Värdefullt lärande - Den goda cirkeln by Betydelsefulla Möten 2act

VÄRDEFULLT LÄRANDE

v채rdefullt l채rande DEN GODA CIRKELN Ulrika Bergmark (red.)

Omslag: Sättaren i Ängelholm Omslagsbild: Sanna Dahlén Layout och formgivning: Sättaren i Ängelholm Kapitelbilder: Stefan Bergmark Tryck: Östertälje Tryckeri AB 2010

Denna bok är tryckt på miljövänligt framställt papper

INNEHÅLL Bokens författare 8 Förord 11 Lou Rossling Fler tänker bättre än en 15 Kapitel 1. Introduktion 19 Ulrika Bergmark Kapitel 2. Att lära med hjälp av förnuft, känsla och kropp 27 Att lära genom möten 29 Iris Rosengren Larsson En vanlig dag 39 Elisabet Berglund Projekt Stjärna – att ta ned rymden till förskolan 45 Maria Sandström Äventyrspedagogik – ett verktyg för lärande 59 Chatrine Augustsson, Bengt-Olov Berglund, Ann-Charlotte Björnfot och Louise Westerberg Kapitel 3. Att se, bekräfta och uppskatta eleverna 75 Som en strålande sol 77 Ulla Lidström och Lilianne Öhman Se, bekräfta och lyssna på mig 85 Siw Lenman, Åsa Marklund, Kristina Olovsson och Mari-Helen Wikström Att prata som en giraﬀ 93 Anna-Karin Ökvist Carpe Diem 103 Helena Henriksson och Jeanette Viklund 5

En dramatisk inre resa – om teaterns betydelse för det personliga välbeﬁnnandet 111 Camilla Edvardsson och Ove Lundmark Kapitel 4. Att låta eleverna ha inflytande över och aktivt delta i undervisningen 133 Det tomma rummet 135 Monica Degerman och Marie Lindfors Bloggen – ett fönster på glänt 143 Erica Lövgren Vi skriver oss till läsning 159 Charlotte Lindberg och Åsa Fahlman Att skapa mening och sammanhang 173 Christina Grönlund Kapitel 5. Elever reflekterar över sin vardag i skolan 193 ”Jag tycker att reﬂektion är mycket roligare för att då får man skriva om allt nestan” 195 Elever ur en 2-3:a med deras lärare Anna-Karin Marklund Vad är värdefullt för oss i skolan? 203 Elever i klass 3 tillsammans med sin lärare Erica Lövgren Elever skriver fritt 205 Elever ur klass 4 med deras lärare Anna-Lena Lindström Betydelsefullt i ord och bild 208 Elever ur klass 6 med sin lärare Stina Andersson Respect Project 213 Anna Bergström, Emelie Eklund, Maja Eriksson, Tomas Lundberg och Linn Viklund Kapitel 6. Framtidsmål: Den goda cirkeln 229 Ulrika Bergmark 6

BOKENS

FÖRFATTARE

Ulrika Bergmark Bokens redaktör, som under 4½ år arbetat som skolutvecklare och doktorand i utvecklingsprocessen Värdefullt i skolområdet som bokens författare tillhör. Bergmark arbetar nu som lektor (ﬁl dr i lärande) vid Luleå tekniska universitet, Institutionen för pedagogik och lärande. Följande pedagoger har medverkat i boken och alla arbetar i Hortlax skolområde, Piteå kommun: Chatrine Augustsson, fritidspedagog B-O Berglund, fritidspedagog Elisabet Berglund, förskollärare Lotta Björnfot, fritidspedagog Göran Dahlén, rektor Monica Degerman, förskollärare Camilla Edvardsson, lärare Åsa Fahlman, lärare Christina Grönlund, lärare Helena Henriksson, elevassistent Siw Lenman, förskollärare Ulla Lidström, specialpedagog Charlotte Lindberg, förskollärare Marie Lindfors, förskollärare Ove Lundmark, lärare Erica Lövgren, lärare Åsa Marklund, förskollärare Kristina Olovsson, förskollärare Iris Rosengren Larsson, lärare Maria Sandström, förskollärare Jeanette Viklund, lärare Louise Westerberg, fritidspedagog 8

Mari-Helen Wikström, förskollärare Lilianne Öhman, specialpedagog Anna-Karin Ökvist, lärare Elever ur en 2-3:a med deras lärare Anna-Karin Marklund Barn från årskurs 3 med sin lärare Erica Lövgren Barn från årskurs 4 med sin lärare Anna-Lena Lindström Barn från årskurs 6 med sin lärare Stina Andersson Elever från årskurs 9: Anna Bergström, Emelie Eklund, Maja Eriksson, Tomas Lundberg och Linn Viklund

Vill du nå oss, skicka gärna ett mejl förnamn.efternamn@pitea.se Ulrika Bergmark når du via ulrika.bergmark@ltu.se

FÖRORD Lou Rossling

”Den enda sanna kunskapen är personlig upplevelse, allt annat är endast information och den ändras över tid” Albert Einstein

När jag fick manuset till den här boken i min hand kom jag att tänka på det som Albert Einstein ville förmedla med sina visdomsord. Det vill säga vikten av att förstå genom egen upplevelse. Bland texterna i ”Värdefullt lärande – Den goda cirkeln” fann jag en hel del av den nya kunskap som många redan känner till i dag. Men förutom det kunde jag också läsa om den genomförda visdomen. Med hjälp av en rad olika praktiska vardagsexempel visar lärare och elever att själva upplevelsen är grunden i att utvecklas. Mest glad blev jag av att läsa om hur vi på ett ganska enkelt sätt kan gå ifrån felsökarpedagogik till förståelse och övertygelse. Och därigenom ge kraft till det som man vill ha mer av. Genomgående läser jag om hur barnens utvärderingar tydligt formuleras i vad de har klarat av. Vare sig det gäller matematik eller social utveckling. Detta är onekligen ett resultat av att pedagogerna upptäckt vinsten av att använda positiv kritik. Ordet reflektion som avslutar varje kapitel visar hur mycket mer kunskap som finns idag. Vi har äntligen nått skärningspunkten då vi inte bara låter elever reflektera. Vi inser även att vuxenreflektion är viktig, för att vi som pedagoger ska förstå att all form av uppdatering av kunskaper är nödvändig. Vi utvecklar både vår utsikt och vår insikt.

Förord

Det som idag kallas interpersonella intelligensen (samverkan) i gruppen, fanns knappast på min tid. Då ansåg man att det som var viktigast var den kunskap som kunde mätas. Vi trodde att det bästa sättet att lära var genom negativ kritik. Ett exempel: En av mina goda vänner var lärare till fotbollsstjärnan Henke Larsson. Henrik gick då i slutet av mellanstadiet och var inte intresserad av vare sig verb, substantiv eller adjektiv. Så när han inte hängde med på en svenska lektion sa hon med ironi i rösten att Henke bara hade en sak i huvudet. Boll, boll boll! Sen förklarade hon som välutbildad och ansvarsfull pedagog: ”Bara så du har klart för dig Henke. Man kan inte leva på boll!”

Idag många år senare vet hon att han lever utmärkt på boll. Hon har också upptäckt att han förutom sin skicklighet i fotboll också uppfattas som en mycket bra kamrat, en fantastisk pappa och man. Jag inser, mer än någonsin, att det är olika livsuppgifter vi har här i livet. Har man valt lärarollen gäller det att veta att vår uppgift är att lyfta dem som behöver det. Den här boken hjälper den som vill utvecklas till en medveten ”utvecklare”. Den ger oss exempel på en rad välbeprövade arbetssätt att använda i vårt dagliga pedagogiska arbete. Både med stora och små barn. Här kan vi läsa om lärare som lagt både tid och lust att påverka lärandet på många olika sätt. Många vet redan hur, men lägger alltför mycket tid på att prata om vad de inte hinner med och hur det antingen är ledningen, kommunens eller politikernas fel. Så fantastiskt då att här få möjlighet att ta del av lärare som använder ”klagotiden” till att dela med sig av sitt förbättrade arbetssätt. De ser vad vi kan göra och tycker att förändring leder till förbättring om man vill. Några av mina favoritmeningar från boken är: ”Tänk att vara efterlängtad som tonåring” ”Allt är möjligt” ”Ni kan bli precis det ni vill”

Förord

Jag vill avsluta med två små upplevelser som visar var vi är på väg, vi som älskar vårt pedagogiska arbete, men också älskar möjligheten att få finnas till för nästa generation. När datorn blev en nödvändig kunskap fick jag all hjälp jag behövde av Axel åtta år. Det slog mig att han inte hade haft en enda lektion i datorns olika system och funktioner. Han hade lärt sig av nyfikenhet, lust och var helt orädd i att göra fel. Medan jag är jag fostrad i se men inte röra. I det läget blev jag flickan som undrade om hon var dum i huvudet när hon inte förstått, trots Axels förklaring. Hans kloka svar borde jag ha lärt mig redan när jag gick utbildningen på lärarhögskolan. ”Nej Lou, du är inte dum i huvudet. För man kan faktiskt inte förrän man kan och det gör inget för jag är ju här och kan visa dig”.

Det andra exemplet skulle jag aldrig ha lärt mig av om jag inte i handling visade vem jag ville vara som lärare. Varje fredag har jag ställt upp och varit en hjälpande kraft i en skola. När jag en dag träﬀade ett av barnen sa han att han tyckte mycket om fredagarna, för att jag kom till deras klass den dagen. ”Jag tycker om att du vet att jag kan Lou”

Med tacksamhet för förtroendet Maj 2010, Helsingborg Lou Rossling Lärare, föreläsare och författare

FLER TÄNKER BÄTTRE ÄN EN Att fler tänker bättre än en fick jag och läraren Iris Rosengren Larsson vara med om en vinterdag för ett par år sedan. Då föddes vår idé om att tillsammans skriva en bok med berättelser från pedagogisk verksamhet. Lärare, elever och rektor från ett skolområde har tillsammans med mig som forskare skrivit denna bok. Skolområdet har under de senaste åren fokuserat på frågor om hur sociala relationer och fysisk miljö påverkar lärande och välbefinnande för barn och vuxna. För att få en djupare förståelse för den pedagogiska praktiken och hitta vägar för att utveckla förskolan och skolan har personalen aktivt arbetat med reflektion, enskilt och tillsammans. Arbetet med de sociala relationerna i lärandet har lett till bättre trivsel, men även till goda kunskapsresultat. Det finns en förhoppning med denna bok och det är att den ska ses som ett bidrag i pågående samtal om hur förskolan och skolan kan utvecklas så att barn trivs och lär nya kunskaper. Berättelserna är baserade på de medverkandes erfarenheter av skolan och ger värdefulla glimtar ur en, många gånger, komplex och mångfacetterad värld som förskolan och skolan kan vara. Du som läsare kommer att få ta del av erfarenheter och sedan utmanas till att reflektera över dessa i relation till dina egna upplevelser. Det finns mycket att lära av andras erfarenheter, vare sig man är ny i yrket eller en erfaren lärare. Berättelserna handlar om elevers och lärares vardag, från förskolan till de senare åren av grundskolan. Genom att ta med berättelser som speglar arbete med elever i skilda åldrar poängteras att lärare, oavsett vilken ålder de undervisar, har mycket gemensamt. Därför kan de också lära mycket av varandra. Som läsare kan det innebära att du ibland måste omvandla erfarenheter i berättelserna till din egen vardag. Så att de blir betydelsefulla just för dig. 15

Fler tänker bättre än en

Boken lyfter fram värdefulla berättelser från pedagogisk praktik. Anledningen är att det är viktigt att synliggöra det goda vardagsarbete som görs i förskola och skola. Pedagogisk verksamhet kan ofta framställas på ett övervägande negativt sätt i media, vilket inte alltid visar en hel bild av verksamheten. Om man enögt fokuserar de problem som kan finnas i pedagogisk vardag bidrar det till en pessimistisk atmosfär bland personal och barn, vilket skapar en negativ spiral som inte leder till utveckling. Att istället fokusera på det som fungerar bra i en pedagogisk verksamhet medverkar till en bejakande atmosfär. Detta möjliggör en positiv spiral – en god cirkel – som bidrar till utveckling. Därför inbjuds du som läsare att ta del av några värdefulla berättelser från pedagogisk vardag med förhoppning om att du själv ska inspireras och motiveras att utveckla den yrkesmässiga vardag du befinner dig i. Jag vill också i detta sammanhang rikta ett stort tack till alla er som medverkat i boken genom att berätta om era värdefulla erfarenheter. Jag är så glad att ni antog utmaningen att göra er röst hörd! Tack också till skolledningen i det aktuella skolområdet och till ledningen vid Barn- och utbildningsförvaltningen vid Piteå kommun för uppmuntran och ekonomiskt bidrag till bokprojektet. Till Catherina Ronsten, förläggare Betydelsefulla möten & förlag: tack för att du gjorde det möjligt att berättelserna i boken fick bli berättade för en vidare publik. Vilket gott samarbete vi har haft! Välkommen in en värld av värdefullt lärande! Maj 2010 Ulrika Bergmark Universitetslektor i lärande

Reflektera

tankar kring det värdefulla med att reflektera Att reflektera innebär att blicka bakåt, se nuet och titta framåt. I reflektionen kan vi ta lärdom av det vi har upplevt, för att lära oss om hur vi ska göra i framtiden. En reflektion kan ibland leda till att vi ser nya möjligheter i situationer där vi trodde att det inte fanns någon väg framåt. Genom att medvetet reflektera över erfarenheter uppmärksammar vi det vi faktiskt gör och det kan få oss att känna oss stolta och nöjda över det vi gjort. Att använda reflektion i förskola och skola är därför ett bra verktyg för att se vad som händer och lära sig av sina erfarenheter. Baserat på det kan man sedan hitta nya vägar för hur barn och unga ska må bra och lära sig så mycket som möjligt i skolan. Eftersom vi sätter strålkastaren på vår verksamhet kan vi, när vi reflekterar samtidigt bli utmanade. Vi kan fundera på vad det innebär att vara lärare och elev och hur lärande egentligen går till. Men också hur mycket vi i skolan kan påverka och hur mycket vi betyder för dem vi möter. Det kan krävas mod och nyfikenhet för att börja reflektera på ett medvetet sätt. Jag hoppas att du som läsare är redo att anta utmaningen att reflektera över din egen praktik genom inspiration från berättelserna i boken.

INTRODUKTION LÄRARES OLIKA

UPPGIFTER

Ulrika Bergmark

Lärare i det svenska skolväsendet har många uppgifter. Exempelvis handlar de om att hjälpa barn att utveckla sitt lärande inom olika områden, uppmuntra barn till att bli goda medmänniskor som bryr sig om dem de möter i världen, samt att utveckla sig själv som lärare. Detta betonas i läroplanerna för för- och grundskolan, Lpfö 98 och Lpo 94. Det ena uppdraget betonar faktiska kunskaper inom olika ämnesområden, medan det andra fokuserar mer på etik: förhållningssätt och bemötande. För att barn och ungdomar ska lära kunskaper och bli goda medmänniskor är det viktigt att dessa två uppdrag inte skiljs åt. Hur kan lärare på ett medvetet sätt låta de två uppdragen ömsesidigt stärka varandra? Hur kan ett etiskt förhållningssätt ﬁnnas med i pedagogisk verksamhet på ett konkret sätt så att det leder till lärande för barn och vuxna? Ett etiskt förhållningssätt berör den psykosociala och den fysiska miljön i förskolan och skolan. Lärares syn på vilka förmågor elever har och hur lärande går till påverkar sedan hur lärarna bemöter sina elever, vilka arbetssätt de väljer att använda och vilket innehåll i undervisning de presenterar. För att på ett personligt sätt belysa hur skolans kunskaps- och etikuppdrag kan se ut, följer nu en skolledares betraktelse från sin egen barndoms skola i Jämtland.

Introduktion

Han hette Lennart och rökte pipa Jag tror att många av oss präglas av tidiga möten, både positiva och negativa. Möten och erfarenheter som i vårt vuxna liv spelar en stor roll, medvetet eller omedvetet. Som rektor har jag under årens lopp upplevt många möten, de flesta har passerat obemärkt förbi men några har satt sina spår. Några möten berör på djupet; rör vid ditt innersta och får ditt liv att ta en ny bana. De får dig att tänka i andra mönster, får dig att växa. Jag är av födsel och ohejdad vana Jämtlänning. Har man som jag blivit till i detta vidunderligt vackra landskap kan man i själ och hjärta aldrig bli annat. Överammer heter den lilla byn i östra Jämtland där en postkassörska och en skogsarbetare fann varandra. På den tiden, sent fyrtiotal, blomstrade byn och det fanns fortfarande post, affär och skola. Själv föddes jag en vacker junidag 1956 och blev det enda barnet. Trots min astma och eksem hade jag, vad jag minns, en lycklig barndom. Förmodligen blev jag mycket bortskämd. Någon speciell utbildningstradition fanns mig veterligt inte i vår släkt. I en skogsarbetarbygd på femtiotalet var det inte vanligt med högre studier. Jag var inget ljus i skolan. Jag var antagligen som de flesta; hade mina starka och svaga sidor. Många lärare brydde sig nog inte så mycket om att titta på dessa olika sidor av en person. Man lärde ut och hoppades att ett och annat av det man sa skulle träffa rätt, att något skulle stanna kvar där inne hos eleven och på något konstigt sätt bli till kunskap. Gjorde det inte det var det elevens fel och mer var det inte med det. Många av bokstavsbarnen passerade obemärkt förbi. Möjligtvis blev de som hade många bokstäver klassade som obildbara, men barn med någon enstaka la man inte märke till. Jag har många minnen från skolan. Jag minns min första skoldag eftersom jag fick gå till uppropet ensam, mamma hade inte tid att följa med för hon skulle dela ut posten. Jag kommer ihåg hur stolt jag var att jag kunde mitt personnummer utantill, memorerat flera dagar innan. Ett av mina tydligaste minnen från min barn- och ungdoms-tid är annars en av mina första lärare. Han hette Lennart och rökte pipa. Han var det finaste man kunde vara i byn, folkskollärare. Tänk vilka tider!

Introduktion

Då var läraren sträng. Fyrtio år tillbaka var disciplinen en annan än idag. Vi barn hade lärt oss att lyssna på vuxna, att vara tysta och att inte ifrågasätta. Gjorde man det och var odygdig, som det hette i östra Jämtland, fick man sig kanske en lugg eller en örfil. Jag kan minnas det än, förnedringen mera än själva smärtan. Jag var ingen mönsterelev och under årens lopp har jag nog förargat både en och annan lärare. Förr skulle man ha sagt att jag förtjänade en örfil då och då. Men så skulle ingen säga idag, åtminstone inte när Skolverket hör på. Men av Lennart fick man ingen örfil. Nej, han hade andra metoder för att få oss att lyssna och för att få ordning i klassen. Vi hade respekt för Lennart. Inte för att vi var rädda, som vi var för många andra lärare. Inte för att han hotade oss, för han stod aldrig med pekpinnen i högsta hugg som en del andra lärare gjorde. Nej, vi respekterade Lennart för att han respekterade oss och lyssnade på oss. Han var intresserad av vad vi tyckte Galla barn? I Lennarts skola skulle alla få samma chans, oavsett om man var barn till en skogsarbetare eller till en direktör. Att lära sig läsa och skriva ansågs som självklart för alla elever, men för Lennart var också demokrati och etik lika viktiga komponenter i skolans uppdrag som kunskapsuppdraget. För mig lyckades han, på ett naturligt sätt, förena läroplanens två huvuduppgifter; demokratisk fostran och lärande av ämneskunskaper. Det ena hörde ihop med det andra. Jag undrar vad Lennart skulle säga om dagens skoldiskussioner. ”Betyg i uppförande! Det tramset har vi ju redan haft en gång och tagit bort. Nej, nog finns det bättre metoder om vi vill fostra demokratiska och solidariska medborgare”. Det skulle antagligen Lennart säga, samtidigt som han tände sin pipa. På den tiden förstod man inte vådan av passiv rökning. Kanske skulle han ägna en och annan tanke kring vad som kan hända i samhällen där lydnad är det viktigaste i skolan. Han som själv var med när Nazityskland föll. Han skulle nog skaka på huvudet och fundera på vad vi håller på med på 2000-talet i Sverige. Och inte tror jag att han skulle ha några stora problem med mobiltelefoner. Hade de funnits då skulle nog Lennart inte ha förbjudit dem, för någon förbudsmänniska var han inte. Däremot skulle han förmodligen ha fört en intressant och lärande dialog om ämnet. Lärare som lyckas bygga positiva relationer

Introduktion

till sina elever har sällan eller aldrig den typen av problem. Lennart hade en förmåga att alltid se och ta vara på det positiva hos oss elever. Han kunde alltid se något gott hos oss alla. Att känna sig sedd och bekräftad som elev är något centralt i hela lärandeprocessen. Det får dig att växa. Det startar en positiv spiral som får dig att tro på dig själv och det får dig att klara utmaningar du annars aldrig skulle klara. Vad skulle han tycka om kunskapsnivån hos dagens elever? Jag är rätt övertygad om att han skulle bli en aning imponerad, trots att media och skolminister ivrigt trummar i oss motsatsen. Inte för att han skulle vara nöjd. Lennart ville alltid vidare och hans önskan var att alla skulle anstränga sig till det yttersta. I det stora hela skulle han nog se stora framsteg sedan 1960-talet då han var lärare, utom möjligtvis hos en viss Amerikansk vicepresidentkandidat, som enligt tidningarna tror att Afrika är ett land. Märkligt att detta händer i ett land som har så mycket tester och betyg och med sitt motto för skolan: ”No child left behind”. Kanske ska man dock inte tro allt som står i tidningen, åtminstone inte om man är fostrad i Lennarts anda. Han som uppmuntrade oss att inte ta allt för givet utan att istället ifrågasätta. Kanske idealiserar jag bilden av Lennart, kanske överdriver jag hans positiva sidor. Men det är den bild som jag bär med mig, rätt eller fel. Förmodligen har den här bilden av läraren präglat mitt sätt att se på lärares uppdrag och på undervisningens kärna. Kunskaps- och etikuppdraget är för mig två av varandra beroende storheter. Utan den ena blir den andra inte lika stark. Kunskap som inte har en etisk förankring blir för mig tom, innehållslös och i värsta fall farlig. Lennart skulle säkert också ha svårt att förstå diskussionen om ”pluggskolan” och ”flumskolan”. För honom var båda delarna viktiga och värdefulla när det gällde att fostra och utbilda nästa generation. För mig finns Lennart med i kärnan av vår skolutvecklings-process, där vi har arbetat mycket med positiva relationer, inte minst mellan lärare och elev. Jag anser att förtroendefulla relationer är grunden för lärandet. Eleven måste lita på och känna en trygghet med de vuxna i skolan. Med den grunden är det mycket lättare att arbeta med att skapa studiero, klara regler och normer, samt att sträva efter att ha höga förväntningar och mycket annat som kännetecknar framgångsrika skolor. Vi försöker bygga på det positiva, att hitta framgångsfaktorerna hos varje elev. Detta innebär inte att vi blundar för brister eller de områden som eleven

Introduktion

behöver utveckla hos sig själv. Allt blir så mycket enklare om vi fokuserar på styrkor i stället för på brister. Tänk efter, hur vill du själv bli sedd? Vad får dig att växa? Kritik eller beröm? Välj själv, men svaret är rätt så givet för de flesta av oss. Har man själv erfarenheten av att verkligen bli sedd och bekräftad av sin lärare glömmer man det inte. ”Ni kan bli precis det ni vill”, säger Lennart till oss en varm sommardag. ”Allt är möjligt”, säger han när han står där på skoltrappan uppklädd i kavaj och slips. Han ser ut över oss, man ser en liten tår i ögat. Vi bär alla med oss bilden av vår lärare. Visst bär jag med mig minnet av örfilen, men starkare är bilden av Lennart. Den där junidagen i slutet av sextiotalet, lukten av sommar, av skolavslutning, avhuggna björkar i vattenhinkar, femton förväntansfulla ungdomar i den jämtländska myllan, nu börjar livet. ”Ni kan bli precis det ni vill”. Jag hoppas och tror att de flesta elever hos oss kommer att lämna skolan med goda erfarenheter av mötet med vuxna – möten som ger kraft, mod och framtidstro. Förhoppningsvis kan de tänka tillbaka på sin skoltid och minnas sin lärare med värme. Min hette Lennart och rökte pipa. Med vänliga hälsningar

Berättelsen om Lennart, min lärare, ovan beskriver på ett levande sätt hur en lärare kan sätta spår i en elevs minne och detta vittnar om lärares betydelse för elever i skolan. Denna lärare bemötte sina elever med respekt och han trodde på dem och deras kapacitet. För den läraren handlade skolan om att lära sig mycket, skapa goda relationer till andra och om trivsel – allt hängde ihop. En viktig del av läraryrket är att arbeta för att lärande och etik; förhållningssätt och bemötande, ska samspela med varandra, för att skapa bra förutsättningar för lärande och utveckling. I boken kommer vi att ge exempel på hur sådana samspel kan skapas tillsammans med barn och unga. 23

Introduktion

BOKENS

KAPITEL

I följande kapitel kommer ett antal berättelser från pedagogisk vardag. Vi har delat upp berättelserna i fyra teman: Att lära med hjälp av förnuft, känsla och kropp. Att se, bekräfta och uppskatta eleverna. Att låta eleverna ha inflytande över och aktivt delta i undervisningen. Elever reflekterar över sin vardag i skolan. Varje berättelse avslutas med forskarens reflektioner kring berättelserna, reflektionsfrågor, praktiska övningar, samt lästips för fördjupad reflektion.

Kapitel 1 – Att lära med hjälp av förnuft, känsla och kropp Kapitlet handlar om lärares vilja att skapa undervisningssituationer där förnuft, känslor och kroppsliga uttryck ﬁnns med som naturliga delar. Berättelserna ger uttryck för lärarnas syn på både barn och lärande. Barn och unga är alla olika, men de har många förmågor och styrkor, vilket gör att lärarnas undervisning syftar till att ge rum för många sätt att lära och uttrycka sitt lärande på.

Kapitel 2 – Att se, bekräfta och uppskatta eleverna Kapitlet handlar om betydelsen av att skapa goda relationer mellan vuxna, barn och unga i förskola och skola. Berättelserna visar praktiska metoder och undervisningssätt som lärare använt när de har arbetat med sina elever. Att skapa goda relationer ger bra förutsättningar för trivsel och välbeﬁnnande hos elever vilket är en bra grund för fortsatt lärande och utveckling.

Introduktion

Kapitel 3 – Att låta eleverna ha inﬂytande över och aktivt delta i undervisningen Kapitlet tar upp frågor om inﬂytande, elevers perspektiv och elevers erfarenheter som en väg till meningsfullt lärande. Berättelserna visar att elevers perspektiv kan påverka hur det ser ut i skolan och vilka arbetsformer som arbetas med. Dessa frågor har en etisk karaktär, eftersom de är nära förknippade med förhållningssätt och bemötande: i detta fall barns rättigheter och medbestämmande.

Kapitel 4 – Elever reflekterar över sin vardag i skolan Gemensamt för berättelserna i detta kapitel är att det är elever som har skrivit dem. Berättelserna i de andra kapitlen är skrivna av lärare om elever. Därför följer här några axplock av vad elever reflekterar över när de får chansen att beskriva sin vardag. Att låta elevers röster bli hörda på deras eget sätt, ger en möjlighet till att praktisera elevperspektiv på ett konkret sätt. Deras röster kan ge vuxna en fingervisning om vad som är bra i skolan och vad som kan utvecklas.

Kapitel 5 – Framtidsmål: Den goda cirkeln I det avslutande kapitlet summeras de värdefulla erfarenheterna från den pedagogiska vardagen. Där ges också möjlighet till inspiration för framtida förändringar.

ATT LÄRA MED HJÄLP AV FÖRNUFT, KÄNSLA OCH KROPP Gemensamt för berättelserna inom detta tema är att de behandlar lärares strävan efter att undervisning ska beröra och innebära ömsesidigt lärande. Den första berättelsen visar att elever kan lära nya och fördjupade kunskaper i levande möten med människor med olika livserfarenheter. Den andra berättelsen uppmärksammar oss på det lärande som sker i förskolans vardagsrutiner. Tredje och fjärde berättelsen visar exempel på hur man med fantasins hjälp kan skapa möjligheter till meningsfullt lärande både i förskola och skola.

ATT LÄRA GENOM

MÖTEN

Iris Rosengren Larsson

Reflektion – en hjälp för att omsätta teori i praktik Jag undervisar elever i årskurserna 7–9 i ämnet SO. Under de senaste åren har mitt mål varit att omsätta teori i praktik med hjälp av pedagogiska reflektionsverktyg som loggbok och dialog. Eftersom vår skola arbetar med etiska frågor i lärandet var det viktigt för mig att först reflektera över vad etik betyder för mig och sedan försöka omsätta detta i verkligheten. När jag läste litteratur i ämnet förde jag loggbok där jag reflekterade över det lästa. Den form av loggbok jag använde var av en enkel sort. Jag använde en A5 bok, där den vänstra sidan fick ”Handling” som rubrik och den högra ”Reflektion” som rubrik. När jag läste något intressant, sammanfattade eller citerade jag det på vänster sida i min loggbok. På den högra sidan skrev jag ner mina tankar om det. Genom att använda loggboksskrivande kontinuerligt och reflektera över det lästa kände jag att jag verkligen utvecklades. Reflekterad utvärdering är ett redskap för läraren att bättre förstå, förklara och förändra den egna undervisningen.

Elevprojekt ”Ung möter…” För mig betyder etik att vara en medmänniska och att ansvara för sina relationer. Vad krävs då för att vara en medmänniska? Empati, sympati, respekt och fördomar var ord som jag funderade på. Ett mål med min undervisning blev att skapa möjligheter för elever att utveckla empati 29

Att lära genom möten

och sympati samt att reﬂektera över sina fördomar. Det blev början till ett elevprojekt som jag kallade ”Ung möter…”. Syftet med mötesserien var att elever skulle få tillfälle att möta äldre och yngre människor, samt människor med annorlunda erfarenheter. På vår skola har vi använt tid från elevens val till valfria kurser varje onsdagseftermiddag 100 min. Varje kurs pågår fem veckor och sedan får eleverna välja en ny kurs. Genomförandet av ”Ung möter…” kom att bestå av tre delar: ung möter äldre, ung möter människor med andra erfarenheter och ung möter yngre. Ung möter äldre Jag tog kontakt med ett äldreboende där de var villiga att ta emot 5–10 elever. Inbjudan till eleverna löd så här (se bild 1):

UNG MÖTER GAMMAL Under v. 45–51 får du tillfälle att vara en SOLSTRÅLE på Äldreboendet här i vår by! Uppdraget som SOLSTRÅLE handlar om att möta gamla människor under onsdagseftermiddagarna där vi tillsammans bakar, läser ur tidningen högt, samtalar, promenerar, lyssnar på musik, spelar bingo eller bara lyssnar … Första onsdagen v. 45 samlas vi i E 4 för information och planering. Veckan därpå börjar våra besök hos de gamla!

Välkomna! Bild . Kursinbjudan – Ung möter gammal

Att lära genom möten

30 elever anmälde sig till denna kurs. Det var roligt att många tackade ja, men det innebar att jag inte hade plats för alla. Jag kontaktade äldreboendet igen och personalen gjorde det möjligt att ta emot fler elever. Men trots det fanns det ändå inte plats för alla. Som av en händelse råkade jag läsa en annons i lokaltidningen där personal från kommunen inbjöd pensionärer till olika dagsaktiviteter. Personalen accepterade min förfrågan om samarbete med högstadieelever. Nu var allt löst. Alla elever som valt kursen ”Ung möter äldre” hade fått en plats. Första onsdagen träffade jag eleverna i klassrummet för information om tystnadsplikt, vett och etikett och andra viktiga aspekter. Vi planerade också vad innehållet i de fyra kommande onsdagseftermiddagarna med de äldre skulle innehålla. Vi bestämde att vi skulle baka muffins och pepparkakor, lyssna på julmusik och spela spel. Vid introduktionstillfället presenterade jag loggboksskrivandet för eleverna. De sista 10 minuterna av varje besök skulle eleverna sätta sig på en lugn plats och skriva loggbok utifrån vad de gjort och vad de tyckte och tänkte om det. Jag ville att mina elever skulle reflektera över om de, genom möten med de gamla, lärt sig något nytt. Jag hade själv förmånen att följa en del av eleverna till äldreboendet och det var en varm känsla som spred sig inombords de eftermiddagar när jag fick se eleverna tillsammans med de äldre. När Anton hjälpte Beda kavla upp ärmarna på koftan innan de skulle baka pepparkakor och när Julia hjälpte Holger att ta bort pappret från muffinsen var värdefulla ögonblick. Ett citat ur min egen loggbok: Det är viktigt att tillvarata de gamla och personalen på äldreboendet som ett etiskt verktyg. Jag kan bara hålla med när Einhorn (2005) skriver att ju mer vi lär oss att utnyttja varje tillfälle att se vår medmänniska desto mer utvecklar vi vår empatiska förmåga. Jag som pedagog bör lära barnen att se sina medmänniskor

Att lära genom möten

Efter varje besök på äldreboendet läste jag elevernas loggböcker och kommenterade dessa. Elevernas reflektioner handlade mycket om deras positiva upplevelser av de möten vi hade med de äldre och hur de upptäckte på vilket varmt och kärleksfullt sätt personalen bemötte de äldre. Ung möter människor med andra erfarenheter När jag reflekterat över ordet fördomsfull ville jag skapa möten med människor som vi ofta har fördomar om. Därför bjöd jag in en homosexuell, en flykting och en funktionshindrad till vår skola. Så här såg inbjudan ut (se bild 2):

UNG MÖTER….. Kurspresentation: Under fyra onsdagar kommer ni att lära er mer om hur det är att – vara invandrare/flykting i Sverige – leva med ett handikapp – hur det är att vara homo-, bi- och transperson Tillsammans diskuterar vi fakta, reflekterar skriftligt i loggbok, ställer frågor, möter människor med erfarenheter av ovanstående och dokumenterar genom att filma. Ulrika Bergmark, lärare och forskare, kommer att vara med under kursen eftersom hon forskar om hur elevers och lärares lärande kan utvecklas. Katarina Boström, vår IT-guru, kommer att finnas till hands för teknisk support vid filmandet. VÄLKOMNA!

Bild  . K Kursinbjudan i bj d – U Ung möter öt människor ä i k medd olika lik li livserfarenheter. f ht

Att lära genom möten

Vid första kurstillfället berättade jag om våra inbjudna gäster för de åtta eleverna, alla tjejer, som valt kursen. Informationen som eleverna fick fungerade som introduktion och förberedelse för våra möten. En gäst skulle besöka oss tre onsdagseftermiddagar i rad. Innan varje besök förklarade jag ord och uttryck förknippade med gästen. Eleverna fick en stund på sig att skriva ner frågor till varje gäst. Efter föreberedelsen kom gästen och berättade om sig själv och sina erfarenheter. Eleverna och jag fick tillfälle att ställa frågor under besöket. När gästen lämnat oss fick eleverna reflektera över mötet. Alla möten filmades och några av kurstjejerna redigerade sedan ihop en film som blev ett bidrag till skolans filmfestival. Efter att ha läst elevernas reflektioner skrev jag ner mina frågor och reflektioner i deras loggböcker. Här följer några exempel på de frågor jag som lärare ställde till dem i loggböckerna: Vad var det viktigaste du lärde dig idag? Har du fördomar? Kan du prata öppet om dina fördomar med dina vänner? När tycker du att du lär dig mest och bäst? Tror du att det du lärt dig idag, kommer att bli användbart i framtiden? I mina kommentarer tog jag tillfället att bemöta och uppmuntra deras nya insikter. Dessa möten, med människor med annorlunda erfarenheter, visade vad lärande genom känslor innebär. Jag tror att, när vi lär med hjälp av våra känslor och inte bara genom intellektet, blir lärandet ett livslångt lärande. Att vara positivt inställd till undervisning underlättar lärandet. Här följer ett citat som visar hur viktig en elevs inställning till lärande är: ”Jag såg redan från början fram emot denna kurs för att jag tycker om att träffa andra människor, speciellt när de har något intressant att berätta”. Det är en stor utmaning för oss pedagoger att tillsammans 33

Att lära genom möten

med eleverna skapa den inställningen! En annan flicka skriver så här om det hon lärt sig: ”Det var spännande och kul, som vanligt. Jag lär mig efter varje gång att tänka efter på saker och ting”. Jag kan konstatera att genom möten sker det ett lärande, kanske inte den sort som den traditionella skolan eller undervisningen i regel bjuder på. Sista citatet visar att ett individuellt och empatiskt lärande har skett hos denna elev: ”Att få höra folk berätta hur det kan vara är ganska bra, man lär sig mycket och så vidare. Vissa saker visste man redan men då fick man höra mer på djupet och så lever man sig in i andra folks känslor och liv”. Ulrika, vår processledare, tillika doktorand, skuggade mig som lärare och observerade vilket lärande som skedde i klassrummet. Hennes arbete resulterade i en artikel ”Ethical Learning through Meetings with Others” (Bergmark, 2007). Detta var en ny och spännande upplevelse för mig, att en forskare skriver en artikel om mitt arbete. Efter att ha läst artikeln kände jag mig oerhört stolt som lärare och detta har stärkt mig i min yrkesprofession. Att få möjlighet att ta del av andras analyser och reflektioner över mitt eget arbete fick mig att lämna det praktiska arbetet i klassrummet för en stund, för att se på mig själv som pedagog och min undervisning utifrån. På så sätt kan den pedagogiska praktiken kopplas till teorin, vilket berikar mitt lärande. Det är denna typ av metareflektion som behövs för att vetenskapliggöra skolan och dess verksamhet. Detta är nödvändigt för att höja skolans och lärarens status och nivå. Ung möter yngre I den tredje och sista kursen inbjöds eleverna till möten med yngre barn på förskola och fritids i skolans närhet. Målet var att eleverna skulle reflektera över vad det innebär att vara en förebild. Personal på lägre stadier är ofta barns förebilder. Min förhoppning var att mina elever under våra möten i förskolor och fritids själva skulle bli förebilder för de mindre barnen. Inbjudan till kursen löd så här (se bild 3): 34

Att lära genom möten

UNG MÖTER YNGRE Under v. 46–50 får du tillfälle att vara aktiv på en förskola & fritids! Kursen handlar om att möta yngre barn under onsdagseftermiddagarna där ni tillsammans…. I kursen ingår också en loggboksskrivning (som mejlas till mig varje onsdag). Det innebär att du, kortfattat, berättar vad du gjort och hur du upplevde det. Första onsdagen v. 46 samlas vi i E 4 för information och planering. Veckan därpå börjar våra besök hos de yngre!

Välkomna! Bild . Kursinbjudan – Ung möter yngre.

Även i denna kurs skulle eleverna skriva loggbok, men den här gången skulle den mejlas till mig varje onsdagseftermiddag. Jag gav respons på deras reflektioner via mejl. Det var intressant att läsa elevernas reflektioner över hur det kändes att vara en förebild och vilket ansvar det innebar. Många av mina elever skrev om hur fantastiskt det var att de yngre barnen hade längtat efter onsdagseftermiddagarna, hur det kändes att sitta med ett litet barn i knät som satt tyst och andäktigt när de läste en saga för dem. De reflektioner som eleverna skickade, 35

Att lära genom möten

som mejl, till mig var kortare än de som tjejerna, i ”Ung möter …” hade skrivit. Det fick mig att fundera på vad detta kunde bero på: Kunde det ha att göra med att deltagarna i kursen ”Ung möter yngre” var yngre (de flesta gick i 7:an) och att de flesta var killar eller berodde det på något annat? Min erfarenhet är att killar ofta skriver lite mera kortfattat än tjejer och det fick mig att reflektera över hur vi som pedagoger kan stödja och uppmuntra eleverna till djupare reflektioner. Hur kan vi låta eleverna undersöka och skapa en förståelse för vad reflektion innebär? Hur kan eleverna nå insikt om vad som förväntas när de ska skriva loggbok via mejl? En annan orsak till att eleverna inte skrev så omfattande kan också vara att de inte befann sig samlade med mig som lärare närvarande, som skulle ha kunnat uppmuntra dem att skriva mer och ställa frågor som underlättat deras loggboksskrivande. Jag reflekterade över vilken betydelse vi lärare har för att föra elevers tänkande och handlande vidare, samt betydelsen av att vara på samma plats för att kunna ge dem sitt stöd. Om vi ska använda oss av ny teknik som mejl i vårt fall, är det bra att vara medveten om fördelar och utmaningar med olika metoder, så att vi lärare kan vara med och stödja där det behövs för att skapa så bra förutsättningar för lärande som möjligt.

Värdefulla erfarenheter Skapa mötesplatser för växande Sammanfattningsvis har mina elever, genom dessa möten och sina skriftliga reﬂektioner, fått en djupare självinsikt, kunskap som känns och därigenom vuxit som människor. Jag, som lärare har, genom loggboken, förvandlat mina erfarenheter med hjälp av fördjupad reﬂektion, till kunskap. Detta blir till ett led såväl i en personlig, som professionell utveckling. Lendahls (1996) menar att det krävs tid till att dröja kvar vid det upptäckta för att få kunskap om det och förstå det.

Att lära genom möten

Självupptäckten blir verklig först med en begrundan över det som visar sig. Det har blivit en arbetsmetod som jag skapat tid för i mitt dagliga arbete. Många gånger handlar det om konkreta prioriteringar: nu ska jag skriva loggbok istället för något annan jag brukar göra. Jag har fått påminna mig själv många gånger om mitt ansvar som lärare att utvecklas, för utvecklas jag inte så är jag ingen bra lärare. Därför ser jag att en av skolans viktigaste uppgifter är just att skapa mötesplatser, där eleverna i dessa möten med andra kan växa som människa. Du är inte den du är enbart i och genom dig själv. I mötet med andra växer du till som människa (Gren, 2002, s. 146).

Referenser Bergmark, U. (2007). Ethical learning through meetings with Others. International Journal of Learning, 14(5), 105-112. Einhorn, S. (2005). Konsten att vara snäll. Stockholm: Bokförlaget Forum. Gren, J. (2002). Etik i pedagogens vardagsarbete. Stockholm: Liber. Lendahls, B & Runesson, U (1996) Vägar till lärarens lärande. Lund: Studentlitteratur. Strömqvist, G., & Brusling, C. (red.) (2007). Reﬂektion och praktik i läraryrket. Lund: Studentlitteratur.

Reflektioner

tankar kring Att lära genom möten Berättelsen visar hur viktigt det är med reflektion i vardagen i skolan. Hade läraren inte stannat upp och funderat på vad etik betyder för henne hade hon inte heller kunnat arbeta på ett medvetet sätt med etiska frågor tillsammans med sina elever. Genom reflektionen hittade hon redskap för att omsätta sina tankar i praktiken. För läraren innebar etik att vara en empatisk medmänniska. Hon ville att det var något som hennes elever skulle träna i skolan. Att får möta människor som varit med om olika livserfarenheter, från den yngsta till den äldsta satte spår hos eleverna. För att lärande i skolan ska bli angeläget för barn och ungdomar måste undervisningen väcka känslor och beröra. Det är fascinerande att läsa om elevernas reaktioner när de mötte de olika människorna och vilka tankar de bar med sig efter dessa möten. Eleverna visade vilja att hjälpa de gamla på äldreboendet och de upptäckte att personalen behandlade de gamla med värme och kärlek. Det finns kunskap som inte alltid går att läsa sig till, utan eleverna måste få en verklig upplevelse för att de ska få en inblick och tillgodogöra sig ny kunskap. Att möta flyktingen, den funktionshindrade och den homosexuelle väckte elevernas känslor och de lärde sig kunskap av livet för livet. Eleverna gjorde positiva intryck på de yngre barnen och därför blev de viktiga personer för dem. Tänk att vara efterlängtad som tonåring! Vem skulle inte vilja vara det? Eleverna fick på detta sätt många positiva upplevelser i mötet med olika människor. De fick insikter som de bär med sig i sitt fortsatta lärande och utveckling som människa. De har fått praktiska upplevelser av hur betydelsefullt det är att möta andra människor med förståelse och respekt.

EN VANLIG

DAG

Elisabet Berglund

Det här är berättelsen om en småbarnsavdelning med 15 barn i åldrarna 1–3 år. Eftersom små barn behöver mycket omvårdnad och omsorg vill jag beskriva hur detta kan gå hand i hand med pedagogiken och lärandet på en förskola, samt visa på mina egna reﬂektioner och tankegångar under en dag på jobbet. En helt vanlig dag på förskolan, eller en ovanlig. Det är morgon och jag sitter och bakar med två barn. Vi kommer att ha färre barn än vanligt till frukost. Min kollega förbereder det sista till den nya sångpåsen ”Valpen min...”. Jag tänker att jag kanske skulle gå och se om den där kvisten i verkstan har torkat, men avstår. Barnen behöver träna sig i uthållighet – att arbeta med en aktivitet en längre stund och plocka ihop efter sig sedan. Går jag nu så kommer de förmodligen efter. Barnen äter gröten med stor aptit. Alla äter själva, någon spiller mycket gröt på sina byxor, vi får byta sedan. Vårt barn med allergi tål inte beröring av mjölk, vilket medför att vi måste byta kläder på dem som spillt för mycket mjölkprodukter på sig. Efter måltiderna skrubbas bord och barnstolar noga. Golvet torkas också. Det anländer ﬂer barn. Nästan hälften av barnen är nya för i höst. För några barn har det inneburit en ganska stor omställning att börja på förskolan och vi har fått arbeta mycket med att skapa bra relationer för att de ska känna sig trygga. Vi har gett barnen ett positivt bemötande och försökt se och följa deras initiativ för att vi ska lära känna varandra. Nu går det riktigt bra för alla barn och jag får en stor kram av en tjej som kommer. 39

En vanlig dag

Några barn går in i samlingsrummet, de vill höra musik. CD-spelaren går varm här, barnen älskar att dansa. Just nu är skivan vi ﬁck av grannförskolan populär, med låtar från en teater de varit på. Barnen grupperar sig spontant i huset under dagen och vi pedagoger följer efter. När vi ser att de har hittat en aktivitet brukar vi stänga en grind mellan allrummet och hallen/byggrummet. Vi har märkt att barnen får mer ro att leka om de inte hela tiden kan röra sig hur som helst i huset. Det blir lättare för dem att slappna av och vara på samma ställe. Några hittar in i verkstan och jag stänger dörren bakom oss. Klippa, klistra och trä pärlor är populära aktiviteter och barnen gör nya upptäckter hela tiden. Det blir ﬁnmotorisk intensivträning när tråden ska in genom det där lilla, lilla hålet i pärlan. ”Titta lååångt!”, säger en kille och visar stolt upp sitt halsband. Jag byter blöjor på några barn innan vi börjar klä oss för utelek. Några barn åt gången är i hallen samtidigt och vi försöker övervinna svårigheter tillsammans. En pojke är ivrig och trampar snabbt ner fötterna i skorna, drar på mössan och stegar bestämt mot dörren. Viljan är det inget fel på, men jag försöker med ledande frågor få honom att tänka efter om han möjligtvis kan behöva någonting mer på sig när han ska gå ut. Vi tar hjälp av bilderna på klädesplagg som sitter på väggen som visar i vilken ordning det är mest praktiskt att ta på sig kläderna. Med lite hjälp klarar barnen ganska många moment själva. Barnen gungar, leker i sandlådan, kör Bobbycar och cyklar. Utevistelsen är ett andningshål för både barn och personal där vi får ny energi och kan röra oss fritt i den friska luften. Vi har en samling före lunch där vi sitter i ring på golvet. Barnen har en personlig docka som vi använder varje dag för att se vilka som är här. Ett gyllene tillfälle att ge varandra bekräftelse. Vi använder samma sånger och ramsor några veckor åt gången för att vi ska hinna lära oss dem. För språkutvecklingens skull är det viktigt att vi ger barnen en chans lära sig sångerna och ramsorna ordentligt för att de ska kunna delta aktivt i samlingen. Vi vuxna kan lätt tröttna på reper40

En vanlig dag

toaren, medan barnen älskar den och vill sjunga samma sånger om och om igen. Men idag är ”Valpen min” ny och det är spännande! Nu är det dags för lunch. Många äter med god aptit, medan det går en aning trögt för andra. Vi försöker få barnen att i alla fall smaka på maten. Små barn visar ofta tydligt när de är mätta och att äta upp sista tuggan är inte det viktigaste. När lär man sig egentligen att ta lagom mycket på tallriken? För oss pedagoger är det viktigaste att måltiden blir en lustfylld och mysig stund där vi och barnen kan ta god tid på oss att komma varandra nära, se varje individ och sitta och småprata. Barnen lär sig goda matvanor, bordsskick och får tilltro till sin egen förmåga. Vi vill inte att den stunden ska kantas av maktkamp och konflikter och kanske bli en laddad situation. Vi har börjat förstå att det är till största delen beroende på oss vuxna och vårt förhållningssätt gentemot barnen som är avgörande. Vi tackar för maten och går och tvättar oss. Att sätta på kranen går bra, men tvålpumpen är trögare. Vi hjälps åt och blir till slut rena och fina. Sen följer en välbehövlig vila efter en arbetsam förmiddag, barnen sover både ute och inne, men två treåringar är vakna, pigga och glada. Baljan för vattenlek står i personaltoaletten och är högintressant just nu. Av med kläderna, på med vattnet, i med diskmedel, båtar, sugrör, ballonger och plastflaskor. Det blir en lång experimenterande vattenlek, ostört. Barnen som sovit börjar vakna till och myser i soffan. Behovet av närhet och kroppskontakt är stort och vi försöker ta oss tid att sitta med de nyvakna barnen. Någon kryper upp i knäet och vill höra en bok. Efter mellanmålet blir några barn hämtade av sina föräldrar och deras dag på förskolan är slut, men fyra pigga och utvilade tjejer styr kosan mot verkstan. Det är typiskt för barn i den här åldern. Går en så går alla. Materialet finns tillgängligt i rummet, så det är bara att sätta igång. Vi hittar en stor kartong med kanter runt och börjar limma fast kartonger, stora och små, äggkartonger, toarullar, stenar och kottar. Sedan målas skapelsen i många olika färger. 41

En vanlig dag

”Grisen”, säger ett barn. Fritt skapande utan begränsningar, det är bara att njuta!

Värdefulla erfarenheter Det här var alltså en helt vanlig dag på en förskola bland många andra i landet. Vad kan vi pedagoger säga att vi har gjort med den tid vi hade med barnen? Det syns inte alltid konkret, men om vi tänker efter har vi bland annat arbetat med koncentration, ansvarstagande, social kompetens, att övervinna svårigheter, rörelse, motorik, språk, musik, kreativitet och att skapa trygghet. Listan kan göras lång. När jag tänker på verksamheten i förskolan på det här sättet känns mitt arbete oerhört meningsfullt och viktigt. Jag inser att mitt förhållningssätt gentemot barnen och min medvetenhet om hur omsorg och pedagogik kan förenas i det dagliga arbetet är avgörande för barnens utveckling. Det sporrar mig att än mer enträget försöka närma mig och dela barnens värld. För att kunna se världen med deras ögon, så att jag som pedagog, så långt det är möjligt ska kunna tillgodose barnens behov och möta dem där de beﬁnner sig.

Reflektioner

tankar kring En vanlig dag I berättelsen visar författaren att vardagen i en förskola utåt sett kan verka som en plats där barn till exempel bara leker, äter och sover. Men förskolan är så mycket mer än alla de rutinaktiviteter som pågår. Det är barnens första skola. Här är gränsen mellan vardagliga aktiviteter och lärande luddiga. I förskolan finns inte lektioner som i skolan som på ett tydligt sätt signalerar att nu är det undervisning på gång. Det finns hela tiden möjlighet att lära sig i förskolemiljön: att träna sin uthållighet, att lära sig att äta själv, att trä en tråd genom ett hål i en pärla, att vara en bra kompis, att knyta skorna eller att upptäcka att vatten rinner över tvättfatskanten om man spolar för mycket i kranen. Lärande på en förskola kan därför ske på många olika sätt och genom olika situationer. Berättelsen visar att läroplanen för förskolan är helt rätt ute när den betonar vikten av att barn får kunskap genom lek. När jag tänker på ordet lek associerar jag till ord som glädje, fantasi, kreativitet och skaparlust. Orden handlar om känslor som leken väcker, men de berör också förmågor som utvecklas. I leken tränar barn sin förmåga att samarbeta, uttrycka sig, lösa konflikter, att övervinna svårigheter och att ta ansvar. Utmaningen för förskollärare är att se och uppskatta det vardagslärande som sker i en barngrupp, så att även barnen och deras föräldrar förstår vilket meningsfullt lärande som förskolans verksamhet ger.

PROJEKT STJÄRNA – ATT TA NED RYMDEN TILL FÖRSKOLAN Maria Sandström

Vi hade 18 förskolebarn på en 1-5 årsavdelning och arbetsstyrkan bestod av tre förskollärare och en barnskötare. En av personalen fungerade som extra resurs till ett barn i gruppen. Flera av barnen var intresserade av att konstruera och bygga och de tillbringade mycket tid i vårt byggrum, men vi kunde se att många av flickorna valde bort detta rum. Vi ville stärka de äldsta barnen, åtta femåringar, ungefär hälften flickor och hälften pojkar som grupp och funderade på lösningar. Vi ville att alla skulle få möjlighet att utveckla olika, men lika viktiga roller i gruppen. Frågor som diskuterades i vårt arbetslag var: Hur kan vi bjuda in flickorna till aktiviteter i byggrummet? Hur skapar vi en större gruppkänsla i den äldsta gruppen? Hur kan vi öka samarbetet mellan barnen? Hur kan vi ta vara på och visa barnens förmågor och kompetenser för varandra? Dessutom var vi medvetna om att vi hade barn som behövde utveckla olika språkliga begrepp: hur kunde vi få in detta på ett naturligt sätt? Tanken väcktes att i form av ett projekt/tema ta fasta på intresset för konstruktion som fanns hos flera av barnen och i detta även kunna väva in samarbete och problemlösning. I temat skulle barnen få möjlighet att använda varandras olika kunskaper och förmågor.

Projekt Stjärna

Några av femåringarna hade börjat närma sig skriftspråket, i och med att de intresserade sig för bokstäver och skrev olika ord på sina teckningar. Vi ville utmana barnen vidare och ytterligare väcka deras nyfikenhet i skriftspråkets värld. Vår förhoppning var också att projektet skulle uppmuntra flickorna till att konstruera mera. Eftersom vi aldrig tidigare hade arbetat med teknik och konstruktion på vår förskola kändes det lockande att prova. Till att börja med inredde vi en del av byggrummet till en ”mekarverkstad”. Gamla apparater och diverse skrot som vi samlat ihop med hjälp av föräldrar och barn fick bli första steget i att utforska teknik och olika verktyg. Det blev en populär hörna, för både stora och små barn. Efter samtal i arbetslaget kom vi fram till att aktiviteterna i projektet skulle bindas ihop med hjälp av en sagoberättelse, en sorts storyline. Denna metod innehåller tematiska och probleminriktade aktiviteter som kretsar kring en central berättelse.

Barnen blir utmanade av pedagoger och inte instruerade Vårt mål med att lägga upp projektet i denna form var att skapa en helhet av lustfyllt lärande, sammanhang och meningsfullt arbete för barnen. Där skulle barnen få olika uppdrag och uppgifter som vi hoppades skulle sporra dem till att utveckla sitt tänkande och tillit till sin egen förmåga att lösa saker.

Figuren Stjärna skapades En liten mjukisfigur avbildad som en stjärna blev huvudrollsinnehavaren i vår berättelse. Figuren Stjärna öppnade fantasins värld och blev den som behövde barnens hjälp med olika tekniska lösningar. För att barnen skulle bli intresserade och nyfikna på berättelsen var det viktigt att något oväntat och spännande hände – något som fängslade. För att ge nyckeln till magin och skriftspråket genom lek, fick barnen ett brev där man endast med hjälp av ett par magiska glasögon kunde 46

Projekt Stjärna

tyda skriften i brevet. Brevet var ett rop på hjälp från en hemlig plats i en närbelägen skog. Det blev en räddningsaktion för hela barngruppen, inte bara för den äldsta gruppen. Förväntansfullt smög alla barn runt i skogen och letade efter den som var i nöd. Plötsligt fann ett av barnen Stjärna bredvid sin kraschade rymdfarkost. De andra barnen samlades snabbt vid ”nedslagsplatsen”.

Den magiska fantasin berör och skapar funderingar Vi kunde med en gång se att nästan alla barn oavsett ålder blev nyfikna på Stjärna. Vår erfarenhet av samtal med barn under årens lopp är att många barn har en speciell känsla för stjärnor. Det var just ett bevis på detta som vi nu också kunde höra och se. Barnen kunde känna igen sig i spänningen kring himlen och dess stjärnor. De grubblade över och samtalade om hur rymdfarkosten kunde ha gått sönder och om figuren hade någon mamma och pappa. Alla enades om att de måste ta hand om Stjärna och den fick följa ”hem” till förskolan. Nu började projektet ta fart. För det mesta var det den äldsta gruppen, som arbetade i projekt ”Stjärna”, men då och då kunde även de yngre barnen medverka i vissa delar. Varje barn i femårsgruppen fick till uppgift att reflektera över och beskriva med hjälp av teckningar hur de trodde att en rymdfarkost såg ut: Vilka delar kunde behövas? Vi pedagoger skrev ner barnens tankar i samband med att de ritade sina teckningar. Det blev ett bra underlag för oss vuxna för att se vilka tankar som väckts hos barnen så här i början av projektet, men även vilka uppfattningar barnen hade kring rymden och farkoster sedan förut. Barnens teckningar och reflektioner ledde oss vidare i planeringen av arbetet. Vi gjorde sedan en pojk- och flickgrupp, för att se om det var skillnad på hur de löste uppgifterna. Grupperna fick en förfrågan om de skulle kunna hjälpa Stjärna att bygga en ny rymdfarkost. Barnen fick, enligt brevet från Stjärna, vissa bestämda delar som måste ingå, nämligen sittplats, motor, lampor och sändningsantenn. Grupperna fick 47

Projekt Stjärna

var och en diskutera och göra en gemensam ritning på hur de tyckte att Stjärnas nya farkost skulle se ut. Sedan byggde de utifrån sin ritning en ny rymdfarkost med hjälp av material från verkstaden. När modellen var klar fick grupperna göra en visning för varandra, där de berättade hur de tänkt och gjort. Barnen ville brevväxla med Stjärnas mamma och pappa. De skrev ett brev och samtalade om hur brevet skulle kunna skickas till himlen. Vi pedagoger ritade och skrev ner förslagen och därefter enades grupperna om ett alternativ. Barnens gemensamma beslut blev att de skulle skicka brevet med någon som skulle åka flygplan och som i sin tur skulle få kasta ut det i himlen. När farkosterna var klara blev det en livlig diskussion om hur starten av dem skulle gå till. Hur skulle Stjärna åka iväg? Barnen fick en skriftlig ”instruktion” av Stjärnas föräldrar att det absolut måste ske på natten. En av oss vuxna utsågs av barngruppen till att vara startvakt, då barnen själva insåg att de inte skulle finnas på förskolan nattetid. Barnen bestämde tillsammans att starten skulle ske genom att de båda modellerna, ihopkopplade med varandra, startade från förrådstaket ute på förskolegården. Barnen fick sedan ett bildbevis på starten blev lyckad. Snart fick de också ett brev med foto på Stjärna lyckligt hemma hos sina föräldrar. Nu när Stjärna hade kommit hem ställde vi följande fråga till barnen: Hur ser det ut där Stjärna bor? De ritade och berättade om sina tankar. Så här ritade och berättade ett barn:

Projekt Stjärna

Bild . Teckning av barn som visar tankar om Stjärnas hem.

De bor inuti en stjärna. Det är svårt att rita stjärnor. Han har parkerat sin rymdfarkost utanför. Det finns tre stjärnor. En till mamman och pappan också. Jag vet inte var jag ska göra pappans hus. Jag ska göra ett garage till pappan. Mamman brukar inte vara så mycket i garage. Det är garage till rymdfarkosten. Jag ritar hur Stjärna flög hem. Här är dagis. Så flög han såhär. Det sprutar eld ur motorn. Om du skulle vilja ha ett sånt här garage som pappan så kan du göra en ritning så kan de nog bygga ett. Så blir det klart på måndag.

Projekt Stjärna

Ett annat barn ritade och berättade på detta vis:

Bild . Teckning av ett annat barn som visar tankar om Stjärnas hem.

Det är mörkt där. Ett hus med två skorstenar, en till spisen, en till elden. Ett tak, ett stort fönster. Golvet sitter fast i väggen. Jag gör blått på väggen. Huset är olika färger. Teve får jag inte glömma. Och antenn och lite kablar. Den funkar inte utan ström. Oj, jag måste rita röken. Den är svart. Och tegelstenar på taket. Jag gör tegelstenar på dörren också. Det blir en tung dörr. Vinden blåser. Det blåser i skorstenen. När jag vaknar ser jag alltid stjärnor. Jag såg fem stycken. De kanske äter pizza däruppe. Vi glömde ett bord. Jag gör en måne, den är rund och ett moln. Jag har gjort mamman, pappan, lillstjärna och javisst ja, grannen och grannen måste jag göra.

Projekt Stjärna

Vad ville barnen uttrycka med sina bilder och ord? Genom att diskutera och titta tillbaka på det barnen berättade för oss, försökte vi tolka och förstå barnens funderingar kring frågorna som temat skapade. Barn ett visar i sin bild att han verkligen anar rymdens storhet. Han visar hur förskolan blir liten när rymdfarkosten närmar sig stjärnorna. Pojken beskriver också med ord hur han föreställer sig familjelivet i rymden. Hans tankar om stjärnornas familjeliv knyts an till sin egen erfarenhet av familjen. Det andra barnets berättelse gav oss den största lärdomen i hela projektet, just därför att detta barn med sina tankar fick oss att förstå och se den rikedom varje barn äger. Barnet visar med bild och tankar flera viktiga kunskaper. Pojken som vanligtvis har svårt att förstå begrepp och som ofta har problem att återberätta händelser han varit med om, beskriver här olika tekniska detaljer utförligt. Han ger uttryck för sin förståelse av att rymden är stor med flera stjärnor, genom att ge en målande bild med många olika begrepp. Han återkopplar i beskrivningen till sitt eget minne av de stjärnor han själv sett på himlen.

Värdefulla erfarenheter Det bästa med projektet var att det, för en gång skull, kändes som att det ägdes av barnen lika mycket som av oss. Man kan nästan säga att barnen ledde sitt eget projekt – varje steg i projektet utgick från barnens funderingar och som i sin tur ledde till nästa steg och så vidare. Våra reﬂektioner efter varje observation, om vad vi sett och hört barnen prata om, ledde oss pedagoger i planeringen av nästa steg av projektet. Allt material och utvalda foton samlades i en pärm under projektets gång. Pärmen låg alltid framme för att barnen själva, eller tillsammans med en vuxen, skulle kunna titta på och begrunda vad som hänt. Det blev en viktig bok som förstärkte sammanhanget mellan berättelsen om Stjärna och deras eget arbete. Med hjälp av boken kunde barnen reﬂektera kring och minnas händelserna och aktiviteterna som de varit med om. Vi såg att detta skapade en förståelse och 51

Projekt Stjärna

intresse för det genomförda arbetet. Den kontinuerliga dokumentationen av barnens tankar och handlingar med hjälp av skrift, teckningar och fotografier ledde till att vi pedagoger fick ett nytt synsätt på barnen. För oss blev det en aha-upplevelse när vi upptäckte att vi genom reflektionerna och bilderna verkligen såg så mycket kunskap och klokskap barnen bar på. Se varandra och samarbeta Barnen utvecklade samarbetet under projektets gång och de blev bättre på att se varandras förmågor, eller som ett barn uttryckte det: – ”Låt A göra det för han är ju så bra på att skruva”. Vi hörde aldrig att de någon gång påpekade att någon tänkte fel eller gjorde fel. När pojk- och flickgruppen skulle göra sin visning av rymdfarkosterna för varandra var det ingen som tryckte ner eller skrattade åt de andras tankar och idéer. Istället lyssnade och turades de om att berätta för varandra. Alla vågade berätta och verkade känna sig mycket delaktiga i arbetet. Vid denna stund uppstod något intressant. När de två grupperna resonerade om Stjärna, uppdagades det att flickorna benämnde Stjärna som en hon och pojkarna som en han. Detta trots att vi inte hade angett något kön på Stjärna. De startade en ivrig diskussion. Vad som framgick av diskussionen var att flickorna uppfattade ögonen som ”flickiga”, pojkarna tyckte händerna såg ut som boxarhandskar, så då måste det vara en han. Gruppernas sätt att bygga skilde sig åt en aning. Bland annat tänkte flickorna mer på små detaljer när de byggde sin rymdfarkost. Radio, säkerhetsbälte och skön sittplats var viktiga delar i deras farkost. De resonerade mycket om den känslomässiga biten av att Stjärna kommit bort från sin mamma och pappa och att hon nog behövde mycket färdkost på hemfärden. Pojkarna valde att bygga delar som stötdämpare, eldmotorer och fjädring. För oss pedagoger gav projektet flera diskussioner kring genusfrågor, då vi kunde se att barnen var präglade utifrån könsmönster: flickorna med sina samtal kring omvårdnad och utseende, respektive 52

Projekt Stjärna

pojkarnas fascination av motorer. Vi diskuterade även om vi skulle lägga ännu mera fokus på genusfrågan i projektet, genom att styra barnen mot dessa frågor. Möjligheten fanns att ställa frågor till barnen kring könsroller, men då skulle antagligen projektet ha fått en helt annan riktning. Vårt beslut blev istället att vi skulle följa vårt ursprungliga mål, vilket var ett teknikprojekt med fokus på konstruktion och samarbete. Låtsasspråkets möjligheter till delaktighet Brevväxling till Stjärnas föräldrar blev viktigt för flera av barnen. Att vi uppfunnit ett låtsasspråk gav alla möjlighet att skriva oavsett om man kunde på riktigt eller inte. Barnen hade många kloka och på allvar viktiga funderingar kring himlen och rymden. Vi kunde se i deras bilder och utifrån vad de berättade att de utgick från sina egna erfarenheter. Två av pojkarna som i princip aldrig brukar rita gjorde bilder som var rikt berättande med många detaljer. Det som gjorde ett djupt intryck på oss, var hur den ena pojken som ofta har svårt att berätta, kunde sätta ord på saker i både ord och bild. Detta visade för oss hur mycket kunskap han bar på, som vi inte hade en aning om. Femåringarnas projekt väckte intresse hos de yngre barnen på förskolan. Några av tre- och fyraåringarna ville göra egna rymdfarkoster och var ofta med i samtalen om Stjärna. När barnen skulle lösa problemet med tankning var det en av de yngre flickorna som redogjorde att hon faktiskt sett på TV om att bilar inte bara tankades med bensin utan med något annat också. Hennes förslag var att prova med något slags vatten. En treårig pojke fixade en startnyckel hemifrån. Vi upplevde att verkstads/byggrummet nyttjades mer och mer allt eftersom projektet gick vidare. Projektet gav barnen idéerna och verktygen för hur rummet skulle användas. Rummet – verkstaden utvecklades från att ha fungerat som en verkstad där man mestadels skruvade sönder och isär saker till att bli en verkstad där man byggde saker. Vi kunde se hur barnen lärde av varandra både hur de praktiskt skulle gå till 53

Projekt Stjärna

väga i sitt konstruerande och vilka idéer som var goda idéer. De sporrades helt enkelt av varandras uppfinningsrikedom. Även flickorna konstruerade och byggde. Nu tillbringade de lika mycket tid som pojkarna i verkstaden. Att tillverka robotar blev sedan populärt bland barnen. Robotarna hade alla möjliga specialfinesser. Flera av dem hade försetts med praktiska lösningar för att de skulle fungera som hemmens alltiallo, exempelvis soptömningsrobot, städrobot och sedelpressrobot. Projekt Stjärna föder nya idéer I ca tre månader arbetade vi med Stjärna-projektet, som blev början till ytterligare ett teknikprojekt. Barnen fortsatte att brevväxla med Stjärna. De ville inte släppa taget om fantasins värld. Breven ledde till nya uppgifter att lösa, såsom att göra en rymdstensfångare. I detta projekt fick de arbeta pojke–flicka och deras tekniska lösningar utvecklades ytterligare. De kunskaper de fått när de undersökt olika maskiner på förskolan och hemma kom väl till pass. Det var med häpnad vi kunde se hur varje grupp tog sig an problemet med att Stjärna hotades av meteoriter. Dessa skulle kunna krossa Stjärnas hus och därför måste de stoppas! Varje grupp kom på en och ibland flera lösningar. De fick arbeta praktiskt med att göra prototyper och idéskisser. Vi kunde inte se någon skillnad på pojkarnas och flickornas del i arbetet. Alla var lika delaktiga, tog och gav av sina idéer i sin grupp. En av våra diskussioner om detta var om det hade blivit skillnad om vi börjat med blandgrupperna direkt redan i inledningen av Projekt Stjärna? Delningen av grupperna tror vi gav flickorna större chans att våga ta för sig, då vår erfarenhet säger oss att pojkar har lätt för att ta stor plats i grupparbeten. Det är inte något generellt sett för alla pojkar, men vi upplever att det är vanligt att pojkar tar för sig och gör sin röst hörd, medan flickorna avvaktar och därför lätt kommer i skymundan.

Projekt Stjärna

Vilken kunskap gav projektet oss som pedagoger? Som pedagoger känner vi att vi lyckas bättre och sämre ibland. När vi ser tillbaka på hela projektet kan vi verkligen känna att vi lyckats. Vad kan vi ta med för oss viktiga lärdomar från det vi gjort och vad är det för ingredienser som behövs för att skapa ett lustfyllt lärande? Vi anser att projektet Stjärna handlade om: • Glädje – som ger energi, berör själen och enar oss till ett ”Vi”. • Fantasi – allt är möjligt i fantasin värld och detta ger kraft till kreativiteten. • Att bli sedd – att få uppleva att jag har något att komma med ger kraft att våga utvecklas vidare. • Att uppleva meningsfullhelhet – skapa och arbeta utifrån en berättelse som griper tag. • Variation – olika lösningar och tankar skapar förståelse och utmaningar. I materialet som vi samlade med barnens tankar kunde vi se att barnen utgick från sina egna erfarenheter av livet. Deras sätt att återknyta till sina egna personliga upplevelser och erfarenheter i sitt berättande, ﬁck oss att förstå vikten av att vi verkligen måste ta med denna kunskapsbas som utgångspunkt i planeringen av ett tema. Pramling (2003) uttrycker ”Att se erfarenheter som grund för pedagogiken betyder att erfarandet både är grunden och målet. Barns perspektiv blir då ett nyckelord eftersom det i vår förståelse av barns meningsskapande krävs att vi försöker ta barnens perspektiv” (s. 87). I valet av huvudﬁgur och berättelser hade vi utgått från barnens perspektiv och därför tror vi att det blev så bra. Barnens fascination av himlen och stjärnorna gjorde att de hade lätt att knyta an till projektet. Vi hittade beröringspunkter mellan berättelsen om Stjärna och bar-

Projekt Stjärna

nens tidigare erfarenheter och därmed väcktes frågor kring det som de själva funderade över. När vi startade projektet kunde vi inte ana att det skulle ge så mycket till barnen och framförallt inte att det skulle utveckla oss som pedagoger så mycket. Förutom att vår barngrupp verkligen utvecklades i samarbete och problemlösning (teknik), fick de visa för både sig själva och oss pedagoger vilka otroliga förmågor de bar på, var och en. För oss är det viktigt att ta vara på barns sätt att använda sig av leken i sitt lärande om världen och även vägleda barn i att nyttja denna resurs. Det är viktigt att man tillåts och tillåter sig själv att tänka ”som om”, precis som barn spontant gör i sin lek. Pramling (2003) beskriver fenomenen kreativitet och lärande som sammanflätade och beroende av varandra. Vi lärde oss, både vuxna och barn, att förstå att det är processen i lärandet som är viktigt, inte själva slutprodukten. Barnen förstod att deras uppfinningar inte skulle fungera på ”riktigt” men i samtal med oss lärde de sig att det var tankarna runt omkring tillverkningen som var det viktiga. Till slut några visdomsord som lär ha yttrats av Michel de Montaigne, en fransk 1500-talsfilosof och som pedagoger än idag kan söka stöd i: ”Att undervisa är inte att fylla en hink med vatten utan att tända en eld”.

Referenser Dahlin, B, Ingelman, R. & Dahlin, C. (2002). Besjälat lärande. Malmö: Studentlitteratur. Pramling Samuelsson, I. & Asplund Carlsson, M. (2003). Det lekande lärande barnet. Stockholm: Liber. Falkenberg, C. & Håkonsson, E. (2004). Storylineboken. Malmö: Runa Förlag. Läroplan för förskolan (Lpfö98).(1998). Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet. Stockholm: Skolverket och CE Fritzes AB.

Reflektioner

tankar kring Projekt Stjärna – att ta ner rymden till förskolan Att lära sig genom kreativitet, fantasi och inlevelse, men även att utgå från barns egna upplevelser framstår som viktigt i berättelsen om Projekt Stjärna. Med hjälp av en historia om en påhittad figur, Stjärna, skapade förskollärarna möjligheter att väcka barnens lust och nyfikenhet. På så sätt lockades barnen in i de aktiviteter som berättelsen erbjöd, till exempel att rita bilder som beskrev deras tankar om hur en rymdfarkost kan se ut, konstruktion av en rymdfarkost och brevväxling med Stjärnas mamma och pappa. I aktiviteterna fick barnen använda flera sinnen, olika förmågor och egna erfarenheter för att kunna lösa uppgifterna. Berättelsen visar att barnen lärde sig många olika kunskaper genom detta projekt, som fakta om rymden, att samarbeta, att se varandras förmågor och att vara delaktig i sitt eget lärande. Detta arbetssätt krävde visserligen en del planering och engagemang av förskollärarna, men det positiva resultatet av arbetet gav lön för mödan. Genom berättelsen får vi som läsare också en tydlig inblick i betydelsen av att aktivt arbeta med reflektion tillsammans med barn. Genom att pedagogerna tillsammans med barnen dokumenterade processen med Stjärna kunde deras tankar och lärande bli bestående och synligt för både dem själva och deras föräldrar. Vid dokumentation av barnens arbete väcktes känslor av stolthet när de såg vad de hade gjort. Att aktivt skapa förutsättningar för att få möjlighet att blicka tillbaka och känna sig nöjd över vad de åstadkommit är något som varje barn i Sverige skulle få uppleva. Det stärker självförtroendet och deras vilja att lära sig ny kunskap i framtiden.

ÄVENTYRSPEDAGOGIK – ETT VERKTYG FÖR LÄRANDE Chatrine Augustsson, Bengt-Olov Berglund, Ann-Charlotte Björnfot och Louise Westerberg

Mitt i ett äventyr Plötsligt hörde vi eldansiktena grymta till. De var alldeles i närheten. Vi samlade ihop gruppen för att kunna lämna den magiska stenen på offerplatsen, som vaktades av eldansiktena. Vi fattade varandras händer räknade till tre och sprang. Vi sprang över stockar och stenar, någon tappade sin sko men vi kunde inte stanna. Nu var vi framme vid offerplatsen, där lämnade vi snabbt ifrån oss stenen. Rusade för livet nedför berget i full fart och kände eldansiktena flåsa oss i nacken (inledning till ”Eldansiktenas hämnd”, dagäventyr).

Vi som skriver berättelsen är fyra fritidspedagoger med lång erfarenhet av äventyrspedagogik. Vår skola består av ca 200 elever från förskoleklass till årskurs sex.

Vad innebär äventyrspedagogik och äventyrsbaserat lärande? Äventyrspedagogik kan ses som en relativt ny företeelse inom undervisning, men metoden har gamla anor. Barns och ungdomars lärande har genom tiderna utmanats genom att undervisningen genomfördes i verklighetsnära situationer, till skillnad från senare tiders undervisning. Lärande och utveckling genom upplevelser och äventyr utanför

Äventyrspedagogik

klassrummet är ett viktigt och naturligt komplement till den traditionella klassrumsundervisningen. Tillämpning av äventyrspedagogik innebär att undervisningen planeras och genomförs på ett sådant sätt att den personliga förmågan att fungera bra i en grupp och gruppens positiva utveckling främjas. Aktiviteterna struktureras så att de ger multipla utmaningar: sociala, fysiska, känslomässiga och intellektuella. Elevernas olika sinnen, förmågor och lärstilar engageras. Fysiska och motoriska utmaningar ingår alltid. Eleverna måste i aktiviteterna ta hjälp av kamraterna i gruppen, vilket främjar samarbete. Äventyrspedagogiska aktiviteter kan genomföras både inomhus och utomhus. De binds ofta ihop med hjälp av en berättelse, som inleder aktiviteten och sätter in den i ett sammanhang. Ofta ﬁnns berättelsen med som en röd tråd genom hela äventyret. Vid ett äventyr som upplevs intressant och viktigt, ställs eleverna inför spännande utmaningar och upplevelser som engagerar känslorna. Spänningen vid dessa varierande övningar gör att de använder sin fantasi och därigenom ökar motivationen som gör att de lär sig bättre. ”För att hålla fast en tanke måste det ﬁnnas rörelse” Carla Hannaford, 1995

Vi arbetar med äventyrspedagogik för att vi anser att det arbetssättet är utvecklande ur ett helhetsperspektiv. Äventyrspedagogiken fordrar ett etiskt tänkande för att kunna samarbeta i grupp. Det blir många situationer där ett etiskt förhållningssätt kommer in: t.ex. när eleverna uppmuntras till att lyssna på varandra, lösa olika problem tillsammans och visa hänsyn till varandra. Vi kommer att berätta om olika äventyr och kamratbanor som vi arbetar med. Dessa är: sagoäventyr, stenåldersäventyr, kvällsäventyr (som är en fortsättning på stenåldersäventyret) och kamratbanor.

Äventyrspedagogik

Våra olika äventyr Sagoäventyr årskurs ett I sagoäventyret vänder vi oss till elever i årskurs ett. Äventyret ger oss möjlighet att i ett tidigt skede stärka ”vi-känslan” och 7-åringarna är en bra grupp att ha ett sagoäventyr med. Vi har valt att arbeta med miljön som ett tema. Det är viktigt att barnen lär sig vara rädd om vår miljö och att inte skräpa ner i naturen. Historien utspelar sig i vår ”skolskog” och lärarna spelar de olika rollerna. Eleverna får ett uppdrag av skogsfeén Dorabella att hitta hennes magiska pulver som den elake Skrot-Pelle tagit av henne. Dorabella behöver det magiska pulvret för att hålla vår skolskog fri från skräp. Skrot-Pelle härjar vilt i skogen och skräpar ner så mycket han kan. Då trivs han som allra bäst. Innan vi startar vår vandring får eleverna gå igenom en magisk port. Då är man i fantasins värld. Som hjälp med oss på vår vandring har vi Gråben, som är Dorabellas vän. Under färden möter vi olika faror, där vi måste hjälpa varandra för att kunna gå vidare. Vi hittar också lekplatser där olika djur leker, som t.ex. harungar som gillar att hoppa på röda cirklar, björnungar som går på gröna trianglar och trollbarnen som leker ”lyftaleken”. Där hjälps vi åt att lyfta varandra säkert över ett hinder. Sedan fortsätter vår vandring och vi närmar oss Skrot-Pelles hydda. Nu är goda råd dyra. Vi måste lura ut honom ur sin hydda för att se om han gömt det magiska pulvret i sin hydda. Vi gömmer oss en bit från hyddan. Någon springer fram och bultar på ett träd alldeles intill och kommer tillbaka till oss andra, där vi väntar med bultande hjärta tills Skrot-Pelle kommer ut. När tillfälle ges, springer vi in i hyddan och hämtar pulvret, rusar därifrån så snabbt vi bara kan tills vi är i säkerhet. Nu återstår att lämna tillbaka pulvret till Dorabella, så att hon kan återställa skogen som den såg ut. När äventyret är slut, går

Äventyrspedagogik

eleverna ut genom den magiska porten. Då har de också lämnat fantasins värld. Så här tyckte eleverna om sagoäventyret: – Det var spännande och roligt. – Skrot-Pelle var läskig! – Skrothålet lät konstigt! – Vi fick smyga förbi korpen! – Spindelträdet såg äckligt ut! – Det var tur att vår grupp hjälptes åt! De här citaten visar att barnen förstår att om man är flera är det lättare att lyckas med de olika uppdragen. Barnen har stor inlevelseförmåga. Alla sinnen används, de smyger, kryper, lyssnar, känner ”pirret” i magen o.s.v. Det är ett lustfyllt lärande, spännande och roligt. Stenåldersäventyr årskurs tre När eleverna går i årskurs tre får de vara med om ett stenåldersäventyr, kallat ”Eldansiktenas hämnd”, där eleverna ska rädda en stenåldersby från total förintelse. Vi valde att göra ett äventyr med stenålderstema eftersom eleverna i årskurs tre läser om stenåldern. Syftet med äventyret är att barnen ska lära sig om stenåldern på olika sätt och med hela kroppen, samt att integrera idrott och hälsa i traditionella skolämnen. Dessutom ville vi medverka till utvecklandet av barnens samarbetsförmåga. Den som delar ut uppdraget är en forskare, Sten Stensson, som kommit en ond hemlig sekt på spåren. Eleverna förbereder sig i skolan med bland annat samarbetsövningar och tillverkning av talismaner, som ska skydda eleverna under äventyret. De får ledtrådar under uppdraget ”Rädda Stenåldersbyn” som för dem till de magiska stenarna. Stenarna måste läggas på offerstenen för att bryta de ondas 62

Äventyrspedagogik

makt. Under äventyrets gång är det många ”förgörare” som ska förintas och fällor som eleverna ska klara sig ur. För att göra det måste grupperna i allra högsta grad samarbeta. För att klara de olika uppgifterna bör grupperna innehålla fem till sju elever, antalet är viktigt när de till exempel måste lyfta någon. Så här tyckte eleverna om stenåldersäventyret: – Jag ﬁck ont i magen för att det var så spännande! – Det var kul att känna sig jagad! – Eldgropen var svår! – Det var roligt när eldansiktena kom, men läskigt också. Barnen i årskurs tre har stor inlevelseförmåga. Det känns i magen att det är spännande. Svårighetsgraden har blivit svårare än sagoäventyret med mer tidspress och de måste utmana sig själva. Här ser vi att de trygga barnen ofta klarar uppgifterna lättare, medan de som inte har lika stor självkänsla behöver mera stöd av sina kamrater. Vi ser att de gärna stöttar, uppmuntrar och hjälper varandra. Kvällsäventyr årskurs fem På hösten när eleverna har börjat årskurs fem är det dags för ett kvällsäventyr. Detta äventyr är en fortsättning på stenåldersäventyret ”Eldansiktenas hämnd” de gör i årskurs tre. Berättelsen fortsätter, men vi har utvecklat äventyret och konceptet är lite annorlunda. Tanken med detta kvällsäventyr är att eleverna i årskurs fem ska tränas att utveckla samarbetet i grupp, lära sig inta olika roller, träna minnet, lära sig återkoppla det de tidigare läst i bl.a. historia. Eftersom vi alla är olika, är det bra att prova på olika roller i en grupp: till exempel att vara ledaren, experten, problemlösaren, kritikern, ”pepparen” och observatören. Genom att prova dessa olika roller, lär sig eleverna hur de fungerar i relation till en grupp, men också hur grupper fungerar i

Äventyrspedagogik

allmänhet. Det som blir extra spännande med detta äventyr, är att det sker på kvällen när det är mörkt. I korthet går äventyret ut på att i grupp lösa sex olika uppdrag med olika innehåll. Det kan vara att memorera olika stjärntecken och runtecken, känna igen en historisk person, lyssna efter ljud och när detta är färdigt får gruppen en avslutande uppgift som innebär att de ska föra en sten till en s.k. aktivator (utlösningsmekanism) som är gömd i skogen. De har till hjälp en karta. När alla stenar är på plats utlöses aktivatorn och ett ljussken blir synligt på himlen. Då är uppdraget slutfört. Grupperna ska dessutom vara tysta när de gör alla dessa uppdrag, annars kan eldansiktena upptäcka dem. De ämnen som eleverna läser i skolan använder vi oss av i äventyret. Kommunikationen spelar en avgörande roll för allt som sker i grupp, för det sociala klimatet, för motivationen, lärande, prestationen och för gruppens utveckling och harmoni. Så här säger eleverna som varit med om kvällsäventyret: – Det här var spännande och roligt! – Vår grupp samarbetade bra och vi lyckades lösa alla uppgifterna! – Det var läskigt! – Bäst var när eldansiktena var nära en. Nästa gång borde ni ha eldvägar runt om baslägret med ﬂer eldansikten! Även här är det ett lustfyllt lärande, både spännande och roligt. Nu kopplas alla sinnen på när det är mörkt ute. Inlevelseförmågan ﬁnns kvar i allra högsta grad. Eleverna inser att samarbete är viktigt för att kunna lösa sina uppgifter. Sammanfattning av äventyren I alla äventyr jobbar vi med olika ämnen och kunskapsområden. Till exempel idrott och hälsa, där vi tränar orientering och samarbetsträning. I matematik, tränar eleverna geometri och avstånd genom 64

Äventyrspedagogik

äventyren. Vi gör även egna berättelser eller dramatiserar i ämnet svenska. I bild och form får eleverna illustrera deras erfarenheter av äventyret. Vi pratar även om allemansrätten och att vi håller naturen fri från skräp och nedsmutsning. I historia får eleverna lära sig om stenåldern och de tillverkar material till äventyren på slöjden. Förutom att eleverna tillgodogör dig kunskaper och färdigheter inom olika ämnesområden, lär sig eleverna även att utveckla samspel och positiva relationer i gruppen. De skapar goda kamratrelationer och stärker sin självkänsla. Samhörigheten i klassen stärks också. På detta sätt handlar äventyrspedagogik både om ämnes- och fostransuppdraget som ﬁnns tydligt uttalat som mål för den svenska skolan. Vi tycker att detta citat från läroplanen Lpo 94, sammanfattar kärnan i att lära med hjälp av hela kroppen som äventyrspedagogik kan inbjuda till: ”Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter” (Lpo 94, s. 7).

Kamratbanor Kamratbanor är en metod för att träna samarbete och utveckla samspel och kamratrelationer i gruppen. En kamratbana består av ett antal stationer som man bygger upp i ett litet skogsområde. Vid varje station ska gruppen lösa en arbetsuppgift som kräver olika förmågor, kreativitet och samarbete för att klaras av. Vi använder kamratbanan som ett redskap i arbetet med att utveckla sociala färdigheter och relationer, men också i syfte att ge barn och ungdomar grundläggande kunskaper om hur grupper fungerar. Vi har sett att samarbets- och problemlösningsfärdigheterna har blivit bättre för varje ”station” grupperna gör. De lär sig lyssna på varandra. De ”tysta” vågar ta för sig mer, medan de dominanta lär sig stå tillbaka. När vi genomför kamratbanorna åker vi fritidspedagoger tillsammans med eleverna iväg till en skog i närheten, där vi byggt upp olika kamratbanor. De får veta att de är utvalda av FN, där de tillhör en 65

Äventyrspedagogik

räddningsgrupp som ska rädda andra barn i andra länder. Hit är de kallade på träningsläger. Det kan till exempel vara en fabrik, där taket rasat in och med livsfarliga ledningar som hänger ner. Längst in i fabriken ﬁnns det barn som behöver hjälp därifrån. Marken är elektrisk och det går endast att ta sig fram med hjälp av däck (se bild 3). Eleverna får även träna att gå genom en sandstorm med ögonbindlar där de leder varandra ut ur stormen. Vi har cirka 10 olika stationer som eleverna får träna på. Här kommer några saker eleverna tyckte att de lärt sig: – Att man aldrig ska ge upp. – Att samarbeta. – Att man ska lyssna på ledaren för att det ska gå lättare att lösa uppgifter. – Att man ska tala så att alla hör. – Att balansera. – Att man blir stark tillsammans. – Att det är bra att vara olika för då klarar man mer saker. – Att man måste kompromissa och gå halva vägen var. Här visar eleverna att om man inte lyssnar på varandra, hjälper varandra eller stöttar varandra så klarar man inte de olika uppgifterna. När vi ser deras glädje då de klarat en uppgift som kanske tagit ett tag, känner vi att vi lyckats med det vi vill lära eleverna. Nämligen precis det som de själva har beskrivit här ovanför.

Värdefulla erfarenheter Äventyrspedagogikens roll i skolan Vi har haft förmånen att som vuxna få delta i olika elevgrupper bland annat med våra olika äventyr och kamratbanor. Att lära med alla sin66

Äventyrspedagogik

nen och samtidigt få med känslor, gör att man inte glömmer det man lärt sig i första taget. Dessutom tycker vi att det är fantastiskt att få vara ute en hel dag. Eleverna får träna sin motorik i naturlig miljö. De får frisk luft och får möjlighet att använda alla sinnen. Många av dagens barn är inte ute så ofta i skogen. Det som vi tycker är mycket givande med äventyrspedagogik är att vi får se eleverna i en annan situation än i klassrummet. Ibland förändras rollerna då eleverna vistas utomhus. En del elever känner sig tryggare ute. Vi märker att de ser andra förmågor hos sina kompisar än vad de gör i klassrummet. Eleverna växer med uppgifterna och vågar ta för sig. Även det motsatta kan hända – att eleverna blir lite ödmjukare och ser att någon annan i gruppen klarar av uppgifterna, till exempel att läsa en karta, se olika lösningar och våga utmana sig själv i olika situationer. Att stärka samarbete, tillit och kamratrelationer är ett signum för äventyrspedagogiken. Vår erfarenhet är att detta arbetssätt påverkar eleverna positivt. Gruppkänslan stärks, de upptäcker andra sidor hos sina kamrater och det sprider ringar på vattnet till övrig verksamhet i skolan t.ex. upptäcker eleverna att tillsammans klarar de saker som de inte skulle klara av ensam. Vår framtidsvision är att eleverna i årskurs sex ska kunna göra ett litet äventyr med förskoleklassen med vår hjälp. Vi hoppas att denna aktivitet kan leda till att eleverna i årskurs sex får chans att verka som förebilder för de mindre barnen och att de tränas i att ta ansvar. Vår förhoppning är att barnen i förskoleklassen får se att barn verkligen kan påverka och inﬂuera vad som görs i skolan, samt att äventyren skulle leda till att skapa goda relationer mellan barn i olika åldrar, så att de lär känna varandra. Vår förhoppning är att grundtankarna och metoderna i äventyrspedagogiken ska få större utrymme i övrig skolverksamhet – att eleverna får använda sina olika sinnen, förmågor, styrkor, engagemang i olika lärandemiljöer, både i klassrummet och utomhus. Vi vill att de uppmuntras till att lyssna på varandra, lösa olika problem och visa hänsyn – det vill säga; att de utvecklar ett etiskt förhållningssätt mot män-

Äventyrspedagogik

niskor, djur och natur som skapar goda förutsättningar för lärande ur ett helhetsperspektiv.

Referenser Hannford, C. (1997). Lär med hela kroppen: inlärning sker inte bara i huvudet. Jönköping: Brain Books. Skolverket (1994). Läroplaner för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna. Stockholm: Skolverket. Miles J. C. & Priest, S. (red.).(1990). Adventure education. State College, PA: Venture Pub.

Reflektioner

tankar kring Äventyrspedagogik – ett verktyg för lärande Tänk om jag hade fått vara med om olika sagoäventyr och kamratbanor när jag själv gick i skolan – vad spännande, roligt och lärorikt det skulle ha varit! Berättelsen beskriver att elever får använda olika sinnen och förmågor när de gör dessa aktiviteter. Glädje och spänning är också en stor del av detta arbetssätt. Lärande är en helhet och barn lär sig bäst när de får använda hela sin kropp. När jag läser berättelsen ser jag tydligt att det är lärarnas etiska förhållningssätt som gör att de väljer att arbeta med äventyr och kamratbanor. Att låta elever få använda hela kroppen, att undervisning sker både i och utanför klassrummet och att utgå från elevernas egna upplevelser är praktiska uttryck för ett etiskt förhållningssätt. För att lära sig något är det centralt att elever ges förutsättningar av vuxna i skolan för att kunna utmana sig själva och samtidigt växa med uppgiften. Elevernas reflektioner kring äventyren och kamratbanorna beskriver vad de lärde sig i aktiviteterna. De fick ökade kunskaper om ett särskilt ämnesområde, de lärde sig att samarbeta, att lyssna på varandra, att uppskatta olikheter och att inte ge upp. Allt detta stärkte elevernas självkänsla och det bidrog till att skapa goda relationer och samhörighet i gruppen. För att reflektera över det lärande som eleverna beskriver vill jag ge fyra bilder som symboliserar deras lärande: huvud, hjärta, hand och fot. De lärde sig genom sina tankar, sina känslor och sin empatiska och praktiska förmåga. Det blev ett lärande som berörde och nyttjade hela människans förmåga. Jag är säker på att erfarenheterna i äventyren och kamratbanorna är något eleverna kommer att minnas när de blir äldre och är inte det en av de stora poängerna med lärande – att kunskaperna stannar kvar över tid?

Arbeta vidare

tänk vidare själv 1. Vad har du lärt dig genom berättelserna i detta kapitel? 2. Vad har utmanat dig? 3. Hur kan du uppmuntra dina elever att lära av varandra? 4. Hur kan du låta elever lära sig kunskaper genom olika arbetssätt i förskola och skola? 5. Hur kan du använda dig av olika uttrycksformer som drama, bild, rörelse, ﬁlm, fotograﬁ, tal och skrift i verksamheten?

arbeta vidare själv Under denna rubrik får du som lärare tips och idéer om hur du kan arbeta med dina barn och elever så att de lär kunskaper genom förnuft, känsla och kropp. Bjud in en pensionär Låt elever tillsammans i grupp planera en måltid. Sedan får varje grupp bjuda in någon far- eller morförälder eller någon annan person de känner, vid ett bestämt tillfälle. Eleverna lagar sedan maten, dukar och gör ﬁnt för gästerna. Så kommer gästerna och de äter alla tillsammans. Det kan bli många intressanta möten där både gamla och unga kan få en inblick i varandras liv. Detta är ett perfekt tillfälle för elever att ta ansvar och praktiskt genomföra en middag: planering, matlagning, dukning och värdskap vid middagen. Det är också ett ﬁnt sätt att få besökare till skolan.

Arbeta vidare

Bildspel Dokumentera en vanlig dag på en förskola genom att du som förskollärare tar kort. Du kan gärna även låta barnen själva ta bilder på det de vill, så att de får visa vad som är viktigt för dem. Sätt sedan samman detta till ett bildspel i exempelvis programmet Power Point eller Photostory. Komplettera gärna med text och musik. Detta bildspel kan du sedan visa på ett föräldramöte, så att barnens föräldrar får ta del av vad som händer i förskolan. På så sätt synliggör du att det är en pedagogisk verksamhet som deras barn finns inom och vad ni gör tillsammans. Sedan uppskattar säkerligen också föräldrarna att se sina egna barn på bild! Dramaäventyr Arbeta med dramaäventyr med barn i förskolan är ett sätt att arbeta med olika sinnen. Barnen får delta i olika äventyr och där hjälpa olika sagofigurer och därmed sig själva att komma över sin rädsla, känna empati, kommunicera, visa mod och känna sitt eget värde och sin självkänsla. Idén och underlag för arbetet med barnen är hämtat från På genusäventyr. Metodbok för drama och genus i förskolan. Materialet syftar till att stärka flickors och pojkars olika förmågor och styrkor, för att komma ifrån de stereotypa roller vi har för könen. Film Låt elever göra egna filmer på gemensamma eller valfria teman. Se till att den tekniska utrustningen som ni behöver finns på skolan, i annat fall måste eleverna ta med sig videokamera hemifrån. Att jobba med film ger möjligheter att komma in på etiska frågor. Under arbetets gång ställs det stora krav på samarbetsförmåga, men även överväganden av typen: Vad ska filmen handla om? Vem ska spela huvudrollen? Hur ska jag agera för att budskapet ska bli tydligt? Kan jag tänka mig

Arbeta vidare

att kyssa Nisse i kärleksfilmen? Diskussioner kring vad man kan stå för är vanligt att det uppstår, likaså kring vem som gör vad och vad det innebär att ta ansvar. När filmerna är klara visas de för klassen eller annan publik. Detta är ett arbetssätt som ger möjligheter för eleverna att växa och att känna sig stolta och nöjda med sitt arbete när de har gjort film. Alla elever blir kanske inte nöjda med sin film, men då kan det bli intressanta samtal om vad som inte fungerade och vad som kan göras annorlunda till en annan gång, vilket blir en lärdom inför framtiden.

lästips Alerby, E. & Hörnqvist, M-L. (2003). Skolan som levt rum. En teoretisk belysning av rummets betydelse i lärandet, s 125-132. I J. Bengtsson & M. Uljens (red). Livsvärldsfenomenologi och hermeneutik. Aktuella humanvetenskapliga forskningsproblem. Helsingfors: Helsingfors universitet. Alerby, E. & Elidotter, J. (red.).(2006). Lärandets konst: betraktelser av estetiska dimensioner i lärandet. Lund: Studentlitteratur. Dahlgren, L-O, Strid, J.P. & Sjölander, S. (2007). Utomhuspedagogik som kunskapskälla: närmiljö blir lärmiljö. Lund: Studentlitteratur. Dahlin, B. Dahlin, C. Ingelman, R. (2002). Besjälat lärande. Lund: Studentlitteratur. Helén, E. & Granholm, M. (2007) På genusäventyr. Metodbok för drama och genus i förskolan. Stockholm: Natur och Kultur. Jacobsen, B. Christiansen, I. & Sand Jespersen, C. (2004). Möt eleven: lärarens väg till demokrati i klassen. Lund: Studentlitteratur. Paulsen, B. (1996). Estetik i förskolan. Lund: Studentlitteratur. Pramling, I. & Asplund Carlsson, M. (2003) Det lekande lärande barnet. Stockholm: Liber. Strandberg, L. (2006). Vygotskij i praktiken. Bland plugghästar och fusklappar. Nordstedts Akademiska förlag. Tiller, T & Tiller, R. (2003). Den andra dagen. Ett vidgat rum för lärande. Stockholm: Runa förlag AB. Utomhuspedagogik i förskola och förskoleklass (2005) Tidningen Förskolans temaserie 7. Stockholm: Lärarförbundets förlag.

ATT SE, BEKRÄFTA OCH UPPSKATTA ELEVERNA

Gemensamt för berättelserna inom detta tema är att de handlar om betydelsen av goda relationer och välbeﬁnnande i skolan. Den första berättelsen visar en modell för utvecklingssamtal som fokuserar på elevens styrkor. Den andra handlar om olika arbetssätt i förskolan som syftar till att synliggöra och bekräfta barn och den tredje visar vikten av att fokusera på möjligheter istället för på problem i en klass med skiftande behov. Den fjärde berättelsen tar upp skolmedling som ett sätt att skapa goda relationer och förebygga mobbing och den sista beskriver vilken roll teater kan spela för elevers välbeﬁnnande och självkänsla.

SOM EN STRÅLANDE

SOL

Ulla Lidström och Lilianne Öhman Vad glad jag blir när jag ser att han skuttar iväg. Kan det bero på alla strålar som visade på allt han är bra på och tycker om att göra, både hemma och i skolan (pedagogreﬂektioner efter utvecklingssamtal med elev).

Vi arbetar som specialpedagoger i tre skolor från förskoleklass till år 6. Under ett utvecklingssamtal kommer vi ofta nära eleven och dennes föräldrar. Under dessa möten får vi många gånger inblick i elevens och familjens vardagliga livssituation. Som pedagog måste vi ha ett förhållningssätt och ett bemötande som präglas av både respekt och hänsyn för den enskilde individen. I ett utvecklingssamtal är det vi som pedagoger som har huvudansvaret. I vår profession som pedagoger är det vi som har ansvaret för hur detta möte mellan skolan och hemmet avlöper. Vi måste under samtalet möta eleven med respekt, vilket även innefattar respekt för barnets familj. Vid utvecklingssamtalet kan vi som lärare ibland känna oss ”tvingade” att lyfta fram vissa svårigheter och problem hos eleven som föräldrarna i en spänningssituation kan misstolka och därigenom uppfatta som kritik eller till och med som kränkande. Som professionella i dessa möten är det viktigt att vi inser betydelsen av den påverkan våra formuleringar kan innebära för den mottagande parten. I dessa samtal måste vi som pedagoger bekräfta och bjuda in de andra i samtalet. Ett samtal mellan hemmet och skolan måste utgå ifrån ett hänsynstagande av pedagogerna i dessa möten när hon eller han vill lyfta fram de eventuella problem och svårigheter eleven har i skolan. 77

Som en strålande sol

I vårt arbete som lärare finns det inte många andra tillfällen än just vid ett utvecklingssamtal, som vi har möjlighet att möta alla föräldrar och deras barn. Föräldrarna har kunskap om sina barn som inte alltid personal i skola har kännedom om och därför är det värdefullt om vi i skolan kan lära oss mer om barnen genom deras föräldrar. Eftersom vi arbetar med elever som har svårigheter i skolan på något sätt är det lätt att samtalet handlar om problem och att det som eleverna är duktiga på kommer i skymundan. Vi ville få elever och föräldrar mer delaktiga i samtalet samt fokusera på vad eleverna är bra på och tycker om att göra, både hemma och i skolan. Vår önskan var att kunna göra utvecklingssamtalet på ett sådant sätt att eleverna och föräldrarna skulle gå hem och känna att trots att det finns problem i skolan, är det mycket som går bra eller som eleven tycker om att göra. Hägg och Kuoppa (1997) skriver att vi människor ofta tolkar vårt eget värde utifrån hur vi blir bemötta och därför är bemötandet av andra av stor betydelse för vår identitet och självkänsla. De anser vidare att de två kanske viktigaste utgångspunkterna för att ett samtal ska bli utvecklande är att de inblandade upplever att de duger och att de behövs. Under ett utvecklingssamtal kan man naturligtvis använda sig av olika metoder. Det viktiga är, tycker vi, att man lyfter och tydliggör barnets styrkor, både i hemmet och i skolan. Utifrån dessa tankar vill vi berätta om en metod, som utgår från tankekartor. Det är en metod där eleven själv eller vi som lärare skriver ner vad eleven är bra på och tycker om att göra och en annan där det står vad eleven tycker är svårt eller tråkigt. Där kan också finnas med en förklaring till varför de tycker som de gör.

Beskrivning av utvecklingssamtalet Innan utvecklingssamtalet sitter läraren oftast enskilt med eleven och samtalar och fyller i tankekartorna. Antingen är läraren sekreterare eller så skriver eleven själv. I vissa fall får eleven ta hem tankekartorna, för att fylla i dem hemma tillsammans med föräldrarna. I mitten på 78

Som en strålande sol

papperet gör pedagogen en cirkel i vilken det skrivs: bra på och roligt (se bild 1). Eleverna får här möjlighet att uttrycka vad de är bra på eller vad de tycker om att göra både hemma och i skolan. När det handlar om skolan kan det ofta behövas att pedagogen räknar upp de olika ämnena. Ut från cirkeln drar pedagogen linjer som sedan antecknas på, ett nytt streck för varje ämne/område. Snart liknar tankekartan en sol. Strecken gör pedagogen i olika färger, vilket gör tankekartan tydligare. Varje ny färg på strecket betyder att den delen av tankekartan handlar om något nytt område. Under samtalets gång kan det komma fram sådant som eleven tycker är svårt eller tråkigt. Då tar läraren ett nytt papper och ritar en ny cirkel där det skrivs: svårt och tråkigt (samma princip som visas i bild 1). Eleven får också försöka förklara

Bild . Exempel på hur en tankekarta som används i utvecklingssamtalet kan se ut

Som en strålande sol

det svåra och tråkiga. Förklaringen skrivs under strecket. I slutet på raden skriver pedagogen ett b för ”bra på” och ett ”t” för ”tycker om” och likadant för svårt och tråkigt. Det gör kartan tydligare. Vid utvecklingssamtalet med föräldrarna läser eleven eller pedagogen vad som skrivits på tankekartan. Sedan får föräldrarna säga om det är något de vill tillägga och det gör de ofta också. Sist är det pedagogens tur. Eleven och föräldrarna väljer en svårighet/ett problem som de tycker att eleven ska försöka nå en lösning på och sedan väljer pedagogen ett. Ibland kan det räcka med att eleven, föräldrar och pedagog tillsammans enas om ett problem som eleven tillsammans med pedagoger och föräldrar ska arbeta med. För att lösa problemen eller svårigheterna som har uppstått, försöker pedagogen sedan tillsammans med föräldrarna att utgå ifrån någon av elevens styrkor eller det eleven tycker om att göra, när eleven ska jobba med det som är svårt eller tråkigt. Målet är att det som är skrivet på papperet med svårt eller tråkigt så småningom ska kunna föras över på kartan med ”bra på” och ”tycker om”. Vi ger här ett exempel på hur en tankekarta kan se ut. Det är inte någon speciell elevs, utan sådana påståenden som förekommit under åren.

Tankekartorna föder delaktighet och möjliggör fokus på styrkor Under samtalet är det bra att ha tankekartan liggande i mitten så att alla uppfattar samma sak. Nu ser föräldrar och elever vad som skrivs och behöver inte känna sig osäkra över innehållet i det skrivna. Tankekartan med det som eleven är bra på brukar innehålla många strålar och det känns mycket positivt att få börja och avsluta med den. När vi använder oss av den här modellen tycker vi att det är mycket lättare att ha ett samtal med en elev som har svårigheter. Vi upplever att eleverna känner sig gladare när de går från samtalet efter att ha blivit påminda om allt de trots allt är bra på eller tycker om att göra, vilket också har bekräftats av föräldrarna. Ibland har vi varit med om att en förälder 80

Som en strålande sol

bett om att få ta hem tankekartan för att visa den förälder som inte deltagit. Det känns också bättre om det är eleverna själva eller föräldrarna som säger vilka svårigheterna är. Något som vi också har upplevt är att pedagoger ibland tror sig ha en förklaring till ett negativt beteende hos eleven som är helt felaktigt och det kan komma fram när eleven ger sin förklaring. Det som också är bra med tankekartan är att modellen kan passa för olika åldrar i och att den alltid blir individuellt anpassad efter eleverna. Vi är också olika som pedagoger och kan utifrån det utforma tankekartan så att det passar oss som individer. Det vi har noterat är att eleven nästan alltid börjar med vad de tycker om att göra på sin fritid och det visar på betydelsen av att fritiden ska innefattas. Modellen är utvecklande på grund av att vi först tar hänsyn till vad eleven tycker, sedan föräldrarna och sist pedagogerna. Vi upplever att elever och föräldrar känner att det de säger duger och att de behövs, samt att de är en viktig del i deras barns lärande och utveckling, både på fritiden och i skolan. Vi har lärt oss att det här sättet tydligt visar på vad eleven är bra på att göra både hemma och i skolan. Eleverna och föräldrarna blir delaktiga på ett helt annat sätt än tidigare. Det negativa, problemet eller svårigheten, kommer ofta fram från eleven eller föräldern utan att vi som pedagoger behöver ta upp det, eftersom det är eleven som börjar med att säga det positiva och det negativa, sedan föräldern och sist pedagogen. Eftersom vi visar tankekartan med det eleven är bra på innan vi skiljs från samtalet går eleven och föräldern i många fall hem med en mer positiv känsla än tidigare. Får vi ett utvecklande samtal kanske föräldrar och pedagoger tillsammans kan hjälpa eleven att göra det den kan, som det står i detta tankespråk: Vad många av oss mest av allt behöver är någon som får oss att göra vad vi kan. Ralph W Emerson

Som en strålande sol

Värdefulla erfarenheter Under ett utvecklingssamtal är det av stor betydelse att vi som pedagoger kan uppnå en samstämmighet mellan elevens föräldrar och vi som pedagoger. I detta sammanhang behöver vi naturligtvis inte tycka likadant som föräldrarna utan också som Gren (2001) framhåller, att vi som pedagoger måste respektera den tillvaro föräldrarna erbjuder barnet/eleven i hemmet och att föräldrarna, i sin tur måste respektera skolans verksamhet. Kan vi uppnå denna samstämmighet tillsammans med föräldrar under ett utvecklingssamtal då vilar också båda parters bemötande på en ömsesidig respekt för varandra till gagn för elevens bästa. Gren skriver vidare att jag som pedagog måste kunna lyssna, visa ödmjukhet och vara fri från prestige, för att föräldern ska kunna känna sig trygg under samtalet. Hon menar också att det ﬁnns föräldrar som är mycket bittra över sin egen skoltid och att de ibland för över denna bitterhet på barnet. Målsättningen i vårt samarbete med föräldrarna måste därför utgå ifrån ett respektfullt bemötande och visad integritet. De är kanske just dessa elever till föräldrar med denna bakgrund som mest behöver få uppleva att föräldrarna är respekterade av pedagogen i skolan. Gren (2001) skriver: ”Det kan också vara eleven med mamman på samhällets skuggsida, mamman som ständigt möter klagomål från grannar och släkt. Detta barns enda chans att få uppleva sin mamma respekterad kanske är i förskolan/skolan” (s. 171). I dag ser många rektorer och lärare utvecklingssamtalen som ett bra sätt att identiﬁera elever i svårigheter (Persson, 2001). Men istället för att fokusera på elevens svårigheter anser vi att det viktigaste i utvecklingssamtalet är att lyfta och tydliggöra elevens styrkor. Utvecklingssamtalet avslutas med tankekartans första blad, som visar på elevens styrkor och det som eleven tycker om att göra både hemma och i skolan. Det ger både eleven och dennes föräldrar en positiv känsla innan de lämnar samtalet när de får se solen med många strålar. Att tro människor om gott tills de bevisat motsatsen är inte alltid lätt. Hur 82

Som en strålande sol

skulle vårt samhälle se ut om vi hade lite mer av det positiva tänkande som beskrivs i denna dikt? Om man ser en pojke i ett äppelträd ska man inte misstänka att han knycker äpplen utan istället utgå från att han tagit sig upp för att binda fast ett äpple som lossnat okänd författare

Referenser Gren, J. (2001). Etik i pedagogens vardagsarbete. Stockholm: Liber. Hägg, K. & Kuoppa, S, M. (1997). Professionell vägledning – med samtal som redskap. Lund: Studentlitteratur. Persson, B. (2001). Elevers olikheter och specialpedagogisk kunskap. Stockholm: Liber.

Reflektioner

tankar kring Som en strålande sol Berättelsen visar vilken kraft det finns i utvecklingssamtal som fokuserar på styrkor. Vilken chans det ger att få människor att växa istället för att känna sig nedtryckta när de går från ett utvecklingssamtal i skolan! Ibland kan utvecklingssamtal få en motsatt effekt än vad som var tänkt med samtalet. Läraren har goda avsikter – att eleven och föräldrarna ska få en lägesrapport om hur det går för eleven i skolan, som en grund för fortsatt utveckling. Eleven och föräldrarna kan då lämna samtalet med känslan att problemen överväger och kanske känner de då en uppgivenhet. Det som var tänkt som hjälp för utveckling, blev istället en börda som hämmar utveckling. Ett samtal som istället fokuserar på elevers styrkor och det de tycker är roligt att göra, som beskrivs i berättelsen, är ett kreativt sätt för att lösa problem och hjälpa elever framåt. Genom att samtalet har en positiv grundton och vill utforska det eleven är bra på och gillar att göra, skapas självförtroende och motivation för att även ta tag i det som är problematiskt. Denna samtalsmodell handlar inte om att undanhålla eleven och föräldern att det kan finnas problem i förskolan eller skolan, utan det handlar i grunden om att bygga upp elevens självförtroende. På så sätt kan eleven, föräldrarna och läraren finna sätt som gör det möjligt att låta elevens styrkor och förmågor användas än mera, för att utveckling ska ske. En elev som känner sig sedd, bekräftad och uppskattad har stora möjligheter att utvecklas på ett positivt sätt.

SE, BEKRÄFTA

OCH LYSSNA PÅ MIG

Siw Lenman, Åsa Marklund, Kristina Olovsson och Mari-Helen Wikström

På vår förskoleavdelning har vi för tillfället 20 barn i 2-5 års ålder. Kunskaps- och mognadsnivån har stor spridning. När vi ville ge barnen en uppgift som alla skulle klara av blev det Berättarstolen. Genom denna övning har vi sett att barnen vuxit och tagit eget ansvar, samt riktigt längtat tills det var deras tur. Glädjetjut har hörts i tamburen då de upptäckt att ”den lilla vita lappen” legat på deras hylla, som har betytt att det är just deras tur snart: – Åh, är det din tur nu i morgon … När det är min tur då ska jag ta med …

Hur går Berättarstolen till? Vi började introducera uppgiften Berättarstolen under en vårtermins början. Berättarstolen är en speciell stol och den som sitter i den får chans att prata utan att bli avbruten. I arbetslaget hade vi sett att våra barn ibland hade svårt att vänta på sin tur, att lyssna koncentrerat och att lämna sina privata saker hemma. Hos oss har vi bestämt att barnen inte ska ta med sig sina egna leksaker hemifrån. Anledningen till detta är att vi såg att de ”köpte sina kompisar”. De kunde säga till varandra: – Om du leker med mig så får du låna mina bilar. – Om jag får låna din docka får du komma på mitt kalas. – Carolina får låna min Barbie, men inte Kajsa. 85

Se, bekräfta och lyssna på mig

Detta var kommentarer som vi hörde flera gånger dagligen. Eftersom vi pratat med barnen om detta, men inte sett någon förändring i deras sätt att bemöta varandra, var vi tvungna att ompröva och hitta nya vägar. Vi upplevde att de rangordnade varandra, att vissa fick högre status, medan andra kände sig kränkta och utanför. För att aktiviteten vid Berättarstolen skulle bli en naturlig del av dagen, valde vi att förlägga stunden när vi avslutat leken, innan utevistelsen. Detta är en känd rutin för barnen. De visste precis när det var dags och väntade förväntansfullt på att ”stolen” skulle tas fram och utstrålade nyfikenhet på vad som skulle visas. När barnet som fått i uppgift att ta med sig en sak hemifrån satte sig i Berättarstolen, lyssnade först kompisarna på vad han eller hon hade att berätta. Även de yngre barnen fick vara i centrum och fick de äldres totala uppmärksamhet genom deras lyssnande och att de ställde frågor. Barnet som satt i stolen fick själv bestämma vem av kompisarna som fick ställa frågor. Vi vuxna antecknade och fotograferade medan aktiviteten pågick. Vi såg även till att föra samtalet vidare. Sedan var det dags att skriva ut texten, sätta fotografiet på plats och laminera (se bild 1). Innan barnet fick sätta upp arbetet på dokumentationsväggen i tamburen ställde vi några enkla frågor, så att han eller hon fick chans att reflektera över uppgiften. Frågorna löd: Hur kändes det att sitta i berättarstolen och minns du någon fråga som kompisarna ville ha svar på?

Se, bekräfta och lyssna på mig

BERÄTTARSTOLEN

JOHANNA Johanna har tagit med sig sin kanin! Han har mycket hår på öronen, och taggar till morrhår. Jag tog kaninen och lämnade elefanten hemma! Jag fick den när jag var så här stor (visar), kanske när jag fyllde år…! Barnens frågor till Johanna: • Vad gör den där kaninen? J – Han bara myser med mig! • Vad gör han då? J – Den bara sover med mig och vaknar! • Varför har han så lång päls? J – Han vill ha taggar! • Har kaninen några kompisar? J – Jag tror inte det… • Men du är väl hans kompis? J – Nej, jag är hans mamma! Bild . Exempel på dokumentation av ett barns medverkan i Berättarstolen.

Se, bekräfta och lyssna på mig

Hur vi arbetade vidare med att stärka självkänsla, självförtroende, självtillit och lyssnade Eftersom vi upplevde Berättarstolen som en mycket givande aktivitet för både barn och pedagoger, fortsatte vi i samma stil med ”Dagens hjärta”. Det gick till så att alla barn fick sin egen ”Hjärtans-dag” då kamraterna fick berätta för henne eller honom varför just hon eller han är en så bra kompis. Alla fick ett eget, vackert smyckat hjärta, där man kunde läsa många bra saker om varje enskilt barn. Hjärtana blev uppsatta på en dokumentationsvägg i vårt stora rum (se bild 2) Följande höst ville vi fortsätta i samma anda, så vi lämnade därför ut ett litet vackert kuvert märkt med ”Sommarminne” till varje barn, innan de gick på sommarledighet. Där kunde de lägga något minne från sommaren, exempelvis ett foto, en biljett, en sten etc. De barn som var nya i gruppen fick även de ett kuvert när vi träffades första gången.

Bild . Dagens hjärta.

Se, bekräfta och lyssna på mig

Sedan fick de berätta sitt sommarminne ungefär på samma sätt som vi gjorde med Berättarstolen. Vi fick höra många spännande och intressanta skildringar om hur sommaren hade varit. Vi pedagoger dokumenterade allt med hjälp av foton och texter som vi sedan satte upp i vårt dokumentationsskåp, så att både barn och föräldrar kunde ta del av historierna. Även denna gång var barnen intresserade av vad kompisarna hade att berätta. För att inte tala om att vara den som själv fick delge sitt sommarminne!

Hur barngruppen har förändrats av arbetet med Berättarstolen Våra barn har upptäckt berättandets konst! De tycker att det är roligt att hålla ”egna samlingar”. Barnen väljer gärna som egen aktivitet att leka samling med varandra. Vi har iordningsställt en ”samlingslåda” med diverse material som barnen får använda. Innan lunch, när vi kommer in från utevistelsen, har vår förskolavdelning en gemensam samling ledd av en av oss pedagoger. Barnen sitter i en soffa eller på golvet nedanför. Vi har sett att soffan signalerar ”samling”. När vi har städat bort leksaker för att gå ut och för att det ska bli lite lugnare på toaletterna samt i hallen, när alla ska på med sina kläder, brukar barnen sitta en stund i soffan och vänta på sin tur. Vi har med glädje sett att de genom egna initiativ ordnar en samling. Till exempel berättar, sjunger och ”låtsasläser” de gärna för varandra. De tystlåtna barnen har blivit bättre på att både ta för sig och få sin röst hörd. De vågar stå för vad de tycker. De frågar också mer, både oss men även sina kamrater om saker de undrar över. Bekräftelsen har lett till ökad självkänsla.

Se, bekräfta och lyssna på mig

Att stärka självkänsla, självförtroende, självtillit och lyssnande Vi har sett att när barn lyckas med olika uppgifter och aktiviteter stärks deras självkänsla och identitet. Det finns många grunder till att arbeta med barns självkänsla, självförtroende och självtillit. Wennberg (2000) menar att detta arbete förebygger mobbing och bidrar till positiv utveckling av barn. Läroplanen (Lpfö98) betonar förskolans arbete med att utveckla barns identitet och trygghet, samt förmåga till att lyssna, reflektera och uttrycka sina erfarenheter (Skolverket, 1998). Det lokala styrdokumentet för utbildning skriver: ”Självkänsla, nyfikenhet, lust att leka och lära är viktigt för barn och ungas utveckling. Ett välutvecklat språk är nyckeln till social kompetens och lärande” (Barn och utbildningsplan, 2007-2009. Piteå Kommun). För oss pedagoger innebär detta en vilja till aktivt arbete med att omsätta mål i läroplan och styrdokument i praktiken och Berättarstolen är ett konkret exempel.

Värdefulla erfarenheter Att uppmärksamma och bekräfta barns lärande och utveckling I en pedagogisk verksamhet är det viktigt att hitta enkla sätt att bekräfta barns lärande. Med hjälp av Berättarstolen har vi sett vikten av att dokumentera, både för vår egen del men även för barn och för föräldrar. Med hjälp av Berättarstolen har vi fångat barnens lärande och utveckling. Lärande är en ständig process och genom att göra samma sak om och om igen, tränas barnen att se vikten av att ha ett bra språk, att bli förstådd. Barnen har lust att både lyssna till andra och att själv vara den som berättar. De får bekräftelse! Stensmo (1994) tar upp olika ﬁlosofers syn om hur barn ska uppfostras och hur deras idéer kan tillvaratas. Redan under Antiken (469–399 f.Kr.) togs självkänslan och självförtroendet upp som viktiga 90

Se, bekräfta och lyssna på mig

delar för barns utveckling. Sokrates motto var att man ska känna sig själv och utgå från sig själv. Det är viktigt att alla barn får ett spelutrymme och en utmaning i rätt omfattning, så att de känner att jag får vara i centrum, att det jag säger är värdefullt och viktigt och att mina kompisar lyssnar på mig. Följande ord av Brodin och Hylander (2002) får avsluta vår berättelse: Barn behöver bli sedda, förstådda och bekräftade i sina känsloupplevelser. Genom att uppleva samvaro, samspel och samförstånd i kommunikation med andra kan de så småningom förstå både sig själv och andra (s. 10).

Referenser Brodin, M. & Hylander. I. (2002). Själv – känsla – att förstå sig själv och andra. Stockholm: Liber. Läroplan för förskolan (Lpfö98).(1998). Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet. Stockholm: Skolverket och CE Fritzes AB. Nordin-Hultman, E. (2004). Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Stockholm: Liber. Piteå Kommun (2007). Barn och utbildningsplan. Tillgänglig 090115 från: http://www.pitea.se/BOKHYLLAN/Broschyrer-externt/Barn20och20 utbildning/broschyrer/Barn_och_utbildningsplan_2007-2009.pdf Stensmo, C (1994) Pedagogisk ﬁlosoﬁ. Lund: Studentlitteratur. Wennberg, B. (2000). EQ på svenska. Stockholm: Natur och Kultur.

Reflektioner

tankar kring Se, bekräfta och lyssna på mig Vikten av att se, bekräfta och lyssna på mycket små barn är något som uppmärksammas i denna berättelse. Det är tydligt att det sker ett växande när barn blir tagna på allvar, lyssnade till och när de ges ansvar för något. För att stärka barnens självförtroende och självkänsla har förskollärarna på ett medvetet sätt utformat aktiviteter som Berättarstolen, Dagens hjärta och Sommarminnen. Det är inspirerande att läsa att hur barnen tar sig an uppgifterna och att det verkligen händer något positivt med barnen när de gör dessa aktiviteter. Reﬂektionens roll betonas även i berättelsen. Barnen kan på ett konkret sätt återuppleva aktiviteterna genom den dokumentation som förskollärarna har gjort tillsammans med barnen. Genom att barnen blir påminda gång på gång av dokumentationen som ﬁnns upphängd i förskolan kan övningarna få stora konsekvenser för deras upptäckande och utveckling av styrkor och förmågor. Det är också tydligt i berättelsen att barn lär sig genom lek, eftersom de börjar leka exempelvis Berättarstolen med varandra. Det som till en början var en pedagogledd aktivitet har blivit en del av barnens lek. De tar själva över ansvaret för att göra aktiviteten på det sätt som de själva vill. Tala om att barnen lär sig hela tiden!

ATT PRATA

SOM EN GIRAFF

Anna-Karin Ökvist

”Olle är ledsen för att Aron tog hans kulor på rasten, nu måste de medla!” En ivrig ung elevmedlare kommer springande och meddelar mig detta. Jag hämtar den ledsne pojken som inte alls vill prata, han är rädd för att det ska bli hårda ord i medlingsrummet. En av de inblandade parterna kommer för att hämta honom till medlingen. ”Kan ni garantera Olle att det blir en schysst medling?” frågar jag. ”Ja, det kan vi”, säger han och Olle följer till sist med. En av elevmedlarna kommer sedan efter ca 30 minuter och sprudlar av glädje: ”Det gick jättebra. De pratade så bra med varandra och Olle var så nöjd och, ja, Aron också. De kom överens om att det var ett missförstånd och att de skulle vara tydligare mot varandra i fortsättningen. Det här var den bästa medlingen någonsin!”

Jag arbetar som grundskollärare sedan tolv år tillbaka och de senaste fyra åren har jag arbetat i en liten skola där alla känner varandra väl. Vår skola består av 51 elever från förskoleklass till årskurs sex. Vi arbetar med skolmedling vid konﬂikter tillsammans med eleverna, något som är mycket viktigt för att skapa goda relationer i skolan och förebygga mobbing och kränkande behandling. Första gången jag kom i kontakt med skolmedling var vid en utbildning som hölls av Kommunförbundet Norrbotten och Luleå tekniska universitet 2005. Jag gick utbildningen eftersom jag ingick i skolans kris- och mobbingteam. Utbildningen omfattade sex dagar och sedan var deltagarna färdigutbildade medlingssamordnare. Vi i 93

Att prata som en giraff

vår tur skulle sedan utbilda elever på respektive skola till att bli elevmedlare. Under utbildningen använde vi oss av boken: Medkompis – medling och konﬂikthantering i skolan (Lind, 2001). Den innehåller teori och historik kring medling, konkreta exempel på medlingssituationer, samt hur man kan arbeta praktiskt med elevernas utbildning till elevmedlare. Vi provade olika samarbets-, tillits- och medlingsövningar. Det var värdefullt att få delta i övningarna själv innan jag skulle praktisera dem tillsammans med mina elever.

Vad innebär skolmedling? Skolmedling är en form av fredlig konfliktlösning där eleverna själva löser konflikter mellan andra elever under ordnade former. Under elevernas utbildning till elevmedlare får de lära sig att kommunicera på ett respektfullt sätt, förstå vad en konflikt är, samarbeta och att kunna sätta namn på känslor och hantera dessa. Eleverna får träna på att prata med varandra på ”Giraffspråket” eller ”Nonviolent Communication”, som det också kallas. Det innebär att man utgår från att ta ansvar för sina egna känslor och tydligt uttrycka vad man ser, hur man känner och vilka egna behov och önskningar man har. Man kommunicerar utifrån ett jag-budskap. ”När jag ser eller hör att du… så känner jag… jag behöver… skulle du vara villig att…” Genom att kommunicera på detta sätt minskar risken att anklaga eller såra personen man talar med. Målet är att elevmedlarna inte ska behöva involvera vuxna vid en medling så länge konflikterna inte är allvarliga. Tanken är att de unga själva ska ta ansvar för sina konflikter, kunna hantera dem och se vilka konsekvenser detta får, vilket till exempel innebär att följa upp en medling för att se hur överenskommelsen gick.

Att prata som en giraff

Hur går skolmedling till? En lärare, elev eller parter i en konflikt kontaktar elevmedlarna eller medlingssamordnaren när de vill medla. Ibland kan också elevmedlarna eller medlingssamordnaren föreslå en medling mellan parter. Elevmedlarna har ett särskilt rum där medlingen sker. Eleverna som är i en konflikt sitter mittemot varandra vid ett bord så att de tydligt ser varandra. Medlarna läser upp de reglerna som gäller under medlingen. Dessa kan lyda så här: • Vi medlare är inga domare. • Vi vill hjälpa er att hitta en lösning som ni är nöjda med. • Här inne visar vi varandra respekt och låter alla få prata till punkt. • Medling är frivilligt, men om man vill avvika ska man först säga varför. • Allt som sägs i rummet stannar här. Medlarna ber parterna i tur och ordning berätta varför de kommit. De lyssnar och summerar deras berättelser och ber dem sedan berätta hur de känner. Medlarna arbetar för att parterna själva ska komma fram till vilka behov de har, vilken lösning de vill ha på sin konflikt och hur de ska göra för att komma fram till den lösningen. Om parterna har svårt för att komma fram till lösningar som båda är nöjda med, kan medlarna ge tips och råd. Det är dock viktigt att parterna sedan känner att de båda godtar överenskommelsen. Denna skrivs sedan ner på ett papper och ett datum för återträff bestäms. Vid denna träff utvärderas hur överenskommelsen har efterföljts.

Introduktion av skolmedling på skolan Innan elevmedlingsutbildningen startade på vår skola genomfördes en temadag om skolmedling för hela skolan. Detta för att alla barn skulle få en förståelse för vad arbetssättet innebär. Vi lärare inledde 95

Att prata som en giraff

dagen med att samla hela skolan i gymnastiksalen för att visa ett rollspel som handlade om två barn som var i konflikt. Sedan var det dags för gruppövningar. Jag och mina kollegor delade in barnen i grupper om ca 10 barn. Grupperna besökte följande stationer: • Station 1: Vad innebär en konflikt? Samtal tillsammans. • Station 2: Vad innebär kommunikation: verbalt och kroppsligt? Där fick barnen göra en övning som heter ”Mina känslor”: olika känslor skrevs upp på tavlan och sedan diskuterades hur känslorna kan visas på olika sätt. • Station 3: Vad innebär samarbete och tillit? På denna station gjorde vi en övning som heter ”Susar i säven”: barnen stod i en ring med axlarna i kontakt med varandra och ansiktena vända mot mitten av cirkeln. Uppgiften var sedan att stötta en person som står i mitten. När personen försiktigt faller åt ett håll ska de andra stödja denna med sina handflator så att personen inte ramlar i golvet. Under denna övning tränas barnen i att känna förtroende, men även att ta ansvar för varandra. • Station 4: Vad innebär skolmedling? Vi antecknade olika sätt som barnen brukar lösa konflikter på och sedan fick de också veta att det finns ytterligare ett sätt att hantera konflikter på; att medla och vad det betyder. Efter gruppövningarna samlades vi alla i gymnastiksalen igen och denna gång visade vi lärare upp ett nytt rollspel där vi använde oss av skolmedling som lösning på den konflikt vi spelat upp på morgonen. Eleverna fick genom rollspelet se hur det går till och att det är möjligt att prata sig igenom konflikter på ett respektfullt sätt så att alla känner sig nöjda efteråt. Vi lärare berättade att fyra elevmedlare från årskurs 4 och 5 skulle utses på vår skola och att dessa sedan ska gå en utbildning för att sedan finnas tillhands vid konflikter. Jag var lite orolig att ingen elev 96

Att prata som en giraff

skulle känna sig lockad att bli elevmedlare. Men istället verkade många nyfikna och vi gav dem en lapp där de fick anmäla sig själva eller en kompis som de trodde skulle passa som elevmedlare och även motivera varför de tyckte så. Vi fick in många anmälningar och det gladde mig. Sedan kom arbetet att tillsammans i kollegiet bestämma vilka fyra elever som skulle få gå utbildningen och som vi trodde skulle passa som elevmedlare på skolan. Vi plockade fram de anmälningar med namn från årskurserna 4 och 5 som vi tyckte hade lämpliga egenskaper för medlarrollen och diskuterade en stund om vilka som skulle klara av att vara till exempel opartiska. Vi kom fram till ett beslut som vi var nöjda med och meddelade senare eleverna detta. En del elever som gärna hade velat bli medlare, men som inte fick tillfälle denna gång, blev förstås lite besvikna. Många tyckte att det skulle vara spännande att få anta rollen som medlare.

Utbildning av elevmedlarna Vi medlingssamordnare i rektorsområdet valde att hålla utbildningen vid tre olika tillfällen. Vi var två pedagoger och fyra blivande elevmedlare varje gång. Jag ansvarade för första och andra utbildningstillfället med två olika kollegor från de andra skolorna. Det var verkligen givande att arbeta med pedagoger från andra skolor. Dessutom såg vi att eleverna uppskattade att träffa elever från andra skolor inom rektorsområdet. Under de två första utbildningstillfällena arbetade eleverna med samarbets-, tillits- och kommunikationsövningar. De var lite blyga inför varandra första dagen och det var svårt för dem att berätta om sina förväntningar på utbildningen. Men efter lite hjälp från oss vuxna sa några att det skulle bli spännande att få träffa nya vänner och de var nyfikna på vilka lekar och övningar vi skulle göra. Vid utvärderingen av det första tillfället tyckte några elever att det varit bättre än förväntat och ”lärosamt” som någon uttryckte det. De ville dock inte sitta så mycket stilla för det var inte så kul. Vid det andra utbildningstillfället 97

Att prata som en giraff

kände eleverna varandra lite bättre och uttryckte att de var nöjda med att ha fått lära sig mer om hur elevmedling fungerar. De fick träna på att prata om känslor med hjälp av jag-budskap och upptäcka hur andra kan reagera på det man säger. Denna gång hade det känts bättre eftersom vi hade mer aktiva övningar, sade en elev. Under det tredje och sista utbildningstillfället gick eleverna in lite djupare på hur skolmedling går till och de fick öva flera gånger med hjälp av rollspel. I stort var jag väldigt nöjd med elevernas arbete under utbildningen. De tog verkligen seriöst på sin roll som elevmedlare och jag såg med tillförsikt fram emot att börja med medling som metod vid konfliktlösning.

Positiva erfarenheter av medling Elevernas utbildning blev klar januari 2007 och det var dags för eleverna att praktisera sina nya roller som medlare. I början satt jag med i medlingsrummet, men en bit ifrån, så att medlarna skulle känna att det var deras stund. Jag teaterviskade om de ville bli påminda om arbetsgången, men i övrigt fungerade det väldigt bra. Parterna och medlarna tog medlingen på allvar och de som ägde konflikten var nöjda med sina lösningar. Efterhand gick jag ut ur rummet och medlarna berättade efteråt hur det hade gått och oftast var de nöjda med sin insats. Någon gång stötte medlarna på parter som, när de väl kommit in i rummet, insåg att de faktiskt inte behövde medling när de väl börjat prata, utan kände att de redan visste hur de själva skulle lösa sin konflikt (som var av det mindre slaget). Jag hade återkommande träffar med medlarna där vi pratade om hur deras arbete fortskred och jag berömde dem ofta för hur de hanterade olika konflikter.

Utmaningar i samband med medling Efter en tids arbete med medling uppstod en utmaning när vissa elever på skolan började testa hur medlarna skulle klara av att medla 98

Att prata som en giraff

mellan många parter och hur de skulle kunna hantera en medling som spårar ur. Jag hade sagt till medlarna att de kunde hämta mig om det var något som blev komplicerat vid något medlingstillfälle. Jag antar att medlarna så länge som möjligt ville klara av det själva, för jag fick höra efteråt ibland att det hade varit stökigt och att det inte hade gått att medla. En fundering som jag hade haft under utbildningen var att det kanske inte skulle vara så lätt för medlarna att medla på ett för dem tillfredsställande sätt. Ett exempel på sätt att störa var att de som medlarna skulle hjälpa försökte få medlarna att komma av sig när de pratade. Någon förälder hörde av sig och undrade om medling verkligen var bra, när eleverna förväntas klara av det på egen hand. På höstterminen bestämde jag mig för att prata med medlarna och ingjuta hopp hos dem igen så att de skulle vilja fortsätta som medlare. Jag skulle finnas med vid varje medling och hjälpa dem att styra upp det hela om det blev stökigt. Medlarnas självförtroende sjönk naturligtvis när de kände att det blev svårt att medla. Jag var mycket noga med att samla dem efter varje medling för att uppmuntra och stötta dem. Det började så sakta gå bättre och snart kunde jag låta dem vara ensamma i rummet igen. Efter ett tag kände eleverna att det gick bra att åter medla på egen hand. Naturligtvis har det då och då under tidens gång uppkommit svåra medlingssituationer, men då har de genast kommit och hämtat mig. Jag tror inte att de har upplevt detta som ett nederlag, utan vi har tillsammans hjälps åt för att alla elever ska känna sig nöjda efter en konflikt. En annan utmaning som jag och medlarna stött på är elever som ofta kommer till medling utan att de har en egentlig konflikt som de vill ha hjälp med. Att komma till medling kan för dem bero på andra faktorer, som exempelvis behovet av att bli sedd och bekräftad. Vi vuxna försöker uppmärksamma sådana tillfällen och reda ut om saken verkligen ska gå vidare till medling. I dessa situationer gäller det att hitta andra sätt än medling för att fylla dessa barns behov.

Att prata som en giraff

Värdefulla erfarenheter Under perioden från min egen medlingssamordnarutbildning fram till idag har jag gjort ett antal reflektioner. Under utbildningen funderade jag mycket på hur eleverna, på egen hand, skulle klara av att leda samtalen. Det kändes som om jag tagit mig vatten över huvudet när jag gav mig in i detta. Samtidigt lockades jag av tanken på att låta dem få prova, om det visade sig att det skulle fungera bra så kunde de växa med uppgiften. Funderingar som har kommit under arbetets gång är om alla elever idag är medvetna om att det finns ett bra sätt att lösa sina konflikter på och hur eleverna har utvecklats av att vara elevmedlare. Min förhoppning och tro är att detta arbetssätt på ett konkret sätt har bidragit till att öka elevernas medvetenhet om konflikter och att det har gett dem redskap för att hantera dem. Jag reflekterade inte bara över elevernas roll i medling, utan jag reflekterade även över vad som förväntas av mig. Hur viktig är min roll som pedagog? Vad kan jag bidra med? Jag tror att mitt viktigaste arbete som pedagog och medlingssamordnare är att vara lyhörd gentemot eleverna. Detta kan vara svårt ibland när det är många upprörda känslor, men dock så viktigt. Jag måste vara den som uppmuntrar och stärker medlarna när det känns jobbigt. Min önskan är att de ska kunna lita på mig. Jag hoppades i början att eleverna skulle växa med sin uppgift som medlare och det tycker jag verkligen att de har gjort. Motgångar är bra om man upplever att man lyckas ta sig förbi dem. Läroplanen betonar att ”Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter” (Skolverket, 1994, s. 9). De flesta elever har förhoppningsvis förstått att på vår skola löser vi konflikter genom att medla och visa våra behov och känslor utan att ta till våld och kränkningar. – Fröken, nu har jag kommit på att jag pratar som en giraff. En medlare sitter bredvid mig vid lunchbordet. – Hur menar du? Jag är mycket nyfiken på vad hon tänker säga. 100

Att prata som en giraff

– Jo, för om jag är osams med någon försöker jag alltid säga: ”Jag känner mig ledsen när du säger så där …”. Då sårar jag ju inte den jag är arg på. Men fröken, kan jag säga ordet ”du” i ett jagbudskap? Jag ler inombords när jag hör henne säga det. Vilken värdefull insikt! Genom att bli utbildad till skolmedlare har hon fått med sig en dyrbar kunskap för livet. Jag skulle önska att alla barn (och vuxna) på alla skolor ﬁck genomgå en medlingsutbildning. Den lär oss verkligen något om hur man kan kommunicera utan att kränka varandra. Och precis som giraﬀen som med sin långa hals överblickar situationen och vågar vara sårbar och visa sina känslor, viker vi inte heller undan svåra situationer. Skolmedling är ett sätt att arbeta för att människor som vistas i skolan möts med respekt och förståelse, som uttrycks i följande citat från Lpo 94: Skolan skall sträva efter att varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling samt medverkar till att bistå andra människor (Skolverket, 1994, s. 10).

Referenser Lind, E. (2001). Medkompis, medling och konﬂikthantering i skolan. Jönköping: Brain Books AB. Skolverket (1994). Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo 94. Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet. Stockholm: Skolverket och CE Fritzes AB.

101

Reflektioner

tankar kring Att prata som en giraff Berättelsen tar upp det viktiga arbetet med att skapa goda relationer i skolan. Metoden skolmedling är ett sätt att förebygga mobbing och kränkningar. Jag tänker att denna metod är bra för att kunna stävja och hantera konflikter på ett tidigt stadium, så att de inte ska utvecklas till svåra situationer av exempelvis mobbing. Det är betydelsefullt att eleverna bjuds in i detta arbete så att de själva blir aktiva. När man använder sig av skolmedling är det viktigt att vuxna som är tillsammans med eleverna ser till att de inte får ta alltför stort ansvar i att lösa konflikter. De vuxna måste vara med och hjälpa till när de ser att konflikterna blir svårare så att inte elever lämnas ensamma i detta. Poängen med skolmedling är för mig att eleverna växer och utvecklas i sin egen takt. De lär sig också att behandla andra på ett respektfullt och uppskattande sätt. Det finns, precis som läraren skriver, stora vinster med skolmedling. Att uppmuntra eleverna att behandla andra väl ökar förutsättningarna för att det ska hända i verkligheten och inte bara stanna vid fina ord. Här är det helt avgörande att tanke och handling går hand i hand. För att elever ska kunna knyta an till andra människor som är grunden för ett gott klimat i skolan, måste de få praktisera detta. Det räcker inte med att tänka, utan det ska märkas i konkret handling. Min vision är att det inte ska behövas medlare i skolan i framtiden. Tänk om vi kunde lära oss att tala med och behandla varandra på ett uppskattade och bekräftade sätt, så att vi alla växer och utvecklas!

102

CARPE DIEM Helena Henriksson och Jeanette Viklund

Carpe Diem betyder att fånga dagen här och nu. Det är en viktig grund för att vi pedagoger ska fungera i det dagliga arbetet tillsammans med eleverna. De små guldkornen barnen ger oss varje dag, blir till slutet av skoldagen en stor guldklimp. Den är skön att bära hem och väldigt värdefull. Det är de små, små detaljerna som gör det.

Bild . Tillsammans är vi starka, våra händer är våra verktyg.

103

Carpe Diem

En skola för alla Skolan där vi arbetar präglas av en miljö med täta kontakter mellan lärare och elever, liksom mellan de äldre och de yngre barnen. Vår klass består av 20 barn i de lägre åldrarna där flertalet har ett uttalat behov av olika stödresurser. I klassen arbetar klasslärare, fritidspedagog och elevassistent. Frågan vi ställer oss är: Hur kan vi som lärare i det dagliga arbetet på bästa sätt möta våra barn så att alla får stimulans, rättmätig undervisning och blir synliggjorda? I en grupp om 20 elever finns flera olika personligheter, viljor och relationer. Genom att många av våra barn har behov av extra stöd är det extra viktigt att vi kan möta varje elev där de är. Det är först efter en viss tid, vanligen någon eller några månader som det är möjligt att tydligt se hur undervisningen skall bedrivas och de olika behoven tillgodoses på bästa sätt. Efter att vi har arbetat i denna barngrupp i snart två år, har vi pedagoger dvs. lärare, fritidspedagog och elevassistent, tagit fram en arbetsmetod där vi ser utvecklingen hos oss själva. Vi har arbetat mycket tematiskt och byggt olika teman baserat elevernas kunskap och intressen. Genom den nära relation som vi har skapat tillsammans med barnen har deras lust till skolarbete, intresse och skapande verksamhet vuxit och växer vidare. Ett praktiskt exempel är den privata ”Hemlisbok” som barnen har tillverkat. Hemlisboken är en dagbok där eleverna ges möjlighet att beskriva sina känslor och upplevelser. Här får de chans att skriva om vänskap, trygghet och hur de upplever olika situationer och aktivt koppla dem till sina egna känslor och vad de tänkte i olika situationer. Vi har givit barnen möjlighet att lägga ned mycket tid och omsorg för att skapa och utsmycka sin bok. Efter att de skrivit i sin bok lämnar barnen lyckliga och tillfreds in sitt arbete så att vi lärare kan läsa och ta del av deras personliga upplevelser. Ibland, och om eleverna så önskar, kan de berätta vad de skrivit inför sina klasskamrater.

104

Carpe Diem

Pedagogiskt förhållnings- och arbetssätt Efter de två läsår som snart passerat har vi lärt oss hur alla barnen i klassen fungerar. Det främmande och otrygga som fanns hos barnen i samband med skolstarten, har nu bytts ut mot trygghet Vi har lärt oss att fånga dagen; för varje litet framsteg, varje tillfälle som eleverna ger oss respons i och med att de t.ex. lämnar in en sagoberättelse, en vacker teckning eller några matematiktal som är gjorda med omsorg. Eleverna har mognat och är på god väg att blomstra. Detta ger oss lärare en känsla av tillfredställelse. Trygghet, igenkänning och planering är tre viktiga faktorer. Den vanliga skoldagen börjar med gemensam samling, vi sätter oss i ring tillsammans och har genomgång av dagen och almanackan. Vi sjunger också en sång tillsammans. Vårt mål är att genomgången skall vara tydlig så att alla har möjlighet att förstå och skapa sig en bild av vad som kommer att hända under dagen. Vi arbetar med att träna barnen att fokusera på sitt skolarbete. Varje dag har vi dessutom rörelse på schemat för att detta är viktigt för elevernas utveckling. En del barn behöver enskild handledning av en lärare, där är det även är viktigt att den vuxna har kännedom om elevens dagsform och även kan ge den pedagogiska hjälp som bäst passar det aktuella barnets lärstil. Vårt arbetssätt, som är inspirerat av Freinet, har stimulerat barngruppen på ett positivt sätt. Genom att vi utgår från barnens egna kunskaper och intressen knyter vi an till barnens egna händelser och upplevelser. Detta utmynnar i intressanta och givande diskussioner, samtal och skolarbeten. Vi gör till exempel små sagoböcker och Hemlisböcker med deras egna tankar och bilder. Isaksson (1994) har i sin bok Lust att lära, tagit fasta på många viktiga aspekter utifrån Freinets pedagogik där han beskriver vikten av att utgå från barns erfarenheter i undervisning. Det är viktigt att skolan på ett mera fördjupat sätt tar barnen för vad de är, utgår från deras behov och deras verkliga intressen, även om dessa ibland står i motsats till sociala mönster och familjens åsikter. 105

Carpe Diem

Det är viktigt att barnen får tillgång till material och verktyg som passar för just dem. Barnen behöver få skapa fritt och utveckla sina egna tankar. Vi arbetar regelbundet med teman, t.ex. rymden, kroppen, tid och väder. Där får barnen diskutera, fantisera och arbeta med det som fyller deras behov och skaparlust. Freinet betonar att barn inte blir trötta av att arbeta med sådant som har beröringspunkter med deras eget liv och egna erfarenheter. Han menar att: ”barnens trötthet är en mätare på pedagogikens kvalitet” (Freinet, 1976). Det är tydligt att när barnen får arbeta med sådant som ligger dem nära, upplever de att tiden ofta inte räcker till, eftersom de känner intresse och engagemang. Ett av barnen i klassen uttryckte detta i klassrummet: ”Ska vi redan sluta, vi har ju faktiskt nyss börjat.” Denna kommentar visade på arbetsglädje och lust till att lära. Vi arbetar Freinet-inspirerat d.v.s. att hela tiden ha en givare och en mottagare i lärandet. Metoden bygger på att det ska alltid ﬁnns en mottagare till det barnen producerar. Ett exempel är när eleverna i grupp arbetar fram en berättelse som de senare berättar för en annan målgrupp (klass eller förskolegrupp). Med denna metod känner varje elev ett ansvar att förmedla vidare sitt arbete. Vi anser att barn ska stimuleras att tänka så självständigt som möjligt och att de även ska lära sig att argumentera för och ifrågasätta sitt arbete på ett bra sätt. Här har vi lärare en betydelsefull roll i att hjälpa barnen att utveckla och stärka sin egen identitet. I vår klass har barnen exempelvis klassråd var fjortonde dag där de tar upp olika synpunkter och viktiga händelser relaterade till skolvardagen.

En stimulerande och tydlig lärandemiljö Stora delar av den dagliga verksamheten fungerar så som vi planerat, men vissa delar kan förbättras. Områden som vi planerar att utveckla och fokusera på inför kommande läsår är tydlighet, fysisk lärandemiljö samt den tillgängliga tiden för respektive elev. 106

Carpe Diem

När det gäller tydlighet kan vi lärare uttrycka oss tydligare. Detta är viktigt så att alla elever i barngruppen får samma förutsättning att ta emot och förstå det vi förmedlar och lär ut. En metod för att skapa ökad tydlighet är att använda en planeringsbok. Med hjälp av en planeringsbok skriver eleven och läraren gemensamt in veckans kommande aktiviteter. Eleven använder även boken för att reflektera över det de upplever under veckan, hur de tycker att arbetet går och vad de själva känner att de kan förbättra. Planeringsboken fungerar bra till de barn som är mera självgående. Den fysiska lärandemiljön är mycket viktig för barnens välbefinnande. Vissa av barnen behöver en miljö som är stilren, d.v.s. en miljö där de inte riskerar att distraheras av inredningen utan kan fokusera på skolarbetet. Andra elever behöver visuella hjälpmedel för att kunna samla intryck och bearbeta det aktuella skolarbetet. Barnens olika behov kan därför göra att inredningen av klassrummet kan se olika ut i olika delar av rummet. Möblering av bänkar och bord kan även förändras under skolåret utifrån hur eleverna utvecklas. Vi har under läsåret inrett klassrummet så att det ska passa barngruppen på bästa sätt. I klassrummet finns öppna hyllor som fungerar som rumsavdelare. Eleverna har kunnat arbeta på olika platser i klassrummet, beroende på aktivitet. Vi är lyhörda och för en dialog med barnen om placering. Att sitta kille och tjej har varit positivt för det mesta. Det har gett en ökad arbetsro. En viktig aspekt är den tillgängliga tiden. Det är tyvärr relativt vanligt att det nödvändiga stödet inte kan ges helt enkelt beroende på tidsbrist. Det klassiska exemplet är en alldeles för stor barngrupp i förhållande till utrymme, behov av särskilt stöd och de tillgängliga pedagogerna. Lösningen för oss har varit att arbeta i mindre grupper. Det ger en effektivare användning av tiden eftersom vi får en lägre ljudnivå, bättre social samvaro för både elever och lärare samt ökade möjligheter till lärande. En av de viktigaste och mest värdefulla aspekterna i arbetet med skolbarn är relationen och kommunikationen mellan föräldrar och 107

Carpe Diem

skolan, utan den står vi maktlösa. Det är viktigt att vi kan förmedla frågeställningar som gäller barnen, utbyta erfarenheter och det sociala samspelet. Det föräldrastöd vi har är mycket värdefullt. Föräldrarna är observanta, de tycker till och ställer upp så ofta de kan.

Värdefulla erfarenheter Vi vill forma vår barngrupp till en välfungerande klass där barnen är ansvarsfulla, empatiska och hänsynsfulla mot varandra. Arbetet kan ses som en process där vi arbetar med att stimulera barnen att respektera och ta ansvar för varandra. Efter två års arbete har många pusselbitar fallit på plats, genom eleverna har vi lärare fått många guldkorn av värdefulla erfarenheter som vi har stor nytta i vårt arbete. Det är guld värt att ha en skolklass som visar respekt och tillit för varandra och oss som lärare, samt delar med sig av sig själva. För oss är det Carpe Diem.

Referenser Freinet, C. (1976). För folkets skola. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Isaksson, B. (1996). Lust att lära: en bok om Célestin Freinet och hans pedagogik från 20-talet till 2000-talet. Stockholm: Utbildningsradion. Nordheden, I. (2004). Det trevande försöket. En bok om arbetets pedagogik. Stockholm: Kastanjen.

108

Reflektioner

tankar kring Carpe diem När jag läser berättelsen tänker jag på en film som heter ”Döda poeters sällskap” som funnits med i mina tankar då och då sedan tonårstiden. Läraren i filmen utmanade sina elever att se saker och ting ur nya perspektiv, för att fokusera på möjligheter och inte hinder. Carpe Diem – att fånga dagen – var för läraren att se dessa nya perspektiv och möjligheter. Det är spännande att se hur lärarna i ovanstående berättelse försöker ha andemeningen i Carpe Diem med sig när de arbetar med sin klass som har skiftande behov. I en klass där elever har särskilda behov är det mycket viktigt att fokusera på möjligheter istället för på problem. Om lärarna i denna berättelse skulle ha satsat den mesta tiden på att kartlägga de problem som vissa av eleverna har, skulle det troligen inte ha lett till någon stor förändring för eleverna själva, eftersom det är lätt att man då bara ser problemen och inte eleven själv och dess förmågor. Visst kan det vara betydelsefullt att kartlägga vilka problem en elev har, men det ger endast en del av hela bilden. När en klass består av elever med olika förutsättningar och behov är det centralt att arbeta med klimatet i hela klassen, så att ingen känner sig annorlunda och kanske inte omtyckt av de andra. Berättelsen beskriver att lärarna utgår från elevernas erfarenheter i undervisningen. Det visar att alla elever, trots olikheter, har något att komma med. När elever får dela med sig vad de har varit med om och kan, växer också deras självförtroende. Detta arbetssätt väcker också engagemang hos eleverna, vilket är en bra grund för att lära sig något. Att arbeta med elever som har stora olikheter kräver en speciell medvetenhet och lyhördhet från lärarens sida, för att kunna möta olika behov. När värdefulla möten uppstår mellan lärare och elever, finns det till slut efter träget arbete, många guldkorn att ta med sig efter dagens slut i skolan. 109

EN DRAMATISK INRE RESA – OM TEATERNS BETYDELSE FÖR DET PERSONLIGA VÄLBEFINNANDET Camilla Edvardsson och Ove Lundmark A Stunning Performance! We had one of our greatest moments as teachers when we proudly watched our Comenius students perform. We knew it was going to be good because we had followed the superb work of ‘Actiontrack’ but still … Students from five different countries got together and worked for five days. They have different mother tongues, some of them had not worked with theatre before, they didn’t really know each other, they were staying with strangers and they got instructions in a foreign language. Still, they managed to give us gooseflesh and tears in our eyes! The result itself – the performance – was suggestive, imaginative and thought-provoking. It was all very well rehearsed and we couldn’t believe that they had had only five days to work with. Afterwards our students were happier and more content than we have ever seen them before. They have learnt something for life and they have taken a wonderful experience with them back to their own country. We could also see that they enjoyed each others company and as a group became very tight. They felt safe and able to take risks because of the structure and professional guidance provided by ‘Actiontrack’. It was wonderful to see them cry when they said goodbye to each other. We are thankful that we have had the opportunity to give this to our students and that we could follow their progress during the week at Worle School. Thank you to ‘Actiontrack’, the teachers involved and, of course, all students who have worked so hard! Camilla, Ove and Lena (the Swedish teachers) (Ur Together, Issue number 5, 2004)

111

En dramatisk inre resa

I ärlighetens namn trodde vi inte att vi skulle få uppleva den känslan som vi upplevde i England igen, men ack vad vi bedrog oss. Vi trodde att vi var ”at our peak” men icke! Under de sex år som har gått efter händelsen i England har vi gått igenom och njutit av samma arbetskrävande, men fruktsamma process.

Inspirationskällor Vi, Ove och Camilla, arbetar i en skola i årskurserna 7–9. Ove undervisar i ämnena religion, historia, geografi och samhällskunskap och Camilla undervisar i svenska, engelska och franska. Intresset för drama har alltid funnits och vi har båda två använt oss av det i undervisningen som till exempel redovisningsform eller vid konfliktlösning. Läsåret 2002/2003 deltog vi i en utbildning om teater i undervisning. Efter det startade vi en elevteatergrupp på vår skola, som träffas två timmar varje onsdag då eleverna har fria val. År 2002 fick vi beviljat anslag för ett Comeniusprojekt tillsammans med skolor från Österrike, England, Italien och Tyskland. Grundidén var att eleverna tillsammans skulle göra en tidning, Together, och bestämma tema till varje nummer. Vid sidan av det arbetade vi med annat såsom en vandrande konstutställning och jul-CD. Eleverna från de olika länderna träffades för första gången i vår skola. De fick då i uppgift att i grupper diskutera kulturella företeelser så som skolformer, matvanor och fritidsintressen. Därefter tyckte vi att de skulle känna varandra så pass väl att de kunde samarbeta och skapa en tidning. De skötte sin uppgift och gjorde som vi sa men direkt det var paus eller rast grupperade de sig efter nationalitet. Vi tänkte att det nog var övergående och att de snart skulle hitta varandra eftersom övriga länders ungdomar bodde hos våra elever och de hade minst en aktivitet tillsammans varje eftermiddag eller kväll. Läsåret därefter träffades vi Italien och det var visserligen nya ungdomar som var med, men vi tyckte ändå att de borde kunna umgås ”över gränserna”. Målet med projektet var att ungdomarna skulle få en 112

En dramatisk inre resa

större förståelse för kulturella olikheter, men också se likheterna. Vi ansåg inte att det målet till fullo uppfylldes eftersom de inte umgicks med varandra på det sätt vi hade önskat. Det sa inte ”klick”! Vi lärare slog våra kloka huvuden ihop och kom till slut överrens om att drama skulle vara en bra idé. Vi svenskar hade i vår enfald hoppats på några enkla dramaövningar på sin höjd men engelsmännen siktade betydligt högre än så. Dramaläraren Nancy hade sedan tidigare en etablerad kontakt med en organisation som kallar sig Actiontrack. De åker världen runt och sätter bland annat upp teaterföreställningar på beställning tillsammans med sina uppdragsgivare. Actiontrack har arbetat med allt från skolungdomar i Afrika till intagna på fängelser i Storbritannien. Det bestämdes att vi skulle påbörja arbetet i Tyskland nästkommande termin. Varje skola skulle ta med sig fyra ungdomar var vilket innebar att gruppen skulle bestå av cirka 24 unga entusiastiska människor. Väl hemma informerade vi alla klasser om vilken vändning projektet hade tagit och intresserade elever fick skriva ett personligt brev och berätta varför just de skulle komma med. Efter mycket vånda hade vi till slut valt ut fyra elever varav den ena var en väldigt blyg och försiktig tjej. Vi hade inga krav på teatererfarenhet, men ville gärna att de skulle ha deltagit i Comeniusprojektet på något sätt tidigare. I Tyskland började det praktiska arbetet och utfallet blev precis som vi hade hoppats på. Actiontrack arbetade proffsigt och vi lärare fick mycket inspiration och en utomordentlig fortbildning. Eleverna trevade sig försiktig fram i början och ett tag var vi lite oroliga att inget skulle förändras. Sakta men säkert närmade de sig varandra och helt plötsligt såg vi inga grupperingar baserat på nationalitet. Under veckan i Tyskland arbetade eleverna med olika dramaövningar och det fanns inga krav på prestation eller uppspel. De visste dock att de vid nästa träff skulle sätta upp en föreställning och spela för betalande publik. När vi sedan åkte iväg till England med samma elever som tidigare, fick vi chans att tillbringa en dag i London innan vi skulle vidare till Weston-super-Mare. Eleverna erbjöds att strosa omkring själva i två 113

En dramatisk inre resa

timmar och det gjorde de, alla utom den blyga försiktiga tjejen. Hon höll sig nära oss vuxna och var väldigt ängslig. Vi blev lite oroade eftersom hon inte verkade anpassa sig till situationen och hon såg inte fram emot att bo i en engelsk familj. Väl framme vid värdskolan började arbetet med drama och eleverna jobbade hårt men med glädje flera timmar per dag. Den blyga sökte upp oss nästan varje rast och hon behövde mer tid för att komma in i arbetet och gruppen. Det är något som vi senare har sett, att just de lite försiktiga och blyga behöver mer tid, men att de sedan vid resans slut har vuxit otroligt mycket. Det var precis vad den blyga flickan gjorde. Premiärdagen var vi nog alla lite nervösa och spända. Den blyga flickan var extremt kontaktsökande och vi oroade oss för hur det skulle gå för henne. De var alla klädda i en dräkt som såg ut som skyddsdräkter så det var inte alldeles lätt att urskilja vem som var vem. Föreställningen blev en succé och vi lärare stannade naturligtvis kvar för att gratulera dem efteråt. Den blyga försiktiga flickan stod länge kvar på scenen efter att publiken hade gått. Hon blickade drömskt upp mot taket. När vi försiktigt frågade henne vad hon gjorde svarade hon: ”Jag håller kvar vid det här ögonblicket ett litet tag till så att jag kan komma ihåg det.” Vi behöver väl inte säga att även vi alltid kommer att komma ihåg det ögonblicket. När vi sedan kom hem började vi på allvar fundera över vår teatergrupp. Vilka mål och vilket syfte hade vi med den? Hittills hade det varit ett roligt inslag i skolvardagen, men nu kändes det som om vi ville ha mer. Första steget för oss blev att tillsammans med eleverna i gruppen sätta upp ett mål och det blev att ha en färdig föreställning innan skolåret var slut. I skrivandets stund har vi under åren satt upp fyra pjäser och en av dem är inne på sin andra vända just nu.

114

En dramatisk inre resa

Teaterarbetets värde Det finns många anledningar till att teater är viktigt för den här åldersgruppen vi arbetar med. Vi ska försöka förklara varför genom att ge konkreta exempel från arbetet med eleverna i teatergruppen. Konkreta och gemensamma mål Det som är speciellt med arbetet i en teatergrupp är att vi tillsammans ställer upp tydliga och konkreta mål som måste nås innan teaterföreställningen kan ges. Inom de ordinarie skolämnena har man naturligtvis också mål med undervisningen och eleverna ska veta vilka dessa är och oftast agerar de efter dem. Sällan finns dock gemensamma mål som alla måste uppfylla för att slutmålet ska kunna nås. Inom teatern blir det tydligt och eleverna inser ganska snabbt att alla måste nå dit för att det ska lyckas. Det är nog därför vi sällan har hört någon protestera när vi än en gång har fått ta om samma scen. Inte ens de som just då sitter ner och väntar på sin tur säger något negativt. Det är enbart uppmuntran och råd vi har hört från dem. I vanliga fall är tålamodet i en klass oftast begränsat och det kan mycket väl himlas med ögonen. I teatersammanhanget är det viktigt att allt fungerar och att varenda liten bit klaffar för att målet ska kunna nås. Detta är eleverna väl införstådda med, trots att vi aldrig har behövt säga det. Självförverkligande och självförtroende Självförverkligande och bättre självförtroende är nog den största positiva effekten som teaterarbetet ger. Vi vågar påstå att alla, oavsett anledning till att de började i teatergruppen eller var de kom ifrån, växer så det knakar under processen. Den som redan är duktig och framåt visar mer ödmjukhet efter premiären och den som var blyg och försagd när vi startade förändras på många olika sätt.

115

En dramatisk inre resa

En elev som började i teatergruppen var i särklass en av de blygaste eleverna vi båda har haft. Han var en sådan som satt tyst i klassrummet och gav mördande blickar om han misstänkte att vi skulle ställa några frågor till honom under lektionerna. Denne elev drog sig undan på rasterna och pratade inte om någon först tilltalat honom och då var svaren enstaviga. Vi blev milt sagt förvånade när vi såg hans namn på anmälningslistan och undrade i vårt stilla sinne hur det skulle gå. När vi väl satte igång med övningar viskade han fram sina repliker och var röd i ansiktet. De övriga eleverna tog hänsyn och uppmuntrade med vänliga råd. Efter ett par träﬀar såg vi för första gången antydan till ett leende. Till slut kändes det verkligen som att han var en i gruppen och vi är övertygade om att han kände sig accepterad till etthundra procent. Ett tillfälle som vi aldrig kommer att glömma var när vi närmade oss premiären och nästan alla repliker satt klockrent. Eleven i fråga hade en liten självvald roll. Han skulle komma in alldeles i slutet och framföra slutrepliken och själva ”slutknorren”. När repliken inte hördes var vi tvungna att gå in och regissera eftersom slutet hade blivit oförståeligt annars. Han klarade av den konstruktiva kritiken första, andra och tredje gången men sedan tog det stopp och tårarna forsade. Det slutade med att eleven satt i Camillas famn och grät medan alla andra stod bredvid och tröstade. Efter vad som kändes som en evighet torkade han tårarna och, om än inte med kraftfull stämma så i alla fall med ganska hög röst, framförde han sina repliker. Det blev stående ovationer. Senare vid premiären ﬁck vi ha en stand-in, men andra föreställningen valde han att själv spela sin roll. Stoltare och gladare tonåring har vi nog aldrig sett. Alla är lika värdefulla Ungdomarna lär sig att alla behövs och att allas insatser är lika mycket värda. En elev i årskurs nio var med för tredje året och en självklar stjärna och huvudrollsinnehavare. Hon lärde sig replikerna snabbt och agerade fenomenalt på scenen, där hon för övrigt var hela föreställ116

En dramatisk inre resa

ningen igenom. Eftersom hon gick i nian var det många avskedsevenemang hon ville vara med på och ett flertal krockade med våra repetitioner. Eftersom hon hela tiden var på scenen var det viktigt att hon var med. Hon valde vid ett antal tillfällen att inte komma till repetitionerna och istället göra annat. Vi lärare och de övriga i gruppen förklarade för henne att hon behövdes och var viktig för att vi skulle kunna repetera. Hon valde ännu en gång att vara borta och vi övriga fick ha krismöte. Eleverna ville utesluta henne ur gruppen och ersätta henne med en annan. Först blev hon förnärmad eftersom hon ansåg sig vara stjärnan och bestämde sig för att inte vara med. Efter några dagar kom hon dock till oss och bad om ursäkt och ville komma tillbaka. Hon fick be om ursäkt till resten av gruppen och sedan uppträdde hon betydligt ödmjukare än tidigare och vi tror att hon även hade trevligare än tidigare. Hon spelade efter samma regler som alla andra och hon var en av oss. Direkt respons Vi är noga med disciplinen vid repetitionerna. När vi har gjort en scen får eleverna alltid respons på vad de har gjort och en chans att på en gång prova på minst ett annat sätt att agera. Först får vi som lärare säga vad vi tycker och sedan finns det chans för övriga att tycka till. Hittills har det fungerat väldigt bra och inte en enda elak kommentar har hörts. Eleverna vet att responsen är viktig och att den enbart kommer för att det ska bli en förbättring och det ligger i allas intresse att det ska bli så bra som möjligt. När vi har kommit till slutet på repetitionerna och närmar oss premiär ligger inte längre fokus på dem personligen utan på en högre nivå – en ”vi-nivå” och det är då den positiva utvecklingen hos eleverna börjar märkas. De kan ta och ge kritik och utvecklas genom det. För de elever som inte har så gott självförtroende tar det lite längre tid att nå den insikten men den kommer till slut till alla.

117

En dramatisk inre resa

Sociala färdigheter Många av eleverna är, när de börjar med teater, mycket jag-fokuserade och en del av dem har nog tänkt sig en framtid som dokusåpastjärna. När vi slutar för läsåret är de alla goda ledare och en viktig del i gruppen. Vi har haft många trubbiga, ostrukturerade, tafatta, osäkra, misstänksamma eller själviska individer som har utvecklas till disciplinerade, självsäkra, ansvarsfulla och omtänksamma unga människor som vågar ta plats. Att få vara med om denna förvandling hos tonåringar som gör sin identitetsresa är obetalbart. Vi har haft elever med väldigt olika personliga egenskaper, en del mycket introverta och andra oerhört extroverta. Vi tror och hoppas att alla, trots sina olikheter, har fått uppleva känslan av att vara accepterad i gruppen och att de genom det har tränat och utvecklat sociala färdigheter, men även förmågan att uttrycka sig på en scen. En elev som har diagnosen ADHD och autism började i vår grupp. Vi har aldrig någonsin sagt nej till någon elev och kommer inte heller att göra det, men just då kändes det som att det var läge för det. Vi besinnade oss och lade istället ner extra mycket energi med att markera för gruppen att hennes personlighet accepterades hos oss. Under raster och vanliga lektioner sa hon nästan inget och svarade fåordigt och ofta med orden ”Inte vet ja”. Hon fick en roll som ingen annan ville ha, men som hon hade valt. I den rollen skulle hon framföra sina repliker med stark och tydlig stämma, samt bestämma över de övriga. Det fungerade inte. Det spelade ingen roll hur mycket vi än peppade och gav råd. När hon någon gång lyckades och därmed fick beröm av oss blev hon oerhört generad och kunde inte agera något mer den dagen. Till slut bestämde vi oss för att hon fick lov att byta roll med en annan tjej. Det fungerade då mycket bättre och ingen av de övriga kommenterade det hela. Hon verkade själv mycket nöjd, men pratade aldrig om det med oss. Hon klarade föreställningarna galant och året efter anmälde hon sig igen till teatergruppen. Numera är hon en självklar person i vår grupp och hon tar för sig på ett sätt hon inte gjorde förr.

118

En dramatisk inre resa

Hon tar plats! När vi började skolan var det första hon frågade efter just teatergruppen. Lyckan var fullkomlig när vi äntligen satte igång. Kanske hade hennes utveckling sett likadan ut utan den här gruppen, men vi tror att övriga elevers entusiasm och gruppens tillåtande klimat verkligen har utvecklat henne. Vi ser fram emot att arbeta med henne ytterligare ett år. Självdisciplin Många elever som väljer vår teatergrupp tror först att det bara är en massa ”lattjo-lajbans”, men inser rätt snart att det är ganska krävande. När vi tar oss an ett manus för första gången pratläser vi oss igenom det, sedan får eleverna prova på olika roller med manus i hand. När rollerna är satta får de ytterligare någon gång på sig med manus, men sedan får de i läxa att lära sig alla sina repliker. Vi brukar dessutom ha en eller två ”stand-in” som ska kunna alla större rollers repliker utantill. När de kommer tillbaka är det få som kan sina repliker, men vi kör stenhårt med inget manus på scen. Kommer man av sig begär man replik. Efter första gången när man står på scenen och mest säger: ”Replik” brukar de ﬂesta ha övat in sina repliker till nästa gång. Det slår aldrig fel. De som har varit med förr vet bättre och kommer därmed fortare in i sina roller. För att vi ska kunna genomföra hela processen från att värma upp med små dramaövningar till färdig produktion krävs att eleverna har självdisciplin och det markerar vi tidigt. Det har aldrig varit några större problem med det. Elever som i vanliga fall tycker att 20 glosor är för mycket att lära in klagar inte när de ska kunna en hel pjäs nästan utantill. Gruppsammanhållning Vår erfarenhet är att det är elever med väldigt olika förutsättningar som väljer teater och att de väljer den av olika anledningar. Trots detta har det alltid blivit en otrolig gruppsammanhållning och de har haft 119

En dramatisk inre resa

roligt tillsammans under repetitionerna såväl som under pauserna. Vi har i stort sett aldrig behövt säga till någon för att han eller hon har betett sig illa mot någon annan. Vad det beror på är svårt att säga, kanske är det en produkt av all den positiva inverkan som teaterarbete kan ha. Eleverna verkar vara medvetna om att ingen är bättre än den sämsta, rent teatertekniskt, i gruppen och vice versa. Därför uppmuntrar de varandra hela tiden och de nya kommer snabbt in i gemenskapen. Till och med de som slirar med närvaron blir förlåtna trots att de försvårar repetitionerna och att det då krävs mer av dem som är där. Två år i rad har vi haft tjejer som av olika anledningar har mått riktigt dåligt och kanske har de just därför sökt sig till teatergruppen. När de har uteblivit, utan giltig orsak, har de övriga eleverna varit väldigt bekymrade och funderat mycket över orsaken. En av de här två tjejerna som mådde dåligt klarade inte av det i slutändan medan den andra faktiskt var med på premiären tack vara sina medspelare. Det var ett stort ögonblick för oss alla. Stolthet Att vi i skolans värld alltför sällan låter eleverna ha en verklig mottagare för de arbeten de gör är ingen hemlighet. Inte heller har det undgått någon att man anstränger sig än mer när det är någon mer än läraren som ska se vad man har gjort. Våra elever är otroligt nervösa inför föreställningarna och det tycker vi är bra. Det är ett tecken på att de har engagerat sig i sitt arbete och nu är spända på hur det ska mottas. Vi har ännu inte behövt uppleva att de är besvikna över mottagandet och vi tror faktiskt inte heller att det kommer att ske. Om vi någon gång skulle vara säkra på att de skulle bli utbuade skulle vi nöja oss med en föreställning för föräldrarna. Vi jobbar hårt för att eleverna ska uppleva att de är nöjda med sin insats och att de känner stolthet och därmed kan stå för det de gör. I en av mina, Camillas, klasser hade vi läst en pjäs om Snövit på engelskan. Jag undrade om vi skulle göra något mer av den, till exempel 120

En dramatisk inre resa

spela den. Flickorna tyckte att det var en bra idé medan pojkarna unisont röstade nej. Det blev i alla fall så att vi började träna den och alla fick en roll. Några av tjejerna i min klass är med i teatergruppen och var i det här projektet väldigt drivande. De visade hur det skulle gå till. Jag hörde Oves och mina ord genom deras mun; ”Det är mer pinsamt att inte agera än att agera!” Eftersom jag tycker att det är oerhört viktigt med en verklig mottagare bestämde vi snart att vi skulle spela upp det för lågstadiet. Absolut inte för mellanstadiet tyckte eleverna i min klass. Det blev ett missförstånd och några mellanstadieklasser tackade också ja till erbjudandet att se Snövit. Vi repeterade hektiskt och flera gånger fick jag bannor av eleverna för att jag hade varit så otydlig i min inbjudan. Under resans gång förstod jag att några av pojkarna, däribland en som är väldigt tongivande, började gilla det de höll på med. Men ännu var de dock inte mogna att erkänna det. Vi genomförde våra föreställningar och fick mycket beröm. De flesta kunde efteråt erkänna att det hade varit riktigt kul. Stoltheten var tydlig! Efter det bestämde sig den tongivande killen i klassen, efter många om och men, för att börja i teatergruppen och drog med sig ett antal andra intresserade. Det har berikat vår grupp att det är så jämnt könsfördelat och detta tack vare att det blev ett sådan lyckat möte med teater första gången. Eleverna måste få känna sig stolta över det de gör och det är vår plikt att se till att de inte misslyckas!

Elevernas egna tankar Vi lärare ser ganska bra vad olika övningar eller arbetsområden ger, men ibland ser eleverna fördelar som vi själva inte har tänkt på. Vi lät våra teaterelever skriva ganska fritt om teaterundervisningen och de ﬁck vara anonyma. Vi ställde en övergripande fråga:

121

En dramatisk inre resa

Vad ger teatern dig? Det är bra att gå teater för man träﬀar nya kompisar och vågar prata inför Publik. Jag lär mig Våga Prata med Såna som Jag vanligt vis aldrig har träﬀat. Jag tycker att man lär sig av teatern att prata inför folk och lär känna personer i skolan. Och man får nått att göra hemma när man har tråkigt. Man lär sig bättre det svenska språket. Jag valde det för att det verka roligt och det är roligt. Man får bättre minne och lär sig att uttrycka sina känslor bättre. Man lär känna otroligt mycket folk och får många nya vänner. Jag tycker att teatern är rolig för att den hjälper en själv och de andra spelande att våga leva ut sina roller på scenen, vilket kan hjälpa en att vara mer självsäker även i vanliga fall. Känslan av att kunna stå på en scen och vara duktig är jätterolig. Teater är så kreativt och roligt, man blir mer självsäker, och kanske modig. Teatern ger…..? Jag blir gladare, kan slappna av från allt annat i skolan. Kan hjälpa till bättre hemma. Kan plugga bättre Det ger mig bättre självförtroende och mer mod på scen. Jag vill gärna fortsätta med detta senare och hoppas det blir mer teater. Jag känner att jag har en chans att visa vad jag kan för dem i min omgivning. Det är jätte kul! Teater är roligt och man får visa sina talanger och bli av med scenskräck. Teater är jätte roligt jag gillar det super mycket! Det ger mig karisma och man lär sig prata inför folk (ungefär samma grej dock). Hela upplevelsen att sugas upp av den är unik på ett sätt. Teater är kul!

122

En dramatisk inre resa

Teater ger mig bättre scen vana och får mig att prata ut ordentligt medan jag också agerar på bästa sätt. Teater får mig att slappna av och tänka på något annat för en stund. Självförtroendet ökar när du får göra något du tycker är kul. Därför är teater en viktig del i mitt liv och något jag aldrig skulle sluta med. Det kan vara bra för att man blir lite mer social och skäms mindre än innan teatern. Man lär sig att agera och prata med andra människor. Man blir mer modig och ens självförtroende höjs. Ibland blir det tråkigt att vänta på sin tur. Teatern är bra på många olika sätt, Det ger mig bättre självförtroende. Nya vänner. Jag vågar även vara mig själv efteråt (självkänsla) Man vågar testa nya grejer och stå För sin åsikt. Dessutom är det roligt med positiva kommentarer! Man lär sig prata inför andra människor men jag känner inget när jag är på teatern. Lite uttråkad bara när man sitter och väntar på sin tur. Annars är det ganska kul Teater är bra på olika sätt. Det ger mig bättre självförtroende och jag vågar visa upp mig. Jag blir glad och positiv när jag spelar teater. Och så har vi bra teaterlärare. Jag tycker att teater gör så att man blir bättre på att komunisera med folk. Vågar visa sig. Vara den man är eller vem man vill vara. För mig är teatern super kul. Jag är en sportig tjej och egentligen ingen teater tjej, men när jag testade teater så blev de en stor ”Hit”. En riktig toppen grej! Kramiz! Hejsan! Jag tycker att det känns som om jag börjar våga mer när jag går teater. Jag tycker också att det är kul att spela med andra, dels för att man lär känna andra och för att det är kul.

123

En dramatisk inre resa

För mig blir det att man vågar agera och visa sig mer för folk. Man kan bli modigare och självsäkrare på att spela och är viktigt om man ska bli ordförande. Först är det väldigt svårt, speciellt om man är blyg m.m. men man blir mer modigare efter en stund. Jag älskar teater, och det är så kul att träﬀa andra som delar samma intresse. Men det roligaste är att spela en annan person som är inte ett dugg lik mig. Att ha en annan personlighet. Man lär sig att prata inför andra människor, man kan lära sig att leva sig in i andra roller. Efter ett tag tycker man inte att det är lika pinsamt att prata inför andra osv. eller nåt. Det ger ett otroligt självförtroende och bättre fantasi. Man utvecklar även sin talförmåga och språket överhuvudtaget. Man får även lite tid då man inte behöver vara sig själv utan vara någon annan. Mitt minne har blivit lite bättre, något som akut behövts hela mitt liv. I vardagliga livet lär man sig att stå för sig själv. Om man t.ex går på jobbintervju eller har tal vågar man ge mer av sig själv.

Vi visste inte att det var så många som tyckte att det var viktigt att få vara någon annan för en stund, men när vi tänker efter är det ganska självklart att det är ett behov de har i den här åldern. De ska nu under puberteten hitta sig själva och komma underfund med vem de är och vad de står för. De har ett behov av verklighetsﬂykt och glömmer sina egna bekymmer när de får vara någon annan för en stund. De känner också att de, genom teatern, får visa vem de är. Alla har vi behov av att bli sedda och det är bra när det får ske på ett sådant här positivt sätt. Att en del upplever sig som mer skärpta tack vare teatern beror troligen på att de är ganska nöjda med att de har lärt sig sina repliker utantill. Dessutom måste de hela tiden vara fokuserade på vad de gör tillsammans. Det går inte att vara med i en teaterensemble halvhjärtat. De måste hela tiden vara beredd på att fylla i med sina repliker och de är beroende av vad personerna runt omkring dem säger och gör.

124

En dramatisk inre resa

Närmare hälften av eleverna pratar om det sociala. Vi ser att de har roligt ihop och att de verkligen hjälper och uppmuntrar varandra. De gör alla en egen inre resa, men behöver omgivningens stöd för att utföra den.

Värdefulla erfarenheter Innan vi började med teaterundervisning anade vi, mer än visste, att den skulle vara betydande för elevens personliga utveckling. Nu vet vi med säkerhet att de elever som är med i teatergruppen gör en inre resa och utvecklar många positiva egenskaper. Vi har bra förutsättningar eftersom hela arbetet bygger på frivillighet och vi träffas regelbundet under en längre period. Gruppen har ett tydligt och gemensamt mål i teateruppsättningen, en deadline inför premiären och inte bara en utan flera mottagare i den publik som förväntansfullt kommer till föreställningarna. Efter varje framförande har vi en genomgång där vi reflekterar över den gemensamma insatsen. Felsökning i form av individuella tabbar undviks, fokus sätts istället på helheten. Eleverna brukar vara väldigt medvetna om sina egna misstag – framför allt de obetydliga – och mån om att just helheten inte skall drabbas. Därför pratar vi mer om attityd, engagemang och inlevelse. Ibland har vi som lärare bara suttit tysta och lyssnat på den spontana och engagerade utvärderingen som eleverna – utan att egentligen vara medvetna om – utfört. Visst finns det även perioder då det går trögt. Ett problem är att tiden inte vill räcka till och extrapass på kvällar är snarare regel än undantag. Kvällspassen är dessutom svåra att få ihop med hänsyn till ungdomarnas skiftande fritidsintressen samt inte minst den egna familjen. En teaterlektion i veckan är kanske i minsta laget, å andra sidan skulle två eller fler kanske bli väl så jobbigt kombinerat med övriga ämnen och uppgifter. Känsligheten för oplanerade avbrott i form av informationspass, studiebesök, sjukdomar etc. är ett annat irritationsmoment som förvisso drabbar fler ämnen än dramapassen. 125

En dramatisk inre resa

Skillnaden är bara att teatergruppen nästan alltid är beroende av alla länkar i sin kedja. Slutligen kan sägas att de positiva eﬀekterna av teater överväger. Unga människor ges möjligheter att växa som människor, utvecklas i grupp och nå gemensamma mål. Att spela teater kan liknas vid att göra en dramatisk inre resa med personligt välbeﬁnnande som slutstation.

Tips! Actiontrack http://www.actiontrack.org.uk

Bild . Elever som spelar teater.

126

Reflektioner

tankar kring En dramatisk inre resa – om teaterns betydelse för det personliga välbefinnandet Att spela en roll verkar, enligt denna berättelse, spela stor roll! Det är spännande att läsa om elevernas personliga resa och utveckling som de gjort tillsammans i dramagruppen. Jag skulle själv vilja vara med som lärare för denna grupp! En viktig uppgift som lärare har är att uppmuntra elever till att utvecklas och växa som människor. Drama verkar vara ett bra verktyg för att nå målet om utveckling. Ordspråket ”Som man sår får man skörda” passar för att beskriva det arbete som lärarna lägger ner på dramaundervisningen. De menar att processen att sätta upp en teaterpjäs är arbetskrävande, men samtidigt fruktsam. Berättelsen visar tydligt på båda dessa aspekter av processen. Processen ställer höga krav elevernas närvaro, fokusering, inlevelseförmåga, engagemang och förmåga att arbeta i grupp. När sedan lärarna blickar tillbaka på processen syns tydligt det värdefulla med teaterarbetet. Elevernas självförtroende och självkänsla växer i och med att de blivit sedda och bekräftade i sina roller i teatergruppen. De lär sig att samspela med andra, vilket är viktigt att träna, både för livet de lever idag och det de kommer att leva när de slutat skolan. Elevernas egna ord talar sitt tydliga språk att teatern har gett dem många positiva upplevelser. Tänk att under skoltid få ägna sig åt att fly från verkligheten, känna och stolthet glädje, slappna av, bli modigare och få bättre självförtroende till på köpet. Några elever skriver också att teatern gör det lättare för dem att klara av uppgifter i andra ämnen och det är en intressant effekt av arbetet. Det verkar som om övningarna inom teatergruppen påverkar andra delar av skolarbetet positivt. När jag läser berättelsen tänker jag att det skulle behövas ännu mer teater i skolan för att skapa fler möjligheter för elever att både utvecklas som människor och lära sig ny kunskap. 127

Arbeta vidare

tänk vidare själv 1. Vad har du lärt dig genom berättelserna i detta kapitel? 2. Vad har utmanat dig? 3. Vad innebär det för dig att möten och relationer är en grund i förskola och skola? 4. Hur gör du, eller skulle du kunna göra, för att dina elever ska känna att de är sedda, bekräftade och uppskattade? 5. Vad skulle ett uppskattande arbetssätt innebära för dig i din verksamhet?

arbeta vidare själv Under denna rubrik får du som lärare tips och idéer om hur du kan arbeta med dina barn och elever för att se, bekräfta och uppmuntra dem. Hur jag vill bli bemött av andra Del 1: Skrivna reﬂektioner För att få reda på hur elever vill bli bemötta av andra och själv bemöta andra kan man låta dem skriva om följande påståenden: • Detta vill jag inte att någon säger eller gör mot mig. • Detta vill jag att någon säger eller gör mot mig. När de har skrivit ner sina tankar kring påståendena, får de sitta i grupper och läsa igenom vad de har skrivit och försöka få fram hur de vill bli bemötta genom att hitta teman i det skrivna. Det är bra om du som lärare läser igenom deras texter först innan du låter eleverna analysera dem, för då kan du se om det ﬁnns några känsliga skrivningar som du behöver göra mindre personliga, så att inte någon elev känner 128

Arbeta vidare

sig utpekad. När eleverna med din hjälp har fått fram teman, som till exempel skulle kunna vara respekt, bekräftelse och uppmuntran, är det dags för att gå från tanke till handling. Del 2: Bild- och filmskapande Du kan låta eleverna gestalta sina teman på olika sätt genom att göra bilder som symboliserar både negativa och positiva associationer till de olika teman som valts. Ett sätt att göra bilden är att göra linoleumtryck, teckningar eller fotografier. Ett annat sätt att tolka deras teman är att göra filmer där de själva får agera och berätta en historia som de tycker visar på olika delar i deras teman. Denna uppgift gör att etiska frågor om bemötande på ett naturligt sätt kan ingå i den vanliga undervisningen och samtidigt förbättra det sociala klimatet i klassen. Elevers positiva upplevelser av lärande och välbefinnande Som lärare i en klass är det viktigt att veta när och hur elever lär sig kunskaper, för att kunna anpassa undervisningen efter deras behov och olika förmågor. Det är också av betydelse att få reda på när eleverna mår bra och trivs, eftersom det är en grund för lärande. För att få kunskap om dessa delar kan du låta dem skriva eller tala kring följande påståenden: • ”Nu ska jag berätta om en händelse när jag tyckte att det var roligt eller meningsfullt att lära sig i skolan”. • ”Nu ska jag berätta om en händelse i skolan, på fritiden eller i vår familj då jag mådde bra”. När eleverna har berättat sina tankar kring påståendena kan ni sedan ha ett samtal om varför de tror att det var roligt eller meningsfullt att lära sig vid en viss situation och varför de tror att de mår bra då det de berättade om hände. Att söka orsaker till varför något fungerar och är 129

Arbeta vidare

bra i skolan är ett sätt att se vad ni kan göra ännu mera av och förstärka. Det bästa med att gå i denna klass För att fokusera på styrkor och det som är värdefullt i en klass kan du låta dina elever fundera på dessa frågor: Vad är det bästa med den här klassen? Vad är det som gör att den här klassen är så bra? På vilket sätt kan du bidra till trivseln? När eleverna har svarat på dessa frågor i grupper, får de till uppgift att ta kort som illustrerar deras tankar. Allt sammanställs sedan i ett gemensamt bildspel som kan visas på ett föräldramöte eller i en utställning i skolan. Att uppmärksamma det positiva innebär att vi ser att det faktiskt finns mycket som är värdefullt i skolan. Reflektion över veckan Du kan låta dina elever reflektera, vid ett tillfälle i slutet av veckan, över vad de är stolta för eller vad de har gjort på ett bra sätt under veckan. Det är bra om eleverna har en skrivbok som de skriver i under flera veckor, så att de kan titta tillbaka och läsa vad de har skrivit tidigare. Eleverna lämnar sedan in boken efter reflektionstillfället så att läraren läser och kommenterar deras tankar. Det är viktigt att det blir ett pågående samtal i skrift mellan läraren och eleverna. Det är ett sätt för läraren att se, bekräfta och uppskatta eleverna.

130

Arbeta vidare

lästips Axelsson Monthan, C. (2009). Fågelﬂickor och frusna pojkar: om att se eleven. Stockholm: Brombergs förlag. Bergman, S & Blomqvist, C (2004). Uppskattande samtalskonst. Om att skapa möjligheter i samtalets värld. Stockholm: Mareld förlag. Cooperrider, D and Whitney, D. (2005) Appreciative Inquiry: a positive revolution in change. San Francisco: Berrett-Koehler. Einhorn, S. (2005). Konsten att vara snäll. Stockholm: Bokförlaget Forum. Kolfjord, I. (2009). Konﬂikthantering i skolan: kamratmedling framför nolltolerans. Malmö: Bokbox Förlag. Linder. A. & Mortensen, S. B. (2008) Glädjens pedagogik. Studentlitteratur: Lund. Rossling, L (2009). Tänd dina stjärnögon: vad barn har lärt mig. Stockholm: Bokförlaget Efron & Dotter. Strandberg, L. (2009). Bland mentorer, IUP och utvecklingszoner. Stockholm: Norstedts Akademiska förlag. Öhman, M. (2009). Hissad och dissad – om relationsarbete i förskolan. Stockholm: Liber.

131

ATT LÅTA ELEVERNA HA INFLYTANDE ÖVER OCH AKTIVT DELTA I UNDERVISNINGEN

Gemensamt för berättelserna i detta tema är att de problematiserar vad vuxnas respektive barns perspektiv innebär i pedagogisk verksamhet. Den första berättelsen handlar om att möblera den fysiska miljön i en förskola utifrån barnens tankar och önskemål. I den andra berättelsen får vi inblick i hur en blogg kan erbjuda insyn i elevernas vardag i skolan. Den tredje berättelsen visar att med datorns hjälp kan läs- och skrivundervisning utgå ifrån barns förutsättningar, förmågor och erfarenheter. Den sista berättelsen för oss in i en klass med äldre barn, där läraren på ett medvetet sätt inbjuder eleverna att inﬂuera sin skolgång, så att undervisningen leder till mening och sammanhang för dem.

DET TOMMA RUMMET Monica Degerman och Marie Lindfors

Vi är två förskollärare som har arbetat tillsammans i ca åtta år. Vi arbetar på en förskola med 23 barn i åldrarna 1 till 5 år. Sammanlagt arbetar sex pedagoger i verksamheten. I detta projekt som vi har valt att kalla ”Tomma rummet” har vi arbetat tillsammans med åtta barn i åldern fyra till fem år. Grunden till vår idé var att vi under en tid hade funderat och reflekterat över rummens betydelse och även börjat förändra en del rum. I målarrummet anpassade vi t.ex. hyllor i barnens höjd så att materialet blev lättåtkomligt för barnen själva. Detta arbete gjorde vi pedagoger själva. Men hur kunde vi göra för att få barnen delaktiga i rummens utformning? Vi ville pröva något nytt tillsammans med barnen och låta dem influera vad de vill ska finnas i ett rum som är tomt. Oftast är rummen på förskolan förberedda av vuxna utan att barnen har tillfrågats om vad de tycker ska finnas i rummet. En kväll tömde vi ett av våra rum utan att barnen visste något. Vi tog ut alla möbler, leksaker, hyllor och allt som gick att plocka bort. Dagen efter samlade vi alla barn i det tomma rummet och frågade dem: Har det hänt något här? Först satt barnen alldeles tysta och tittade runt i rummet. Efter en stund började de svara, till exempel: – Har ni tapetserat? – Det ser nytt ut. – Dom har tagit bort sakerna. – Det är som ingenstans.

135

det tomma rummet

– Ja, ingenting. – Det är ju ingenting här. – Vi kan sätta en ringklocka där uppe. – Om vi har saker i, kan det heta ”nårummet”. – Vi kan ha en leksakslåda som inte ryms någonstans. – Vi kan flytta in hyllor med saker i. – Dinosar, babysar, bilar och flytta in låtsasbordet. – Det kanske blir så fullt att det inte ryms nåt. – En häst … en gunghäst. – Om vi har nåt på vindan, kan vi ta ner det. – En gungbil eller en gungbåt. – TV – för att det är en kontakt. Detta tillfälle dokumenterades med hjälp av en diktafon, vilket är ett mediaverktyg som fångar upp barns tankar och idéer med hjälp av ljud. Vi tycker att diktafonen var ett värdefullt reflektionsverktyg i processen med ”Tomma rummet”. Vi kunde i efterhand lyssna igenom vad barnen sagt. De svarade, sett ur ett vuxenperspektiv, inte alltid som vi hade förväntat oss. Vi reflekterade över vad barnen förmedlade och hur vi tillsammans kunde hitta sätt att gå vidare med projektet. Rummet stod tomt några veckor och under tiden lekte barnen i andra rum. Det ”tomma rummet” användes inte alls av barnen. Vi fortsatte processen med rummet genom att låta barnen göra var sin ritning över vad de ville ha i rummet och hur det skulle se ut. De fick sedan berätta för varandra hur de tänkt och vad de ritat. Sedan fick kompisarna ställa frågor kring vad var och en sagt om sina ritningar. Det som kom fram under samtalen med barnen var att de ville ha bilar av olika slag, utklädningskläder och äventyr i rummet.

136

det tomma rummet

Bild . En ritning av det ”tomma rummet”.

Hur kom vi överens om vad det ska bli av rummet? Alla barnens ritningar lades ut på golvet så att både barnen och vi pedagoger tydligt kunde se vad de innehöll. Barnen funderade och kom med olika förslag och tankar. Detta är något av vad som barnen sa: – Allt ryms inte, man kan sätta grejor i olika rum. – Man kan ta några saker. – Turas om. – En sak från varje teckning kan man köpa. Vi frågade om de fortfarande ville ha både bilar och utklädningskläder i rummet, men det tyckte inte barnen längre. Det skulle bli för trångt med allt detta i samma rum och bilar fanns redan i ett annat rum. Barnen kunde tydligt se att ﬂera av dem hade ritat liknande saker, som 137

det tomma rummet

Bild . Barnen samtalar runt sina ritningar och försöker komma överens om vad rummet skulle innehålla.

prinsessor, hästar och äventyrsutrustning. Resultatet efter det gemensamma samtalet kring ritningarna blev att barnen ville ha utklädningskläder och hästar i rummet, eftersom de ville leka äventyr i rummet. Detta kom de fram till genom ritningarna de gjort, samt att de fick tid till att fundera och reflektera kring olika alternativ. Tillsammans kom vi överens med barnen att vi skulle måla slott, skog och stall på väggarna. Vi bestämde vilka färger det skulle vara och vad som skulle målas. Barnen var delaktiga i arbetet och tyckte det var roligt att tillsammans få hjälpa till. Speglar och utklädningskläder hängdes upp och rummet färdigställdes. Vi pedagoger tänkte att nu när rummet är färdigt kommer barnen att leka och använda rummet mer. Tji fick vi! Det blev inte alls som vi hade förväntat oss. Barnen använde inte rummet så ofta som vi trott. Vad kunde det bero på? Vi

138

det tomma rummet

kom fram till att målet inte alltid är det viktigaste utan vad som händer under resans gång.

Värdefulla erfarenheter Barns deltagande synliggör och uppmuntrar lärande Vi tror att drivkraften för barnen var att utföra uppdraget att inreda ett rum och när det var klart var de också framme vid målet. När rummet var färdigställt ville de göra något annat. Det kan bero på att de antagligen hade lekt under processen när de inredde rummet. För dem kanske processen och målet smälte samman till en enda lek och nu var de intresserade av att leka en annan lek. Genom dokumentation med foto och diktafon kunde barnen följa med i processen från början till slut och vi pedagoger blev uppmärksammade på deras tankar och var i processen de befann sig. Därigenom synliggjordes barnens lärande och vi kunde stödja dem i deras egen lärandeprocess. Vi har sett att barnen har lärt sig att de kan påverka sin miljö på förskolan, de har fått komma överens och ta gemensamma beslut. Tillsammans har barnen insett att man måste ta hänsyn till andra och att man inte alltid får som man själv tycker och vill. De har även lärt sig att prata om sina tankar och idéer inför varandra. Barnen har tränat sig i att aktivt lyssna på varandra och ställa frågor. Vi som pedagoger har lärt oss att ta till vara barnens tankar och idéer och att processen tillsammans med barnen mot målet är det viktigaste, inte själva slutresultatet. Detta kom fram i barnens diskussioner mellan varandra och med oss pedagoger. Barnens intresse av rummet avtog när målet var nått. Där såg vi skillnaden mellan barns och vuxnas perspektiv, barnen var redan på väg mot nya mål och vi vuxna trodde att leken skulle utvecklas i rummet nu när vi hade nått ”målet”. Nu kanske barnen är på väg mot ytterligare en lärande lek i ett annat tomt rum?

139

det tomma rummet

Referenser Strandberg, L. (2006). Vygotskij i praktiken. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. Skolverket (1998). Läroplan för förskolan. Västerås: Skolverket och CE Fritzes AB. Åberg, A. & Lenz Taguchi, H. (2005). Lyssnandets pedagogik. Stockholm: Liber.

140

Reflektioner

tankar kring Det tomma rummet Tänk att ett tomt rum kan vara så fullt av möjligheter! Berättelsen handlar om vikten av att utgå från barns erfarenheter och låta dem få verkligt inflytande i sin lärandemiljö. Processen med barnen visar tydligt att de kände engagemang för uppgiften att inreda ett tomt rum. Detta projekt väckte deras nyfikenhet och utforskande lust, vilket märktes i deras kommentarer och teckningar över vad som skulle finnas i rummet. Att inreda rummet innebar också att barnen fick träna sig i att samarbeta och kompromissa med varandra. Allt de önskade fylla rummet med inte skulle få plats. Det är tydligt att sådant som är viktigt att kunna i livet, som att samarbeta och skapa goda relationer med andra, verkligen grundläggs genom ett medvetet arbete redan i förskolan. Att reflektera med hjälp av diktafon och teckningar hade en central roll i den pedagogiska verksamheten i berättelsen. Återigen fascineras jag över den betydelse som reflektion har i lärandet. Varken barn eller pedagoger skulle ha fått ut lika mycket av detta projekt om inte pedagogerna hade dokumenterat processen på det sätt som de gjorde. En intressant slutsats som pedagogerna drar av projektet med det tomma rummet är att barn inte alltid reagerar som vuxna tänker att de ska göra. När rummet var färdiginrett lekte inte barnen där. Detta skulle verkligen kunna ses som ett misslyckande om målet är att barnen ska inreda ett rum som de sedan ska leka i. Som jag ser det, var det viktigaste för dessa barn att de blev inbjudna att vara delaktiga. För dem var det en lärande lek och inte bara en process på väg mot ett mål. För dem var resan målet, eller för att använda Karin Boyes ord: Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

141

BLOGGEN –

ETT FÖNSTER PÅ GLÄNT Erica Lövgren

Min blogg är ett fönster in i min verksamhet. Ett öppet fönster in i en vanlig lågstadieklass. Ett fönster där några tittar in och jag tittar ut. Min blogg är en pedagogisk blogg där klassrummets vardagsaktiviteter åskådliggörs. Jag kan inbjuda och dela lärarjobbets många dilemman med andra undervisande lärare, med föräldrar och med läsare inom andra yrkesområden. Jag berättar om det roliga, det svåra, det praktiska och det pedagogiska. Här ﬁnns anekdoter, händelser, undervisningsidéer, lärarfunderingar, elevtänk och ibland privat skrivande i form av poesi. Kort sagt – att skriva blogg är att erbjuda insyn och nu bjuder jag in dig som läsare in i min värld. Kom och ta del av min och elevernas vardag.

Bloggens möjligheter Tillsammans med hemmet har vi i skolan ett ansvar för att det skall ﬁnnas rum att växa i för alla unga människor. Jag behöver se in i barnens vardag för att bäst kunna komplettera den och hemmet behöver se in i skolan för att på bästa sätt kunna möta barnen. Av den anledningen började jag för ett par år sedan skriva ned små episoder ur klassrumslivet och publicerade dem på skolans webbsida. Efter ett tag frågade föräldrarna efter att kunna kommentera det jag skrev och jag ﬁck upp ögonen för bloggverktyget.

143

Bloggen

Genom att läsa min blogg får föräldrarna syn på vad vi gör i verksamheten. Det är också ett fönster in i rummet för släktingar och vänner så att de också kan vara delaktiga i elevernas skolvardag. Att bloggen skulle vara av intresse för föräldrarna kunde jag gissa, men vad jag inte förutsåg var att den som har störst behållning av den är jag själv. Det som i första hand skulle vara ett fönster för andra in i min verksamhet blev också ett sätt för mig att titta på mig själv. Jag har med bloggen funnit ett sätt att reﬂektera över min yrkesroll och få förståelse för min egen förståelse.

Att möta barnen där de är För mig handlar läraryrket om att möta barnen och tillsammans med dem bygga upp en förståelse för hur vår värld fungerar. Det handlar om att se varje barns unika behov och varje barns unika förutsättningar. Det handlar om att erbjuda en trygg och stimulerande miljö där varje elev kan hitta sin väg till kunskap och förståelse. Det handlar om att vara närvarande, att titta för att se och att lyssna för att höra.

28 januari Guld Små guldkorn från måndagen: Vi skriver versaler med tuschpennor i gamla tidningar. Målet är att få en läslig handstil. Innan vi börjar hör jag en av eleverna inge sig själv och kamraterna hopp om utveckling ”… det blir aldrig riktigt bra första gången man gör det” säger han, men i mina öron betyder det ”Jag vet att jag kommer att utvecklas om jag försöker några gånger”. Jag uppmärksammar hans uttalande inför de andra och ger honom beröm för att han tror på sin egen och de andras möjligheter att lyckas och att han ger tillgång till hopp om utveckling, som Leif Strandberg skulle ha sagt.

144

Bloggen

23 augusti

Jag vet att jag önskar jag visste Vad vet jag om hur du är rustad? Vad vet jag om vägen du gått? Vad vet jag om vad du har packat? Vad vet jag om gåvor du fått? Jag kräver att du ska lyssna. Jag säger när alla går. Jag vill att du visar din läxa. Jag kollar att du förstår. Vad vet jag om sömnlösa nätter? Vad vet jag oro och svek? Vad vet jag om myror i benen? Vad vet jag om allvarlig lek? Vad vet jag om vuxna som kämpar, om tankar som kommer och går? Vad vet jag om huvet som värker om vanten du tappa i går? Jag vet att jag önskar jag visste, att jag kunde känna som du. Jag vet att jag aldrig kan veta, hur just du är rustad just nu.

Växtutrymme Jag skriver ett inlägg varje dag och i processen med att välja ut något som känns meningsfullt att publicera blir det naturligt att analysera dagen som gått. Jag funderar över mitt förhållningssätt till eleverna, föräldrarna och mina kollegor, samt varför jag väljer att bemöta dem så. Jag grunnar över vilken eﬀekt mitt bemötande har på hur vi har det tillsammans? Ger jag andra utrymme att växa?

145

Bloggen

14 juni Rötter Några av mina plantor har blivit för stora för växthuset. I brist på annat utrymme grävde jag upp en bit av gräsmattan bakom växthuset och satte ned dem där. De blev inte glada. Hela dagen har bladen varit alldeles slappa och utan spänst. Visst är de fortfarande gröna och stora, men nästan helt livlösa. Nu hoppas jag att tiden ska läka såren och att de i morgon har rotat sig så pass att livet återvänder. Visst är det ibland på samma sätt med oss människor. Om vi flyttas från den mylla där vi rotat oss, förlorar vi lite av vår livskraft för ett slag. Vi behöver tid att rota oss på nytt.

12 december Växa I morse hade vi ett bra samtal om att växa och om att växa olika och vara olika. Jag vill så gärna att barnen ska förstå att vi växer olika fort och på olika sätt. En del växer i tanken och en del i hjärtat medan andra växer i språket eller på längden. Vi ska växa såväl på insidan som på utsidan, men växer i olika takt och till att bli olika personer.

12 maj Förutsättningar Jackan ligger slängd på korridorgolvet – igen. Ända sedan vi bytte klassrum har denna pojke konstant slarvat med att hänga upp sin jacka. Jag stegar mot honom med bestämda steg. ”Nu måste du börja hänga upp din jacka” säger jag med skärpa i rösten. ”Men … men … jag når inte” svarar han förskräckt och jag inser att han har helt rätt. Han når inte. Hängarna är mycket högre upp här

146

Bloggen än vid vårt förra klassrum och han är mycket liten. Skuldmedvetet ber jag om ursäkt och ställer fram en stol. Problemet löst. En annan gång beslutade jag mig för att försöka sluta med att skära och skala barnens frukter. ”Kan du skära mitt äpple?” frågar en av flickorna. ”Nej, nog får du allt ta och använda tänderna!” svarar jag glatt men bestämt. Hon ler brett och tandlöst och säger fnittrande ”Jag kan inte”. Jag skrattar. Sju år och gluggar både uppe och nere. Då kan man inte. Faktiskt :)

18 september Olika När jag hör ordet tänker jag på den utmaning vi har i skolan. Vi möter alla dessa olika barn och skall ge dem bästa möjliga förutsättningar att lyckas. De möter också varandra – alla dessa olika. Ett sätt att åskådliggöra och prata om olikheter är att jämföra bilder som eleverna färglagt. Häng med här så förstår du snart: Dela ut färgläggningsbilder t.ex. Mandalas. Be barnen färglägga dem och sätt sedan upp dem så att alla kan se dem. De kommer att vara väldigt olika fastän de är alla mandalas i grunden. Dessa olikheter kan man jämföra med människor. Vi är alla människor men en del har mer rött i sig och en del har mer svart. En del har många färger och en del har bara några få. En del är regelbundna, andra inte. En del har starka färger andra har svaga. Prata om en olikhet i taget. Hur är en sådan person? Hur kan det komma sig? Är man alltid lika dan? Hur känner du dig nu? osv.

26 december En tanke om uppmärksamhet ”Åt var och en vad den behöver” är min rättviseprincip. Hos mig är det inte lika för alla, om man inte menar lika stor respekt för allas behov förstås. När det gäller inlärningsstilar, behov

147

Bloggen av rörelse, hjälpmedel eller specialmat är det aldrig någon som visar tvekan eller ifrågasätter, men om det är behov av uppmärksamhet och bekräftelse vi pratar om är det inte lika självklart – fast det borde vara det. Jag mötte en gång en mamma som lärde mig just detta. Hon hade många barn varav ett hade extra stort behov av bekräftelse, uppmärksamhet och ensamtid med mamma. Samvetet gnagde och mamman försökte på alla sätt ge de andra barnen samma behandling. Efter en tid upptäckte hon att det var helt onödigt. Några av de andra barnen var klart missnöjda under ensamtiden och tyckte att det var slöseri med viktig lektid. Då insåg mamman att hon inte alls behövde ha dåligt samvete för att hon gav var och en vad de behövde. Det ska vi i skolan också inse. Det är alltid någon i varje klass som har ett extra stort behov av uppmärksamhet och det tycker jag att de ska få utan att vi ska ha dåligt samvete. Vi kan jobba medvetet med att möta dem i kapprummet, prata en stund och låta dem ta lite mer plats så kommer deras behov av uppmärksamhet börja fyllas och de kan ta sig an sitt lärande med bästa möjliga förutsättningar.

Varför gör de som de gör och varför blir det som det blir? Att arbeta och utvecklas som pedagog är en ständigt pågående process som kräver både litteraturläsning, diskussion och reflektion. På bloggen kan föräldrar, elever och besökare kommentera det jag skriver. Bloggen ger mig chans att möta andras åsikter och i mötet med andra växer vi och utmanas att tänka, förklara, värdera och omvärdera. Jag beskriver min värld och tankar väcks om allt som finns i den. Vilken fysisk miljö erbjuds eleverna? Hur är det inrett? Hur är det möblerat? Av vilken anledning har jag valt att ha det så? Vilken effekt har det på kommunikation och lärande i klassrummet? Frågorna blir plötsligt många och angelägna. Vilka arbetsformer finns i mitt klassrum och vilket lärande leder de till? Vilka faktorer spelar roll för motivation och lust att lära? 148

Bloggen

29 april Ordets makt I min klass läser vi ungefär 25 minuter varje dag. Barnen läser själva eller i par eller med mig. Det brukar vara effektiva stunder där jag hinner jobba bra med flera av barnen. Innan dagens läspass sa jag helt oplanerat att ”Jag längtar till när ni går i trean och kan läsa helt på egen hand en stund. Då kan jag också hinna läsa. Jag älskar att läsa, så jag är lite avundsjuk på er.” Så startade läspasset och barnen läste som aldrig förr. Det var tyst och lugnt och väldigt koncentrerat. Jag tog ned en bok från hyllan och läste jag med. När det var dags för lunch satt flera av barnen kvar en extrastund bara för att läsa färdigt. Underbart att se. … men vad beror det på att det blev så bra idag? Berodde det på att de hade extra bra böcker? Berodde det på att de hade rört på sig innan? Berodde det på de plötsligt nått en ny, mer självständig, nivå i sitt läsande? Eller berodde det på min omedvetna, men uttalade signal ”Läsning ÄR kul, Läsning är ÄR viktigt, Läsning är något man vill hålla på med?” Tänk om det är så enkelt, att rätt signal i rätt tid ger den effekten? Läckert! … och lite läskigt.

17 januari Att vara en förebild Med de yngsta skolbarnen är det sällan så att man kan sitta mitt ibland dem och göra det som de gör. Det är alltid någon som behöver fröken. Vill veta hur det stavas, vill visa, vill fråga, vill bli sedda. För ett par dagar sedan fick jag i alla fall chans att sitta bland dem. Louise skötte barnen och jag satte mig och skrev på samma uppgift som dem. Jag är förbluffad över vilken effekt det hade på barnen. De iakttog mig och jag kände hur många höjde ribban för sig själva. De skrev längre, mer självständigt och mer innehållsrikt än på länge. Ett enkelt och trevligt sätt att höja kvalitén. Testa.

149

Bloggen

8 oktober Att lyssna med ögonen Du kan höra med ögonen. Jo, du läste rätt – med ögonen. Du uppfattar inte rösten, men du ser hur läpparna formar ord. Du ser vad axlar, händer och kropp egentligen säger. Den verkliga sanningen, bortom orden. En uppmaning till eleverna idag: Tala så att vi kan höra dig med ögonen. Inga händer för munnen, inte vända sig bort. Lyssna med ögonen också och du uppfattar så mycket mer.

31 mars Förstå och missförstå Under morgonsamlingen fick vi ett lysande exempel på hur man kan missförstå varandra: – Han på fiskeaffären sa att man får små fiskar om man har en stor krok, berättar en av pojkarna. - Jasså, hur menade han då tror du? Det låter ju lite konstigt att man mest får små fiskar på stora krokar. - Jo men han sa ”man får mindre fisk om man har stor krok”. – Kan han ha menat mindre som i inte lika många. – Ja, det kan han ju förstås ha menat… jo så var det nog :) Lysande. Vi kan säga samma sak, men mena olika, viktigt att minnas. Samma sak hände före påsk när pojkarna inte var överens om var Jesus blev begravd. – Det var en grotta! säger T bestämt. - Nej det var inte en grotta! hävdar P lika envist. – Vänta nu lite grabbar, avbryter jag och fortsätter, vad menar ni med ordet grotta? – Ja jag menar en mörk grotta som det droppar i och som har sånna där stenar som hänger i taket, förklarar P.

150

Bloggen - Jaha, då fattar jag hur du menar, säger T och gräver ned stridsyxan. Jag menade som ett fint rum som man har huggit ut i berget. – Jaha då fattar jag med hur du menar, ler P tillbaka. …och jag ler också … brett :)

Fönstret ut Till bloggen hittar också en del andra undervisande lärare, som känner igen sig, som delar med sig av sina reﬂektioner och som låter sig inspireras. Här möter jag också personer med andra yrken, gamla elever, föräldrar och kollegor. Bloggen har dessutom öppnat dörrar så att jag fått kontakt med författare, myndigheter och läromedelsföretag. Tack vare bloggen söker jag mening och teori i min praktik varje dag, hela dagen. Jag är mer närvarande och mer analyserande. Jag skärper min uppmärksamhet, iakttar och lyssnar. Jag tittar med medvetna ögon, värderar och motiverar mina beslut. Jag sätter ord på hur jag tänker. Bloggen motiverar mig också att kommentera elevernas verklighet och den vardag vi lever i. Det ﬁnns många fenomen och företeelser som vi i skolan bör bestämma oss för ett förhållningssätt till. Det kan vara mössa inne, mobiltelefoner och populärkultur.

4 september Vi fick oväntat besök :) Vi öppnade vårt klassrumsfönster mot cyberrymden och gissa vem som tittade in?! Självaste författaren Clas Rosvall!! Genom någon som kände någon som kände någon hittade han till oss och såg att vi gärna läser det han skriver och låter oss inspireras till språklek. Sådana gånger blir Stora Världen så förunderligt liten.

151

Bloggen

7 december Kunskapsbanken Föräldrar, ni är verkligen en resurs. Uppmärksamma, analyserande och funderande kommer ni med anekdoter och frågor. Då lär jag mig mycket. Jag förstår hur barnen uppfattat det vi gjort, hur de reagerat. Jag får förståelse för föräldrars förståelse och begriper var vi står. Därifrån kan jag finjustera kompassriktningen så att vi bättre når vårt mål. Nu blir det mycket matematik och lässtrategier för lite svårare texter. Tack mammor och pappor.

27 april Mobil trygghet Ny arbetsvecka i sikte. Ny kort arbetsvecka. 2 dagar. Kort för mig, men säkert oändlig för den som inte trivs i skolan. Lärarkollegan berättade om ett s.o.s hon fått med SMS. Då var hon glad att både hon och eleven hade lov att bära sina telefoner. Inlåst på toaletten i kapprummet kunde eleven nå ut och lärarkollegan störtade till undsättning. Då sjunger jag teknikens lov och minns tillbaka ett par år när en mjuk skinnpåse med hemlig mobil tryggade dagen för en av mina elever. När livet kändes tufft och svårt att begripa tog han sin lilla skinnpåse med sig in på toaletten, ringde till mamma och tankade lite trygghet.

23 april Geometri Geometri och geometriska figurer var förmiddagens mattetema. Romber, kvadrater, trianglar, cirklar och ovaler väckte ingen större uppmärksamhet men … femhörningen PENTAGON, fick flera av pojkarna att dra efter andan. – Va! USA:s försvarshögkvarter!! – Där har de bombat eller nåt. – Där har jag varit med Spiderman!

152

Bloggen Deras verklighet och matematikens begrepp vävdes samman och tycke uppstod. This I like :) a lot.

Fönstret in På bloggen samlar jag mina tankar, resonerar med mig själv och med andra. Här frossar jag i min yrkesroll, tänker högt och pratar jobb hur mycket jag vill.

13 februari … och tiga är guld – Du, Erica, jag vill säga en sak … jag har tänkt på det ett tag, säger kollegan lite försiktigt där hon står vid kaffeautomaten. Jag bläddrar snabbt igenom de senaste veckorna i mitt minne och kan inte hitta något som skulle kunna vara ”något man går och tänker på”. – Jo, fortsätter hon trevande, kommer du ihåg när den där eleven försökte förklara ett spel för dig? – Ja .. jo...? svarar jag frågande. – Ja, då gjorde jag nåt dumt. – Vad då, vad tänker du då på? – Jo, jag la mig i...och förklarade, och sedan ångrade jag att han inte fick klara det själv. Ni hade ju ett sånt bra samtal och jag bara klampade in med min förklaring. – Jaha, var det inte värre, skrattar jag lättad och tänker skamset på alla gånger jag lägger mig i när Louise, Ingela, studenterna eller eleverna samtalar med varandra... ja maken och mina egna barn också för den delen. Varför kan inte jag låta dem ha sina samtal i fred? Hur var det nu … Tala är silver och tiga är guld. :) Ändring utlovas.

153

Bloggen

23 januari Det gäller alla faktiskt

I ett samtal om hur man hindrar kompisar från att göra dumma saker kommer barnen fram till att det ibland kanske är pinsamt om man hojtar ”SLUUUTA” över hela rummet. Det är bättre att man går fram till den man vill tillrättavisa och viskar lite i örat. Alla är överens och en av de unga spänner ögonen i mig och säger vänligt men allvarligt: - Det kan du med tänka på faktiskt. – Eh … jo … det har du rätt i. Jag ska tänka på det. Det ska jag.

20 januari … som en dag på jobbet :) Trevar mig fram. Det var länge sedan sist. Fötterna känns tunga och kroppen stel. Känner mig generad inför alla speglar och inför alla andra. Fröken kommer. Rak i ryggen. Självklar närvaro och pondus trots sin späda kropp. Hon hälsar, säger att det ska bli kul, att vi ska jobba hårt och sedan känna oss nöjda. Det inger hopp. Så är vi i gång. Musik på hög volym och stegkombinationer som läggs ihop. Svårt är det, men inte omöjligt. Fröken uppmuntrar, visar, bekräftar och berömmer. Får mig att tänja mina gränser och orka lite till. Så är vi framme vid målet. Finalen. Ljuset släcks, strålkastare på. Vi fokuserar och kör. Jag klarar det, i alla fall en eller två gånger. Känner mig nöjd och varm och...näradödentrött. Svettig och törstig. Aerobicglad. Lite som en dag på jobbet fast tvärt om. Då är det jag som ska vara fröken och inge trygg förvissning om att vi med hårt jobb ska nå målet. Locka fram lusten att göra sitt allra bästa. Mot måndag (...med garanterad muskelvärk..)

154

Bloggen

24 november Stråla eller inte? Måndag morgon. I dörren möts jag av en gosse som strålar som en sol och ropar: - Jag har räknat ut matteboken. Hela matteboken!! Lite ställd blir jag. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt det, men vad är egentligen det värsta som kan hända? Jo, att han får jobba med annan matte när vi andra jobbar i boken, och det är väl egentligen bara bra. Förutom det så har han upptäckt att han gillar matte, att matte kan gå lätt och att han får mycket gjort om han lägger manken till. Inte illa alls! – Härligt, strålar jag tillbaka.

8 april … och ibland suckar jag lite … på världens bästa jobb 15 saker som jag önskar att jag slapp säga: - schhhh... dämpa dig! – TA PÅ DIG JACKAN – det ÄR fortfarande vinter ... typ - Du vet att datorn tar jättelänge på sig för att starta. Vänta lite till. – Vad har hänt? – Har ni sett min... – Orkar du verkligen inte äta lite till? – Skynda dig! – Jaha nu blev det slut batterier. – Var har du sparat det? – Har datorn hakat upp sig NU IGEN!!! – Vänta lite - Var hade du den senast? – Kasta snöbollar får ni göra på fotbollsplan. – Sitt still. – Åh nej det var inte en whiteboardpenna.

155

Bloggen

9 april … och idag ler jag igen … 10 saker jag är glad att få säga: – – – – – – – – –

Bra att du frågar! Ja visst får du göra mer. Fint att du är så omtänksam. Tack för hjälpen. Vilken bra idé! Så generöst. Bra jobbat. Klokt att du tog på dig vantarna. Du har gott om tid. Det där kan du verkligen bra.

6 mars Vi är någonting Jag är någonting Du är någonting annat Jag kan någonting Du kan någonting annat Jag har någonting Du har någonting annat Jag ger någonting Du får någonting Du ger någonting jag får någonting Vi blir någonting annat.

Mitt bloggfönster är öppet. Det har stått på vid gavel i två år. Jag ämnar inte stänga det. Inte än, om ens någonsin. Fördelarna har varit många. Bara det att sätta ord på hur jag tänker är utvecklande. Undervisningen blir synlig för mig och för andra. Fönstret är öppet och kommer fortsätta att vara det. Fönster förresten, kanske liknar det mer en dörr? Utvecklingen fortsätter. Titta in du med på www.klassiskt. blogspot.com 156

Reflektioner

tankar kring Bloggen – ett fönster på glänt Jag blir inspirerad att själv blogga när jag läser berättelsen. För många tror jag att pedagogisk verksamhet kan vara en sluten värld med brist på insyn och också utsikt för den delen. Att då skriva en blogg är ett sätt att inbjuda till delaktighet genom att skapa kontakter med världen utanför skolans väggar och visa vad lärare tänker om sitt yrke och presentera hur undervisningen läggs upp. Det är också en väg för att på ett medvetet sätt reﬂektera över vad som händer i skolan och även erbjuda läsare att ge sin syn på verksamheten. Att blogga visar på ett verkligt sätt att människor lär sig tillsammans med andra och att alla har något att tillföra. När jag läser berättelsen tänker jag att det kräver mod för att skriva en blogg. Det synliggör det som görs och ibland kan den nakna sanningen inte vara alltför skön. Samtidigt ser jag också de vinster som denna modiga aktivitet för med sig. Vid bloggskrivande ﬁnns också stora möjligheter att synliggöra det som är bra och fungerar. När andra människor ger uppskattande kommentar om det arbete som görs i skolan, ger det en känsla av tillfredsställelse och stolthet hos både elever och lärare. Läraren i berättelsen tänkte först att poängen med att blogga är att ge elevernas föräldrar insyn i deras barns vardag i skolan och visst stämde det att de var intresserade av verksamheten. Det läraren inte förutsåg var den roll som bloggen kom att spela för hennes eget lärande som lärare, som ett sätt att skapa förståelse för sin roll och utveckling som lärare. Lärare som på ett medvetet sätt utvecklar sig själva, skapar samtidigt stora möjligheter för att deras undervisning också ska förbättras. Det bådar gott för framtiden!

157

VI SKRIVER OSS TILL LÄSNING Charlotte Lindberg och Åsa Fahlman

– Kan man skriva på den här datorn? På vår hemma kan man bara spela! Vi håller på att göra namnlappar till lådor som de nya barnen ska ha. De kommer till skolans förskoleklass och fritids från förskolan och hemifrån och har mest mött datorn som en pedagogisk spelmaskin. – Får jag prova? Orädda barnﬁngrar knattrar runt på tangentbordet. – Oj! Det blev ju min bokstav! Den jag börjar på, i mitt namn! En kille och en tjej står tillsammans vid datorn och turas om att skriva så många bokstäver de hinner på en minut! Det blir jättemånga! Efteråt ringar de in varandras begynnelsebokstäver. – Hur många blev det? Barnen ritar något som de vet börjar på t.ex. Saras första bokstav ”S”. Kanske blir det en Stor Sol!

Vi är två pedagoger som arbetar i var sin förskoleklass som har fått förmånen att vara med i projektet ”ASL – Att skriva sig till läsning”. Det är baserat på norrmannen Arne Tragetons teorier om att små barn inte är mogna rent fysiologiskt att använda pennan som skrivverktyg förrän i skolår två. I stället använder barnen datorn som skrivmaskin (Trageton, 2005). Projektet kändes som en ny och spännande utmaning där vi skulle få prova hur det nya arbetssättet påverkar barngruppen och oss som pedagoger. Frågor som vi i uppstarten funderade på var: Vad kunde vinsterna vara? Skulle så små barn kunna lära sig rent praktiskt att 159

Vi skriver oss till läsning

Bild . Glada barn som skriver tillsammans

skriva på datorn och spara sina alster i mappar? Skulle skrivandet utveckla känslan för språket? Språket är vårt redskap till förståelse och lärande och alla mänskliga relationer. Skulle datorn bli ett medel som kunde förstärka detta lärande? Det är vårt uppdrag som pedagoger att koppla verksamheten till läroplanen (Lpfö98) som bland annat talar om att skapande och lek är viktiga delar av lärandet. Det måste ﬁnnas trygghet, vilja och lust att lära. Kunskap i olika former som fakta, förståelse, förtrogenhet, samt färdigheter, förutsätter och samspelar med varandra. Skolan ska skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en helhet. Lärandet bygger på ett samspel där man tar tillvara barns erfarenheter och kunskaper och bygger vidare på meningsfulla sammanhang, där lust, nyﬁkenhet och gemenskap är gemensamma nämnare. 160

Vi skriver oss till läsning

Spökskriva Inom ALS är spökskrift ett viktigt steg i barns erövrande av ett eget skriftspråk genom lek och kreativitet. Innan barnen kan skriva på riktigt, spökskriver de alltid två och två vid datorn. Medan barnet berättar några rader spökskriver ﬁngrarna, alltså ”gallimatias”. Läraren sitter med och ”översätter” berättelserna med riktig text en bit längre ned på pappret och barnen ”läser” dem för varandra. De står vid datorerna, för att lätt kunna byta plats och är i möjligaste mån sammansatta pojke/ﬂicka. Med ett dataprogram som heter ”Ljuda”, hör barnen hur bokstavsljuden låter. ASL innebär att barnen utgår från sin egen vardag och sina egna upplevelser och erfarenheter när de skriver. Det gör texterna välkända och bekanta, då de senare ska läsa upp dem för sina kamrater. I början av höstterminen när barnen ännu inte riktigt lärt känna varandra, får skrivarparen vid datorn uppgiften att komma överens om något man båda gillar, respektive ogillar. Samtalen bubblar, det går lätt att prata, även med den man inte känner så bra, det gäller ju att enas om något. Så här kan det låta när barnen pratar: – Gillar du ärtsoppa? – Nej, blä för ärtsoppa. Då skriver vi det! Vi gillar inte ärtsoppa! – Gillar du glass? – Jag med. Vi gillar glass!

Det är ett bra sätt att lära känna sin kompis. En annan vecka ska barnen komma på något som båda kan, respektive inte kan. Än en gång blir det tillfälle till mycket prat. Nu börjar man ta ut svängarna och skoja till det. Så här kan det låta då: – Vi kan cykla. – Vi kan inte pinka med näsan.

161

Vi skriver oss till läsning

Fniss och skratt! Det blir extra roligt att måla och rita bilder till det man själv har hittat på. Efter några veckor är gruppens första läsebok klar. De har gemensamt skapat en liten bok om sig själva, som de klarar av att läsa fast de egentligen inte ännu kan läsa! Barnen tar hem boken och läser för föräldrar och syskon. Stoltheten lyser i barnens ögon. Det här har de faktiskt gjort alldeles själva! Barnen uttrycker att de känner sig som ”författare” och ”illustratörer”. Med den här metoden kan fantasin få ﬂöda fritt och berättelserna blir långa och innehållsrika. Alla kan utgå från sin verklighet och sina erfarenheter. Samtalen mellan barnen ger ett rikt utbyte. De lär sig ställa frågor och förklara för varandra. Leklust och ett tillåtande experimenterande förhållningssätt bevarar nyﬁkenheten och skapar hela tiden nya utmaningar. Barnen älskar att leka med språket: – Vilken bokstav kan man dricka? – Jo, T säger någon och S bakochfram blir en tvåa!

Bild  Vi är författare!

162

Vi skriver oss till läsning

Metoden främjar värdegrundsfrågor, jämlikhet, kommunikation, samarbete, kreativitet och fantasi. Dessutom bygger den upp, stärker och bevarar barnens självkänsla. Barnen är mycket stolta över sina berättelser och alla barns texter är lika snygga och lätta att läsa. Vi kan också se att man tränar många olika begrepp under tiden barnen skriver, som storlek, form och antal med mera.

Spökskriva då man redan kan skriva? Två ﬂickor står vid datorn och är i färd med att skriva en saga. Jag ser att de börjar skriva direkt och påpekar: – Jag kommer alldeles strax och hjälper er, men visst var vi överens om att spökskriva? – Ja, … men vi spökskriver efteråt!! Det går en tid, två barn står vid datorn, då vi hör: – Du behöver inte komma och översätta för det gör vi själva.

Frågan kommer ibland upp om barnen verkligen vill spökskriva då de kan skriva själva? Det händer att de gärna vill hoppa över spökskrivningen ibland. Vi brukar låta dem göra det också, men ofta går de vid nästa skrivtillfälle tillbaka till spökskrivningen. Varför då kan man undra? Energin som normalt sett brukar gå till att stava rätt lägger barnet istället på längre och innehållsrikare texter. Fokus hamnar på innehållet istället för på stavningen. Men det ﬁnns en poäng med att skriva direkt också och då speciellt när programmet ”Ljuda” är på. Vid tangenttryck ljudas bokstaven och barnen påminns ytterligare om kopplingen bokstav-ljud. När varje saga är bearbetad med bokstavsjakt eller leta ”helord”, där barnet väljer ut exempelvis fem ord som förstoras och klipps ut, är det dags att samla alla i ring för uppläsning i slutet av passet. Detta är en viktig stund då författarna och illustratörerna ska presentera och läsa upp sin saga. De läser sagan tillsammans två och två för att de ska känna sig trygga i situationen. Pedagogen följer med ﬁngret på raden 163

Vi skriver oss till läsning

och läser med. Vid det här laget har de läst och hört sin text fem gånger, så den har börjat fastna för dem. Här får alla får chans att lyckas.

Finmotorikträning Många gånger har vi sett att barn, framför allt pojkar, har tappat intresset för att skriva för att handen inte vill. Hopknycklade papper blev resultatet för att det blev ”så fult”. De små musklerna i handen är på många sätt ännu inte tillräckligt motoriskt tränade för att snirkla till krumelurer som bokstäver. Inom ASL tränar vi finmotoriken på andra sätt än att skriva för hand. Vi har stationer där barnen tränar sin finmotorik. När barnen skrivit sin saga och läst den är det dags att rita en bild till. Namnet på barnen ska klippas ut för sig liksom datum, spökskriften, översättningen och bilden. Sen ska alla delar klistras upp på färgade papper eller i en bok. Andra finmotoriska övningar är fingervirkning, färgläggning av cirkelrunda mönster ex. Mandalas, som dessutom anses stärka barnets förmåga att koncentrera sig och fördjupa sig. Barnen arbetar också med motoriklådor med övningar som att plocka ärtor med tång och brickor som ska byggas ihop ex. Jovo och Lego. Andra aktiviteter som tränar finmotorik på ett roligt och inspirerande sätt är: bygga mosaik i plast, lägga pussel, forma modellera till små kulor och bygga ihop med tandpetare, sy djur eller sin bokstav i filt, skapa i lera och trä halsband med indianpärlor. De gamla pärlbrickorna har åkt fram från förrådet – en effektiv träning att nypa ihop fingertopparna runt en liten pärla för att pricka en knopp på brickan. Precision. Det finns egentligen hur mycket som helst att göra och mycket är hämtat från förskolans sätt att arbeta. Även vid tangentbordet utvecklas finmotoriken då fingrarna får dansa. Genom denna motorikträning kommer så småningom handen att vara mogen för den så viktiga handskriften.

164

Vi skriver oss till läsning

Temaskrivning Det bästa och mest motiverande för barnet är att utgå från sin egen vardag och det som intresserar dem, men ibland kan de behöva inspiration till skrivandet. Att någon gång starta med en spännande låda inslagen i guldpapper innehållande något som utgör början på en berättelse brukar sätta igång fantasin. På höstkanten gjordes en skogsutflykt och barnen hittade en stor och fet larv under en sten som de undersökte på så milt sätt som bara barn kan. Detta blev temat på skrivande under några veckor. Det finns stunder då de kör fast och inte vet vad de ska skriva och då kan det vara finurligt att ställa öppna frågor som hjälp på vägen: Vem är med i berättelsen? Vad tror ni skulle hända om…? Troll är alltid tacksamma att ha med i sagor och de dyker ofta upp i sagorna av någon outgrundlig anledning oavsett om man har tema kring dem eller inte. Frågor att ställa kring troll skulle kunna vara: Vad tror ni skulle hända om trollen kom till stan eller om de skulle börja i klassen? Rymden är ett annat fantastiskt område som barn är fascinerade över. Förberedelse inför skrivandet var att de fick berätta vad de visste om planeter, stjärnor och galaxer. De tittade också i böcker och hittade även en bra rymdsida på Utbildningsradion. Efter en planetarievisning av vår rektor mynnade skrivande ut i att de fick vara vetenskapsmän, hitta på nya stjärnbilder och sedan skriva sagor om dem. I slutet av terminen använde de sig av bilder på personer, miljöer och händelser i sina berättelser. Reflektioner från oss pedagoger när rymdböckerna blev klara: Sagorna blev långa. Vilken utveckling! Alla sagor blev fantastiskt fina och spännande, så de sammanställdes för tryck till en sagobok och är nu registrerad på biblioteket för utlåning. Stolta? Mycket!

165

Vi skriver oss till läsning

På köpet Barnen får många kunskaper på köpet i ASL. De ser till exempel VERSALER på tangentbordet som de kopplar till gemener på skärmen, vilket innebär att de på ett naturligt sätt lär sig vilka stora och små bokstäver som hör ihop. Barnen lär sig också mycket av varandra. När ett barn skulle skriva sitt ord på datorn utspelar sig följande dialog mellan barnen: – Jag vill ha färg bakom ordet. – Då måste du markera det En hjälpande barnröst: – Tryck bara Control A! Tryck kontroll Z om du ska ta bort! – Men det händer inget?! – Ja, jag vet, ibland måste man trycka två gånger!

Med detta arbetssätt har vi sett att barnen lär sig i samspel med andra, men de stärker också sin förmåga att lära individuellt eller som Vygotskij (1995) uttrycker det: det vi gör tillsammans idag klarar jag själv imorgon. Barnen sparar sina arbeten i mappar på datorn, gör häftiga moln och pratbubblor i schatterade färger till framsidor på sagorna. De leker med teckenstorlek, fet, kursiv eller understruken stil, samt byter teckensnitt, färg på bokstäverna eller på bakgrunden. Kan man inte något kan man fråga en kompis och det är kul att få hjälpa till och på köpet tränar den som visar. Bildskapandet utvecklas. Vissa barn tycker om att rita för hand, medan andra inte är lika förtjusta i det, utan då ritar de i programmet Paint. På detta sätt blir det roligt att illustrera sina berättelser och det är samtidigt bra träning. Då en presentation av skolan skulle göras valde två skrivarpar olika sätt att arbeta på. Båda paren tog med sig kameran för att ta informativa bilder, ett par gjorde en broschyr och det andra ett bildspel i Photostory med berättarröst. 166

Vi skriver oss till läsning

Att hantera en kamera och infoga bilder och lära sig presentationsprogram blir naturliga uttryckssätt i ASL. Barnen pratar med varandra om hur olika teckensnitt ser ut, byter och provar olika layout på sina texter. De blir medvetna om att man kan få texten att se olika ut. En del har till och med reflekterat över hur olika teckensnitt kan ”kännas” mjukt eller hårt/argt, beroende på om bokstäverna är tjocka och kantiga eller mjuka och runda. De har också lärt sig vad mellanrum mellan ord är. De vet att ”tummarna ska hoppa” på mellanslagstangenten mellan varje ord. Det är självklart för alla barnen i förskoleklassen att när man skrivit en mening ska det vara punkt. Det blir naturligt när barnen säger högt vad de skriver att sätta punkt då man behöver andas! Sedan ser de lärarens ”översättning” av spökskriften som blir en tydlig förebild. Vi tror att det blivit handfast och konkret för dem. De är aktivt skapande textförfattare och vill efterlikna hur det se ut i ”riktiga” böcker. En del börjar också fundera på rättstavningsstrecket under vissa ord. Nyfikenheten väcker lusten att undersöka. Det känns fascinerande att redan så små barn lärt sig så mycket! Genom att parallellt med skrivandet, läsa och samtala mycket i barngruppen, upptäcker barnen att det finns olika sorters texter och böcker. Några i förskoleklassen har t.ex. själva skapat en kapitelbok. Barnen upptäcker mycket i språket, mitt i spökskrivandet smyger det in nya ord, som barnen inte tidigare kunnat och många goda samtal skapas. Det kan bli inspiration till nya berättelser. Ett bra sätt att behålla skriv- och skaparglädjen är att låta barnen mejla sina alster till mamma och pappa. Ibland har det också hänt att föräldrar har bidragit med fina bilder som inspirerat barnen till att skriva berättelser.

Reﬂekterat lärande Vi pedagoger som deltagit i ASL-projektet har reﬂekterat över vårt och barnens lärande genom att skriva loggbok och delta i handledda kollegiesamtal varannan vecka. Dessa samtal kan beskrivas så här: 167

Vi skriver oss till läsning

Två personer blir i förväg ombedda att välja ut något som de reﬂekterat omkring. För varje ärende avsätts 45 minuter. Samtalet sker i ett ostört rum, där gruppen sitter i en ring. Handledaren ger ordet till var och en i turordning. På så sätt kommer alla till tals och värdefulla reﬂektioner och erfarenheter lyfts fram från hela gruppen. Man har dock rätt att passa om man för stunden inget har att säga. Allt som tas upp under kollegiesamtalen är sekretessbelagt. Tiderna som har avsatts för kollegiesamtalen är viktiga att respektera. Sen ankomst stör samtalet om det har påbörjats. I samtalssituationen är det handledaren, ramarna och samtalets olika faser som utgör deltagarnas stöd för att utvecklas och gå framåt (Hansson, 2007).

Dessa handledda kollegiesamtal har inneburit många värdefulla stunder för oss pedagoger där vi fått möjligheter till fördjupad och kontinuerlig reﬂektion över vår pedagogiska vardag i skolan. Vi har också haft praktisk handledning i barngruppen en gång i veckan av en mediepedagog, vilket har inneburit ömsesidigt lärande och rikt idéutbyte för oss.

Värdefulla erfarenheter Då vi utvärderat läsårets arbete med ASL har vi kommit fram till att: Metoden främjar värdegrundsfrågor, jämlikhet, kommunikation, samarbete, kreativitet och fantasi, som betonas i Lpo,1994 och Lpfö 98. Metoden bygger upp, stärker och bevarar barnens självkänsla. Barnen är mycket stolta över sina berättelser och alla barns texter är lika snygga och lätta att läsa. Metoden tränar många olika begrepp under tiden barnen skriver, storlek, former, antal m.m. Metoden innebär ett helhetstänkande, en integrering av ﬂera ämnen. Det kan handla om matematik genom att räkna bokstäver,

168

Vi skriver oss till läsning

engelska genom ord som smyger sig in i spökskriften och etik genom att svordomar eller annat ”olämpligt” språk som kan råka komma med. Dessutom svenska som exempelvis språklek och berättarglädje i mängder, nya ord och begrepp som stora och små bokstäver och så vidare. Så småningom kan en del barn till och med börja uppfatta att ord stavas fel genom att bli nyfikna på vad det ”konstiga strecket” under en del ord betyder! De kommer på att det ibland beror på att det ska vara dubbelteckning, eller att o och å kan luras liksom u och ö. Med den här metoden kan fantasin få flöda fritt, berättelserna blir långa och innehållsrika. Alla kan utgå från sin verklighet och sina erfarenheter. Samtalen mellan barnen ger ett rikt utbyte. De lär sig ställa frågor och förklara för varandra. Barn som kreativa medskapande producenter Det är viktigt att barnen inte blir passiva konsumenter utan är medskapande producenter. De blir kreativa och fantasifulla och tränar samarbete och problemlösning. Hur många gånger har vi inte tidigare sett lusten strypas av ett krampaktigt svettigt penngrepp och svarta blyertskrumelurer på ett skrynkligt papper som suddas bort i takt med att självkänslan försvinner. ASL kan bli en befrielse för tankens frihet, pojkar och flickor har samma förutsättningar och i kombination med mycket kreativitet och skapande, tränas hand- och fingermotoriken. Jämlikhetsaspekten och den växande självkänslan hos barnen har varit påtaglig. Barnen blir mer avspända inför utmaningen att lära sig skriva och det blir lättare att se användningen av skrivning. Vi ser många fördelar med att ha fått ytterligare ett verktyg som främjar lärandet.

169

Vi skriver oss till läsning

Referenser Hansson K. (2007). Hinder och möjligheter i kollegiesamtal. Umeå universitet. Läroplan för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94). (1994). Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet. Stockholm: Skolverket och CE Fritzes AB. Trageton, A. (2005). Att skriva sig till läsning. Stockholm: Liber. Vygotskij, L. (1995). Fantasi och kreativitet i barndomen. Daidalos AB. Göteborg.

170

Reflektioner

tankar kring Vi skriver oss till läsning Denna berättelse andas glädje och kreativitet. Så viktigt det är att elever får möjligheter att lära sig genom lek och utforskande. Jag tror att många av oss kan minnas känslan av ett hopknycklat papper som förpassats till papperskorgen, men samtidigt lämnat kvar en känsla av missnöje i vårt inre. Det är intressant att läsa att metoden ”Att skriva sig till läsning” kan minska känslan av missnöje och istället stärka elevernas berättarglädje och tro på sig själva. Fokus blir då på innehållet berättelsen och inte på hur väl man lyckas forma bokstäverna. Jag kan bara tänka mig vilken tillfredsställelse som inﬁnner sig när eleverna ser att det blir sagor på pappret, som de sedan kan få läsa upp för klasskompisarna eller sätta upp i klassrummet så att föräldrar och andra personer som kommer dit kan läsa dem. Det är betydelsefullt att ha en verklig mottagare för de uppgifter som elever gör i skolan och ASL bidrar på ett konkret sätt till detta. Berättelsen visar också att det är värdefullt för lärare att ingå i ett sammanhang där utveckling uppmuntras. Min erfarenhet som lärare och forskare säger att det är centralt att arbeta i en positiv miljö som utmanar och ställer nya frågor, i detta fall om språkutveckling och berättande. Att arbeta som lärare är ibland ett krävande och komplext arbete och då är det särskilt viktigt att lärare arbetar tillsammans och stöttar varandra i förändringsprocesser. Författarna till berättelsen ser många fördelar med metoden ASL och att de har fått ytterligare ett verktyg för lärande. Den tanken understryker att det ﬁnns många vägar till lärande, om elever och lärare är villiga att vara kreativa och undersöka olika möjligheter.

171

ATT SKAPA

MENING OCH SAMMANHANG Christina Grönlund

Kasam – en känsla av sammanhang Helhet är ett begrepp som följt mig genom min lärarbana. Jag har funderat mycket på hur jag kan skapa helhet, så eleverna får grepp om sitt lärande och sin utveckling. Jag har märkt att det inte ﬁnns något som skapar sådan motivation för skolarbetet som när eleverna ställer upp mål, planerar och stakar ut vägen dit. De vill förstå vad de håller på med. De vill ha helheten och förstå sammanhangen. Just därför var det så härligt att läsa Hälsans mysterium av Anton Antonovsky (2005). Det gav mig ett nytt uttryck för ”helheten”. Antonovsky myntar begreppet Kasam: känsla av sammanhang. Begreppet Kasam omfattar tre delar. 1. En upplevelse av att det som sker är förutsägbart, begripligt och strukturerat: begriplighet. 2. Att de resurser som krävs ﬁnns tillgängliga: hanterbarhet 3. Att livets utmaningar är värda att investera sitt engagemang i: meningsfullhet. Antonovsky (2005) studerade hur kvinnor från olika etniska grupper anpassade sig till klimakteriet och fann då att en del av gruppen judiska kvinnor som överlevt koncentrationslägren trots alla umbäranden förmått bevara sin hälsa. Han formulerade frågeställningen: Vad är det som gör att människor blir och förblir friska? Vanligtvis formuleras 173

Att skapa mening och sammanhang

den frågan omvänt: Vad orsakar att människor blir sjuka? Svaret blev för honom Kasam. Han menar alltså att hemligheten bakom hälsa inte är frånvaro av sjukdom, utan hur man lyckats fokusera på friskfaktorer istället för sjukfaktorer under livet. Dessa friskfaktorer visar sig i begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet – en helhetssyn på människan och livet. Antonovsky påpekar att människor kan bli fysiskt sjuka av brist på helhet.

Min bakgrund Jag har varit lärare i 30 år och jobbat på alla stadier i grundskolan. Det är kanske denna variation av åldrar och därmed arbetssätt och stoﬀets innehåll som gör att jag fortfarande älskar mitt arbete. För det gör jag verkligen. Om inte förr, så i början av augusti, börjar jag förbereda mig mentalt för skolstarten. Och varje år längtar jag fortfarande! Sedan fem år tillbaka jobbar jag på en 7–9 skola som rymmer drygt 300 elever. Jag undervisar i samhällsorienterande ämnen och svenska. Skolbyggnaden är en typisk 60-talsskola – sten, marmor och raka långa korridorer med klassrummen på rad. Den är restaurerad i början av 2000talet. Vid huvudingången ﬁnns ett fräscht ”uppis” som eleverna uppskattar. Det är skolans hjärta. Annars är den fortfarande organiserad som ett typiskt, traditionellt högstadium. Jag har mitt klassrum i SO-korridoren och eleverna kommer till mig för att ha sina lektioner. Jag lägger stor vikt vid det tudelade uppdraget. Enligt läroplanen (Skolverket, 1994) har vi lärare två uppdrag, ett kunskapsuppdrag och ett demokratiskt uppdrag. I det demokratiska uppdraget ingår värdegrundsarbetet och det framgår tydligt att värdegrunden ska genomsyra all verksamhet i sin helhet, både i förskolan och skolan.

174

Att skapa mening och sammanhang

Att praktisera Kasam I en vanlig 7–9-skola som vår, innebär det att dagarna är uppdelade i många ämnen, med många lärare och olika rum. Där gäller det att skapa struktur och mening för eleverna så att de känner att skolan är en värdefull lärandemiljö för dem. Min uppfattning är att det är viktigt för eleverna att uppleva Kasam och därför har jag konkret arbetat för att skapa mening och sammanhang för eleverna. Jag vill berätta för er om några viktiga inslag i det arbetet. Den första kontakten Det är viktigt för mig att möta mina nya elever i deras invanda miljö. Därför besöker jag dem på våren i deras skolor innan de börjar i vår 7–9-skola. De får möjlighet att träﬀa mig i ett tryggt sammanhang och jag får se och uppleva stämningen hos dem. Jag kan ställa frågor både till dem och till deras klasslärare. Utifrån dessa iakttagelser förstår jag bättre vilka förväntningar som är realistiska och jag vet hur jag bättre kan planera för deras övergång till årskurs 7. De måste förstås få besöka sin nya skola också. När det blir dags för det besöket, senare på våren, vet de vem jag är och känner sig tryggare. Vi går runt och tittar på lokalerna och samlas sedan i hemklassrummet och pratar om det vi har framför oss. De får möjlighet att ställa frågor. Jag vill ju ha dem med på tåget, så jag berättar för dem om mitt uppdrag som lärare. Jag berättar att det är tudelat; kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget. Jag lägger stor vikt vid värdegrundsarbetet i början. All tid och kraft vi investerar här påverkar vårt fortsatta samarbete under de tre kommande åren. Det gäller att skapa relationer till alla elever så snabbt som möjligt och att påbörja arbetet mot en trygg och fungerande grupp. Första tiden är mycket viktig. Alla ska känna att de blir sedda. Det är första steget mot en grupp där alla kan känna sig trygga och hemma. 175

Att skapa mening och sammanhang

Elevens val på vår skola, är upplagt så att vi erbjuder ”kurser”. Eleverna får välja fyra veckor långa kurser med olika teman. Den första 4-veckorsperioden, kan mentorerna välja att tillbringa tillsammans med sin klass. Aktiviteter vi gör tillsammans kan vara: spela fotboll, bada, leka lekar och ﬁka. På detta sätt lär vi känna varandra. Väl använd tid och precis som det var meningen, sammansvetsar den oss. Kontakt med hemmet Det är viktigt att högstadieeleverna känner att något nytt börjar; att ett större ansvar läggs på dem. Jag brukar säga på det första föräldramötet, att det inte är säkert att föräldrarna får veta allt. Om jag och eleven eller eleverna kan lösa problemen utan föräldrarnas hjälp, gör vi det. Däremot lovar jag föräldrarna att inte vänta länge innan jag ber om hjälp från dem. Föräldrarna är ett väldigt eﬀektivt steg 2 i gränssättningsarbetet, merparten av eleverna har respekt för sina föräldrar och vill inte göra dem besvikna. Om det sedan är någon elev som inte klarar de krav som ställs, det brukar inte vara så många, men alltid någon, försöker jag få till ett gott samarbete med hemmet. Om vi strävar mot samma mål – att hjälpa ungdomarna till en positiv och trygg skolgång med mycket lärande är sannolikheten större att eleverna också lyckas. När barn testar gränser, är det ju just det de gör, och de vill ha motstånd! Därför är det viktigt att ge dem det. Vissa behöver hårt motstånd. Om vi vuxna inte ger dem det, måste de testa hårdare, gå ett steg till och ett steg till och ett steg till. Barn i puberteten testar mer, men när de inser att jag är en vuxen som vågar vara vuxen och någon de kan lita på så är de helt underbara och fantastiskt roligt och utvecklande att jobba med. Ofta brukar informationen från skolan minska när eleverna kommer upp i de senare åren i grundskolan. En förälder uttryckte skillnaden på detta vis: ”Från att haft full koll på mellanstadiet till nollkoll på högstadiet”. Detta gjorde att jag bestämde mig för att skicka regel176

Att skapa mening och sammanhang

bundna mejl till föräldrarna om skolarbetet och läget i klassen. Många uppskattar den kontakten och de som haft barn på högstadiet tidigare tycker det är väldigt positivt att få den här kontakten med skolan. En del barn är sparsmakade i sin information om skolarbetet till sina föräldrar och genom mejlkommunikationen får nu föräldrarna lite mer information. Även om tonåringar är på väg in i vuxenlivet behöver de stöd och uppmuntran hemifrån. Det är lite svårare att spela dubbla roller om föräldrarna vet vad som händer i skolan. Att skriva mejl är ett snabbt sätt att kommunicera på och jag tror föräldrarna känner att de ”stör mindre” än om de ringer. Båda parter kan också välja när de har tid och möjlighet att skriva och svara på e-breven. Vår skolas budskap går ut på, att om du som förälder bryr dig, frågar, påminner och därmed visar att du tycker skolan är viktig, så har du till stor del fullgjort ditt ansvar. Mejlkommunikation kan ibland också leda till att pedagogiska diskussioner uppstår, som t.ex. när de skulle ha prov och fusklapp var tillåten. Jag skickade följande mejl till hemmen: Idag har jag berättat för eleverna om fusklappens eminenta betydelse! Fusklappen som studieteknisk ﬁness... På provet på fredag får eleverna ha en fusklapp. Den får vara 10x10cm stor och de får bara skriva på ena sidan. Vad är nu vitsen med detta? tänker ni. De allra bästa är att de blir tvungna att tänka efter vad de INTE kan. I och med att de blir medveten om det, har de vunnit mycket. Sen ska de skriva ned det de INTE kan. Den aktiviteten gör att de lär! När eleverna kommer till skolan ska fusklappen ligga väl synlig på bänken men många gånger behöver de knappt titta på den för det de INTE kunde, kan de nu!! Min övertygelse är att de så småningom kommer att inse att de ingen lapp behöver... För de har redan använt fusklappens pedagogik medan de pluggade. Och som en händelse var det en i 7C som sa.

177

Att skapa mening och sammanhang

- Då kan man ju göra fusklappar hela tiden medan man pluggar och ändra dem allt eftersom man lär sig! Hallelujamoment för en pedagog! Hoppas ni förstår och håller med! Förresten, ytterligare en anledning är, att man blir lugn och avslappnad och kan göra sig själv rättvisa! /Kicki

Många föräldrar funderade vad nu detta var för konstigheter men när de läst mitt mejl förstod de. Deras reaktioner var av typen: ”Det är ju ett helt annat sätt att tänka på än när jag gick i skolan”, ”Jag såg att det hjälpte mitt barn” och ”Först hade jag tänkt säga till mitt barn att för dig blir det ingen fusklapp, men det funkade så bra när hon skulle plugga”. En annan gång handlade ett mejl om hemuppgifter som de fått. Förutom att berätta lite Bibelns uppbyggnad, GT:s kända gestalter och Jesu liv, fanns två mer utmanande uppgifter. Den ena uppgiften var ”Att berätta om judarnas, muslimernas och de kristnas gemensamma historia”. Den andra var att förstå ”Palestinakonfliktens ursprung”. Vi hade förstås behandlat dem vid upprepade tillfällen i skolan. Trots det, var uppgiften verkligen en utmaning för de flesta. Men utmaningar behövs. Här handlar det om de proximala utvecklingszonerna som Leif Strandberg talar om (2006). Det vill säga att träna på det man ännu inte kan men som man är på väg att lära sig. Eleverna invigdes också i dessa tankar. Jag lär mig mycket om mina elever av sådana uppgifter. Jag förväntar mig inte fullödiga och uttömmande svar, men de riktigt duktiga får något att bita i. Igen är det klart att många föräldrar undrar vad detta var för slags uppgifter. Föräldrarnas reaktioner denna gång var av typen: ”Är det verkligen meningen att barnen ska behöva jobba med sådant som de inte riktigt förstår?” och ”Varför så svåra uppgifter?”. En del föräldrar kände att det blev deras jobb att fixa det ”rätta svaret” åt

178

Att skapa mening och sammanhang

sitt barn. Då var det återigen enkelt för dem att ställa sina frågor via e-mejl. Min erfarenhet är att många föräldrar är intresserade av skolan och pedagogiska frågor och inser vad det handlar om när de får höra mitt resonemang. E-mejlkommunikation har blivit ett redskap för mig som lärare att hålla kontakt med föräldrar och bjuda in dem i sina barns skolgång. Mina ansvar På väggen i klassrummet sitter en affisch med ”Mina ansvar”. Alltså elevens ansvar att: göra läxan, ta med material, passa tider, bidra till arbetsro och lämna in i tid. Egentligen är det helt självklara förväntningar, eller hur? Om alla elever kunde ta ansvar för de här fem punkterna skulle deras skolliv bli så mycket enklare. Vi reflekterar över dem ganska ofta till att börja med. På utvecklingssamtalen tar vi också upp dem. Sedan återkommer de regelbundet, men behovet av det minskar med tiden. De allra flesta lär sig detta. Affischen ”Det är ditt val” sitter också på väggen i vårt klassrum för att påminna oss om hur viktigt ansvar är. Vi pratar om att, de som elever, är på väg mot vuxenlivet. De gör som individer, val. Försök göra dem på ett medvetet sätt, säger jag till dem. Vill de ha igång en god cirkel får de jobba för det. Vi människor vill känna oss uppskattade, vi vill känna att de människor vi har omkring oss, tycker om oss. Om de vill ha leenden och uppskattande blickar från kompisar och vuxna i skolan måste de göra dig förtjänta av det. De har själv ett ansvar här. Gör goda val så mår du bra. Vid ett flertal tillfällen har jag upplevt att ungdomar ”på glid” förstår vad jag pratar om när vårt samtal utgår från den bilden. Det gäller att fokusera på styrkorna och få dem att förstå värdet av ”den goda cirkeln”. Goda, liksom onda cirklar, har en tendens att snurra av sig själv. Tänk så härligt med ett gott snurr! Det killar så gott i magen!

179

Att skapa mening och sammanhang

Att lära sig planera Jag introducerar också elevkalendern. Anledningen till det är att jag vill lära eleverna att planera så att de ser vilka tidsvinster de gör om de planerar sin tid. Jag är också övertygad om att de blir mindre stressade om de får grepp om tiden. Minst en gång per vecka hjälper vi till att skriva in viktiga datum. Vid dessa tillfällen får vi dessutom chans att prata om läxor och krav som ställs på dem. Jag som mentor får också en möjlighet att greppa helheten för mina elever. Föräldrarna har också möjlighet att via den följa sitt barn. Många har väldigt svårt att hålla reda på sin kalender, så för att få det att fungera, bestämmer vi och föräldrarna att borttappad kalender ersätts med ny, till en kostnad av 20 kronor. Pengarna går till klasskassan. Konfliktlösning Jag har introducerat en konfliktlösningsmodell som har fungerat mycket bra i många år. För det första klargör vi att konflikter inte kan utrotas. Där det finns många människor finns konflikter. Det gäller att lära sig hantera dem. Alla har ett stort ansvar: Att stå för det de har gjort och medverka till en lösning. Om du klarar det så får du 1000 chanser att göra fel och bli förlåten. Om du gjort något tokigt får du förstås vara beredd på förmaningar, men ingen kommer att bli arg på dig om du klarar ditt ansvar. Modellen går ut på att en i taget pratar, den som inte har ordet för tillfället vet att den snart är på tur. Så kort tid som möjligt används till att ”utreda”. Fokus ligger på lösningen och framtiden. Vilka beslut ska vi ta för att detta ska fungera bättre i framtiden? Min uppgift som vuxen är att: • se till att fördela ordet • sätta gränser för uppförande • berömma dem som kan stå för vad de gjort

180

Att skapa mening och sammanhang

• fortlöpande sammanfatta vad vi kommer fram till • om möjligt låta eleverna komma fram till beslutet. När eleverna så småningom börjar lita på metoden: ”De är inte ute efter att sätta dit mig” så brukar det gå fort och smärtfritt att komma fram till en lösning. Lättnaden och uppsluppenheten hos de inblandade efteråt, går inte att ta fel på. Att lägga konflikter bakom sig är härligt! På köpet får jag också styrkan och modet hos den enskilda eleven att stå för det de gjort, som handlar om ”egna bus”. Det kan gälla klotter, igångsatta brandlarm, försvunna saker. Jag ställer frågan till klassen: ”Vem gjorde detta?” Det blir några sekunders tystnad, sen kommer en hand eller några händer upp. Då säger jag: ”Vilket mod ni visar. Det är ingen fara. Nu löser vi detta tillsammans.” Pratringen När jag arbetade som mellanstadielärare hade vi något vi kallade ”pratring”. I slutet av veckan satte vi oss i en ring och jag frågade varje barn: Hej Kalle, hur har du haft det i veckan? Är det något du vill berätta eller ta upp? Inget var egentligen tabu, men vi hade vissa regler: • Vi undvek att prata om någon som var frånvarande. • Den som hade ordet fick alltid prata färdigt. • De som eventuellt utpekades fick möjlighet att förklara eller ge sin bild av saken. • Alla visste att målet var att hitta en väg till varandra, inte att anklaga och döma.

181

Att skapa mening och sammanhang

• Vi pratade inte mer än absolut nödvändigt om det som varit, för att alltid försöka se framåt: OK, detta hände, hur/vad gör vi för att undvika den här konflikten/det här problemet igen? Det var mest relationsproblem som togs upp, inte sällan mellan två personer eller en mindre grupp, som ofta, visade det sig, hade missförstått varandra. Även problem av typen: ”Hur gör man om man inte vill vara med någon som frågar och vill neka, utan att såra?” Många berättade vad de sett på raster, om de t ex. tyckte att någon, ofta utanför den egna klassen, verkade utsatt eller utanför. Det positiva med vår samtalsstund var: • Eleverna fick en möjlighet att diskutera relationer, mycket angeläget för dem. De blev olyckliga om den utgick, av någon anledning. • Alla var trygga i att det fanns en möjlighet att ta upp orättvisor och kränkningar. • Alla visste när ”pratringen” skulle vara och lärde sig så småningom att vänta till det tillfället. Det gav dem möjlighet att sansa sig och tänka efter, vilket gav bra diskussionsklimat. • De blev mycket bra på att uttrycka känslor och vågade berätta om de kände sig kränkta. • Periodvis övervägde de positiva omdömena om varandra. • Ledarna blev identifierade och så småningom vågade klassen även ta upp konflikter som rörde dem. Detta, plus ett medvetet arbete från min sida, gjorde att de insåg att vara ledare är inte fel, ledare behövs, men det innebär ett ansvar. Man ska vara en god ledare. Denna modell har jag även provat i min klass i 7-9-skolan där vi under hösten återkommande talat om mobbing och kränkningar. Vi har flera gånger arbetat med fyra-hörnsövningar och heta stolen. De längtar och frågar då och då, efter fler tillfällen. Därför kände jag att det var läge att testa modellen med de här äldre barnen. 182

Att skapa mening och sammanhang

Första gångerna gick vi varvet runt för att testa. Sedan hade vi löpande diskussioner om fortsättningen: Ska vi vara hela klassen? Kanske tjej/ kill-grupper vore bra? Kanske olika grupperingar enligt ett rullande schema? Ska vi ha olika teman? Jag har väl inte riktigt funnit modellen med stort M, men behovet finns. Att prata relationer för tonåringar är angeläget och viktigt. Men samtidigt är de rädda att öppna sitt inre. Tonåringar vill ofta vara lika, inte sticka ut, är rädda för att ”skvallra” och att verka töntiga. Det är också svårt att hitta tid under skoldagen, men vi har ofta haft pratring på klassrådstid. Min klassföreståndarkollega har genomfört klassrådet med halva klassen och jag har haft pratring med den andra. Vi har, som sagt, inte funnit den optimala modellen, men jag tänker inte ge upp. Jag är övertygad om att pratring för tonåringar behövs i värdegrundsarbetet. Svarta boken Svarta boken är en liten reflektionsbok med svarta vaxpärmar i A6-format. I den skriver eleverna då och då, så ofta som möjligt. Eleverna brukar varje vecka fundera över ”det bästa under veckan”. Vad har jag gjort bra eller vad är jag mest stolt över sedan sist? De uppmanas att fokusera på styrkorna. Skriv om något du är nöjd med eller stolt över sedan förra veckan. Vi använder oss av klassrådstid. Inför utvecklingssamtalen blir skrivandet ganska intensivt. De reflekterar över målen de satt upp i sin individuella utvecklingsplan, IUP. De funderar bakåt, över sin egen prestation, över gruppens prestation och över lärarnas prestation. Men eleverna tänker också framåt, vilka är mina tankar om framtiden? Vilka nya mål ska jag ställa upp? Här finns också möjlighet att berätta om något som trycker en. Det är viktigt att de får svar, så jag lägger ganska mycket tid på att skriva svar och fundera ut frågor som utvecklar deras tänkande.

183

Att skapa mening och sammanhang

Att vara mentor Att vara mentor för en klass på högstadiet är en viktig uppgift. Att det ﬁnns någon vuxen som ser helheten för just mig, för just oss. Utvecklingssamtal har vi minst en gång per termin. Men det är för långt mellan tycker jag, så mellan dem lägger jag in mentorssamtal. Då träffas jag och eleven. Vi samtalar om hur vägen mot IUP-målen går. Jag frågar hur de trivs, om de känner sig trygga i klassen och i skolan. Jag betonar att jag inte springer iväg och läxar upp dem som eventuellt varit ”dumma” men att det ibland känns bättre, bara man får berätta får någon. Åtgärder vidtar vi, när vi kommit överens om det. Vi samtalar kring hur det går med Mina ansvar och Mitt val. Dessa samtal tar inte lång stund, i genomsnitt 10-15 min per elev, men de är mycket värdefulla. Varje elev blir sedd och lyssnad på. Dessutom är det positivt att föräldrarna inte är med vid alla samtal, eftersom jag tror att de känner sig vuxna och ansvarsfulla genom att få samtala ensam med läraren. Jag skickar ett kort mejl hem efteråt där jag berättar att vi haft samtalet.

Värdefulla erfarenheter Lärandet – en process Värdegrundsuppdraget är viktigt, men det är kunskapsuppdraget också. Det är värdegrundsarbetet och lärandet som skapar helheten. Att lära sig mycket, att genom olika reﬂektionsformer i slutet av temat känna tillfredställelsen att ha lärt är otroligt härlig. Att lära sig se lärandet som en process. En process där målet hela tiden är att lära mer, att lära sig behärska olika moment, se helheter och kunna dra slutsatser och jämföra. Ibland är vägen, processen, viktigare än själva målet. Det gäller att inte se processen som avslutad för att temat är det. Sikta mot stjärnorna! För mig är det viktigt att förklara mina pedagogiska tankar och därför berättar jag för eleverna hur jag tänker och på vilka grunder jag tar beslut. Jag samtalar med dem om kurser 184

Att skapa mening och sammanhang

jag går och böcker som jag läser, samt vilka idéer jag får av detta. För det mesta planerar vi tillsammans, både upplägg och ”avslutningsform”. För eleverna är det viktigt att variera arbetsformer och jag har också svårt att se någon ”bästametod”. Om vi genom ett tema jobbat väldigt elevaktivt, sökt kunskap, använt datorer, diskuterat och redovisat i olika former, är det mycket skönt att i nästa tema höra läraren berätta, se ﬁlmer och få det mesta ”serverat”. Sedan är de redo för det sökande arbetssättet igen. De gånger vi inte planerar ett arbetsområde tillsammans, kan det bero på att de är för trötta och vill vila från det ansvaret. När ett tema avslutas är det av betydelse för eleverna att fundera över vad de lärt sig och hur långt de har kommit i sin process att nå målen. Det sporrar dem att fortsätta utvecklas och lära nya kunskaper. Kasam i hela skolan? Min berättelse handlar om att skapa mening och sammanhang för eleverna och därigenom få dem att känna ”känsla av sammanhang”, Kasam. Genom att jag undervisar i två ”stora ämnen”, SO och svenska har jag stora möjligheter att arbeta i ”kasamanda” med mina grupper. Men jag känner mig inte nöjd att bara arbeta med mina grupper. Jag vill ha en skola där Kasam genomsyrar allt och alla. Min vision är ämnesintegrerade arbetslag runt en gemensam elevgrupp. Där kan vi erbjuda en trygg miljö med hemklassrum och ett processinriktat lärande som utbildar elever som dagens samhälle har behov av. I går utbildade vi människor för industrisamhället. I dag behövs arbetstagare som kan ta ansvar, ta initiativ, planera och genomföra projekt. Människor som arbetar som om de hade ett eget företag, intraprenörer, ett uttryck jag först hörde på en föreläsning av John Steinberg. Mina utvecklingsområden, i professionen, handlar just nu om elevens roll i utvecklingssamtal och elevernas ”egna arbete”. Hur får jag eleverna att äga sina utvecklingssamtal i större utsträckning? Jag vill få till någon typ av portfolio som tydliggör att utveckling sker. Utifrån den kan eleverna formulera mål. 185

Att skapa mening och sammanhang

Hur får jag till ett individualiserat, eget planerat arbete som lär eleverna tänka som framtidens entreprenörer? Genom detta arbetssätt kan de också jobba med de utvecklingsområden de själva formulerat på sitt utvecklingssamtal. För att belysa vikten av Kasam vill jag avsluta mitt bidrag med följande citat: En förutsättning för att barn ska känna att livet är meningsfullt är framförallt att de två tidigare begreppen [begriplighet och hanterbarhet] är uppfyllda. Känner inte barn att livet är hanterbart eller begripligt, kan det inte heller vara meningsfullt. Känner inte barn till vad som ska hända i skolan och kan påverka det som sker, upplevs inte skolan som meningsfull. (Landstinget Sörmland, 2009, s. 17).

Referenser Antonovsky A (1991). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur. Drummond, N. & Edin, M (2006). Ordning och reda i skolan – ett steg på vägen mot dynamik och harmoni i klassrummet. Stockholm: Fortbildningsförlaget. Landstinget Sörmland (2009). Hälsofrämjande skola – en handbok som ger fria händer. Material från Folkhälsoenheten Landstinget Sörmland. Tillgänglig 090325 från Landstinget Sörmlands hemsida: http://www.landstingetsörmland.org/Startsida/Verksamheter/folkhalsa/ Folkhalsouppdraget/Halsoframjande-skola---en-handbok-som-ger-friahander/ Strandberg, L. (2006). Vygotskij i praktiken: bland plugghästar och fusklappar. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. Strandberg, L. (2008). Bland mentorer, IUP och utvecklingszoner. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

186

Reflektioner

tankar kring Att skapa mening och sammanhang En intressant tanke som författaren förmedlar i inledningen till berättelsen är att man kan bli fysiskt sjuk av brist på helhet. Ibland kan jag undra hur det står till med hälsan hos både elever, men även vi vuxna, både innanför och utanför skolan. Visst är det många gånger så att vi går från det ena till det andra på kort tid, utan att egentligen ha tid för att stanna upp och se sammanhang och helhet? Jag minns själv när jag gick på högstadiet och gymnasiet att jag kände mig splittrad. Det var också då lätt att tro att världen utanför skolan såg ut på samma splittrade sätt som den såg ut innanför skolans väggar. Efter några år förstod jag att det inte var så. Det är ett viktigt arbete som läraren i berättelsen gör med sina elever. Läraren ger genom medvetna aktiviteter och strategier möjligheter för sina elever att uppleva begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i en många gånger uppdelad skoldag. För läraren handlar det om att skapa goda relationer till eleverna och deras föräldrar, att lära eleverna ta ansvar, planera sin vardag i skolan och att lära eleverna att kommunicera på ett respektfullt sätt. Genom detta visar läraren att hälsa och lärande påverkar varandra ömsesidigt. Det går inte att utveckla det ena, men strunta i det andra. Om eleverna känner sig alltför splittrade, kan skolan i värsta fall upplevas som värdelös, när den i själva verket var tänkt att vara värdefull för dem. För att elever ska lära sig mycket är det grundläggande att de trivs och mår bra och att de också ﬁnner en mening i det som görs i skolan.

tänk vidare själv 1. Vad har du lärt dig genom berättelserna i detta kapitel? 2. Vad har utmanat dig?

187

Arbeta vidare

3. Vad innebär det att ha inflytande på undervisningen? På vilka konkreta sätt kan elever vara aktiva deltagare i den pedagogiska verksamheten? 4. Är inflytande alltid att föredra eller finns det situationer i undervisning där det inte är lika lämpligt att låta eleverna influera, där du som lärare och ledare istället styr? 5. Hur kan en undervisning som baseras på elevernas egna erfarenheter se ut? Vilka för- och nackdelar ser du med att utgå från elevers erfarenheter? Hur förhåller sig ett sådant arbetssätt till läro- och kursplanemål? 6. Vilka möjligheter ser du med ny teknik för att skapa delaktighet och sammanhang i förskolan och skolan?

arbeta vidare själv Under denna rubrik får du som lärare tips och idéer om hur du kan arbeta med dina barn och elever för att låta dem delta och aktivt påverka undervisningen. Starta en blogg För att låta elever bli delaktiga och dela med sig av sina erfarenheter kan du som lärare starta en blogg tillsammans med dina elever. Det finns många fördelar med att kunna visa delar av skolvardagen för andra utanför skolans väggar. Det kan finnas intresserade föräldrar, mor- och farföräldrar, kanske någon extra mamma eller pappa någon annanstans i Sverige, eller en nyfiken kollega som får en chans att se hur det är en elevgrupp. Det är enkelt att starta en blogg genom att du använder dig av de gratisprogram som finns på nätet, exempelvis pedagogbloggar.se eller blogger.com. Det är enkelt att följa instruktionerna steg för steg och på några minuter har du gjort klassens fönster utåt. När bloggen är skapad kan du låta eleverna turas om att 188

Arbeta vidare

skriva och fotografera till bloggen, gärna två och två. Det kan bli givande samtal och diskussioner om till exempel vad eleverna vill berätta och om alla vill vara med på bild. Bloggen är också ett sätt att skapa samhörighet, stolthet och vi-känsla i gruppen. Eleverna får genom bloggen uppleva att deras skrivande har betydelse för andra, då de ibland får respons i form av kommentarer från läsarna. Du som lärare kan vara administratör för bloggen, så att du kan godkänna alla kommentarer innan de publiceras samt för att se till att barn som inte får medverka på bild på Internet inte kommer med och att kommentarerna inte är kränkande. I vår stressade tid kan det värdefullt för närstående till eleverna att snabbt kunna se en liten del av deras arbetsdag och kanske få infallsvinklar på frågor och samtal kring dagens aktiviteter. Pingisbollen För att utgå från elevers egna tankar och erfarenheter kan du göra denna övning i skolan som en del av undervisningen i naturvetenskap. Dina elever får i uppdrag att släppa ner en pingisboll från ett våningsplan till ett annat på så lång tid som möjligt. Ni bestämmer start och mål för pingisbollens färd. Eleverna får sedan i grupper fundera hur de ska göra för att just deras pingisboll ska vinna tävlingen. Här är det bara fantasin som sätter gränserna. När eleverna är klara med preparationen av pingisbollarna släpper de ner dem och någon tar tid för att se vem som får den längsta tiden. Efter övningen följer läraren upp vad som hände och varför någon pingisboll fick längre respektive kortare tid än någon annan. Detta kopplas till lämpliga naturvetenskapliga termer som klassen arbetar med. Denna övning är ett bra sätt att låta ett ämnesspecifikt innehåll (naturvetenskap) influeras av elevaktivitet och inflytande i undervisning.

189

Arbeta vidare

Enkäter i Google En enkel enkät skapad med Googles dokumentsfunktion för formulär ger dig snabbt svar på vad eleverna vill, vad eleverna tycker eller vad eleven kan om ett visst ämne. Du kan också få svar på vad föräldrarna tycker om olika saker. Skapa dig ett Googlekonto redan i dag och skapa ditt första frågeformulär. Formulären, enkäterna, kan skickas med e-post och svaren sammanställs med automatik på ditt Googlekonto. E-post

Att som elev få skicka e-post till nära och kära är ett sätt att visa hur meningsfullt det kan vara att läsa och skriva. Skriv ut alla brev och alla svar och spara dem i en särskild bok. Den kommer att vara älskad. Eleverna kan också e-posta hemifrån till sin lärare. Det är ett fantastiskt sätt att kommunicera lite mer personligt med varje elev. Spara breven och svaren.

lästips Arnér, E. (2009). Barns inflytande i förskolan: en fråga om demokrati. Lund: Studentlitteratur. Kroksmark, T., Claesdotter, A. & Löfstedt, M. (2009). Från wikis till mattefilmer: om IKT i skolan. Stockholm: Lärarförbundet. Lövgren, E. (2009). Med datorn som skrivverktyg – språk, motorik och bokstavsformer. Stockholm: Bonnier utbildning. Sandvik, N. & Johannesen, N. (2009). Små barns delaktighet och inflytande. Stockholm: Liber. Selberg, G. (2001). Främja elevers lärande genom elevinflytande. Lund: Studentlitteratur. Åberg, A & Taguchi, H. L. (2005). Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete. Stockholm: Liber.

190

ELEVER REFLEKTERAR ÖVER SIN VARDAG I SKOLAN

Gemensamt för berättelserna inom detta tema är att det är elever som har skrivit dem. De har i sina berättelser reflekterat över sin vardag i skolan. Att reflektera över vardagen kan fungera som en bro mellan elevers olika erfarenheter i livet, både i skolan och på fritiden. Upplevelser för länge sedan eller i nuet visar vägen för framtiden. Den första berättelsen handlar om elever som reflekterar genom att skriva loggbok, den andra berättelsen visar vad elever anser vara värdefullt i skolan. I den tredje berättelsen skriver elever fritt om skolan och fritiden och i den fjärde berättelsen visar elever i bild och ord sådant som är betydelsefullt för dem. I den femte berättelsen beskriver elever hur man kan skapa ett positivt och uppmuntrande klimat i klassen.

”JAG TYCKER

ATT REFLEKTION ÄR MYCKET ROLIGARE FÖR ATT DÅ FÅR MAN SKRIVA OM ALLT NESTAN” Elever ur en -:a med deras lärare Anna-Karin Marklund

Klass 2–3 reﬂekterar regelbundet över vardagliga händelser i skolan och på fritiden. Lärarens syfte med att barnen ska reﬂektera i loggbok är att de ska bli medvetna om sitt eget lärande och att ge dem en möjlighet att berätta om personliga funderingar och ställa frågor. Så här kan det se ut i deras skrivböcker (se bild 1):

Bild . Utdrag ur barns loggbok.

195

Jag tycker att reflektion är mycket roligare …

Barnen reflekterar över sina mål Jag ska träna på att inte fråga fröken not mer eller inte så mycke i alla fall. Jag ska också träna på att skriva på datorn med att skriva fortare på datorn. I den här veckan har jag varit med monga och det var jätte kul och vara med dom. I veckan har jag faktist inte tänkt på mina mål. Men de finns som i hjärnan ändå. Jag pratar inte i mun på andra nu. Den här vekan har de varit en vanlig veka och en rolig veka. På fredag var det mycket roliga saker vi hade klassråd, idrot och musik och det var jäteroligt, och vid maten när man fick välja platser men jag sat endå på min egen plats med de jick lika bra. På rasterna lekte jag med Stina. I omklädningsrummet tycker jag att vi har blivit bättre på att säga förlåt och att vara sams med varandra och de är jäte bra tycker jag med lite bråk har de blivit men inte så mycket. Jag moste träna på nya ord, så jag ska börga att läsa böker. Jag holler fortfarande på med min beredelse. Jag tycker att de har gott bra att inte fråga fröken så mycke, tycker jag i alla fall. de har gott bra på rasterna inte några bråk i alla fall. Jag tror inte att min mamma tycker att jag pratar i mun längre. Jag kommer iväg på morgonen. Jag glömmer ingenting. Jag tycker att de har gått bra med mina mål. Jag håler än på med min saga på datorn hemma. De har gått bra med att, tro att jag kan, Tänk, fråga 3 kompisar, försöka själv och sen fråga. De har gott bra med mina mål och jag kanske ska göra en ny berättelse på datorn. Hemma har de gott bra med de dära läs och rörelse projekt och inga bråk på rasterna. Så du märker att de har gott bra i den här veckan. Hej då!

196

Jag tycker att reflektion är mycket roligare …

Bild . Eleven reﬂekterar i sin loggbok.

197

Jag tycker att reflektion är mycket roligare …

Barnen reﬂekterar över sitt lärande Jag lärde mig att rida och att man måste ha en väst på sig. Det var roligt att rida för att det var gangska läskit. Det kändes ganska pirigt i kropen. Det var svårt att söka sista bokstaven men endå kul. Det var roligt och måla dinusarien men lite svårt. Det är rolit på elevens val för att man är tillsammans med hela skolan där. Jag tycker att det var roligt när Jenny hade musik med oss för att jag vill ha musik med monga olika perssoner. Det var roligt att vi gode en stor tekning istelet för många små. Det var tråkigt att vi slutade med tema

Bild . Eleven gör illustration till innehållet i loggboken.

198

Jag tycker att reflektion är mycket roligare …

om skogen för jag älskar skogen. Varför utverderade vi inte något? Men jag tycker att reﬂektion är mycket roligare för att då får man skriva om allt nestan. Det var inte så roligt med vikarien det är betre med dej, för vet eksakt vad vi ska göra betre än vikarien. Jag har inte läst så mågna böker. Men nu håler jag på med ”att bli ihop” om du inte vet det så är det en bok. Jag vill läsa mer nu så jag tror att det kommer att gå bra. Nu tänker jag göra en serie. I veckan har det varit kallt. Det var inge kul att vara ute på rasterna. Så kallt var det. I veckan har vi haft tema rymden. Jag tycker att det är kul för att jag viste inte att solen var en stjärna. I veckan på idrotten har vi åkt skridskor och haft innegympa. Det var också kul med bilden. Jag försökte göra så bubbligt som hälst. När den var klar såg den ut som en bubbelpol (nästan).

Barnen reﬂekterar över samarbete Jag tyck att det gick bra när vi gjorde korsordet får då samarbetade vi mera. Men jag tycker inte att det gick bra när vi gjorde det andra bladet. Det känns tråkigt att jobba med dom här tjejerna. Jag lär mig att jobba med andra! Det är roligt att samarbeta med Åsa för hon en väldigt smart tjej. I vekan när vi hade power point hade jag och Olle jättkul. I alla fall jag. Jag vill att vi ska göra det jättemånga ﬂer gånger. Jag har lärt mig jättemycket om Neptunus. Det är kul för då kan man ju beräta det. Men jag tycker det var tråkigt att läsa fakta.

199

Jag tycker att reflektion är mycket roligare …

Bild . Barnen skriver i sin klassblogg.

Här står jag och bloggar med Lotta vi skriver om vad vi har gjort under dagen.

Barnen skriver personliga funderingar och ställer frågor Det är så roligt att ha idrot man får springa så mycket. Jag älskar att springa. Jag tycker att det var så roligt på musiken för att jag älskar att skönga. I börgen så var tiatern ganska bra med då burgade dom göra sama saker hela tiden. Kan vi väl göra en brevlåda på bilden. En fråga, Kalle har byggt ett hopp i kullarna under jul-låvet, måste han riva de? eller får han behåla de om han vill? de har gott lite bråk ändå

200

Jag tycker att reflektion är mycket roligare …

kom jag på. de är som att mina kompisar retar mig för att jag är kort för jag komer från ett annat land. Endel viskar om andra är bredvid. Lisa har de, jag hörde lite, hon sa nogonting om mig. de var inte kul. Men jag ska försöka vara snäll! Jag har en gette stor bamsetiningen som jag holler på att läsa. Jag länktar till fetttistag och bandytyneringen och sportlåvet.

Barnens tankar kring reflektion Vi reflekterar för att lära oss våra mål. Man kan lära sig att ha tålamod av att reflektera. Man kan lära sej allt möilit och mycke mer. Ibland är det jättekul och ibland jättetråkigt. Det är jättekul att man lär sig att skriva. Det är jättetråkigt när man inte vet vad man ska skriva. Man kan lära sig att visa hur man känner. För Anna-Karin vill vet vad som har hänt och vad som har gått bra. Det är för att Anna-Karin ska veta hur det är med oss. Jag tycker att det är roligt att reflektera för då behöver man inte säga till fröken för man kan ju vara lite rädd. Man kan lära sig att skriva.

Värdefulla erfarenheter Som lärare ser jag att det tar tid att lära sig att reflektera och att det är något som barnen måste träna länge på. Det är viktigt att reflektera gemensamt i klassen innan de börjar skriva enskilt. Genom den skriftliga reflektionen har barnen kunnat hålla sina mål aktuella och kopplat dessa till arbetet i skolan. På senaste tiden har jag fotograferat barnen i sin vardag och de har fått reflektera över dessa bilder. Detta

201

Jag tycker att reflektion är mycket roligare …

har underlättat för barnens reflekterande. När de ser bilderna har de lättare för att gå tillbaka och reflektera över vad de lärt sig. Den största vinsten med att låta barnen reflektera är att de blir mer medvetna om vad de lär sig och att de kan se att vad vi gör i skolan hjälper dem att nå målen.

Bild . Reﬂektion som en bro mellan olika erfarenheter.

202

VAD ÄR VÄRDEFULLT

FÖR OSS I SKOLAN?

Elever i klass  tillsammans med sin lärare Erica Lövgren

När eleverna beskriver vad som är värdefullt för dem i skolan visar de oss vuxna vad som motiverar dem och vilka behov de har. Mest grundläggande är ett behov av att vara socialt accepterad ”att ha en kompis”. De visar också sitt behov av rörelse, handledning och av att arbetet skall vara meningsfullt. Så här skriver några elever i klass 3: Det bästa med skolan är att man får ha rast. Rasten är kul för då får man springa. Jag gillar matte för att det är roligt och för att man kan lära sig mycket. Kompisar är värdefulla. Om man inte skulle ha kompisar skulle det gå mycket dåligare i skolan. För när man har kompisar blir man glad och när man är glad går det bra i skolan Om man inte hade en skola skulle man inte ha lärt sig så mycket som man har lärt sig idag. En fröken är värdefullt för om man inte skulle ha en fröken skulle man inte ha lärt sig lika mycket som man har lärt sig idag. Fröken hjälper mig med till exempel gånger och läsningen med svåra ord. Jag gillar att ha läxan på datorn. Vad vore skolan utan… Vad vore skolan utan kompisar? Vad vore skolan utan fröknar? Vad vore skolan utan min bästa kompis?

203

Vad är värdefullt för oss i skolan?

Vad vore skolan utan matte? Vad vore skolan utan mat? Vad vore skolan utan klassrum? Vad vore skolan utan lektionen? Vad vore skolan utan datorer? Ingenting

Värdefulla erfarenheter Som lärare kan jag lära mig mycket av elevens reﬂektioner. När eleven uttrycker sin förståelse får jag en stadig grund att stå på när jag planerar för vad som behövs i det fortsatta arbetet. Jag lär mig om eleven förstått Jag lär mig vad eleven förstått Jag lär mig hur eleven förstått Jag lär mig varför eleven förstått Jag lär mig om hur eleven förstår sin egen förståelse. Jag lär känna eleven och eleven lär känna sig själv

204

ELEVER

SKRIVER FRITT

Elever ur klass  med deras lärare Anna-Lena Lindström

Eleverna i denna klass har fått skriva egna korta berättelser om fritt valda ämnen. De beskriver egna upplevelser av fritiden och skolan.

Nästan påkörd Det är en tidig tisdagmorgon och jag är på väg mot skolan. Snön knarrar under skorna när jag går och det är – 10 grader kallt, mina tår fryser. När jag närmar mig skolan skyndar jag mig lite extra för det är ju så kallt ute. När jag ska korsa vägen är jag lite ouppmärksam och kliver ut i gatan utan att se mig för! Då kommer en bil i högt fart. Jag hör hur bilens däck tjuter. Jag hann över precis i tid innan kollisonen. Mitt hjärta bultade men jag hann över.

Olyckan En gång på Pite-havsbad åkte vi en rutschkana. Vi åkte Rokån. Vi höll varandra i fötterna när vi åkte. Ida for in i Nathalies huvud med läppen. Hon började gråta. Jag sprang och sa det till Nathalies föräldrar. Dom hämtade papper till Ida. Sedan for hon in till akuten. Men det gick bra så hon kom tillbaka och kunde fortsätta att bada.

Råttan Vi var hemma hos mig. Det var en tisdag. Jag och min kusin, John, var ute på gården. Vi hade tängt spinka. Vi hittade en stor, fet, svart, lurvig, råtta. Tänk om den levde och började jaga oss? Vi petade på den med en pinnen men det rörde inte på sig. Den var död. Därför kunde den inte jaga oss och den var inget att vara rädd för.

205

Elever skriver fritt

Delfinshowen Det var en härlig sommar för några år sen. Min familj och Klaras familj skulle fara till Kolmården och se en delfinschow. När vi kom fram var det jättelång kö. Vi gick genast och ställede oss i kön. När vi hadett där en timme så började jag bli less. Solen hettade på mina kinder. Som tur var hade mamma med sig några frkuter. Hon gav en till mig, en till Ellen, en till Tilda och en till Klara. Vi åte frukterna medan vi väntade på vår tur. O så äntligen var det våran tur. Vi gick in och dom blågrå delfinerna hoppade upp och ner. Dom var jättesöta. Det blev en succé. Sen dess har jag alltid velat bli delfinskötare.

Slöjden En måndag för inte så länge sedan var jag på slöjd och spikade i ett lock på en låda. Hela klassen var där så det lät ganska mycket. Plötsligt fick jag jätteont i huvudet och det blev mörkt framför ögonen. Jag kände mig ganska yr så jag satte mig ner. Jag frågade Ida om jag var blek i ansiktet och hon sa att jag var det. Hon frågade om jag mådde illa och jag nickade. Då sprang Ida och sa till magistern. Jag fick följa med honom till ett rum där det fanns en telefon. Han sa att jag skulle finga hem, men jag visste att ingen var hemma, så jag ringde pappa på mobilen istället. Han svarade och jag frågade vad jag skulle göra. Han tyckte att jag skulle ta ett glas vatten och vila. Vi började gå mot klassrummet och då träffade vi på min fröken. Då blev det alldeles svart för ögeonen. Jag var rädd att jag skulle gå in i nån bokhylla eller nåt. Jag ställde mig med ryggen mot väggen och väntade på att det svarta skulle försvinna. Efter ett tag försvann det och jag kunde i alla fall se vart jag skulle gå. Jag gick in i klassrummet och la mig på soffan med fötterna på armstödet. Jag låg kvar där och då försvann både huvudvärken och det mörka framför ögonen. Efter ett tag kunde jag gå tillbaka och till slöjden och fortsätta med mitt skrin.

206

Elever skriver fritt

Värdefulla erfarenheter Som lärare kan man lära sig mycket av elevers reﬂektioner. Vad man lär sig är helt beroende på vad man letar efter och vad man vill utveckla. Den här uppgiften handlade om att hitta ett ögonblick då man upplevt en stark känsla av glädje, lycka, sorg, rädsla etc., och sedan förmedla den känslan på ett papper. Inte helt lätt! För mig blev den här uppgiften ett klargörande i att barn rent skrivtekniskt kan skriva på ett sådant sätt att jag som läsare förstår hur det känns just då för honom eller henne. Och inte minst att barn har den förmågan som många vuxna har tappat, att se en liten händelse i livet som något stort. Kanske är det, istället för att våndas med skrivuppgifter om sommarlov, resor m.m., känslor de skall skriva om? Jag tycker i alla fall de lyckades utmärkt med denna uppgift!

207

BETYDELSEFULLT I

ORD OCH BILD

Elever ur klass  med sin lärare Stina Andersson Eleverna ﬁck till uppgift att fånga något som är betydelsefullt för dem med hjälp av en digitalkamera och skriva ner sina tankar kring detta. Här följer tre elevexempel.

Vänskap ”Tänk dig att du ser på en ﬁlm där en ﬂicka står alldeles ensam bakom skolan där det lilla skogspartiet ligger. Det är kallt och mörkt. Du föreställer dig en ganska allvarlig, sorglig scen, eller hur?

208

Betydelsefullt i ord och bild

Men tänk så här. Flickan står tillsammans med sina vänner bakom skolan där det lilla skogspartiet ligger. Det är kallt och mörkt. Plötsligt är scenen inte alls lika olycklig. Då förstår du nog att om man är ensam så är ingenting lika roligt som när man är med sina vänner. När jag tänker på hur många vänner jag haft om jag inte gått i skola så blir det ganska lätt att räkna. Skolan tar fram det här med vänskapen och skapar band för livet; och det är betydelsefullt.”

Riktiga Jag Vakna upp på morgonen Och känna sig bekväm Gå till skolan Och bara skratta högt Släppa loss och visa Vem man egentligen är Inte behöva en massa fejk Utan kan känna sig fri Jag är den jag är och är älskad Originalet är här Står mitt framför dig Inget skal, ingen fasad Bara rena jag

209

Betydelsefullt i ord och bild

Skolans luffare Det var en väldigt solig dag i början av sexan. Vi skulle ha gympa och på schemat kunde man läsa: ”orientering”. Vi har oftast bara fått gå omkring på skolgården och letat efter patetiska små kontroller, tråkigt. Men den här gången skulle vi vara i skogen. Jag har alltid gillat skogen, det är mysigt och ganska stillsamt. Vi delades upp i grupper. Jag var med Lydia, Emma och Julia. Den första kontrollen vi skulle leta efter fanns borta vid hunddagiset. Så vi började traska dit. Det fanns väldigt många blåbär i skogen så vi stannade upp flera gånger för att plocka några (och så klart äta av dem). Av någon anledning så stoppade Lydia in ett grässtrå i munnen. ”Ja, vi är bondar!” sa Emma, vi rättade henne och sa att det hette bönder. Men sen så kom jag och Lydia på att vi såg mer ut som… ”Jag vet, vi låtsas att vi är luffare, vi kan hitta på en luffarsång!”

210

Betydelsefullt i ord och bild

Vi tyckte genast att det verkade kul, vad Julia och Emma beträffar är jag inte riktigt säker på vad de tyckte. Men vi började i alla fall hitta på en luffarsång. Det var samma melodi som till den där sången man brukar sjunga på examen: ”Flaggan vajar på sin stång, lyssna till vår sommarsång…” Men texten var såklart annorlunda. Sedan hittade vi på en annan sång vars namn kan ses som lite opassande, men den handlade om en bonde som hette Kjerstin i alla fall (jag har inget emot folk som heter Kjerstin!). Så det var början för den karaktären. Hon var i grund och botten en elak bonde som spettade luffare som sov i hennes ladugårdar, låter det flummigt? Det var det också. Vi fortsatte vandra omkring i skogen. Då vi fick syn på någon annan grupp så fick de antingen vara luffarkompisar eller några poliser. Och vi åt kopiösa mängder med blåbär. Men det måste ha varit den roligaste gympalektionen jag någonsin haft. Eftersom det var orientering vi hade så hade varje grupp med sig en blyertspenna. I skogsbrynet så finns ett stängsel och en grind (som alltid är öppen). Så jag tog pennan och på grindens kant skrev jag: Luffare was here. Och tro det eller ej, men det står fortfarande kvar! Jag hade inte väntat mig att lektionen skulle bli särskilt rolig, för jag har aldrig riktigt gillat orientering. Men det kändes så fritt att kunna gå omkring i skogen. Och det gillar jag… frihet alltså. Soliga dagar som den där är det alltid roligare att vara ute än att sitta i klassrummet och se på solen inifrån, tro mig.

Värdefulla erfarenheter Skolan är och har alltid varit en central plats för barn och ungdomar. Det primära i skolan är att lära sig läsa, skriva, räkna, dvs. fylla sin ryggsäck med kunskaper och verktyg för färden ut i livet. Jag tror att ungdomarna själva håller med om ovanstående men de ser nog alla möten och relationer med kompisar, under sin skoltid, som det viktigaste trots allt. De vet att det vanliga skolarbetet går så mycket lättare om man har kamrater och mår bra. Det är tydligt, när de backar bandet, att skolan som mötesplats är ovärderlig och kommer först på 211

Betydelsefullt i ord och bild

näthinnan när de ska formulera sig. Dessa elevers erfarenhet av vänskap är stark och värdesätts högt. Bilderna som eleverna fotograferat ger mig associationer till grupp, tillhörighet, frihet och mål. Lövet kan vara ett jag, men löven är många och jag är en av alla dessa som vill synas, grönska. Tillsammans blir vi oerhört ﬁna. Gruppbilden betonar vikten av att tillsammans är vi starka, gör saker ihop och har kul. Skogsbilden får mig att tänka på en frihet man kan få och känna på väg mot ett mål som ligger synligt längst bort. Elevernas texter och bilder visar tillsammans att skolan som mötesplats för barn och ungdomar är mycket värdefull och det känns härligt att de upplevt och värdesätter detta.

212

RESPECT PROJECT Anna Bergström, Emelie Eklund, Maja Eriksson, Tomas Lundberg och Linn Viklund

Hur ”Respect Project” startade Vi är några elever ur en klass 9. Under tre år har vi arbetat med ett respektprojekt som ﬁck namnet ”Respect Project”. Projektet gick ut på att få en bra miljö på skolan och nu i 9:an skulle vi vara förebilder för de yngre eleverna, ta större ansvar, lära oss att se det positiva vi gör mot varandra och behandla varandra bättre. Vi ska även göra så att klassen blir en bra fungerande klass där ingen känner sig utanför.

Detta vill jag inte att någon säger eller gör mot mig I 7:an ﬁck vi först en lapp där vi skulle skriva hur vi inte vill bli behandlade. Det var många olika åsikter som kom fram genom den undersökningen, men klassen var ändå enig om vad som var de viktigaste sakerna. Vi vill inte att någon: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11.

Slår mig Mobbar mig Hotar mig Ljuger för mig Hånar mig Saboterar för mig Ger mig knäppa namn Kallar mig hora Sprider rykten om mig Säger att jag är dum och ful Pratar illa om mig bakom min rygg 213

Respect Project

Detta vill jag att någon säger eller gör mot mig I 8:an ﬁck vi sedan en lapp där vi skulle skriva hur vi vill bli behandlade. Då blev det de här sakerna som var viktigast. Vi vill att någon: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10.

Är snäll och trevlig mot mig Tröstar mig Hjälper/skyddar mig Är ärlig mot mig Respekterar mig Ger mig komplimanger och beröm Hälsar på mig Säger tack Säger att jag duger som jag är Säger att han/hon gillar mig

Hur vill vi bli bemötta? Utifrån de åsikterna enades klassen om tre ord som sammanfattade allt och de är: • Respekt • Uppmuntran • Bekräftelse Under projektets gång ﬁck vi en fråga att reﬂektera över: Vad vinner jag på att visa andra respekt och uppmuntran? Vi kom fram till att om du är snäll med någon annan så får du snällhet tillbaka. Som den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”

214

Respect Project

Positiva och utvecklande aktiviteter Vi pratade i klassen om aktiviteter vi skulle kunna göra för att få en bra och rolig stämning i klassen (se bild 1). Vi kom fram till några saker: – – – – – – – – – –

Klassens dag/kväll Lägerskola Lekar och tävlingar (ex. samarbetsövningar.) Bad + fiske Lilla julafton Klassresa (i nian) Fika tillsammans Slalom Skoterutflykt, grilla och fiska Film

I 8:an genomförde vi lilla julafton och det blev en väldigt lyckad aktivitet. Nu i 9:an ska vi genomföra en klasskväll med övernattning och lägerskola nästa dag och klassresan blir av till våren. Positiva dagboken Sedan rullade projektet vidare. Varje onsdag på klassrådet kom doktoranden Ulrika och vi samtalade i grupper kring de tre orden: Respekt, uppmuntran och bekräftelse Vi började med ”den positiva dagboken” (se bild 2) där vi skulle observera om någon gjorde något bra, t.ex. hjälpa någon med skolarbete, hålla upp dörren eller kanske bara säga hej. Vi skulle även skriva ned positiva handlingar som vi själva gjort.

215

Respect Project

Bild . Vi gjorde en ”brainstorm” kring vilka aktiviteter vi ville göra.

Detta har jag gjort:

Detta har jag observerat:

Må: Jag väntade på en person.

Må: Jag har sett två stycken hade bra samarbete på Hk.

Ti: Jag sa något snällt/ uppmuntrande.

Ti: Jag hörde folk säga bra komplimanger till varandra.

On: Gett många bra komplimanger på en match.

On: En som har tröstat sin kompis.

To: Hjälpt till med skolarbete.

To: Sett en hjälpa en kompis med att bära saker.

Fr: Hjälpt en med läxan.

Fr: Jag såg en som kramade en annan.

Bild . Exempel på vad vi skrev i positiva dagboken.

216

Respect Project

Linoleumsnitt Sedan fick vi även en uppgift på bildlektionerna som gick ut på att göra ett linoleumsnitt som skulle föreställa något som hade med de tre orden att göra. Det blev många fina bilder som verkligen visade budskapet. Vår bildlärare valde även ut några bilder som han tyckte visade budskapet extra väl och frågade skaparna hur de hade tänkt när de gjorde bilden. Man kanske inte alltid tänker på varför man gör som man gör, men när vår lärare frågade så var man tvungen att tänka efter och då fick vi fram väldigt intressanta svar. Här får ni se några av bilderna som vi gjorde och vad vi sa om dem.

”En liten f igur är utstött och upplever sig själv som dålig och helt olik alla andra. Alla f igurer saknar ansikten och de stora vita f igurerna verkar strunta i den lilla. De suddiga partierna föreställer deras skadade själar”.

217

Respect Project

”En tjej som blir dragen i håret av många. Olika människor kan skada, irritera eller såra en person. Händerna är olika, vissa påminner om en tjejhand andra om en killhand”.

218

Respect Project

”Bilden handlar om två personer som är kära och tänker på varandra. Det är viktigt att vara älskad. Ansikten kan ha gjort bilden bättre, men det är inte säkert. Solen kommer fram ur molnet och hjärtat ska symbolisera kärlek”.

219

Respect Project

”Bilden är positiv och symboliserar flera saker, t.ex. en hjälpande hand, välkommen och tack. Det är en viktig gest egentligen”.

Filmer Senare i 8:an började vi arbeta med ”Respect Project” även på svenskan. Vi delade upp oss i grupper och fick uppdraget att göra filmer som kretsade kring de tre orden. När filmerna var klara hade vi anordnat en kväll där släkt och vänner fick komma för att se våra filmer. Filmerna hade klara budskap, att våga säga ifrån, hjälpa andra, att inte låta mobbing gå för långt och att inte falla för grupptrycket. Det var väldigt roligt att göra film för alla var väldigt engagerade och det kändes inte som att det var skola. Vi blandade grupper och arbetade med personer som vi inte alltid brukar vara med. Vi samarbetade bra och alla visade intresse. 220

Respect Project

Faddrar I slutet av 8:an ﬁck vi en förfrågan om vi ville agera fadderklass för några blivande 7:or eftersom deras lärare hört att vi var en väldigt bra klass. Tanken var att de eleverna skulle ha någon som de kände igen i 9:an, någon att fråga eller kanske bara prata lite med. Vi accepterade förfrågan och spelade därmed brännboll med eleverna en eftermiddag året innan de skulle börja 7:an. Nu i 9:an har hela skolan haft en temaeftermiddag där både 9:or, 8:or och 7:or arbetar tillsammans för att lära känna varandra. 9:orna var gruppledare och deras uppgift var att hålla ihop gruppen och ta initiativ till att lära känna varandra. Vi har genomfört klassens kväll och hade lägerskola nu i 9:an. Vi hade tävlingar på kvällen som våra klassföreståndare ordnat och vi skulle få 20 kronor varje gång vi vann över dem i någon tävling. Det fanns även möjlighet att spela tv-spel, fotboll och pingis. Nästa dag kom våra klassföreståndare och vår SO-lärare eftersom vi skulle ha lägerskola. Klassen tyckte att det var en väldigt lyckad aktivitet som verkligen gjorde så att det blev ännu bättre stämning i klassen.

Vad har vi lärt oss genom ”Respect Project”? Respect Project har varit både jobbigt, nyttigt och långtråkigt, men även roligt. Klassen tyckte att det var ibland ganska tråkigt när vi på klassråden diskuterade och skrev. Men när klassen tillsammans gjorde roliga saker och aktiviteter uppskattades det mer. Så vi har lärt oss att det vi har jobbat med: Respekt, uppmuntran och bekräftelse är något väldigt viktigt som även kan vara bra att ha med sig senare i livet.

221

Reflektioner

tankar kring elevernas berättelser Att titta närmare på olika erfarenheter som elever har innebär att de måste reflektera. Som vi har sett i berättelserna inom detta tema kan reflektion göras på många olika sätt. Eleverna har reflekterat med hjälp av loggbok, samtal, foton och egna konstverk. Reflekterande samtal med andra människor är en viktig pusselbit för att synliggöra tankar och lärande. Ett reflekterande samtal kan fungera som en bro mellan hur jag uppfattar situationer och händelser och hur någon annan uppfattar desamma. Eleverna i en av berättelserna visar att när de gavs möjlighet att muntligt berätta om budskapet i sina linoleumtryck, ledde det till medvetenhet över vad de egentligen ville förmedla med bilden. Ibland är man inte alltid medveten över sina handlingar och tankar och då kan reflektion hjälpa till att låta detta komma till konkret uttryck genom ord. Muntlig reflektion innebär att dela erfarenheter med varandra, vilket skapar möjligheter för att lära av varandra. Det finns många fördelar med muntlig reflektion, men det finns dock en svaghet i detta och det är ordens flyktighet. Detta gäller inte med skriftliga reflektioner. En elev som i efterhand reflekterar över en skogspromenad, vad vänskap betyder eller vad som är värdefullt i skolan, har möjligheten att komma ihåg vad som hände, tänka tillbaka och fundera på vad detta betydde för dem. Detta innebär en kreativ process av självreflektion, som eleverna i denna bok varit med om. Genom att skriva loggbok, blogg och berättelser om skolans vardag, kan eleverna föra ett samtal både med sig själv och med andra. På detta sätt dokumenteras processen i pedagogisk verksamhet och samtidigt det personliga och gemensamma lärandet. Detta är särskilt tydligt i den första berättelsen där eleverna genom sina loggböcker visar hur deras utveckling och lärande fortskrider; vad som har gått bra och vad de ska försöka förbättra.

222

Reflektioner

Berättelserna beskriver att barn har en stor kompetens som vi vuxna måste ta på allvar. Då gäller det att hitta olika uttryckssätt som underlättar för barnen att komma till tals och dela med sig av sina erfarenheter. Traditionellt sett kan sägas att skolan genom åren har fokuserat särskilt det skriftliga och muntliga uttryckssättet för elevers gestaltande av kunskap och lärande. Det finns, som vi sett, många fördelar med båda dessa metoder, men ibland kanske de inte räcker till för att beskriva lärandet i sin helhet. För att ge möjlighet att uttrycka sig på andra sätt, finns annan beständig dokumentation än loggbok, i form av foton och egna konstverk. Dessa metoder uppmuntrar också till synliggörande av kunskaper, tankar och känslor och de kan komplettera och vidga ett skriftligt eller muntligt budskap. Genom dessa metoder kan elever förmedla sådant som inte lika lätt går att skriva eller tala om. När eleverna beskriver sin verklighet blir det tydligt för mig att de inte separerar lärande och etik. De leker, träffar kompisar, tänker på sådant som är utanför skolan, lär sig nya kunskaper, funderar över

Bild . För barn är skolan en hel värld av lärande.

223

Arbeta vidare

framtiden och säkerligen många andra saker också. För dem är skolan en helhet. De skiljer inte på om de lär sig ämneskunskaper eller om de lär sig att vara goda medmänniskor – det hela handlar om lärande rätt och slätt.

tänk vidare själv 1. Vad har du lärt dig genom berättelserna i detta kapitel? 2. Vad har utmanat dig? 3. Vad innebär reflektion för dig? 4. Vilka reflektionsredskap skulle du kunna tänka dig att använda med elever och i din egen roll som lärare? Varför? Finns det föroch nackdelar med olika reflektionsredskap? Vilka i så fall? 5. Hur kan reflektion bli en del av elevers och lärares vardag, så att det inte känns som något ”extra”? När och hur kan reflektion genomföras?

arbeta vidare själv Dubbellogg Loggbok är ett enkelt och smidigt sätt för både lärare och elever att dokumentera en lärandeprocess. Första steget är att skaffa sig en bok, gärna A5 format. Slå upp boken så att du har ett uppslag med en sida till vänster och en till höger. På vänster sida skriver du ”Handling” som rubrik och på den högra sidan skriver du ”Reflektion” som rubrik. Välj nu ett tillfälle att reflektera över, det kan vara en lektion, ett helt arbetsområde, en tidningsartikel, ett pedagogiskt samtal, ett möte med en elev/förälder. Under rubriken ”Handling” skriver du några korta stödord som beskriver händelsen; vad som hände och hur. Sedan skriver du ner dina tolkningar och reflektioner och hur du förstår dina handlingar, på den högra sidan under rubriken ”Reflektion”. 224

Arbeta vidare

Med hjälp av loggboken kan en ny verbalisering äga rum i en pedagogisk dialog med en lärarkollega, i ett arbetslag, i ett ämneslag eller elevers aktiviteter i ett klassrum. Att ta sig tid och läsa sina egna reflektioner kommer att ge en djupare kunskap om eget lärande. Synliggöra lärande genom olika kommunikativa uttrycksformer Aktiviteten om mitt eget lärande handlar om att synliggöra en lärandeprocess och kan genomföras mitt i eller i slutet av en lärandeprocess, till exempel när ett arbetsområde med elever är färdig. Exempel på frågor som ställs i övningen är: Vad har du lärt dig? Hur kommer den nya kunskapen att finnas med i din fortsatta utveckling och lärande? När deltagarna har reflekterat över frågorna inbjuds de att gestalta sitt lärande på ett multimodalt sätt: exempelvis genom att skriva ner betydelsefulla ord eller göra egna teckningar, ta ett fotografi, välja en befintlig bild eller visa med hjälp av en mänsklig staty (en frusen bild) vilket lärande som har skett. När eleverna presenterar sitt lärande kan de gärna kombinera tal och skrift med någon estetisk uttrycksform. Reflektion över positiva upplevelser som du upplevt som lärare För att kunna vidareutveckla och förstärka något i en verksamhet är det centralt att se vad som fungerar. Denna uppgift görs tillsammans i ett lärararbetslag. Exempel på påståenden som ni kan reflektera över: • ”Detta är det bästa med att arbeta med barn”. • ”Detta gör jag för att eleverna ska få möjlighet att lära sig genom förnuft, känsla och kropp” • ”Detta gör jag för att visa omsorg om alla barn i min verksamhet – konkreta exempel”.

225

Arbeta vidare

• ”Nu ska jag berätta om en händelse då jag upplevde att jag som lärare såg och bekräftade en elev och därmed skapade en god relation till denne”. • ”Detta gör jag för att skapa delaktighet och inﬂytande”.

lästips Björndal, C. R. P. (2005). Det värderande ögat. Stockholm: Liber. Brusling, C. & Strömqvist, G. (red.). (2007). Reﬂektion och praktik i läraryrket. Lund: Studentlitteratur. Tiller, T. (1999). Aktionslärande. Forskande partnerskap i skolan. Stockholm: Runa förlag. Wehner Godée, C. (2000). Att fånga lärandet. Pedagogisk dokumentation med hjälp av olika medier. Stockholm: Liber.

226

FRAMTIDSMÅL: DEN GODA CIRKELN HUR KAN DU

BIDRA TILL ATT SKAPA EN GOD

CIRKEL SOM LEDER TILL VÄRDEFULLT LÄRANDE I PEDAGOGISK VARDAG?

Ulrika Bergmark

Berättelserna i boken skildrar värdefulla erfarenheter som lärare och barn i förskola och skola har upplevt. De visar hur ett etiskt förhållningssätt på ett praktiskt sätt kan genomsyra pedagogisk verksamhet. Det handlar om att gå från vackra ord till konkret handlande. Forskning har visat att etiska aspekter av lärande och undervisning till viss del tenderar att vara outtalade och därför är det viktigt att uppmärksamma etiska aspekter i en skolmiljö och göra dem synliga. Lärare relaterar inte alltid sitt tänkande och sina handlingar till ett medvetet förhållningssätt och de saknar ofta ett språk om sin yrkesetik. Den pedagogiska praktiken är full av outtalade och uttalade värden som påverkar skolledares, lärares och elevers tankar och handlingar. Därför är det viktigt att undersöka det som det inte alltid pratas om. Lärares bemötande, förhållnings- och arbetssätt som ﬁnns beskrivna i

Framtidsmål

berättelserna visar att de är medvetna om att etiska frågor påverkar den pedagogiska vardagen. För dem kan sådana frågor handla om att organisera lärande aktiviteter som inbjuder elever att använda sitt förnuft, sina känslor och sin kropp eller genom att se, bekräfta och uppskatta eleverna. Etiska frågor i skolan berör också elevers möjligheter att få ha inflytande över och aktivt delta i undervisningen. Som en röd tråd genom allt går betydelsen av att reflektera över lärandet, för att på så sätt lära sig av sina erfarenheter för att kunna vidareutvecklas. Berättelserna i boken får mig att tänka att det finns många sätt för att göra skolan värdefull. Det finns inte bara en väg för att uppnå det. Det kanske kan kännas som en befrielse att det är så, men samtidigt kan det vara svårt att veta hur förändring kan ta sin början, eftersom det finns så många valmöjligheter. Lärarnas och elevernas erfarenheter visar att en start är att bli medveten om hur saker och ting förhåller sig i skolan. Detta blir sedan en grund för att hitta vägar vidare. Medvetenhet blir alltså en grund för handling och förändring. Tanken som har varit central genom hela boken är hur ett etiskt förhållningssätt kan främja elevers lärande och deras utveckling till goda medmänniskor. Följande frågor kan inspirera till reflektion och nya utmaningar i pedagogisk verksamhet. Till vilken grad… • tas hänsyn till etiska frågor när undervisning planeras? • har elever inflytande på undervisningen? • uppmuntras elever att lära sig genom olika sinnen och att uttrycka sig på olika kommunikativa sätt? • lär elever och lärare av varandra? • uppskattas och uppmärksammas värdefulla erfarenheter i verksamheten?

230

Arbeta vidare

• finns mötesplatser för elever så att de kan utveckla respektfulla relationer till andra? • finns ett medvetet arbete med olika reflektionsverktyg i lärandeprocessen? Berättelserna från pedagogisk vardag i förskola och skola pekar på att det finns många värdefulla erfarenheter som kan tas till vara och lära av, för att utveckling ska fortgå. De val som vi människor gör och det vi väljer att fokusera på, påverkar andra och oss själva. Väljer vi att lära av varandra och fokusera på styrkor och det som fungerar i en pedagogisk vardag påverkas vi också positivt av det. På så sätt kan den goda cirkeln skapas, som gör att människor växer och lär. När den goda cirkeln snurrar av sig själv sprids erfarenheterna av den som ringar på vattnet. Så hur ser dina framtidsmål ut? Hur kan ett etiskt förhållningssätt prägla din förskola eller skola så att ett värdefullt lärande uppstår? Hur kan du bidra till att den goda cirkeln skapas i din pedagogiska vardag?

tänk vidare själv • Vilka ”kärnvärderingar” har du som blivande eller verksam lärare? Hur syns dessa värderingar i din verksamhet? På vilka sätt arbetar ni med etiska frågor i er verksamhet? • Vad innebär etiska lärandemiljöer för dig? Vilken påverkan kan en sådan miljö få på barns lärande och lärares yrkesutveckling? • Vad kan du göra för att etiska lärandemiljöer skapas, vilka möjliga vägar ser du? • Vilka tankar kan du ta med dig efter att ha läst denna bok? Vad känns mest angeläget och intressant för dig att utveckla?

231

Arbeta vidare

arbeta vidare själv Den bästa skolan Utlys en novelltävling bland skolans elever på temat ”Den bästa skolan”. De får skriva om hur de vill att skolan ska bli den bästa platsen där man mår bra och lär sig mycket. Vad är viktigt i denna skola? Denna övning handlar om att visa vilka värderingar som er skola står för. Låt eleverna göra planscher som talar om vad som är viktigt för er. Eleverna kan gärna använda fotograﬁer, göra konstverk eller konstruktioner av olika material för att beskriva värderingarna. Genom att ständigt bli påmind om det som er skola värdesätter kommer det att kunna bli en del av er vardag och det ﬁnns goda möjligheter att skapa en ännu positivare skola.

lästips Bergem, T. (2000). Läraren i etikens motljus. Lund: Studentlitteratur. Bergmark, U. (2009). Building an ethical learning community in schools. Luleå: Luleå tekniska universitet. Campbell, E. (2003). The ethical teacher. Berkshire: Open University Press. Colnerud, G. (1995). Etik och praktik i läraryrket. En empirisk studie av lärares yrkesetiska konﬂikter i grundskolan. Stockholm: HLS Förlag. Colnerud, G., & Granström, K. (2002). Respekt för läraryrket: om lärares yrkesspråk och yrkesetik. Stockholm: HLS förlag. Gren, J. (2001). Etik i pedagogens vardagsarbete. Stockholm: Liber. Orlenius, K., & Bigsten, A. (2006). Den värdefulla praktiken. Stockholm: Runa förlag. Rossling, L. & Ronsten, C. (2008). Nu! Tillsammans kan vi. Höganäs: Kommunlitteratur. Starratt, R. J. (2005). Etiskt ledarskap. Med fokus på skolan. Stockholm: Liber. Tiller, T. (2010). Tio tankar om skolan – brev till Storm. Lund: Studentlitteratur.

232

Betydelsefulla möten & förlag Betydelsefulla möten startade hösten 2000 via en riksom-n fattande efterlysning av betydelsefulla lärare. Bakgrunden till efterlysningen var det stora massmediala pådrag om vad som inte fungerade i landets skolor. Betydelsefulla möten ville medverka i samhällsdebatten – för att visa på hur mycket som fungerar och hjälpa till att sprida goda exempel från landets skolor. Över 500 svar kom in och av dessa sattes över 100 berättelser samman i boken Betydelsefulla lärare – en samling berättelser om lust och växtkraft som utkom i november 2001. Sponsorer till skolkampanjen var Svenska Kommunförbundet. År 2003 var det dags igen. Då gick efterlysningen av Betydelse sefulla möten i vården ut och ett år senare, i november 2004, ko boken Betydelsefulla möten i vården – en samling berätkom te telser om glädje och sorg med berättelser från hela Sverige. S Sponsorer till vårdkampanjen var Sveriges Kommuner och L Landsting, Vårdförbundet och Kommunal. 2007 startade k kampanjen Betyd delsefulla möten i idrotten. Boken med samma titel kom ut 2009. Under samma år genomfördes insamlingen av berättelser till boken Betydelsefulla möten – Entreprenörer berättar. Sponsorer till entreprenörskampanjen var Svenskt Näringsliv & Fri Företagsamhet. I dagsläget har vi, via riksomfattande opinionsbildande projekt, samlat in över 2000 berättelser om betydelsefulla möten från hela Sverige. Initiativtagare till Betydelsefulla möten är marknadsekonomen och frilansskribenten Catherina Ronsten. Betydelsefulla möten har ingen koppling till någon religion eller politisk organisation utan vill peka på varje enskild persons möjlighet att själv påverka – både sitt eget och andras liv – på ett positivt sätt.

Betydelsefulla mötens mål är att skapa en ökad medvetenhet om hur mycket vi alla kan betyda för varandra. Att agera som en medkraft. Fler böcker och opinionsbildande efterlysningskampanjer ligger färdiga att starta. 40 härliga vardagsberättelser som ger dig en oförglömlig läs läsupplevelse. Med den vackra presentboken Du är bety tydelsefull vill vi ge dig glädje, inspiration och mod att ak aktivt bidra till en bättre jord att bo på – för oss alla. D Det är i vardagen det händer. Ingen kan göra allt, men m många kan göra mycket. Ta vara på varje möte du har, de ger dig möjlighet att påverka en annan människas liv – till det bättre. Allt du gör spelar roll. Du är betydelsefull

Stiftelsen Betydelsefulla möten Ett av Betydelsefulla mötens mål är att skapa en stiftelse där alla världens människor skall kunna nominera en eller ﬂera personer/grupper som medverkat till att skapa en positiv skillnad för någon annan. Kriterier för vilka som kommer att ges stöd kommer att baseras på vad det betydelsefulla mötet bidragit till. När stiftelsen är bildad räknar vi med att kunna medverka till att premiera 10–15 människor/grupper per år. Det innebär att när du lämnar en berättelse eller köper en Betydelsefulla möten-bok kommer du att bidra till stiftelsen som gör ﬂer betydelsefulla möten möjliga.

Besök gärna vår hemsida www.betydelsefulla.se

betydelsefulla

Här beställer du våra böcker www.betydelsefulla.se/butik

möten

Vinnare i din egen tävling Livet och arbetet kan vara både lust, glädje, tårar och kaos, inspiration och utmaningar. Oavsett var du är just nu och var du vill komma i livet har du nytta av tankarna, övningarna och inspirationen från Emma Pihls bok Vinnare i din egen tävling. I Vinnare delar Emma generöst med sig av sin egen livshistoria och utveckling från självdestruktivitet och negativitet till livsglädje och framgång. Boken gör dig till vinnare genom att jobba med sex teman. PRESTATIONER Bäst när det gäller och att behålla energin både i med och motgång. SJÄLVBILD Vilken styrande föreställning om mig själv påverkar mina resultat och mitt mående? BETEENDEFÖRÄNDRINGAR Var vill jag komma? De aktiva stegen för att ändra ett beteende. ATTITYD Vinnande inställning till mig själv, omständigheter och världen. RELATIONER Vilka hjälper dig bäst framåt? INRE DIALOG Vinnande tankar. Sluta låta hjärnan lägga krokben för dig. Vinnare i din egen tävling är en metodbok för att du skall kunna ta dig från där du är idag till dit du önskar. Att förverkliga dig själv och dina resultat utifrån vem du är och dit du vill komma. Syftet med boken är att skapa ditt eget mentala träningsläger med grenar specialanpassade efter dina behov, utifrån dina egna tävlingar och hitta sätt att med rätt tankar, attityd, självbild och målfokus få mer av det du önskar för dig själv och som medmänniska.

Betydelsefulla möten-böcker beställer du enklast via vår webbutik www.betydelsefulla.se/butik