebensborn – avelsprogrammet för att föda eller kidnappa ”rena” barn åt nazisterna. Giles Milton lyfter fram berättelsen.

Tyska kvinnor håller i barn av avsiktligt ”rent” ariskt ursprung, som föddes under Lebensborn, nazisternas avelsprogram skapat år 1935 av Heinrich Himmler.

22

Nazityskland_240918.indd 22

25.09.2018 12:41

GETTY IMAGES

FÖDDE FÖR HITLER

23

Nazityskland_240918.indd 23

25.09.2018 12:41

Vardagsliv / Kvinnorna som födde för Hitler

K

ort efter krigsutbrottet kände sig unga Hannelore Schottgen rusig av upprymdhet när hon fick veta att det samma dag skulle komma en särskild besökare till hennes skola. En kvinna från kvinnornas förbund skulle komma och prata med deras klass och det skulle bli ett välkommet avbrott i deras schema.

Det enda som hon undrade över var ämnet. Kvinnan skulle komma och tala om Lebensborn, något som hon inte hört talas om tidigare. Schottgen bodde i Pforzheim i södra Tyskland – en liten stad där invånarna var konservativa i livssyn och moral.

Stadsborna hade visat sig initiativrika när Hitler var på besök år 1933 och unga Hannelore, precis som så många av hennes kamrater, hade snabbt gått med i Bund Deutscher Mädel (Tyska flickors förbund, den kvinnliga delen av Hitlers ungdom).

Trots hennes entusiasm för det nya Tyskland blev hon och hennes klass­kamrater hade att berätta. Hennes föredrag var om Lebensborn (”Livets källa”) – en SS-driven organisation grundad 1935 av Heinrich Himmler, reichs­führer vid SS. Dess syfte var att avla ”rasmässigt rena” barn.

Idéen var att föra samman ariska män och kvinnor med hopp om att dessa skulle frambringa blåögda, blonda barn. Barnen skulle uppfostras från födseln i särskilda indoktrineringsskolor. Om allt gick som det var tänkt skulle alla bli fanatiskt lojala anhängare av nazistregimen. De skulle till och med kunna bli den första generationen av en framtida härskande ”ras”.

Flickorna lyssnade i skräckslagen förund­ ran till kvinnans tal. Hon berättade att om de ”Rasmässig duglighet” hos en polsk flicka blir uppmätt år 1943. Tusentals utländska barn frivilligt blev med barn och ”födde ett barn åt kidnappades under Lebensborn. führern” skulle de få outsagda förmåner och få bo gratis i ett lyxigt slott. föda utomäktenskapliga barn. nära München, blev en förebild för många Hennes föredrag ledde till ett livligt samtal Så småningom talade Hannelores vän för andra. Det skapades tolv hem totalt i mellan Hannelore och hennes klasskamrater. majoriteten. ”När det kommer till kritan”, sa Tyskland och Österrike, nio i Norge, samt Några tyckte det var omoraliskt att få ett barn hon, ”måste vi hålla på vår mänskliga några i Belgien, Holland, Frankrike, som skulle tas ifrån sina föräldrar vid födseln. värdighet.” Hannelore Schottgen höll med.

Luxemburg och Danmark. Dessa hem försåg Andra argumenterade att kriget krävde Hon hade mycket svårt att tro att någon mödrarna med en trygg miljö så de kunde bli uppoffringar. Alla var skulle skriva upp sig gravida med utvalda SS-officerare. De erbjöd djupt bekymrade. på programmet. även hjälp till ogifta kvinnor som råkat bli Hela deras liv hade de Ändå var det många gravida. Denna hjälp var helt beroende av att blivit uppfostrade till blivande mödrar som båda partnerna redan hade klassificerats som välartade unga flickor anslöt sig till rasmässigt dugliga. genom tyska flickors Lebensborn måna­ Lebensborn var så hemligt att få kvinnor förbund. De hade sett derna efter att det någonsin skulle erkänna att de var inblanda­ propagandabilder av första födelsehemmet de. Men en ung tysk moder, Hildegard Trutz, dygdiga tyska mödrar öppnade år 1936. gick med på att bli intervjuad omedelbart efter (med blonda flätor) Heim Hochlandkrigets slut. Hennes fascinerande historia omgivna av lyckliga institutionen, som låg sprider ljus över hela institutionen. barn. Nu blev de i byn Steinhoering Unga Hildegard Trutz hade varit en lojal plötsligt ombedda att

Idéen var att föra samman ariska män och kvinnor med hopp om att de skulle frambringa blåögda, blonda barn.

TOPFOTO

Att fullända rasen

24

Nazityskland_240918.indd 24

25.09.2018 12:41

Barn tagna eller avlade för ”härskarrasen” genomgår hudbehandling för att se mer ariska ut 1941.

GETTY IMAGES

Spädbarn födda vid ett Lebensbornhem.

25

Nazityskland_240918.indd 25

25.09.2018 12:41

Vardagsliv / Kvinnorna som födde för Hitler

GETTY IMAGES

Rättegången för Inge Viermetz, en av de som var ansvariga för att föra bort barn för att göra dem tyska under Lebensborn-programmet.

nazistanhängare ända sedan Hitler kom till makten. Precis som Hannelore Schottgen älskade hon veckomötena med tyska flickors förbund. ”Jag älskade Adolf Hitler och vårt nya bättre Tyskland”, sa hon.

Trutz blev snabbt framstående i sin lokala organisation, delvis beroende på hennes tyska blonda hår och blåa ögon. ”Jag var ett perfekt exempel på en nordisk kvinna”, sa hon, ”för utöver mina långa ben och min långa kropp hade jag breda höfter och bäcken, vilket var lämpligt för barnafödande.”

Hon var osäker på vad hon skulle göra efter att ha slutat skolan år 1936 och talade med en ledare i förbundet. ”Om du inte vet vad du ska göra”, blev hon tillsagd, ”varför inte ge führern ett barn? Vad Tyskland behöver mer än annat är rasmässigt dugliga resurser.”

Kvinnan förklarade för Trutz att hon skulle behöva genomgå medicinska tester och en utredning av hennes bakgrund. Det var viktigt att hon inte hade någon judisk härkomst. När hon väl fått klartecken skulle hon få välja en partner från en grupp av SS-officerare.

Trutz lyssnade med växande entusiasm. ”Det lät fantastiskt”, berättade hon och anmälde sig genast. Hon visste att hennes föräldrar skulle misstycka, så hon sa till dem att hon skulle resa iväg för att gå en kurs i national­socialism.

Cirka 17 500 barn blev framavlade under de tio år programmet pågick.

Att välja ”rena” partners

Hon kördes till ett slott i Bayern, där 40 andra flickor bodde under falska namn. ”Allt man behövde var ett intyg om arisk härkomst ända tillbaka till ens farfars far.”

Slottet i sig var mycket lyxigt, med idrotts­områden, musikrum och biograf. ”Hela stället leddes av en professor, en högt uppsatt SS-doktor, som undersökte oss alla mycket noggrant så fort vi kom dit. Vi var tvungna att göra en tydlig deklaration om att det aldrig varit några ärftliga sjukdomar, alkoholism eller dårskap i vår familj.”

Professorn fick också flickorna att skriva under ett dokument att de avsade sig alla rättigheter till det nyfödda barnet. Barnen skulle uppfostras på särskilda institutioner som skulle ingjuta absolut lojalitet till nazismen.

Efter deras initiering presenterades Trutz och de andra flickorna för SS-officerarna. ”Alla var väldigt långa och starka, med blå

ögon och blont hår”, kommer Trutz ihåg.

Sedan var det en lära-känna-period med spel och sociala kvällar i slottet. ”Vi fick en vecka på oss att välja ut en man som vi gillade och blev tillsagda att se till att deras hårfärg och ögon exakt motsvarade våra egna”, berättade Trutz. Flickorna fick inte veta namnet på någon av männen för anonymitet var en viktig del av Lebensborn. ”När vi hade gjort vårt val var vi tvungna att vänta till den tionde dagen efter vår senaste menstruation.” Varje flicka fick gå igenom en slutlig medicinsk undersökning innan de blev tillsagda att gå till sängs med den utvalda SS-officeren den kvällen.

Trutz var spänd både inför det sexuella umgänget och det faktum att hon gjorde det för führern. Både hon och hennes partner ”trodde helt och fullt på hur viktigt det de höll på med var”.

Officeren låg med Trutz tre kvällar den första veckan. De andra kvällarna låg han med andra flickor i slottet.

Trutz blev gravid nästan med en gång och togs väl om hand under sin graviditet, men själva födseln var mycket smärtsam. Trutz berättade att ”ingen god tysk kvinna skulle tänka sig att använda några konstgjorda hjälpmedel, som smärtstillande, som de gör i de degenererade demokratierna i väst”.

Hon tog hand om sin nyfödde son i två

26

Nazityskland_240918.indd 26

25.09.2018 12:41

En affisch från 1938 för tyska flickors förbund, en organisation som lyfte fram avels­programmet för unga tyska flickor.

veckor. Därefter togs han ifrån henne till ett särskilt SS-hem. Trutz såg honom aldrig igen.

Hon såg aldrig fadern igen heller.

Under åren som följde var hon lockad att föda fler barn, men så småningom blev hon kär och gifte sig med en ung tysk officer. När hon berättade om sitt förflutna och han fick reda på hennes engagemang i Lebensborn blev hon ”ganska förvånad över att han inte var så glad över det som han borde vara”. Men han kunde inte heller öppet kritisera henne ”eftersom jag gjort min plikt gentemot führern”.

Nazityskland_240918.indd 27

Utfrusna barn

Chefen för Lebensborn-programmet, Heinrich Himmler, tog en aktiv roll i dess utveckling och expansion under de tidiga krigsåren. När han inte nöjde sig med att bara driva avelshem skickade han sina SSofficerare för att genomsöka det ockuperade Östeuropa på jakt efter barn med ariskt utseende, med blont hår och blå ögon.

Sådana barn togs från sina föräldrar och skickades till Tyskland, där de uppfostrades av godkända nazistföräldrar. Så fort de blev tonåringar placerades de i tyska internat­

skolor för att bli lojala tjänare åt Tredje riket. ”Det är vår plikt att ta med oss barnen bort från deras miljö”, sa Himmler. ”Antingen vinner vi över vilket gott blod vi kan till vår sida och ger det en plats bland vårt folk, eller så förstör vi det här blodet.”

Antalet är svårt att överskåda, men man räknar med att ungefär 17 500 spädbarn blev framavlade under de tio år som programmet pågick, framförallt i Tyskland och Norge.

Ett försiktigt uppskattat antal om ytterligare 250 000 barn rövades bort från östra Europa.

Många av barnen adopterades efter kriget och vid den tiden hade uppgifterna om deras födsel blivit förstörda.

Hildegard Trutz fick aldrig reda på vad som hände med hennes barn och hans öde är fortfarande ett mysterium. Precis som många Lebensborn-barn blev han med all säkerhet utfrusen i efterkrigstidens Tyskland. Hans födsel och uppfostran blev säkert ett brän­ nmärke som aldrig kommer att gå bort. Ända tills idag har majoriteten av dessa barn inte haft någon möjlighet att utforska de mörka hemligheterna kring sin födsel. Bara på senare år har några Lebensborn-barn börjat tala om sina tidiga år, delat berättelser och försökt ta reda på sina föräldrars identitet. De har startat upp en stödorganisation som kallas Traces of Life (Spår av liv). Gisela Heidenreich, som är engagerad i detta, säger: ”Jag är förskräckt över vilken distans elever har till nazist­berättelserna nu för tiden”, säger hon. ”Det är vår plikt att berätta våra egna historier.”

Men den ledsamma sanningen är att allt för få har något att berätta.

Giles Milton är en bästsäljande författare till bland annat Churchill’s Ministry of Ungentlemanly Warfare (John Murray, 2017).

UPPTÄCK MER BOK E Hitler’s Forgotten Children av Ingrid

von Oelhafen och Tim Tate (Elliott & Thompson, 2017).

25.09.2018 12:41

Hitlers barn

GETTY IMAGES

Tusentals flickor radar upp sig längs gatorna för att få se Hitler 1938.

Tyskar födda mellan 1910 och 1928 blev mest indoktrinerade av nazisterna.

Hitlers folk

Tog det tyska folket till sig det Tredje riket med öppna armar, frågar sig Richard J. Evans, eller stod terror och våld bakom Hitlers enorma makt?

Nazityskland_240918.indd 28

25.09.2018 12:41

E

n lång tid efter andra världs­kriget trodde fortfarande historiker att Nazityskland var den ultimata polisstaten – ett politiskt system där terror och tvång överskugga­ de allt, där friheten att göra och uttrycka vad man ville var helt nedtryckt, och där koncentrationsläger med tortyr och död väntade alla som gick emot regimen. Historiker har målat upp en dramatisk bild av en hel befolkning fångad i en totalitär stat av övervakning och kontroll som tvingade alla att foga sig eller att ta konsekvenserna.

Under det sena 1960-talet kom dock en mer nyanserad bild. Det totalitära konceptet blev omodernt och yngre tyska historiker började se hur det applicerats på det Tredje riket som en enkel ursäkt för att deras föräldrar misslyckats att stå emot nazisterna.

Historiker intresserade sig även mer för det dagliga livet och social historia. Nya källor, särskilt på lokal nivå, började visa hur tyskar stått upp mot nazisterna då deras värderingar och sätt att leva blev hotade. Det började visa sig att Tredje riket inte var den perfekta totalitära maskinen som man trott, utan var uppbyggt av en kaotisk mängd olika konkur­ rerande institutioner där en stor del eget val lämnades till individen.

En effekt av denna forskning var att man började tänka att om en så stor del av tyskarna stod emot när de ville – särskilt i de stora frågorna – skulle de även kunnat gå samman om de velat. Historiker började fråga om det fanns frihet och eget tänkande. Under 1990-talet när frågor om moralisk skyldighet började diskuteras i ett större perspektiv – till följd av alla genom­förda krigs­tribunaler – lyf­ tes även dessa aspekter i historikers försök att förstå det Tredje riket.

29

Nazityskland_240918.indd 29

25.09.2018 12:41

Nazistisk propaganda­ bild. Försök att påverka den allmänna opinionen backades upp av tvång.

SHUTTERSTOCK

Vardagsliv / Hitlers folk

30

Nazityskland_240918.indd 30

25.09.2018 12:41

Avvikelser och åsiktsskillnad

I den kanadensiske historikern Robert Gellatelys undersökande arbete om Gestapo tydliggjordes att den hemliga polisen inte bara var en liten enhet med få officerare (av vilka de flesta knappt kom ut från sina kontor) utan även att organisationen var beroende av information från vanliga medborgare. Tyskland blev, enligt Gellately, ett samhälle som inte byggde på ett system med övervakning av Gestapo utan snarare på invånare som övervakade varandra.

Andra historiker, som Gerhard Paul och Klaus-Michael Mallmann (två tyskar som specialiserat sig på Saarområdets historia), menade att Gestapo inte bara bestod av fanatiska nazistideologer, utan snarare av nya poliser som snabbt ville göra karriär. Det var dags, menade de, att glömma ”bilden av Gestapo-officeren som en brutal, kriminell och psykopatisk demon i en svart långrock av läder”.

De flesta tyskar, hävdade Gellately, hade inget att frukta från regimen, utan stödde den aktivt genom att välja den i val och omröstningar, eller genom att anmäla avvikelser till Gestapo. Koncentrations­ lägren var långt ifrån hemliga platser av skräckfylld rädsla, de var tvärtom uppmärk­ sammade. Tyskarna kände inte bara till deras existens utan godkände också deras användning för att utrota avvikande och marginaliserade grupper. Gellatelys argument har nyligen stärkts och tagits vida­ re av den amerikanska historikern Eric Johnson, vars undersökning av Gestapo och domstolsfall i Rhenlandet har hävdat att befolkningen under nazisterna ”i stor utsträckning bevakade sig själva”.

Hitler var så oerhört populär att hot och terror sällan behövdes för att upprätthålla lojaliteten.

En tysk, ännu mer sofistikerad opinions­ undersökning, som Johnson och hans medarbetare genomfört tillsammans med den tyska samhällsvetenskapsmannen Karl-Heinz Reuband, hävdar ”att Hitler och nationalsocialismen var så oerhört populär bland de flesta tyskar att hot och terror sällan behövdes för att upprätthålla lojalitet”. Paradoxalt sett framträder nu Nazityskland som ett samhälle där statligt förtryck var minimalt och nästan inte

nödvändigt, förutom för att hantera små minoriteter som judarna, Jehovas vittnen, ”brottslingar”, ”asociala”, homosexuella, romer, mentalt sjuka och en handfull vänsterradikaler. Den större majoriteten av tyskarna upplevde detta som en ”diktatur med samtycke”.

Dessa synpunkter har allmänt accepterats av historiker, inte minst för att den forskning som de vilar på har varit detaljerad, noggrann och sofistikerad. Gellately, Johnson och deras tyska motsvarigheter har kraftigt ökat vår kunskap om Tredje riket och hur det ska ha fungerat. Ändå börjar några historiker, inte minst i Tyskland, argumentera för att allt har gått för långt: att bevisen, som ofta är övertygande i liten skala, inte riktigt stöder de svepande slutsatser som dras från dessa.

Till exempel Johnson och Reubands opinionsundersökning visar visserligen att ungefär hälften av de svarande medger att de hade varit ”positiva” eller ”mest positiva” i sin inställning till nationalsocialismen vid en eller annan tidpunkt. Men de som svarade var mestadels födda mellan 1910 och 1928 (begränsnings­datumen för undersökningen) och var naturligtvis övervägande unga vid tiden för det Tredje riket. Dessutom tillhörde den genera­tionen, vilket alla historiker var överens om, den som var mest indoktrinerad av nazisterna.

Miljontals vuxna som var i 30-årsåldern eller äldre vid tiden för det nazistiska makt­tagandet hade bildat sina värderingar och synpunkter långt innan det Tredje riket kom till och övergav inte sina åsikter så lätt.

I Weimarrepublikens sista helt fria nationel­ la val, i november 1932, vann social­demo­ krat­er­na och kommunisterna gemensamt med 13,1 miljoner röster jämfört med nazisternas 11,7 miljoner. Till och med mars 1933, då rivaliserande partier var förbjudna från att driva kampanjer och nästan alla de aktiva kommunisterna hade arresterats eller drivits i exil lyckades nazisterna fortfarande bara nå cirka 44 procent av omröstningen.

stod: ”Endast förrädare går in här”.

Regimens motståndare arresterades före valet och släpptes endast efteråt. Markerade röstsedlar säkerställde att de som röstade mot regimen senare greps, slogs blodiga, eller till och med sattes på dårsjukhus, ett tvångssystem som offentlig­ gjordes för att avskräcka andra anhängare.

Förfalskningen av omröstning­ en var så genomgripande att i vissa områden var valsedlarna med texten ”ja” flera än antalet röstberättigade i området. Ändå har Gellately beskrivit dessa påhittade resultat som ”anmärkningsvärda” bevis på ”populärt stöd” för nazistregimen, medan en tysk historiker har hävdat att det inte fanns något ”system för att manipulera” något av valen eller folkomröstningar.

Detta betyder naturligtvis inte att det skulle ha saknats en överväldigande majoritet vid val som folkomröstningen om annekteringen av Österrike 1938, även om fri opposition hade fått utrymme och motkampanjer hade varit lagliga.

Om det fanns en enda fråga där majoritet­ en av tyskarna antagligen stödde Hitler under 1930-talet var det återupprättandet av tysk nationell stolthet och styrka, men nutida rapporter tyder starkt på att de bara gjorde det om detta kunde uppnås utan ett stort europeiskt krig.

Här kommer en annan av begränsningar­ na i Johnson och Reubands fascinerande studie fram. De personer som de intervjuade sa att de hade gillat nazisterna för att de trodde att deras satsningar hade avskaffat arbetslöshet och minskat brott, men de nämnde inte regimens utrikespolitiska framgångar alls. Under 1990-talet tyckte tyskarna inte längre att sådana internatio­ nella triumfer var viktiga eller de kanske skämdes över sin entusiasm för dem.

Och hur var det med Gestapo? Att endast framställa dem som skrivbords­nissar som hanterade anmälningar från allmänheten är att bagatellisera dem. Det finns gott om bevis för de brutala och ibland mordiska metoderna de använde för att förhöra sina misstänkta.

Andra har hävdat att anmälningar, även om de ibland varit chockerande och betydelsefulla, inte borde tillskrivas för stor betydelse. När det gällde beteendet hos den stora majoriteten var det undantaget, inte regel, att skicka in dessa anmälningar. I distriktet Lippe till exempel med 176 000 invånare fanns det inte mer än 292 anmäl­ ningar som skickades till myndigheterna

De som röstade mot regimen greps, slogs blodiga eller sattes till och med på dårsjukhus.

Hot under omröstningar och val

De följande valen och folkomröstningarna från 1933 till 1939 uppnådde Hitler 95 till 99 procent av rösterna för sin politik genom massiva hot mot väljarna. Gäng av storm­ trupper rörde sig hotande runt och gav människor röstsedlar som redan markerats med ett ”ja”. Röstningsbås krävdes enligt lag för upprätthållandet av en hemlig omröstningen, men de fick en skylt där det

31

Nazityskland_240918.indd 31

25.09.2018 12:41

Vardagsliv / Hitlers folk Skaka hand

Hitler hälsar folkmassor 1936.

Trots leenden var det många som hotades till att stödja hans kampanj.

Övervakningsnation

Ändå var Gestapo bara en liten, om än central, del i ett större nätverk av övervak­ ning och kontroll. De vanliga medborgarna kom i kontakt med tjänste­män som började med att rapportera den minsta avvikelsen från normen, vare sig det var postkontor­

personal, nazistiska parti­tjänstemän, Hitlerjugendmedlemmar, skattetjänstemän, sjukvårdspersonal, järnvägsbiljettkontroll­ anter, vanliga poliser eller vem som helst inom partiet eller staten.

En viktig kugge i denna maskin var den så kallade kvartersvakten, en nazistisk tjänsteman på låg nivå vars uppgift det var att organisera försiktighetsåtgärder mot flyganfall på sin gata. Han såg även till att människor hängde ut sina flaggor på Hitlers födelsedag och att ingen spred olämpliga rykten eller höll på med något som avvek.

Det fanns redan 200 000 av dessa tjänste­ män år 1935. Vid krigets början tillhörde nästan alla tyskar i alla åldrar en eller flera stora partiorganisationer, från kvinnorörel­ sen till arbetarfronten, där de också utsattes för ständig övervakning.

Johnson och Reuband visar övertygande att få av deras svarande kom i direkt eller indirekt kontakt med Gestapo eller var

Vid varje tillfälle kom medborgarna i kontakt med tjänstemän som började med att rapportera minsta avvikelse från normen.

AKG IMAGES

mellan 1933 och 1945, ibland inte mer än en handfull årligen.

Det fanns många andra sätt att utrota opposition och oliktänkande: från förhör och tortyr av misstänkta av Gestapo i syfte att avslöja namn, till partitjänstemän som observerade gester av trots som att undvika att utföra Hitlerhälsningen. Det är även värt att nämna att anmälningar hade varit totalt meningslösa om inte Gestapo hade aktivt följt upp avvikelser och opposition.

Människor kontrollerade inte varandra, utan det var faktiskt Gestapo som utövade kontrollen.

32

Nazityskland_240918.indd 32

25.09.2018 12:41

Yttrandefrihet?

Kommentatorer har angivit resultatet i valet 1930 som tecken på hur brett stödet var för Hitler, men bevis avslöjar att dessa röster var långt från rättvist lagda. Som utdraget nedan visar, angående en omröstning i april 1938 om Hitlers senaste annektering av Österrike, var både kontroll och hot utbrett.

Hitlers stormtrupper bevakar röstare vid Tysklands val 1933.

AKG IMAGES

Hemlig rapport från socialdemokratiska agenter i Württemberg: På valsöndagen, efter att jag röstade, gjorde jag ett försök att ta reda på vad som hände på de andra vallokalerna. Jag hade redan varit vid min egen vallokal och förstått att det inte fanns någon möjlighet att rösta utan att observeras. Folk röstade vid långa bord. Det fanns inga röstningsbås, utan hela platsen var fylld med uniformerade män som övervakade varje väljare för att se var han satte sitt kryss.

I en annan vallokal fanns det faktiskt två bås, men de befann sig så långt borta från borden som vanligen användes för att rösta att ingen väljare skulle ha vågat utnyttja dem.

Följande hände i X, ett landsbygds­ område med 700 invånare. En äldre kvinna gick för att rösta. När hon gavs en

valsedel och en penna tappade hon pennan och spetsen bröts av. En val­ tjänsteman gav henne sin gröna penna och kvinnan använde den för att göra hennes kryss på pappret. På kvällen räknades tre nej-röster i det lilla samhället och i en av dem var krysset grönt. Det hade alltså gjorts med valtjänste­mannens penna.

Kvinnan identifierades som en nej-röst­ are. Hon slets ut ur sitt hus samma kväll, en skylt sattes på ryggen med orden ”Jag är en förrädare mot folket” och hon drogs från ett värdshus till ett annat hela kvällen lång, spottades på och förbannades på det grymmaste sätt. Kvinnan är nu på sjukhus och lider av svår nervös chock.

En kvinna sågs som nej-röstare. Hon slets ut ur sitt hus och drogs från ett värdshus till ett annat, spottades på och förbannades på det grymmaste sätt.

Taget från Deutschland-Berichte der Sozial-demokratischen Partei Deutschlands 1934–40, redigerat av Klaus Behnken (Nettelbeck, 1980).

33

Nazityskland_240918.indd 33

25.09.2018 12:41

Vardagsliv / Hitlers folk

rädda för att bli fängslade i ett koncentra­ tionsläger. Men de frågade inte någon om de blev kontrollerade av andra typer av myndigheter eller om de blev bestraffade på andra sätt. Att dra slutsatsen och anta att människor levde fritt och utan rädsla bara för att de inte kom i kontakt med Gestapo är att gå utöver vad statistiken stödjer.

När det gäller koncentrations­ lägren var dessa omskrivna överallt, men det fungerade naturligtvis som ett hot mot människor, inte som en tröstande påminnelse om lägrens osårbar­ het. De var inte det viktigaste verktyget för att ta itu med politisk avvikelse. I mitten av 1930-talet rymde dessa läger bara 7 500 fångar, av vilka många satt där för icke-poli­ tiska brott, medan 122 000 förtvinade i fängelserna i det statliga systemet, 14 000 av dessa hade satts där för politiska brott.

Förutom fängelse fanns det många andra påföljder för dem som inte höll sig inom

gränserna: från att dra in arbetslöshetsstöd och andra sociala förmåner till att sättas i obligatoriskt arbete, framför allt på försvars­vallarna längs Tysklands västra gränser.

Sådana tilltag kunde fungera för att man dragit in de medborgerliga rättigheterna under det Tredje riket. Till exempel hade det blivit ett brott att kritisera regeringen.

Under de första 18 månaderna av Hitlers regerande hade mordiskt våld mot regimens verkliga eller potentiella motståndare – inte bara mot vänstern, men också ledande inom katolsk, libe­ ral och konservativ politik – haft den önskade effekten.

Från och med mitten av 1934 användes terror som ett hot mer än verklighet. Men hotet var alltid där. Terror och kontroll utgjorde bakgrunden till regimens massiva propagandakampanjer för att vinna över människors hjärtan och sinnen under 12 år av det Tredje riket. Om vi inte kommer ihåg detta viktiga faktum är det omöjligt att förstå i vilken utsträckning dessa kampanj­ er uppnådde regimens mål.

De vanliga medborgarna kom i kontakt med tjänste­män som började med att rapportera den minsta avvikelsen.

Terror och kontroll utgjorde bakgrunden till regimens massiva propagandakampanjer.

Richard J. Evans var regius professor i historia vid University of Cambridge från 2008 till hans pension i september 2014.

UPPTÄCK MER BÖCKER E The Third Reich in Power, 1933–1939:

How the Nazis Won Over the Hearts and Minds of a Nation av Richard J Evans (Penguin, 2006).

E What We Knew. Terror, Mass Murder, and Everyday Life in Nazi Germany av Eric Johnson och Karl-Heinz Reuband (John Murray, 2005).

34

Nazityskland_240918.indd 34

25.09.2018 12:41

AKG IMAGES

Ett nazistiskt magasin från december 1936 rapporterar från koncentrationslägret i Dachau.

35

Nazityskland_240918.indd 35

25.09.2018 12:41

TOPFOTO

Nazistisk seriemördare Hösten 1940 inledde Paul Ogorzow, järnvägsarbetare i Berlin, en serie mord som slutade med åtta kvinnors död.

Roger Moorhouse påminner om jakten på Ogorzow och avslöjar vad den berättar om livet i Hitlers huvudstad.

Han kan vara en av historiens minst kända seriemördare, men Paul Ogorzow (vänster) terroriserade Berlin 1940/41. Hans varumärke var att dumpa sina offers kroppar över stadens tågspår.

36

Nazityskland_240918.indd 36

25.09.2018 12:41

P

å hösten 1940 var det oroligt i Berlin. De tyska militära framgångarna tidigare det året, mot Frankrike och Storbritannien, hade inte räckt för att ”vinna” kriget.

Nazistregimen talade nu om att de var i ”lugnet mellan två strider”. Berlins befolkning försökte arbeta under begränsningarna av mörkläggning och ransonering, och stålsatte sig för fasan av flygbombningar – de såg vintern närma sig med stor ångest.

För att göra saken värre verkade det som om en ny fara hemsökte gatorna i den tyska huvudstaden. Under de senaste månaderna hade tre kvinnor blivit knivstuckna och två överfallna i och runt de östra distrikten Rummelsburg och Karlshorst. I början av oktober upptäcktes en ung kvinnas kropp i den närliggande förorten Friedrichsfelde. Offret, den 20-åriga tvåbarnsmamman Gerda Ditter, hade blivit strypt och stucken i nacken.

37

Nazityskland_240918.indd 37

25.09.2018 12:41

Vardagsliv / Nazistisk seriemördare

Blod på järnvägsspåren Fler lik upptäcktes snart. Den 30-åriga Elisabeth Büngener upptäcktes 22 decem­ ber, med en spräckt skalle, nära järnvägs­ spåren vid Rahnsdorf. En vecka senare hittades den 46-åriga Gertrud Siewert vid Karlshorst. Liksom de andra hade hon en spräckt skalle och verkade ha blivit kastad från ett tåg. En vecka efter det, i början av januari 1941 hittades den 28-årige Hedwig Ebauers kropp under liknande omständig­ heter.

Polisen kom fram till att alla tre fallen stämde med profilen för de tidigare attackerna och de föregående tre morden.

De antogs ha varit den okända angriparens dåd – som redan var känd över hela Berlin som S-Bahn-mördaren.

Den tyska huvudstaden befann sig på helspänn och mördaren blev mer försiktig.

Det tog fem veckor innan han slog till igen.

Natten den 11 februari hittades en kvinnas kropp vid järnvägsspåren nära Rummels­ burg. Johanna Voigt var 39, hon hade lidit hemska huvudskador och, återigen, hon hade kastats från ett tåg.

Det följande och sista offret upptäcktes fem månader senare. I början av juli 1941 hittades 35-åriga Frieda Koziol med en spräckt skalle i samma distrikt av gränder och bakgårdar där det första offret hade dödats 10 månader tidigare.

Samma vecka hade polisen dock tur. I deras sökande bland 5 000 järnvägsarbetare dök ett namn upp i olika sammanhang.

Paul Ogorzow var en 28-årig biträdande signalman på S-Bahn som väckte sina kollegors misstankar på grund av sitt uttalade kvinnoförakt och sin vana att

En perrong på Berlin S-Bahn 1936.

Fem år senare skulle S-Bahn vara synonymt med Paul Ogorzows gräsliga brott.

hoppa över staketet till järnvägen och vandra iväg även när han var i tjänst.

Ogorzow, som hade förhörts tidigare, greps och förhördes igen. Sex dagar senare, efter intensiva förhör, medgav han slutligen åtta fall av mord, sex fall av mordförsök och ytterligare 31 fall av övergrepp.

S-Bahnmördaren hade fångats.

Rädsla för att främja panik Paul Ogorzow är en av historiens minst kända seriemördare. Förutom en enda nedskriven berättelse på tyska har hans brott aldrig uppmärksammats av kriminologer, filmskapare, journalister eller historiker. De impulser som drev honom verkar ha varit rent sexuella.

Men hans brott ger ändå några viktiga insikter, inte bara för de ideologiska fördo­ marna under den tiden, utan också kring vardagen i Hitlers huvudstad.

Med tanke på att tjänstemännen i Berlins polisiära brottsenhet – Kriminalpolizei eller Kripo – äntligen anhöll mördaren, kan det tyckas oskäligt att kritisera deras utredning.

Men när man förstår att Ogorzow arbetade för järnvägen, var känd av polisen och att fyra av hans åtta offer hittades inom en mil

från hans hem, verkar det förvånande att det tog 10 månader och åtta mord innan han blev fångad.

Till deras försvar bör det påpekas att Kripo ställdes inför ett antal betydande hinder för att kunna utreda Ogorzows brott. Det första var att Berlins politiska ledning var ovillig att offentliggöra morden av rädsla för att orsaka panik och negativa rubriker, enbart det väsentliga i varje enskilt fall fick allmänheten kännedom om.

En viktig källa för möjliga tips var därmed borttagen. Mörkläggningen var ännu allvarligare – dess begränsningar visade sig vara en välsignelse för Berlins brottslingar och en mardröm för dess poliser.

Uppgången av brott under mörkläggningen var så allvarlig att en särskild polisenhet inrättades för att bekämpa den. Ogorzow utnyttjade också mörkret, förföljde sina offer och flydde lätt iväg i skydd av nattens mörker. Faktum är att även när han utmanades av Kripo-officerare vid ett tillfälle kunde han smita undan i skuggorna.

Kripo hindrades också av det stora antalet lik som skulle hanteras. Oavsiktliga dödsfall på järnvägarna under mörkläggningen var faktiskt en förvånansvärt vanlig företeelse. I december 1940 till exempel när Kripoutredningen av Ogorzows brott genomför­ des fanns det 28 dödsfall registrerade döda på huvudstadens järnväg – nästan ett offer för varje dag i månaden. De flesta av dessa var direkt kopplade till mörklägg­ ningen. Till exempel när människor oavsiktligt klev av perronger i mörkret eller blev påkörda av tåg medan de passerade oupplysta spår och växlar. Kripo var tvungen att gå igenom alla fall och mörk­ läggningen verkade hindra dem att komma vidare.

Förutom sådana hinder hade Kripo givetvis också arbetat utifrån ett antal förutsättningar och fördomar. Den första var den avsevärda mängden förtroende som kopplats till någon som bar en uniform och

Mörkläggningen var en välsignelse för Berlins brottslingar och en mardröm för dess poliser. Ogorzow utnyttjade också mörkret.

AKG IMAGES

Snart upptäcktes även fler offer. I november blev en 30-årig kvinna slagen medvetslös och kastad från ett passerande tåg i sydöstra Berlin, inte långt från den tidigare attacken.

Hon överlevde, men på morgonen den 4 december upptäcktes ytterliga­ re två kroppar. Den första, 19-åriga Irmgard Frese, hittades vid vägkanten nära järnvägsspåren i Karlshorst. Hon hade en spricka i skallen och var våldtagen. Den andra, Elfriede Franke, en 26-årig sjuksköterska, hittades med en huvudskada knappt 500 meter bort. Hon hade också blivit kastad från ett tåg.

38

Nazityskland_240918.indd 38

25.09.2018 12:41

GETTY IMAGES

En officer föreslog till exempel att angriparen kunde vara en jude . En annan att mördaren var en brittisk agent. var tjänsteman eller till och med hade en halvofficiell ställning. Detta skulle visa sig avgörande. Även om offret för en av de tidiga övergreppen sa att hennes angripare hade på sig en S-Bahn-kappa verkar det inte ha slagit Kripo förrän mycket senare att mördaren faktiskt kunde vara anställd i järnvägsnätet.

Istället lät utredarna nazisternas rasistiska och politiska fördomar styra deras bedöm­ ning av vem som kanske eller kanske inte var misstänkt. En officer föreslog till exempel att angriparen kunde vara en jude. Han förklarade att ett stort antal judar arbetade på tyska järnvägar.

En annan spekulerade i att mördaren kunde vara en brittisk agent. Andra kom fram till – vilket snarare var mer troligt – att deras misstänkte kunde vara en utländsk arbetare. Det var fullt av utländska arbetare i Berlin hösten 1940. De var inskeppade – vanligtvis mot deras vilja – för att möta behoven av arbetskraft från staden.

Italienska, franska och polska arbetare var därför en vanlig syn i fabrikerna i området i närliggande Wuhlheide – där en av Ogorzows offer hade hittats. Det var en logisk förklaring för Kripo att en av dessa arbetare kunde vara deras skyldige.

Därför fick alla utländska arbetsläger natt­ ligt utegångsförbud och omfattande kontroll­er gjordes på utländsk personal som arbetade för järnvägen.

Faktum är att det var Kripos ideologiska och rasmässiga trångsynthet som gjorde att även om Ogorzow var i deras grepp verkade de inte ha kunnat se honom som en miss­ tänkt. Snarare verkar han ha imponerat på dem. Han beskrevs som både säker, samlad och ”ödmjuk, arbetsam, lyckligt gift med två barn”. Han var alltså en medlem av nazist­ partiet och SA-medlem från topp till tå. Han klarade deras granskning för att han sågs som en god medborgare. Därför avbröts

Brott och straff i Tredje riket

Lag och ordning uppehölls brutalt under nazistregimen i syfte att ”rena” samhället.

Nivåerna av allvarliga brott minskades under Tredje rikets tidiga fredstid, till stor del på grund av den nya regimens mer ”energiska” polismetoder, den allmänna uppgång­en i den tyska ekonomin och den nationella stämningen efter 1933.

Med krigsutbrottet vändes emellertid sådan utveckling. Begränsningarna genom mörkläggning och ransonering, liksom krigets ökade spänningar, ledde till en uppgång av allvarliga brott, av vilka Ogorzows från 1940-41 kanske var det mest framträdande exemplet.

Alla brott var till viss del politiserade, inte bara för att de flesta poliser tittade på världen genom ett nazistiskt perspektiv,

men också för att kriminalitet av nazistiska ideologer sågs som en manifestation av den rasmässiga och politiska korruptionen hos det tyska folket.

Politik och brottslighet var nära sammankopplade. Enligt den nazistiska världssynen skulle förövare inte reformeras och återintegreras i samhället, utan uteslutas från samhället helt och hållet.

Småbrottslingar förväntades sona sina brott genom hårt arbete i koncentrationslägren, men mer allvarliga brotts­lingar ställdes ofta inför dödsstraff – varav 16 000 bara för civila.

I linje med detta brutalt holistiska tillvägagångssätt fokuserade nazistisk lag inte främst på själva brottet, utan på brottslingens ras, sociala eller politiska bakgrund. Straffen anpassades vanligen enligt den bedömningen, ofta med hjälp av Schutzhaft, skyddsvårdnad, varigenom en misstänkt kunde skickas till lägren för obestämd tid, utan rättegång och utan rätt att överklaga. Därför var det möjligt att någon brottsling kunde hämtas av polisen för ett mindre brott, betala böter och sedan släppas. Men samma person kunde sedan hämtas av Gestapo, skickas till ett läger och till och med avrättas – inte för brottet han hade begått, utan snarare för vem han var.

Ett märkningssystem för fångar i nazistiska läger. Rött betecknar politiska fångar, lila Jehovas vittnen. blå invandrare, svart ”asociala”, grön brottslingar och rosa homosexuella.

undersökningen mot honom första gången.

Enligt Ogorzows bekännelse verkar det som om han hade trott att han skulle skyddas från åtal av en barndomsvän som var officer i SS. Ogorzow hävdade att hans mordiska beteende bara hade börjat efter en okonventionell behandling av gonorré utförd av en judisk läkare.

Inom en månad efter att han begick sitt sista mord hade Paul Ogorzow varit igenom en rättegång, dömts och fått dödsstraffet verkställt genom giljotin i Plötzenseefängelset.

Rättvisa verkade ha skipats. I efterhand är det dock inte svårt att dra slutsatsen att rättvisa skulle ha kunnat skipats mycket tidi­ gare, om Hitlers poliser inte hade hindrats av krigets strävanden och varit så kraftigt färgade av fördomarna i den nazistiska världsåskådningen.

Roger Moorhouse är författare till flera böcker, däribland Berlin at War: Life and Death in Hitler’s Capital, 1939–45 (Bodley Head, 2010).

39

Nazityskland_240918.indd 39

25.09.2018 12:41

Vardagsliv / Hitlers jazzband

Hitlers jazzband

Nazisterna föraktade jazz men, som Dan Cossins avslöjar, hindrade det dem inte att utnyttja musikens lockelse i den nazistiska propagandan.

E

fter mörkret och förlusterna under första världskriget växte Weimarrepubliken fram till ljudet av jazz och swing. Vid mitten av 1930-talet, då skuggan av swastikan föll över landet, var amerikansk jazz utbredd. Med tanke på dess koppling till svarta och judar hatade nazisterna naturligt­ vis jazz.

Hitler startade ett blitzkrieg mot denna ”depraverade musik” på grund av sin fruktan för att dessa djungelrytmer och improviserade slingor skulle undergräva arisk moral och disciplin. Hans propaganda­ minister, Joseph Goebbels, förbjöd jazz i radiosändningar år 1935. När USA senare gick in i kriget förbjöd Goebbels även försäljningen och spelandet av amerikanska jazzskivor. Swing blev officiellt verboten.

Goebbels var dock inte dum. Samtidigt som han officiellt fördömde musiken arbetade han i tysthet för att kapa dess utmanande lockelser för att sälja Hitlers budskap till utlandet. Resultatet var Charlie and his orchestra, ett swingband sponsrat av nazisterna, som spelade amerikanska hits som toppades med nazistiska texter i ett försök att undergräva de allierades moral då de lyssnade i sina kaserner och vardagsrum.

Saxofonisten Lutz Templin satte ihop bandet från tidens bästa tyska och europe­ iska musiker och valde en engelsktalande

musiker vid namn Karl ’Charlie’ Schwedler som frontman. Som inspiration till texterna vände de sig till ”Lord Haw-Haw”, som var anställd som radiovärd av propagandaministeriet. Januari 1940 satte Charlie and his orchestra igång och spelade i radion och sände sina konstiga musikaliska hopkok från Berlin till Storbritannien för första gången. Musiken fyllde i de tysta luckorna mellan Lord Haw-Haws Churchill-hetsande roliga sketcher.

Tanken var att locka lyssnare med swing och sedan sända budskap om den ariska rasens överlägsenhet, Churchills hopplöshet och judiska konspi­ rationer. En parodi på klassikern ”I’ve Got A Pocketful of Dreams” gick till exempel så här: ”Jag ska rädda världen från Wall Street / Ska slåss för Ryssland också / Jag kämpar

Tanken var att locka lyssnare med swing och sedan sända budskap om arisk överhöghet.

OVAN: Charlie och hans orkester­version av Makin ’Whoopee, som är fylld med anti­semitiska texter HÖGER: Propagandaminister Joseph Goebbels sänder bandets musik till allierade trupper.

40

Nazityskland_240918.indd 40

25.09.2018 12:41

GETTY IMAGES/JAZZINSTITUT DARMSTADT/YOUTUBE

OVAN: En utställn­ ing om ”degenerer­ ad” musik, Düsseldorf, 1938.

HÖGER: Charlie Schwedler (i mitten), som ledde propagandajazzbandet.

NEDAN: Andra musiker som de huvudsakligen judiska Weintraubs Syncopators tvingades till exil.

för demokrati / jag kämpar för judarna. ” Och ”You’re Driving Me Crazy” om­ formulerades, med hänvisning till Churchill: ”Yes, the Germans are driving me crazy / I thought I had brains / But they shot down my planes. ” Charlie and his orchestra var det bästa jazzbandet i det Tredje riket. Den tjeckiske dragspelaren Kamil Behounek, som kom med i bandet i maj 1943 som musikarrang­ ör, mindes det: ”Här var den stora dans­ orkestern med tre trumpeter, tre trombon­ er, fyra saxar, en full rytmgrupp. Och det svängde!” Charlies musiker arbetade fem dagar i veckan och utförde ”propaganda­ swing” på morgonen och spelade låtar för hemmapubliken på eftermiddagen. Under krigets gång sände de hundratals gånger till Storbritannien och till allierade trupper i Europa. Nazisterna distribuerade även sina skivor till krigsfångar.

När konflikten fortsatte och bandets sammansättning förändrades var det inte bara uteslutande ariska musiker som var med. ”Det fanns även halvjudar och zigenare där, frimurare, Jehovas vittnen, homosexuella och kommunister – inte direkt den typ av folk som nazister vanligtvis ville spela kort med”, minns Evelyn Kunneke, en sångerska som arbetade för en enhet inom SS-propaganda. ”Men för att deras arbete klassificerades som viktigt för krigssatsningen satt de vid notställ i Berlin och inte bakom ståltråd.”

Vid hösten 1943 intensifierade de allierade bombningarna av Berlin, vilket tvingade bandet att flytta till Stuttgart. Ändå spelade de på, ända fram till april 1945.

När kriget var över hittade Templin snabbt nytt arbete genom att spela på klubbar i det amerikansk-ockuperade Tyskland. När det gäller Schwedler sägs det att han blev affärsman och levde sina sista dagar i Bayern, medan någon annan påstod att han emigrerade till USA 1960. Oavsett vad sanningen är lämnade Charlie and his orchestra det mest bisarra av musikaliska spår efter sig: de svängande, antisemitiska ljuden från nazistisk jazz.

Dan Cossins är journalist och featureredaktör på New Scientist.

UPPTÄCK MER BÖCKER E Hitler’s Airwaves: The Inside Story of

Nazi Radio Broadcasting and Propaganda Swing av Horst Bergmeier and Rainer Lotz (Yale University Press, 1997).

E Different Drummers: Jazz in the Culture of Nazi Germany av Michael Kater (Oxford University Press, 2003).

41

Nazityskland_240918.indd 41

25.09.2018 12:41

Dagligt liv / Fotbollsfinalen

D

Fotbollsfinalen År 1941 ägde en dramatisk match rum mellan Tyskland och Österrike, exakt samma dag som nazisterna lanserade Operation Barbarossa. Roger Moorhouse berättar hela historien.

et är ett av de viktigaste datumen i modern historia.

Vid gryningen den 22 juni 1941 lanserade Nazityskland Operation Barbarossa och invaderade Sovjetunionen. Över tre miljoner axelmakts­ trupper passerade Stalins västra gräns från Östersjön till Svarta havet och påbörjade vad som skulle bli det längsta och dyraste militära fälttåget i alla tider.

Men för de civila som var hemma i Berlin den helgen var inte Barbarossa det enda – elle­­r ens det viktigaste – samtalsämnet.

Kriget hade då hållit på i nästan två år och hade blivit vardag för de flesta. Det var bara bakgrunden till tyskarnas liv. Invasionen av Sovjetunionen skulle senare få mycket stor betydelse, men då sågs det i första hand bara som ytterligare en handling i det större pågående dramat.

Folk som bodde i den tyska huvud­staden pratade antagligen mer om fotbollsfinalen som skulle äga rum samma söndagseftermid­ dag den 22 juni 1941, på den olympiska stadion. Här skulle de regerande mästarna Schalke 04, nazistregimens älsklingar, möta Rapid Vienna, stjärnlaget i Österrike – det

land som Tyskland invaderade i mars 1938.

Det var en match som betydde oerhört mycket för folket, inte minst på grund av den politiska rivalitet som åtföljde varje lags prestationer. Matchen skulle inte göra någon besviken.

Tysk fotboll hade genomgått något av en renässans under nazisterna. Spelets struktur hade omarbetats och detta hade bidragit till att nya talanger blomstrat och att ett ökat intresse för sporten hade växt fram. Detta var något som regimen – som var mycket medveten om hur matchen kunde användas för propagandasyften – hade varit angelägen att utnyttja.

Följaktligen växte stjärnspelarna som hemmafavoriter. De hölls upp som modeller för sportslig strävan och arisk perfektion.

Denna renässans sammanföll nästan exakt med uppgången för laget Schalke 04 från de tuffa industriella förorterna i Gelsenkirchen i Ruhr, västra Tyskland. Efter förlusten i mästerskapet 1933 återvände Schalke året efter då de slog de dåvarande favoriterna FC Nürnberg. Det skulle vara början på en anmärkningsvärd serie. De skulle spela i sju av de kommande åtta mästerskaps­finalerna, inklusive den år 1941, och vinna fem av dem.

Schalkes motståndare i finalen 1941, Rapid Vienna, kom också från ett traditions­ rikt land. Det österrikiska nationella laget hade varit ett av de mest etablerade i 1930-talets internationella fotboll. De österrikiska klubbarna fick snart vara med i det tyska ligaspelet efter Anschluss 1938.

Rapid gjorde omedelbart bra ifrån sig och vann den tyska cupen samma år. De följdes sedan av Admira Vienna, som framgångs­ rikt vann matchen 1939. Rapid klarade sig till mäster­skapets sista etapp 1940 och slutade med att förlora semifinalen. Deras plats i mäster­ skapets uppgörelse 1941 var därför bevis på en växande trend.

En våldsam bakgrund Förutom denna sportsliga rivalitet blev matchen också färgad av en regional rivalitet av överraskande häftighet. Trots Hitlers eget österrikiska ursprung var nord-syd-klyftan – protestanter mot katoliker eller preussare mot österrikare – fortfarande stor i tysk populärkultur. Den nordtyska vanan att se ner på österrikarna som ”kusiner från landet” hade sin motsvarighet i en lika förankrad österrikisk syn på de norra

TOPFOTO

Schalkes Otto Tibulski (långt till vänster) tar itu med Rapid Wiens hattrickare Franz Binder i mästerskapsfinalen, Berlin, 22 juni 1941.

42

Nazityskland_240918.indd 42

01.10.2018 10:41

tyskarna – eller ”preusserna” – som okulti­ ver­ade, arroganta uppkomlingar.

Denna rivalitet fann sitt mest uppenbara uttryck i österrikisk fotboll. Anti-preussiska och anti-tyska känslor uttrycktes snart på österrikiska fotbollsarenor. Denna utveck­ ling förvärrades av de många mötena på hög nivå mellan österrikiska och tyska klubbar under tävlingar.

Spänningarna drevs på av det mystiska dödsfallet 1939 då den österrikiska stjärn­ spelaren Matthias Sindelar förmodligen blev mördad när han vägrade spela för Hitlers Tyskland. Fysiska konfrontationer var också vanliga. År 1940 utbröt slagsmål till exempel på många matcher med tyska lag. Detta följdes ofta av anti-preussiska demonstra­ tioner. Våldet var inte heller begränsat till läktarna. En match mellan ett Luftwaffe-lag från Hamburg och ett österikiskt lag efter­följdes av en rad våldsamma händelser.

Slutligen fick den österrikiska målvakten bäras av planen efter en rad brutala när­ kamper. Han dog senare på sjukhus.

Sådana regionala rivaliteter skulle lätt kunna tolkas som vrede mot regimen och var oftast riktat mot Schalke. Schalke hade blivit nära kopplat till nazistförvaltningen som denna försökte utnyttja. Dess spelare blev beviljade hedersgrader inom den nazistiska paramilitära styrkan. Dess stjärnor – som Ernst Kuzorra eller Fritz Szepan – användes som talespersoner för nazistisk propaganda.

Alla matcher mellan Schalke och ett lag från Wien skulle då kunna vara mycket laddade. Kuzorra slogs till marken i en match, medan mötet mellan Admira Vienna och Schalke i november 1940 drog igång upplopp där det tyska lagets buss förstördes och en framträdande nazists limousine vandaliserades. På grund av alla dessa politiska spänningar var mäster­skaps­matchen 1941 därför en av de mest efterlängtade på den tiden.

GETTY IMAGES

Otrolig återhämtning Den söndagseftermiddagen i ljust solsken intog 95 000 åskådare sina platser tätt inpackade i den olympiska stadionens stora betongskål. Otaliga tusen fler följde matchen på radio.

Efter en kort uppvisning från Hitlers ungdom klev spelarna ut till applåd­er – Schalke i kungsblått med vit kant, Rapid i grönt med svarta shorts. De ställde upp sig, sjöng hjärtligt med i nationalsången och gjorde Hitler­ hälsningen. Trots att stadionkomment­

Spänningarna drevs vidare då spelaren Matthias Sindelar blev mördad när han vägrade spela för Hitlers Tyskland. at­orn försökte påminna om de soldater som var vid fronten hade få i publiken annat än fotboll i tankarna. Den snabba mittfältaren Leopold Gernhardt kunde till exempel inte påminna sig att någon av hans lagkamrater nämnde något om Operation Barbarossa den dagen.

När spelet började dominerade Schalke den tidiga bollväxlingen och gjorde två mål under de första sju minuterna. För åskådar­ na måste det ha verkat som om en upprep­ ning av finalen 1939 var på gång – då hade Schalke slagit Admira Wien med 9–0. Men Rapid ryckte upp sig och började långsamt komma in i matchen, till och med ta chansen att göra mål strax före halvtid.

Den andra halvan började lite som den första avslutades. Men Schalke vaknade snart till och i den 58:e minuten tycktes de ha gjort det avgörande genombrottet när Heinz Hinz gjorde mål och det blev 3–0.

Ungefär 95 000 åskådare tittade på när FC Rapid Wien gjorde en fantastisk återhämtning från 3-0 för att sedan besegra nazistiska favoriterna FC Schalke

Det som följde var dock anmärkningsvärt.

När spelet var på väg att gå åt ett givet håll gjorde Rapid en dramatisk comeback. Trots att de var berömda för sin laganda – den så kallade ”Rapidgeisten” – och deras förmåga att vända spelet skulle detta ändå bli deras mest minnesvärda prestation. I 60:e minuten sköt anfallaren Georg Schors ett mål. Sedan, en minut senare, när Schalke uppenbarligen var tagna på sängen gjorde Rapids spelare Franz Binder en fantastisk frispark och kvitterade sedan med en straff den 63:e minuten.

En tysk spelare kommenterade senare att kvitteringen slog Schalke hårt: ”Innan vi visste vad som hade hänt var det 3–3. Vi kunde inte förstå det. Det var som en mardröm.” Nu när matchen var utjämnad tog Rapid initiativet igen och gjorde mål med en rykare till frispark och satte Rapid i ledningen med 4–3. Inom tio minuter hade Rapid gjort ett tre-målsunderläge till en ledning som de inte skulle släppa tillbaka.

Rapid Vienna blev de första, och enda, ”icke-tyska” mästarna i Tyskland.

Trots att det inte förekom något våld skapade matchen ändå en del motsättningar.

Resultatet sades vara fixat som en tröst för österrikarna och domaren hade varit överdrivet generös och tilldelat två frisparkar och två straff för Rapid. Det hävdades att Schalke-kaptenen Kuzorra först vägrade acceptera sin silver­medalj och skällde sedan ut de nazistiska tjänstemännen med orden: ”Det var politik, inte sport.”

Rapid utvecklade också sina egna myter, baserat i stor utsträckning på tron att regimen skulle ha föredragit en Schalkeseger. Som bevis rapporterades det att nazistiska idrottsorganisationen hade förklarat att ”det bättre laget hade förlorat”. Schalkes stjärnspelare kallades inte in till fronten. Naturligtvis var sådana påståenden och konspirations­ teorier vanliga inom idrott och ännu mer utbredda i ett samhälle som levde under diktatur och krig.

Trots den nazistiska regeringens önskan om ett folkets gemenskap var alltså uppdelningarna fortfarande kvar.

Inom Hitlers Tyskland fortsatte lokala, regionala och till och med politiska rivaliteter att blomstra och – ibland – övergick de till och med till fiendskap och våld.

Roger Moorhouse är författare till Berlin at War: Life and Death in Hitler’s Capital, 1939–45 (Vintage, 2011).

43

Nazityskland_240918.indd 43

25.09.2018 12:41

ATT FÖLJA Varför kämpade nazisterna till döden?

De fortsatte det tyska stridandet trots det oundvikliga nederlaget.

Hitlers filosofer

Varför några av Tysklands största intellektuella stödde det Tredje riket.

Kvinnorna som flög för Hitler

De extraordinära parallella liven som två av nazisternas testpiloter levde.

Hitler hemma

Hur man försökte att mjuka upp führerns image.

Adolf Hitlers mörka karisma

Hitler var mer än en förvirrad diktator som visste vad folket ville ha.

Käre herr Hitler

Brev till nazistledaren berättar om hans relation till sitt folk.

44

Nazityskland_240918.indd 44

25.09.2018 12:41

GETTY IMAGES

A FÃœHRERN

45

Nazityskland_240918.indd 45

25.09.2018 12:41

Att följa führern / Varför kämpade nazisterna till döden?

VARFÖR KÄMPADE NAZISTERNA TILL DÖDEN? Hundratusentals tyskar dödades när de slogs för nazistregimen långt efter att nederlaget hade blivit oundvikligt.

Sir Ian Kershaw förklarar varför så många var villiga att följa Hitler till slutet.

46

Nazityskland_240918.indd 46

01.10.2018 10:41

GETTY IMAGES

Trovärdigt agerande Tyska trupper hälsar Hitler i mars 1945. Det var den tyska ledarens sista besök vid frontlinjen. Han skulle sedan begå självmord i slutet av april.

47

Nazityskland_240918.indd 47

25.09.2018 12:41

Att följa führern / Varför kämpade nazisterna till döden? utländska studenter, fortfarande sett som en investering för tyskt inflytande i ett ”nytt Europa”. Trots att tidningar minskat drastiskt i omfattning och upplaga public­ erades fortfarande en del. Det gjordes vissa improviserade försök att leverera post.

Det fanns även en del flyktig underhåll­ ning. Berlinfilharmonikerna höll sin sista konsert den 12 april, fyra dagar innan det sovjetiska angreppet på huvudstaden började. Medborgarna i Stuttgart kunde glömma sin rädsla i en timme eller två och se musikalkomedin The Woman of My Dreams på bio, bara några dagar innan staden intogs den 22 april. Krigets sista fotbollsmatch ägde rum den 23 april när Bayern München slog sina lokala rivaler, TSV 1860 München, 3–2.

Det var knappast Premier Leaguenivå, men det är anmärknings­värt att fotboll spelades bara en vecka före Hitlers självmord.

Tecken på sönderfall

Framför allt fortsatte Wehrmacht att slåss.

Förlusterna var svindlande. Mellan 300 000 och 400 000 tyska soldater dog varje månad när krigets slut närmade sig. Men det fanns inget utbrett myteri, som det fanns 1918. De flesta soldater vid det här laget längtade efter krigets slut precis som civilbefolkningen.

Det fanns otvetydiga tecken på upp­ lösning. Tusentals soldater deserterade, trots att hemska straff väntade dem om de tillfångatogs. De var emellertid en liten minoritet. Wehrmacht fortsatte att fungera som vanligt. Hade den inte gjort det skulle regimen ha kollapsat direkt. Men generaler­ na utfärdade fortfarande sina order, oavsett hur hopplösa omständigheterna var.

Något hade varit på väg att förändras ända sedan sommaren 1944 när de väst­allierade samordnade sin landstigning i Normandie och den röda armén avancerade djupt in i Polen. Men det tyska ledarskapet, inte bara Hitler, höll fast vid tron på att man skulle kunna vinna en del av kriget, även om det inte skulle bli en solklar seger. Man trodde att nya, förödande vapen var på väg. Man tänkte att om man kunde utföra någon fruktansvärd skada på sina fiender med dessa vapen skulle koalitionen mellan västmakterna och Sovjetunionen brytas

Att kämpa till slutet i en förlorad sak är sällsynt. Nästan alla krig slutar med någon form av förhandling.

Frammarsch utan motstånd Amerikanska trupper vid bron i Remagen, nära Bonn den 22 mars 1945. De allierades korsande av Rhen gjorde ett tyskt nederlag i väst mycket sannolikt. Ändå kämpade nazisterna vidare.

upp. De allierade skulle då drivas till förhandlingar, vilket skulle leda till att Tyskland med några av sina territoriella vinster förblev intakt.

Många tyska ledare övergav långsamt och motvilligt sådana illusioner. Det var först efter den snabba kollapsen av den sista stora tyska offensiven i Ardennerna och de förödande, angreppen av den Röda armén i januari 1945 som det blev uppenbart att kriget var förlorat. När de allierade korsade Rhen i mars gick fälttåget in i rikets hjärta snabbt. I öster var den Röda armén redo för det sista angreppet på Berlin. Det var ingen anledning att fortsätta kriga, men Wehr­ macht kämpade på.

Att kämpa till slutet i en uppenbart förlorad sak är sällsynt. Nästan alla krig i modern historia, som första världskriget,

GETTY IMAGES/MAP: MARTIN SANDERS, WWW.MAPART.CO.UK

D

en 18 april 1945 beslutade sig en 19-årig teologistudent, Robert Limpert, att försöka förhindra den meningslösa förstörelsen av den pittoreska staden Ansbach i södra Tyskland. Han hade redan tagit stora risker genom att sprida broschyrer som uppmanade till kamp innan staden övergavs. Nu gick han vidare och skar av kommunikationsledningarna till en Wehrmacht-enhet utanför staden, men sågs av två pojkar från Hitlers ungdom. Efter att han blev anhållen av den lokala polisen togs han till den lokala militärkommandanten, en överste i Luftwaffe med doktorsexamen i fysik och en fanatisk nazist. Kommendanten inrättade omedelbart en tremannatribunal som dömde Limpert till döden.

När öglan placerades runt halsen på honom utanför stadshuset kämpade den unga mannen sig loss, men han fångades inom hundra meter och blev sparkad, slagen och dragen i håret innan han drogs tillbaka till platsen för avrättningen. Ingen i den lilla publiken som samlats för att se på gjorde något för att hjälpa honom. Efter ytterligare plågor hängdes Limpert slutligen tills han dog. Kommandanten sa att kroppen var tvungen att hänga ”tills den stinker”. Han flydde sedan från staden på en rekvirerad cykel. Fyra timmar senare kom amerikaner­ na in i Ansbach utan att ett skott avfyrades och skar ner Robert Limperts kropp.

Limpert-tragedin handlade inte bara om den nazistiska kommendantens galna fanatism. Den lokala poliskåren och civila förvaltningen spelade sin roll och valde att utföra vad de såg som sin plikt, även om de visste att amerikanska ockupationen bara var några timmar bort. De tyska medborg­ arna visade inte heller någon sympati.

Det fanns många människor på andra ställen som kämpade för att inte allting skulle förstöras i vad som uppenbarligen var den nazistiska regimens sista dagar.

Samtidigt fanns det också några som gjorde allt för att underkuva verkliga eller antagna motståndare till nazismen. Liknande skräckhistorier registrerades i många tyska städer under de sista veckorna av styret.

Under den militära kollapsen, i områden som ännu inte ockuperats av fiendens styrk­or, fungerade regimen på ett eller annat sätt även i april 1945. Riket hade nu krympt till lite mer än en skärva. Kommunikation och transport var nära totalt sammanbrott och miljoner människor var utan gas, el och vatten. Men det fanns ingen anarki.

Den statliga byråkratin fungerade, även om de mötte enorma svårigheter. Lönerna betalades i april 1945. En ledande akademisk institution beviljade fortfarande bidrag till 48

Nazityskland_240918.indd 48

25.09.2018 12:41

slutar med någon form av förhandling. Till och med auktoritära regimer, som är på väg att befästa sig, kan normalt inte fortsätta till den totala förintelsen. Vanligtvis blir de störtade på förhand, antingen genom revolution eller oftare genom en intern kupp inom den styrande makten. Men Nazityskland vägrade att ge sig. Varför?

Det hävdas ofta att de allierades krav på ”ovillkorlig underkastelse”, som fastställdes i Casablanca i januari 1943, uteslöt alla möjligheter till tysk kapitulation. Det tjänade propagandans syfte, eftersom regimen utnyttjade det för att motivera kampen till slutet. Det fanns dock fort­ farande en förväntan om fredsförhandling­ ar. De flesta nazistiska ledare föreslog vid någon tidpunkt att man skulle närma sig de västliga allierade, eller till och med ryssarna,

I maj 1945 hade nazisternas stora imperium krympt till fläckar av land. Trots detta gav tyska generaler fortfarande sina order och de flesta soldater lydde dem.

49

Nazityskland_240918.indd 49

25.09.2018 12:41

Att följa führern / Varför kämpade nazisterna till döden?

TIDSLINJE

g

Vägen till nederlag 20 juli 1944

11 september 1944 Efter genombrottet i Frankrike i mitten av augusti når de första amerikanska trupperna tysk mark precis utanför Aachen. Staden faller dock först den 21 oktober.

En sista stor tysk offensiv, planerad i månader, genomförs genom Ardennerna.

Trots tidiga framgångar blir det snart tydligt att det har misslyckats katastrofalt.

En tysk soldat i aktion under slaget vid Bulge, december 1944.

18 oktober 1944

Sovjetiska trupper korsar den tyska gränsen i Östpreussen och begår grymheter mot befolkningen. De tvingas tillbaka före slutet av månaden.

16 december 1944

Den Röda arméns enorma offensiv börjar och når Oder i slutet av månaden, 50 mil från Berlin. Den tyska befolkningen flyr i panik.

12 januari 1945

15 februari 1945

7 mars 1945 Amerikanska trupper hittar bron vid Remagen intakt och kan korsa Rhen. Genombrottet möjliggör den efterföljande snabba genomträng­ ningen i Tysklands innersta.

Dönitz tvingas till total kapitulation, först underteck­ nad på Rheims och kort därefter upprepad i Karlshorst, nära Berlin.

Sovjetiska soldater i en brinnande tysk stad, tidigt 1945.

16 april 1945

30 april 1945

7 maj 1945

Summariska domstolar etableras i Tyskland. De är ett tecken på den intensifierade terror som riktar sig mot den tyska befolkningen, såväl som upplevda inre fiender.

Början på Röda arméens slutliga angrepp på Berlin.

Huvudstaden är snart omringad och sovjetiska trupper strider mot Hitlers högkvarter.

Eftersom sovjetiska trupper närmar sig begår Hitler självmord. Amiral Dönitz (höger) får veta nästa dag att han har blivit utsedd som ny statschef.

GETTY IMAGES/ALAMY

Överste Claus von Stauffenberg (vänster) försöker mörda Hitler och göra stadskupp.

Dess misslyckande radikaliserar nazist­ regimen ytterligare och stärker sitt innersta.

50

Nazityskland_240918.indd 50

25.09.2018 12:41

för att söka en väg ut ur det förestående av dem var judar, dödades antingen av sina domen. Men Hitler vägrade envist att fångvakter eller skickades ut på så kallade överväga förhandlingar, utom från en ”dödsmarscher”. Dessa skedde helt öppet styrkeposition. Den möjligheten minskade genom tyska samhällen inför den tyska för varje dag. Men vilar allt ansvar på Hitler befolkningen. Ungefär en kvarts miljon själv då? Han var trots allt den högsta anses ha dött i marscherna. De flesta tyskar ledaren och var redo att hellre föra sitt land såg passivt på, oavsett om de hade sympati ner i avgrunden än att fegt ge upp kampen. för de som marscherade eller av rädsla för Minnet av Tysklands underkastelse återverkningar om de skulle försöka erbjuda november 1918 efter första världskriget var någon hjälp. fortfarande levande i hans tankar.

Hitlers låsning var självklart inte det enda Utbredd avskräckning avgörande. Eftersom han inte hade någon Terror är emellertid inte den enda förklar­ framtid efter en förhandlad kapitulation var ingen till att Tyskland fortsatte kriget, trots det lätt för honom att hålla ut till slutet. Han att allt hopp var förlorat. Regimen hölls visste att det inte fanns någon annan utväg igång av tjänstemän som fortsatte att tjäna än att ta livet av sig. Men hur kunde han den och fick den att fungera. De blev inte fortsätta att utöva sådan ondskefull makt terr­oris­er­ade. Militära ledare blev inte heller när alla visste att hans dagar var räknade? utsatta för terror. Generaler kunde avskedas, Varför förekom inga ytterligare försök att men avrättades aldrig (förutom de som var döda honom, ta bort honom eller i alla fall involverade i Stauffenbergs kuppförsök konfrontera honom med ett alternativ till 1944). total förintelse? Ett svar tar oss bortom Det var inte ett samförstånd inom diktatorn själv, strukturerna i nazistregimen regimen som gjorde att de höll ut fram till och de mentaliteter som underbyggde dem. slutet. Otaliga interna rapporter ger En stor del av svaret är utan tvekan terror. vittnesbörd om utbredd avsky mot partiet Rädsla var ett rationellt svar på en grym och och misstro till Hitler långt före slutet. Det skrämmande regim. Från och med februari fanns emellertid en uppenbar ambivalens.

1945 exploderade regimens inbyggda Trots att tyskarna hade en överväldigande grymhet i ett sista utbrott av obundet raseri längtan efter att kriget skulle ta slut ville inga riktat mot alla som stod i vägen. tyskar ha någon utländsk ockupation heller, Att de var beredda att ta till extremt våld, allra minst av de fruktade ryssarna. även mot sina egna medborgare, uteslöt Tyskarnas hårda strider till det yttersta för möjligheten för folket att göra en revolution, att avvärja fienden hjälpte faktiskt regimen vilket hade hänt 1918. Tysklands invånare år att fortsätta fungera – trots att de kanske 1945 var skrämda, utmattade och uppgivna, egentligen hatade den. men inte upproriska. Terror­apparaten Det hemska kriget i öst skapade en slags fungerade fortfarande. Omkring 15 000 motivation, både för soldater och civila. Den tyska soldater avrättades för att ha deserterat stora skräcken för att tillfångatas av sovjeter (jämfört med bara 18 i första världskriget). gjorde att soldaterna kämpade till sista Detta antal ökade fort mot slutet av kriget. andetaget. Det var sällan på grund av deras Kringresande sporadiska domstolar utförde nazistiska övertygelser, utan för deras en rad godtyckliga avrättningar, även av familjers, kamraters och egna liv. civila. Om någon sa I vilket fall som emot dem innebar det helst fanns det Mellan 300 000 och brutala konskevenser. inget alternativ.

Hundratals tyska hur 400 000 tyska soldater Oavsett medborgare blev offer tyskarna kände på för ohämmat våld individnivå och dog varje månad under nazistregimens vad som moti­ sista veckor då lokala verade dem hade när krigets slut partirepresentanter de vanliga närmade sig. med den sista makten soldaterna inget såg till att långvariga annat val än att motståndare inte skulle lyda sina tjän­ överleva deras egen stemäns order eller undergång. Målet för det värsta av det möta döden som desertörer. Skräckslagna mordiska våldet var de så kallade ’ras’- och civila flydde vart de kunde eller skyddade sig politiska fienderna. Utländska arbetare och på andra sätt från det värsta. Antalet fångar, som betraktades som säkerhetshot, självmord ökade fort, särskilt i de östra dödades utan nåd. delarna av Tyskland. Uppskattningar tyder Fångar från koncentrationsläger, många på att cirka 20 procent av kvinnorna blev

våldtagna av Röda arméns soldater, helt i linje med karikatyrerna från nazistisk propaganda.

I västra Tyskland fanns ingen mot­svar­ ande rädsla. Insikten om det förestående nederlaget var utbredd, men Wehrmacht kämpade också här, trots tydliga tecken på utmattning från det intensiva kriget. De var fast beslutna att förhindra att Tyskland skulle ockuperas av en främmande makt, så att kämpa vidare hade blivit ett mål i sig.

Under de sista månaderna av kriget blev tyska medborgare förtryckta, uppställda och anhållna som aldrig förr – både av partiet och dess olika institutioner i den nazistiska statsapparaten. Med sina vidsträckta befogenheter att sköta alla civilförsvars­ åtgärder inom sina områden agerade Gauleiter – de hårda nazistiska ledarna för partidistrikten – för att brutalt upprätthålla kontrollen.

Lokala militära befälhavare och parti­ tjänstemän tog saker mer och mer i sina egna händer. Om en stad eller by gav sig utan kamp eller nästan utplånades i meningslösa sista minuters strider berodde helt på dem med makt och inflytande i orten. Några ville dö i en show av idiotiskt ”hjältemod” och se deras hem och arbetsplatser sprängas sönder urskillningslöst. Många borgmästare och partifunktionärer trotsade order om att kämpa på, även om detta skulle kunna ge hemska konsekvenser – om lokala parti­ fanatiker eller SS-enheter med inget att förlora –­­­kom på dem.

Varför blev det inget ytterligare försök att ändra regimen efter den misslyckade kuppen i juli 1944? Radikaliseringen i maktstruktur­ erna var avgörande. Under Hitler fanns det fyra nazistiska huvudmän, tre av dem var våldsamma fanatiker, den fjärde var ett maktgalet organisationsgeni, som drev Tyskland de senaste månaderna.

Martin Bormann, führerns sekreterare och partiadministrationens ledare, utökade partiets kontroll i nästan alla delar av det dagliga livet. Joseph Goebbels ansvarade för nyckelområdena för mobilisering av propaganda och arbetskraft. Utan de miljoner extra män som han fick tag på under slutet av 1944 kunde de enorma förluster som Wehrmacht ådrog sig inte kunnat ersättas.

Heinrich Himmler, chef för SS och rikets enorma säkerhetsapparat, trängde nu in i Wehrmacht och lade till sitt styre även kommandot för Ersatzheer, från vars huvudkontor kuppförsöket i juli 1944 hade planerats.

Sist men inte minst i kvartetten fanns Albert Speer, militärminister för krigs­ produk­tion, som utförde mirakel av 51

Nazityskland_240918.indd 51

25.09.2018 12:41

AKG IMAGES

Att följa führern / Varför kämpade nazisterna till döden?

Tvingade att gå Fångar från Dachaus koncentrations­ läger passerar genom Starnberg i södra Tyskland, 1945. Omkring 250 000 människor anses ha dött under sådana ”dödsmarscher”.

På språng En kvinna flyr undan explosioner som skakar om en tysk stad 1945. Många städer blev utplånade till följd av motstånd i sista stund.

organisation för att se till att trupperna fortfarande hade vapen att kämpa med. Om Speer hade arbetat hälften så hårt hade Tyskland inte kunnat ha hållit ut så länge.

Det militära ledarskapsstödet var också avgörande för regimen. Högst uppsatt var fältmarskalk Keitel och general Jodl, huvudpersoner i Wehrmachts högsta kommando. De var extrema lojalister och helt övertygade i sin tro på Hitler. Bara lojalister sattes bland generalerna i kommando­ ställning. Få var fullfjädrade nazister, men deras nationalistiska mentalitet blandade sig med nazistiska dogmer.

Vissa generaler hade allvarliga tvister med Hitler och avskedades. Men även om de inte var överens om Hitlers taktik, tvivlade de

aldrig på rätten att utfärda den. De var organisatoriskt indelade på sådant sätt att det blev omöjligt för dem att utmana Hitler.

Inte ens de som hade brutit med Hitler internt kunde överväga att göra något annat än sitt yttersta för att försvara riket, vilket var deras högsta plikt. Trots att Hitlers order för att försvara Berlin blev alltmer omöjliga att utföra ansåg överste general­sekreterare Heinrici att ordervägran var precis detsam­ ma som att begå förräderi. Till och med i slutet av april 1945 vägrade fältmarskalk Kesselring att påbörja kapitulationen i Italien så länge Hitler fortfarande levde.

Hitlers kontroll av och påverkan på makteliten höll ända till hans död. Delvis var det här en fråga om hans dominanta

Trots att tyskarna hade en längtan efter att kriget skulle ta slut ville inga ha ockupation, allra minst av de fruktade ryssarna.

personlighet och hänsynslöst oförsonliga beslutsamhet att kämpa även om det tyska folket skulle gå under i processen.

Men det handlade inte bara om hans personlighet. Att konfrontera Hitler i en organiserad enhet, politiskt eller militärt, var omöjligt. Någon motsvarighet i Hitlers Tyskland till det fascistiska storrådet som hade störtat Mussolini i juli 1943 existerade inte. Det fanns inget kabinett, ingen senat, ingen polisbyrå eller militärt råd som kunde utmana Hitler. Och det fanns ingen alternativ källa till folks lojalitet. Hitlers popularitet hade under lång tid minskat, men de fragmenterade strukturerna av auktoritet, som var beroende av Hitler, fanns kvar ända till slutet.

52

Nazityskland_240918.indd 52

25.09.2018 12:41

GETTY IMAGES/TOPFOTO

Kapitulation till sist General Jodl (mitten) undertecknar villkoren för ovillkorlig kapitulation i Reims den 7 maj 1945. Först när Hitler var död kunde den nazistiska makteliten sätta sig för att förhandla om ett slut på fientligheterna.

Stirrar nederlaget i ansiktet På ett av de sista fotografierna som någonsin tagits av honom lämnar Hitler bunkerns säkerhet för att tilldela utmärkelser till medlemmarna i Hitlers ungdom.

I slutet av april 1945 avvisade fältmarskalk Kesselring kapitulation i Italien så länge som Hitler fortfarande levde.

Så snart Hitler tagit sitt liv i bunkern den 30 april 1945 såg hans utvalda efterträdare, storamiral Dönitz, behovet av att inse verklighetens faktum och försöka förhandla fram ett slut. Fram till dess hade han varit en ärkefanatiker i sin obevekliga kamp in i det sista.

Hela den politiska och militära apparaten som fanns kvar följde omedelbart efter Dönitz order. Denna plötsliga omkastning är den tydligaste demonstrationen av hur mycket Tysklands marsch mot fullständigt nederlag och förstörelse inte bara berodde på Hitler som person. Det handlade ännu mer om hur hans styre såg ut och de tankesätt som hade gjort att han behöll sin dominans.

I slutändan hade den dominerande eliten i

Nazityskland varken den kollektiva viljan eller maktmekanismerna för att hindra Hitler från att ta Tyskland till total förstörelse. Det var det som var det avgörande för att kämpa in i det sista.

Sir Ian Kershaw är en ledande expert på Hitler och 20-talets Tyskland och är professor emeritus i modern historia vid University of Sheffield.

UPPTÄCK MER BÖCKER E The End: Hitler’s Germany, 1944–45

av Sir Ian Kershaw (Penguin, 2012).

E Armageddon: The Battle for Germany 1944–45 av Max Hastings (Pan, 2015).

53

Nazityskland_240918.indd 53

25.09.2018 12:41

ÖGONBLICK

I paraden

Adolf Hitler hälsar på entusiastiska anhängare på Nürnbergmötet 1933. Det hölls årligen vid nazisternas mötesplats i Nürnberg 1933–38. Dessa stora propagandaevent drog hundratusentals åskådare och nazistiska partimedlemmar, alla ivriga att få en glimt av den tyske kanslern.

54

Nazityskland_240918.indd 54

25.09.2018 12:41

GETTY IMAGES

55

Nazityskland_240918.indd 55

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Hitlers filosofer

HITLERS FILOSOFER Många av Tysklands största tänkare försökte inte motstå ideologin, utan var entusiastiska anhängare av det Tredje riket, avslöjar Yvonne Sherratt.

56

Nazityskland_240918.indd 56

25.09.2018 12:42

AKG IMAGES

Möte för tänkare

Akademiker möter de nazistiska myndigheterna för att underteckna ”Leipzig-proklamationen” november 1933.

Proklamationen godkände Hitler som ledare, enparti­ staten och återkallandet från Nationernas förbund. Vid undertecknandet kom filosofen Martin Heidegger (markerad med ett kryss) med över 900 andra universitetslärare överens om att ”den nationella socialistiska revolutionen inte bara är antagandet om en makt som redan finns i staten: den här revolutionen medför den totala omvandlingen av vårt tyska väsen ”.

Deklarationen slutar med ”Heil Hitler”.

57

Nazityskland_240918.indd 57

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Hitlers filosofer

U

Karriärutveckling Många andra nazistiska sympatisörer befordrades snart till professorer och rektorer, bland annat: Ernst Bergmann, universitetet i Leipzig; Max Hildebert Boehme, universitetet i Jena; Hans Alfred

OVAN: Kurt Huber, filosof och medlem av Vita rosens motståndsrörelse, avbildad (vänster) med en kollega.

HÖGER: Arresteringsordern för Kurt Huber på universitetet i München utfärdades 1943 efter att han skrivit flygblad som krävde att det tyska folket skulle resa sig mot Hitler.

Grunsky och Otto Höfler, universitetet i München; Walter Schulze-Sölde, universite­ tet i Innsbruck; och Hans Heyse, rektor vid universitetet i Königsberg.

Dessa män omfattar endast ett fåtal av Nazitysklands filosofiska samarbets­partner och representerade knappast gräddan av nationens tänkare. Men om du trodde att de med större talang skulle erbjuda mer motstånd, så har du tagit fel.

En av Tysklands ledande stjärnor var professor Martin Heidegger, författare till den hyllade Vara och tid. År 1933 när han blev tillfrågad hur en oanständig man som Hitler skulle kunna regera i Tyskland, svarade han: ”Kultur har ingen betydelse.

Titta på hans underbara händer! ” När Heidegger beviljades rektorskapet vid Freiburguniversitetet 1933 innefattade programmet på hans invigningsceremoni orden från ”Horst-Wessel Lied”, national­ socialistpartiets sång. Han läste: ”Führern själv och endast han är den tyska verklig­ heten, nutiden och framtiden, och dess lag ...

Filosoferna var kändisar. De utövade ett kraftfullt inflytande på den tyska fantasin.

Heil Hitler.”

Carl Schmitt, en lysande juridisk filosof född 1888, gick med i nationalsocialistiska partiet i maj 1933 och började skörda samarbetets frukter nästan omedelbart. Han utsågs till preussiskt statsråd och blev ordförande vid universitetet i Berlin.

Etnisk ära Schmitt använde sina betydande intellek­ tuella talanger för att hjälpa till att skapa ett ideal för ett rättssystem som gav grunden till en total auktoritär regim. Sedan berömde han de nazistiska ledarna för att vara ute efter en ”hälsosam exorcism”. Schmitt välkomnade ”den äkta striden mellan judarnas grymhet och ohederlighet och tyskarnas etniska ära”.

Schmitt fördömde bara ”emotionell antisemitism som inte uppnår uppgiften att driva ut judiskt inflytande”. Han citerade Mein Kampf: ”För att försvara mig mot juden ... Gör jag Herrens verk.”

Hitlers filosofer fortsatte att hjälpa till med att skapa ramverket för en nazistisk filosofi.

Precis som Heidegger dyrkade de führern.

Hans Heyse föreslog till exempel total lydnad: ”Det nya tyska universitetet har bara en lag ... Att tjäna führerns intentioner och mål för det tyska folket.”

Många, som Schmitt, riktade sig också mot judarna. Dr Hans Alfred Grunsky och Max Wundt, filosofie professorer vid universitetet i Tübingen, blev framstående författare till antisemitiska teorier, medan

ALAMY/AKG IMAGES

nder årtiondena sedan Hitlers död i en bunker i Berlin har det visat sig att ingen sektor i det tyska samhället var opåverkad. Affärsmän, forskare och läkare hjälpte till att förstärka führerns makt. Men bland alla dessa människor borde en grupp säkerligen ha haft både intellektuell insikt och moralisk anda för att stå upp mot Hitler – filosoferna. Filosofin stammar ju trots allt från de moraliska vetenskaperna.

Fram till år 1933 fanns hundratals judiska akademiker, bland annat filosofer, på univer­ siten i hela Tyskland. Under det år då Hitler blev kansler avskedades mer än 1 600 forskare från sina poster, varav majoriteten var judar. De innefattade några inflytelse­ rika filosofer som Edmund Husserl och även Karl Jaspers (vars fru var judisk). I kölvattnet av denna rensning fanns det nästan inga tecken på något motstånd från ”ariska” filosofer – inga brev, kampanjer eller protester. Som någon kommenterade: ”Deras tystnad var stark.”

Utvisningen av så många judar lämnade ett stort antal lediga platser och den standard som krävdes för att få dessa var avsevärt reducerad. De återstående filosofer­ na upptäckte snabbt de nya möjligheterna.

Alfred Bäumler var en ojämn uttolkare av 1900-talets kultförklarade tyska filosof Friedrich Nietzsche. Från att varit helt okänd gjorde han en omedelbar akademisk karriär, tack vare sitt engagemang för nationalsocialismen. År 1933 blev han befordrad till professor i filosofi vid Tysklands prestigefulla universitet i Berlin och fullföljde hela det nazistiska partiets filosofiska utveckling.

Bäumlers kollega Ernst Krieck, medlem av det nationalsocialistiska partiet, föraktade pacifistiska och demokratiska idéer. Så fort judiskt inflytande togs bort tilldelades Kriek en stol vid Heidelberg Universitet där han spionerade på sina kollegor, arbetade för säkerhetstjänsten och hjälpte till att driva ett antal framstående nazistiska institutioner.

58

Nazityskland_240918.indd 58

25.09.2018 12:42

Hitler: Den ”filosofiska führern” För att stärka sina intellektuella referenser skulle den tyske ledaren plocka godbitarna från de stora tänkarna för att legitimera sin ideologi.

GETTY IMAGES

”Jag läste och studerade mycket”: Hitler på Berghofs bergsretreat, 1936.

Alfred Bäumler tog ledningen när man förstörde böcker – huvudsakligen judisk litteratur – i maj 1933. Faktum är att under hela 1930-talet verkar det som att inte en enda filosof på de tyska universiteten – oav­ sett om de var mediokra eller briljanta – gjorde någonting annat än att samtycka.

Men i början av 1940-talet bestämde sig Kurt Huber, professor i filosofi vid München-universitetet, för att han skulle bryta den trenden. Som konservativ national­ist blev Huber upprörd över den meningslösa förlusten av unga tyska liv i striden om Stalingrad och det Tredje rikets ständigt ökande brutalitet. Därför blev han medlem av en hemlig motståndsgrupp som hette Vita rosen. Huber skrev broschyrer som uppmanade det tyska folket att komma till sans och motsätta sig Hitler. Hans historia fick ett tragiskt slut när han år 1943 blev fångad, prövad i rätten och avrättad.

Att det var farligt att gå emot Hitler under 1940-talet bekräftas med Hubers öde. Men varför hade de flesta filosoferna samarbetat redan på 1930-talet utan att ifrågasätta Hitlers idéer? När man undersöker deras motiv verkar det som att vissa bara överens­ stämde med normen på den tiden.

Andra var opportunistiska. De var kanske till och med avundsjuka på sina lärda judiska kollegor, blev ivriga att ta deras platser och trycka ut dem.

En del filosofer verkade emellertid på ideologiska grunder – Bäumler och Krieck, till exempel, vara uttalade nazister som bara

Hitlers hade ett stort ego inom ämnet filosofi. Han inbillade sig själv att han var en stor tänkare. Han kom faktiskt att se sig själv som en ”filosofisk führer”.

Under tiden som han fängslades i Landsberg am Lech i sydvästra Tyskland i Bayern 1924 hävdade Hitler att han hade läst många böcker. Han läste, sade han, ”allt han kunde få tag i”, inklusive rasistiska idéer från tänkare som Paul de Lagarde och Houston Stewart Chamberlain, liksom klassiska filosofer som ”Nietzsche [och] ...

Marx”. Han sa själv: ”Jag hade bara ett nöje: mina böcker ... Jag läste och studerade mycket.”

Det var i Landsberg, biträdd av (hans senare ställföreträdare) Rudolf Hess, som han skrev Mein Kampf. Här skissade han på sin egen skräckfilosofi. Hitler hänvisade felaktigt till grundarna av den tyska filosofiska traditionen som Immanuel Kant: ”Kanske är vi okunniga om mänsklighetens mest värdefulla andliga skatter ... I våra delar av världen skulle judarna omedelbart ha eliminerats ... Kant.” Han hävdade att

väntade på att Hitler skulle ta makten.

Oavsett vilka deras motiv var så är en sak säker: dessa filosofers teorier fick enorm resonans. Filosoferna var kändisar. Vad de gjorde, hur de uppförde sig och vilka idéer de främjade utövade ett kraftfullt inflytande på den tyska befolkningens fantasi. År 1945, efter det Tredje rikets fall, försökte de allierade att rensa de tyska universiteten från nazism. Deras försök var emellertid ineffektiva och tidigare nazister fortsatte att dominera ett antal fakulteter.

Samtidigt blev Martin Heidegger, som aldrig bad om ursäkt för att ha stöttat Hitler, senare hyllad internationellt som 1900-talets

han hade läst Arthur Schopenhauer, bekände tillbedjan av geniet Friederich Nietzsche och var förtjust i tyska tolkningar av Charles Darwin.

Hitler sa sig också ha en kärlek till Friederich Schillers filosofi. En av hans närmaste vänner, affärsmannen Ernst Hanfstaengl, noterade: ”Han föredrar den dramatiska revolutionära Schiller framför den olympiske och eftertänksamme Goethe.” ”Den starka mannen är mäktig ensam.”

Detta bekanta citat från Schillers William Tell blev titeln på kapitel 8, volym 2 i Mein Kampf och blev hans motto under sina senare år som führer. Faktum är att Hitler under dessa år skulle tipsa sina generaler om många av Tysklands formidabla intellek­tuella.

Hitler fann också strängar av antisemitism och tillägnade sig idéer om ras, nationen och kriget – allt för att legitimera sitt makabra projekt. Men, som Hanfstaengls sa, var Hitler inte en riktig filosof, utan mer en ”bartender av genier”.

största filosof, medan det sägs att ”Carl Schmitt var känd, kanske den mest diskute­ rade tyska juristen från 1900-talet”.

Idag har Kurt Huber kanske blivit bortglömd, men Heidegger och Schmitts idéer sprids av några av de mest prestige­ fyllda institutionerna i västvärlden.

Yvonne Sherratt är docent vid University of Bristol.

UPPTÄCK MER BOK E Hitler’s Philosophers

av Yvonne Sherratt (Yale, 2014).

59

Nazityskland_240918.indd 59

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Kvinnorna som flög för Hitler

KVINNORNA SOM FLÖG F Flygaresset Hanna Reitsch, avbildad här i 29-årsåldern, stödde nazistregimen.

CLARE MULLEY

Clare Mulley talar med Ellie Cawthorne om hennes bok som kartlägger de extraordinära parallella liven hos två kvinnliga testpiloter som flög för Nazityskland.

FRAN MONKS

”Denna berättelse belyser de löjliga motsättningarna i Hitlers regim”

60

Nazityskland_240918.indd 60

25.09.2018 12:42

G FÖR HITLER KORT FÖRKLARAT

I nazistregimens mansdominerade flygindustri trotsade två kvinnor förväntningarna och utvecklades till framträdande testpiloter. Hanna Reitsch (1912–79) och Melitta Schillers (1903–45) farliga arbeten gjorde dem till ledande och viktiga personer i Nazityskland. Båda tilldelades en nazistisk tysk medalj, Järnkorset. Men, som Clare Mulleys bok avslöjar, hade de två kvinnorna olika åsikter om nazism­en, vilket ledde dem till dramatiskt olika öden under andra världskriget ...

GETTY IMAGES

Vad var den symboliska betydelsen av flygning i Nazityskland?

Det tyska flygvapnet avskaffades efter första världskriget, som en del av Versailles-freden.

Planen förstördes och mekaniserad flygning förbjöds. Som svar blev glidflygning nationens nya sport. Det fick en massa publik; folkmassor på 30 000 människor kunde komma för att titta på uppvisningar. Glidflygning var en symbol för patriotisk återuppbyggelse och frihet – Tysklands Fenix som reste sig ur askan. År 1920 flög Hitler för första gången. Han njöt knappast av upplevelsen eftersom han var inträngd mellan gasbehållarna i ett öppet biplan. Det var hemskt väder och han blev illamående, men han insåg genast flygets stora potential.

Flyget handlade inte bara om sport eller handel för Hitler: det var en politisk maskin. År 1932 blev han den första ledaren som genomförde en luftburen valkampanj och gjorde det med stor teatralisk stil. Han skulle flyga i skymningen med ljus som lyste i himlen. Nazistpartiet fortsatte att använda flyg på alla möjliga sätt: de annonserade partiets figurer på sidan av zeppelinare och använde flygplan för att distribuera propagandabro­ schyrer över hela landet.

Vad har du lärt dig om dessa två anmärkningsvärda kvinnliga piloter?

Båda var naturligtvis strålande piloter, men hade otroligt olika karriärer. Hanna Reitsch var den första kvinnan som flög en helikopter och blev en av få kvinnor som flög jetraket­ bestyckade Messerschmitt 163. Hon testade också plan med speciella vingkanter avsedda att skära av stålkablarna under de zeppelinare som bildade barrikaden runt London. Hon skulle medvetet flyga in i ballongkablar, trots

att det innebar stor fara för hennes person.

Pilot var ett otroligt modigt yrke. En hemsk krasch där hon enligt uppgift ”torkade näsan från ansiktet” ledde även till att Hanna blev en av de första patienterna inom plastikkirurgi.

Hanna är förmodligen mest känd för att vara en av de sista människorna som flög in i Berlin när den Röda armén omringade staden under krigets sista dagar. Efter att hennes flyg var beskjutet och hennes medpilot förlorade medvetandet av blodförlusten, landade hon nära führerns bunker. Här bad hon Hitler att låta henne flyga honom till säkerhet, men han vägrade.

Melitta Schiller (senare von Stauffenberg) lärde sig att flyga över samma gröna schles­iska sluttningar som Hanna. Hon älskade också flygets frihetskänsla. Men hon älskade också fysiken bakom den, dessa två passioner förenades i cockpiten.

Efter en ingenjörsutbildning ledde Melitta uppbyggnaden av det viktigaste nazistiska flygforskningscentret. Hon tillbringade hälften av sin tid med att skissa på ban­ brytande förändringar för Luftwaffe och den andra hälften testade hon sin egen design.

Hennes specialitet var dykbombning: nästan vertikala dyk i mycket höga hast­ig­ heter. Det var farligt: blodet i kroppen drogs ut i ben och armar och piloten kunde svimma.

Att göra en dykbombning var extraordinärt.

Melitta gjorde runt 1 500 stycken. Andra experter trodde inte att en pilot skulle kunna göra alla dessa test och när de upptäckte att det dessutom var en kvinna var de helt förbluffade.

Hur kände Hanna och Melitta för regimen de arbetade under?

De var båda stolta tyska patrioter med en stark pliktkänsla. De var dock engagerade i mycket olika saker: Hanna i den nya nazistregimen, Melitta i en mycket äldre idé om Tyskland. De tog diametralt motsatta positioner mot nazismen.

”Hitler insåg genast flygets potential: Det var en politisk maskin.”

CLARE MULLEY

Clare Mulley är en historisk författare och biografiskribent. Hennes böcker inkluderar The Spy Who Loved: The Secrets and Lives of Christine Granville (Pan Macmillan, 2013) och The Woman Who Saved the Children: A Biography of Eglantyne Jebb (One­ world, 2009)

”Båda kvinnorna var stolta tyska patrioter med en stark pliktkänsla. De var dock engagerade i mycket olika saker: Hanna i den nya nazistregimen, Melitta i en mycket äldre idé om Tyskland”, säger hon.

Foto: Fran Monks

Hanna ville gärna bli associerad med Hitlers parti, som skulle återinföra handel, jobb och stolthet till Tyskland. Även när hon blev medveten om vad som hänt i koncentra­ tionslägren var hon väldigt villig att se bort från det och acceptera nazismen okritiskt.

Efter kriget hävdade Hanna att hon var apolitisk och kanske sågs hon som naiv för att hon var kvinna. Men i verkligheten gjorde hon ett aktivt val att stödja regimen. Trots att hon gick igenom avprogrammeringsprocessen efter kriget ändrade hon aldrig sina åsikter.

Brev Hanna skrev efter kriget visar att hon var djupt antisemitisk. Hon bar sitt järnkors även när det blev olagligt att göra det.

Melitta var däremot kritisk mot regimen från början. Hennes berättelse visar hur komplicerad överlevnad kan vara i Nazityskland. Melittas fader var född jude. År 1935 innebar Nürnberglagarna att dessa judiska anor – som aldrig varit relevanta för

61

Nazityskland_240918.indd 61

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Kvinnorna som flög för Hitler

Melitta Schiller i cockpit (höger). Förutom att ha byggt upp ett av de största nazistiska flygforskningscentren, genomförde Schiller omkring 1 500 dykbombstester. ”Dessa tester var enormt farliga: piloter hade hög risk att svimma”, säger Clare Mulley.

GETTY IMAGES

”Man kanske tänkt sig att de enda kvinnliga testpiloterna känt någon samhörighet, men de hatade faktiskt varandra.”

62

Nazityskland_240918.indd 62

25.09.2018 12:42

Melitta förut – plötsligt blev politiskt viktiga.

Melittas familj befann sig i ökande fara. För att skydda dem ansökte hon om att få bli ”heders-ariska” – en status som inte var vanlig. Genom att etablera sig som den ledande experten på dykbombning gjorde Melitta sig oumbärlig för regimen och gav tyngd åt sin ansökan.

Hur användes dessa kvinnor för att underblåsa nazistisk propaganda?

Medierna porträtterade Hanna som en underbar flygande Fräulein och hon blev ganska känd. Du kan se henne i fotografier på Hitlers födelsedagskonsert 1944. Hon såg extremt glamorös och mycket arisk ut, klädd i sin hemmagjorda halvuniform dekorerad med Järnkorset, med hennes blonda hår lockat ...

Hanna tyckte om att genomföra olika PR-framträdanden för regimen. År 1938 blev hon ombedd att komma på en internationell motorshow och bli den första personen som flög en helikopter inomhus. Efter att ha landat den kom hon ut och gjorde den nazistiska hälsningen.

Hon användes också för att öka moralen under kriget. Hon var utskickad för att återuppliva trupper på östfronten när kriget gick dåligt.

Melitta blev också ombedd att göra reklamarbete, men lyckades alltid hitta en ursäkt. Så småningom gav hon med sig under press och talade i Stockholm. Ändå nämnde hon faktiskt aldrig Hitler eller nazistregimen.

Istället talade hon om sitt land i vaga, tvetydiga termer.

Korsades deras stigar?

Hur kände de för varandra?

Det är lätt att tro att de enda två nazistiska kvinnliga testpiloterna skulle ha känt någon form av samhörighet, men de hatade faktiskt varandra. Man sa att Melitta inte ens kunde ta en kopp te med Hanna. Hanna var väldigt misstänksam mot Melitta och hennes politiska övertygelser. Hon insinuerade också att Melitta kanske hade försökt sabotera krigs­insatsen. Eftersom hennes far var jude var Melitta verkligen i en utsatt position, så det var allvarliga saker. Hanna sade senare att det inte var något anmärknings­värt med Melittas arbete och föreslog även att hennes Järnkors var ogiltigt. Det fanns ingen kärlek mellan dem.

Ansåg dessa kvinnor att deras kön gjorde dem till pionjärer?

Hanna tryckte på för lika lön och möjlig­heter och markerade till och med direkt till de seniora nazistledarna om den sexism hon upplevde. Melitta å andra sidan ansåg sig vara ett undantag från regeln och sa även ”vi kvinnliga piloter är inte suffragetter”. Hon hade mer press­ande bekymmer och inget intresse för att främja kvinnofrågor. Hon skulle göra dagens arbete som testpilot och sedan gå hem, sätta på ett förkläde och laga middag till sin man.

Vad kan dessa två kvinnors karriärer berätta om nazisternas motsägelsefulla ideologi?

Denna historia markerar det motsägelsefulla hos regimen. Nazisterna hävdade att det enda stället för kvinnor var i hemmet: En slogan var Kinder, Küche, Kirche (”Barn, Kök, Kyrka”). De hävdade också att det inte fanns någon roll alls för judar. Ändå gav de dessa två kvinnor – en delvis judinna – integrerade roller i krigsinsatsen, och tilldelade dem den militära äran av Järnkorset.

Det fanns också andra uppenbara motsättningar. Hanna var inte parti­medlem, men var en ivrig nazist som behöll sin antisemitiska världssyn under resten av sitt liv och aldrig fördömde nazisternas politik eller praxis.

Däremot var Melittas krigsarbete förmod­ ligen mer värdefullt för nazisterna, men år 1944 hade hon en koppling till det mest kända tyska mordförsöket mot Hitler [lett av hennes svärföräldrar, Claus och Berthold von Stauffenberg].

Dessa kvinnor var båda briljanta piloter, stora patrioter, och båda var modiga på olika sätt, men de hade olika åsikter om nazismen.

I slutändan är det kontrasten i deras överty­ gelser, beslut och handlingar som gör deras historier så fascinerande och viktiga.

The Women Who Flew for Hitler: The True Story of Hitler’s Valkyries av Clare Mulley (Pan Macmillan, 2018).

63

Nazityskland_240918.indd 63

25.09.2018 12:42

HITLER HEMMA

GETTY IMAGES GETTY IMAGES

Medan den nazistiska regimens brutala verklighet utvecklades var propagandisterna upptagna med att bygga upp en bild av Hitler som den fridfulle hemmamannen. Despina Stratigakos granskar om den bilden stämmer.

Ugit arum sit, officip ienduci te reratentotat aut molor alita velesciisi te lam quamus et ius

64

Nazityskland_240918.indd 64

25.09.2018 12:42

Tillflykt bland bergen

Berghof 1938. Hitlers alpina gård användes som bakgrund för nazistisk publicitet som porträtt­erade honom som en genial bayersk gentleman.

Byggnaden bombades 1945 och dess ruiner revs 1952.

65

Nazityskland_240918.indd 65

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Hitler hemma

D

Det var genom arkitekturen, designen och bilderna av hans hem som nazistregimen fostrade myten av den private Hitler som fridfull hemmasittare och god granne.

LIBRARY OF CONGRESS/BRIDGEMAN

en 16 mars 1941 stod många av de europeiska städerna i brand och judar vallades in i ghetton. Samtidigt presenter­ ade New York Times Magazine en illustrerad artikel om Adolf Hitlers plats för avkoppling i Berchtesgaden, i Alperna.

Korrespondenten C. Brooks Peters antecknade att framtida historiker borde titta på detta för att förstå vikten av ”führerns privata och personliga domäner” där diskussioner om krigsfronten blandades med ”promenader med hans tre fårhundar längs majestätiska bergs­stigar”.

I mer än 70 år har vi ignorerat Peters uppmaning att ta Hitlers personliga miljöer på allvar. När vi tänker på scenen för Hitlers politiska makt är vi mer benägna att tänka på Nürnbergs mötesområde än hans vardagsrum. Ändå var det genom arkitek­ turen, designen och medieavbildningarna av hans hem som nazistregimen fostrade en myt av den private Hitler som en fridfull hemmasittare och en god granne.

Under åren fram till andra världskriget användes denna bild strategiskt och effektivt både i Tyskland och utomlands för att skilja diktatorn från sin våldsamma och grymma politik. Till och med efter krigets utbrott bleknade inte det gynnsamma intrycket av den lediga führern som lekte med hundar och barn omedelbart.

Hitler upprätthöll tre bostäder under det Tredje riket: gamla kanslerbostaden i Berlin, hans lägenhet i München och Haus Wachenfeld (senare Berghof), hans hem vid Obersalzberg. Alla tre renoverades grund­ ligt i mitten av 1930-talet och möjliggjorde skapandet av en sofistikerad personlighet.

66

Nazityskland_240918.indd 66

25.09.2018 12:42

Kontorsöversyn

VÄNSTER: Hitlers arbetsrum i Gamla kansler­ bostaden 1935, inredd av inredningsdesignern Gerdy Troost.

Formge riket

OVAN: Planer gås igenom för München med Gerdy Troost och arkitekt Leonhard Gall (partner i Atelier Troost), 1935.

En touch av lyx

NERE TILL VÄNSTER: Mottagningssalens utsmyckade matta, som Hitler brukade framhäva att han snott från Nationernas förbund.

Den gamla kanslerbostaden

Hitlers hem i Berlin, omformat för att basunera ut hans stora ambitioner.

Den gamla kanslerbostaden på Berlins Wilhelmstrasse hade varit den tyska kanslerns officiella bostad sedan 1871.

Efter att ha blivit utnämnd som kansler 1933 vägrade Hitler att flytta in i byggnaden eftersom han var känslig för vad detta (i hans ögon) ruffiga palats skulle säga om honom. Byggnaden låg i hjärtat av regeringsområdet och Hitler ansåg att dessa byggnader, inklusive kanslerns bostad, hade en viktig roll att spela för att återkräva Tysklands förlorade diplomatiska prestige efter första världskriget.

Han anlitade därför den Münchenbaserade arkitekten Paul Ludwig Troost

för att renovera sina offentliga och privata utrymmen. När Troost dog i januari 1934 togs arbetet över av hans änka, Gerdy, som startade ett nytt designföretag, Atelier Troost. Hon skulle hädanefter bli Hitlers främsta inredare.

I de renoverade allmänna utrymmena i byggnaden var det dominerande föremålet i huvudmottagningssalen, där Hitler upptog utländska diplomater och journalister, en stor persisk mönstrad matta. Hitler tyckte om att berätta att denna lyxiga mattan ursprungligen hade beställts av Nationernas förbund för deras nya högkvarter i Genève, men när den

var klar kunde förbundet inte betala, så han förvärvade den för sin egen bostad.

Hitler presenterade detta så – utan tvekan med hänvisning till att ha dragit tillbaka Tyskland från förbundet i oktober 1933 – vilket bokstavligen drog bort mattan under dem.

Hitler hävdade att han personligen betalade för de dyra renoveringarna av den gamla kanslerbostaden som en tjänst till nationen. Gerdy Troosts fakturor avslöjar dock att det var tyska skattebetalare som då kämpade genom den stora depressionen som i stor utsträckning tog hand om notan.

67

Nazityskland_240918.indd 67

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Hitler hemma Bilder av sofistikation

Möte med Neville Chamberlain 1938 i den omsorgsfullt inredda lyxiga niorumslägenheten på Prinzregentenplatz 16.

Prinzregentenplatz 16

träffade Neville Chamberlain Hitler privat i hans lägenhet i München.

Tidigare dag och natt hade Hitler, Chamberlain, Benito Mussolini och den franska premiärministern Édouard Daladier diskuterat och så småningom undertecknat München­överens­ kommelsen, som hade förseglat Tjeckoslovakiens upplösning.

Chamberlains avsikt med att träffa Hitler privat var att be honom att underteckna en kort gemensam deklaration om att Münchenöverenskommelsen och det anglo-tyska sjöavtalet undertecknat 1935 skulle symbolisera de två nationernas önskan om att aldrig kriga med varandra igen.

Heinrich Hoffmann, Hitlers fotograf, dokumenterade de två ledarnas möte. I en bild släppt till massmedierna (se ovan) ser vi Chamberlain, Hitler och Paul Schmidt, Hitlers översättare, sittande i vardagsrummet. Hitler i mitten av fotografiet inramas av tecken på sin bildning: rader av fina böcker, målningar och skulpturer från tyska konstnärer och renässansen.

Chamberlain hade under samtalet bett att om Tjeckoslovakien motsatte sig Tysklands annektering av delar av sitt territorium skulle kvinnor och barn inte utsättas för flygattacker. Hitler svarade då att han hatade tanken på att barn skulle dödas av bomber.

På fotografiet verkade de omsorgsfullt utvalda föremålen kring Hitler förstärka den trygghet som Chamberlain sökte. De antydde att han förhandlade med en man som förstod och delade Europas högsta kulturella värderingar.

Berghofs stora sal var mitt­ punkten för hans avsikt att styra ett imperium från soffan i sitt vardagsrum.

PHOTOSHOT/GETTY IMAGES

Hans hem i München andades respekt och smak.

Lyxlägenheten på Prinzregentenplatz 16 i Bogenhausen-distriktet i München, som ockuperades av Hitler i oktober 1929, sa också mycket om Hitlers persona. Den signalerade brandtalspolitikerns respekt för stadens övre klasser. Lägenheten sträckte sig över hela våningen i den imponerande femvåningsbyggnaden, konstruerad i jugendstil av Münchenarkitekten Franz Popp 1907–08.

I januari 1935 anlitade Hitler Atelier Troost för att renovera och inreda sin rymliga München-lägenhet till den extra­vaganta kostnaden för 120 000 Reichsmarks – mer än 10 gånger den genomsnittliga inkomst som en läkare i Tyskland tjänade det året. Den 25 april 1935, när lägenheten var i färd med att slutföras, publicerade Daily Telegraph en artikel om renoveringen där det framgick att führern övervakade arbetet och att ”alla möbler och dekorationer utfördes enligt herr Hitlers egen design”.

Eftersom källan till artikeln troligen var nazisternas eget presskontor verkar den felaktiga tillskrivningen av Hitlers kreativitet avsiktlig. Artiklarna rapporterade om führerns förkärlek till tysk konst och hans passion för musik. Den berättade för läsarna att ”dekorationerna i hans lägen­het följer det tyska heroiska färgschemat: blått, guld och vitt, berömt från Wagners operor, och inredningen är i samma stil”.

Hitler porträtterades därför som en konstnär och kompositör. Artikeln pekade på hans rikedom och gav intrycket av en man så ägnad åt konst och kultur att även hans kuddar var färgade av hans estetiska idealism.

På morgonen den 30 september 1938

68

Nazityskland_240918.indd 68

25.09.2018 12:42

Härskade hemifrån

VÄNSTER: Den överdådigt inredda stora salen på Berghof i slutet av 1930-talet. Flera publikationer, bland annat Life magazine och Homes & Gardens, presenterade artiklar om Hitlers hem i bergen.

Gjorde Hitler mänsklig

OVAN: Propaganda porträtter­ ade en sentimental ledare som lekte med djur och barn vid det ständigt soliga hemmet bland bergen.

Löfte om paradiset

NERE TILL VÄNSTER: Utsikt över terrassen, år 1938. Bilder av ledaren bland sådan naturlig skönhet användes för att förstärka idealen för hans tyska ”förlovade land”.

Haus Wachenfeld: Berghof

Säljer en fantasi av huslighet i hemmet vid sitt befästa bergshem Nästan så snart arbetet slutförts på hans München-lägenhet genomförde Hitler en omfattande expansion och renovering av Haus Wachenfeld på Obersalzberg. Detta var den plats som de flesta tyskarna identifierade som führerns hem.

Arbetet började i slutet av 1935 och avslutades den följande sommaren. Det som en gång var en liten, blygsam stuga omvandlades nu till Berghof, en stor och noggrannt övervakad gård. Utbyggnaden genomfördes enligt Hitlers förslag av den bayerske arkitekten Alois Degano. Interiören kompletterades av Atelier Troost, som också arbetade nära Hitler.

Bilder av Berghof och dess glada ägare – de flesta var tagna av Hoffmann – distribuer­ades brett och var samlarobjekt för många tyskar i Tredje riket. Berget och naturen i bakgrunden humaniserade Tysklands ledare genom att visa upp hans kontakt med djur och barn. Hoffmanns kamera fångade den ledige führern när han delade ut mat till rådjur och godis till småbarn, i Alpernas vackra solsken.

Sådan officiellt producerad propaganda förekom i en mängd populära produkter som avbildar Hitlers bergshem. Detta bidrog till att odla tyskarnas fantasier om ett idealiskt liv djupt rotat i det naturliga landskapet. Dessa hemtrevliga bilder fångade det förlovade landet av överflöd och lycka i slutet av deras tid av lidande.

Skönheten vävdes samman med regimens brutala politik för krig och utrotning. För tiotusentals tyskar blev Obersalzberg också ett mål för pilgrimsfärder, där man kunde se – eller till och med röra vid – nationens ”frälsare”.

Det renoverade Berghof berättade för världen om hur Hitler mognat och om hans stora självförtroen­de. Tysklands ledare tog emot kungar, premiärministrar, religiösa ledare och ambassadörer i sina statliga och omsorgsfullt utrustade utrymmen. Det var där han förhandlade med Europas krafter som stod mellan honom och hans vision om ett större tyskt rike.

Den stora salen – Berghofs mittpunkt – var tänkt att förmedla den ”nye” Hitler, inte

exkorporalen eller diktatorn som skar ned sina motståndare i kallt blod, utan snarare en mäktig, kultiverad och, framför allt, tillförlitlig statsman.

Hitler tillbringade mer än en tredjedel av sina 12 år vid makten i sitt hem bland bergen. Inte ens ett krig verkade tillräckligt för att offra dess nöjen och efter år 1939 blev Berghof ett militärt huvudkontor där han styrde strider och planerade strategier.

Hitler, har det sagts, var bland de första i världen att ha hemmakontor – hans avsikt var att styra ett helt imperium från sin soffa i sitt vardagsrum.

Despina Stratigakos är en arkitektonisk historiker och professor vid universitetet i Buffalo, State University of New York, och författaren till Hitler at Home (Yale University Press, 2017).

69

Nazityskland_240918.indd 69

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Adolf Hitlers mörka karisma

Jag hade en nästan apokalyptisk vision som jag aldrig kunnat glömma. Det verkade som om jordens yta spritts ut framför mig, som ett halvklot som plötsligt splittrats i mitten och spydde ut en enorm vattenstråle, så stark att den rörde himlen och skakade jorden.

Leni Riefenstahl, regissören till propagandafilmen Triumph of the Will, beskriver hur det var att höra Hitlers tala.

I fokus av uppmärksamheten

Hitler talar och folket lyssnar på Brown House i München 1930. ”Hans beräkningar om hur man bäst manipulerar de vanliga tyskarnas känslor var extremt sofistikerade”, säger Laurence Rees.

70

Nazityskland_240918.indd 70

25.09.2018 12:42

ADOLF HITLERS

MÖRKA KARISMA

Hitler var mycket mer än den frenetiska galning som folk ofta hävdar, menar Laurence Rees. Han var en karismatisk politiker, lysande på att formulera folkets rädsla och drömmar.

AKG IMAGES

S

tanna upp ett tag och tänk på Adolf Hitler. Försök bilda dig en uppfattning om honom i ditt stilla sinne. Vem ser du? Jag föreställer mig att du ser en figur som inte skiljer sig från karaktären i filmen Der Untergang från 2004 – en skrikande, aggressiv, besatt karaktär. Bruno Ganz, som spelade führern i den filmen, skakade och skrek så mycket att en nyckelscen från filmen har blivit ett internetfenomen, med komiska undertexter på en mängd ämnen som läggs till Ganzs otroliga kroppspråk. Även om det är sant att Hitler i sina sista dagar knappast var rationell är det inte hela historien. Problemet är att denna bild spelar på en djup önskan som vi alla kanske har djupt inom oss själva. Vi vill gärna säga att Hitler var galen från början till slut. Det blir då mycket enklare för oss att förklara de monstruösa brott som han begått – särskilt under andra världskriget.

71

Nazityskland_240918.indd 71

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Adolf Hitlers mörka karisma Det är enklare för oss om vi kan intala oss att Hitler var en galning som på något sätt hypnotiserade miljoner av vanliga tyskar att göra saker mot deras bättre vetande. Men tyvärr var han inte någon galning och han hypnotiserade ingen.

Hitler blev Tysklands kansler i januari 1933 med demokratiska medel. Ett stort antal av de tyska eliterna – skarpa, kloka människor – bestämde sig för att stötta honom. Varför skulle de rösta på en galning?

Sättet som Hitler styrde åren mellan 1930 och 1933 visade att han var en skarp – men helt skrupellös – politiker. Hans beräkning­ ar om var makten verkligen låg i Tyskland och hur man bäst manipulerar de vanliga tyskarnas känslor var extremt sofistikerad.

Demokratiska vinster

brittiske ambass­adören i Berlin på 1930-talet, skrev att Hitler byggde ”sin framgång i kampen för makten på att han kunde spegla sina anhängares undermedvet­ na sinne och hans förmåga att uttrycka i ord vad det undermedvetna sinnet kände att det ville ha”.

Konrad Heiden, som hörde Hitler tala många gånger på 1920-talet, bekräftar denna uppfattning: ”Hans tal speglar dagdröm­ mar­na hos folket som står och lyssnar. Talen börjar alltid med djup pessimism och slutar med glädjande återuppbyggande, ett triumferande lyckligt slut. Ofta kan de tillbakavisas om man tänker efter, men de följer det undermedvetnas mycket kraftfulla logik, som inget bemötande kan rucka.

Hitler har gett ord åt massans outsagda oro.”

Människor som von Spaun och Klein var mottagliga för Hitlers karisma eftersom de redan trodde på stora mängder av den politik som Hitler förespråkade. Även Albert Speer, som första gången deltog i ett Hitlermöte i början av 1930-talet, tilltalades av Hitlers idéer: ”Jag drogs med på den våg av entusiasm som man nästan kunde känna fysiskt, hur det bar talaren vidare från mening till mening. Till slut verkade Hitler inte längre tala för att övertyga oss, utan snarare verkade det som om han uttryckte precis det som publiken förväntade sig av honom. Publiken förvandlades till en enda enig åhörare.”

Men om du inte trodde på den politik som Hitler drev hade hans karisma inte heller någon effekt. Josef Felder var till exempel rädd när han lyssnade på Hitlers hat mot judarna: ”När jag lämnade mötet skulle vi träffas och prata i grupper. Och jag sa till min vän: ’Efter det talet är mitt intryck att denna man Hitler förhoppningsvis aldrig kommer till politisk makt’. Vi var båda överens om det då.”

Och Herbert Richter, en krigsveteran från första världskriget, mötte Hitler på ett kafé i München och ”ogillade honom genast” på grund av hans ”skarpa röst” och hans tendens att ”skrika” ut ”mycket förenklade” politiska idéer. Richter tyckte också att Hitlers utseende var ”ganska komiskt, med den roliga lilla mustaschen” och att Hitler var ”läskig” och ”inte helt normal”.

Efter att Hitler skapat ett band med sin publik förstärkte han även bandet på ett antal andra sätt för att bibehålla denna karismatiska länk. Hitler var helt klart alltid säker i sina bedömningar av åhörarna. Han uttryckte aldrig tvivel om någonting för sin publik. Han visste om de problem som Tyskland mötte och han sa att han kände till lösningarna. Dessutom presenterade han sig som en hjältefigur – en enkel, modig soldat från första världskriget – som ville att hans anhängare skulle ”tro” på honom. Som en följd drog några nazistiska anhängare till och med hädiska jämförelser mellan Hitler och Jesus – båda var 30 år när de började predika och sökte båda sitt folks frälsning.

Dessutom skapade Hitler enormt – och äkta – stöd. Hans världsbild matchade ofta huvud­delen av den tyska befolkningen. Det blir obegripligt om vi bara ser Hitler som en skrikande mardröm.

Jag har producerat dokumentärfilmer och skrivit böcker om nazisterna och andra världskriget i över 25 år nu och har träffat Kommer ingenstans hundratals människor som levde under År 1928, nio år efter att Hitler först hade gått denna period – inklusive många som med i det tyska arbetarnas parti – senare det personligen hade att göra med Adolf Hitler. nationella socialistiska tyska arbetarnas Den bild som de målar upp av führern är en parti, eller nazisterna – och sju år efter att mycket mer komplex och nyanserad bild än han blev partiledare verkade det som om den dreglande galningen i Der Untergang. I nazistpartiet inte var på väg någonstans i synnerhet talar många om den otroliga tysk politik. karisma som de kände att Hitler hade.

I valet 1928 fick nazisterna bara 2,6 Fridolin von Spaun träffade till exempel procent av rösterna – över 97 procent av de Hitler vid en middag för nazistiska anhäng­ tyska väljarna avvisade den karismatiska are i början av 1930-talet. När Spaun såg kraft som Hitler kan ha haft. Om Hitler inte Hitler tyckte han det kändes som om Hitlers kunde få med sig majoriteten av tyskarna ögon såg direkt in i hans innersta tankar. skulle han aldrig lyckas.

Och när Hitler höll på baksidan av von Det krävdes en krasch på Wall Street och Spauns stol kände Spaun ”en darrning från den allvarliga ekonomiska kris som följde i fingrarna som trängde in i mig”. början av 1930-talet för att göra miljontals ”Jag kände det faktiskt. Men tyskar mottagliga för Hitlers inte som en nervös skakning”, uppmaningar. Plötsligt gjorde berättar Spaun. ”Snarare kände Hitlers uppmaning om en nationell Jag hade aldrig sett mannen jag att den här mannen, den här återupprättelse som att han var innan, och där satt jag, en okänd kroppen, är bara verktyget för att ”någon som kom med frälsning”, genomföra en stor, allsmäktig menade studenten Jutta Ruediger. bland okända. Jag såg den här vilja här på jorden. Det är vad jag Efter 1932 var nazisterna mannen strax före midnatt, efter att kallar ett mirakel.” plötsligt det största politiska han hade talat i tre timmar, dränkt i Emil Klein, som hörde Hitler partiet i Tyskland. Men då verkade tala i en ölhall i München på det som om Hitler och nazisterna svett, strålande. Min granne sa att 1920-talet, tror att Hitler plötsligt mötte ett visst motstånd han trodde att han såg en gloria ”utsöndrade en sådan karisma att – i form av president Hindenburg. folk trodde blint på allt han sa”.

Stats­sekreteraren Otto Meissner runt huvudet, och jag upplevde Det vi lär oss av vittnens rapporterade om vad Hindenburg något som översteg det vanliga. berättelser är att karisma först sade till Hitler den 13 augusti 1932: och främst handlar om att koppla ”Han [Hindenburg] kunde inte Julius Streicher, utgivare av den antisemitiska samman människor. Ingen kan rättfärdiga inför Gud, för sitt eget tidningen Der Stürmer, som hörde Hitler tala i början vara karismatisk ensam på en öde samvete eller för Faderslandet, av 1920-talet. Han avrättades 1946 för ö. Karisma bildas i ett förhåll­ överföringen av hela den auk­ krigsförbrytelser. ande. Sir Nevile Henderson, den toritära makten till ett enda parti, 72

Nazityskland_240918.indd 72

25.09.2018 12:42

AKG IMAGES

Den store talaren

På dagen för riksdagsvalet 1930 talar Hitler till ett möte för nazistpartiet med stöd av en militärorkester.

73

Nazityskland_240918.indd 73

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Adolf Hitlers mörka karisma

Utöva makt

ng 5

NEDAN: Hitler blev 1933 kansler under president Paul von Hindenburg (på bild till vänster).

ALAMY/AKG IMAGES

VÄNSTER: Franz von Papen, en före detta kansler själv, trodde att den nazistiska ledaren kunde kontrolleras om han blev kansler.

74

Nazityskland_240918.indd 74

25.09.2018 12:42

särkilt ett parti som hade svårt för människor som hade andra åsikter än de själva.”

Under den här avgörande perioden mellan Hindenburgs avslag på Hitlers anspråk på rollen som kansler i Tyskland och hans slutliga inrättande som kansler i januari 1933 förekom två olika uppfattningar om Hitlers karisma.

Under denna motstridiga process avslöjades en väldigt annorlunda sida hos Hitler än den dreglande inkompetens vi kan se i filmen Der Untergang.

Hitler hade aldrig under dessa månader sett mer imponerande ut för hängivna anhängare som Joseph Goebbels. Den 13 augusti 1932 diskuterade Hitler konsekvens­er­na av Hindenburgs avslag med sina nazistkollegor. ”Hitler håller nerverna i styr”, noterade Goebbels i sin dagbok. ”Han står över intrigerna. Så jag älskar honom.”

Hitler utstrålade en övertygelse om att allt skulle ordna sig och sade i december 1932 att han fortfarande ville vänta tills han erbjöds kanslerskapet. Han lovade att ”den dagen kommer – den är nog närmare än vi tror”.

Han menade att framgång beror på ”vår samman­hållning och vår oförstörda tro på seger; det beror på vårt ledarskap”.

Mystisk Messias

Även om Hitlers anhängare fortsatte att charmas av hans karisma och utstrålning tyckte Tysklands kansler Franz von Papen att det var svårt att förstå vad allt väsen handlade om. von Papen erkände i ett uttalande han gjorde i München i oktober 1932 att Hitler inte var som en ”normal” politiker och naziströrelsen inte ett ”normalt” politiskt parti. Han hänvisade till nazistpartiet som ”en politisk religion” vars anhängare bekräfta­ de en ”mystisk tro på Messias”. Även om von Papen erkände att miljoner tyskar nu erkände Hitler som en ”mystisk Messias” var han själv immun mot Hitlers karisma. När han träffade Hitler sommaren 1932 tyckte von Papen att Hitler var ”överraskande oimponerande”.

Hitler var inte från officerklassen och von Papen tyckte att han var komplett småborger­ lig med sin ”lilla mustasch och märkliga frisyr”.

Han visade ett sätt, det enda sättet som fanns för alla slagna folk i historien, att den grymma nya början från de djupaste djupen går genom mod, tro, beredskap till handling, hårt arbete och hängivenhet, ett stort lysande gemensamt mål.

Hans Frank, som hörde Hitler tala 1920 och senare blev en ledande nazist. Han avrättades för krigsförbrytelser 1946.

75

Nazityskland_240918.indd 75

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Adolf Hitlers mörka karisma Jag var ofta tillsammans med Stresemann, utrikesministern vid den tiden. En liberal, en högerliberal. Jag kommer ihåg det tydligt.

Det var pingst 1929. En kväll började Stresemann prata om Hitler och sa: ’Han är den farligaste mannen i Tyskland. Han har en djävulsk retorik. Han har en instinkt för mass-psykologi som ingen annan. När jag går i pension kommer jag att resa genom Tyskland för att bli av med den här mannen.’ Det fanns också några män från utrikesdepartementet där. Vi förstod inte Stresemann. Vi sa, ’Det där lilla partiet? Låt killen skrika.

Folkets man

Hitler avbildad nära hans bergsgård på Obersalzberg 1935.

Sådan var hans popularitet att vissa anhängare jämförde honom med Jesus.

Theodor Eschenburg, tysk skribent. Stresemann dog i oktober 1929, bara dagar före kraschen på Wall Street.i oktober 1929, bare noen dager før kollapsen på Wall Street.

Lika avvisande var president Hindenburg, som hänvisade till Hitler som en ”böhmisk korpral”.

han blev fysiskt svagare, väldigt mycket svagare.”

Hindenburgs son, Oskar, I november 1932 såg nazisterna sin andel av stödde också idén om Hitler rösterna falla med 4 procent till 33 procent, som kansler och von Papen medan kommunistpartiet ökade sin andel som vice kansler, och han med 2 miljoner röster. Det såg ut som att påverkade säkerligen sin far. stödet för nazisterna hade nått sin kulmen, Sedan kom Hitlers men den tyska eliten var mer oroad över genidrag. Nästan mer än farorna med kommunismen än nazismen. De någon annan förstod han behövde nazisterna med i en auktoritär betydelsen av bra timing i alla regering som var villig att hantera kommu­ politiska beslut och han nismen, annars skulle det inte finnas något beordrade nu nazisterna att folkligt mandat för förändring. begå en stor – till synes President Hindenburg tyckte fortfarande oproportionerlig – ansträng­ att Hitler var ointressant, men han började nu ning i ett statsval som hölls i tänka på honom som en möjlig kansler. det lilla distriktet LippeAnledningen till att han började ändra sig var Detmold den 15 januari 1933. Taktiken rent pragmatisk. Det viktigaste var von fungerade. När resultaten offentlig­­­­­gjordes Papens erbjudande att vara vice kansler. Han hade nazisternas andel ökat. Nazisterna erbjöd sig att fungera som vice kansler till visade sig fortfarande kunna öka sitt stöd.

Hitler som kansler i en grupp där endast en På eftermiddagen på söndagen den 29 minoritet av poster skulle ges till nazister. januari 1933 bestämde sig Hindenburg för att Sedan var det Hindenburgs ålder – han var 85 utse Hitler som kansler, med von Papen som i december 1932 (och vice kansler och båda skulle dö 18 månader antog uppdraget Den simplaste lilla senare). ”Han kände följande dag. Joseph hunden jag någonsin Felder sa att ”vi trodde sin ålder”, sade Josef har sett.

Felder, som valdes till att vi fortfarande Prämiärminister Neville social­demokratisk kunde kontrollera Chamberlain beskriver 1938 Hitler i medlem av riksdagen honom [Hitler] genom ett brev till sin syster.

1932. ”Han insåg att parlamentet – helt

galet”.

När det gäller Hitlers anhängare, som Reinhard Spitzy, signalerade detta ögonblick­ et för demokratins slut i Tyskland. Detta var han glad att se. ”Jag har aldrig själv varit en demokrat”, sa Spitzy. ”Jag tror att ett land borde regeras som ett stort företag. Det betyder ett visst råd av specialister och så vidare, men jag trodde inte på parlamentets roll. När vi hade en sådan hemsk kris längtade vi efter en ny chef, som i ett stort företag. Du hittar en man och han får ordning på det hela.”

För Hitlers anhängare var detta det

76

Nazityskland_240918.indd 76

25.09.2018 12:42

GETTY IMAGES

starkaste beviset om hans makt. När det verkade omöjligt att han skulle bli kansler hade han bett dem om att tro på honom. Och nu var han kansler. I framtiden skulle många se tillbaka till det här ögonblicket och komma ihåg att han hade haft rätt och de hade fel. De litade på honom nu. När han bad dem att ha tro igen, då skulle de lyssna. När det gäller von Papen skulle han snart upptäcka att han hade gjort ett av de mest spektakulära politiska misstagen genom historien. Efter att ha marginaliserats avgick han och blev ambas­ sadör i Österrike.

Vi lär oss ett antal viktiga saker, från

berättelsen om Hitlers utnämning till Tysklands kansler i januari 1933. Vi inser att Hitler kunde vara en extremt kraftfull politiker. Framför allt kan vi se kraften i situationen för att förändra uppfattningen.

Hitler avfärdades som en perifer figur 1928, men belönades av miljoner röster år 1933. Det som förändrats var inte Hitler utan situa­ tionen. Ekonomisk katastrof gjorde att ett stort antal tyskar sökte efter en karismatisk frälsare. När vi ser ekonomiska händelser utvecklas i Europa idag är det knappast möjligt att föreställa oss en större varning från historien än denna.

Laurence Rees är en hyllad historiker och dokumentärskapare som specialiserat sig på andra världskriget och det Tredje riket.

UPPTÄCK MER BOK E Hitler’s Charisma: Leading Millions

Into the Abyss av Laurence Rees (Vintage, 2014).

77

Nazityskland_240918.indd 77

25.09.2018 12:42

KÄRE HERR HITLER ✒

PHOTOSHOT/ALAMY

Tusentals tyskar skrev brev till Hitler.

Victoria Harris granskar fem av dessa och frågar sig: vad säger de här dokumenten om führerns relation till sitt folk?

Hitler läser ett brev under en vistelse i bergen, 1933.

78

Nazityskland_240918.indd 78

25.09.2018 12:42

M

ellan 1925 och 1945 skickades tusentals brev till Adolf Hitler. Den sovjetiska armén som hittade dem i slutet av kriget trodde att de var mening­ slösa och lät dem ligga olästa i Moskvas arkiv tills de nyligen upptäcktes av historikern Henrik Eberle.

Breven presenterar en historia ur de vanliga tyskarnas perspektiv snarare än ur dess ledares perspektiv. De visar upp hur Hitler steg från ytterkantspolitiker till populär diktator och hur han slösade bort den populariteten.

Hitlers image som tyskarnas personliga frälsare och förtrogne var nyckeln till hans framgång. Det var också hans största ansvar. Hitler älskade att ta emot brev som var fulla av smicker, men han svämmades även över med åsikter, förslag och frågor om politik, ekonomi och utrikespolitik.

Brevskrivarna frågade om personliga favörer, kritiserade nazistiska ideologin och motsatte sig öppet hans förtryck. De kom från alla samhällsskikt och inkluderade både tyskar, fans och kritiker från hela världen. Och alla förväntades bli besva­ rade. Några lyckades till och med påverka politiken.

Breven visar att trots att Hitler kunde utöva absolut auktoritet för att tysta sina motståndare var han när det gällde hans undersåtar mycket mindre allsmäktig.

79

Nazityskland_240918.indd 79

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Käre herr Hitler

Brevskrivare frågade om personliga tjänster, kritiserade nazistisk ideologi och motsatte sig öppet förekomsten av förtryck.

1 Hitler hälsar beundrare 1936 när han fortfarande var enormt populär.

Den 25 maj 1925 frågar en 17-årig metallarbetare om Hitlers åsikt gällan­de tre mycket olika problem.

(1) Som Ni själv också skriver (i boken Mein Kampf) säger jag att det måste finnas fackföreningar. Som metallarbetare skulle jag vilja gå med i en fackförening (bara inte en ”fri”, liberal eller kristen). Därför ber jag dig att berätta vilken nationalistisk fackförening jag kan vända mig till i denna fråga.

(2) Vad är Er inställning till alkohol?

(3) Är nazistpartiet (om det någonsin blir ett nationalistiskt Stortyskland) för de svarta, vita och röda färgerna med swastikan?

Hur ser den här frågan ut nu?

Jag hoppas att Ni förstår mig och kommer skriva mig Ert svar så snart som Ni har tid.

Med en nationalistisk Heilhälsning, Alfred Barg (Returporto bifogat) Rudolf Hess svarade den 4 juni 1925 ”på uppdrag av Ledaren”:

Med en tysk hälsning, R. Hess GETTY IMAGES

Barg är ett typiskt exempel av de tidiga nazistiska anhängarna – nykterist, starkt politiserad, hade stöttat nazisterna sedan 1923 och köpte nazistiska tidningar.

Han erkände Hitlers mytomspunna persona och tilltalade honom respektfullt som ”Ni”. Men han ville ha garantier att nazisternas åsikter matchade hans egna.

Hitlers fångenskap och stabiliteten i Weimar-republiken för­svagade nazisterna och de behövde verkligen stöd från fanatiker som Barg. Rudolf Hess, Hitlers personliga sekreterare, vägledde Bargs oro över nazisternas syn på flaggan och uppmanade honom att ”omvandla” andra genom att infiltrera fackföreningar. Hess betonade också Hitlers renhet som nykterist.

Högst ärade herr Barg!

Herr Hitler tackar så mycket för ditt brev. Här är svaren på dina frågor: 1: Tyvärr har vi ännu inga fackföreningar. Men för närvarande är vi engagerade i förhandlingar och diskussioner om grunden för en. En stor del pengar är inblandade och rörelsen har inte detta. Gå i alla fall inte med i ”gula” fackförbund. Var istället med i de marxistiska och försök att vinna över tillräckligt många likasinnade kamrater så att du får inflytande i företagets val och med tiden kan befintliga fackföreningar på så sätt bli nationalsocialistiskt infiltrerade och vun­ na för oss. Det var det som hände i Tjeckoslovakien.

2: Herr Hitler dricker inte alkohol, förutom kanske några droppar vid mycket exceptionella tillfällen. Han röker inte alls.

3: Vad vi tycker om de svarta, vita och röda färgerna i swastikan vet du förmodligen redan. Vi förnekar dem aldrig. Det viktigaste är dessutom den anda som är kopplad till färgerna och tecknen.

80

Nazityskland_240918.indd 80

25.09.2018 12:42

2

Den 7 juni 1932 erbjuder en supporter råd om hur Hitler kan locka fler kvinnor till sin rörelse.

Kära herr Hitler!

Jag blev nationalsocialist genom mina tre söner. Jag har redan börjat jobba för den kommande valkampanjen. Idag skulle jag vilja berätta varför många kvinnor inte går över till nazistpartiet.

[De säger:] ”Vi kan inte rösta för Hitler för att han kommer orsaka ännu mer inflation. Det har tagit mig år att lägga undan några besparingar igen och om det skulle gå förlorat igen, vad händer då?”

Detta och liknande argument får jag höra. En annan kvinna berättade för mig att hon hade sparat några hundra mark för sin sjuke son och måste rösta på mannen som kommer att försöka bevara besparingarna hos änkor och föräldralösa barn.

Jag skulle råda dig att se till att i alla dina tal säga att personer med små besparingar inte kommer att förlora vad de har satt undan när du kommer till makten. Då blir vårt arbete enklare för vad allmänheten fruktar den kommande tiden är inflationen.

Med ett ”Heil Hitler”, Fru Luise Cramer Fru Cramers brev är märkt med anteckningen ”ljug om inflation” i grön penna. Hon fick snart ett svar från Albert Bormann från Hitlers kanslers­kontor, som skrev:

Kära fru Cramer!

Ert brev mottogs av Hitler den 7 juni. Lögnen att nazistparti­ et har för avsikt att producera inflation eller att den senare skulle uppstå genom att vi tar makten spreds redan system­ atiskt under den senaste val­kampanjen av partiets mot­ ståndare, och i själva verket just av parterna som själva delvis är skyldiga för den sista inflationen.

Jag bifogar en liten broschyr med angivande av vår ställning angående denna lögn.

Andra brevskrivare oroade sig mindre om nazisternas svar på Tysklands ekonomiska situation och mer om hur man kunde tjäna ekonomiskt på Hitlers framträdande. Fritz Dittrich skrev till Hitler med följande affärsplaner:

3

I maj 1932 försöker en tryckeri­ägare att tjäna pengar på Hitlers popularitet.

Kära herr Hitler, Som en gammal, lojal och långtida medlem hoppas jag att jag kan göra en förfrågan till den framtida fadern till vårt land. Jag skulle vilja lansera en Hitler-cigarett och en Hitler-cigarr på den tyska marknaden, och i det här fallet vill jag artigt be Hitler om tillåtelse eller helst ensamrätt att göra det. Jag skulle då ansöka om att få dessa cigaretter och cigarrer lagligt skyddade under detta namn. I förväntan att herr Hitler vänligen besvarar min önskan med ja förblir jag väntande på ett svar med särskild högaktning.

Fritz Dittrich, tryckeriägare Svaret som skickades den 2 juni 1932 var negativt:

Kära herr Dittrich, Ert brev från den 27 maj mottogs av Hitler. Det tillstånd du begär kan tyvärr inte beviljas, eftersom Ledaren inte önskar att hans namn ska användas i kommersiell propaganda av princip. Jag är ledsen att jag inte kan ge dig ett mer positivt svar.

Med en tysk hälsning, Albert Bormann

Med en tysk hälsning, Albert Bormann

Luise Cramer var inte rädd för att kritisera Hitler och tvekade inte att påpeka de potentiella bristerna i nazisternas ekonomiska politik. Hon kände att hon förstod kvinnors åsikter bättre än honom.

Bara sex månader innan man tog makten hade nazisterna fortfarande problem med att locka kvinnliga väljare, som tyvärr var mer oroade än män om en upprepning av Tysklands katastrofala hyperinflation 1923.

Så oroliga var nazisterna över den här frågan att de kände sig tvungna att svara på Cramer.

Personliga interaktioner mellan Hitlers personal och hans anhängare var avgörande för hans bild och partiets framgång.

I ett ytterligare brev den 10 juni 1932 sade Dittrich att han var ”mycket ledsen” att ”Hitler hade vägrat” hans begäran och nämnde att i England var ”Prince of Wales” mycket framgångsrika cigaretter. Han fortsatte: ”Trots denna stora besvikelse kommer ingenting att hindra mig från att fortsätta att vara en ivrig supporter till vår herr Hitler som respekteras överallt ...”. Även Hitlers mest angelägna beundrare kände att de hade möjlighet att styra hans framgång till sin egen fördel. De såg Hitlers popularitet och sin egen framgång - och i själva verket även Tysklands - som förbunden. Hitler var inte ouppnåelig. Inte heller var skribenter som Dittrich nervösa för att skriva igen när de fick ett svar de inte tyckte om.

Dittrich och Bormanns korrespondens visar också att även om Hitler strävade efter att vara en offentlig person krävdes det stora ansträngningar för att kontrollera hans image. Enskilda medborgare uppskattade inte alltid nazisternas motvilja mot kapitalistisk marknadsföring.

81

Nazityskland_240918.indd 81

25.09.2018 12:42

Att följa führern / Käre herr Hitler

GETTY IMAGES

Barn firar Hitlers födelsedag med en bit tårta i Berlin 1937.

1939 mottog Hitler nästan inga personliga födelsedagshälsningar längre, då tyskarna insett att Hitler inte brydde sig om deras omtanke.

82

Nazityskland_240918.indd 82

25.09.2018 12:42

5

4

På våren 1934 bad en anhäng­ are med judiska anor Hitler att låta honom arbeta för nazistpartiet.

Hitlers popularitet var på sin topp. Även Berliner­ konstnären Ernst Jaenicke som nekades möjlig­­­ het att arbeta för nazistpartiet på grund av sina judiska anor älskade Hitler:

Vår store, älskade Ledare Adolf Hitler!

Jag ber dig nu om råd. Måste jag ge upp allt? Vi är också människor och kanske bättre än några andra. Måste jag lämna nazistpartiet, och så vidare? Jag kan inte förstå varför. Men trots min uppriktiga tro på vårt tyska fädernesland, på den nationalsocialistiska idén, och framför allt i dig, stora ledare, kan inte denna tro tas bort från mig.

Och så, älskade ledare, rikskansler Adolf Hitler! Snälla hjälp oss också. För detta är Guds arbete, och vi tror på den som han har skickat till oss.

Heil Hitler!

Rudolf Willi Ernst Jaenicke Åh, om jag bara kunde tala med dig personligen ...

I april 1939 önskar en fabriks­ arbetare Hitler grattis på födelsedagen, men han är bara en av ett minskande fåtal.

Tyskarna ville inte gå i krig. När det blev tydligt att Hitler ville det sjönk hans popularitet. Hitler mottog tusentals födelsedagsbrev varje år. Men på hans 50-årsdag i april 1939 var sådana brev främst formella uttryck för lojalitet från organisa­ tioner, däribland denna från en strumpfabriken i Ertsbergen.

Min ledare!

På uppdrag av ARWA Fabriksförening tar jag mig friheten att skicka dig, min ledare, mina uppriktiga önskningar om lycka och framgång.

Oföränderlig lojalitet och outtröttligt arbete i din ande, min ledare, lovar jag dig från ARWA Fabriksförening.

På min begäran har en anställd, Hermann Haase, snidat ditt föräldrars hem i Leonding i Erzgebirge-stilen.

ARWA Fabriksförening hoppas därigenom ge dig glädje, min ledare, och ber dig att ta emot födelsedags­­presenten.

Heil, min ledare!

ARWA Fabriksförening Fabrikschef Wieland Tackbrevet riktades till träsnidaren Hermann Haase och ARWA Fabriksförening:

Vänligen acceptera mitt uppriktiga tack för nöjet du har gett mig med din omtanke i samband med min födelsedag.

Adolf Hitler

Hitlers kontor svarade den 5 april 1934:

Kära herr Jaenicke!

Ditt brev till ledaren den 23 mars mottogs. Jag är ledsen att kontoret inte kan göra något åt ditt fall. Jag rekommen­ derar därför att du närmar dig din lokala grupp, som kanske kan hjälpa dig på något sätt.

Med en tysk hälsning!

Albert Bormann

Jaenickes brev avslöjar judiska medborgares fullständiga integration i det tyska samhället, där många var omedvetna om sina judiska arv. Antisemitisk diskriminering kom som en stor överraskning trots sin centrala plats i nazistisk ideologi. Supportrar ignorerade tydligt idéer som de inte tyckte om. De var också övertygade om att Hitler trots sin diktatoriska status skulle lyssna på deras argument även om de var judiska. På en nivå hade de rätt – Bormann kände sig tvungen att svara.

Vid 1939 mottog Hitler nästan inga personliga födelsedagshälsningar. Kanske var det därför han svarade personligen till Haase, som hade gjort honom en födelsedagspresent. Mot bakgrund av ökande förtryck insåg tyskarna att Hitler inte brydde sig om deras omtanke. Hans omsorgsfullt kultiverade image hade visat sig att vara en myt.

Victoria Harris är en före detta forskare i historia vid King’s College, Cambridge.

UPPTÄCK MER BOK E Letters to Hitler redigerad av Henrik

Eberle och Victoria Harris (översatt till engelska av Steven Rendall) (Polity Press, 2012).

83

Nazityskland_240918.indd 83

25.09.2018 12:43

NAZISTERNAS

Nazisterna och det ockulta Häxor, varulvar och vampyrer i Tredje rikets ideologi.

Hitlers plan för världsherravälde Vad låg bakom Hitlers övertygelse om att erövra Europa?

Röster från Förintelsen

De tragiska berättelserna från dödslägrens överlevare.

Auschwitz glömda sömmerskor

Hur kvinnliga fångar gjorde kläder åt sina fångvaktare i Auschwitz.

Adolf Hitlers lönnmördare

Henning von Tresckows fem försök att mörda führern.

Hitlers långa skugga

Varför nazistledaren fortsätter att fascinera oss än idag.

84

Nazityskland_240918.indd 84

25.09.2018 12:43

GETTY IMAGES

IDEOLOGI

85

Nazityskland_240918.indd 85

25.09.2018 12:43

Ideologi / Nazisterna och det ockulta

NAZISTERNA OCH DET OCKULTA

Nazisternas dogma byggde på teorier om den ariska rasens överlägsenhet, men fann också inspiration i nordisk mytologi, hedendom och ockultism. Eric Kurlander granskar rollen häxor, varulvar och vampyrer spelade i Tredje rikets ideologi.

86

Nazityskland_240918.indd 86

25.09.2018 12:43

I

GETTY IMAGES

Marvels film Captain America: The First Avenger (2011) söker en nazist efter en gammal relik, Tesserakten, som anses skänka sin ägare oändlig makt. Faktum är att Captain America innehåller många delar av nazistisk tro på det övernaturliga: ockulta styrkor, galna vetenskapsmän, magiska vapen, en övermänsklig härskarras och mytomspunna reliker som ger Tredje riket makt.

I Steven Spielbergs Raiders of the Lost Ark (1981) tävlade Indiana Jones om att hitta den forntida judiska Förbundsarken, som söktes av nazister som planerade att utnyttja dess ansedda ockulta makt. Och Hellboy, en seriehjälte som blev filmatiserad (2004 och 2008) och även blev ett datorspel, var en demon som kallades till jorden av nazistiska ockultister. Dessa är bara tre exempel.

Populärkultur har länge flödat över med bilder av nazisternas tro på det övernaturliga, från andra världskrigets serietidningar till nutida tv-spel och från sci-fi-filmer till samtida skräckfilmer. Under lång tid har akademiker avfärdat sådana idéer som, i bästa fall överdrivna, i värsta fall helt fiktiva. Ändå finns det gott om bevis på en viktig koppling mellan nazism och det över­naturliga. Ingen masspolitisk rörelse byggde så medvetet eller konsekvent på det ”övernaturliga imaginära”, på ockultism och marginalvetenskap, på hedniska, new age och österns religioner, på gammal folktro och mytologi. Nazisterna utnyttjade dessa idéer och metoder för att locka en generation tyska män och kvinnor som sökte efter nya former av andlighet och nya förklaringar av världen – förklaringar som byggde på lika delar vetenskap som på traditionell religion.

När nazisterna väl kommit till makten var de otroligt måna om att tillägna sig, upprätt­ hålla och etablera sådana doktriner om det övernaturliga i samhället och kulturen. De använde dessa doktriner inom vetenskap och religion, inom kultur- och socialpolitik, till att driva krig, till att bygga sitt imperium och till etnisk rensning. Man kan inte förstå det Tredje rikets historia utan att förstå detta förhållande mellan ideologin nazism och idéer kring det över­naturliga.

Soldater i det Tredje riket står runt en stor brasa under en vinter­solstånds­ festival i december 1936. Nazisterna försökte använda element från hednisk tro för att främja en germansk ”nationell religiositet”.

Nazisterna använde det övernaturliga inom vetenskap och religion, kultur- och socialpolitik, till att driva krig, bygga imperiet och till etnisk rensning.

87

Nazityskland_240918.indd 87

25.09.2018 12:43

Ideologi / Nazisterna och det ockulta

VÄNSTER: Häxor förbereder en trollformel för att framkalla en hagelstorm i ett tyskt träsnitt från 1500-talet. Häxor var arierna som förföljdes av ”den dekadenta judisk-kristna religionen”, enligt Himmler.

HEDENDOM

Grävde i den antika mytologin

Den 22 december 1920 sponsrade nazistpartiet en vintersolståndsfestival.

Festivalen var viktig, enligt Völkischer Beobachter (Folkets observatör), den viktigaste nazistiska tidningen, för att den skulle bidra till att återställa rasmässig och andlig enhet i kölvattnet av kriget och vänsterrevolutionerna 1918–19.

Solståndet symboliserade renässansen i den ariska civilisationen, förklarade en talare, vilket förutspåddes inom nordisk mytologi och religion i antiken. ”Det nationalsocialistiska solståndet”, enligt Anton Drexler, medgrundare av nazistpartiet, var ett ”synligt tecken på återvändandet till en tysk tanke”. En annan talare talade om Balder, den nordiska solguden, hedniska gudar och hjältar, och den nordiska mytologiska hjälte Sigurd Fafnesbane stora historia.

Nazisterna uppfann inte det hedniska tyska julfirandet. De inspirerades av liknande solståndsfestivaler som kom till omkring ett decennium tidigare av Guido von List och Jörg Lanz von Liebenfels, som var förespråkare av det esoteriska tros­ systemet kallat Ariosofi. Men nazisterna utnyttjade de här hednisk-esoteriska traditionerna i deras försök att stödja en mer ”autentisk” germansk folktro – ett alternativ till kristendomens doktriner, som de ansåg vara destruktiva.

Reichsführer-SS Heinrich Himmler

förberedde under nästan ett årtionde, mellan 1935 och 1944, en HexenSonderauftrag (särskild insatsstyrka för häxor) genom att samla arkivmaterial om förföljelsen av hedniska religiösa metoder av den medeltida katolska kyrkan i centrala Europa. Divisionen samlade nästan 30 000 dokument från olika lokala och regionala arkiv. Dess syfte var enligt Himmler att förutspå hur den ”arisk-­germanska religionen skulle kunna besegras av den dekadenta judisk-kristna religionen”.

SS-häxforskarna kom fram till att nordiska häxor var ”naturläkare” från de germanska sagorna. Genom att anklaga så kallade häxor för att vara i samförstånd med djävulen hade den medeltida katolska inkvisitionen kriminaliserat utövandet av

Himmlers SShäxforskare kom fram till att nordiska häxor var ”naturläkare” från de äldsta germanska sagorna.

den tyska religionen och rättfärdigat mordet på dess andliga ledare.

Sådana teorier togs ett steg längre av arkeologen Otto Rahn, som kanske har inspirerat händelser och karaktärer i Spielbergs Indiana Jones-filmer. I en bok från 1933, Crusade Against The Graal, hävdade Rahn att Kristi bägare kom från den indiska mani, symbolen för en sten som fallit från himlen, förd till Europa från Himalaya av en vit duva.

Rahns andra bok, Lucifer’s Court (1937), blev sponsrad av Himmler och SS, och gick ännu lite längre. I boken spekulerade han om att graalen fanns i mitten av en medel­ tida kult av luciferianer – djävuls­dyrkare – som praktiserade en hednisk ur-arisk religion som togs från Tibet och norra Indien via Persien. Dessa sista företrädare för Thules indo-ariska civilisation (Atlantis enligt västlig tradition) blev anklagade för kätteri och häxeri, och var på väg att utrotas av den katolska kyrkan, även om deras lärdomar bevarades av tempel­ riddarorden och tibetanska munkar.

Rahns teorier kopplade till tibetansk buddhism, hinduism och indoarisk mytologi blandades med hedendom, luciferianism och häxeri, och praktiserades över hela Tyskland på medeltiden, på platser som till exempel Brocken i Harzbergen, platsen för Walpurgis nattscen i Goethes Faust. Detta förklarar varför många nazister trodde att Tibet var hemmet för ett gammalt indo­ariskt folk som hade flytt förstörelsen av deras ur-ariska civilisation (Atlantis eller Thule) efter en rad översvämningar. Faktum är att alla dessa nordiska och indo-ariska religiösa traditioner ”verkade gå i olika riktningar”. Historiker George Williamson skrev att alla dessa traditioner tjänade ”syftet med att skapa en nationell religiositet som nazistregimen önskade”.

ALAMY

OVAN: Otto Rahn (till höger på en bild med sin mamma), en arkeolog vars mystiska, ockultinfluerade idéer togs upp av nazisterna.

88

Nazityskland_240918.indd 88

25.09.2018 12:43

OCKULTISM

Märklig ”vetenskap”

AKG IMAGES

Inte alla nazister blev entusiastiska över ockultism och hedendom. I maj 1941 skickade Martin Bormann, som snart blev Hitlers ställföreträdare, ett meddelande till nazistiska tjänste­ män. ”Ockulta och bekännelse­ cirklar”, skrev Bormann, ”har försökt sprida förvirring och osäkerhet bland folket genom den medvetna spridningen av historier om mirakel, profetior [och] astrologiska spådomar om framtiden.” ”Vi måste vara försiktiga”, tillade Bormann, ”så att inga partimedlemmar, särskilt i landsbygdsområden, deltar i utbredningen av politisk spå­dom, tro på mirakel, vidskep­lig­ het eller det ockulta.”

Varför, efter åtta års styre och två års krig, hade inte det Tredje riket varit mer kraftfulla för att tygla ockultismen? Svaret är att nazisterna själva omfamnade många ockulta och extrema vetenskapliga metoder.

Nazistiska ledare sponsrade allt från astrologi till parapsykologi.

Nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels anställde astro­log­er för att producera material.

Parapsykologen Hans Benders ockulta experiment rapporterades i stora tidningar och sponsrades av ett statsfinansierat institut grundat av Hitler och Himmler. Hitler och Himmlers förkärlek för den bisarra doktrinen om Welteislehre, som hävdade att himmelska kroppar gjorda av is bestämde kosmisk och mänsklig historias gång, var ännu starkare. Regimen använde även ockultinspirerat biodynamiskt jordbruk – som gick ut på att utnyttja kosmiska krafter i jorden och stjärnorna – för att förbereda de atletiska banorna inför OS 1936.

Dessa metoder för beslutsfattande och politik underlättade under kriget skapandet av både fantastiska och monstruösa projekt. Det Tredje riket använde gammal folktro, ockultism och marginalvetenskap för att motivera militär aggression och territoriell expansion.

Element av indo-arisk religion och nordisk mytologi informerade nazistiska uppfattningar om geopolitik och ansträngningar att bilda allianser med länder i Asien och Mellanöstern.

Hanns Hörbiger, som föreslog en bisarr teori, Welteislehre, som lockade Hitlers och Himmlers uppmärksamhet.

Hitler själv hade en magisk inställning till militära operationer.

När han skulle söka folkligt stöd eller fatta beslut förlitade han sig lika mycket på intuition och tro som han gjorde en praktisk bedömning av de militära omständigheterna.

Propaganda­ministeriet, SS och utrikesdepartementet anställde professionella astrologer och spåmän för att producera krigstidspropaganda och samla in information. Den tyska flottan skapade ett pendelinstitut 1942 för att lokalisera fiendens slagskepp. År 1943, efter att Mussolini hade avsatts och fängslats, samlade SS tre dussin ockultister och uppman­ ade dem att spåra honom.

Dessa ockulta och marginalvetenskapliga teorier var långt ifrån oskadliga. Det är ingen tillfällighet att den ökända SS-läkaren Sigmund Rascher var sonen till Hanns Rascher, en förespråkare för naturligt helande och biodynamiskt jordbruk. Han var en av Tysklands ledande antroposofer, som trodde att människor genom inre utveckling kan lära sig att komma åt en andlig värld. Rascher den yngre blev en av Himmlers mest motbjudande följeslagare, som utförde hemska mänskliga experiment vid Dachau, medan hans fars ”biodynamiska” läror också tillämpades för att förbättra det tyska jordbruket i det ockuperade Polen. Det bredare sambandet man såg mellan ockult och marginalvetenskap orsakade några av de värsta brotten under hela 1900-talet.

VAMPYRISM

Kampanjen mot judiska ”blod­sugare”

Sommaren 1943 publicerade Nationella partiets regionala utbildningsbyrå en broschyr med den framträdande titeln Der jüdische Vampyr chaotisiert die Welt (Den judiska vampyren bringar kaos till världen).

En del av en propagandaserie om ”Juden som en världsparasit” hävdade att andra världskriget definierades av en existentiell konflikt mellan arierna och judarna, som hade ”spridit politisk och ekonomisk svart magi i 3 000 år”. ”Varhelst ett sår slits öppet på en nations kropp”, fortsatte broschyren, ”äter den judiska demonen alltid på den sjuka platsen som en kraftfull parasit från mardrömmar”.

Denna propaganda var inte tom retorik.

Många nazistiska ledare verkar ha sett judarna som allsmäktiga, övernaturliga monster. I Mein Kampf gjorde Hitler flera hänvisningar till judar som ”vampyrer”, ”blodsugare” och ”svampar”, och sade att ”varhelst han dyker upp, dör samhället efter en kortare eller längre period”. Juden ”odlar aldrig jorden”, tillade Hitler, ”men anser det vara en egendom som ska utnyttjas. Hans blodsugande tyranni blir så stor att överdrifter kring honom uppstår.” ”Efter hans offers död”, förklarade Hitler, ”kommer vampyren förr eller senare att dö”.

Detta var anledningen till att judarna, menade han, alltid skulle söka efter nya, friska samhällen som de skulle kunna leva av. För Hitler var mördandet av bara ett fåtal ”judiska vampyr­ er” helt irrelevant. ”Resultatet skulle bara bli att några andra blodsugare kom och tog deras platser”. Likt en odödlig vampyr var juden i behov av ”lukten av förfall, kadavers stank, svaghet, sjukdom, degeneration! Och vart det än tar rot, fortsätter det sönderfalls­ processen!”

Det är inte konstigt att Hitler i december 1941 påpekade att: ”Den som förstör livet, riskerar själv döden. Det är hemligheten bakom vad som händer med judarna. Denna judiska destruktiva roll har på ett sätt en lämplig förklaring.” Förintelsen var därför en del i ett långsiktigt mönster av europeiskt kolonialt våld mot andra raser, vilket förvärr­ ad­es av världskrig, ekonomisk kris och häftig antibolsjevism. Ändå var det Tredje rikets specifikt inriktade folkmord mot judarna mer extremt än hos andra europeiska kolonisatörer eftersom nazisterna inte bara hänvisade till Darwin, Kipling eller Bibeln, utan även till en övernaturlig fantasi de delat med Lanz von Liebenfels och andra rasistiska ockultister. Endast genom att associera judar med vampyrer, övermänskliga motståndare som har för avsikt att förstöra den ariska rasen, kunde nazisterna lägga det teoretiska funda­ment­et för att mörda så många ofarliga civila på ett så monstruöst sätt.

89

Nazityskland_240918.indd 89

25.09.2018 12:43

Ideologi / Nazisterna och det ockulta

g

FÖRVANDLING

Wehrmachts varulvar hundar” ansågs vargarna vara det godas styrkor. De skulle försvara folket mot ondskan och skydda deras själar – ett argument från en av Alfred Rosenbergs underordnade i en avhandling.

Faktum var att det Tredje riket sponsrade aktivt publiceringen av Hermann Lönns roman Der Wehrwolf från 1910 om ett gäng partianhängare som försvarade tyskarna mot utländskt intrång under det 30-åriga kriget. Hitler, Himmler och Goebbels tänkte därför efter noggrannt innan de namngav sin egna paramilitära grupp. Det var en liten men viktig signal. Författaren Löns ”Wehrwolf” och mellankrigstidens ”Wehrwolf”-rörelse använde båda termen Wehr, vilket är en ordlek med det tyska ordet för ”försvar”. Hitler och Himmler valde istället den mer överskådliga övernaturliga härledningen av ordet, Werwolf (Varulv), som namn på sin egen paramilitära grupp. Detta var en trupp frivilliga som rekryterades för att verka bakom fiendens linjer.

När det gäller Hitler, Himmler och Goebbels var ”Operation Varulv” ett kärnelement i deras vision om total seger eller undergång. Det skedde trots allt samtidigt som de allierades invasion av riket och uppkomsten av lokala milisrörelser i öst, där kommunistiska anhängare genomförde gerillakrig, mord och sabotage mot tyska ockupanter. Även i de områden som de allierade trodde att de hade erövrat tillkännagav Himmler i oktober 1944 att tyskarna ”ständigt återuppstår från döden igen och likt varulvar kommer de dödsföraktande volontärerna att skada och förstöra fienden bakifrån”.

OVAN: Nazister och fascistiska italienska ministrar träffades år 1942 vid Hitlers huvudkontor i Östpreussen, som kallades Wolfsschanze (”Varglyan”).

NEDAN: Märke för Varulv, en tysk extremhögerparamilitärisk grupp under mellankrigstiden.

Hitler uppmanade sina soldater att ”kasta sig på fienden i flock” som vargar.

GETTY IMAGES/AKG IMAGES

Bara några år efter slutet av andra världs­ krigets slut gav Oxfordhistorikern Robert Eisler en föreläsning på Royal Society of Medicine med titeln Man into Wolf: An Anthropological Interpretation of Sadism, Masochism and Lycantrophy. En tro på att människor kunde förvandlas till djur, menade Eisler, var utbredd över antika och medeltida Tyskland. Denna tro, fortsatte Eisler, hade återupplivats i det Tredje riket, som använde varulvens begrepp allmänt.

Ingenting kan vara mer spännande, föreslog Hitler än att ”se glimten av rov­djurets stolthet och oberoende i ögonen på en eländig ungdom”. Om de var organiserade i ”vargflockar” trodde han att tyskarna skulle kunna jaga och döda sina fiender i nattens mörker. Hitler uppmanade sina soldater att ”kasta sig på fienden i flockar” som vargar.

Hans huvudkontor i Ukraina var känt som ”varulvsgården” och hans kända huvudkontor i Ostpreussen som Wolfs­schanze (Varglyan).

Forskningsinstituten för både Himmler och den inflytelserika nazistideologen Alfred Rosenberg producerade rapporter som föreslog att ”varulvens återfödelse finns i ariska och tyska sagor, och namngivnings­ traditioner”. Detta var en av den tyska rasandans ur-germanska egenskaper, menade Rosenberg. Det fanns ingen koppling mellan ”varulv och slavisk vampyr”, skrev den nazistiska folkloristen Lutz Mackensen. Vampyrer (länkade enligt nazistiska föreställningar med judar) var onda och rasmässigt degenererade.

Varulvar, däremot, hörde till den sällsynta hjältegruppen som kunde förändras till djur och aldrig ”tjäna djävulen”. Likt ”Guds

90

Nazityskland_240918.indd 90

25.09.2018 12:43

NAZISTISK SKYMNING

Rikets Ragnarök Den sista operan i Nibelungens ring av Richard Wagner, Hitlers favoritkompositör, heter Götterdämmerung – Guds skymning.

Titeln härrörde från den gamla nordiska myten om Ragnarök, ”Gudarnas öde”, som kulminerar i en slutgiltig, katastrofal kamp mellan gudarna och deras fiender.

Ragnarök beskrivs i poesi och prosa från 1200-talet, samt i den Poetiska Eddan, och förutspådde en serie av attacker genomförda av jättarna från Jotunheim, de förgör­ ande eldmakterna från Muspellheim och Midgårdsormen. I denna hemska strid kommer Oden, Tor och Balder att dödas, jorden och himlen kommer att förstöras och solen kommer bli svart. Enligt profetian kommer ändå två av Tors söner att överleva apokalypsen, Balder kommer tillbaka från Hel, och jorden och mänsklig­heten kommer att bli återfödd.

Götterdämmerung skiljer sig från Poetiska Eddan i många avseende, eftersom Wagners tetralogi grundades huvudsakligen på den medeltida tyska episka Nibelungenlied, där dvärgarna Hagen och Alberich ersatte Eddans jättar och elddemoner. Båda berättelserna kulminer­ar emellertid i en slutlig kamp mot odödliga, övernaturliga fiender. Och båda slutar på samma sätt – med de nordiska gudarna och hjältarna som brinner upp med ett löfte om återfödelse. Denna idé om en serie strider som skulle ge antingen

en slutlig seger (Endsieg) eller totalt nederlag blev särskilt fram­trädande under krigets sista år.

För de flesta nazister och många miljoner tyskar var linjen mellan det naturliga och övernaturliga, empiriska och marginalvetenskap alltid luddig. När det Tredje riket gick in i en period av totalt krig fick detta tänkande ett ännu mer fantastiskt och våldsamt uttryck. Ett tydligt exempel var Operation Varulv och att tyskar anklagade slaviska anhängare för att vara vampyrer.

Tankar kring det övernaturliga gjorde att man ville beväpna sig, så till den grad att man såg efter massförstörelse­vapen. Man ville ta fram en typ av ”mirakel­vapen” – bland annat anti­gravitations­maskiner, döds­strålar och jätte­missiler – som inte hade någon grund i verklig teknik.

Under krigets sista månader ville många nazister och många vanliga tyskar tro att döden inte var för evigt, att fantasin var verklighet, att en ”magisk präst” som Hitler – eller kanske en ny profet – skulle kunna rädda dem från döden. På så sätt fungerade regimens fantasifulla tankar om mirakel­ vapen, motstånd genom varulvar, vampyrer och ritualer som en form av terapi för tyskar som då led av mycket verklig materiell och psykisk nöd.

Dessa idéer hjälpte tyskarna att acceptera vardagligt våld, kriminalitet och förlust, men de innebar också upplösningen av det

Under krigets sista månader ville många nazister och vanliga tyskar tro att döden inte var för evigt.

Tredje riket. Vid krigets slut fanns det myriader av historier, profetior och konspirations­teorier som delades av vanliga tyskar. Tyskarnas slutliga tillflykt till det övernaturliga handlade inte längre om politisk dominans, etnisk rensning eller imperiebyggande. Det var mycket mer uttryck för hopp och rädsla i kölvattnet av upplösningen av det Tredje riket.

Eric Kurlander är professor i historia vid Stetson University, Florida, och författare till Hitler’s Monsters: A Supernatural History of the Third Reich (Yale University Press, 2018).

AKG IMAGES

En föreställning 1936 av Götterdämmerung i Berlin, skriven av Hitlers favoritkompositör, Richard Wagner. Operans huvudtema gav bränsle åt de tyska uppfattningarna om att totalt nederlag i kriget skulle följas av återfödelse.

91

Nazityskland_240918.indd 91

25.09.2018 12:43

Ideologi / Hitlers plan för världsherravälde

HITLERS PLAN FÖR VÄRLDSHERRAVÄLDE

Så snart han fick makten satte Hitler Tyskland på en kurs av aggressiv expansion. Gavin Mortimer undersöker vad som låg bakom hans drift att erövra stora delar av Europa.

92

Nazityskland_240918.indd 92

01.10.2018 10:41

GETTY IMAGES

En av Krupps fabriker 1936, en av flera tillverkare för att göra stridsvagnar, artilleri, ubåtar och andra vapen för att möta Hitlers krav på att återupprusta Tyskland – hörnstenen i hans expansiva planer.

93

Nazityskland_240918.indd 93

25.09.2018 12:43

Ideologi / Hitlers plan för världsherravälde

ALAMY/GETTY IMAGES

Den nya tyska kanslern med en kader av sina ministrar, till vilka han lade fram sina planer för Lebensraum kampanjen för att skapa ”livsrum” för en växande, överlägsen tysk ras.

Efter flera år av olaglig produktion, kan Tysklands växande militärstyrka gå på parad vid skördefestivalen år 1935.

Inom en vecka efter att ha utsetts till kansler informer­ ade Hitler sina ministrar om att ”de kommande fem åren måste ägnas åt det tyska folkets återupprustning”.

D

en 5 november 1937 kallade Adolf Hitler in det nazistiska partiets inre krets till riks­­­­kanslerns kontor i Berlin.

Bland de som anlände på den kalla vinterdagen var befäl för armén, marinen och flygvap­ net, krigsminister Werner von Blomberg och utrikesminister Konstantin von Neurath. ”Syftet med den tyska utrikespolitiken”, började Hitler, ”är att säkerställa och bevara rasbeståndet och att förstora det. Det är därför en fråga om utrymme.”

Det var bara delvis sant, som hans åhö­ rare mycket väl visste, speciellt flygvapen­ chefen Hermann Göring. Förra året hade

Göring fått i uppdrag av Hitler att genom­ föra sin fyraåriga plan, vilket i själva verket var en ekonomisk grund för krig. Sex avdel­ ningar skulle organiseras för att maximera Tysklands produktion och distribution av råvaror och jordbruk, så att landet i händel­ se av krig skulle vara självförsörj­ande och stå emot blockader som hade haft en sådan förödande effekt under första världskriget.

Begreppet statsövergripande självförsörj­ ning – autarki – var bra i teorin, men i prak­ tiken fanns det ett grundlägg­ande problem.

Tyskland saknade råvaror och livsmedel för självförsörjning.

Lösningen, som Hitler informerade sin inre krets om, på frågan om att ”få utrym­ me för jordbruksanvändning” var enkel:

”Tysklands problem kunde bara lösas med hjälp av våld.”

Denna politik för att förvärva livs­rum, som kallades Lebensraum, hade varit en central plan för Tysklands imperialistiska strategi i slutet av 1800-talet och Hitler hade återupplivat den på 1920-talet. I slutändan drömde han om ett krig med Ryssland, ett där han samtidigt skulle ut­rota bols­ jevismen och förvärva sitt territor­ium för Tyskland.

Tanken på tysk expansion skulle ha varit skrattretande i början av 1930-talet.

Den var skrattretande och otänkbar med tanke på de styrande villkoren i Versailles­ fördraget från 1919. Men inom en vecka efter att ha blivit utnämnd till kansler

94

Nazityskland_240918.indd 94

25.09.2018 12:43

OVAN VÄNSTER: Italienske premiär­ ministern Benito Mussolini och Adolf Hitler anländer till München 1938.

OVAN: Erzbergen i Österrike, där ett Mauthausenarbetsläger rymde slavarbetare för stenbrytning.

GETTY IMAGES/ALAMY

VÄNSTER: Österrikiska folkmassor välkomnar entusias­ t­iskt landets ”återkomst till det stora tyska moderlandet”, 1938.

i januari 1933 informerade Hitler sina ministrar om att ”de närmaste fem åren i Tyskland måste ägnas åt det tyska folket ...

[Vår] ställning i världen kommer att bli helt avgörande beroende på Tysklands militära styrkor ”.

Hitler höll sitt ord. År 1935 fanns om­ kring 75 000 arbetare anställda i flygplans­ konstruktion som arbetade för att uppfylla führerns mål på 17 000 flygplan 1939. Det fanns liknande frenetisk aktivitet för att stärka flottan till en kostnad av 111 miljo­ ner Reichsmarks, medan Krupps företag diskret började produktion av hundratals jordbrukstraktorer under sommaren 1933 – fordon som vanligtvis kallas stridsvagnar.

Parallellt med produktionen av strids­

vagn­ar, flygplan och fartyg skedde intro­ duk­tionen i maj 1935 av obligatorisk militär­tjänst. Armén växte från 100 000 män år 1933 (bland annat med reserver) till 793 000 personer inom tre år, ytterligare en anledning till att Hitler kände sig trygg nog att prata om territoriell expansion.

Det var fortfarande ett problem hur Storbritannien och Frankrike skulle reagera på hans strävan efter större livsrum, men utifrån vad Hitler hade sett från de båda länderna trodde han att de skulle gå långt för att undvika ytterligare ett förödande krig.

Börja med Österrike

Det var bara naturligt att Hitler först tittade

på Österrike i sin expansiva strategi. Det var hans födelseland och det gjorde honom ont att se hur det hade krympt efter efter­ krigsfördelningen av Habsburg-imperiet.

Det var ett uppdelat land där socialister, katolska konservativa och stortyskar hade svårt att bo tillsammans.

Hitlers önskan om ett förbund (An­ schluss) mellan de två länderna hade skisserats i Mein Kampf, hans ideologiska självbiografi skriven i början av 1920-talet. ”Tyska Österrike måste få återvända till det stora tyska moderlandet”, skrev han. ”Ett blod kräver ett rike.”

När han blev kansler var Hitler inled­ ningsvis försiktig kring vad han kallade den österrikiska frågan, med tanke på att han 95

Nazityskland_240918.indd 95

25.09.2018 12:43

Ideologi / Hitlers plan för världsherravälde

Koncentrationsläger före kriget Att spärra in motståndare och ”oönskade” var nyckeln till Hitlers imperiebyggande.

Koncentrationslägren som började dyka upp när Hitler tog makten 1933 inrymde främst nazisternas politiska motståndare.

Men sommaren 1934 hade de flesta kommunisterna, socialdemokraterna och fackföreningsmedlemmarna släppts på order av statliga åklagare. Det skulle visa sig vara bara ett kort uppehåll innan nazisterna inrättade ett strängare och mer

effektivt system av läger.

Flaggskeppet var Dachau under ledning av Theodor Eicke, en våldsam tidigare polisman, vars omorganisation av lägret imponerade på SS-chefen Heinrich Himmler så pass att han utsågs till inspektör för koncentrationslägren i Tyskland. År 1937 fanns endast fyra läger kvar – Dachau, Buchenwald, Sachsenhau-

sen och Lichtenburg (ett kvinnoläger). Detta är en indikation på hur omfattande nazisterna hade krossat det politiska motståndet. När de nu hade makten i sitt järngrepp kände nazisterna att de kunde börja rensa Tyskland på ”oönskade”.

Lägren blev, enligt historikern Richard J. Evans, en ”plats att dumpa de degenererade raserna”.

TOPFOTO/GETTY IMAGES

Fångar i arbete i koncentrationslägret Oranienburg år 1933, en av de första som grundades av nazisterna i Preussen.

96

Nazityskland_240918.indd 96

25.09.2018 12:43

Snart gick ett stabilt flöde av människor som nazisterna klassificerades som zigenare, prostituerade, luffare, tiggare, småbrottslingar och till och med de långtidsarbetslösa genom lägrets portar. De betraktade som en smutsfläck i Tredje riket och behandlades brutalt. I Buchenwald till exempel ökade dödsfallen från 48 fångar bland de 2 200 fängslade år 1937, till 1 235 dödsfall bland de 8 391 fängslade år 1939.

Två nya läger (Mauthausen och Flossenbürg) öppnades för att möta den ökade efterfrågan och fångarna tvingades arbeta i stenbrott för att få material till att bygga Hitlers planerade 1000-åriga imperium. År 1939 fanns omkring 21 000 fångar i nazisternas koncentrationsläger. De utsattes alla för skrämmande kränkningar av sina SS-vakter. ”Du är skamlig och försvarslös!” fick en ny grupp fångar veta vid ankomsten till Buchenwald. ”Du är utan rättigheter. Ditt öde är en slavs öde. ”

UPPE TILL HÖGER: Oliktänkande som kommunister, ”asociala” och fackföreningsmedlemmar i Dachau, 1933.

NEDE TIll VÄNSTER: Tidigare tjeckiska fångar vid Mauthausen och Buchenwald skickas hem med lastbil, 1945.

GETTY IMAGES

NEDE TIll HÖGER: Dachau, ett av lägren dit politiska motståndare skickades när nazisterna utökade sitt territorium.

97

Nazityskland_240918.indd 97

25.09.2018 12:43

Ideologi / Hitlers plan för världsherravälde

Hitler övervakar sina trupper som marscherar mot Polen, september 1939. Eftersom Österrike och Tjeckoslovakien togs så lätt trodde führern att Tyskland var oövervinnligt.

inte ville reta upp Italiens fascistiska ledare, Benito Mussolini. När Italien blev inblandat i konflikten i Abessinien (dagens Etiopien) avslöjades det att Italien inte var den militära supermakt som Hitler hade föreställt sig.

Tyskland började därmed planera att införli­ va Österrike och utnyttja dess järnmalmsla­ ger. En pakt mellan Tyskland och Österrike, undertecknad i juli 1936, såg till att Tyskland skulle lova att respektera österrikisk suverä­ nitet. Men efter konferensen med dess inre cirkel i Berlin i november 1937 ökade Hitler trycket på Österrike. I februari 1938 tog han emot Kurt Schuschnigg, den österrikiska kanslern, vid sin alp­ina gård i Bayern. Det var inte en dialog, utan en monolog, som Hitler höll mot sin österrikiska motsvarig­

het. ”Jag har ett historiskt uppdrag och detta kommer jag att uppfylla, eftersom försynen har satt mig till att göra det”, varnade han Schuschnigg och lade till illavarslande: ”Kanske jag dyker upp en gång över en natt i Wien, som en vårstorm. Då ska du få se på något.”

Hitler krävde en rad eftergifter från Schuschnigg, särskilt integrationen av Österrikes ekonomiska system i Tyskland.

Underlåtenhet skulle resultera i invasion.

Schuschnigg vände sig då till Storbritannien för stöd, men fick höra i ett telegram: ”Hans Majestäts regering kan inte garantera skydd.”

Samma dag, den 11 mars, mottog Hitler också ett meddelande från utlandet, från Mussolini, som sa att Italien inte hade någon

invändning mot Tysklands intrång i Österri­ ke. Hitler var glad och nästa morgon korsade hans trupper gränsen till Österrike. Hitler följde i deras kölvatten. I sitt tal till en jublan­ de publik den 15 mars i Wien sade führern att invasionen av Österrike var starten på ett ”nytt uppdrag av östlig expansion för det tyska folket”.

Sudetenland och bortom

Hitler hade nu sitt ”Stortyskland” och efter­ som han hade skaffat sig Österrike så snabbt och lätt började han söka efter fler eröv­ ringar. Storbritannien och Frankrike hade visat sig vara svaga och fega. Stärkta av deras svaghet ökade nu nazisterna sin interna för­ följelse av judar och andra ”oönskade”.

98

Nazityskland_240918.indd 98

25.09.2018 12:43

Men det var i efter­ britannien och Hitler tillbringade mycket Frankrike under­ mälet efter Anschluss som Hitler inledde en tecknade Mün­ av sommaren 1939 vid rutt som skulle leda till chen-fredsavtalet hans nedgång. Precis i september 1938, sitt semesterhus i de som fallet med Napo­ varigenom den leon, en annan euro­ tjeckoslovakis­ bayerska Alp­erna. Han peisk diktator som var ka regeringen maktgalen, skulle detta var avslappnad och – som inte ens leda till hans slutgil­ var inbjudna till övertygad om att när tiga undergång. Hans samtalen – tving­ följeslagare kunde inte ades överlämna han väl beordrade ha föreställt sig det vid Sudetenland till den tiden. ”Han tänker invasionen av Polen Tyskland blev de alltid på nya planer”, tyska tvivlarna skrev Joseph Goebbels, skulle Storbritannien fort nedröstade av propagandaminister, expansionisterna. om sin ledare. ”En I mars 1939 backa från sin uttalade napoleonisk natur!” invaderade avsikt att komma Polen Hittills hade nazis­ Hitler resten av ternas utrikespolitik Tjeckoslovakien, till hjälp. varit revisionistisk, en handling som helt inriktat på vad de stred mot villko­ uppfattade som orättvisor som åberopats i ren i Münchenavtalet. Men Hitler tänkte sig Versailles-fördraget. Men sommaren 1938 fortsatt expansion och berättade för sin inre slog Hitler in på en kurs som han gissade ledning: ”Våra fiender är maskar. Jag såg skulle leda till krig mot västmakterna. Först dem i München.” planerade han att annektera Sudetenland Hitler trodde nu att han och Tyskland var (den tysktalande regionen i Tjecko­slovakien) övervinnligt. Hans rike skulle vara i i riket.

1 000 år och dess nästa pusselbit skulle vara Först var många av Hitlers militära befäl­ Polen. Sovjetunionen innebar självklart ett havare rädda för sådan politik. När Stor­ visst hot, men det skulle hanteras av Hitler

vid ett senare tillfälle. För närvarande var det i de båda nationernas intresse att underteckna en icke-aggressionspakt, vilket gjordes den 23 augusti 1939, samtidigt som nazisterna gjorde klart sina planer på att invadera Polen.

Hitler tillbringade mycket av sommaren 1939 vid sitt semesterhus i de bayerska Alp­ erna. Han var förvånansvärt avslappnad och övertygad om att när han väl beordrade invasionen av Polen skulle Storbritannien backa från sin uttalade avsikt att komma Po­ len till hjälp. En eller två ur hans inre ledning saknade hans övertygelse. ”Är det värt att bryta avtalet för det?” frågade Göring. ”Hela mitt liv har jag alltid satsat på att bryta avtal”, svarade Hitler.

Den 1 september invaderade Tyskland Polen. Två dagar senare infriade Storbritan­ nien sitt löfte och förklarade krig, liksom Frankrike. Hitler var förvånad. ”Vad gör vi nu?” skrek han åt Joachim von Ribbentrop, utrikesminister.

Svaret var ett krig som i slutändan skulle förstöra det Tredje riket, föra Tyskland till kollaps och kosta mer än 50 miljoner livet.

Gavin Mortimer är historiker och författare till flera böcker om andra världskriget.

99

Nazityskland_240918.indd 99

25.09.2018 12:43

UNIVERSITY ARCHIVES AND SPECIAL COLLECTIONS, PAUL V. GALVIN LIBRARY, ILLINOIS INSTITUTE OF TECHNOLOGY/GETTY IMAGES

RÖSTER FRÅN FÖRINTELSEN

100

Nazityskland_240918.indd 100

25.09.2018 12:43

I efterspelet av kriget åkte en amerikansk akademiker runt i Europa för att spela in historierna om dem som överlevt Förintelsen.

Mark Burman berättar om de gripande och störande berättelserna han hittat.

FÖRGRUND: David Boder, avbildad 1946 med sin toppmoderna Armour Wire Recorder.

BAKGRUND: Ryska och polska kvinnor befriade från ett tvångsarbetsläger nära Düsseldorf, Tyskland, 1945.

101

Nazityskland_240918.indd 101

25.09.2018 12:43

Ideologi / Röster från Förintelsen

W

iesbaden, Tyskland, sent i september 1946. Det var det judiska nyåret, Rosh Hashanah, eller Domedagen.

Det är dagen som Herren registrerar de rättfärdigas gärningar, de ogudaktiga och övriga. Men inuti den krigsskadade och nyligen omgjorda synagogan ägde en annan typ av registering rum, en som inte var avsedd för gudomlig dom utan för att informera den amerikanska allmänheten.

Här satt en 59-årig akademiker med 27 kg inspelningsutrustning vid sin sida, inklusive en toppmodern trådspelare. Tre månader tidigare hade David Boder lämnat bekvämligheterna på sitt universi­ tet i Chicago för att resa med sin skrym­ mande maskin och över 200 trådspolar genom ett nedbrutet Europa. Hans avsikt var att spela in omedelbara traumatiska upplevelser från de personer som förflyt­ tats under kriget. Mer än 100 personer hade redan delat sina historier med honom vid denna tidpunkt – om hur de överlevde nazisternas terror. Boder började i relativ

okunnighet, men hade nu hört så mycket att han hade satt ihop en bild av terror i sitt huvud, som ett stort, sorgligt pussel.

Denna intervju i Wiesbaden var en av de sista bitarna. Under den senaste timmen hade en ung kvinna med namnet Anna Kovitzka berättat om sin överlevnad och sina förluster på jiddisch – ett av de nio språk som Boder talade. Ibland blev hennes historia avbruten av snyftande. ”Nu arbetar jag på en förskola. Där finns 20 små judiska barn. Jag leker med dem och sedan glömmer jag allt om mitt förflutna. Återigen är jag omgiven av

GETTY IMAGES

En man kontrollerar siffrorna intatuerade på armarna på judiska polska fångar som anländer från Auschwitz till koncentrationslägret i Dachau efter befrielsen i april 1945.

102

Nazityskland_240918.indd 102

25.09.2018 12:43

THE UNIVERSITY OF AKRON/ UNIVERSITY ARCHIVES AND SPECIAL COLLECTIONS, PAUL V. GALVIN LIBRARY, ILLINOIS INSTITUTE OF TECHNOLOGY

judiska barn. Men efter jobbet, när jag är ensam i mitt rum ... Idag är det en ledig dag. Var är alla mina vänner och min familj som brukade fira helgdagarna med mig? Mitt folk finns inte mer. Jag är ensam.”

Hon suckar till i en liten halvsnyftning och hennes röst tonar bort. Den förloras i en hösteftermiddags samlande dysterhet. Man kan nästan höra hur Boder skruvar på sig. Han är nervös, utmattad och vet att det är dags att gå, men stannar kvar med en ung kvinna vars smärtsam­ ma minnen fortfarande är öppna sår som inte vill läka.

Annas krig började i september 1939 och slutade aldrig. Först började de tyska bomberna falla på hennes hemstad Kielce i Polen.

Sedan följde en evig process av uppställ­ ningar, ghettos, arbetsläger, döds­marsch­er och slutligen befrielsen den 1 april 1945 – ironiskt nog mitt i påsken – av det ameri­ kanska infanteriet. Hon hade givit sin bebis till en polsk granne för hemlig­ hållande, bara för att upptäcka några månader före krigets slut att grannen hade förråtts och hennes barn hade mördats.

Anna förlorade allt och alla som betydde någonting för henne.

När trådspolen närmar sig slutet lutar Boder sig in mot mikrofonen och tillägger med hans djupt accentuerade engelska: ”Vi måste avsluta ...

Vad vi hört från den här kvinnan ... handlar om en historia som vi hört från alla ... Jag är bara omtumlad efter denna kvinnas rapport ...

Vem ska sitta till doms för allt detta och vem ska bedöma mitt arbete? Jag åker ikväll till Paris – projektet avslutas.”

Men Boders anmärkningsvärda projekt hade egentligen bara påbörjats. Först långt efter hans död var den långa processen slutförd när de fullständiga transkriptio­ nerna och översättningarna av samtliga

Ett cv

David Boders liv och arbete

Några av Boders rullar och en Armour-trådspelare som liknar den som han använde för sina intervjuer.

intervjuer som togs upp 1946 hade lagts upp på en webbplats i slutet av 2009. Nu när projektet är slutfört är det vi som idag kan bedöma hans arbete och det är inget annat än anmärkningsvärt, totalt upp­ slukande och överväldigande.

Sköra känslor

Idag filmar nyhetskameror från krig och tältstäder och visar upp allting direkt på tv eller internet. De fysiska och mänskliga murarna av våld och katastrofer är en välkänd syn. Men när man klickar på Holocaust-projektets webbplats – där man kan höra Boders ursprungliga inspelning­ ar – tas man direkt tillbaka till de okända tragedierna i slutet av andra världskriget.

Dessa inspelningar represent­er­a r de tidigast kända muntliga historierna av Förintelsen, som genomfördes innan de flesta överlevare ens börjat bearbeta och försökt att komma över sina erfarenheter.

Berättelserna är inbäddade i den kaotiska världen runt dem, som genom­ förs i provisoriska intervjurum i de fördrivnas läger eller barnhem. Trafik­ buller hörs från gatorna, folk tränger in, cyklar rullas ut och intervjuaren fumlar osäkert med tekniken som egentligen började användas för första gången.

Under fem år hade dessa människor

Dessa människor hade reducerats till tatuerade siffror, offer. Nu bad Boder att de skulle berätta sin historia.

NAMN: David Boder (född Aron Mendel Michelson) FÖDD: 9 November 1886, Libau, Lettland VIKTIGA HÄNDELSER: • 1907: Gifter sig med Pauline Ivianski och får en dotter, Elena. De skiljer sig strax därefter.

• 1917: Nu arbetande i Omsk, Sibirien, han gifter sig med Nadejda Chernik.

• 1919: Flyr till Japan, sedan Mexico för att undvika det ryska inbördeskriget.

Nadejda dör i en epidemi av mexikansk influensa.

• 1925: Gifter sig med en ryskfödd amerikan, Dora Neveloff. Blir amerikansk medborgare 1932.

• 1927–34: MA i psykologi vid University of Chicago, och PhD vid Northwestern University, Evanston, IL. • Mitten på 1930-talet till tidigt 1940-tal: Anställd vid Lewis Institute (senare Illinois Institute of Technology) där han utvecklar dess psykologiavdelning, startar ett psykologimuseum och arbetar vid Michael Reese hospital.

• 1945: Börjar arbeta på sitt DP-projekt.

• 1946: Ger sig iväg mot Europa ombord på USS Brazil för att genomföra intervjuer i Frankrike, Italien, Schweiz och Tyskland, fördelat på 16 platser.

• 1949: I Did Not Interview the Dead publiceras genom University of Illinois Press. Boder genomlider en hjärtattack men återhämtar sig och publicerar själv 70 intervjuer mellan 1953 och 1957.

• 1954: Analytisk essä om hans DP-arbet­­­e, The Impact of Catastrophe, publiceras i The Journal of Psychology • 18 december 1961: Dör i hjärtattack i Los Angeles, CA.

103

Nazityskland_240918.indd 103

25.09.2018 12:43

Ideologi / Röster från Förintelsen

Sång om död, sång om liv David Boder frågade några av dem han intervjuade att sjunga för honom. Men varför?

Judar sjunger i Theresienstadt, ett ”modell” läger som användes i propaganda för att presentera nazistisk välvilja ”

David Boder började ofta sina intervjusessioner genom att be en person eller en grupp att sjunga en sång, både för att visa sin inspelningsteknik och i ett försök att lugna de intervjuade.

Dessa låtar hade sjungits antingen som motstånd, som tröst eller för att behålla, även om det bara var i vers, fragment av tid, plats och människor. De beskriver detaljerat livet i getton,

koncentrationsläger och utrotningsläger eller talar om de nya liv som väntar, främst i Palestina, då nästan oåtkomligt under brittiskt mandat.

Sångerna är smutsiga, råa återgivningar. De har inget musikaliskt ackompanjemang och är nästan alla framförda på jiddisch. ’Es Brent’ skrevs 1938 av Mordechai Gerbertig efter en pogrom i Polen; ”On a Heym,

On a Dakh” (utan hem, utan tak) berättar hur deporterade vandrar förlorade genom natten; medan ”Dort in dem Lager” är en skrämmande återgivning av ensamhet, lidande och förlust av familj.

Fyrtiotalet av dessa låtar har digitalt återställts i Holocaustprojektet.

GETTY IMAGES/AKG IMAGES

Överlevande barn från Auschwitz i februari 1945.

Detta foto togs under filmningen om befriandet av lägret

104

Nazityskland_240918.indd 104

25.09.2018 12:43

GETTY IMAGES

Två judiska motståndskämpar arresteras av tyska trupper efter Warszawas gettouppror 1943

förminskats till tatuerade siffror, untermenschen (underlägsna personer), misshandlade och slagna massor, offer. Nu bad Boder dem att helt enkelt berätta sina historier sedan deras krig började.

Till exempel 13-årige Raisel ’Rose’ Meltzak vars historia liknar ett fragment från en Bröderna Grimm-saga. Lilla Raisel kramar sina knän, gungar fram och tillbaka, och förloras för alltid i den mörka skogen, samtidigt som Boder försöker reda ut kronologin i hennes berättelse. Hon blev jagad, slagen och rånad av både den lokala ukrainska befolkningen och de som arbetade för de nazistiska ockupanterna.

Rose kunde bara se på medan hennes familj föll sönder. Innan hennes fader arresterades, deras ägodelar gick förlorade och hennes mamma blev hysterisk förlorade de hennes lillebror som svalt ihjäl, hans mage var svullen och uppblåst.

Meltzak: Min bror var redan död. Och min mamma ropade så mycket. I skogen fanns

det många - vad kallas det? - drzewa?

Boder: Träd.

Meltzak: Träd. Så började hon kasta med huvudet [hon demonstrerar tydligt]. Hon fick sådana stora bulor.

Boder: Hon slog sig själv …

Meltzak: Ja. Boder: … Mot ett träd?

Meltzak: Ja. Och hon grät så mycket. Hon skrek.

Hon kunde inte stå ut. Efter att min bror dog så ... begravde vi honom.

Boder: Vem begravde honom?

Meltzak: Jag tillsammans med mamma.

kunde Kimmelmann utmana den mycket äldre intervjuaren Boder.

Kimmelmann: Jag vill fråga dig en fråga här. Är psykologerna verkligen så pass kunniga att de känner till mänskligheten så bra att de kan ”föreställa sig” de olika mänskliga egenskaperna?

Boder: Absolut inte.

Kimmelmann: Du har helt rätt. Jag frågade dig inte för att jag ville veta, för jag vet det redan. Jag ville bara höra det från dig. För efter allt som jag har sett under kriget vet jag att psykologerna inte vet någonting än.

I en oföränderlig monoton röst berättar Piskorz om hemskhet efter hemskhet.

Om man lyssnar på inspelningen med Abraham Kimmelmann är mötet väldigt annorlunda. Kimmelmann är självisk och ärrad långt bortom hans 17 år. Eftersom han var både lugn, samlad och orädd

Vad Boder visste innan han började sitt anmärkningsvärda projekt var begränsat till vad han hade sett på nyheterna: magra överlevande som stapplade framför kameran vid befrielsen.

När han väl pratade med Kimmelmann 105

Nazityskland_240918.indd 105

25.09.2018 12:43

Ideologi / Röster från Förintelsen

UNITED STATES HOLOCAUST MEMORIAL MUSEUM, WASHINGTON

Överlevare från dödståget Schwandorf, som för judar genom Tyskland, evakueras här med vagn, april 1945

hade han blivit smärtsamt medveten om Förintelsens hela process. Han hade hela tiden ställt frågor. Var är Birkenau? Hur kunde någon SS-vakt slå dig? Var du betald för ditt arbete? Vilken väg skulle kvinnorna och barnen gå till gaskammaren? Hur kunde du springa så fort efter att ha blivit instängd i en redskapsvagn?

Unge Kimmelmann hade just beskrivit den judiska polisens samverkan i uppsam­ lingsprocessen och förklarat hur det var möjligt för en svältande person att konsumera 15 liter soppa som spillts på ett

golv. Nu beskrev han, på den kärva tyska han lärt sig i lägren, hur en man förlorade hopp och liv på en dödsmarsch. ”En man vid sina sinnens fulla bruk, allting fungerade fortfarande för honom, men han var svag och kunde inte springa längre. Han stod själv under ett träd och han väntade på det ögonblick då hela ledet skulle ha gått förbi, tills de bakersta vakterna kom fram med ledaren, även det en SS-man, som skulle skjuta honom. Kan du förestäl­ la dig hur det var? En man vid sin fulla mentala förmåga, som visste precis vad som skulle hända och han kunde bara

Boders inspelningar genomfördes så snart efter kriget att de förblir unika och helt absorberande.

vänta på döden.”

Överväldigande uppgift

Boders ursprungliga avsikt hade varit att intervjua överlevande, förövare och lokala tyskar som bodde nära de olika lägrena.

Men han blev snabbt överväldigad av den omfattande skalan och den mekaniska process som återgavs för honom av så många judiska överlevande över hela det ödelagda Europa.

Det var ett Europa Boder trodde att han hade lämnat efter sig för länge sedan. Han var ingen historiker själv utan en psyko­ log, en angelägen förespråkare för de nya vetenskaperna. Hans egna resor hade tagit honom långt från hans rötter i Libau, Lettland, där han föddes 1886. Han hade vuxit upp i den flerspråkiga världen som var tsarens imperium. Hans karriär

106

Nazityskland_240918.indd 106

25.09.2018 12:43

spände över Europa, Japan och Mexiko, och tog honom slutligen till Chicago, där han utvecklade psykologiavdelningen på Lewis Institute, nu Illinois Institute of Technology.

Men vad drev Boder att åka iväg på denna anmärkningsvärda resa? Det var redan etablerad praxis att registrera patientintervjuer av både psykiatriker och analytiker. Boders institut hade varit involverat i teknisk innovation före kriget, vilket gav honom tillgång till sofistikerade, om än skrymmande, trådinspelnings­ apparater.

Boder visste att han ville behålla en omedelbar och autentisk registrering av krigets lidande, samt samla in data om trauma och dess inverkan på personlighet.

Han ville också öka den amerikanska allmänhetens kunskap om vad som hänt i Europa och lyfta fram USA:s oförsonliga invandrings­politik – som fortfarande fungerade precis som före kriget. Detta för att tillåta hundratusentals fördrivna personer att börja ett nytt liv i Staterna.

Från de första dagarna av fred började han arbeta sig igenom de oändliga byråkratiska processerna för att ta sig ut till det allierades ockuperade Västeuropa.

Det tog honom 14 månader att samla in

Sammanlagt 70 intervjuer skulle så småningom publiceras, eftersom Boder fortsatte att skriva långa akademiska artiklar i psykologiska publikationer där han utvecklade sitt engagemang kring trauma, språk och jämförande katastrof.

pengar – han fick pantsätta sitt hus i processen – och övertyga de relevanta myndigheterna om hur viktigt hans projekt var, vilket måste ha varit svårt för dem att förstå. Han seglade äntligen mot Europa i slutet av juli 1946 ombord på USS Brasilien, som också bar delegater till Paris fredskonferens.

Boder hade inget formellt frågeformulär och ingen bestämd uppfattning om vem han skulle prata med – bara sin utbildning i klinisk intervjuteknik och sin flerspråki­ ga, nyanserade förståelse av Östeuropas förkastningar. Han reste genom Frankrike, Schweiz, Italien och Tyskland, besökte mindre vandrarhem eller barnhem med fördrivna och bad om personer som ville dela sina berättelser. Han undvek de som ville läsa från ett förberett manus och försökte samla så brett tvärsnitt av erfaren­ heter som han kunde på den begränsade tiden han hade.

Han var inte den enda som ställde frågor. Både myndigheterna och åter­stod­ en av de judiska samhällena samlade ihop fakta, namn och platser. Men Boder ville att folk bara skulle berätta om sina liv de senaste fem åren.

I en av hans mest kraftfulla och chock­ erande intervjuer vänder sig Boder till mikrofonen för att berätta om ett ärr på tungan hos en av de han intervjuar, Benjamin Piskorz. Detta hade tillkommit när en spik drivits igenom hans tunga av en SS-officer. Piskorz var en störd ung man som kämpade i ruinerna av Warszawas getto, såg sin mor brännas framför sig och flydde så småningom förklädd till en tysk soldat. I en oföränderlig monoton röst berättar Piskorz om hemskhet efter hemskhet för Boder, inklusive hans egna handlingar av fruktansvärd och mordisk hämnd mot tyska barn.

En annan värld

Resan förändrade Boder. Vid sin återkomst till Chicago kämpade han för att transkrib­ era och använda intervjuerna samtidigt som han mötte vardagen av undervisning.

Han försökte kontakta anhöriga till några av dem som han intervjuade och spelade upp rösterna för dem. Boken som följde, I Did Not Interview the Dead (University of Illinois Press, 1949) presenterade åtta intervjuer. Sammanlagt 70 intervjuer skulle så småningom publiceras, eftersom Boder

fortsatte att skriva långa akademiska artiklar i psykologiska publikationer där han utvecklade sitt engagemang kring trauma, språk och jämförande katastrof.

Men dålig hälsa höll honom tillbaka. De massiva insatser – som den här långt ifrån unge och vältränade mannen hade kämpat sig genom över hela Europa med sin skrymmande inspelningsutrustning – tog till slut ut sin rätt. År 1961 avled Boder av en plötslig hjärtattack.

Det som hände därefter är förvirrande, flyktigt och ger viss förklaring till att historiker inte träffat på hans an­ märkningsvärda arkiv tidigare. De ursprungliga inspelningarna var för­lora­ de, även om kopior skickades både till Israel och kongressbiblioteket i Washing­ ton DC. Hans gamla alma mater, Illinois Institute of Technology i Chicago, glömde nästan allt om dem tills ganska nyligen.

Nu har alla intervjuer med överlevande genomgått en stor uppgradering. Dessa kan höras tillsammans med utskrifter av texterna på engelska eller original­språk.

Muntliga historier med överlevande från Förintelsen började främst på 1950-talet och det finns nu tiotusentals intervjuer, både med film och ljud. Arkiv har samlats in på Yad Vashem Museum i Jerusalem, British Librarys samling av National Life Stories i London och Spielberg-stödda University of Southern California, Shoah Foundation Institute. Alla kan man få tillgång till online.

Men Boders inspelningar som genom­ fördes så snart efter kriget förblir unika och helt uppslukande. Att höra dem är som att kliva in i ett rum någonstans i Europa samtidigt som en ung man eller kvinna lutar sig framåt och för första gången sitt liv berättar sin historia.

Mark Burman är en prisbelönt radioproducent.

Han pratar om David Boders intervjuer med överlevande från Förintelsen i Archive Hour på BBC Radio 4.

UPPTÄCK MER WEBBPLATS E http://voices.iit.edu

Illinois Institute of Technologys webbplats Voices of the Holocaust där du kan höra och läsa Boders intervjuer och få reda på mer om honom.

107

Nazityskland_240918.indd 107

25.09.2018 12:43

ATT SY FÖR NAZISTERNA

Auschwitz glömda sömmerskor

DREAMSTIME.COM

Kostymhistorikern Lucy Adlington utforskar kostymateljén i Auschwitz, där en grupp kvinnliga fångar tvingades tjänstgöra som sömmerskor för sina nazistiska fångvaktare.

108

Nazityskland_240918.indd 108

25.09.2018 12:43

109

Nazityskland_240918.indd 109

25.09.2018 12:43

Ideologi / Auschwitz glömda sömmerskor

Framme i lägret

Ungerska judar anländer Auschwitz i juni 1944. Om du kunde sy kunde du hjälpa andra fångar som blivit tvingade att lämna ifrån sig sina egna kläder och det kunde rädda dig från gaskammaren.

Verkstad i gettot

A

ntisemitismen i Hitlers Tredje rike närdes inte bara av statligt stödd rasism utan också av personlig girighet.

Faktum är att vissa av den slutliga lösningens förövare satte mycket mer värde på judisk plundring än vad de gjorde på judiska liv. Högt rankade nazistiska tjänstemän och deras familjer ville ironiskt nog gärna ha på sig kläder sydda av dem som de ansåg vara skadedjur.

Ingenting framhäver detta obscena överflöd mer än inrättandet av en mode­ verkstad – känd som den Övre Kostym­ ateljén – som låg mitt i Auschwitz. Tusentals

människor tvingades att arbeta med sömnad i textilverkstäder inne i getton och koncent­ ra­tionsläger under andra världskriget.

Denna speciella verkstad var dock inte till för att sy eller reparera militäruniformer. I stället skapades den enbart för en fåfäng elit för att tillfredsställa deras kärlek till mode, mitt i helvetet på jorden.

Befälhavarens fru i Auschwitz, Hedwig Hoess, hade rest långt från hennes hem på landsbygden. Hon började med att anställa två lokala polska sömmerskor för att sy i hennes villa med utsikt över koncentrations­ lägret. Hedwig kallade livet i villan ”paradi­ set”. Där kunde hon njuta av lyxartiklar från Europas bästa modehus. Hennes skatter

inkluderade tyger och mode som valts ut från plundringshögar som gåtts igenom i stora lagerlokaler i lägret, bara en kort bit från hennes älskade trädgård.

Fångarna fick jobba med dessa tyger, till och med på egen hand justera kläder från deras egna mördade släktingar. När andra officerars fruar och kvinnliga vaktar blev avundsjuka på Hedwigs garderob öppnade Hedwig en exklusiv klädtillverkning – den Övre Kostymateljén – inuti själva lägret. En nål var en prisad ägodel inne i koncent­ra­ tions­lägret. Fångarna blev förödmjukade vid ankomsten till lägren genom att tvingas klä av sig öppet och överlämna alla sina kläder innan allt deras hår rakades av. Sårbara och

GETTY IMAGES

Judiska kvinnor tvingades 1941 till fabriksarbete för nazisterna i det ockuperade Polen för att göra kläder till tyska medborgare och armépersonal.

110

Nazityskland_240918.indd 110

25.09.2018 12:43

Ett benådat fåtal Sadistisk stil

GETTY IMAGES

En bild från magasinet Signal från 1942. Några SS-fruar hade inga betänkligheter över att låta fångar sy upp det mode som de önskade sig.

Kvinnor ansedda lämpliga för arbete, Auschwitz, 1944. Jobb för kvinnor inkluderade matlagning, tvätt och städning. Ett uppdrag i Övre Kostym­ ateljén var ganska eftertraktat.

Ateljén skapades enbart för en fåfäng elit för att tillfredsställa deras kärlek till mode, mitt i helvetet på jorden. tillintetgjorda kämpade de för att hålla kvar vid sin identitet. De få som överlevde urvalet för gaskamrarna fick smutsiga randiga uniformer att bära eller ett slumpmässigt urval av civila kläder. Att ha en nål betydde att man kunde lappa och reparera kläder eller till och med tillverka ”olagliga” saker som bh och trosor.

Kläder var av avgörande betydelse för skydd vid hårt väder. Utseendet var också en viktig faktor för moralen bland fångarna som ville behålla en känsla av mänsklighet mitt i allt elände. Men att ha på sig ”förbjud­ na” kläder kunde också leda till döden.

111

Nazityskland_240918.indd 111

25.09.2018 12:43

Nazi Ideology / Xxxxx Ideologi / Auschwitz glömda sömmerskor

Tyg till fascister

En chans att överleva Att ha ett jobb i lägret betydde att man var värd något och hade en större chans att överleva. De som inte kunde arbeta dödades snabbt. Det var inte många kvinnor kunde uppvisa förmågor som var verkligt värde­ fulla för sina förtryckare, som till exempel elektriker eller snickare. Som tur var kunde de flesta flickor sömnad – det var en del av flickors uppfostran på den tiden.

Kostymateljén i Auschwitz var en unik arbetsplats med möjligheter att tvätta.

Framförallt utvecklades där en kamratskap som också var viktig för fångarna.

Det var omkring 23 kvinnor som arbetade i verkstad­en. En smart, med­ kännande slovakisk fånge, Marta Fuchs, var ansvarig ledare. Kvinnorna valdes efter

deras förmågor, eller som Irene Reichenberg – vars systrar hade mördats vid ankomsten till Auschwitz – för att hon hade kopplingar till arbetande sömmer­ skor. Sömmerskorna i ateljén var inte immuna för lägrets sjukdomar och slagsmål utanför verkstadsväggarna, men arbetsplatsen blev åtminstone en trygg tillflyktsort under delar av dagen.

De flesta av Auschwitz sömmerskor var judiska kvinnor. Några vet vi bara förnam­ net eller smeknamnet på, ändå upptäcker man fortfarande berättelser decennier efter kriget. Helt nyligen har det kommit fram att en SS-vakt smugglade in Rezsin Apfel­­baum i ateljén under natten. Efter en hård dags arbete sydde hon klänningar åt vaktens flickvän, Lilly. Det hemliga arbetet innebar

att Rezsin kunde säkra tillräckligt med bröd för att hålla tio människor vid liv. Åtminstone två sömmerskor var med i den franska motståndsrörelen: Alida Vasse­­lin, en korsettmakare som arrestera­ des 1942 för att ha gömt antinazistpropa­ ganda i korsetterna hon sydde, och MarieLouise Colombain, en sergeant i motståndsrörelsen som genomförde aktioner mot nazisterna innan hon blev arresterad 1941.

De föraktade sina kunder. En djärv ungersk-judisk sömmerska, Lulu Gruen­ berg, vågade en gång att ta sig an Hoess unga son med ett måttband i verkstaden och sade: ”Snart kommer ni alla att hänga: din far, din mamma och alla andra”. Den judiska överlevaren Hermine Hecht

UNITED STATES HOLOCAUST MEMORIAL MUSEUM, WASHINGTON, COURTESY OF YAD VASHEM

Fångar går igenom konfiskerade kläder i Auschwitz, 1944. Lägrets sömmerskor tvingades göra ekipering till sina nazistkunder från kläder tagna från andra fångar.

112

Nazityskland_240918.indd 112

25.09.2018 12:43

De visade inga betänkligheter att ha på sig kläder från offren eller kreationer gjorda av de förslavade fånzagarna.

Att klä de föraktade

OVAN: Rezsin Apfelbaum (här på bild innan kriget) tvingades sy kläder till en SS-vakts flickvän under nattetid. Det hemliga arbetet gav henne extra mat­ ransoner, tillräckligt för tio personer.

Elak elegans

REZSIN APFELBAUM (PRIVATE COLLECTION)/GETTY IMAGES

VÄNSTER: ”Hyenan från Auschwitz”, SS-vakten Irma Grese, hade en egen personlig sömmerska som skapade kreationer åt henne.

berättade att på söndagarna ”precis vid middags­ tid kom SS-höjdarna för att hämta sina fruars klänningar”. Provningarna ägde rum i ateljén.

Sömmerskorna tvingades att skapa två uppsätt­ ningar kläder per kund och vecka. De skapade nya designer och ändrade befintliga högklassiga kläder som tagits med in i Auschwitz av de judiska fångarna.

Många SS-kunder beställde vackra aftonklänningar i moderiktig stil för att bära på middagsbjudningar, konserter och biobesök. De visade inga betänkligheter att ha på sig kläder från offren eller kreationer gjorda av de förslavade fångarna.

Irma Grese, en av de mest sadistiska SS-vakterna hade till och med hennes egna favorit­sömmerska, en namnlös fånge från Wien som såg till att Grese såg strålande ut i kreationer för varje tillfälle.

Flyktförsök Då ryssarna närmade sig Auschwitz i januari 1945 evakuerade SS

lägret från fångar och tillhörigheter, inklusive sömmerskorna. Fångarna lämnade lägret i vad som kom att bli en ”dödsmarsch”.

Irene Reichenberg lyckades fly från det marscherande ledet. Hon gömde sig på en polsk gård och blev frigiven av Röda armén strax därefter. Fyra av sömmerskorna hade lyckats göra civila kläder åt sig själva som en del av en flyktplan. Den ansvariga Marta och tre unga sömmerskor – Borish, Lulu och Baba – när­ made sig ett passagerartåg, för att förhoppnings­ vis kunna blanda sig med det polska folket. Marta blev varnad precis före försöket, men de andra tre blev fångade och skjutna direkt på platsen. Marta gömdes av lokala polacker och som tack för gömstället sydde hon kläder till dem och överlevde kriget.

113

Nazityskland_240918.indd 113

25.09.2018 12:43

AKG IMAGES

114

Nazityskland_240918.indd 114

25.09.2018 12:43

ÖGONBLICK Regimens fångar

Politiska fångar anländer till koncentrationslägret i Oranienburg nära Berlin 1933, det första lägret skapat av regimen. Lägret höll från början politiska fångar av vilka de flesta var kommunister eller socialdemokrater, men ett antal homosexuella och andra oönskade var också fängslade här. År 1935 stängdes Oranienburg och ersattes senare av det mycket större koncentrationslägret Sachsenhausen.

115

Nazityskland_240918.indd 115

25.09.2018 12:43

Ideologi / Hitlers lönnmördare Bakgrundsbilden visar Hitler 1944 vid Berlins armé där han precis hade undgått mord några månader tidigare.

GETTY IMAGES

HITLERS LÖNNMÖRDARE

116

Nazityskland_240918.indd 116

25.09.2018 12:44

Den tyske översten Henning von Tresckow var bestört över den nazistiska regimen och Hitlers storhetsvansinne som frodades. Han konspirerade inte mindre än fem gånger för att göra sig av med führern. Roger Moorhouse återger hans berättelse.

D

en 13 mars 1943 väntade överste Henning von Tresckow, en tjänsteman i armén, ivrigt på en mycket viktig besökare på sitt huvud­­kontor i Smolensk, västra Ryssland.

Hans besök­are var Hitler, som försökte återuppliva sina förlamade arméer efter det förkrossande nederlaget vid Stalingrad, men Tresckow planerade att mörda honom.

Den vårmorgonen körde Tresckow till flygfältet för att träffa Hitler. Han deltog i konferensen där han enligt en kollega såg blek och distraherad ut. Vid dess slut sökte han upp sin adjutant för moraliskt stöd och frågade: ”Ska vi verkligen göra det?”. Svaret var entydigt. Trots att han hade lekt med tanken på att använda tillförlitliga trupper för att ta itu med Hitlers säkerhetsapparat hade Tresckow istället valt en tidsinställd bomb som han hoppades kunna smuggla ombord på Hitlers flygplan efter besöket. Strax före Hitlers avfärd sökte han upp en medlem av sällskapet som skulle åka tillbaka med führern och frågade om han kunde ta med en flaska konjak till en gemensam vän vid huvudkontoret. Paketet var inslaget för att likna en fyrkantig flaska. Faktum var att det innehöll två sprängladdningar – tillräckligt stora för att förstöra Hitlers plan.

När Hitlers flygplan steg mot den klara himlen ovanför Smolensk den eftermiddagen hade Tresckow all anledning att gratulera sig själv till ett nästan perfekt mord. Han visste att planet var försett med ett antal säkerhets­ åtgärder, inklusive en fallskärm som var fäst vid Hitlers säte. Han visste att det var strängt förbjudet att transportera enskilt bagage och paket, och att en testflygning skulle göras före eventuell avgång. Ändå hade han lyckats konstruera en explosiv enhet, fått den förberedd ombord på Hitlers plan och var säker på att den skulle detonera med tillräcklig kraft för att döda planets alla passagerare. Han väntade med ansträngd andning på nyheter om den oundvikliga ”olyckan”. Den nyheten kom dock aldrig. En defekt säkring verkar ha hindrat detonationen. Tresckow var ursprungligen förskräckt när han insåg vad som gått fel, inte bara för sin egen exponering

E

utan också för att röja den större konspira­ tion­en. Men efter att ha lyckats hämta sin bomb och byta ut den till en äkta flaska konjak återupptog han sina intriger.

”Han måste skjutas ned”

Tresckows motiv att försöka mörda sin överbefälhavare var ganska enkla. Trots att han var en angelägen nationalist och tidigt entusiastisk inför nazistprogrammet hade han snabbt insett Hitlers grundläggande nihilism och hans förakt för de etablerade normerna. Redan år 1939, då han såg hur Tysklands stolta militära tradition korrum­ perades tänkte han att högförräderi var det enda sättet att avvärja en nationell katastrof.

Som han sa till en kollega: ”Hitler är en virvlande dervisch och måste skjutas ned”.

Redan 1941 planerade Tresckow sitt första mordförsök, då väldigt få tyskar börjat öppna sina ögon för den nazistiska regimens sanna skräck. Han blev äcklad av Operation Barbarossa, där han såg den tyska armén bli indragen i samma barbariska metoder som SS och nazistpartiet. Han tyckte att Tysk­ lands heder och ära offrades på grund av Hitlers storhetsvansinne.

Sådana åsikter var verkligen inte utbredda inom den tyska militären. Även om Wehr­ macht (andra världskrigets tyska armé) var långt ifrån likformig värderade armén auktoritet och lydnad för nazismen lika mycket som någon krigsmakt. Det gjorde armén mycket framgångsrik. Hitler såg ut att vinna, men utsikterna för motståndet såg dystra ut. För majoriteten gick motståndet mot Hitler aldrig bortom ett upphöjt ögonbryn eller en muttrad förbannelse.

Tanken att lönnmörda honom var för de flesta helt enkelt otänkbar. Ändå var Tresckows metoder för att locka

Han hade byggt en explosiv enhet, fått den förberedd och klar ombord på Hitlers plan.

117

Nazityskland_240918.indd 117

25.09.2018 12:44

Ideologi / Hitlers lönnmördare Hitler avbildad framför ett flygplan. 1943 lyckades Tresckow kringgå nazistledarens säkerhet och smuggla ombord en bomb på hans plan förtäckt som en flaska konjak. Dock detonerade inte bomben.

INFÄLLD TILL HÖGER: Överordnade arméofficer Tresckow tänkte att Hitler måste stoppas med alla medel och intrigerade fem gånger för att döda honom.

118

Nazityskland_240918.indd 118

25.09.2018 12:44

Tresckows mordförsök

Fem våghalsiga planer på att döda Hitler och hur de misslycka­des ...

1

Namn på tänkt lönnmördare: Henning von Tresckow.

Datum: 4 augusti 1941.

Plats: Barysaw, Vitryssland.

Metod: Bakhåll på följe och skjuta Hitler.

Orsak till misslyckande: Allt för stort säkerhetspådrag.

2

Namn på tänkt lönnmördare: Henning von Tresckow.

Datum: 13 mars 1943.

Plats: Smolensk, västra Ryssland.

Metod: Tidsinställd bomb placerad på Hitlers plan.

Orsak till misslyckande: Trasig säkring – enheten exploderade inte.

3

Namn på tänkt lönnmördare: Rudolf-Christoph von Gersdorff.

Datum: 21 mars 1943.

Plats: Berlins armékvarter.

Metod: Gersdorff riggad som självmordsbombare.

Orsak till misslyckande: Otillräcklig tid för säkringen innan explosion.

4

Namn på tänkt lönnmördare: Axel von dem Bussche.

Datum: December 1943.

Plats: Berlin.

Metod: Självmordsbombning under en inspektion av nya uniformer.

Orsak till misslyckande: Inspektion inställd på grund av flygräd från RAF.

GETTY IMAGES

5

Namn på tänkt lönnmördare: Eberhard von Breitenbuch.

Datum: 11 mars 1944.

Plats: Berchtesgaden.

Metod: Skott under en militärkonferens.

Orsak till misslyckande: Nekad tillgång till konferens.

andra till sig överraskande effektiva. Hans mest övertygande förmåga att rekrytera någon till sin sak var hans förmåga att se den större bilden. När USA gick in i kriget erkände Tresckow att det markerade början på slutet. Han sa: ”Jag önskar att jag kunde visa det tyska folket en film med titeln Tyskland i slutet av kriget. Kanske skulle de då inse med skräck, vart vi är på väg.” Vid ett annat tillfälle talade han kusligt förebådande om den effekt som Hitlers styre skulle ha på lång sikt. Han förutspådde i förtroen­ de till en kollega: ”Det kommer fortfaran­ de att ha en påverkan om hundratals år och det kommer inte bara att vara Hitler som är skyldig, utan snarare du och jag, din fru och min fru, dina barn och mina barn, den kvinnan som korsar gatan och den där pojken som sparkar en boll.”

Från sin position som stabsofficer vid armén var han väl lämpad att samla både likasinnade officerare och bevis på nazistiska illdåd. Hans grupp växte långsamt, men skulle så småningom innehålla både den mer berömde berättelsen om det tyska motstånd­ et, Fabian von Schlabrendorff, och den tänkte mördaren Rudolf-Christoph von Gersdorff. Gentemot andra sammansvurna var han lugn och självsäker. En ”utomor­ dentligt stark personlighet”, skrev en, ”som kombinerar militär förmåga med en exceptionell politisk anda”. Framförallt hade Tresckow gåvan att kunna övertala. Han föreläste aldrig eller visade sig skenhelig, men han kunde, minns en förbunden, ”klart och nyktert övertyga sina lyssnare om sin åsikt och inspirera dem med sitt inre lugn och sin tro på sin uppgift”.

Tresckow inspirerade därför kollegor till handlingar av ofta förvånande mod. Bara en vecka efter sitt eget misslyckade försök i Smolensk skickade han sin underrättelse­ tjänsteman, Rudolf-Christoph von Gers­ dorff, till Berlin som lönnmördare. Gersdorff hade uppmanats att agera som en guide för Hitler i en utställning av tillfångataget sovjetiskt vapen i Berlins arméhögkvarter.

Han beväpnade sig med samma spräng­ ämnen som Tresckow hade använt några dagar tidigare och satte ihop dem med en tiominuterssäkring. Han planerade att agera i själva verket som världens första

”Inte bara Hitler kommer ses som skyldig, utan snarare du och jag, din fru och min fru, dina barn och mina barn.”

119

Nazityskland_240918.indd 119

25.09.2018 12:44

Ideologi / Hitlers lönnmördare

Fem andra tänkta lönnmördare

Mordförsök på Hitler varierade från den olyckliga svärmaren som arbetade ensam till komplexa försök att störta hela nazistregimen.

Hans Oster

Georg Elser

En major inom tysk militär under­ rättelse­tjänst (Abwehr), Oster planerade att döda Hitler 1938 medan han utförde en konservativ kupp mot nazistregimen. Planen avbröts när utvidgningen mot Tjeckoslovakien avgjordes genom förhandlingar snarare än krigsföring.

En tysk snickare med kommunistiska sympatier som satte en tidsinställd bomb i München 1939 (se till höger).

Fast den exploderade som planerat och tog åtta liv hade Hitler lämnat hallen några minuter tidigare. Elser arresterades när han försökte korsa den schweiziska gränsen och avrättades i slutet av kriget.

Maurice Bavaud

En schweizisk teologistudent som planerade att skjuta Hitler hösten 1938. Han var i publiken vid minnet av Münchens statskupp i november, men kunde inte få ett rent skott mot sitt mål. Efterföljande försök att vara med i en publik vid Hitlers framträdande misslyckades också. Han greps och avrättades.

Franciszek Niepokólczycki

En major i den polska hemliga armén. Han planerade en bomb­ attack i centrala Warszawa i samband med Hitlers besök i den besegrade huvudstaden i oktober 1939. Även om Hitlers konvoj passerade direkt över den, enheten exploderade inte. De exakta orsakerna till felet är fortfarande okända.

Stauffenberg, en officer som skadats svårt i konflikt­en i norra Afrika, beslutade att döda Hitler. Hans bomb riggades under en militärkonferens i Rastenburg den 20 juli 1944 och dödade fyra personer, men Hitler blev bara lätt skadad. Stauffenberg fångades och sköts samma natt i Berlin. Hans mordförsök var en del av en större plan, som involverade många högtstående konspiratörer, för att ta kontroll över den tyska staten efter Hitlers död. Många misstänkta arrest­erades, torterades och avrättades efter misslyckandet.

Stauffenberg med sina söner – han kände att mordet på Hitler var avgörande för Tysklands framtid.

GETTY IMAGES/ WIKIMEDIA COMMONS

Claus von Stauffenberg

120

Nazityskland_240918.indd 120

25.09.2018 12:44

självmords­­­­bombare. Men när tiden kom för utställningen blev Hitler distraherad och rusade genom presentationen utan att pausa för att Gersdorff skulle kunna sinka honom.

Gersdorff var tvungen att skynda sig till toaletterna för att oskadliggöra sin bomb.

Ett meddelande till världen

Trots att två mordförsök genomförts inom sju dagar var Tresckow tvungen att vänta åtta månader innan han hittade en ny möjlighet att rikta in sig mot den alltmer ensamme Hitler. När tillfället kom var hans nästa försök nästan farsartat. I december behövdes en officer för att visa en ny uniform till östfronten och Tresckow hade hittat rätt man att fungera som modell.

Axel vom dem Bussche var en soldat från ett prestigefyllt regement, som hade börjat hysa allvarliga tvivel om saken som han stred för. Efter att ha närmat sig motståndet blev han försedd med sprängämnen och föreslagen som ”modell” för demonstra­ tionen. Ändå, med bara några dagar kvar, måste hans försök avbrytas efter att en RAF-flygräd förstört butiken med nya uniformer. Bussche återvände därför till frontlinjen utan att ha slutfört sitt uppdrag.

Tresckows sista försök kom våren 1944, när han närmade sig Eberhard von Breitenbuch, en fältmarskalks adjutant som hade blivit inbjuden till en konferens med Hitler på Berchtesgaden och var villig att göra ett mordförsök. Med Tresckows hjälp fick Breitenbuch sprängämnen, men valde istället att använda en pistol. Men när dagen kom och gästerna var på väg in i konferensrummet blev Breitenbuch nekad, eftersom Hitler önskade att inga assistenter närvarade den dagen.

Trots alla sina ansträngningar bleknade Tresckow från den tidpunkten. Han blev befordrad till en ny post, långt från motstånds­cellen som han hade främjat, och kunde inte längre påverka händelserna.

Han var fortfarande uppskattad av motståndsrörelsen som fortsatte sina ansträngningar och nu drevs av Claus von Stauffenberg.

Men Tresckow verkar ha känt att möjligheten att genomföra verklig förändring redan hade passerat och att mordförsöket på Hitler nu mest hade ett stort symboliskt värde. Han sa till en kollega: ”Mordet måste försökas till varje pris ... Det som är viktigt nu är inte längre kuppens praktiska syfte, utan att bevisa för världen och för histo­ rieskrivningen att motståndsrörelsens män vågade ta det avgörande steget. Jämfört med detta mål är inget annat viktigt. ”

München 1939. Strax efter det att detta fotografi togs exploderade Georg Elsers bomb nära talarstolen – men Hitler hade lämnat hallen bara några minuter tidigare.

När Stauffenberg drog igång sitt nu berömda försök den 20 juli 1944 och misslyckades visste Tresckow att hans dagar var räknade. Trots hans avstånd från den nya konspirationens centrum visste han att han med tiden skulle bli inblandad i den och hans tidigare roll skulle bli avslöjad. Han reagerade med sitt lugn och sa vad som skulle bli hans minnesord: ”Nu kommer de alla att falla över oss och täcka oss med smädelser. Men jag är övertygad, nu mer än någonsin, att vi har gjort rätt sak. Jag tror att Hitler är ärkefienden, inte bara för Tyskland, utan för hela världen. Om några timmar kommer jag att stå inför Gud och svara för både mina handlingar och de saker jag försummade att göra. Jag tror att jag med ett gott samvete kan stå för allt jag har gjort i kampen mot Hitler.”

Därmed bad han sin förare att han skulle ta honom till fronten i centrala Polen, där han vandrade in i ingenmansland. Där simulerade han ett utbyte av eld med en fiende, höll en granat mot huvudet och detonerade den.

Det är kanske oundvikligt att Claus von Stauffenberg blev ansiktet på Tysklands motstånd. Han kom ju närmast att döda Hitler. Han var en kraftfull man, dynamisk och med moralisk kraft. Förmodligen körde han motståndet mot sin blodiga slutsats,

ALAMY

”Jag tror att Hitler är ärkefienden, inte bara för Tyskland, utan för hela världen.”

efter att dess tidigare ansträngningar hade kommit till intet. Utan honom är det osannolikt att försöket den 20 juli skulle ha gjorts. Ändå var Henning von Tresckow drivkraften bakom det tyska militära motståndet. Trots att han skolats i samma konservativa nationalistiska miljö som hade uppmuntrat Hitler erkände han den nazistiska regimens kriminella natur med absolut klarhet. År 1938, till exempel, när Stauffenberg fortfarande ogillade mot­ stånd­et, försökte Tresckow redan göra allt för att få bort Hitler, även om det skulle kräva våld. Han fortsatte att vara en källa för principiell och passionerad anti-nazism och formade sin stabs huvudkontor till en vital cell av militärt motstånd. Och, trots att han saknade den avgörande tillgången som Stauffenberg senare hade som sitt mål, organiserade han ett flertal mordförsök.

Så här i efterhand kan man tycka att Tresckow förtjänar mer berömmelse än vad han tidigare fått. Han var en av de främsta inom den tyska motståndsrörelsen. Han var uppmuntrande och övertygande, och blev en av Hitlers mest ihållande och bestämda motståndare. Utan hans praktiska och psykologiska förberedelser är det svårt att föreställa sig att motståndet hade fungerat som det gjorde, och kom så nära att uppnå sitt mål.

Roger Moorhouse är författare till flera böcker om modern tysk historia, inklusive Berlin at War (Bodley Head, 2010).

121

Nazityskland_240918.indd 121

25.09.2018 12:44

Ideologi / Adolf Hitlers långa skugga

ADOLF HITLERS LÅNGA SKUGGA

Nazistledaren var inte det enda monstret under 1900-talets gång – varför fascinerar han oss mer än någon annan despot?

Av Sir Ian Kershaw

Hitler tar stegen uppåt vid skördefestivalen vid Bückeberg 1934. Extraordinära maktdemonstrationer som detta var viktiga för att stärka den växande personlighetskulten som omgav führern, säger Ian Kershaw.

122

Nazityskland_240918.indd 122

25.09.2018 12:44

ALAMY

123

Nazityskland_240918.indd 123

25.09.2018 12:44

Ideologi / Adolf Hitlers långa skugga

A

dolf Hitler upptar en unik plats i historien. Nästan 130 år efter hans födelse, den 20 april 1889, kastar nazisternas ledare fortfarande en lång skugga över världen. Vår varaktiga fascination kring hans personlighet överträffar vårt intresse för någon annan diktator. Men varför? av dessa. Om en sådan sjukdom skulle kunna fastställas definitivt (det kan den inte) skulle det vara tillräckligt för att förklara världskriget och folkmordet? Även om Hitler skulle kunna påvisas ha varit galen skulle det inte på något vis kunna förklara varför miljoner mentalt friska individer valde att sätta hans idéer i bruk och följde honom ända till slutet. Även om några av dessa exempel verkligen är absurda synliggör de ytterligheterna i den fortsatta fascinationen för Hitler. Delvis återspeglar detta att man följde ”den stora mannens” koppling till historien, vilket gav Hitler en slags ”negativ storhet”, som också en del historiker har tillagt honom. Naturligtvis har vissa individer – och Hitler var verkligen en av dem – spelat stora roller i att forma världen.

Det odödliga intresset för Hitler går dock långt bortom ett konventionellt intresse för historiska figurer av stor makt och inflytande, men varför är det så?

Detta handlar kanske i viss mån om att vi fortfarande inte helt förstår de hemska berättelserna från Tredje riket som saknar motsvarighet i modern historia. Här var en person som under de första 30 åren av sitt liv var helt okänd, utan utbildning, kvalifikationer, formella erfarenheter, militärt ledarskap eller andra kontakter. Ändå kunde denna figur under de följande 25 åren före sin död få den högsta makten i en av de mest sofistikerade, kultiverade nation­erna på jord­ e­n. Han kastade Europa och världen in i ett krig som kostade mer än 50 miljoner liv, inledde ett folkmord som syft­ade till att utplåna 11 miljoner judar och tog till slut sitt eget liv när fienden nästan bokstavligen bankade på hans dörr, hans land var förstört och ockuperat av fiendens styrkor och den europeiska kontinenten var fullständigt ödelagd.

Vi letar därför efter svar i Hitlers egen personlighet som ska stå i proportion till den enorma påverkan han hade, hans kontroll på större del­en av den tyska befolkningen, kraften han utövade, den destruktivitet han skapade – men vi misslyckas med att hitta svar på dessa frågor. Vi ser ingenting i hans udda personlighet, för att inte tala om hans motbjudande idéer som kan förklara en sådan förödande unik historisk inverkan. Hitler förblir för oss en gåta.

GETTY IMAGES

Det enklaste svaret på den frågan är kanske att Hitler låg bakom det mest förödande kriget och det mest fruktansvärda folkmordet som världen ännu har upplevt.

Det är säkert skäl nog att märka hans oöverträffade inverkan på världshistorien. Det är också en del av anledningen till att det funnits fler publikationer om Hitler än om någon annan historisk figur – förutom kanske Jesus.

Hitlers ansvar för den nazistiska regimens kolossala omänsklighet leder naturligtvis också till en annan fråga: vilken typ av människa har en sådan ofattbar brutalitet?

Det är inte alls lika vanligt att ställa samma fråga om Stalin eller Mao, som faktiskt också var ansvariga för miljoner människors död. När det gäller Stalin eller Mao upplever vi inte heller samma fascination som Hitlers karaktär fortsätter att utöva.

Denna makabra fascination blev än mer tydlig för mig från all korrespondens som följde publiceringen av de två volymerna av min biografi om Hitler 1998 och 2000. Bland de komiska brev som jag mottog fick jag ett med frågan om Hitler drack Tokaji-vin vid sitt bröllop med Eva Braun några timmar före deras gemensamma självmord 1945. Han gjorde säkert inte det, men varför är denna fråga över huvud taget av intresse?

En annan brevskrivare föreslog att Hitler härstammade från den brittiska kungafamiljen och hävdade att hans öronmått var (påstått) identiska med prins John, son till George V och drottning Mary. Ryktet om att Hitler besökte Liverpool 1912 (han gjorde inte det) kommer fortfarande till ytan upprepade gånger, trots alla ansträngningar att lägga det till vila. Intresset för dramatiken kring slutet i Berlinbunkern är oöverträffat jämfört med döden av någon annan modern despot.

Stalins paranoida vägran att tro på att Hitler var död (även om sovjeterna hade sett en bit av hans käkben i en cigarrlåda, som skulle kunna bekräftas tillhöra Hitler) skapade ett mysterium och orsakade ihålliga rykten om att Hitler och Eva Braun på något sätt hade lyckats smyga iväg till Sydamerika. Jag fick många förfrågningar om Hitlers fysiska eller psykiska hälsa och olika spekulativa diagnoser

124

Nazityskland_240918.indd 124

25.09.2018 12:44

Denna sällsynta stillbild av Hitler och hans älskarinna (senare fru) Eva Braun är från en privat hemmafilm gjord av Brauns syster Gretl i början av 1940-talet.

Delvis beror detta på att han odlade en känsla av mysterium kring sin person. Han ville inte ens låta sig fotograferas förrän år 1923. Hans bisarra yttre var underhållande i de kultiverade salonger­na i Münchens övre elit på 1920-talet. Han var akut medveten om vikten av sin egen offentliga bild långt innan det blev ett inslag i det politiska livet. Trots att hans motståndare drev med honom var hans signaturmustasch ett avsiktligt särskiljande drag.

På sin väg till makten, och särskilt efter att han blev Tysklands ledare 1933, broderade propagandabilder ut den gåtfulla auran. Hans personliga fotograf Heinrich Hoffmann producerade en seri­e bästsäljande böcker med bilder som populariserade känslan av mysterium. De syftade till att visa Hitler som en människa av folket samtidigt som en genialisk politisk filosof som isolerade sig bland bergen som omringade hans alpina gård nära Berchtesgaden, Bayern. Där funderade han över Tysklands framtid och bar bördan av hela ansvaret på sina axlar.

Hitler själv försäkrade sig om att knappt något material kunde produceras av hans fiender för att utmana eller undergräva den konstruerade bilden av heroiskt geni.

Gestapo grep och förstörde de dokument som de kunde hitta i samband med hans tidiga liv. Mycket av det vi vet om hans tid i Linz och Wien före första världskriget bygger helt på fulladdade ”memoarer” från ett antal individer som kände honom ganska bra.

Endast fragmentariska bevis kvarstår för att belysa en vital period av hans utveckling: en handfull av hans brev som överlevde från första världskriget, några officiella militära journaler och några återberättelser från samtida kamrater som minns genom den förvrängda spegeln av hans senare öde. Nästan inga senare personliga brev eller minnessaker från Hitler själv finns kvar, eftersom han själv beordrade att allt skulle förstöras strax före hans död.

Han höll även sin älskarinna hemlig. Före slutet av det Tredje riket var Eva Braun ett namn som knappast någon kände till i Tyskland utanför Hitlers inre cirkel. Detta visar hans framgång i att isolera sin privata sfär från sitt offentliga liv. I en tid innan nyheter sändes på tv dygnet runt och skvaller publicerades på sociala medier kunde Hitler upprätt­hålla denna uppdelning ända till slutet.

På sin väg till makten, och särskilt efter att han blev Tysklands ledare 1933, broderade propagandabilder ut den gåtfulla auran.

125

Nazityskland_240918.indd 125

25.09.2018 12:44

Ideologi / Adolf Hitlers långa skugga

”Hitler isolerade sin privata sfär från sitt offentliga liv. I en tid före nyheter sändes på tv dygnet runt och skvaller på sociala medier kunde han upprätthålla denna uppdelning ända till slutet.”

H

ALAMY

itler byggde avsiktligt upp en vägg av avskildhet som mycket få fick tränga igenom.

Han hade knappast några intima eller äkta personliga vänner. Eventuella krav på avkoppling var reglerade av behovet av att upprätthålla sin image. Han visade ibland en mänsklig sida: till exempel lek med Goebbels barn, sin passionerade kärlek till Wagners musik framförd under hans besök hos Wagner-familjen vid Bayreuth eller bitande imitationer när han var bland sin vanliga stab vid sin gård på Obersalzberg, nära Berchtesgaden. Men han var en utmärkt skådespelare som kunde spela många roller utan att låta masken för hans ledares position någonsin falla helt.

I sin privata sfär var Hitler omgiven av fullfjädrade adepter av ledarens personlighets­ kult: hans regelbundna entourage inkluderade hans allestädes närvarande assistent och allt-i-allo, Martin Bormann; hans adjutanter och tjänstemän; hans sekreterare; hans nära partibröder och deras fruar; en eller två favoriter, såsom hans propagandaminister, Joseph Goebbels och hans fru Magda och arkitekten Albert Speer.

De spenderade tid med honom på nära håll, men även om speciellt Goebbels kunde kritisera insiktsfullt, svaldes all kritik till förmån för grovt smicker. Hitlers ”prestation­ er” förstorades ofta för att ge honom komplimanger.

Framför allt verkade hans ”vision” oföränderlig. Även vid Hitlers Obersalzberghem, Berghof, fanns det ingen riktig diskussion i hans närvaro. När Hitler pratade lyssnade alla. Ingen försökte motsäga honom eller komma med ett verkligt argument. Oavsett om hans ”geni” möttes med hänförd fascination eller med uttråkad passivitet (hans publik hade ofta hört liknande redogörelser många gånger tidigare), blev aldrig führern ifrågasatt.

Hitler poserar med sin propagandaminister Joseph Goebbels, dennes hustru, Magda, och tre av deras barn.

126

Nazityskland_240918.indd 126

25.09.2018 12:44

GETTY IMAGES

Polska fångar i Buchenwalds koncentrationsläger nära Weimar, 1943. Världen fortsätter att fråga sig vilken typ av individ som kan klara den brutalitet som Hitler visat. Ändå verkar de inte så oroade att de ställer samma fråga om Stalin eller Mao.

127

Nazityskland_240918.indd 127

25.09.2018 12:44

Ideologi / Adolf Hitlers långa skugga

”Hitler var en mästerlig demagog. Mer än någon annan samtidig tysk politiker talade han på ett språk som gav röst till sin publiks vrede och fördomar” diplomater blev förvånade över hans detaljerade grepp om en komplicerad beskrivning och han kunde övertyga militära ledare med sin medvetenhet om tekniska specifikationer för vapen eller operativa förflyttningar.

Han visste mycket om klassisk musik, konst och arkitektur – även om den smala, oflexibla smaken var begränsad – och tillräckligt för att använda historia, religion och kultur i kampen.

Detta var kunskapen för den åsiktsstarke självlärde – men många högt respekterade politiker har vetat mindre, om mindre. Som hans väg till makten och som hans dominans av den europeiska politiken under 1930-talet visade var han också politiskt smart, särskilt skicklig att dela sina motståndare och attackera när han upptäckte svaghet. Det är emellertid omöjligt att skilja hans talanger från den maktens aura som konstruerades kring honom – en aura som verkligen berodde på honom, men till stor del var skapad av andra.

Hitler talar 1934. Han var bland de första ledarna som utnyttjade radio och film för att sprida propaganda

Hitler var inte utan förmåga eller kunskap. Han var självklart en mästerlig demagog, vilket var grunden för hans tidiga dominans inom nazist­partiet. Mer än någon annan samtida tysk politiker talade han på ett språk som gav röst till sin publiks ilska och fördomar. Det var effektivt eftersom meddelandet var både enkelt och radikalt, och det var inte heller den konstruerade produkten av ett team av rådgivare och talskrivare i bakgrunden, utan reflekterade snarare hans eget brinnande hat. Han skrev sina egna tal och var mycket noggrann med hur de skulle framföras. De var långt ifrån bara gormande, utan fint justerade till publikens humör då han var expert på att spela på deras känslor.

Han läste också mycket, om även ytligt och i huvudsak för att stärka sina egna fördomar. Hans utmärkta minne gjorde det möjligt för honom att återkalla information om många ämnen. Detta imponerade inte bara på de som var omkring honom och andra som redan var mottagliga för hans budskap, utan också ministrar och utländska

AKG IMAGES/ALAMY

D

enna aura utarbetades genom regimens extra­ ordinära maktdemonstrationer: de spekta­ kulära Nürnberg-samlingarna; den genom­ grip­ ande dödskulten manifesterades i den årliga marschen genom Münchens gator för att fira de fallna ”martyrerna” av den misslyckade kuppen 1923; eller de monumentala byggplan­erna avsedda att matcha dem som lämnats kvar från det forna Egypten eller klassiska Grekland och Rom. Han och Mussolini var också de första statliga ledarna som maximerade användningen av radio och film för propagandasyften.

Hitler var den tydliga fokuspunkten för dessa maktdemonstrationer. Despoterna i fascistiska Italien, Stalins Sovjetunion, Maos Kinas, dagens Nordkorea och andra moderna despoter verkar på något sätt mindre anmärkningsvärda. Det kan inte vara någon slump att militärfetishister tycks vara mer fascinerade av tyska uniformer och SS-tillbehör än av Stalins eller någon annan armés.

Varför är det så? Kan det vara så att det finns en viss respekt, även om den är rent negativ, för Hitlers vision – omfattningen på hans storhetsvansinniga drömmar och ambitioner?

I paraden av 1900-talets despoter verkar Mussolini dock vara vilseledande, inte bara en knappt trovärdig buffel utan en vars territoriella ambitioner förråder honom som inte mycket mer än en gammaldags imperialist i modern skrud. Franco verkar ha varit en tråkig diktator – mycket repressiv, ointressant och smalspårig.

Stalin ser ut som en modern variant av Till skillnad från Hitler verkade Mussolini ”inte mycket mer än en gammaldags imperialist i modern skrud”.

128

Nazityskland_240918.indd 128

25.09.2018 12:44

”Hitler triumferade i en liberal demokrati i ett land inte långt borta och inte väldigt annorlunda än vår egen. Pol Pots fasor eller nyligen Rwanda är mer avlägsna för vår mentalitet.”

TOPFOTO

En man undersöker benen efter några hundratusentals offer för Pol Pots regim i Kambodja. Det som hände här var även ”ofattbart i omfattning”, men tycks utgöra ett mindre mysterium än Hitlers knappast förklarliga brott, säger Ian Kershaw.

rysk tyr­anni, hans massmord (till stor del på sina egna medborgare) är skrämmande, men gör oss ändå inte förvånade. Ännu mer avlägset för oss är Maos Kina, där fasorna – som i Kambodja under Pol Pot elle­­­r senare i Rwanda – verkar ofattbara i skala, men utgör inte något stort mysterium.

Hitler å andra sidan segrade i en liberal demokrati i ett land inte långt borta och inte väldigt annorlunda än vårt egna. Hur kunde han på så kort tid förvandla landet till ett med rasmotsättningar och folkmord? Och sådant fruktansvärt storhetsvansinne – ut­ plåningen av stora städer som Leningrad eller Moskva, den etniska rensningen av hela kontinenten och givetvis dödsdomen uttalad mot miljoner judar.

Hur fort mänskligheten förföll är det som ligger till grund för det fortsatta sökandet efter en bättre förståelse för mannen. Hitler är 1900-talets ondska personifierad. Vi kan inte veta exakt när, varför och hur han blev den patologiska antisemit som låg bakom Förintelsen.

Så ska vi fira 130-årsdagen av hans födelse nästa år? Jag måste

erkänna att jag inte känner starkt för historiska årsdagar. Ändå var Hitlers avtryck på historien djupgående. Så årsdagen är värd att noter­­a för att den påminner oss om humanismens katastrofala sammanbrott – värden som hade legat i hjärtat av det västerländska politiska och moraliska tänkandet sedan upplysningen. Och om det här hände en gång i Europas historia, skulle det kunna hända igen?

Professor Sir Ian Kershaw är en historiker som tidigare arbetade vid Sheffields universitet och är Adolf Hitlers mest kända moderna biograf.

UPPTÄCK MER BÖCKER E Ian Kershaws biografier om Hitler, Hitler 1889–1936: Hubris

(1998) och Hitler 1936–1945: Nemesis (2000), har sedan dess satts ihop i en volym, Hitler (Penguin, 2009).

LYSSNA IGEN E Melvyn Bragg med gäster diskuterar Hitler on

BBC Radio 4’s In Our Time at www.bbc.co.uk/ programmes/p00546wh

129

Nazityskland_240918.indd 129

25.09.2018 12:44

Richard J. Evans om det fortsatta intresset för nazisternas Tyskland

N

ästan tre fjärdedelar av ett sekel efter att Hitlers egendesignade Tredje rike kollapsat i ruiner har det långt ifrån bleknat i vårt kollektiva minne, det har snarare blivit mer relevant än någonsin tidigare. De senaste åren har vi sett nya, högerradikala, populistiska rörelser i ett antal länder och i åtminstone några har de vunnit tillräckligt med stöd för att utgöra en utmaning mot demokratin.

Starka män som Viktor Orban i Ungern eller Recep Tayyip Erdogan i Turkiet, Vladimir Putin i Ryssland eller Jaroslav Kaczynski i Polen är enormt populära hos väljarna och har använt sin popularitet för att begränsa pressens frihet, attackera rättsväsendets oberoende, slå ner på politisk opposition och upprätta auktoritära regimer som bräcker kritik och motstår alla försök att avsätta dem.

Sådan utveckling som gäller för alla som vårdar yttrandefrihet, liberala institutioner och rätts­ statsprincipen har hjälpt till att tända en förnyad gnista för intresset om nazismens uppgång och triumfer på 1930-talet. Vissa har identifierat likheter mellan då och nu. Demokratin hotas och har på vissa ställen undergrävts, inte genom en plötslig militär­ kupp eller ett utbrott av revolutionärt våld på gatorna, utan av själva väljarna.

Påståendet att det legitimeras av folkligt stöd var ett viktigt kännetecken för fascistiska rörelser och fascistiska diktaturer även i Mellankrigseuropa, och vi ser idag att det går åt det hållet igen. Ännu mer alarmerande är tendensen hos vissa populis­ tiska regimer i Europa och på andra ställen att uppmuntra främlingsfientlighet, hat mot etniska minoriteter och rädsla för invandrare.

Kan vi lära oss något genom att titta på nytt på Hitlers och nazisternas historia? Finns det tydliga paralleller mellan då och nu? Vi måste vara försiktiga innan vi drar slutsatsen

Richard J. Evans är författare till The Coming of the Third Reich (Penguin, 2004), The Third Reich in History and Memory (Abacus, 2016) och andra böcker om nazismen.

att historien upprepar sig själv. Visst hade Hitler mycket folkligt stöd, men vi måste komma ihåg att han aldrig vann med mer än 37,4 procent av omröst­ ningen i ett fritt nationellt val och hans stöd föll faktiskt väsentligt i det sista fria valet av dem alla, i november 1932. Nazisterna må ha varit det största partiet, men till skillnad från dagens politiska starka män kom de inte till makten bakom ryggen på en majoritet av väljarna.

Vad Hitler behövde för att omvandla sin formella roll som rikskansler i en koalitionsregering till en diktatur var det hänsynslösa införandet av massvåld på gatorna. Från februari till juli 1933 kastades upp till 200 000 av nazisternas motståndare i nyöppnade koncentrationsläger där hundratals, kanske tusentals av dem slogs och mördades.

Hitlers stormtruppers våld var utomrättsligt, ohämmat och okontrollerat – ett uttryck för det extrema hat de kände mot socialister, kommunister och framför allt judar. Nazisterna använde våld för att skrämma alla andra till underkastelse, eftersom de var stödda av endast en minoritet av tyskar. Dagens mest framgångsrika populister kan upprätta diktato­ riska regimer med samtycke från majoriteten av deras väljare.

Vad som hände när nazisterna satte upp sin enpartidiktatur är kanske mer relevant för dagens auktoritära regimer. När rättsstatsprincipen förstörs, när pressen och rättsväsendet blir blotta redskap för regeringen, följer massiv korruption och rättvisan förvrängs oundvikligen. Det Tredje riket blev ett stöldstyre, där ledande nazister berika­ de sig på bekostnad av andra med straffrihet. De var dessutom ansvariga för mordet på upp till 200 000 psykiskt sjuka och funktions­ nedsatta personer och startade ett folkmord som dödade 6 miljoner av Europas judar i Förintelsen.

När demokratin tystnar, vem vet vilka de ultimata konse­ kvenserna kommer att bli?

GETTY IMAGES

”Nazisterna stöddes endast av en minoritet av tyskar och använde våldet för att skrämma till underkastelse.”

130

Nazityskland_240918.indd 130

25.09.2018 12:44

Allt på ett ställe www.bokasin.se

Upptäck vårt digitala innehåll på bokasin.se.

Läs artiklar och temaböcker från bland annat BBC, TopGear, Lonely Planet och Men’s Health.

Registrera dig nu och få första månaden gratis!

SE_NaziTyskland_Cover_216x286.indd 3

12.11.2018 08:22

På insidan av

NAZI-

TYSKLAND På insidan av NAZITYSKLAND

Omskakande historier från insidan av Tredje riket Nazismen kastar fortfarande långa skuggor över modern historia och i centrum av allt det mörka, ondskefulla står naturligtvis Adolf Hitler.

I det här temanumret kan du läsa fascinerande historier om både Hitlers motivation och metoder, och om hans utstrålning och popularitet. Vad var det som låg bakom hans hejdlösa törst efter makt? Och hur klarade han att trollbinda vanliga tyskar med sin vansinniga vision om ett enormt tyskt imperium?

Du får också en unik inblick i vardagslivet under nazisternas regim. Genom slagkraftig propaganda, nazistsponsrade semesterresor och jazz med antisemitiska budskap höll det Tredje riket befolkningen i ett järngrepp.

2018-11 / 129:-

TIDSAM 4905-11 11

7 388490 512900 Returvecka 03

SE_NaziTyskland_Cover_216x286.indd 4

12.11.2018 08:22