Betydelsefulla möten i vården by Betydelsefulla Möten 2act

BETYDELSEFULLA Mﾃ傍EN

BETYDELSEFULLA MÖTEN

Människor som recept BERÄTTELSER AV PATIENTER, ANHÖRIGA OCH VÅRDPERSONAL SOM DELAR MED SIG AV GLÄDJE OCH SORG INOM VÅRDEN

Catherina Ronsten (red.) Betydelsefulla möten & förlag www.betydelsefullamoten.se Betydelsefulla möten – Människor som recept Inspirerande personliga berättelser tidigare utgiven under titeln Betydelsefulla möten i vården ©2010 Betydelsefulla möten 978-91-979253-1-0 Citera oss gärna! Uppge källan. Spegelintervjuer: Catherina Ronsten Omslag och form: 5 Senses Communication – www.5senses.se Layout: Betydelsefulla möten Kapitelbilder, fotograf: Per Hessman, Hessman Creative Sjöstjärnan s. 169 fotograf: Ken Lönnström Ny omarbetad upplaga, första tryckningen Tryck: Östertälje Tryckeri AB Denna bok är tryckt på miljövänligt framställt papper.

Innehåll Med glädje av Catherina Ronsten

Ett äkta möte av Astrid Norberg

BEKRÄFTELSE Spegelintervju: Britta & Ewa

22 40

TRYGGHET Spegelintervju: Carina & Monica

52 70

RESPEKT Spegelintervju: Jakob & Erik

82 108

HELHET Spegelintervju: Monika & Tjejerna på avd. 48

118 134

FRAMTIDSTRO Spegelintervju: Tobias & Magnus

144 160

Det har betydelse för den här

168

Betydelsefulla möten

172

”

Du är unik och fulländad precis som du är Du är viktig, bara för att du är du. Allt du gör spelar roll. CATHERINA RONSTEN

De vitklädda Hur orkar ni hela tiden att bevara friden och se så glada ut varenda minut. Jag själv skulle inte orka mina läppar skulle torka jag beundrar ert tålamod. När det går åt fel håll och ni ändå fortsätter er roll som mer än bara vårdare. Jag gillar er allt hårdare ni skall ha ett stort ”Tack”. FREPPE 23 ÅR

Du hittar berättelsen om Freppe på sid 150

BETYDELSEFULLA MÖTEN-SERIEN Betydelsefulla möten – Lärare gör skillnad Betydelsefulla möten – Människor som recept Betydelsefulla möten i idrotten – berättelser om glädje, svett och tårar Betydelsefulla möten – Entreprenörer berättar Du är betydelsefull Betydelsefulla möten – Politiker berättar Betydelsefulla möten – Nu är det dags! Läs och njut av hur mycket vi alla har chans att betyda för varandra. KOMMANDE BÖCKER Betydelsefulla möten – Välkommen till världen Betydelsefulla möten – Kända berättar Betydelsefulla möten – Integration som möjlighet Och många många fler... Vill du ha chans att komma med med dina betydelsefulla möten? Gå gärna in på www.betydelsefulla.se – där kan du enkelt lämna berättelser

Du 채r

BETYDELSEFULL

Med glädje BETYDELSEFULLA MÖTEN I VÅRDEN – var finns de? Det var frågan och när efterlysningen gick ut lät svaren inte vänta på sig. Det var många som hade mycket att berätta. När man som jag aktivt letar efter betydelsefulla möten blir det tydligt hur snabbt en annan människa kan förändra många människors liv. Det är med djup beundran jag står vid sidan om alla de som arbetar inom vården. Varje dag kan deras kunnande och engagemang vara det som skiljer mellan frisk och sjuk, glädje och sorg, liv och död. Timme efter timme ger de av sig själva utan att kräva så mycket som en sekunds uppmärksamhet åter. Minut efter minut ger de någon annan möjlighet att leva ett rikare och friskare liv. Många gånger arbetar de med liv och död sida vid sida. En sekund och rätt vård vid rätt tidpunkt kan vara det som avgör. I vårt tidspressade samhälle är det ofta klockan som styr vår vardag. Men berättelserna om betydelsefulla möten i vården handlar om något helt annat än tid. De handlar om att vi behöver känna oss sedda och lyssnade till, att vi behöver få bekräftelse och känna oss trygga, att vi behöver bli respekterade. Att få vara den som fått ta emot alla de fantastiska berättelser om hur mycket vi alla kan betyda för varandra har varit ett härligt svindlande äventyr. Det bor så mycket glädje och sorg i var och en av oss. Alla som berättar har en sak gemensamt. De har mött människor som lyft dem, sett dem, blivit förebilder och satt djupa spår i deras liv.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

INSPIRATION

Möten som de idag bär nära sitt hjärta och möten som blivit betydelsefulla för deras utveckling eller läkningsprocess. Här berättar patienter, anhöriga och vårdpersonal från hela Sverige om möten inom vården som blivit betydelsefulla för dem. Varje berättelse står för sig själv och varje berättelse har något att säga den som vill lyssna. I boken får frågan ”Vad som gör att ett möte blir betydelsefullt?” svar om och om igen. Det är många som arbetar på olika sätt inom vården och alla har till uppdrag att se till att vi, när vi behöver det, ska kunna få den allra bästa vård som finns att erbjuda. Ibland fungerar det inte, men allt som oftast fungerar det över förväntan – och det är dessa möten vi valt att lyfta fram. Till er alla som jobbar i vården. Ni gör en fantastisk insats. För det skall ni hyllas – var och en! Vi behöver er! Till dig som är läsare önskar jag en riktigt spännande och lärorik lässtund. Väl mött!

Catherina Ronsten Grundare och kreativt ansvarig för Betydelsefulla möten

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

KORT BETYDELSEFULL INFO

DEN BOK DU håller i din hand kom ut för första gången hösten 2004. Vi vill här tacka Sveriges Kommuner och Landsting, Kommunförbundet och Vårdförbundet som bidrog till att vi fick möjlighet att genomföra en riksomfattande insamlingskampanj och publicera boken. 2004 kom boken ut med titeln Betydelsefulla möten i vården – en samling berättelser om sorg och glädje. Vi har valt att producera och trycka boken i sin helhet på eget förlag, Betydelsefulla möten & förlag. Anledningen är väldigt enkel. Boken och dess berättelser är en riktig glädjekälla, den visar på hur mycket vi alla kan betyda för varandra samtidigt som den innehåller rena guldkorn för den som vill lära sig mer, förstå människans natur och sig själv bättre. Med andra ord – den är väl värd att läsas och spridas. Vi har bytt titel på boken. Betydelsefulla möten – Människor som recept. Det är en spännande vändning som skett i vården under de senaste åren då det blivit allt vanligare att skriva ut tex. rörelse och motion på recept. Vad skulle hända om man tog ett par steg till och även ordinerade människor och vardagsmöten? Det finns anledning att aktivt arbeta för ett ökat medvetande om mötets betydelse. Om möten och människor som en viktig del i läknings-processen. Det spelar roll. I den här versionen har vi valt att behålla alla namn, orter, ålder och yrken på alla som deltagit med sin berättelse och inte ändrat nämnvärt i berättelserna sen orginalutgåvan. Du får själv räkna på fingrarna och lägga till de år som gått. Självklart har några av dem som berättar bytt yrke, flyttat och några har gått ur tiden. Det viktiga är det personerna som berättar har att säga oss: Att du – just du – kan förändra världen till det bättre. Och det redan idag!

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Allt verkligt liv är möte. MARTIN BUBER TYSK FILOSOF OCH FÖRFATTARE

Ett äkta möte REDAN HIPPOKRATES INSÅG att när vi behöver vård behöver vi tre saker. Vi behöver bot, lindring och tröst. När personer berättar om situationer där de upplevt tröst berättar de ofta om situationer där äkta möten uppstått, de har upplevt gemenskap/ömsesidighet med en annan person. När jag läser berättelserna i boken om betydelsefulla möten i vården, ser jag många exempel på äkta möten med ömsesidighet. Jag ser möten som gett tröst, men också möten som inlett en utveckling mot bot och lindring. Boken innehåller möten som förmedlat bekräftelse, trygghet, respekt och en upplevelse av helhet och framtidstro. Äkta möten förmedlar just dessa upplevelser. Omvårdnad ges inom ramen för relationer i vården. I en relation är vi alltid beroende av varandra. Omvårdnad kan beskrivas som minst tvådimensionell, det finns en sakaspekt och en relationsaspekt. Vad vi säger och vilka handlingar vi utför (sakaspekt) får olika innebörd beroende på hur vi förhåller oss till varandra (relationsaspekt). Att upplevelsen av saken präglas av relationen tydliggörs i denna bok. Om vi betraktar den andra som ett subjekt definierar vi också oss själva som ett subjekt. Inom vården kan vi se följande samband. Den vårdare som ser patienten som ett objekt ser ingen mening med att vårda patienten. Patienten kan inte ge något tillbaka till vårdaren. Resultatet blir att vårdaren, som har ett meningslöst arbete med värdelösa individer som inget kan ge tillbaka, upplever sig själv som värdelös. Förakt för patienten leder till förakt för sig själv.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

FÖRORD

Den vårdare som betraktar patienten som en viktig person som kan ge något tillbaka uppfattar sitt arbete som meningsfullt och följaktligen sig själv som en viktig person. Möten kan beskrivas som äkta och oäkta. Ett äkta möte karakteriseras av att vi möts som jag och du. Vi framträder ärligt inför varandra som vi är. Ömsesidighet uppstår, det vill säga vi upplever att vi delar och deltar i samma verklighet. Det äkta, nära mötet är ofta kortvarigt och övergår sedan i en mer analyserande fas där vi ser på varandra mer utifrån och har förmåga att fatta beslut. I umgänget mellan människor behöver vi variation mellan det nära och det mer analyserande i mötet. Så är det också i vården. Den här boken visar att även möten där den ena parten analyserar situationen för att kunna ge goda råd och fatta kloka beslut innehåller ögonblick av äkta möten. Jag rekommenderar varmt boken som ett underlag för diskussioner om möten i vården.

Astrid Norberg Professor, institutionen för omvårdnad, Umeå universitet

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

kapitel 1

BEKRÄFTELSE

Känner du igen mig? LARS 60 ÅR DISTRIKTSLÄKARE DALARNA

1970 VIKARIERADE JAG som underläkare på kvinnokliniken i Falun. Under ett jourpass fick jag skriva in en ung kvinna som skulle göra en abort dagen därpå. Orsaken till aborten var att hon hade ett kraftigt graviditetsillamående som hade varit omöjligt att behandla på det lilla sjukhuset i hennes kommun. Att aborten skulle ske i Falun berodde på att det gått så lång tid att ett större ingrepp måste göras. Jourpasset den här natten var ovanligt lugnt och jag fick utrymme att sitta hos kvinnan ganska länge och prata om ingreppet till att börja med, men så småningom kom vi också in på hennes liv, relationen till maken, egna krav och den två-treårige sonen och orkeslösheten. Samtalet varade i en till två timmar. Dagen därpå skrev kvinnan ut sig utan ingrepp och illamående och lämnade kvar sina rosor till mig. Överläkaren frågade vad jag hade gjort. Jag svarade ”ingenting” vilket nog också var vad jag trodde då. Ung som jag var tänkte jag inte så mycket på den här episoden under det hektiska vikariatet eller under slutspurten av studierna i Uppsala. Några år senare när jag under min utbildning till barnläkare var i Falun fick jag åka till en mindre sjukhusort för att vikariera på en specialistmottagning i vilken det ingick en barnavårdscentral. När jag en dag utförde en fyraårsundersökning på en liten pigg gosse frågade mamman: ”Känner du igen mig?” När jag sa att jag inte gjorde det sa hon: ”Hade det inte varit för dig hade vi inte suttit här idag.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Precis i det ögonblicket förstod jag att jag faktiskt hade gjort något drygt fyra år tidigare. Jag hade lyssnat. Det här mötet på barnavårdscentralen framkallar än i dag en speciell känsla hos mig trots många berikande möten under åren som gått och varav säkert flera förtjänar att berättas. Detta möte har förutom vad det betydde för patienten, även präglat mycket av min fortsatta verksamhet och utveckling, både i mitt yrkesliv och privatliv. .

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Hade det inte varit för dig hade vi inte suttit här idag.

LIVETS BÄSTA FÖRÄNDRING

INGRID LINDELÖW BERNTSON 46 ÅR MAMMA TILL EN FYRAÅRING ACC CERTIFIERAD COACH/PROJEKTLEDARE PROJEKT HÄLSA AB UMEÅ WWW.PROJEKTHALSA.SE

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Engagemang kan göra susen KERSTIN 37 ÅR SOCIONOM JÖNKÖPING

JAG HADE VARIT sjukskriven i fem år på grund av en psykisk sjukdom när jag en dag kom till rehabiliteringsverksamheten inom psykiatrin. Där mötte jag arbetsterapeuten Eva Svensson, och under året som följde fick Eva dagligen lyssna på mig och mina problem. Trots att jag varje dag bara pratade om livets elände var Eva alltid lika engagerad och närvarande. Mötet med Eva förändrade min situation, jag kände att hon hade ett genuint engagemang för mina problem. Jag tror att man kan vara väldigt påläst och intresserad av sina patienters situation, men om man som behandlare saknar engagemang blir det svårt att på allvar förändra något. Om en behandlare visar ointresse eller tecken på utbrändhet märker man genast detta som patient. Eva var aldrig rädd för mina problem och jag kommer alltid att minnas Eva och hennes sätt att möta mig. Jag hoppas att hon får behålla det och att det kommer många människor till gagn. Samtalskontakten med Eva har gjort att jag kommit en bra bit på väg ut ur en svår period. Tidigare var jag helt sjukskriven, nu har jag arbetat halvtid i snart två år. Jag är på rätt väg, mycket tack vare Eva och hennes engagemang.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Vem äger verkligheten? SINIKKA 55 ÅR LÄKARE GAMLEBY

AXEL VAR EN pensionerad sjöofficer. Full av stolthet och värdighet, men svårt belastad av sin demenssjukdom bodde han på min avdelning. En dag fann jag honom gråtande och skakande av snyftningar. Han upprepade: ”Alla klappar mig på axeln, alla klappar mig på axeln.” Så småningom förstod jag att han befarade att en av hans båtar hade sjunkit. Han var på väg att organisera sökandet, men alla bara klappade honom på axeln. Han grät för sin förlorade värdighet. Jag kände sorg, å hans vägnar, å sjukdomens vägnar, för maktlösheten. Vi inom vården styrs av ”en massa professionellt tänkande”. De goda föresatserna från personalen var att alltid trösta, men det stjälpte istället ”amiralen”. Mötet med Axel gav mig styrkan att lyssna, att förlita mig på min intuition och att det rätta professionella valet finns inom patienten. Kan jag hitta svaret i vårt möte, har jag också hjälpt patienten. Jag lärde mig att tröstande förhållningssätt krävs ibland, klartext en annan gång. Axel behövde ledas ur sitt ansvar att finna den försvunna flottan. Jag tog över jobbet som amiral. Om någon av mina chefer hade haft kunskap om mitt agerande skulle jag säkert ha blivit tillsagd att min skyldighet är att verklighetsorientera den förvirrade. Men vem äger verkligheten? Vems verklighet ska man orientera? Jag fann svaret – det är alltid patientens.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Språket som bro SALME 65 ÅR SAMORDNARE FÖR FRIVILLIGVERKSAMHETEN KALMAR

EN DAG RINGDE personalen från ett demensboende, de var uppgivna och visste inte vad de skulle ta sig till. Sedan en tid hade de en äldre dement kvinna boende hos sig och kvinnan hade blivit allt svårare och svårare att göra till lags. Trots att personalen ivrigt försökte att komma underfund med vad som var fel var hon ständigt orolig och läget förvärrades för varje dag. Vad kunde de göra för att kvinnan skulle bli lugnare? Något som alla hade lagt märke till var att kvinnan allt oftare talade på sitt modersmål och om någon ur personalen kunde säga några ord på tyska blev kvinnan lugnare. Kunde det vara möjligt att språket inverkade så starkt, att det i sig kunde verka lugnande? I vår skara av frivilliga hade vi en tyskfödd, underbar kvinna, Vera, som vid den här tidpunkten var 75 år. När vi berättade för Vera om den oroliga kvinnan ville hon genast försöka göra något för henne. Sagt och gjort. Några dagar senare besökt Vera och jag demensboendet. När vi kom dit satt den gamla kvinnan med nedböjt huvud och sov i en fåtölj. Vera gick fram och satte sig nära, hon strök varsamt kvinnans hand och började stilla tala deras gemensamma språk. Ingenting hände. Ingenting. Vera fortsatte att tala, lugnt och klart. Efter en lång stund vände den dementa kvinnan sitt ansikte mot oss och det var då jag hade förmånen att se slocknande ögon tändas. Jag kan lova att det blev ett betydelsefullt möte för oss alla.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Han fick mig på fötter ANNIKA 41 ÅR SJUKPENSIONÄR HUDDINGE

JAG HAR VARIT sjuk i hela mitt liv, men riktigt sjuk blev jag 1998. Läkarna visste inte vad det var, bara att magen krånglade. Jag åkte in och ut på sjukhuset, jag gick ned mycket i vikt och de sa att jag var anorektiker. Ingen ville lyssna på mig, jag skickades bara vidare till nästa och nästa. Men en dag när jag låg inlagd kom en läkare fram till min sjukhussäng. Han presenterade sig och sa att han hette Mats Eriksson. Han tittade länge på mig och sa sedan: ”Jag förstår att du har haft en jobbig tid och du ska inte behöva svara på en massa frågor. Nu ska jag sätta mig ned i lugn och ro och läsa din journal, sen kommer jag tillbaka till dig.” Två timmar senare kom Mats tillbaka och vi satte oss ned och pratade. För första gången fick jag prata med någon som jag kände lyssnade. Jag fick förtroende för honom med en gång. Mats hjälpte mig att få rätt diagnos på min sjukdom och han kunde trösta mig när jag var ledsen. Han gav mig alla sina telefonnummer, både hem och till sommarstugan och sa till mig att jag fick ringa när jag ville. Det har gått fem år och nu träffar jag bara Mats en gång per år. I dag träffar jag andra läkare också och alla är väl de bra på sitt sätt, men Mats är den som fick mig på fötter igen. Jag förstår att inte alla läkare har tid att sitta och prata länge med sina patienter, men det skulle behövas ibland. Sedan jag mötte Mats har jag fått bättre självförtroende. Jag vågar lita mer på vad människor säger. Jag har accepterat att vara kroniskt sjuk och att jag har påse på magen, värk och illamående. Men det viktigaste av allt är att jag lever och mår förhållandevis bra.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Nu vågar jag lita mer på vad människor säger. ANNIKA 41 ÅR HUDDINGE

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Kraften inom mig JENNY 26 ÅR LÄRARE TROLLHÄTTAN

EFTER EN VANLIG rutinkontroll på mödravårdscentralen när jag och min sambo väntade vårt första barn kunde barnmorskan konstatera att det inte fanns några fosterljud. Hon skickade oss direkt till förlossningen och vi fick träffa flera barnmorskor och läkare som alla konstaterade samma sak. Under den tiden som vi var kvar på förlossningen och även under månaderna som gått sedan dess har vi blivit mycket väl bemötta av personalen som arbetar där. Jag har fått all den uppbackning som jag har behövt för att klara av den situation som vi befunnit oss i. Alla vi har mött har hjälpt mig att växa som människa och att inse vilken kraft det bor inom mig. Deras tårar och kramar har visat mig att detta är något som berör alla och att det aldrig blir rutin, inte ens för dem som arbetar med det. Förlossningen var fin, även om vi visste att vårt barn inte längre levde. Personalen vände sig tydligt till både mig och min sambo när de talade, vilket kändes väldigt bra. Han lämnades inte utanför, utan var en viktig del i allt det svåra. Han fick stanna kvar hos mig hela tiden på förlossningen. Personalen var lika måna att vända sig till honom och frågade hur han mådde och vilka upplevelser och funderingar han hade, som de var att höra hur jag hade det. Den skillnad som händelsen har gjort är att både min sambo och jag insett att vi ska vara tacksamma för livet, för allt det fina och för all den kärlek som vi möter. Vi ska vara rädda om varandra. Ett fint och uppriktigt bemötande kan förändra och hjälpa så mycket.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Ge mig tid att hämta kraft ge mig dagar av leende och skratt. Jag behöver stunder av vila för att orka de dagar då allt känns tungt då tårarna rinner och jag bara vill stanna världen och kliva av. JENNY 26 ÅR TROLLHÄTTAN

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Vi ska klara det här HAZEL 80 ÅR PENSIONÄR STOCKHOLM

UNDER TRE ÅRS tid blev jag förfärligt illa bemött och behandlad av en hjärtläkare. Detta ledde till att när jag en dag upptäckte en knöl i mitt bröst och armhåla vågade jag inte söka hjälp. Jag vågade inte ta kontakt med en ny läkare och till den gamla kunde jag inte gå. Jag tänkte att det får gå som det går. Tiden gick, nästan 1,5 år och mina knölar växte, till slut kunde jag inte lyfta ena armen. En dag tog min hjärtmedicin slut och efter stor vånda kom jag iväg till en allmänläkare som gav mig nya recept på min hjärtmedicin. Jag kände genast att jag fick förtroende för honom och visade honom mina knölar. Han sände mig omedelbart till S:t Görans sjukhus och bröstmottagningen, där jag fick träffa en läkare som egentligen hade fullbokad väntelista, men han sa: ”Jag har mycket här idag, men detta får ta den tid det tar.” Redan samma dag sände han iväg mig på en hel del undersökningar; punktionslabb, röntgen, mammografi och ultraljud. När alla undersökningar var avklarade bad läkaren mig att hämta min man som satt och väntade i cafeterian. Han sa: ”Din man ska inte vara i cafeterian, han ska vara hos dig.” När jag sent på eftermiddagen skulle gå hem sa doktorn: ”Var inte rädd, vi ska klara det här.”Det sätt han sa det på och det sätt han bemötte mig på gjorde mig fullständigt lugn och trygg.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Det har gått flera år sen jag opererades. Jag har gått på halvårskontroller hos samma fina doktor på bröstmottagningen och jag har klarat mig utan metastaser. Min läkare har aldrig sagt ett fördömande ord till mig för att jag väntade med att söka hjälp. En gång i början frågade han mig varför jag hade väntat så länge med att söka hjälp. Jag svarade att jag inte ville tala om det och då nämnde han inte det mer. Istället satte han vänligt och effektivt igång att hjälpa mig. Varje gång jag ska på återbesök har jag gått till honom med lugn och tillförsikt. De ord han sa till mig vid första besöket glömmer jag aldrig. Jag är övertygad om att det bemötande man får då man blir sjuk och söker hjälp är av stor betydelse för tillfrisknandet.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Alla behöver bli sedda ELISABETH 60 ÅR BITR. VERKSAMHETSCHEF/CONTROLLER NORSBORG

I BÖRJAN PÅ 70-talet jobbade jag natt som mentalskötare. På min avdelning vårdades Kalle för schizofreni. Han var en mycket storvuxen man med halvlångt mörkt hår och skägg. Han kunde vara ganska våldsam, men var det aldrig mot mig, en 50 kg kvinna 27 år gammal. Kalle och jag pratade ganska mycket på kvällarna och en kväll berättade han att han först nu förstått att hallucinationer och att höra röster var en sjukdom. Han hade trott att alla människor hörde röster. Kalle blev utskriven och jag hade inte sett honom på nästan ett år när jag en dag mötte honom. Jag var på väg till mina svärföräldrar med våra två små barn i barnvagn och såg ett gäng A-lagare på en bänk i en gångtunnel. Min första tanke var att snabbt gå förbi, men just då såg jag att en av dem var Kalle. Jag stannade och hejade på honom och vi pratade en stund. Jag såg att han blev både förvånad och glad. Några månader senare var han intagen på min avdelning igen. Det första han sa när han såg mig var att han hade blivit så glad när jag stannade, såg och pratade med honom. Det värmde att se hur glad Kalle blev över att bli sedd. Det fick mig att inse hur viktigt det är för alla att bli sedda, även om situationen inte är till deras fördel just då. Det bär jag alltid med mig.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Får jag följa dig en bit på vägen? GUNNEL 60 ÅR MEDICINSKT ANSVARIG SJUKSKÖTERSKA ALVESTA

EN GAMMAL DAM i gruppboendet för personer med demenssjukdom vandrade oroligt fram och tillbaka i äldreboendets korridor. Hon bar på en pelargon som hon tagit från sitt fönster. En vårdare som mötte damen i korridoren frågade vart hon var på väg. ”Till kyrkogården”, svarade damen. ”Då följer jag med dig en bit på vägen”, svarade vårdaren och tog damen under armen. Vårdaren visste att damen när hon bodde i sitt ordinära boende hade haft för vana att besöka kyrkogården där hennes man ligger begravd. Vårdaren och damen vandrade fram och tillbaka en stund och samtalade om hennes man, vad paret gjorde tillsammans under hans livstid och om hur trevligt paret hade haft. Under tiden glömde damen bort att hon var på väg till kyrkogården. Hon blev lugn av att vårdaren bekräftade hennes längtan efter sin man och sitt behov av att besöka kyrkogården och ställde tillbaka blomman i fönstret där hon hade tagit den.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Är du ängeln? SHAHANDEH 53 ÅR LEG. SJUKSKÖTERSKA HOLMSUND

EN KVÄLL FÖR några år sen när jag kom till jobbet var avdelningen ganska stökig. Vi hade fått in några akuta patienter och kvällssystrarna sprang fram och tillbaka med medicinmuggar eller sprutor i händerna. Det var ingen nyhet utan egentligen en alldeles vanlig kväll på en medicinavdelning. Plötsligt hörde jag en svag röst som upprepade gånger frågade: ”Var är jag? Det är inte mitt hem.” Personalen svarade hastigt: ”Du är på sjukhus” och skyndade sig sedan iväg till någon annan patient. Den gamla damen var mycket orolig och upprepade hela tiden frågan: ”Var är jag?” Jag fick i min rapport veta att den gamla damen var blind och att hon kommit in på grund av att hon hade hjärtbesvär. Sedan sa kvällssyster att hon verkade vara dement, var väldigt förvirrad och ville varken äta eller dricka någonting. Jag och en undersköterska tog över avdelningen och kvällspersonalen gick hem, men den gamla damen var fortfarande orolig och upprepade sin fråga. Jag gick runt och tittade till alla patienter och kom sen åter till den gamla damen och försökte berätta var hon var och varför hon hade kommit till oss. Hon verkade ganska nöjd och lugnade sig en liten stund, men började sedan fråga igen och denna gång ännu mer oroligt. Jag bad min kollega att hålla ett öga på avdelningen och tog en kopp kaffe och en smörgås och gick och satte mig bredvid den gamla damen och höll henne i handen. Med lugn röst började jag berätta om hennes tillstånd och om vårt sjukhus.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Jag fortsatte berätta om mig själv, om avdelningen, om salen som hon låg på och lite kort om de andra patienterna som fanns i rummet och eftersom hon inte kunde se förklarade jag även var olika ljud från olika apparater kom ifrån. Den gamla damen lugnade sig och berättade om sig själv och verkade hur klar som helst. Hon åt sin smörgås och drack sitt kaffe och verkade nu mycket lugn. Jag lade ringklockan i hennes hand och sa att jag skulle gå och titta till de andra patienterna och hon fi ck ringa när hon behövde mig. Efter en halvtimme ringde hon. När jag gick in, tog hennes hand och frågade vad hon ville, kramade hon min hand och lade den på sitt hjärta och frågade: ”Är du ängeln?” och dog med ett leende på läpparna. Jag har jobbat ganska länge som sjuksköterska och har skött massor av patienter och aldrig betraktat mig som märkvärdig, men i den stunden och hos den gamla damen kände jag mig som en ängel. Händelsen lärde mig att det behövs så lite för att åstadkomma så mycket. Mer än tidigare tänker jag numera på små saker som inte verkar ha någon betydelse för behandlingen, men som ofta kan vara av stor betydelse och ibland livsviktig för patienterna. Numera skäms jag inte när jag sitter hos patienten och surrar en kvart om hans hund eller katt i stället för att städa medicinrummet.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

När livet var som svartast HELENA 35 ÅR FÖRSKOLELÄRARE/HANDLEDARE MATTIAS 29 ÅR FRITIDSLEDARE STOCKHOLM

ELISABETH KOM TILL oss på förlossningen morgonen efter det att vår son Mattis hade dött. Vi hade honom inne hos oss då. Hon kom in genom dörren, tittade på oss och sa hej, men gick sedan genast fram till Mattis och hälsade på honom. Och så berättade hon för oss vilken ovanlig och vacker kille vi fått. Därefter gick hon fram till oss och tog i hand och hälsade. Mitt i all vår sorg bekräftade Elisabeth oss som föräldrar och gratulerade oss till vår perfekte son, som tyvärr inte fick stanna. Elisabeth finns fortfarande hos oss på olika vis. Hon är en person som får mig att le och bli alldeles varm bara av att tänka på henne, detta trots att hon varit med oss när livet var som svartast.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Spegelintervju BRITTA & EWA

”Det är helt och hållet personalens förtjänst att jag kom tillbaka till livet.”

SPEGELINTERVJU

Här känner jag mig trygg och fri BRITTA PENSIONÄR HANINGE

BRITTA HAR ALLTID varit i farten, hon har rest mycket och trivts med livet. Men på äldre dagar kom krämporna och sjukdomarna och med det också ensamheten. På bara några år blev livet allt svårare att stå ut med och istället för att njuta av årstiderna och vännerna hamnade Britta i en nedåtgående spiral där sorg, smärta och saknad tog stor plats. Släkt och vänner fick ofta höra hur dåligt hon mådde. ”Ja, jag var inte rolig att ha att göra med, jag var alltid ledsen”, säger Britta och skakar på huvudet åt minnet. Hon tittar ned i sitt knä och säger att hon vet att hon under den perioden var väldigt jobbig. ”Jag ringde ofta till min systerdotter. Det var ett under att hon stod ut. Jag var aldrig glad, antingen grät jag eller så var jag arg och grälade.” I och med depressionen fick Brittas självförtroende en knäck och till slut fanns det dagar då hon inte ens vågade gå utanför dörren. ”Jag hade en oroskänsla inom mig som aldrig vilade. När jag upplevde att något var jobbigt knöt allt sig för mig. Det var som om jag hade en knut i bröstet som jag inte kunde styra över. Till slut vågade jag ingenting utan jag sa nej till allt.” När Britta fick problem med benen och balansen kom hon inte ut så mycket och lägenheten blev snabbt hennes fasta punkt i tillvaron. ”Jag trivdes verkligen i min trerummare, där hade jag alla mina saker omkring mig och där kände jag mig trygg.” När Britta på grund av sin sjukdom efter en tids sjukhusvistelse blev ombedd att tänka över möjligheten att sälja sin bostadsrätt och flytta till ett ålderdomshem blev hon inte glad.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU BRITTA & EWA

”Bara tanken på det var hemsk. Jag hade ett så vackert hem som jag inte ville lämna.” Men trots hennes protester verkade det till slut inte finnas någon annan utväg än att flytta. Och det var sannerligen ingen lycklig äldre dam som flyttade in på Tallkottens ålderdomshem den hösten. Britta berättar allvarligt om sin stora vånda över att hamna på ett hem. ”För mig innebar flytten från lägenheten till ålderdomshemmet detsamma som att dö. Jag gav bort alla mina saker och ställde in mig på att livet var slut.” Personalen på Tallkottens ålderdomshem möttes av en kvinna som hade givit upp. Ingenting spelade längre någon roll. Men mitt i allt det mörka fanns det trots allt ljuspunkter. Sakta fick personalen kontakt med Britta. Och sakta började Britta kännaatt hennes livslust kom tillbaka. ”Det är helt och hållet personalens förtjänst att jag kom tillbaka till livet”, säger Britta allvarligt. Undersköterskan Ewa är en av de många som såg till att livet vände. Britta berättar om de viktiga stunderna då Ewa och hon suttit och pratat. Stunder då hon fått fast mark under fötterna. ”Jag märkte att jag blev lugn när vi satt och pratade. Ewa är alltid glad och engagerad, hon delar med sig av sitt eget liv och det känns som om vi är gamla vänner. Dessutom vet jag att jag alltid kan anförtro mig åt henne och att det jag säger stannar där.” Den deprimerade Britta som flyttade in på Tallkottens ålderdomshem för nära nog fem år sedan finns inte längre.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU BRITTA & EWA

Istället bor här en livsbejakande solbränd kvinna i sina bästa år. Ja, den gamla strofen om en kvinna i sina bästa år passar verkligen in på Britta. ”En del av mina gamla vänner och anhöriga som kommit för att hälsa på mig har inte känt igen mig. Många har till och med spontant sagt att ’Det där är ju inte Britta’ ”, säger Britta och skrattar gott. För personalen på Tallkottens ålderdomshem är det mesta möjligt. Det fnns inget som man är för gammal för och om man vill något väldigt gärna så går det oftast att förverkliga. Som den gången då personalen av en händelse fick reda på att Britta under många år drömt om att skaffa sig hål i öronen. Då var det självklart att se till att den drömmen gick i uppfyllelse. Idag har hon ett par vackra gyllene örhängen på sig. Numera ger sig Britta gärna ut på egna äventyr. Hon tar sig sakta fram med hjälp av en rullator, balansen är inte vad den borde vara. ”Min kropp är gammal, men i själen är jag ung”, säger Britta och blinkar till med ena ögat och så berättar hon om den dagen då en ny stor affär öppnade med pompa och ståt strax intill ålderdomshemmet. Med rullatorn tog hon sig ned till den långa ringlande kön av människor som också ville passa på att premiärhandla. Personalen på Tallkotten visste vart Britta tagit vägen, men ju fler timmar som gick, desto oroligare blev de. Men så till slut kom hon. Med en jättenalle sittande på rullatorns ”bönpall”.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU BRITTA & EWA

Britta pekar på den bruna meterhöga nallen som nu sitter i en egen stol i rummets ena hörn. ”Åh, så flickorna skrattade när jag kom hem med nallen. Ewa tog fram kameran och fotograferade mig och nallen.” Det är tydligt att Britta trivs. ”Här känner jag mig trygg och fri. Om jag behöver hjälp så vet jag att den alltid finns nära.” Idag har Britta nära till skratt, hon är trygg och trivs med livet igen. Det är värt mycket – ja, för att inte säga allt.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Min kropp är gammal, men i själen är jag ung. BRITTA

SPEGELINTERVJU

Hur gammal du än blir, Känner du dig alltid ung inuti EWA 50 ÅR UNDERSKÖTERSKA HANINGE

I STORT SETT har Ewa arbetat med äldre sedan hon gick ut skolan. Visst har hon haft perioder då hon arbetat med annat, men hon har alltid kommit tillbaka till att arbeta med äldre människor. ”Mötet med de gamla är en inspirationskälla som aldrig tar slut, det ger mig så mycket”, säger Ewa bestämt. Hon arbetar som undersköterska på Tallkottens ålderdomshem och beskriver sin arbetsplats med glädje och engagemang. ”Min erfarenhet är att hur gammal du än blir känner du dig alltid ung inuti. Det gäller att ta vara på den känslan och att alltid behandla alla med respekt och värme.” I tider av åtstramning och alltmer minskade resurser finns det på Tallkottens ålderdomshem ändå tid för samtal och drömmar. För Ewa är sambandet mellan tid och trygghet självklart.”Jag ser vår arbetssituation som ett hjul som vi kan få att snurra framåt eller bakåt”, förklarar Ewa och fortsätter, ”om våra boende trivs och känner sig trygga snurrar hjulet framåt och då ringer de mindre och vi får mer tid för dem som behöver oss.” Här jobbar personalen mycket med att ”peppa” de boende att själva klara av saker och ting. ”Det stärker deras självförtroende och då mår de också mycket bättre och klarar av mer saker.” Idag har Ewa och hennes kollegor fått hjulet att snurra framåt i god takt. Men det har inte alltid varit så. Ewa hänvisar till att det var den tidigare enhetschefen på Tallkotten som fick personalen att jobba aktivt tillsammans med de boende.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU EWA & BRITTA

”Vår förra enhetschef, Linnéa, älskade verkligen de gamla och ville att de skulle ha det allra bästa. Hon fick många av oss att se vårt arbete på ett nytt sätt.” Ewa beskriver en situation där en efter en av personalen gick till chefen för att löneförhandla. En av hennes kollegor hade klagat på sin låga löneförhöjning och när hon sa detta till chefen fick hon till svar två frågor; enhetschefen frågade vad hon gjorde mer än själva grundarbetet och vad hon ville utveckla för att de gamla skulle få det bättre. Den dagen när Linnéa såg att kollegan satsade lite extra skulle det också visa sig i lönekuvertet. ”Min kollega hade inget svar den gången, men Linnéas frågor fick henne verkligen att tänka till. Min kollegas sätt att både se på sitt arbete och hur hon utförde det förändrades från och med den dagen. Redan dagen efter tog hon ett större ansvar för helheten och gav mycket mer av sig själv.” På Tallkottens ålderdomshem bor det åtta äldre människor. Åtta olika liv med stora erfarenheter, kunskap och drömmar som samsas under ett tak. Gemensamt för de boende är att de inte klarar av att bo hemma själva, men där slutar också liknelserna. Ewa kommer ihåg den dagen då hon för första gången mötte Britta. ”Hon såg gammal och trött ut, var deprimerad och hade ingen livslust. Jag minns att hon tittade på rummet vi erbjöd henne och sa utan någon större entusiasm ’Ja, jag får väl ta det’.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU EWA & BRITTA

Några veckor senare flyttade Britta in. ”Hon grät ofta och pratade om att slutet var nära. Jag fick möjlighet att ta mig tid att sitta ned ganska mycket med Britta i början och efter några veckor kändes det som om vi var mer som kamrater än personal och patient.” Ganska snart la Eva märke till att Britta började komma ut till avdelningens gemensamma utrymmen och ta kontakt. ”Vi öppnade oss för varandra och det har varit fantastiskt att få möjlighet att se den förändring som Britta gått igenom. Idag mår hon riktigt bra.” Ewa delar gärna med sig av de framgångsfaktorer som hon anser ha varit viktiga för att de boende på Tallkotten ska må bra. Att ha ”stora öron” för de boendes olika önskemål och drömmar samt att jobba aktivt med att inget är omöjligt är några viktiga komponenter. ”Bara en så enkel sak som att aldrig säga nej till en fråga gör att möjligheterna alltid kan finnas bakom nästa hörn”, förklarar Ewa. ”Även om vi i personalen planerat något så måste vi vara öppna för att göra saker och ting på ett annat sätt.” Personalen jobbar mycket med att ta reda på vilka intressen och erfarenheter som de boende har. ”De boende ska känna sig trygga och respekterade. Vi försöker ta reda på vad som driver dem, vad som kan få dem att blomma upp, vad de drömmer om och bygger mycket av vår verksamhet på det.” Ewa målar upp en bild där man på äldre dagar bara blir behandlad som en i mängden och att var dag på hemmet skulle vara den andra lik.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU EWA & BRITTA

Människor måste ha variation och olika saker att se fram emot. Om man inte har något att se fram emot så är det lätt att tappa sig själv och då dör man långsamt. Det är med detta i åtanke som personalen på Tallkotten alltid försöker att svara ja på de boendes önskemål. Det kan handla om att arrangera en liten fin trerätters middag för en av de boende och hans eller hennes släkt och vänner. Eller att ordna så att resan som han eller hon drömt om går i uppfyllelse. Men det kan också handla om till synes små saker, som att alltid se till at det finns årstidens blommor i en vas. ”När man inte har möjlighet att vara utomhus så mycket får vi se till att årstiderna kommer inomhus”, säger Ewa. Ibland kan man se äldre som sitter och slumrar vid ett bord på ett vårdhem, men det lär du inte se om du kommer på besök till Tallkotten. Nej, här får inga äldre sitta och slumra vid bordet och förklaringen är enkel. ”Om man är trött ska man ligga i en skön säng och inte sitta obekvämt i en stol”, säger Ewa bestämt. Ytterligare en sak som kan tyckas liten, men som kan få stor betydelse är möjligheten att varje dag välja vad man ska äta. ”Till lunch går vi runt och frågar vad de boende vill ha att äta. Vi har alltid två rätter att välja mellan.” Ewa återkommer till att man måste fråga sig själv hur man skulle vilja bo på äldre dagar eller hur man vill att ens nära och kära ska ha det.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU EWA & BRITTA

Nyckelord som att bli sedd och respekterad för den man är, att få känna att ens historia, intressen och bakgrund är betydelsefulla och att få möjlighet att leva ett variationsrikt och gott liv är viktiga faktorer för att må bra, enligt Ewa. ”De boende är egentligen våra kunder, de är ju de som ser till att vi får våra löner. De är värda all vår respekt”, säger Ewa enkelt. Men för att få hjulet att snurra framåt i bra fart räcker det inte med att ta hand om de boende på ett respektfullt sätt. Ewa påpekar också hur viktigt det är att ha en bra arbetsgrupp som trivs ihop och jobbar bra tillsammans. ”Vi jobbar mycket på att ha en bra känsla för varandra. Utan den skulle vi inte komma så långt.” Ewas glädje över att arbeta på Tallkottens ålderdomshem går inte att ta miste på. Och det är tydligt att Brittas förändring och nyvunna lust till livet är ytterligare en källa till glädje för personalen. Ewa minns väl den där dagen då Britta kom hem med nallen på rullatorn. Hon skrattar gott åt händelsen och beskriver situationen lite som en kycklingmamma där hon ivrigt vankade av och an medan timmarna gick och Britta inte syntes till. ”Ja, vi var allt lite oroliga när hon inte kom tillbaka så snabbt som vi hade tänkt oss. Men, åh vad härligt det var att se Britta när hon kom åter. Hon var glad som en lärka och med sin stora nalle placerad på bästa plats på rullatorn. Det är en helt annan Britta som bor här nu än när hon flyttade in till oss!”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Vi jobbar mycket med att ha en bra känsla för varandra. Utan den skulle vi inte komma så långt. EWA 50 ÅR HANINGE

kapitel 2

TRYGGHET

Skratt kan läka BRITTMARIA 50 ÅR UNDERSKÖTERSKA/MASSÖR VARBERG

JAG MÅSTE FÅ berätta om en man som fick mig att smälta en sommar när jag vikarierade som kommunsköterska. Han heter Elis, är nästan blind och är en pojke på 94 år. En underbar människa med fåror och rynkor i ansiktet som livet ristat dit. Sorger, bekymmer och glädjeämnen hade format denne man till den han var idag. När jag träffade honom bodde han kvar i sitt hem, han var änkeman sedan många år och med ett långt och hårt liv som fiskare bakom sig. En fantastiskt ödmjuk och humoristisk man med glimten i ögat. I mitt arbete ingick att åka hem till dem som behövde hjälp med medicin, sprutor eller omläggningar i hemmet. Elis hade problem med en tå som inte ville läka och min uppgift var att lägga om den onda tån och försöka få bort smärtan. Under veckorna som jag var där pratade och skrattade vi mycket, men vi pratade även om allvarliga saker.En vacker dag var tån bra och jag sa till Elis att jag nog inte behövde komma mer till honom, nu räckte det med hemtjänsten, som kom morgon och kväll med mat. Då tittade Elis illmarigt på mig och sa: ”Då får jag la upp å gå i natt och sparka i spisen så hårt jag kan, så tåa går sönder igen!” Och så sa han att det var inte bara en bra omläggning av hans tå som gjort att den läkt, utan han var övertygad om att mitt sällskap och alla goda skratt gjort att läkningen fungerat så bra. Gissa om det värmde och om jag kramade honom extra länge.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Bara genom att sitta nära ANITA 63 ÅR VÅRDARE JÄRFÄLLA

NÄR JAG SKULLE få besked om resultatet av den undersökning som jag gått igenom satte sig läkaren inte mittemot mig utan vid min sida. För mig innebar det att beskedet om att jag var tvungen att opereras var lättare att ta emot. Det gjorde starkt intryck på mig.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Änglamöten i vården MONICA 45 ÅR STUDERANDE ALINGSÅS

NÄR EFTERMIDDAGENS SOLSKEN började mattas av var det åter dags att bege sig till mottagningen på sjukhuset. Vi var några patienter som på nytt tog plats i det rymliga, punktupplysta väntrummet. Mitt namn var det första som ropades upp. Jag reste mig långsamt och visades in i ett fönsterlöst undersökningsrum med en pappersklädd brits vid ena väggen. Jag blev ombedd att slå mig ned på rummets enda stoppade stol. I det grottliknande rummet fanns läkaren, en blåklädd sjuksköterska och en civilklädd man jag aldrig sett förut. Mitt i min oro blev jag arg. Vem kan han vara? Journalist, han måste vara journalist hann jag tänka. Hur kunde de släppa in en journalist i rummet utan att först fråga mig om jag tillät det? Tänk om jag blev ombedd att ta av mig kläderna i undersökningsrummet? Då vill jag inte ha en främmande karl där. Jag fångade mannens blick och sa: ”Vill du vara snäll och lämna rummet!” Han såg först lite förbryllad ut, men log sedan vänligt och sa: ”Naturligtvis.” På väg ut ur rummet vände han sig lågmält till läkaren och sa tyst: ”Jag stannar utanför en liten stund.” Då, precis då, såg jag hans namnskylt och min ilska övergick till en molande oro. Han var kurator. Nu blev bara det faktum att han var där ett hot för mig, läget måste vara illa. Ordlöst vände jag min blick mot läkaren. Han såg djupt in i mina ögon och sa sedan: ”Vi vet inte exakt vad det är, men det ser illa ut på röntgen. Vi måste ta ytterligare vävnadsprover och eftersom du har långt att resa tänkte vi att det vore bra att göra det idag.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hans ord trängde långsamt in i mitt redan katastrofvarnade förstånd och spred sig sedan som en kärnexplosion i min själ. Förtvivlat slog jag ut med armarna som om en frälsarkrans skulle behövas för att jag skulle orka ta nästa andetag. Läkaren frågade om jag ville återkomma en annan dag. Jag skakade på huvudet, oförmögen att öppna munnen. Tiden stod stilla, jag vevade med armarna som en drunknande, mina skräckslagna ögon översvämmades av tårar. Blåklädda syster Ängel tog över och bad läkaren ta de andra patienterna först och sedan återkomma till mig. ”Jag orkar inte”, viskade jag. ”Hur ska jag göra det, jag har ju småbarn hemma?” Syster Ängel torkade tyst mitt upplösta ansikte. ”Alla behandlingar”, viskade jag tyst. ”Jag skulle inte orka gå igenom dem.” ”Ja”, sa syster Ängel vänligt, men myndigt, ”det skulle du göra och det kommer du att göra.” Under den kommande halvtimmen låg hon över mig, satt bredvid mig med armarna om min skakande kropp så att jag kunde samla ihop min splittrade själ. Med sitt mod att möta min smärta fogade hon bit för bit ihop min söndertrasade själ. När läkaren återkom förmådde jag lägga mig på britsen för de kompletterande provtagningarna. Jag kved när läkaren stack in bedövning sprutorna och syster Ängel, som satt vid min huvudgärd torkade min rinnande mascara med sina tröjärmar. ”Aj”, sa jag när läkaren återigen stack. Läkaren frågade om det gjorde ont. ”Ja”, svarade jag, ”i själen.” ”Monica”, sa syster Ängel, ”du har fött barn eller hur?” Ja, det måste jag ju tillstå att jag gjort. ”Då klarar du det här också”, sa hon bestämt.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Läkaren tog många vävnadsprover och syster Ängel höll kärleksfullt ned mig mot britsen som en mor håller sitt rädda lilla barn. När proverna var tagna hörde jag som i ett avlägset eko läkaren säga något om tre veckor. När han gått torkade syster Ängel försiktigt bort blodet, plåstrade om och hjälpte mig på med kläderna igen. Jag vände mig till henne och frågade: ”Hur ska jag kunna åka hem och berätta det här för min familj?” Hon hade inget svar att ge, för det finns inget svar att ge på den frågan. När jag, omkring halv sex på kvällen, orkade lämna undersökningsrummet låg mottagningen utanför öde. Bara syster Ängel och jag var kvar. Hon gav mig en folder på vilken det stod skrivet namn och telefonnummer till mottagningen och den personal jag mött under dagen. Syster Ängel försökte övertala mig att ta en taxi hem, men jag hade bara i huvudet att jag måste ha bilen med mig hem. Mottagningens ytterdörr var låst så Syster Ängel fick låsa upp för att släppa ut mig. I min väska låg det två chokladbitar. Den ena stoppade jag i mig, den andra påtvingade jag syster Ängel vars trötta ansikte också signalerade behov av extra energi för att orka hem. Sedan vacklade jag genom sjukhuset och ut till min bil i sjukhusets parkeringshus. Fullständigt tom i hjärnan satte jag i ett gammalt kassettband med Elvis Presley och körde långsamt över skogarna hem till man och barn. Det kändes som att befinna sig i ett vakum.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Väl hemma tog jag fram foldern jag fått. Tankspritt vände jag sidorna och framsidan lyste plötsligt emot mig med glödskrift som nådde ända in i hjärnans yttersta vindlingar. Det stod: Till dig som precis fått besked om att du fått bröstcancer. Med ett ryck startade tåget med mig som ofrivillig passagerare. Det blev mitt livs tuffaste resa.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Det blev mitt livs tuffaste resa. MONIKA 45 ÅR ALINGSÅS

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

De såg mig som jag var KARIN 34 ÅR STUDERANDE GNESTA

I TIO ÅRS tid åkte jag in och ut från sjukhuset – alltid med väldigt mycket mediciner med mig hem. Men en dag fick jag chans att komma till en liten avdelning och där brydde sig personalen om mig, de såg mig som jag var och jag fick hjälp. Tillsammans med mig gjorde personalen en vårdplan som även nära anhöriga och mina nära vänner var inblandade i. Jag fick träffa en väldigt bra läkare och vårdpersonal. Personalen hjälpte mig att bygga upp ett nätverk. Idag har jag fortfarande kontakt med avdelningen. Jag har ett ganska stort nätverk som ger mig stöd, jag går på lite olika kurser och håller på att ta körkort.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Han låste upp mig INGEMAR 57 ÅR SOCIALARBETARE LINDOME

EN SJUKSKÖTERSKA I rummet reste sig från sin stol, hon gick fram och stängde av respiratorn. Det helt ofattbara hade hänt. Maria var död! Det hade bara gått fem timmar sedan jag med en läkares hjälp överhuvud taget hade börjat inse vad som höll på att hända. I rummet på Östra sjukhuset i Göteborg fanns Marias två äldsta döttrar, deras pappa, hans fru, Marias syster och jag, hennes man, och personal. Vi satt tysta, lågmälda snyftningar hördes. Vi erbjöds ett rum strax intill medan Maria skulle befrias från alla slangar och nålar. Vi reste oss och gick mot dörren. Jag var fortfarande sammanhållen. Då kom en ung, manlig läkare fram, ställde sig framför mig och kramade om mig. Han låste upp mig. Jag började gråta. Just detta ögonblick och denna handling har jag återkommit till många gånger i minnet under min sorgprocess. Den löste min kramp och öppnade alla fördämningar. Jag kände en stor våg av värme. Det är nu sex år sedan den dagen, men jag genomlever händelsen på nytt varje gång jag berättar den. Min fru, Maria, blev 47 år och hon dog i bröstcancer.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Han kom åter från döden BO 83 ÅR PENSIONERAD LÄKARE GISLAVED

JAG ARBETADE SOM ung, nybliven ansvarig läkare på Gislaveds sjukstuga som fungerade som ett litet sjukhus. Sedan en vecka vårdades på sjukstugan en medelålders man med en svår hjärtinfarkt. Medicinkliniken vid Värnamo lasarett hade konsulterats och ansåg inte att man hade något mer att erbjuda utöver den vård han redan fick. Plötsligt dog mannen och efter några minuter infann jag mig. Han hade ingen andning eller hjärtverksamhet och var således kliniskt död. Vid denna tid i mitten av 50-talet, kände man inte till upplivningsförsök, typ mun-mot-mun-andning, yttre hjärtkompression eller defi brillatorbehandling. Hustrun stod vid mannens sida och grät. Jag vände mig mot henne för att beklaga sorgen och samtidigt lade jag min öppna hand på mannens bröst. Då hände det. Jag kände hjärtat hoppa till ett par gånger och därefter slog det jämnt och lugnt. Mannen vaknade så småningom och trodde att han sovit. Han levde ytterligare tre år innan han dog akut under en promenad. För mig som läkare innebar denna händelse något av en livskris. Jag kunde inte riktigt komma ifrån att jag på något sätt, genom handpåläggning, bokstavligt talat hade väckt mannen till liv. Jag hade utfört ett ”underverk” och förstod inte hur. Idag vet jag bättre. Genom att bulta på bröstkorgen kan man någon gång få igång ett hjärta som stannat och min hand hade tydligen fungerat på samma sätt.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Tre viktiga dagar BARBRO 53 ÅR KVALITETSUTVECKLARE HAMMARÖ

ETT MÖTE SOM hade en avgörande betydelse för mig var mötet med en sjuksköterska som arbetade på intensiven när min mor hade fått en hjärtinfarkt. Han tittade mig rakt in i ögonen och frågade om jag förstod hur illa situationen var. Det var en mycket klok människa. Jag fick chans att inte slarva bort de tre dygn som mamma hade kvar. Jag var beredd att lyssna på vad hon ville säga och jag försökte inte med nonsensbortförklaringar om att hon nog skulle skutta upp ur sängen snart och vara hur frisk som helst. Vi fick en mycket bra avslutning tillsammans. Tack du, goda medmänniska som öppnade mina ögon.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

En betydelsefull kram MARGARETA 65 ÅR PENSIONÄR LULEÅ

EN MYCKET PROPER och trevlig liten dam runt 80 år skulle skrivas ut från sjukhuset. Innan hemresan bad hon mig göra ett litet ärende på Apoteket och när jag kom tillbaka sa hon spontant: ”Tänk om jag fick krama doktor Arne Hassler innan jag åker.” Några minuter senare steg doktorn in i rummet och jag viskade i hans öra att det fanns någon i rummet som väldigt gärna ville ge honom en kram. ”Inte omöjligt”, svarade doktorn och gick fram till den gamla damen och gav henne en kram. Gissa om hon blev glad, ögonen tindrade. Jag påmindes om hur viktigt det är att våga visa värme och närhet ibland. Tänk så lite som kan behövas för att göra människor glada.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

En lisa för själen WILLEMO 47 ÅR LEG. SJUKSKÖTERSKA VÄXJÖ

JAG BRUKAR VIKARIERA som cyklande distriktssköterska några veckor varje sommar. Det är ett nyttigt, stimulerande och lärorikt avbrott från mina förtroendeuppdrag inom kommun och landsting. De senaste tre åren har jag besökt en dam, vi kan kalla henne ”Greta”. En gång i veckan ska hennes medicindosett delas och det är mitt uppdrag som tar ca 10 minuter. Vid mitt första besök såg jag att det låg en kristen tidning på Gretas köksbord och jag noterade också att det satt fl era tavlor med bibelord och sångverser i lägenheten. När jag var klar med dosetten frågade jag om Greta ville att jag skulle sjunga en sång och hon blev jätteglad. Greta förklarade för mig att hon hade förlorat sångrösten för några år sedan i samband med sina astmabesvär. Sången hade alltid varit hennes stora glädje och tröst. Nu tittade hon nyfi ket på mig och undrade om hon verkligen kunde önska vilken sång som helst och jag sa:”Testa mig”. Greta tog fram sångboken och slog upp en sång och jag sjöng den. Tårarna kom i hennes ögon och hon frågade om jag kom tillbaka om en vecka. ”Ja”, sa jag, ”tänk ut två nya sånger så ska jag sjunga dem för dig.” Så fortsatte vi under fyra veckor den sommaren. Mina besök hos Greta varade ungefär femton minuter. Varje gång delade jag hennes medicin och sjöng två sånger. Vid den tredje sommarens sista dosettbesök fick Greta besök av några släktingar samtidigt som jag kom.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Jag lade märke till att Greta inte visste i vilken ände hon skulle börja, men så sa hon till släktingarna att de fick vänta i vardagsrummet för ”sköterskan har viktiga saker att gå vidare till”. Men då tyckte jag att de gott kunde sitta med i köket när jag delade medicin och sjöng. ”Va, ska du sjunga?”, sa mannen som kommit på besök. Greta förklarade att ”det gör denna sköterskan alltid när hon är här” och så tog Greta stolt fram sommarens sista önskesång och jag sjöng alla sju verserna. Då tittade mannen på mig. Hela hans ansikte strålade och han sa med stadig blick. ”Du har ju fattat det här! Du har förstått att den medicin du delar i dosetten hjälper Greta att må bra i kroppen, medan din sång hjälper henne att må bra i själen. Tänk om alla förstod att kroppen och själen hänger ihop.” Mannens ord värmde i mitt hjärta och styrkte mig i min uppfattning om att människor är olika och har olika behov. I mina möten med människor kommer jag att fortsätta försöka finna ut ”...och vem är du som jag ska hjälpa idag? ... och på vilket sätt hjälper jag dig bäst?”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

En utflykt som gav mer AGNETA 56 ÅR UNDERSKÖTERSKA STRÄNGNÄS

JAG ARBETAR INOM demensvården, ett arbete som många gånger är ganska påfrestande, men också väldigt stimulerande. I vår dagverksamhet finns en dam, som i yngre dagar bott i närheten av där jag nu bor, långt ute på landet. Vi pratar mycket om människorna som bott och bor i vår by, människor som den gamla damen känner sen ungdomen. Detta hade jag ”nystat” upp i tidigare samtal. Så en dag blev det bestämt att vår verksamhet skulle göra en heldagsutflykt hem till mig på landet. Den gamla damen fick åka med mig och på väg mot byn tog jag av vid en gård där jag visste att damen hade bekanta. Där på gården stod bonden och naturligtvis fick hon stanna och prata med honom. Det blev ett kärt möte för dem båda. Efter mötet tyckte båda två att den andra blivit väldigt gammal. Härligt! Därefter for vi hem till mig för att äta medhavd lunch. När vi satt i trädgården sa damen att hennes föräldrar är begravda på kyrkogården en mil bort, men att det var väldigt länge sedan hon besökte graven. Jag sa att vi kan åka vägen förbi kyrkogården när vi åker hem. ”Men jag har inga blommor”, sa hon. ”Titta dig runt i min trädgård, där finns blommor du kan plocka”, sa jag. Sagt och gjort. Vi plockade blommor och for till kyrkogården. Väl framme gick hon trots sitt svåra demenshandikapp direkt fram till sina föräldrars grav. När hon stod vid graven rann tårarna, både på henne och mig. Det var otroligt starkt.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hon sa att det hade varit en fantastisk dag, men plötsligt lade hon pannan i veck och sa: ”För vem ska jag berätta detta?” Ja, det är en fråga man kan ställa sig när man är gammal. Då finns inte många av ens vänner kvar. Varje gång jag är på kyrkogården tänker jag på den gamla damen. Tänk att jag fick vara med om att ge henne en så fin dag. Den dagen hade jag kunnat arbeta gratis för den gav så mycket i mitt hjärta. Och den gamla damen kunde berätta för mig om människor som bott i mina hemtrakter tidigare. Livet är ett givande och tagande.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

När hon stod vid graven rann tårarna, både på henne och mig. Det var otroligt starkt. AGNETA 56 ÅR STRÄNGNÄS

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Spegelintervju CARINA & MONICA

”Efter olyckan var mycket i mitt liv kaos och då har det varit otroligt skönt att veta att när jag inte orkar ta tag i saker och ting så ordnar Monica det.”

SPEGELINTERVJU

Såklart du klarar det! CARINA 46 ÅR UNDERSKÖTERSKA/LIVSKONSTNÄR SÖDERTÄLJE

EN TRAFIKOLYCKA I Tyskland trasade i stort sett sönder allt i Carina. Bara mjälten klarade sig hel ur den svåra trafikolyckan. 37 operationer och 3,5 månad efter olyckan fick Carina ta ambulansflyget till Huddinge sjukhus. Då var hon inte mycket mer än ett paket. Hon fick både mat och medicin genom en slang i näsan. Varje timme skulle hon vändas och smörjas för att inte få liggsår. Just då var det få som trodde att Carina skulle komma åter till ett vanligt vardagsliv. Lyckan var stor för varje framsteg hon gjorde, som den dagen då hon kunde äta passerad mat eller klarade av att vända sig själv i sängen. Personalen på Huddinge sjukhus fanns alltid där som stöd. ”För mig var det viktigt att personalen aldrig gav upp utan gav mig den tid jag behövde för att lyckas. De kämpade dag som natt med mig. Jag såg i deras ögon att de trodde på mig, de trodde att jag skulle klara det, det gav mig kraft att orka.” Vid en snabb blick kan man inte ana vad Carina gått igenom. Hon går till synes utan problem och det är enbart om man verkligen lyssnar ordentligt som man kan höra att hon ibland får leta efter orden. Carina bestämde sig tidigt för att kämpa och hela tiden försöka se det positiva i tillvaron. ”Den första bilden jag tog efter olyckan var av ett levande ljus på ett bord. När bilden framkallades var allt svart omkring det starka ljuset”, säger Carina och visar bilden som kommit att betyda så mycket för henne. ”För mig symboliserar ljuset den starka energi vi bär på. Det går alltid att hitta ett ljus även om det ser väldigt mörkt ut. Någonstans innerst

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU CARINA & MONICA

inne i mig fanns viljan och kraften att ta mig tillbaka till livet.” När man suttit ned med Carina förstår man att hon verkligen lever som hon lär. Inget är omöjligt, det tar möjligen bara lite längre tid. Men trots att Carina hela tiden försöker se glädjen och allt det positiva livet har att ge finns det sorger som är svårare än andra att bära på. I samband med olyckan fick Carina en hjärnskada som bland annat innebar att hon förlorade många minnen från förr. Minnen från olika händelser, arbetsplatser och möten med människor. Det är som ett tomt blad som ingen har skrivit något på. Vissa saker minns Carina, men mycket är helt eller delvis borta. ”Ibland kommer delar av minnen tillbaka, men när och om de kommer tillbaka är inget jag kan styra över.” För Carina, som ser frisk och kry ut och som så gärna skulle vilja vara som alla andra, kan en promenad på stan och ett möte med en gammal arbetskamrat riva upp stora sår. ”Många kan inte förstå att jag inte minns och försöker i all välmening berätta om olika händelser, men ofta känner jag inte till det som de talar om.” Det är mycket som hon varit tvungen att lära om och lära sig på nytt. Små saker som många av oss tar för givet i vardagen kan ge Carina riktiga lyckokickar. Ett av hennes stora intressen är att måla tavlor och i familjens villa hänger det många vackra tavlor med hennes signatur. ”Häromdagen när jag höll på att måla spillde jag färg på mig och när jag tittade ned

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU CARINA & MONICA

såg jag att det var grön färg. Då fick jag en härlig lyckokänsla över att jag faktiskt visste att färgen var grön.” Än i dag kan Carina inte namnet på alla färgerna, så upptäckten av den gröna färgen är ett framsteg väl värt att känna glädje över. När man som Carina varit med om en svår olycka vänds ens liv upp och ned. ”Jag har förlorat så mycket som var självklart för mig förut. Ena stunden kan jag känna mig som fem år och i nästa känner jag mig som 112.” Många vardagliga saker hänger på en skör tråd och stödet från människor i ens närhet blir då extra viktigt. Carina berättar om tiden på Huddinge sjukhus och rehabiliteringen, om hur viktigt det varit för henne att hela tiden möta samma personal. Personal som känner till henne och är insatta i hennes sjukdomshistoria. ”Jag är så innerligt tacksam för det stöd och det bemötande jag och min familj fått av all vårdpersonal, allt ifrån hemtjänst och färdtjänst till all personal på Huddinge sjukhus. De har varit fantastiska!” Det är många som skött om Carina och som hon är tacksam för att hon har mött under den svåra tiden. Monica, som arbetar som kurator på Huddinge sjukhus, är en av dem som kommit att bli extra betydelsefull för Carinas tillfrisknande. ”Sedan jag kom hem till Sverige har min kurator, Monica, funnits vid min sida hela tiden och aldrig lämnat mig i sticket. Efter olyckan var mycket i mitt liv kaos och då har det varit otroligt skönt att veta att när

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU CARINA & MONICA

jag inte orkar ta tag i saker och ting så ordnar Monica det.” Tack vare att Monica känner Carina och hennes sjukdomshistoria från grunden kan Carina känna sig extra trygg. ”Jag behöver inte säga så mycket till Monica, hon vet vad jag behöver och hur jag mår. Monica har hela tiden drivit på och frågat mig hur jag vill gå vidare för att bli bättre. Dessutom har hon sett till att jag har fått rätt sorts hjälp.” Olyckan har för alltid satt djupa spår i hela Carinas familjs liv. Maken Lasse och barnen Mie och Micke är glada när de ser hur mycket bättre Carina blir dag för dag. För Carina gäller det att ta vara på här och nu. ”Jag är tacksam över varje dag och njuter av det lilla, att kunna känna doften av liljekonvaljer eller att vara med mina barn. Det finns så mycket att vara lycklig för.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Jag behöver inte säga så mycket till Monica, hon vet vad jag behöver och hur jag mår. CARINA 46 ÅR SÖDERTÄLJE

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU

Det bor en enorm kraft inom oss MONICA 57 ÅR KURATOR BOTKYRKA

PÅ HUDDINGE SJUKHUS arbetar Monica och hennes kollegor i Rehabiliteringsklinikens öppenvårdsteam för att hjälpa människor att komma åter till ett normalt vardagsliv efter att ha ådragit sig en hjärnskada. Monica beskriver hennes och teamets arbete genom att säga att deras uppgift är att ge patienten möjlighet att skapa förutsättningar för ett bra liv. ”Man skulle kunna säga att vi jobbar för att göra oss obehövda.” Frågor som Monica och hennes kollegor behöver få svar på för att kunna göra ett bra jobb är vad skadan innebär för patienten, hur livet har förändrats, vad de anser är svårt och vad de känner att de behöver ha hjälp med. Samtidigt som Monica arbetar med att lära känna och skapa en förståelse för patienten gäller det att förmedla hopp inför framtiden. ”Många som kommer till oss upplever livet som ett enda stort kaos och då är det viktigt att kunna förmedla att det blir bättre. Hur det än är så blir det ofta så”, säger Monica. Det är vanligt att en hjärnskada innebär mycket sorg och förluster över saker och ting som man inte längre förmår eller klarar av att göra. ”Man måste få tid att sörja att man inte längre orkar eller kan göra allt man vill. Vissa sorger kommer man alltid att få leva med och de kan vara svåra att hantera.” När man blivit skadad är det lätt att man som patient fokuserar på det som är svårt eller det man anser att man missar på grund av sin skada.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MONICA & CARINA

Men Monicas erfarenhet är att det ofta är något helt annat än det man tror som patienterna upplever som det svåraste med att bli sjuk eller handikappad. Som personal gäller det att lyssna aktivt. ”Det viktigaste för mig är att ta reda på hur patienten upplever och känner inför den situation de hamnat i. Mötet mellan mig som kurator och patienten måste hela tiden vara en dialog där patienten känner att samtalet med mig är meningsfullt” Varje patient måste känna sig sedd och respekterad för den han eller hon är. ”Jag jobbar mycket med att få en förståelse för min patient och hela hans eller hennes livssituation. Ofta innebär det att jag får lyssna till deras förtvivlan och försöka förmedla hopp.” När man varit med om en olycka som förändrar ens liv så radikalt som en hjärnskada kan göra är det viktigt att både familj och vänner får möjlighet att vara med och stödja den som blivit skadad. ”Nätverket runtomkring kan vara det som avgör om man har möjlighet att komma tillbaka eller inte. Ibland kan resurserna som behövs för att få ett bra liv finnas hos patienten, men de kan också finnas hos någon närstående.” För att lyckas behöver anhöriga och närstående mycket information om hur hjärnskadan påverkar den drabbade. Kunskap om skadan och dess effekter ger en ökad förståelse för varför patienten reagerar på ett visst sätt. Det är av den anledningen som öppenvårdsteamet arbetar mycket med att informera och stödja nätverket av personer runt patienten. Det gör man bland annat genom att ordna möten där an-

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MONICA & CARINA

höriga och närstående får möjlighet att träffas, diskutera och ta del av information om hur sjukdomen påverkar patienten. En hjärnskada ställer ofta helt andra krav på ens vänner och släktingar än tidigare. ”Man får en helt annan relation och många orkar inte med den förändringen. När olyckan är framme och kaos återstår, när livet ter sig osäkert, vänner förändras och kanske inte orkar med den förändring som inträffat är det desto viktigare att det finns personer som man alltid kan lita på.” Monica talar mycket om vikten av att verkligen stå för det man säger. ”Jag vet att många av mina patienter känner sig oroliga och otrygga, vilket innebär att det är desto viktigare att jag kan förmedla så mycket trygghet som möjligt. Har jag till exempel sagt att jag ska göra något så gör jag det.” Trygghet är också att skapa ett förtroende för rehabiliteringsteamet, att veta att teamet besitter den professionella kunskap som krävs och att de arbetar för att förstå och möta de behov som finns hos patient och närstående. Monica beskriver Carina med värme och engagemang. Hon är imponerad av Carinas sätt att hantera den svåra situation hon många gånger lever i. ”Carina är en av de patienter jag följt ända sedan hon kom till oss. Hon har en särskild plats i mitt hjärta, både för att jag lärt känna henne och hennes familj, men också för att hon är den hon är.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MONICA & CARINA

Carina är verkligen beundransvärd, att mitt i all kaos kunna stå upprätt är stort”, säger Monica med eftertryck och berättar att hon upplever att Carina kunnat vända sorg till glädje mycket tack vare sin positiva attityd och att hon tagit sin humor till hjälp. ”Carinas viljestyrka och personlighet är också stora resurser för henne. Jag tror att Carina slår huvudet på spiken när hon säger att många i ens närhet inte klarar av att hantera den förändring som många av våra patienter tvingas att gå igenom. Det ställs helt nya krav på dig som vän eller anhörig eftersom den person man känt ofta är varaktigt förändrad.” Monica berättar att de som lider av en hjärnskada ofta har ett dolt handikapp som man inte pratar så mycket om. Det är mycket vanligt att känna en stark trötthet, som väsentligt påverkar livet. Problem med minne, koncentration och simultanförmåga förekommer också ofta. För att klara av vardagen måste man planera på ett helt annat sätt än tidigare. Att Carina tycker att Monica och öppenvårdsteamet varit en viktig länk i hennes tillfrisknande tar Monica emot med glädje. ”Jag är glad att ha varit bryggan när det skakar. Det är det som är vårt jobb, att vara något att hålla sig i på vägen tillbaka till livet.” Arbetet med hjärnskadade har givit Monica mycket även på det personliga planet. Varje dag påminns hon om att man aldrig vet något om framtiden och det gäller att leva här och nu.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MONICA & CARINA

”Idag har jag ett annat medvetande och tänker ofta på att ta vara på dem som är omkring mig. Jag har lärt mig mycket av mina patienter och fått möjlighet att möta fantastiska människor. Jag vet vilken enorm kraft som bor inom oss.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Carina är verkligen beundransvärd. Att kunna stå upprätt mitt i all kaos är stort. MONICA 57 ÅR BOTKYRKA

kapitel 3

RESPEKT

Till glädje för många JACK 57 ÅR ÖGONLÄKARE TVING

FÖR FLERA ÅR sedan fick vi in en äldre kvinna på den ögonklinik där jag då arbetade. Kvinnan skulle opereras för grå starr, men tyvärr var omständigheterna inte de bästa. Hon var svårt sjuk i lungcancer och bedömdes inte ha lång tid kvar i livet. Diskussionerna om hur rimligt det var att placera resurser på en patient med så kort ”nyttotid” var passionerade. Ekonomi, prioriteringar, nytta och empati fick en ordentlig duvning innan vi till slut beslutade att vi skulle försöka hjälpa henne. Med syrgas och extrapersonal fraktades hon från lungkliniken till ögonoperationssalen där ingreppet företogs med lyckat resultat. Dagen efter var hela hennes släkt närvarande när bandaget togs bort. Hon försågs med den tidens otympliga engångs-starrglasögon och liggande i sängen med syrgasgrimma såg hon sig omkring. Hon hade inte sett sina barn på länge och det var första gången hon såg sitt ”nyaste” barnbarn. Utan ett ord sträckte hon fram armarna efter det lilla knytet, tryckte det mot sig medan tårarna rann ned för kinderna, inte bara på henne och hennes nära och kära utan också på alla oss inom professionen som stod runt sängen. Stämningen var obeskrivlig. Vi kände oss som en stor samhörande flock. Sakta och utan ord, ingen kunde tala för gråten som ströp oss, lämnade vi scenen åt familjen. Vi var alla lyckliga. På natten dog hon. Om jag skulle ta fram en operation som jag tvivelsutan skulle kalla meningsfull blir det denna.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hoppets låga INGRID 31 ÅR ADMINISTRATÖR ÖVERKALIX

DAGEN FÖRE JULAFTON 2002 fick vi beskedet att vår dotter som heter Josefin, 6 år, hade ALL, akut lymfatisk leukemi. Som för alla andra föräldrar som får ett sådant besked kom det som ett slag i ansiktet. För oss var cancer och då speciellt leukemi förknippat med döden. Men det var innan vi visste att det finns olika sorter av leukemi och dess behandling. Eftersom en liten flicka i vår kommun året innan hade gått bort i leukemi var den sjukdomen för oss starkt förknippad med döden. Denna flickas bortgång berörde mig väldigt starkt även om vi inte då kände eller umgicks med hennes föräldrar. Numera pratar jag då och då med mamman och hon har varit och är ett stort stöd för mig. Just denna flicka satt som fastetsad i mitt huvud hela tiden. Josefin skulle dö nu, det hade ju den andra lilla flickan gjort. Sådana tankar blir man ju inte glad av, tvärtom. Något som fick mig att tänka annorlunda var när jag mötte en underbar sjuksköterska som också kände till den lilla flicka som gick bort året innan. Hon sa något till mig som gjort att jag tänker att Josefin ska klara av det här. Hon sa: ”Om du tar ett långt snöre och knyter Josefin i ena ändan och ’den lilla flickan’ i den andra – så stor skillnad är det på deras sjukdom.” Dessa ord tände hoppets låga inom mig och det är det jag tänker på när jag är på ”depphumör”. För mig blev det ett betydelsefullt möte.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Bara en kan sticka mig ANONYM KVINNA 39 ÅR LÄRARE VÄSTERÅS

JAG HAR HAFT diabetes sedan 1997 och alltid avskytt att gå till läkare, särskilt att ta sprutor och blodprov. Sedan jag var barn har jag fått skäll av olika personer inom sjukvården för att jag är så svårstucken. Bara för att jag är nervös krymper blodådrorna och drar sig ned i armbågen. Många sköterskor klarar inte detta utan blir irriterade. Inte ens på medicinklinikens laboratorium klarade de av mig utan de fick sticka flera gånger och det gör ont. Men så kom någon smart människa i min närhet på att jag kunde gå till Kemiska laboratoriet på Centrallasarettet i Västerås för där är de proffs. Jag fick träffa en underbar sköterska som heter Monica och hon tog bort min nervositet på en gång genom att skoja med mig. ”Jag har jobbat med det här i 40 år och det går inte att lura mig. Slappna av bara så fixar vi det här”, sa hon. Och det gjorde hon. Hon stack mig genast, utan att provsticka som om jag var en potatis som inte var färdigkokt. Sedan dess ringer jag alltid dit och kollar om hon är på plats och så får jag en remiss av familjeläkaren och går dit för provtagning. Monica är en legend inom sjukvården i Västerås. Hennes arbetskamrater säger att hon har röntgenfingrar och jag kan bara säga att det verkar stämma.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Dagboken gav mig tiden åter GUNNAR 74 ÅR PENSIONÄR ÖSTERSUND

EFTER EN STOR operation för några år sedan var jag under mer än en månad bara vid medvetande till och från, för det mesta var jag medvetslös. Hela den perioden skrev personalen på intensivvårdsavdelningen i Östersund en dagbok om mig. Över 22 personer – allt från läkare till sjuksköterskor och undersköterskor skrev några rader om vad som hände mig varje dag. Jag fick ligga länge på sjukhuset och var så dålig att jag inte brydde mig speciellt mycket om dagboken. Men när jag under fyra månader hamnade på rehabiliteringsavdelningen gick min fru och jag igenom dagboken. Vilken otrolig gåva det var att läsa hur många som skött om mig och brytt sig om mig medan jag var medvetslös. Det står inga konstiga eller latinska ord i dagboken utan mer vardagsnära saker; om jag suttit uppe i sängen några minuter, om jag fått hjälp med andningen eller vem som kommit på besök den dagen. Idag tar jag ofta fram dagboken och läser i den. För mig har den blivit ovärderlig och ett fint minne från en tid som jag inte har några egna minnen av.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Gå en mil i mina skor ELISABET 60 ÅR LEG. SJUKSKÖTERSKA HABO

JAG ARBETADE SOM distriktssköterska på en mindre ort och till mitt distrikt hörde några små byar omkring tätorten. En dag fick jag i uppdrag att besöka en 80-årig kvinna som bodde ensam i en enslig stuga. Stugan var grå, omålad och helt utan bekvämligheter. Kvinnan tog inte emot någon hemhjälp och hade ingen möjlighet till dusch eller bad. Nu ville man att jag skulle försöka att övertala henne att ta emot hjälp och antingen flytta till ålderdomshemmet på centralorten eller åtminstone åka dit och bada var 14:e dag. En solig höstdag packade jag min distriktssköterskeväska med lite saker som eventuellt kunde behövas och begav mig till byn där kvinnan bodde. Jag hade fått en vägbeskrivning som stämde väl. När jag passerat byn var det en liten avtagsväg till höger uppför en relativt brant backe. Jag körde bilen så långt det gick, sedan fick jag promenera några hundra meter på en liten stig. Jag såg den lilla stugan skymta mellan träden och på stigen mötte kvinnan mig. Jag måste säga att jag först blev rädd. Det var verkligen en liten krokig tant med bruna kläder och schalett på huvudet. Dessutom hade hon en stor knotig påk som hon stödde sig på. För mitt inre såg jag häxan i ”Hans och Greta-sagan”. Hjärtat for upp lite i halsen, men jag behärskade mig, hälsade vänligt och berättade vem jag var. När hon fick höra att jag var distriktssköterska och inte kom från socialen fanns kontakten där direkt. Hon log med hela ansiktet och den skrämmande bilden var borta.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hon bjöd in mig. På väggarna fanns det några omålade köksskåp och några små bänkar var uppsatta. Allting var masonitbrunt. Kvinnan satte sig på sin lilla bädd, den minsta bäddsoffa för en vuxen person som jag någonsin sett. Jag satt på en grå trästol och mellan oss hade vi ett litet bord. I vedspisen brann brasan och det var varmt. Jag fick en mycket god kontakt med henne, och denna kvinna som bodde där mitt i obygden, i vad vi tycker misär, hade levt ett helt annat liv. Besöket tog en lång stund. Jag fick följa en ung kvinna som arbetade på stora fartyg. Hon hade varit nästan överallt i världen och sett det mesta. Hon hade varit ute på båtar under andra världskriget och varit med om oerhörda strapatser. Hon blev förälskad, gifte sig och fick barn. Nu var hon änka sedan många år. Den ena sonen var död och den andra bodde på annan ort. Hon talade mycket bildat och fint. Nu var hon inte alls skräckinjagande längre, jag såg i hennes ögon och de var klara och uttrycksfulla. Hur gick det då med mitt ärende? Efter en stund frågade jag om hon ville kolla blodtrycket och det ville hon gärna. Det låg bra och till synes hade hon inga sjukdomar. Efter detta första besök, ringde hon mig till mottagningen ibland och undrade om jag ville kolla blodtrycket. Vi höll kontakten och jag besökte henne någon gång i månaden. Efter en tid fick hemtjänsten också komma till henne två gånger i veckan.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

De hjälpte henne då med inköp och ärenden, såg till att det fanns mat hemma. Efter ytterligare en tid började hon åka till ålderdomshemmet för att bada, först en gång i månaden och sedan varannan vecka. På detta vis höll det på under några års tid. Hon fick igen alltmer kontakt med omvärlden, men på sina villkor. Hon fick leva på det sätt hon önskade, men fick ändå hjälp och tillsyn i sitt dagliga liv. Till slut blev hon alltmer medtagen kroppsligt och kunde inte bo kvar i stugan utan fick vara en tid på ålderdomshemmet där hon tagit sina bad och redan kände en del personer. Den dagen hon flyttade dit för gott hade hon redan fått många kontakter där och övergången blev inte så svår.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Nu var hon inte alls så skräckinjagande längre, jag såg i hennes ögon och de var klara och uttrycksfulla. ELISABET 60 ÅR HABO

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Att bry sig om en kollega CECILIA 48 ÅR DISTRIKTSSKÖTERSKA HÖRBY

SOM DISTRIKTSSKÖTERSKA HADE jag fått i uppdrag att hjälpa Elsa med medicineringen. Hon hade en psykiatrisk diagnos och behövde hjälp att få en fulldelad dosett varje vecka för att kunna fungera i eget boende och sköta sig själv. När jag på tredje veckan knackade på för att lämna den fulla dosetten i utbyte mot den tomma, gläntade Elsa bara på dörren och bad mig gå därifrån eftersom hon ”hade slutat med tabletterna”. Hon var mycket bestämd och vägrade ta emot medicinen. Hon gjorde klart att hon inte ville ha mer med mig att göra. Jag kunde inte göra mycket annat än att informera hennes läkare. När jag ringde honom och berättade att Elsa vägrade ta sin medicin var hans första fråga hur jag mådde och hur jag upplevde att hon inte ville släppa in mig och följa den ordination hon fått. Jag blev helt förstummad av hans fråga: ”Hur jag mådde?” Det värmde alldeles oerhört att han brydde sig om mig. Samtidigt gick det upp för mig att det ju egentligen är förskräckligt att man ska bli så förvånad över att någon bryr sig. Jag tänker fortfarande på detta efter flera år. Det blev aldrig att jag tackade honom då, men jag kände att jag måste berätta för honom hur mycket jag uppskattade det. När jag väl kom mig för att ringa upp, hade han tyvärr slutat, så det blev aldrig sagt. Många av oss är nog lite dåliga på att visa arbetskamrater och kollegor uppskattning och stöd. Allt bara rullar på och var och en sköter sitt. Men den här händelsen väckte mig. Det är så lite som behövs för att göra någon glad. Jag lever inte alltid upp till det, men jag försöker.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hennes lugna ögon MARIA 46 ÅR OMRÅDESCHEF HELSINGBORG

JAG HADE ALDRIG brytt mig om att vara särskilt rädd om mig själv, utan givit järnet i allt jag gjort, rökt ganska mycket och inte brytt mig om att motionera. Jag hade precis fyllt 44 år, var gift och hade två tonårsbarn, en hund och ett bra jobb. Men så en dag i januari 2002 förändrades allt. Jag hade inte haft en sjukskrivningsdag de senaste 10 åren när jag plötsligt fick två hjärtinfarkter, lungödem och blev by-pass opererad på sjukhuset i Lund. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. När jag åkte hemifrån i ambulans efter den andra hjärtinfarkten och lungödem trodde jag att jag aldrig mer skulle komma hem. När allt ändå till slut gick väl var jag säker på att jag skulle dö i samband med operationen. Jag rullades in i förberedelserummet inför operationen, drogad av mediciner – men fullkomligt livrädd. Det var massor med grönklädda människor runt om mig, vänliga och effektiva. En sköterska tog tag i min hand och såg mig rakt i ögonen och log varmt mot mig. Den känslan jag fick går inte att beskriva med ord. Jag kommer aldrig att glömma henne. Sen minns jag inget förrän jag vaknade upp många timmar senare. Jag mådde bra när jag vaknade, för jag vaknade i samma trygga sinnesstämning jag somnat i. Tänk vad en sådan, egentligen bagatellartad, sak kan betyda. Något som vem som helst kan göra, hur lätt som helst. Jag är givetvis tacksam mot dem som opererade mig och alla som hjälpte till att rädda mitt liv, men det är sköterskan jag för alltid kommer att minnas med stor värme och tacksamhet. I dag är jag ”frisk” och jobbar för fullt igen. Tar det lite lugnare, röker inte och rör mig mer.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Rätt människor på rätt plats MIKAEL 53 ÅR POLITIKER LUND

DEN DAGEN DET hände fyllde jag år. Vi bor på landet några mil utanför Lund och båda mina barn var hemma, sonen på 23 och dottern på 19 år. Vi åt oxfilé provencale och drack ett gott rödvin – kort sagt – vi hade en härlig kväll. Dottern, Hannah, var lite ”pipig i rören” eftersom hon dagen innan hade cyklat till jobbet och glömt att ta sin medicin mot sitt ansträngningsrelaterade astmaliknande problem. Vid halv nio fick Hannah allt mer ”pip i rören” och en mer och mer otäck hosta. Jag kom ut i hallen och såg Hannah stående lutad mot sin mor. Mellan rosslingarna sa hon: ”Pappa – jag orkar inte andas längre.” Jag kastade mig på telefonen och ringde sjukvårdsupplysningen, kom fram efter fyra signaler. Efter ett ytterligt kort och snabbt samtal blev jag uppmanad att omedelbart ringa 112. Jag kontrollerade vilken ”kartruta” som vi bor i och ringde 112, ett snabbt effektivt samtal, vilka härliga proffs. Sen direkt ned i allén för att möta ambulansen. Jag har aldrig sett så underbara blåblixtrande lyktor som då. Det hade inte gått lång tid sedan jag ringt, kanske tio minuter. Hemma på gårdsplanen skedde allt i en rasande takt. Akutsyrran gjorde allt han skulle och vi var snabbt redo att åka in till akuten i Lund. Det blev en snabb transport och ett effektivt mottagande, hela tiden var rätt människa på rätt plats, en otroligt kunnig, förstående och inte minst informativ personal.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Efter att ha fått all den hjälp som var möjlig var det efter några timmar dags för oss att åka hem igen. Nu med näven full av recept, tider för återbesök och en dotter som kunde andas igen. Dagen därpå var det dags igen, varje gång Hannah hostade fick hon ordentliga smärtor. Så vi körde in till akuten. Denna gång tog det åtta timmar, men det gjorde ingenting att vi fick vänta. Det fanns andra som behövde vård före oss och det var säkert någon som kvällen innan fått vänta extra länge på grund av oss. Via röntgen fick vi reda på att Hannah kvällen innan hostat hål på en lunga. Det låter dramatiskt, men den oerhört kunniga personalen kunde snabbt ”plocka ned oss på jorden igen” – det var inte så farligt. Den bästa födelsedagspresenten för mig var att alla dessa människor fanns där för vår skull när vi var som mest hjälplösa och verkligen behövde deras hjälp.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Flaskan innhöll lut OLLE 59 ÅR ADM. CHEF VÄRMDÖ

FÖR NÅGRA ÅR sen höll jag en dag i november på att hjälpa min son att flytta mellan två lägenheter i Stockholm. Jag drack läsk ur en medhavd CocaColaflaska. Rätt som det var blev det fel, flaskan jag trodde var min innehöll ett mycket starkt lutbaserat rengöringsmedel. Jag fick inte i mig så mycket, men det brann till rejält i halsen. Vi ringde genast sjukvårdsupplysningen och fick rådet att dricka mycket mjölk. Om mjölken kom upp igen, vilket den med kraft gjorde, skulle jag omgående uppsöka ett sjukhus. Väl på Södersjukhuset kunde man snabbt konstatera att jag hade fått allvarliga frätskador. En läkare fanns hela tiden vid min sida, Tulikka Tovatt. Hon kom och tog nya små blodprover och det med en alltmer bekymrad min. Efter en stund meddelades att jag skulle transporteras med ambulans till Huddinge sjukhus, efter ytterligare en stund fick jag veta att jag skulle få med mig narkosläkare och sköterska. Nu började jag inse att det var allvarligt, men allt jag kände var bara en viss matthet. Slutligen meddelades att jag skulle sövas på Södersjukhuset och transporteras i nedsövt skick. Under hela denna process vakade Tulikka över mig, hennes bekymrade ögonspråk och omvårdnad blev för mig ett mycket starkt möte. I hast blev jag nedsövd och vaknade till min förvåning upp på intensiven på Huddinge sjukhus omgiven av barn och anhöriga ett och ett halvt dygn senare.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Det första jag hade på näthinnan var fortfarande Tulikka med sina bekymrade bruna ögon. Senare fick jag veta att jag varit mycket nära att helt förlora andningen, därav hetsen med nedsövningen. Jag fick också reda på att om jag väntat en halvtimme till med att åka in hade det sannolikt varit helt ”god natt”. Jag fick stanna för vård i några veckor, full med slangar och släpptes därefter ut men fick äta uteslutande ”slangmat” genom näsan under en månad. Någon dag efter att jag blivit utskriven for jag till Södersjukhuset med en blomma åt Tulikka. Hennes lugn och omvårdnad hade gjort starkt intryck på mig, samtidigt som en viss ödmjukhet och tacksamhetskänsla över att fortfarande vara i livet för alltid kommer att sitta kvar. Jag repade mig så småningom och återvände till normalt liv utan bestående men. Mötet med Tulikka kommer jag att bära med mig länge.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Jag kan fråga vad som helst MARY 61 ÅR KOKERSKA VILHELMINA

DET TOG 14 år innan jag fick min diagnos, Kollagen kolit, 1993, och då blev jag så glad att jag inte frågade om den gick att bota eller om man kunde dö. Det viktigaste var att få en diagnos efter alla år med diarréer och smärtor. Kort tid efter fick jag Sjögrens syndrom, en följdsjukdom till Kollagen kolit. Under alla dessa år har jag gått till många läkare och varit med om många saker. En läkare skickade hem mig att köpa hälsofil, jag har aldrig varit så sjuk som då. Jag upplevde att alla trodde det var psykiskt, en läkare hälsade inte ens på mig när jag kom in. Jag provade alla läkare som kom till vår kommun. Ja, jag skulle kunna berätta många historier... När jag väl hade fått min diagnos var samma läkare otroligt vänliga, men då var det redan för sent. Min favoritläkare heter Lars Almersson och han arbetar på Lycksele lasarett. Han är otrolig, han har alltid tid för sina patienter och frågar jämt om det är någonting man vill ha svar på. Hos Lars kan man alltid ställa de mest dumma frågor och få svar. Han är aldrig stressad och jag har ofta funderat på hur han kan vara så underbar.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Alla behandlades lika AGNETA 62 ÅR POLITIKER OSKARSTRÖM

EN VÄN TILL mig hamnade på sjukhus för något år sedan. Han är rom och kom som flykting från forna Jugoslavien. Han var drygt 50 år när han en dag fick en kraftig hjärtinfarkt och hamnade på Länssjukhuset i Halmstad. När han kom hem igen frågade jag hur det varit på sjukhuset. Min vän var väldigt lycklig över den fina vården och då särskilt över det goda omhändertagandet. Han sa: ”Vet du, de behandlade mig lika bra som de behandlade de andra.” Han hade dåliga erfarenheter av att vara rom och att inte bli diskriminerad var en fantastisk upplevelse för honom.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Liten pojke gav lärdom för livet INGEGERD 60 ÅR LEG. SJUKSKÖTERSKA/PROJEKTLEDARE GÖTEBORG

ÅRET VAR 1974. Den lille pojken var i fyra–fem årsåldern och låg på barnsjukhuset i Göteborg. Jag var sjuksköterskeeleven som hade fått som pedagogisk uppgift att följa med pojken till undersökningen. Inför undersökningen skulle han få en intravenös nål i sin arm och jag hade noga förberett mig hur jag skulle informera, ledsaga och trösta den lille. Allt enligt aktuella läroböcker. Men så fort vi kommit ned i undersökningsrummet smet pojken in bakom en dörr och förskansade sig där. Tyst och avvisande motstod han alla mina argument. ”Först får du en salva på armen som ska göra att det nästan inte känns någonting alls”, sa jag och fortsatte: ”med den lilla, lilla nålen känns det bara som ett litet, litet stick, som av en mygga, ja nästan mindre. Sen är alltihop över och du får en liten present, en liten fin geting, som medalj nästan. Kom fram här så ska du får titta.” Jag upprepade mina argument, flera gånger, varje gång lite olika. Milt och övertygande tyckte jag att jag tydligt och ärligt försökte förbereda honom. Jag möttes av en intensiv tystnad. Han kom inte fram. Efter cirka tjugo minuter tittade till slut en liten linlugg fram bakom dörren. Med fast blick tittade han rakt på mig och så sa han: ”Det är faktiskt inte du som bestämmer hur ont det gör!” Denna lilla mening, trotsigt sagda av den lille kloke pojken var en av de viktigaste lärdomar jag fick med mig från min utbildning.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Ofta, ofta under min tid som yrkesverksam, ja också i privatlivet har jag haft anledning att släppa fram bilden av den lille pojken och låta honom aktualisera lärdomen både när det gäller en annan persons upplevelser och farhågor: ”Det är inte du som bestämmer.” Tyvärr fick jag aldrig chans att tacka honom, alltför lång tid har gått sedan dess. Men han finns levande inom mig. Och jag tror att han också lärde mig att bli en bättre människa.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Några viktiga timmar i mitt liv ANNELI 36 ÅR UNDERSKÖTERSKA/RIKSDAGSLEDAMOT RÄTTVIK

JAG JOBBADE UNDER några år på en av infektionsavdelningarna vid Danderyds sjukhus. Vi var ett mycket härligt gäng som arbetade på ett strålande sätt tillsammans. Vår avdelningsföreståndare, Kurt, var en mycket speciell man som hade en stor lyhördhet och visdom. Detta var i början av den svåra sjukdomen hiv och aids. Då visste ingen riktigt hur sjukdomen smittade och det fanns inte många behandlingsmetoder. På min avdelning hade vi några patienter med sjukdomen och en av dem kallar jag här ”Magnus”. Magnus var homosexuell och mycket illa däran, han hade hiv som hade brutit ut i aids. Han hade gått igenom mycket i sitt liv och sedan han talat om för sin omgivning att han älskade män hade det blivit en stor förändring i livet för honom. Hans familj klarade inte av att hantera hans sexuella läggning och tog avstånd ifrån honom. Även många av hans vänner lämnade honom efter att han berättat om sin kärlek och när det blev känt att han fått hiv blev rädslan ännu större att träffa honom. Rädslan för det okända och rädslan för att smittas. Han kände sig ibland mycket ensam på sitt rum och naturligtvis satt vi i personalen ofta hos honom. Magnus stora kärlek kom på besök så ofta han kunde. Det gnistrade i deras ögon när de såg på varandra, det fanns stor värme och kärlek mellan dem. För mig som då var 18 år snurrade mycket tankar och känslor omkring, speciellt när det gällde den homosexuella kärleken.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

100

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hur kunde män älska män? En dag sa Magnus till mig med den vänliga ton han hade: ”Anneli, sätt dig ned en stund så vi får talas vid. Jag ser att du behöver det.” Vi pratade i någon timme om livet i stort och om kärlek och homosexualitet. Det blev ett samtal med mycket skratt och tårar. Han talade om sin rädsla för döden, men också om att han var nöjd med att han, i slutet av sitt liv, följt sitt hjärta och inte spelat någon person som andra ville att han skulle vara. Det blev några av de viktigaste timmarna i mitt liv. Ett samtal där jag fick bolla tankar om livet och vikten av att följa sitt hjärta. Det kan vara obekvämt för vissa i din omgivning, familjen och vännerna. Men när du ska leva med dig själv hela livet gäller det att kunna se dig i spegeln och stå för den du är och vad du gör. Alla behöver vi kärlek i våra liv och vem vi känner denna kärlek till, man eller kvinna, det är upp till var och en. När samtalet började lida mot sitt slut tog jag Magnus hand och vi kramade varandra och jag tackade honom för en underbar stund och för hans öppenhet. Magnus slutade sina dagar någon månad efter. Det smärtar fortfarande att en sådan underbar människa fick lämna detta liv. Men en sak är säker, Magnus hade följt sitt hjärta i livet och ångrade inget. Han hade levt det liv han ville och han hade fått uppleva det som var viktigast av allt, kärleken. ”Kärleken är det enda som blir större när man slösar med den” RICHARDA HUCH

BETYDELSEFULLA MÖTEN

101

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Se mig! LISBETH 60 ÅR LEG. SJUKSKÖTERSKA SANDVIKEN

UNDER MINA ÅR i sjukvården har jag varit med om många möten som satt sina spår. Den här historien utspelade sig under mina första år inom sjukvården och jag har aldrig kunnat glömma det. Under en utbildning till undersköterska praktiserade jag på ett sjukhem i staden. Det var ett trivsamt ställe att arbeta på, bra chefer och trevliga arbetskamrater. Här bodde Erik som var 78 år, ganska kortväxt och trind om magen. Han var svårt cancersjuk, hans dagar var räknade och det fanns inte något mer att göra för honom. God omvårdnad var det som gällde. Trots sin situation var Erik ändå den som uppmuntrade de andra patienterna på avdelningen. Han hjälpte till med det han kunde, pratade och tröstade. Ute i korridoren fanns ett piano. Där satt Erik ofta och spelade sin favoritmelodi ”Aftonklockor”. Både medpatienter och personal lyssnade gärna till hans pianospel. En dag skulle det bli rond som vanligt. På den tiden var det ganska många personalkategorier som gick runt. Överläkare, underläkare, sjuksköterskor och undersköterskor med flera. Så kom vi in på salen där Erik låg. Det var en stor sal med sex personer. Läkarna började vid första sängen och talade med mannen som låg där. Sen hoppade man över Erik eftersom ingen ändring var på gång. Jag tittade på Erik och såg att det leende som han haft i sitt ansikte då vi kom in genom dörren var försvunnet.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

102

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Han hade känt förväntan, men fick uppleva besvikelse då han såg hur läkarna med följe stannade vid alla de andra sängarna. Där frågade de och antecknade ivrigt. Så gick alla ut och dörren slog igen. När ronden var klar en stund senare gick jag in i salen igen och fann Erik som låg och grät. Tyst för att inte höras. Jag frågade varför han var ledsen: ”Jo”, sa han ”det var så många här inne, men det var ingen som frågade hur jag mådde.” De orden har följt mig genom livet och jag glömmer aldrig mitt möte med Erik. Bara någon vecka senare avled han. Avdelningen blev aldrig mer vad den varit för mig under den tid jag var kvar på praktiken. I ena hörnet stod ett piano som ingen spelade på. Det blev tyst och tomt utan Erik.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

103

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Mitt i det svåra fanns ett ljus BRITT-MARIE 53 ÅR SKRIBENT SIGTUNA

NÄR MIN PAPPA insåg att han var på väg att dö tog han direkt upp det med sin läkare. Han bemöttes med stor respekt och respons. Hans inre organ började ge upp i samband med lungemfysemet, medan hans huvud var helt intakt. Pappa bad att få sluta med alla 16 medicinerna på en enda gång. Läkaren på ”Löwets” geriatriska avdelning hade lärt känna min pappas sätt att fungera – rakt på sak, intelligent med humor, men också med en stor dödsångest. Läkaren visste precis hur han skulle bemöta detta så att pappa skulle bli så nöjd som möjligt. Till exempel fick han äta precis hur han ville, ett kilo apelsiner kunde vara enda födan en dag. Efter att pappa slutade med all medicin utom kortisonet tog det bara tre veckor innan läkaren hastigt kallade på min mamma och oss tre syskon. Läkaren berättade för oss hur det skulle fungera under slutskedet. Nu var det bara smärtstillande som gällde och vi var välkomna att stanna hela tiden, mat skulle vi få på plats. Vidare berättade läkaren att det sista som lämnar en människa före döden är hörseln. ”Så tänk på vad ni pratar om i rummet, umgås och diskutera i den glada ton ni brukar, det skapar lugn och trygghet och gå aldrig ut alla samtidigt från rummet”, sa han bland annat. När vi ville koppla bort droppet, som ändå knappt droppade och pappa var djupt medvetslös, fick vi på nytt ha ett samtal med läkaren. Min pappas död blev så fin den kan bli på sjukhus med hela familjen omkring sig och en mycket stödjande och diskret sjukhuspersonal.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

104

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Efter att pappa dragit sitt sista andetag och blivit iordninggjord var vi kvar i flera timmar. Ett nödvändigt långsamt första avsked. Jag kan beskriva varje minut av detta skeende från det att vi kallades till ”Löwet” till vi åkte hem kl. 05.00 på morgonen två och ett halvt dygn senare, och det var ändå över nio år sedan. Trots den oundvikliga, och i mina ögon alltför tidiga döden, blev pappas sista tid på ”Löwet” ändå ett slags ljust minne.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

105

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Min pappas död blev så fin den kan bli på sjukhus med hela familjen omkring sig och en mycket stödjande och diskret sjukhuspersonal. BRITT-MARIE 53 ÅR SIGTUNA

BETYDELSEFULLA MÖTEN

106

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Spegelintervju JAKOB & ERIK

”Det värsta med att bli mobbad är att man går runt och försöker förstå varför?”

SPEGELINTERVJU

Det kändes som han hade all tid i världen JAKOB 12 ÅR STUDENT

HAN HADE ONT i magen, varje dag i skolan var en ny dag av psykisk terror. Mobbarna i Jakobs nya klass hade snabbt utsett honom till sin hackkyckling. Nej, de slog honom aldrig, en knuff här eller där möjligen, men inga knytnävar. Mobbarna var mer sofistikerade än så. De använde ord och kroppsspråk för att få honom ur balans och tog varje chans de hade att trycka ned honom och göra honom ledsen. Så snart Jakob fick ordet i klassen märktes det tydligt att han egentligen inte skulle få ta något utrymme. Med suckar, rullande ögon och ett tydligt kroppsspråk visade mobbarna att han inte var välkommen. På rasterna fick han inte vara med och leka. Den första tiden i den nya klassen blev en mardröm för en liten 10-årig kille som bara önskade en enda sak; att få vara en bland alla andra och ha vänner att leka med. Föräldrarna hade tidigt sina misstankar om att något var fel, men till att börja med fanns inget att ta på. Men ju längre tiden gick, desto tydligare blev signalerna. Jakobs föräldrar berättar om hur situationen hemma kom att bli allt mer besvärlig. ”Först förstod vi inte vad det handlade om. Vi ville ju inte tro att han var mobbad, men efter några veckor blev det allt svårare att få upp Jakob ur sängen om morgonen. Det var tydligt att han inte ville gå till skolan, frukosten tog evigheter eftersom han aldrig ville bli klar”, säger Jakobs pappa.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

108

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU JAKOB & ERIK

Jakob klagade på att han hade ont i magen och föräldrarna lade märke till att han både sov och åt dåligt. Dessutom blev han ofta arg utan någon större anledning. Men varken Jakob eller skolan berättade att något var fel. ”Han blev inte slagen fysiskt, utan det handlade om psykisk mobbning som ökade för varje vecka som gick”, berättar Jakobs mamma. Att Jakob verkligen var mobbad i skolan kom fram när en klasskamrat berättade om det för sina föräldrar. Föräldrarna ringde i sin tur till Jakobs föräldrar och plötsligt var bollen i rullning. Nu berättade äntligen Jakob själv att han var mobbad. Som så många andra som mobbas funderade han mycket på om det egentligen var hans fel att han mobbades. ”Det värsta med att bli mobbad är att man hela tiden går runt och försöker förstå varför de mobbar en”, förklarar han och berättar att allt hade börjat med att några av killarna i klassen retade honom och anmärkte på vad han sa. Till att börja med kunde det vara något litet, ett ord eller något annat som de hängde upp sig på och när mobbarna upptäckte att Jakob blev ledsen fick de ny energi och hittade på mer och nya sofistikerade sätt att reta honom. Nu började en lång resa för Jakob och hans föräldrar i syfte att se till att Jakob skulle få en trygg skoltid. Efter mängder med samtal med skolans personal och pröva-på-dagar i skolan tog Jakobs föräldrar sin pojke ur skolan. Det var det enkla beslutet, det svåra var att få gehör för sin pojkes situation. Föräldrarna var beroende av att få ett sjukintyg för att ha rätt att hålla sin son hemma från skolan.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

109

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU JAKOB & ERIK

”Skolsköterskan var den enda på skolan som lyssnade på mig. Hon hjälpte mig att bli sjukskriven och jag kände mig glad. Äntligen skulle jag få slippa de som mobbade mig”, berättar Jakob. Familjens egen läkare sjukskrev Jakob några veckor innan jullovet, men när vårterminen skulle börja krävdes ett nytt intyg. Denna gång ville skolan att intyget skulle skrivas av en läkare som de hade valt. Skolans personal var nämligen inte alls övertygad om att han var mobbad eller mådde dåligt. Jakob minns dagen då han gick tillsammans med sina föräldrar till läkarens mottagning. Det var på darrande ben och med orolig mage som Jakob och hans föräldrar steg in på läkarens rum. Hur skulle det gå, skulle den nya läkaren förstå? ”Det jag var mest rädd för var, att jag skulle behöva gå tillbaka till skolan”, säger Jakob och båda föräldrarna delade sonens farhågor. ”Vi var ganska laddade inför mötet och hade förberett oss på att få argumentera ordentligt för vår sak. För oss var det viktigt att läkaren tog Jakobs magproblem på allvar.” Men det tog inte många minuter innan de förstod att läkaren framför dem satte sin patient i första rummet. Direkt efter att Erik hälsat dem välkomna sa han att det var viktigt för honom att de visste att Jakob inte skulle behöva gå tillbaka till skolan om han inte kände att han klarade av det eller ville det.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

110

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU JAKOB & ERIK

Och så vände han sig direkt till Jakob och sa att ingen ska behöva gå till skolan eller till en arbetsplats och vara mobbad. ”Det är bara du, som känner din mage och din kropp bäst. Det är bara du som kan avgöra hur du mår.” Med de orden startade Erik mötet. Nu kunde de slappna av. ”Det var så härligt att Erik redan i början av vårt samtal sa att han skulle sjukskriva Jakob”, berättar föräldrarna och tillägger att det bemötande de fick gjorde att de kunde slappna av från första stund. ”Dessutom blev vi imponerade av hur mycket läkaren visste om Jakob. Han hade verkligen satt sig in i hans situation. Han hade pratat med skolsköterskan, vår husläkare och personal på skolan.” Känslan som familjen fick var att Erik hade all tid i världen och att han visste vad det handlade om. ”Han kanske har varit med om något liknande själv”, säger Jakob och berättar att han kände sig trygg med Erik. ”Ja, Erik ingav förtroende och en känsla av närhet”, berättar mamman och tillägger att hon upplevde att Erik gav Jakob den tid han behövde för att känna sig trygg och lyssnad till. ”Erik förklarade för Jakob att vår kropp fungerar så att den blir sjuk om vi blir illa behandlade på det sätt som Jakob blivit av sina klasskamrater. Och han gjorde det så att Jakob förstod och kunde ta det till sig.” De hade ett långt och givande möte där Erik och Jakob pratade om hur det hade varit i skolan, hur han hade det idag och hur det var med hans mage. Någon timme senare gick familjen hem.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

111

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU JAKOB & ERIK

Nu hade de ett sjukintyg som gav dem rätt att hålla sin son hemma tills skolan kunde erbjuda honom en trygg miljö. Det tog lite längre tid än alla hade hoppats på. Jakob fick stanna hemma ytterligare några månader innan han fick möjlighet att börja en ny skola. En ny skola med många nya vänner. Så här något år efteråt och mitt i de svåra känslorna över att ha blivit utsatt och mobbad ser Jakob att han tagit sig ur situationen med en stärkt självkänsla och ett gott självförtroende. ”Jag hade ett bra stöd, vi pratade mycket om det hemma. Jag känner mig starkare som person än innan och jag har lärt mig att det är fel att retas. Om någon säger att man ska sluta retas så är det viktigt att man lyssnar”, slår han fast. Idag känner Jakob sig trygg. Den molande oroskänslan i magen finns inte där längre och han är ganska säker på varför en del känner att de måste börja mobba andra. ”Jag tror att de känner sig osäkra och behöver slå ned på någon annan för att känna sig säkrare själva.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

112

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU

Var alltid så rak och ärlig som möjligt ERIK 51 ÅR BARNLÄKARE

DET ÄR INTE för inte som läkaren på Lerums vårdcentral går under smeknamnet ”Långa Farbrorn”. Erik är nära nog två meter lång och han ler igenkännande åt familjens beskrivning av mötet. Han minns mötet med Jakob och hans familj väl. ”Jag kommer ihåg att jag var ganska rak och sa till honom att jag tyckte att han skulle byta skola. Varken barn eller vuxna ska behöva gå till skolan eller till en arbetsplats och vara mobbad”, säger Erik med eftertryck. I egenskap av barnläkare blir Erik ofta anlitad för att ”utreda” olika familjer och skolsituationer och han vet hur viktigt det är att känna sig lyssnad till. ”Jag försöker alltid hålla mig så nollställd som möjligt och lyssna utan att döma. Jag litar mycket på min egen intuition och försöker alltid skapa en trygg situation som gör att patienten vågar vara sig själv.” Erik har som målsättning att alltid vara väl förberedd till första mötet. ”Min erfarenhet är att om jag kan ta den tid som behövs för det första mötet sparar jag tid inför nästkommande möten. Allting går så mycket smidigare sen.” ”Men att ta tid innebär inte att det behöver ta tid”, säger Erik klurigt. Han förklarar att om han lyckas skapa en bra kontakt redan från början blir patienten, men också föräldrarna, mer sig själva och då kan de snabbare komma fram till vad som behöver göras. Men det räcker inte med att ta sig tid.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

113

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU ERIK & JAKOB

För Erik är det viktigt att skapa en kommunikation och närhet. ”Där rädslan kommer in, där går förnuftet ut och då blir det svårt att ha ett bra samtal”, säger han enkelt. Inför ett möte med en patient har Erik några viktiga regler som han alltid försöker hålla sig till. Att lyssna och att vara tydlig är två av dem, men Erik bjuder på flera som kan tyckas vara små detaljer, men ack, så viktiga för att skapa den rätta atmosfären. ”Ofta sitter patienten redan i ett undersökningsrum och då ser jag till att knacka på dörren innan jag stiger in. Det ger patienten möjlighet att förbereda sig på att jag kommer.” Väl inne i rummet frågar han efter sin patient. ”Jag säger alltid namnet på min patient. Det är en extra koll för mig själv att jag hamnat i rätt rum, men det ger också en möjlighet att skapa en direkt kontakt med barnet som jag ska undersöka.” Därefter tar han sin patient i hand. ”Att ta i hand innebär att vi kommer varandra nära. Min erfarenhet är att handslaget gör att min patient blir tryggare. Eftersom jag är barnläkare är det viktigt att jag först tar barnet i hand. Därefter hälsar jag på föräldrarna” Eftersom Erik arbetar med barn är han noga med att använda enkla ord och inte snurra in sig i så många bisatser. Men också var och hur man sitter kan spela stor roll. ”Det är viktigt att både patient och läkare hamnar på samma våglängd. Därför sätter jag mig aldrig rakt framför min patient utan sitter alltid lite vid sidan av. Då blir samtalet mer avslappnat.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

114

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU ERIK & JAKOB

Att man kan bli lite extra orolig om man är sjuk och behöver gå till doktorn kan nog många hålla med om. Med det i åtanke vet Erik att det är viktigt att upprepa ordinationen ett par gånger under samtalet. ”Det man hör första gången kanske inte alltid är det som fastnar”, säger Erik, väl medveten om hur vi människor fungerar om vi känner oss oroliga eller stressade. ”Att kunna avsluta ett möte på ett bra sätt är lika viktigt som att börja mötet rätt”, påpekar Erik. ”Jag frågar alltid om de har några frågor eller om det är något mer de funderar på. Därefter tar jag i hand för att markera att vi avslutar mötet.” Erik har arbetat som barnläkare sedan början av 80-talet och det är ett arbete som han stormtrivs med. Varje dag ger möjlighet att lära sig något nytt. ”Det är så spännande att jobba med människor, det finns inte en som är den andra lik. Det finns en mängd olika åkommor som tar sig olika uttryck hos olika människor. Jag lär mig något nytt varje dag.” En händelse som satt tydliga spår i Eriks sätt att ta hand om sina patienter inträffade när han i början av sin karriär gjorde praktik på en barnklinik. ”En natt föddes ett gravt missbildat barn. Jag hade jour och blev kallad till avdelningen för att undersöka den lille pojken. I mitt jobb ingick också att berätta för föräldrarna att deras barn var gravt missbildat och troligen inte skulle kunna överleva.” Barnet såg gravt missbildat ut i ansiktet, men även skelettet var helt deformerat.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

115

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU ERIK & JAKOB

”Jag var ordentligt skärrad och undrade hur i hela världen jag skulle kunna berätta den hemska sanningen för föräldrarna.” Ytterligare en läkare inkallades och denna gång var det en äldre läkare med stor erfarenhet. Han gjorde samma bedömning av barnet som Erik, tog resolut barnet i sin famn och gick med bestämda steg in till föräldrarna. Den äldre läkaren sa: ”Det här är ert barn, men tyvärr har barnet en grav missbildning och jag är inte säker på att det kommer att överleva.” ”Han sa precis som det var, neutralt men ändå inkännande. Den natten lärde jag mig att det bästa man kan göra är att alltid vara så rak och ärlig som möjligt. Jag lärde mig också att inte vara rädd för att våga säga till när det är något som jag inte kan och be om hjälp. Det har jag haft stor användning av i mitt yrkesliv.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

116

MÄNNISKOR SOM RECEPT

kapitel 4

HELHET BETYDELSEFULLA MÖTEN

117

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Lussekatter gör gott i själen HELENE 41 ÅR LEG. SJUKSKÖTERSKA SKULTUNA

ÅRET VAR 1988, jag arbetade inom hemtjänsten i staden där jag då bodde. Adventsljusstakarna lyste så fint i alla fönster. Vi som arbetade inom hemtjänsten samlades varje dag i en gemensam grupplokal där man lade upp en strategi för dagens arbete. Så gjorde vi även denna dag. På min ”lott” föll det att städa hemma hos en 85-årig kvinna. Det anvisades noga av gruppledaren vad jag hade för specifika arbetsuppgifter hos kvinnan och därefter styrde jag min cykel mot mitt mål. Eftersom kvinnans man hade avlidit för flera år sedan bodde hon ensam i sin villa. Redan från första stund kände jag att det var något som hon ville säga mig och ju mer tid vi tillbringade tillsammans denna dag, desto mer kände jag detta. Till slut tog hon mod till sig och frågade: ”Jag undrar om du kunde hjälpa mig att baka lussekatter, jag skulle så gärna vilja känna doften sprida sig i huset och nästan bli som förr när jag kunde baka själv. Jag vet ju att det inte är därför du är här, för att baka menar jag, men det skulle vara så gott. Jag har ju blivit så orkeslös att jag inte klarar alla moment i bakningen längre.” Efter en snabb blick på klockan konstaterade jag att vi faktiskt skulle hinna att både städa och baka och så fick det bli. Efter städningen satte lussekattsbakningen igång. Kvinnan var delaktig med det hon kunde och orkade och jag upplevde att detta skänkte henne en stor glädje och tillfredsställelse. Mitt under bakningen kom hennes matdistribution, som levererades av en vikarie från min egen hemtjänstgrupp.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

118

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Genast och inför den gamla kvinnan började hon tillrättavisa mig och undrade hur det kom sig att jag bakade och krävde en förklaring. När matbudet gått var kvinnan ångerfull och tyckte att hon hade åsamkat att jag ”fått ovett”. Jag försäkrade henne att det inte alls var så och vi fullföljde bakningen med gott resultat, halva köksbordet var fullt med varma, gyllenbruna och härligt doftande lussekatter. Kvinnan bjöd in mig och mina två barn på luciakaffe hemma hos henne privat några dagar senare. När den 13 december kom stod jag och mina barn, en pojke och en flicka, på kvinnans trappa. Mörkret hade hunnit falla när vi ringde på dörren och vi möttes av kvinnans döttrar som hon också hade bjudit. De var så tacksamma över lussebaket och berättade att deras mamma hade blivit så glad för det. Dagen till ära hade kvinnan tagit fram sitt finaste kaffeporslin och dukat med sin bästa vita linneduk, tänt ljus på bordet och saffransdoften kändes direkt när ytterdörren öppnades. Det blev en kväll i genuin gemenskap, en kväll som jag med jämna mellanrum tänker på. Vad har då denna upplevelse givit mig? Den har visat mig hur viktigt det är att vi inom vården är lyhörda och flexibla inför de människor vi möter. Ingen är den andra lik. Olika behov uppdagas, både uttalade och outtalade. Det är lika viktigt att vi bemöter alla utifrån just deras specifika situation och inte efter några givna ”mallar”.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

119

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Det blev vårt andra hem BRITTA 87 ÅR PENSIONÄR UPPLANDS VÄSBY

MIN MAKE OCH jag flyttade till Upplands Väsby i december 1984 som pensionärer. Vi drömde om några goda år trots att problemen med Alzheimers sjukdom skalade av mer och mer av min makes identitet. Redan 1986 tvingades vi ge upp och söka oss till Löwenströmska sjukhusets geriatriska avdelning, som kom att bli hans hem under sju års tid. Det kunde ha blivit en tröstlös upplevelse. Men det blev det inte, mycket tack vare översköterskan Birgitta Westerberg, som lyckades få alla i sin omgivning att agera som medmänniskor. Bara jag kom innanför dörren kändes den varma atmosfären och jag upplevde en varm, ljus gemenskap och hemkänsla. Jag minns med glädje alla fester som även jag fick delta i. På julen när gubbarna, fint uppklädda och med tomteluvor på hjässan, satt vid dukat bord med vita dukar och vackra jullöpare, faten fyllda med god och traditionell julmat, där inget saknades. Gran och ljus var tända och i bakgrunden kända och kära gamla julsånger. Birgitta hade vilja och förmåga att ordna det trivsamt för alla. Hon hade inrett ett särskilt rum som gick i blått och vitt genomgående; med vackert mönstrade gardiner och blommor i fönstren. Där dukades till kaffe med servisen ”Blå Blom”, och bjöds på hemgjorda tårtor och dopp till större födelsedagar, där även vi anhöriga var välkomna. För egen del kände jag mig alltid välkommen och tillhörande gänget. Vi var en hel familj.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

120

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Jag minns också bussfärden till Waldemarsudde där vi i gröngräset satt i rullstolar eller medtagna fällstolar och njöt av sill och potatis och annat gott. Syster Birgitta försvann, men kom strax tillbaka med famnen full av glasspinnar som hon delade ut till hela sällskapet. Eller den gången när en i personalen bjöd alla som orkade hem till sitt hus på landet och där trakterade gamlingarna hela dagen. Eller när ett av biträdena som jobbat på avdelningen i 18 år på eget bevåg ställde sig och gräddade våfflor till kaffet för att pigga upp hela avdelningen. Gissa om det blev uppskattat. Jag var där praktiskt taget varenda dag under de sju åren som jag hade förmånen att ha min make i deras vård. Det blev vårt andra hem. Och jag brukade alltid säga, att jag för egen del inte alls gruvade mig för att själv hamna där. Kontakten med Birgitta och ”flickorna” lever vidare än idag. Vi träffas hos varandra och pratar gamla minnen.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

121

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Trollkonstnären som gav mer CHRISTINE 34 ÅR BITRÄDANDE ENHETSCHEF ESKILSTUNA

I MITTEN AV åttiotalet arbetade jag inom hemvården. I mina dagliga sysslor ingick att varje morgon gå till en farbror som skulle ha hjälp med att koka morgongröten. Men när jag kom dit var han alltid mer intresserad av att få göra cirkuskonster i sin rullstol än att få gröt på bordet. Ibland hade han till och med kokat gröten när jag kom och körde igång med sina konster på en gång. Han stod på händer och trollade med allt möjligt. Han berättade gärna om sitt liv och det var otroligt spännande att få ta del av hans berättelser om sitt yrke och resor. Ju längre tid jag var hos honom, desto svårare blev det att göra nya tricks för mig, men han försökte alltid hitta på något nytt. För mig är skillnaden given. Som vårdpersonal gäller det att fundera över om den beviljade insatsen är riktig eller viktig? Livet består av så mycket mer. Och jag älskar att arbeta inom vården och möta olika människor.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

122

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hjärnans förunderliga vägar GÖRAN 36 ÅR ARKIVJOBBARE VÄXJÖ

JAG KOM IN akut till S:t Sigfrids sjukhus, som är det lokala psykiatriska sjukhuset där jag bor. Läkaren som tog emot mig sa, att eftersom jag inte sovit ordentligt på två månader hade jag fått en ”kortslutning” i hjärnan. Det förstod jag eftersom jag jobbade med el-teknik. Läkaren ville att jag skulle läggas in på observation ett dygn. Detta dygn utsträckte sig till tre veckor, då jag hade mycket svårt med verklighetsuppfattningen. Jag trodde jag var utvald att predika en gudstro till hela min omgivning och då detta inte lyckades blev jag mycket våldsam. Långt senare, när jag låg inlagd för femte gången, var det en sköterska som frågade om jag hade något favoritord i Bibeln. Jag nämnde ett för henne. När hon sedan kom till jobbet nästa dag hade hon läst på och konfronterade mig med att jag inte levde som det stod där. Detta gjorde starkt intryck på mig. Jag fick gå i kognitiv beteendeterapi, som för mig innebar att jag fick lära mig leva med mitt handikapp. Jag fick bland annat klart för mig att det inte är så ovanligt att man tror man är utvald till något speciellt. Samt det viktigaste, olustkänslorna som jag upplevt av att min omgivning inte gjorde som jag sa var helt enkelt ingenting annat än ren ångest. Idag har det gått nio år sedan jag hade min första attack, jag klarar mig hyggligt i min egen lägenhet. Jag har dessutom lite meningsfullt att syssla med om dagarna. Sist, men inte minst har jag en kvinna att älska.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

123

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Att förlora ett barn SUSANNE 28 ÅR JOURNALIST VÄSTERÅS

HELA GRAVIDITETEN HADE gått utan komplikationer. Vi hade köpt allt och lite till. Vår familj och våra vänner pratade om henne och väntade på henne, liksom vi. Eftersom vi gjort en tillväxtkontroll i vecka 28 visste vi att det var en liten tjej. Så äntligen, lördagen den 5 maj 2001 satte värkarna igång. Under värkarbetet meddelade läkaren mig att Felicia inte skulle orka en vanlig förlossning och att ett snitt därför var bäst. Jag bad narkosläkaren söva mig fort så att jag vaknade fort. Han skrattade, hela situationen kändes under kontroll. När jag vaknade stod samma läkare böjd över mig och sa något om att barnet inte överlevt. Det kändes som om någon slagit mig i huvudet och jag befann mig som i en glaskupa. Jag var helt övertygad om att jag skulle få en psykos. Det här var mitt barn. Jag höll henne och såg på henne och ville aldrig släppa henne. Mitt i all kaos fanns en person vid vår sida, som höll oss i handen, som var orädd för vår sorg och vågade stötta oss till 100 procent. Två dagar efter vår dotters död fick vi kontakt med kvinnoklinikens kurator. Marita Erixon guidade oss genom den akuta sorgen, smärtan och rotlösheten. Hon hjälpte oss praktiskt med begravning, i kontakten med vänner, arbetskamrater, försäkringskassan och begravningsbyrån. Marita fanns tillgänglig för oss 24 timmar om dygnet, vi fick till och med hennes hemtelefonnummer. Vi låg kvar på sjukhuset i nästan en vecka.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

124

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Dagarna där flöt ihop och känslor av chock, rädsla, bitterhet, skräck, sorg, lycka, glädje, hopp, framtidstro och gemenskap blandades. Personalen med Marita i spetsen hjälpte oss att fungera. Vi glömde bort att äta och när någon frågade oss på kvällen vad vi ätit till lunch mindes vi inte det. Trots sömnmedel sov jag bara någon timme per natt. Vi gick utomhus och frös i den varma vårsolen och vi pratade mycket. Under de här dagarna fick vi hålla Felicia, krama henne och ha henne hos oss så mycket vi ville. Vi fotograferade och pratade med henne, klippte en lock, killade henne under fötterna och pussade henne på magen, vi samlade minnen. Att komma hem till ett hus inrett för en barnfamilj trodde jag skulle ta knäcken på mig. Men jag överlevde och det var ganska skönt att få gå där och småplocka bland barnsakerna och sakta, sakta lägga undan sak för sak. Att få lyssna på musik jag lyssnat till under graviditeten och gråta, skratta, minnas och sakna Felicia. Mitt i vår sorg skulle det ordnas med begravning och andra praktiska ting. Vi valde en minnesstund med släkt och närmaste vänner. Ingen kristen begravning, men däremot en präst som läste några rader. Det som jag framför allt minns med Marita är hennes oräddhet, att hon vågade finns kvar när så många andra backade. Att hon vågade ställa krav på oss i sorgen, hjälpte oss att våga ta till oss vårt barn och även att ta steget att säga adjö – det svåraste jag någonsin gjort.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

125

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hon hjälpte oss att våga starta vår relation igen, tog oss genom konflikter och kriser och hjälpte oss upp på fötter igen. Hon följde oss under nästan ett och ett halvt år och hjälpte mig att ta ett av de svåraste beslut jag någonsin tagit. Ett år och en vecka efter att Felicia dog föddes hennes lillebror Jack. En gåva, en lycka och ett underverk större än ord någonsin kan beskriva. Under det året mellan våra barn rasade vårt liv ekonomiskt på grund av begravningskostnader, alla mentala slitningar, sjukskrivningar och alla spänningar under min andra graviditet, som var betydligt mycket mer påfrestande än den första, både psykiskt och fysiskt. Idag lever vi ett helt annat liv än det vi trodde att vi skulle leva. Vi bär för alltid på minnet av vår lilla flicka som dog, och kurator Marita Erixon som vågade vara nära oss i allt.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

126

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Hon hjälpte oss att våga starta vår relation igen, tog oss genom konflikter och kriser och hjälpte oss upp på fötter igen. SUSANNE 28 ÅR VÄSTERÅS

BETYDELSEFULLA MÖTEN

127

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Förberedd att möta döden ANONYM MAN 37 ÅR AMBULANSSJUKSKÖTERSKA SKÅNE

JAG ARBETAR SOM ambulanssjuksköterska i Skåne. Mitt arbete går i stora drag ut på att rädda liv och att minska lidande vid akuta sjukdomar och olyckor. För ungefär ett år sedan var jag och min kollega hos ett äldre par där mannen fått hjärtstillestånd. Vi utförde avancerad hjärt-lungräddning och gjorde vad vi kunde för att få igång hjärtat på mannen igen. Tyvärr visade det sig vara resultatlöst och mannen dog på köksgolvet i sitt hem. I sådana situationer brukar naturligtvis anhöriga ofta reagera med sorg, ångest, rädsla, panik med mera. Plötsliga dödsfall kommer alltid oväntat oavsett ålder och andra omständigheter. Därför förberedde vi oss att som vanligt ta hand om den döda kroppen, snygga till, sätta fram blommor och ljus samt att kontakta någon anhörig som kunde komma och hålla hustrun sällskap för att hon skulle slippa vara ensam i en svår stund. Trots all vår välmening avbröt hustrun oss omgående i våra förberedelser. Hon sa mycket bestämt: ”Min man och jag har levt under samma tak i över 60 år och jag är inte rädd för att tillbringa en sista stund tillsammans med honom bara för att han är död. Vi har pratat med varandra om döden i flera år och jag är bara tacksam att vi fick så många år tillsammans.” Det var en befrielse att få möta denna kvinna som tillsammans med sin man var förberedd på att möta döden, inte bara i sorg över en bortgången livskamrat utan framför allt i tacksamhet över allt vad de hade fått ha tillsammans under alla år.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

128

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Dagens sjukvård går ofta ut på att till varje pris försöka rädda liv. Att acceptera döden är inte alltid så lätt inom den högteknologiska akutsjukvården. Många människor får idag aldrig se eller uppleva naturliga dödsfall i hemmet. Det var ju en självklar del av livet förr i tiden. Möten som detta sätter sina spår. Ännu en gång har jag fått möta döden som en naturlig del av livet.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

129

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Alla får vara med ANDERS 53 ÅR UTREDARE LJUSDAL

JAG VAR BARA en ung kille, outbildad för vårdarbete, men ”fullärd” från plugget... Jag jobbade på ett sjukhus i Stockholm tillsammans med ett garvat gäng biträden och undersköterskor. Platsen var en infektionsklinik dit det kom alla sorters patienter med någon misstänkt smitta. Sjuksköterskorna var ”chefer” och läkarna tillhörde en annan värld. Jag skulle vaka hos en utvecklingsstörd man med långvarig diarré, han var mycket orolig och kunde inte tala eller göra sig förstådd. Ett äldre biträde bytte av mig så att jag skulle få gå på rast: ”Gå och fika du, jag ska prova en sak, hjälp mig bara att sätta honom upp.” Vi satte den gnyende mannen upp på ett bäcken i sängen. ”Man kan ju inte bajsa när man ligger heller”, sa hon, och skickade iväg mig. När jag kom tillbaka såg jag en leende och lättad man i sängen. Ett fullt bäcken stod på pallen bredvid. Min kollega hade förstått det som ingen annan förstått, det var förstoppning han lidit av, inte diarré, fast det hade yttrat sig så. Strax därpå for han lyckligt hem och vi städade ut rummet till nästa patient. Jag blev imponerad av hur biträdet kunde ”läsa” situationen och hitta en lösning, just genom att vara förtrogen med hur så vardagliga saker som att bajsa i ett bäcken fungerar – eller inte fungerar. Hon tänkte utanför ramen, alla – allt från läkare och andra utgick från att han hade diarré. Biträdet fann det som gjorde mannen lugn och glad, han var ju egentligen inte ens sjuk.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

130

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Än idag tänker jag på detta som ett slags kunskap som är så viktig i vården, men som sällan syns i forskning eller ens återfinns i utbildningar. En tyst och ödmjuk människokunskap utan latinska ord.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

131

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

En tyst och ödmjuk människokunskap utan latinska ord. ANDERS 53 ÅR LJUSDAL

BETYDELSEFULLA MÖTEN

132

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Spegelintervju MONIKA & HELENA, KERSTIN, MARITHA & YVONNE

”Jag vet inte varför jag var så säker på att något inte stod rätt till, men jag bara kände det bara på mig.”

SPEGELINTERVJU

Hon satte spår i mångas hjärtan MONIKA 32 ÅR LIVSMEDELSARBETARE LIDKÖPING

ATT NÅGOT INTE stod rätt till med deras nyfödda flicka, det kände mamma Monika tidigt. ”Jag vet inte varför jag var så säker på att något inte stod rätt till, men jag bara kände det på mig.” Men föga anade hon att detta bara var början på en enda lång mardröm. Första veckan hemma verkade allt vara normalt, men sedan började problemen. Lilla Natalie ville inte äta, hon kräktes, skrek och fick ofta kramper. ”Hon var så muskelsvag att hon inte kunde sitta i sin babylift utan att falla ihop. Ja, hon kunde inte hålla upp huvudet överhuvudtaget och inte kunde hon sprattla med benen.” Monika gick till barnavårdscentralen vecka efter vecka och försökte få gehör för sin oro. ”Men de tyckte bara att jag var hysterisk och överdrev”, säger Monika sorgset och berättar att personalen tröstat henne med att Natalie troligen var allergisk och att hon skulle växa till sig. När Natalie var 4,5 månader gammal blev hon för första gången inlagd på Kärnsjukhuset i Skövde. Nu blev Monika tagen på allvar och hon fick snabb och professionell hjälp. Läkarna berättade att de misstänkte att Natalie var svårt sjuk och de tog de prover som behövdes för att få klart besked. Med sorg i hjärtat for mamma Monika och pappa Göte hem. ”Jag kommer knappt ihåg hur jag kom hem. Jag var helt slut, kräktes och mådde väldigt dåligt”, berättar Monika. Nu väntade en tid av oro. Det skulle ta två veckor att få svar på blodproverna. Dagarna som följde var tuffa. När beskedet väl kom ville Monika inte ta in det.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

134

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MONIKA & TJEJERNA PÅ AVDELNING 48

Natalie hade drabbats av sjukdomen Spinal muskelatrofi och läkarna sa att detta var den värsta typen av sjukdomen. Det är en sjukdom där musklerna sakta förtvinar och de som drabbas lever högst några år. ”Först kunde jag inte ta det till mig, det var som om det var någon annan som fick beskedet. Jag vet att jag tänkte att det inte är jag som sitter här. Om Natalie hade haft cancer hade det ju funnits en chans att bota henne, men här fanns inget att göra.” Nu var familjen, med Monika, pappa Göte och systrarna Emma och Therese, tvungna att ta en dag i taget. ”När vi fick beskedet bestämde vi oss för att försöka ge Natalie en så bra tid som möjligt.” För att kunna få den allra bästa vården behandlades Natalie på Kärnsjukhuset i Skövde och familjen for flera gånger i veckan de tolv milen mellan sjukhuset i Skövde och hemmet. Självklart hade det varit enklare om sjukhuset hade legat närmare, men då hade Natalie inte kunnat få den vård hon var i behov av. ”Det var skönt att veta att hon var i goda händer och mådde bra på avdelningen.” Monika beskriver Natalie som en väldigt glad liten flicka som charmade alla som kom i hennes närhet. Men med tiden blev det allt tuffare att skiljas från Natalie. ”På grund av att hon hade svårt att röra sig utvecklades hon på andra plan. Hon var till exempel väldigt medveten om vad som hände runt omkring henne. När det kom in någon ny person i rummet såg man på hennes ansiktsuttryck att hon först tog lite avstånd, men oftast gick det snabbt över.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

135

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MONIKA & TJEJERNA PÅ AVDELNING 48

När Natalie hade legat på sjukhuset i åtta månader bestämde sig Monika och Göte för att de ville vårda Natalie hemma. Att vinka adjö av sin lilla dotter varje dag tog på krafterna. ”Ju äldre hon blev, desto ledsnare blev hon när vi var tvungna att åka hem. Vi kände att vi ville ta hand om Natalie till hundra procent hemma, vi kunde helt enkelt inte bara se henne tyna bort på sjukhuset. Men eftersom vi inte hade den sjukvårdsutbildning som krävdes för att sköta henne var det egentligen inte möjligt att ta hem henne.” Nu följde en tid av samtal med läkare och kommunen för att undersöka om det överhuvud taget var möjligt att vårda Natalie hemma. Det var det. När allt väl var bestämt fick Monika och Göte på kort tid lära sig att sköta Natalie på ett sätt som egentligen kräver en lång sjuksköterskeutbildning. Det lyckades tack vare ett starkt stöd och engagemang från personalen på avdelning 48. Monika berättar att hon upplevde att personalens engagemang sträckte sig långt över vad hon trott varit möjligt. ”Det gick, mycket tack vare personalens professionella sätt att arbeta och deras öppna attityd. De var helt fantastiska. De stöttade oss, lyssnade och trodde på oss”, förklarar Monika. Men även Monika och Götes erfarenheter togs tillvara. Monika berättar att hon upplevde att personalen alltid var intresserad av att lära sig det som familjen hade att lära ut om Natalies sjukdom. ”De brydde sig verkligen om oss och fanns alltid där för oss.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

136

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MONIKA & TJEJERNA PÅ AVDELNING 48

De var alltid villiga att lyssna på oss och lära sig det vi hade lärt oss genom att sköta Natalie. Många av dem som fanns omkring Natalie har vi kontakt med än idag, de blev som en andra familj för oss.” I fyra månader vårdades Natalie hemma, men i maj blev hon så sjuk att de var tvungna att lägga in henne på avdelningen igen. Drygt tolv månader efter att familjen fick besked om Natalies sjukdom gick hon bort. ”Hon kom till världen för att göra något bra och hon lyckades verkligen. ”Natalie satte sig i mångas hjärtan och lever där än”, säger Monika som trots den hemska tiden inte skulle ha velat vara utan tiden tillsammans med Natalie. Ett foto i korridoren på avdelning 48 ger en bild av lilla Natalie. Delar av det ljusa håret är uppsatt i en liten tofs mitt på huvudet. Hennes ögon glittrar av glädje. Armarna är redo för en kram.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

137

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU

Hela avdelningens solstråle HELENA 42 ÅR, KERSTIN 59 ÅR, MARITHA 48 ÅR BARNSKÖTERSKOR SKÖVDE YVONNE 51 ÅR BARNSJUKSKÖTERSKA SKÖVDE

PÅ BARNAVDELNING 48 vid Kärnsjukhuset i Skövde räcker det inte med att ha allt fokus på patienten. Vården måste även innefatta hela familjen och dess nätverk, helheten är viktig för att kunna skapa en så trygg och bra miljö för barnet och dess närmaste som möjligt. En del patienter får en speciell plats i hjärtat. Lilla Natalie hann med mycket under sin korta livsperiod, hon satte ett tydligt avtryck till eftervärlden. Maritha, Kerstin, Yvonne och Helena är fyra av de många ur personalen på avdelning 48 som arbetade mycket med Natalie. De beskriver en härligt glad solstråle som, trots sin svåra sjukdom, visade prov på en sann livsglädje och styrka. Alla fyra är eniga om vem Natalie var för dem. ”Hon var hela avdelningens solstråle”, säger Kerstin och de andra nickar ivrigt och tillägger att hon alltid var glad, nyfiken och älskade att sjunga. ”Man fick direktkontakt med henne”, säger Yvonne som minns Natalies härliga svarsleende första gången de möttes. ”Ja, men hon visste också precis vad hon ville”, kontrar Helena och tillägger att det inte var någon idé att göra något om Natalie inte ville det. Då fick det vara. Personalen fick snabbt lära sig allt om Natalies sjukdom. Den typ av Spinal muskelatrofi som Natalie drabbades av innebär att muskler snabbt förtvinar och att kapaciteten att själv kunna andas, äta och röra sig avtar vecka för vecka. Det finns idag ingen behandling som botar sjukdomen, allt som finns att göra är att lindra symtomen.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

138

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU TJEJERNA PÅ AVDELNING 48 & MONIKA

”Jag hade aldrig hört talas om den typ av Spinal muskelatrofi som Natalie hade innan hon kom till oss”, berättar Yvonne som arbetar som barnsjuksköterska och var den som blev omvårdnadsansvarig för Natalie. Att jobba med sjuka barn kan tyckas tufft, men alla fyra beskriver sin arbetsvardag med glädje. ”Det ger väldigt mycket att jobba med barn, de är så spontana och positiva”, säger Helena som, liksom Kerstin och Maritha, arbetar som barnsköterska på avdelningen. ”Glädjen över att kunna hjälpa och stödja ett barn som behöver vård uppväger de svåraste stunderna”, säger Kerstin och tillägger att man måste komma ihåg att de flesta av patienterna på avdelningen blir friska. Det blev många svåra stunder med Natalie, men också stunder av glädje och lek. Natalie älskade att blåsa såpbubblor och ha många människor omkring sig. ”Natalies föräldrar, Monika och Göte, var helt fantastiska. De såg aldrig några hinder. Inget var besvärligt eller omöjligt för dem. De ville verkligen att Natalie skulle få leva ett vanligt vardagsliv och hon fick vara med om så mycket”, säger Helena och berättar om när Natalies familj tog bilen till Öland för att tälta några dagar. Eller den dagen då Natalie med slangar och syrgas for iväg med resten av familjen för att äta hamburgare. ”Den dagen stod vi alla med hjärtat i halsgropen när hon for iväg”, säger Maritha.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

139

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU TJEJERNA PÅ AVDELNING 48 & MONIKA

Personalen på avdelning 48 måste alltid tänka ett steg extra. När ett barn blir sjukt handlar vården inte enbart om barnet. Nej, även mamma, pappa och syskon samt mor- och farföräldrar och vänner måste få möjlighet att känna sig delaktiga för att kunna vara ett bra stöd. ”Det hjälper otroligt mycket om familjen har ett starkt nätverk som kan ställa upp, annars blir det lätt skört”, säger Helena. För personalen är det också viktigt att inte ta över vården för mycket utan att hela tiden finnas till hands. Föräldrarna måste få möjlighet att vårda sitt barn på sitt sätt så mycket som möjligt. Och Monika och Göte fick, liksom många andra föräldrar, skriva ned hur de ville att deras barn skulle skötas. ”Det viktigaste av allt är att alltid lyssna på föräldrarna. De känner sina barn och de vet vad som fungerar och inte”, säger Kerstin. Det gäller också att vara lyhörd om föräldrarna får en känsla av att något inte stämmer. ”Vi måste ge dem bekräftelse, alltid ta dem på allvar och visa att vi går till botten med det som oroar dem”, säger Yvonne allvarligt. Natalie bodde på avdelningen i flera månader innan Monika och Göte fattade beslutet att ta hem henne. För personalen, som lärt känna familjen, var det självklart att ställa upp när de ville vårda Natalie hemma. ”Vi visste att de skulle göra allt för att det skulle fungera för Natalie”, säger Maritha. Men det var inte bara att ta hem Natalie. För att må så bra som möjligt behövde hon en mängd apparater och medicinering.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

140

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU TJEJERNA PÅ AVDELNING 48 & MONIKA

Efter att beslutet var taget krävdes det timmar av utbildning av det som numera utgjorde Natalies livsnerv. Hon hade bland annat en maskin till stöd för andning och lungor, en specialpump att suga slem med, en slang in i magen för den lilla mängden mat hon klarade av att ta emot och en tunn slang direkt in i hjärtat med en specialanpassad näringslösning samt en mängd andra hjälpmedel. På kort tid fick Monika och Göte lära sig mycket av det som normalt kräver år av träning. Och de fick skriva på att de övertog det medicinska ansvaret för sin dotter. ”Natalie krävde vård dygnet om och Lidköpings kommun ställde upp på ett fantastiskt sätt. De gjorde verkligen sitt yttersta för att få det att fungera. Bland annat handplockade de fyra superduktiga tjejer som blev Natalies assistenter”, säger Helena. Lite över fyra månader fick Natalie vara hemma. Tillsammans med mamma, pappa och systrarna Emma och Therese fick hon chans att leva ett så vanligt vardagsliv som möjligt. Men så kom till slut den dagen då Natalie hade blivit alltför sjuk för att vårdas hemma. Återigen lades hon in på avdelning 48 och alla höll tummarna att avdelningens solstråle skulle klara sig ett tag till. Men när sommaren precis stod för dörren rann de sista sandkornen obönhörligen ner i timglaset. Natalies prover och värden sjönk dag för dag. ”Bara någon timme innan Natalie dog hade jag vinkat hej då. Då låg hon och skrattade i sin säng, hon tuggade på ett kex och såg ut att ha det hur mysigt som helst”, säger Kerstin.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

141

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU TJEJERNA PÅ AVDELNING 48 & MONIKA

Strax efter klockan sex samma eftermiddag gav Natalies kropp upp. Ett andetag och sen inget mer. Natalies korta livsresa tog slut, men genom de människor hon hann möta finns hon för alltid kvar.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

142

MÄNNISKOR SOM RECEPT

kapitel 5

FRAMTIDSTRO

BETYDELSEFULLA MÖTEN

143

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Våga välja livet GUN 70 ÅR PENSIONÄR HALLEN

JAG GICK LÄNGE under uppsikt för ett bråck på huvudpulsådern och när bråcket under hösten 2003 började växa återstod bara operation. Operationen som genomfördes på Umeå lasarett blev mycket lyckad, men när jag vaknade upp mådde jag inte så bra. Första och andra dagen gick det väl ganska skapligt. Men på tredje och fjärde dagen var jag så innerligt trött på att kämpa. Jag kände att paniken var nära och jag var beredd att ge upp. Jag hade precis bestämt mig för att ge upp min kamp när en vårdare i 35-årsåldern kom in i mitt rum. Han satte sig på min sängkant och tog mitt huvud, höll mig tätt intill sig och viskade i mitt öra: ”Det här ska vi fixa du och jag. Det här fixar vi.” Hans ord väckte mig och gav mig kraft. Jag tänkte att den här unge mannen skulle inte klara av att få mig frisk om inte jag också fortsatte att kämpa. Jag fick tillbaka viljan att leva. Han gav mig helt enkelt livet åter och det är jag mycket tacksam för.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

144

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Ett leende som gav livslust MAJ-LIS 59 ÅR SJUKPENSIONÄR ULRICEHAMN

DET BÖRJADE MED två akutresor till lasarettet i Borås. Efter det lades jag in på avdelning K3. Den första prognosen var tyvärr inte så god. Det visade sig att jag hade tumörer i både bröst, mage och lever. Efter det beskedet kändes rummet som jag låg i om inte helt kolsvart så i alla fall väldigt mörkgrått. Men så en dag knackade det på dörren och in kom läkaren Jan-Henry Svensson med en väldig fart. Det första han sa var: ”Detta ska vi nog ordna med cellgifter”, och sedan grejade han med sina papper en stund, vände sig om och gav mig ett leende som bara denna man kan göra och vips, var han försvunnen. När han gått var det som om han lämnat solen kvar i rummet, allting lyste och min verkliga livslust kom tillbaka. Jag kände en enorm glädje och ett pirr i kroppen, just då hade jag kunnat hoppa över små hus. Skillnaden var att jag började tänka positivt från och med den dagen. Jag tänkte att det nog fanns en framtid för mig ändå. Trots att jag fick vara kvar på lasarettet i två månader med en massa undersökningar så var det enbart en positiv upplevelse. Detta tack vare den underbara personalen, allt från läkare till biträden. När jag sen kom hem hade jag också turen att komma i kontakt med det palliativa resursteamet och sjuksköterskan Britt-Marie som har hjälpt mig väldigt mycket. Hon är en bro mellan mig och lasarettet.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

145

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Ett meningsfullt mänskligt möte CECILIA 39 ÅR PRÄST/RIKSDAGSLEDAMOT UPPSALA

JAG HADE PRECIS avslutat dagens arbete som präst i Uppsala domkyrka och skulle bara göra ett privat ärende på sjukhusapoteket innan jag for hem till familjen. Då stötte jag ihop med en av sjukhusets läkare. Han var en av de äldre doktorerna, känd för att vara rätt tuff. När han fick syn på mig kom han fram och sa: ”Sådan tur att det finns präster!” Han berättade att han opererat hela förmiddagen och sedan suttit vid en döende patients sida under eftermiddagen. Nu var han hungrig och behövde komma ifrån ett tag, men oroade sig för att den gamle mannen skulle dö medan han var borta. ”Det går ju inte att beställa in extravak numera”, sa han. ”Kan du gå upp och sitta vid hans sida en stund?” Självklart ville jag det. Jag fick mannens avdelning och rumsnummer, gick in och satte mig vid hans sida och höll hans hand. Den gamle mannens andning var ansträngd. Efter ett par timmar kom läkaren tillbaka. Samtidigt som han steg in genom dörren förstod vi båda att det snart var dags. Vi såg på varandra, sa ingenting utan satt tysta vid varsin sida om hans säng. När den gamle mannen drog sitt sista andetag fick doktorn tårar i ögonen. Han berättade att mannen hade varit patient hos honom i många år och de hade utvecklat en fin relation. Efteråt pratade vi länge om hur jobbigt, men också hur oändligt meningsfullt, det kan vara att vara medmänniska. Händelsen gav mig hopp. Det var fint att få se att det trots hårda arbetsvillkor och trängd ekonomi hos sjukhusets personal finns plats för empati, värme och medmänsklighet.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

146

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Träningen gav mig nytt liv ANNAGRETA 67 ÅR AVSPÄNNINGSPEDAGOG/FÖRFATTARE NÄSÅKER

MITT MÖTE MED sjukgymnasten Knut Jonsson förändrade helt mitt liv. Efter att i 15 år ha lidit av sjukdomen Fibromyalgi är jag nu helt frisk. 15 år av smärta, lidande, spring till olika läkare alltid med samma svar ”din sjukdom är obotlig”. Ni alla med ”fibro” känner säkert igen er. Vi går hem utan annan hjälp än en medicinburk i handen. Men så kom den mest betydelsefulla dagen i mitt liv. Jag blev remitterad till sjukgymnasten Knut Jonsson. Han såg inte bara ett skröpligt, eländigt skal, utan han såg bakom skalet. Han såg att där fanns en människa som behövde hjälp. Han såg mig. Han erbjöd sig att om jag bara ville och vågade, skulle han kanske kunna hjälpa mig så att jag mådde lite bättre, så att jag skulle kunna leva med min smärta. Han erbjöd mig mental träning och jag tackade ja. Så började ett nytt liv för mig. Jag fick lära mig avslappning, självförtroendeträning och målbildsträning. Han satte upp olika värkprogram till mig som jag tränade. Och sakta fick jag tillbaka glädjen och självförtroendet. Värken och smärtan försvann. Jag har nu fått uppleva det underbara att från ett liv i sjukdom bli helt frisk. Jag tog chansen, jag såg möjligheten. Jag fick en lära och en vän för livet. Jag längtar nu efter att få tala om för er alla. Ni som sitter där med er längtan, er mara. Lossa lite på era måsten. Släpp ut era instängda känslor och förverkliga era drömmar. Tack vare Knut är jag nu vid 67 års ålder fortfarande helt frisk. Jag vågade. Det förändrade allt.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

147

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Värdig – trots sjukdomen GUNILLA 48 ÅR VÅRDBITRÄDE HEMSE

”VA´ DU ÄR SNÄLL! När jag blir stor ska jag hjälpa dig med va´ du vill.” Ögonen lyser och hela hon uttrycker att hon menar vad hon säger. Hon är 89 år och ”min tant” på boendet för dementa. Jag blir så glad när hon säger detta till mig. Borde jag inte bli ledsen? Borde jag inte inse det tragiska i att en vuxen, ja till och med gammal människa tror att hon ännu ”ska bli stor”? Nej, för mig är hon en oas i tidsraseriet. I en tid där 100-dels sekunder mäts och vägs till avgöranden för alltid. Hon är tidlös! Hon ser fortfarande en framtid, hon älskar livet och vänliga människors möten. ”Det här är det bästa som finns, jag vill alltid vara här med dig!” säger hon varje gång vi tillsammans stryker kläder och dukar. Ännu en gång visar hon omedvetet hur underbart livet är när man är tillfreds med sig själv och tillvaron. Ännu en gång får jag anledning att omvärdera vad som är stort och litet här i denna jämmerdal. Ännu en gång får hon mitt hjärta att vidgas och ännu en gång ger jag henne en tacksam kram. Vi har delat en dyrbar stund och gjort varandra lyckliga. Denna lilla dam gav kärlek med sina goda ögon till alla som ville stanna upp och vänta in henne. Hon lärde mig så otroligt mycket om integritet och självkänsla, även senare när hon tappat sitt språk och var helt beroende av stöd och hjälp. Hon visade att värdighet inte nödvändigtvis är beroende av gängse normer och föreställningar.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

148

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Hennes sista dag i livet glömmer jag aldrig. Den dagen liknar ingen annan dag under mina nära 30 år i vård och omsorg. Hon var så trött och sjuk, sa inte något med ord, men hela hennes ansikte var ett enda stort leende och hon höll fast min blick hela tiden, på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Det var som om hon ville säga: Jag har det bra nu och vi ska vara glada. Detta leende och denna blick bär jag för alltid med mig med värme i hjärtat.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

149

MÄNNISKOR SOM RECEPT

De vitklädda FAMILJEN KÄLLVIK SOLLEBRUNN

FREDRIK ELLER FREPPE som han också kallades blev hjärtopererad vid tre års ålder, stomiopererad vid fem och i samband med en blodtransfusion under stomioperationen blev han smittad med kronisk Hepatit B. Sent i tonåren hade hans lever på grund av smittan förlorat sin normala funktion och för att överleva behövde han få en ny. Antalet dagar Fredrik fick tillbringa på sjukhus var inte lätträknade, de var alltför många. Den ena sjukdomen följde på den andra, komplikationerna och operationerna likaså. Inte undra på att Fredrik tyckte att han stoppat handen i livets svarta lotteri och drog nitlotter hela tiden. Samma år Fredrik fyllde 23 år hade han via levertransplantation fått den nya levern. Från och med det året firade han två födelsedagar, en den 17 december och en för dagen då han fick en ny lever, den 22 februari. Äntligen var han så pigg som man kan förväntas vara som ung kille med hela livet framför sig. Nu kunde han hänga med kompisarna på allt han ville. Fredrik startade ett eget företag som möbelrenoverare, spelade trummor i ett band, körde motorcykel och gick på disko. Livet lekte och äntligen skulle han och vi kunna lämna bekymren bakom oss. Men Fredrik fick aldrig chansen. Vid 25 års ålder drabbades han av cancer i lever och lungor. Den spred sig snabbt och inom ett par veckor dog han. Med Fredriks sjukdomshistoria på näthinnan skulle man kunna tänka sig att han var desillusionerad och olycklig.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

150

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Inget kunde vara mer fel. Trots alla motgångar var Fredrik full av liv och försökte alltid se livet från den ljusa sidan. Han förlorade aldrig hoppet – om han hade levt idag vet vi att han hade genomfört det han drömde om. Fredrik levde livet fullt ut så mycket han bara kunde och orkade. Det finns egentligen inga ord för hur mycket alla hjälpande händer kom att betyda för Fredrik och oss. Med dikten ”De vitklädda” satte Fredrik ord på den enorma tacksamhet som han kände inför den personal som genom åren på ett fantastiskt sätt skött och stöttat honom.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

151

MÄNNISKOR SOM RECEPT

När min värld rasade samman LINNEA 22 ÅR BUSSVÄRDINNA ÖREBRO

I DECEMBER ÅR 2000 åkte jag in till förlossningsavdelningen med värkar. Vi skulle få vårt första barn och vi var mycket lyckliga och förväntansfulla. När barnmorskan inte kunde höra några hjärtljud kallade hon på läkaren Gabriella Falk. Gabriella undersökte mig och efter en lång stund vände hon sig mot mig och sa: ”Jag är ledsen, men barnet lever inte längre.” Det var det värsta som någonsin har hänt mig. Hela min värld rasade. Gabriella hjälpte mig igenom förlossningen och fanns som ett stöd alla dagar vi låg kvar på avdelningen. Dagen efter Isabell begravdes var vi på återträff hos Gabriella. Vi fick korten som sjukhusfotografen hade tagit på vår lilla dotter. Gabriella frågade hur vi hade tänkt oss när det gällde att försöka skaffa syskon. Vi ville ju ha barn, men efter detta visste vi inte om vi skulle våga. Nu sitter vi här, snart tre år senare, med en sexmånaders liten pojke. Gabriella fanns som ett stöd för oss. Vad som än gällde så fanns hon där, lyssnade och gav svar. Hon hjälpte oss att våga försöka få barn. Hon hjälpte oss igenom graviditeten. Hon besökte oss på förlossningen. Gabriella blev och är en mycket betydelsefull person för vår lilla familj, det finns inte ord för allt stöd hon gav oss. När Isabell dog rasade allt för mig, nu är jag lycklig igen. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna skratta igen. Det kan jag nu. Jag har min lille pojke i min famn och min dotter djupt bevarad i mitt hjärta. Gabriella hjälpte mig att våga!

BETYDELSEFULLA MÖTEN

152

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Drömmen blev verklighet KJELL 56 ÅR AKTIVITETSSAMORDNARE KÖPING

I MITT ARBETE som aktivitetssamordnare inom äldreomsorgen i Köpings kommun kom jag för några år sedan i kontakt med Elna som var 83 år och bodde på ett gruppboende. När vi möttes förstod jag att Elna som satt i rullstol drömde om att få flyga utomlands under året. Jag tog fasta på hennes dröm och hämtade broschyrer, kontrollerade handikappvänliga resmål och undersökte möjligheten att få bidrag till en medhjälpare. Innan jag skulle gå på sommarsemester var det klart att resan skulle bli av någon gång tidigt under hösten. Men riktigt vart resan skulle gå var inte bestämt. När jag kom åter från semestern hade den personal som skulle följa med fått förhinder. Nu var goda råd dyra, för Elna hade ordnat pass, gjort sig fin i håret och väntade bara på att få åka. Då tog jag beslutet att jag skulle följa med. Vi bestämde resmål, bokade biljetter och förberedde oss för avresa till Gran Canaria sista veckan i november. Det blev en mycket lärorik vecka för mig. Hur man fungerar som person när en annan person är helt beroende av en och dessutom i en främmande miljö. För Elna blev det ett minne för livet och när vi satte oss på planet hem, tittade hon ut genom fönstret åt väster och funderade på om vi skulle åka till USA nästa gång. Nu blev det inte USA, men året därpå var vi en vecka i september på Mallorca. I år fyller Elna 88 år.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

153

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Vi träffas ibland och pratar om de resor som vi gjorde tillsammans. Vi minns Atlantens vågbrus och oändligheten, solnedgången över bergen och fiskarnas arbeten med näten i hamnen. För mig har mötet med Elna lärt mig att ingenting är omöjligt om man vill något väldigt mycket. Visst kan man förverkliga drömmar även om man är handikappad och till åren kommen.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

154

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Som min dag är så ska min kraft och vara ANITA 68 ÅR AKTIV PENSIONÄR LERDALA

I BÖRJAN AV 80-talet arbetade jag som undersköterska i hemsjukvården i Mellansverige. Tidigare hade jag mest arbetat inom slutenvården. Att komma till hemsjukvården var något helt nytt och här hittade jag många vardagshjältar. En av dem var en hustru som vårdade sin sjuke man. Hon var mild och god både mot honom och mot mig som kom för att försöka hjälpa henne. Hon hade jour 24 timmar om dygnet och det var ett under att hon orkade. Då jag en dag tog avsked av henne ställde jag frågan som jag tänkt på så ofta – hur orkade hon? Det svar jag fick då har etsat sig fast i mitt minne och hjälpt mig själv många gånger. Hon svarade: ”Som min dag är så ska min kraft och vara!” Jag kände beundran för henne och en stor tacksamhet att jag själv var frisk och stark. Mina tankar har sedan det mötet blivit mera positiva och jag klagar inte så mycket längre över småsaker.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

155

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Det fina du ser hos andra ANONYM KVINNA 30 ÅR JOURNALIST STOCKHOLM

JUST DÅ FANNS det bara gråt. Det var precis som att trycka på en knapp och jag kunde gråta i en hel timme eller två. Jag tror att en depression skiljer sig ganska mycket åt beroende på vad man är för typ av människa. För min del kändes det som att sitta i ett mörkt hål, ungefär som på botten av en torkad brunn. Det var så långt till ljuset att jag knappt såg det, och vem orkar klättra så långt när man är så trött? Jag hade nästan givit upp, men bara nästan. För jag klättrade ju upp till slut. När jag fick diagnosen depression trodde jag inte på läkarna. Jag ville bara ha sömntabletter eftersom jag i princip inte hade sovit på en vecka och tyckte att det var obehagligt att vara på jobbet under sådana förhållanden. Så här efteråt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt det, men just då var jag mest orolig för att krocka företagsbilen. Jag trivdes inte med den terapeut som tilldelats mig. Däremot kom jag ihåg mötet med kvinnan som skrev ut mina antidepressiva piller och sobrilen. Hon hette Susanna. Så jag frågade min terapeut om jag fick byta och han sa att han skulle fråga henne. Susanna var överläkare för psykiatrin och en mycket upptagen kvinna fick jag veta. Men nästa gång jag träffade terapeuten sa han att Susanna var villig att ta över mig, hon kom ihåg mig från tablettutskrivningen. Och jag kan säga att bara det var viktigt. Hon som var så upptagen kom ihåg mig, tråkig och eländig som jag var och framförallt kände mig.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

156

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Susanna är en lång och tjusig kvinna på nära 1.80. Hon har ett fint hörnrum högst upp i huset. Jag brukade sitta i den ena av hennes blå soffor och snyta upp ungefär ett paket näsdukar varje gång. Vi träffades under ett års tid och skulle ha fortsatt med riktig terapi, men jag var tvungen att flytta på grund av mitt jobb. Men jag tänker fortfarande ofta på henne för jag litade på hennes omdöme. Hon var både tuff och snäll. Hon sa som det var, även det jag inte ville höra. Och det finns några ord som jag alltid kommer att bära med mig, och som jag plockar fram när jag känner mig svag och sårbar. Jag ska tänka på, att allt det fina jag ser hos andra också finns hos mig, och att det bara är att sträcka ut handen och plocka tillbaka det.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

157

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Spegelintervju TOBIAS & MAGNUS

”När jag såg honom förstod jag att det kommer att fungera, även för mig. Han gav mig tron på livet åter.”

SPEGELINTERVJU

Jag fick ett mål att kämpa för TOBIAS 27 ÅR KIROPRAKTOR STOCKHOLM

TOBIAS FLYTTADE TIDIGT till London för att utbilda sig. Här trivdes han bra och han hade ett spännande jobb. Under årens lopp hade han också hunnit få många nya vänner. Men på bara en sekund förändrades livet på ett dramatiskt sätt för honom. Det var en het sommardag perfekt för sol och bad. Ett svalkande dopp senare låg Tobias, 26 år, totalförlamad intill Themsens blåa vatten. ”Så snart jag dök insåg jag att något var väldigt fel. Medan jag och mina kompisar hade legat och solat oss hade det hunnit bli ebb och det var för lite vatten i Themsen för att dyka med huvudet före.” Tobias, som till vardags arbetade som kiropraktor, insåg snabbt vad som hade skett. Han hörde ambulansens sirener långt där borta och en helikopter som närmade sig. ”Jag hade ingen känsel i mina armar och ben och förstod att jag hade brutit nacken. Min flickvän Johanna stod bara och skrek vid kajen. Det var kaos.” Personalen som kom till olycksplatsen lyfte varsamt Tobias till båren och in i helikoptern. Det var bråttom. Tiden som följde efter olyckan beskriver Tobias som svart. Ena sekunden var han en alldeles vanlig kille med livets alla möjligheter inom räckhåll och i andra sekunden var han förlamad från axlarna och nedåt. Inte undra på att det var svårt att känna glädje och tillförsikt inför framtiden. Och inte hjälpte det att alla vännerna och familjen kom med glada tillrop, livet kändes ändå slut.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

160

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU TOBIAS & MAGNUS

”Men det var bara tomma ord för mig. De låg ju inte som jag och fick hjälp med att bli vänd varannan timme. Mest av allt var jag rädd att jag bara skulle ligga som en grönsak resten av livet och att Johannas och mitt liv tillsammans skulle vara förstört.” I tre månader låg Tobias på sjukhus i London innan han blev flyttad hem till Sverige och Karolinska sjukhuset. Han beskriver sig själv som en glad och positiv kille som gillar att resa och träffa människor. När olyckan inträffade hade Tobias precis sagt upp sig från jobbet och planerade en långresa tillsammans med sin flickvän. ”Jag hade tre månader kvar på jobbet, sen skulle vi åka till Indien och Sydamerika.” Det var många drömmar som krossades på en sekund den varma sommardagen. Att komma tillbaka till ett vardagsliv har tagit tid. ”Jag hade länge svårt att se hur jag skulle kunna bli återställd och tänkte att all min frihet hade försvunnit. Livet kändes verkligen tungt och meningslöst.” Så var det ända till den dagen då Tobias mötte en av rehabiliteringsinstruktörerna på Rehab Station. Magnus har en liknande ryggmärgsskada som Tobias, men trots sin skada klarar han av det mesta själv och Tobias var mäkta imponerad av det han såg. Tobias säger att Magnus vid första anblicken såg ut som han själv, en ung kille i rullstol. ”Men ganska snart insåg jag att Magnus inte uppfattade sig som rörelsehindrad. Det såg så enkelt ut när han gjorde något. Han klarade

BETYDELSEFULLA MÖTEN

161

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU TOBIAS & MAGNUS

det mesta själv och jag fick ett mål att kämpa mot.” Att möta Magnus gav Tobias det han behövde för att se sig själv och sin skada i ett nytt sken. ”För mig var det viktigt att få träffa någon som var lika skadad som jag eller värre. Jag behövde med egna ögon se hur någon annan hanterade sin skada.” Redan första dagen Magnus och Tobias möttes satte Tobias ribban för deras träning. ”Jag bad Magnus lära mig allt han kunde.” Två timmar om dagen i fyra månader tränade de och nu lossnade det för Tobias. Han insåg att livet bara hade börjat. ”Mötet med Magnus blev en helomvändning för mig.” Efter idog träning kunde Tobias till exempel klä sig själv på mindre än 30 minuter, något som från början tog över tre timmar. ”Min målsättning är att det ska gå på mindre än 15 minuter. Det ska gå.” Tobias insåg snabbt att det gällde för honom att sikta högt och träna envetet, då skulle han också i framtiden kunna sköta det mesta själv. Idag bor Tobias och Johanna i en lägenhet på Söder i Stockholm. Tobias behöver ha hjälp av assistenter en stor del av dygnet, men han siktar på att inom några år inte behöva några alls. ”Magnus gav mig tron på livet åter. När jag såg Magnus förstod jag att det kommer att fungera, även för mig.” Nu börjar Tobias så smått att hitta tillbaka till den livsbejakande killen han var innan olyckan, men samtidigt sticker han inte under stol med

BETYDELSEFULLA MÖTEN

162

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU TOBIAS & MAGNUS

att livet i rullstol till stor del är en ”berg- och dalbana”. ”Vissa dagar går det bättre, men andra dagar vill man bara dra täcket över huvudet”, säger Tobias, som har bestämt sig för att ge sig tid att känna sorg över det som hänt, men att inte låta sorgen få ta över. Därför drar han bara täcket över sig en liten stund. ”Sen sätter jag på en glad discoskiva eller hittar på något skoj. Jag älskar att ha människor omkring mig, att leva ett socialt rikt liv med många vänner. Det är det som gör livet värt att leva.” Visst saknar han friheten det innebär att ha en frisk kropp, men han påpekar snabbt att det nog mest ändå är småsaker han saknar. Och drömmarna om framtiden, dem har han tagit fram igen. Nu finns ljuset där. Visserligen har drömmarna förändrats sedan den ödesdigra sommardagen, men i stort sett innehåller de nog mycket av det han drömde om innan olyckan. ”Om tio år har jag familj och barn. Då har jag ett jobb som jag trivs med, kanske jobbar jag som förebild för andra som råkat illa ut. Det gäller att se möjligheterna. Kan Magnus så kan jag”, säger Tobias enkelt.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

163

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU

Två viktiga ingredienser för att lyckas MAGNUS 39 ÅR REHABINSTRUKTÖR STOCKHOLM

MAGNUS VET HUR det känns att bara vilja lämna allt därhän och ge upp. Han vet hur det är att inse att livet från och med nu måste levas i rullstol med allt vad det innebär. Han vet hur det är att vara en ung patient med hela livet framför sig och han vet vad rätt bemötande kan betyda. ”När hela ens liv slås i spillror är rätt bemötande det som kan vara avgörande för hur man hanterar och ser på sig själv i framtiden”, säger Magnus. Ja, han borde veta. Fram till 21 års ålder var Magnus som vilken annan grabb som helst. Hans stora intresse var fotboll och att göra kul saker med kompisarna. Jobbet på Ericsson hade han tagit tjänstledigt ifrån och han höll precis på att vidareutbilda sig när det som inte får hända hände. En sen festlig kväll fick ett ödesdigert slut. ”Jag försökte klättra ned från balkongen på andra våningen och tappade taget. Antagligen slog jag i nacken i räcket under.” Sedan minns han inget mer förrän han vaknade upp på Karolinska sjukhuset. Ingen sa egentligen rakt ut hur illa det var i början, men sakta började han förstå. Den första tiden efter olyckan minns han att det ofta kändes värre på nätterna. Tankar han inte hann tänka eller släppte fram på dagen kom ofta smygande om nätterna. Det var som om känslorna tog överhanden i och med mörkret. Nu har det gått 18 år sedan olyckan. Magnus är förlamad från bröstet och nedåt. Bicepsoch axelmuskler är det enda som fungerar. De bär i princip hela hans kropp.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

164

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MAGNUS & TOBIAS

”Det gäller att träna det som finns kvar och bli så stark man kan”, säger Magnus och tillägger att han vet att det tar tid. Idag kan Magnus i stort sett göra allt han vill, han har ett liv han trivs med. Han arbetar heltid, har en spännande fritid med mycket idrott och är gift med Anna som han har döttrarna Matilda, 9 år och Alma, 6 år tillsammans med. Sedan nio år tillbaka arbetar Magnus som rehabinstruktör på Rehab Station där han hjälper unga människor som blivit helt eller delvis förlamade. Han vet vad som behövs för att man skall ta sig upp och ur en krissituation. ”Det tog flera år för mig att hitta balansen i livet”, säger Magnus och berättar om hur viktigt det är för honom att i varje möte med en ny deltagare sätta sig in i hans eller hennes situation. ”Många genomgår en livskris när de kommer till oss. Därför är det extra viktigt för mig att tänka tillbaka och se hur det var för mig. Vad det var som jag upplevde som svårt och hur jag mådde.” När Magnus blev skadad visste han inte mycket om vad det skulle komma att innebära för honom. ”Men en sak var jag säker på, jag skulle f-n inte bara ligga där”, säger han bestämt och tillägger att han tidigt beslutade att han skulle klara sig själv så mycket han bara kunde. ”Jag märkte snabbt att ju mer jag klarade av att göra saker själv, desto friare blev jag och då kunde jag styra mer över mitt eget liv. Jag har alltid försökt att se framåt och det har jag haft stor nytta av.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

165

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MAGNUS & TOBIAS

Magnus stora idrottsintresse har varit till stor hjälp för honom. När han inte lär ut rullstolsteknik eller styrke- och konditionsträning spelar han rullstolsrugby på elitnivå. En viktig del i Rehab Stations målsättning är att se till att man som skadad får möjlighet att möta andra i liknande situation som en själv. Här har man möjlighet att träna tillsammans, möta nya vänner och sätta upp nya mål i livet. Men arbetet på Rehab Station handlar också väldigt mycket om att jobba aktivt med att skapa förebilder som kan visa på vad som är möjligt. ”Att lära av hur andra gör och av andras erfarenheter är två viktiga ingredienser för att lyckas”, säger Magnus men påpekar samtidigt att det gäller att hitta sitt eget sätt. På Rehab Station kallas de som behandlas inte för patient utan för deltagare. All verksamhet har fokus på hälsa och att se möjligheter. Magnus erfarenhet är att man kan lära sig otroligt mycket av hur andra har löst olika saker. ”Jag såg direkt på Tobias att han ville framåt. Han var verkligen ivrig att få lära sig så mycket som möjligt. Vi fick snabbt kontakt och det kändes som om Tobias redan hade kommit en bit på vägen.” ”Det är kul att prata med Tobias, han är väldigt öppen och intresserad av att lära sig.” Visst tycker Magnus att det är roligt att han blivit en förebild och inspirationskälla för Tobias. Hans arbete går ut på att visa på möjligheter, när det ibland kan kännas omöjligt. Magnus vet hur viktigt det är att ta vara på alla de framsteg hans deltagare gör och visa att det går även om det är svårt att tro det.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

166

MÄNNISKOR SOM RECEPT

SPEGELINTERVJU MAGNUS & TOBIAS

”Ibland kan framstegen tyckas vara små och att det inte går så fort som man skulle vilja. Då gäller det att hela tiden ”peppa” och berömma, deltagarna måste lära sig att se sina egna framsteg och glädjas åt dem”, säger Magnus. Han är väl medveten om att många som han tränar går igenom hela skalan mellan hopp och förtvivlan. ”Självklart finns det bra och dåliga dagar, men det har ju alla oavsett om man sitter i rullstol eller inte”, säger Magnus enkelt. För Magnus gäller det att få deltagarna att känna sig delaktiga i sitt träningsprogram, frågan är vad de vill utveckla, vad de anser är svårt och vad som är lätt. Träningen baseras sen på det. Magnus vet vad som gäller, han har själv varit där. ”Man får aldrig ge upp. Du kan mer än vad du själv tror och det tror du inte i början, inte förrän någon visar hur man gör. Att det går.”

BETYDELSEFULLA MÖTEN

167

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Det har betydelse för den här EN MAN KOM gående på en övergiven strand och han kunde snart skönja en annan man på avstånd. När han gått en stund kunde han se att det var en av byborna från en liten by i närheten som höll på att kasta saker i vattnet i jämn takt. Mannen trodde att bybon kastade små flata stenar för att studsa på vattnet, men när han kom närmare såg han att det var sjöstjärnor som kastades ut. Hela stranden var full av hundratals sjöstjärnor som spolats upp av vågorna. Bybon förklarade för mannen att om han inte kastade tillbaka sjöstjärnorna skulle de dö av brist på syre. Mannen blev förbluffad av bybons ambitioner och frågade om det inte kändes hopplöst. ”Det måste ju finnas tusentals sjöstjärnor bara på den här stranden, för att inte tala om alla andra stränder”, sa han. ”Vad tror du att det har för betydelse att du står och kastar tillbaka några av dem?” Bybon log och plockade upp ytterligare en sjöstjärna och sade sedan: ”Det har betydelse för den här.” FÖRFATTARE OKÄND

BETYDELSEFULLA MÖTEN

168

MÄNNISKOR SOM RECEPT

”

Vi är alla del av varandras lycka. CATHERINA RONSTEN

Du 채r

BETYDELSEFULL

Betydelsefulla möten Betydelsefulla möten startade hösten 2000 via en riksomfattande efterlysning av betydelsefulla lärare. Bakgrunden till efterlysningen var det stora massmediala pådrag om vad som inte fungerade i landets skolor. Betydelsefulla möten ville medverka i samhällsdebatten – för att visa på hur mycket som fungerar och hjälpa till att sprida goda exempel från landets skolor. Över 500 svar kom in och av dessa sattes över 100 berättelser samman i boken Betydelsefulla möten – Lärare gör skillnad som utkom i november 2001. Sponsorer till skolkampanjen var Svenska Kommunförbundet. År 2003 var det dags igen. Då gick efterlysningen av Betydelsefulla möten i vården ut och ett år senare, i november 2004, kom boken Betydelsefulla möten – Människor som recept med berättelser från hela Sverige. Sponsorer till vårdkampanjen var Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdförbundet och Kommunal. 2007 startade kampanjen Betydelsefulla möten i idrotten. Boken med samma titel kom ut 2009. Under samma år genomfördes insamlingen av berättelser till boken Betydelsefulla möten – Entreprenörer berättar. Sponsorer till entreprenörskampanjen var Svenskt Näringsliv & Fri Företagsamhet.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

172

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Lagom till valet 2010 kom boken Betydelsefulla möten – Politiker berättar. Politiker från hela Sverige deltar med berättelser i boken som är indelad i fem kapitel: Mod, Kraft, Inspiration, Lust och Framtidstro. Berättelserna har fokus på möten eller ögonblick när en enskild individ bestämt sig för att ta steget och bli en av dem som sätter dagordningen – idag och i framtiden. Kort sagt bli en politiker. Berättelserna visar på hur spännande och intressant det kan vara att ta steget, vara aktiv och engagerad – från kommunpolitik till riksdag. 40 härliga vardagsberättelser som ger dig en oförglömlig läsupplevelse. Med den vackra presentboken Du är betydelsefull vill vi ge dig glädje, inspiration och mod att aktivt bidra till en bättre jord att bo på – för oss alla. Det är i vardagen det händer. Ingen kan göra allt, men många kan göra mycket. Ta vara på varje möte du har, de ger dig möjlighet att påverka en annan människas liv – till det bättre. Allt du gör spelar roll. Du är betydelsefull.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

173

MÄNNISKOR SOM RECEPT

I dagsläget har vi, via riksomfattande opinionsbildande projekt, samlat in över 2000 berättelser om betydelsefulla möten från hela Sverige. Initiativtagare till Betydelsefulla möten är marknadsekonomen och frilansskribenten Catherina Ronsten. Betydelsefulla möten har ingen koppling till någon religion eller politisk organisation utan vill peka på varje enskild persons möjlighet att själv påverka – både sitt eget och andras liv – på ett positivt sätt. Betydelsefulla mötens mål är att skapa en ökad medvetenhet om hur mycket vi alla kan betyda för varandra. Att agera som en medkraft. Fler böcker och opinionsbildande efterlysningskampanjer ligger färdiga att starta.

Stiftelsen Betydelsefulla möten Ett av Betydelsefulla mötens mål är att skapa en stiftelse där alla världens människor skall kunna nominera en eller flera personer/ grupper som medverkat till att skapa en positiv skillnad för någon annan. Kriterier för vilka som kommer att ges stöd kommer att baseras på vad det betydelsefulla mötet bidragit till. När stiftelsen är bildad räknar vi med att kunna medverka till att premiera 10–15 människor/grupper per år. Det innebär att när du lämnar en berättelse eller köper en Betydelsefulla möten-bok kommer du att bidra till stiftelsen som gör fler betydelsefulla möten möjliga.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

174

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Vinnare i din egen tävling Livet och arbetet kan vara både lust, glädje, tårar och kaos, inspiration och utmaningar. Oavsett var du är just nu och var du vill komma i livet har du nytta av tankarna, övningarna och inspirationen från Emma Pihls bok Vinnare i din egen tävling. I Vinnare delar Emma generöst med sig av sin egen livshistoria och utveckling från självdestruktivitet och negativitet till livsglädje och framgång. Boken gör dig till vinnare genom att jobba med sex teman. PRESTATIONER Bäst när det gäller och att behålla energin både i med och motgång. SJÄLVBILD Vilken styrande föreställning om mig själv påverkar mina resultat och mitt mående? BETEENDEFÖRÄNDRINGAR Var vill jag komma? De aktiva stegen för att ändra ett beteende. ATTITYD Vinnande inställning till mig själv, omständigheter och världen. RELATIONER Vilka hjälper dig bäst framåt? INRE DIALOG Vinnande tankar. Sluta låta hjärnan lägga krokben för dig. Vinnare i din egen tävling är en metodbok för att du skall kunna ta dig från där du är idag till dit du önskar. Att förverkliga dig själv och dina resultat utifrån vem du är och dit du vill komma. Syftet med boken är att skapa ditt eget mentala träningsläger med grenar specialanpassade efter dina behov, utifrån dina egna tävlingar och hitta sätt att med rätt tankar, attityd, självbild och målfokus få mer av det du önskar för dig själv och som medmänniska. Vinnare i din egen tävling är utgiven på Betydelsefulla möten & förlag.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

175

MÄNNISKOR SOM RECEPT

Världen behöver dig.

BETYDELSEFULLA MÖTEN

176

MÄNNISKOR SOM RECEPT