Överallt ostörd. En resa i tid och rum på jakt efter bibliotekets

anders björnsson

Överallt ostörd

En resa i tid och rum på jakt efter bibliotekets hemlighet

Karl Marx tillbringade en stor del av sitt liv på bibliotek. I juni 1850 fick han en biljett som gav honom tillträde till British Librarys läsesal, denna kupol av ljus och rymd. Nu står imperienationen i sitt zenit. Ett år kvar till den stora utställningen. Storbritannien kallas workshop of the world. Öriket har säkrat sig hegemoni på världshaven sedan ett knappt sekel tillbaka. Men i Kaukasus och Centralasien pågår the Great Game för fullt, en hundraårig dragkamp med den framrullande ryska makten, och några år senare ska Krimkriget bryta ut. Den orientaliska frågan var olöst. Många andra också. Revolutionerna 1848–49 hade egentligen inte löst en enda.

Till sitt bord i läsesalen beställde Marx fram de blå böckerna. Han fäste sig särskilt vid fabriksinspektörernas rapporter, beställda av parlamentet, som gav honom empiri för teorin om kapitalet och mervärdet. Han imponerades av deras mod, dessa tjänstemän, när de undersökte arbetsförhållandena och presenterade sin statistik. Om hälsotillståndet inom arbetarklassen läste han i The Lancet. Långt senare, under den så kallade levnadsstandardskontroversen, kunde brittiska forskare bli någorlunda eniga om att människor i den första industrinationen fick det sämre materiellt sett under ett kvartssekel, från Napoleonkrigens slut och framåt. Ackumulationen av rikedom tog på krafterna. Men Marx botaniserade också i det diplomatiska materialet och ansåg sig bland annat ha fått belägg för att regeringarna i London och S:t Petersburg, ‘kabinetten’, hade spelat under täcket och vilselett världsopinionen.

Den misslyckade revolutionären vände sig – särskilt under femtiotalet – till denna opinion och livnärde sig på den. Han publicerade sig i den internationella pressen; för sin research var han beroende av det som fanns i bibliotekens skåp och magasin. Brödskriveriet var nödvändigt för att han skulle kunna ägna sig åt sin vetenskap. Fri institutionellt men tidigt skröplig, klagade på sin lever, tiggde pengar. Någon annan inkomst än den som kom från det intellektuella arbetet hade han inte, utom gåvor från vännen Friedrich Engels. Man slås av hans nyfikenhet som aldrig rinner av honom, inte ens när han lever miserabelt; han gör sig encyklopedisk, har ett starkt ego. Sven-Eric Liedman, i sin Marx-biografi, har rentav funnit en artikel där Marx gör sig lustig över Bernadotte, Sveriges kronprins och konung. ‘Sverige har ingenting att tacka Karl Johan för’, sammanfattar Liedman Marx’ journalistiska domslut. ‘Om nationen hämtat sig från tidigare elände och olycka, beror det enbart på dess egen energi och en lång period av fred.’ Också stora tänkare hugger i sten. I en artikel från 1857 talar Marx om sonsonens, Karl XV:s, ‘beslutsamma och energiska karaktär’. Skulle denne man vara Skandinaviens enare?

Inte långt därifrån, i Londons clubland, hade Thomas Carlyle år 1841 grundat London Library, ett medlemsägt lånebibliotek. Carlyle skrev om den stora franska revolutionen och var en hängiven beundrare av den tyska krigskonsten, men främling i eget land. Han fotvandrade från sitt hem i Chelsea, och när han kom fram till British Museum, där det stora biblioteket var inrymt, fick han vänta på beställningarna och drabbades

av ‘museum headache’. Han ville ha nära till kunskapen. Öppna hyllsystem och intimiteter. Projektet blev lyckosamt, och även om byggnaden bombskadades under andra världskriget, fyller London Library fortfarande sin funktion. Sjutusen medlemmar. Förkomna och förstörda böcker ersätts alltid.

Jag gjorde ett radioprogram härifrån. Chefsbibliotekarien, Mr. Douglas Matthews, hade varit auskultant på Kungliga biblioteket i ungdomen, blivit god vän med Sten G. Lindberg och behärskade svenska språket utmärkt väl. Han berättade inte utan stolthet om alla illustra män som hade suttit i London Librarys styrelse genom åren: William Gladstone, T.S. Eliot, Noël Annan och den intellektuellt mest betydande av dem alla, Sir Leslie Stephen, Virginia Woolfs far. Den senare var styrelsens ordförande under lång tid, samtidigt som han byggde upp National Dictionary of Biography och skrev det mesta där själv. Hours in a Library heter mycket riktigt ett alltjämt gångbart trebandsverk av denne herre, med behändiga personporträtt. Jag tar fram det för att få en tidsatmosfär, när jag ska börja skriva den här uppsatsen. Här kan man läsa om Sir Walter Scott, om Defoes och Balzacs romaner, om särlingen och opieätaren Thomas De Quincey, ett det borgerliga samhällets typgalleri. Sir Leslie skymtar själv som den fjäre fadern i dotterns roman Mot fyren (och för övrigt föremål för en biografi av Noël Annan, från 1951). Vid ett senare tillfälle besökte jag Mr. Matthews i hans hem i Lewes, Sussex. Han bjöd på sedvanlig söndagslunch med skvaller. Promenaden för oss till den plats där Woolf tog livet av sig. Bäcken skvalpar, i fonden kritklippor.

London Library vid St James’s Square liknar på sätt och vis en gammaldags herrklubb, med ett väl insuttet tidskriftsrum, knäpptyst, långa draperier. När jag skriver ned detta på min bärbara dator, tillbringar jag tiden i Sällskapets vackra bibliotek, på Arsenalsgatan i Stockholm. Jag är och förblir ostörd där. Man blott nickar åt bekanta, om ens det. Ingen frågar vad jag sysslar med. Shoptalk inte tillåtet. Bara väsentligheter.

En av dem som motsatte sig den marxska arbetsvärdeläran hette William Stanley Jevons (1835–1882). Till skillnad från sin meningsmotståndare framlade han en teori om biblioteket. År 1881, ett år före sin död, skrev han en liten artikel där han argumenterade för att bibliotek bör vara avgiftsfria. Då hade han inte London Library i åtanke precis, för där har man alltid avkrävts en medlemsavgift, utan offentliga inrättningar, folkbibliotek närmast.

I den ekonomiska doktrinhistorien står Jevons fram som grundare av läran om gränsnytta. Den utarbetades på 1860-talet, ‘Kapitalets decennium’. Enligt denna bestäms priset på en vara som bjuds ut på marknaden inte av mängden nedlagt arbete utan av den extra nytta, eller rentav lust, som det sist producerade exemplaret erbjuder oss som är beredda att köpa varan. Bortse från vad produktionsfaktorerna kostar eller frambringar. Rätta marknadspriset infinner sig genom de val vi gör, de preferenser vi har. Det är en subjektiv teori om priset. Den går att göra matematik av. Den ligger till grund för all senare nationalekonomi.

Den bärande tanken i Jevons resonemang om avgiftsfria bibliotek är att ett utbrett bokläsande, särskilt inom de mindre bemedlade klasserna, får positiva biverkningar, så kallade multiplikatoreffekter, vilka kommer hela samhället till gagn. Insatsen är obetydlig, avkastningen oöverskådlig.

Denne brittiske gentleman har således räknat ut att genomsnittskostnaden för ett boklån sjunker ju större samlingen av böcker är – ett argument för både storskalighet och tillgänglighet. Eftersom alla inte har råd och plats att själva hålla de böcker de skulle vilja läsa och tillgodogöra sig, så kan man sluta sig till ‘att det sannolikt inte finns något sätt att använda offentliga medel som ger ett mer extraordinärt och omedelbart utbyte i form av nytta och oskyldigt nöje’ än de avgiftsfria lånen till många människor. Men det finns också sociala skäl för gratislån som totalt sett inte slukar lika mycket pengar som vare sig fängelser, domstolar eller fattighus eller ‘gin-

sir lesley stephen

douglas matthews

palatsen, music-halls och teatrar som drivs med privata medel’ eller för den delen ‘en enda pansarbåt av första klassen’. Också statens utgifter för brottslighet och fattigdom borde kunna reduceras med en allmänhet som dras till platser där det förekommer böcker och kunskap om böcker. Biblioteket blir en skola i civilt umgänge.

Detta skrevs vid en tid när kolonialkrig utkämpades, imperierna styckade kontinenter och den moderna arbetarrörelsen – ett potentiellt oroselement – ännu befann sig i sin linda. Chartisterna hade krossats i omgångar. Vad är bildning till för? Bra fråga.

Det hände sig så att när jag skulle besöka Jan Myrdalbiblioteket, i månadsskiftet januari/februari 2017, föll Erik Waller (1875–1955) för mina ögon. Han förekom i reselektyren. Om Erik Waller står ingenting att läsa i Nationalencyklopedin, kanske blir det med tiden en artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. Han föddes godsägarson, var kirurg, överläkare vid lasarettet i Lidköping, och bibliofil. Tyngdpunkten i hans något maniska boksamlande låg på naturvetenskaplig, medicinsk och medicinhistorisk litteratur. Han hade startat som frimärkssamlare och var nyfiken också på handskrifter, gravyrer, medaljer. När han flyttade till Strandvägen i Stockholm valde han en våning som låg på nedre botten så att han slapp att släpa bokkassarna så långt. Han var ingen kuf men antagligen något udda. Han korresponderade med andra kännare, var internationellt aktad. Läste också vad han förde hem. Waller invaldes i ett lärt sällskap, De 17, som få utanför de närmast inblandade känner till existensen av; han blev både medicine och filosofie hedersdoktor. Sin samling på 62000 poster ville han donera till Karolinska institutet, men eftersom där inte fanns något intresse, gick den till Carolina Rediviva. När Michel Foucault på 1950-talet satt i Uppsala och arbetade med sin doktorsavhandling om vansinnets historia, hade han god nytta av den Wallerska donationen.

Udda eller kuf. Kenner oder Liebhaber. Dessa gränser tycks svåra att dra, också i vår egen tid. Den professionella insikten är inte alltid överlägsen lekmannens. I Solna fanns en trädgårdsmästare, Gottfrid Hintze (1904–1979), som brukade några tunnland av ett gammalt kronotorp i Huvudsta, Ekelund. Hintze blev besatt av att införskaffa och äga genealogisk litteratur, tillbringade fritid i arkiv och förvärvade handböcker: långa serier, på många språk, särskilt tyska (en förfader invandrade från Tyskland till Skåne i början av 1700-talet); själv hade Hintze levt på kontinenten i sin ungdom, som en dåtida hippie. Dessa verk blev en guldgruva för släktforskare och personhistoriker. Jag stod en gång i det övergivna kontorshuset till en chokladfabrik i grannstaden, där jag själv hade vuxit upp. Och jag fick se hela beståndet, 160 hyllmeter, temporärt förvarat där, som det visade sig, i ett gammalt industrilandskap som ömsade skinn och höll på att ge vika för dyra bostäder. Utanför fönstren svepte fjärr- och lokaltågen förbi. I parken på andra sidan stod statyer av Rodin och andra mästare – ännu inte skattade av tjuvar och spekulanter. Det estetiska gör inte nödvändigtvis gott, men det lyfter blicken. Matsalen, där fabriksarbetare och direktörer hade intagit sina måltider tillsammans, var dekorerad med en fresk av Hilding Linnqvist.

I denna stad låg också invid järnvägen ett offentligt bibliotek, och när man trädde in genom huvudentrén möttes man av ett väggkonstverk, en åtta meter lång fris i stål och brons med motiv ur Nils Ferlins diktning, med en framförställd fontän liknande en cykel. Där sipprade och skvalpade oavbrutet vatten. Konstverket var signerat Björn Erling Evensen.1 Skvalpet skapade tystnad, det var absolut inte lönt att försöka överrösta det. Detta folkbibliotek var ingen mötesplats, det var ett ställe där man kunde skaka av sig andra människor, få njuta av sin isolering och känna dofter som man annars inte så ofta kom i kontakt med (i denna stad som luktade bränd kola): av

erik waller

damm, lim, nötta textilier och samtidigt fukten från vattnets ljud mot sten och betong.

Hur mycket av detta är sedan inbillat, hur mycket upplevt? Vad läser man sig till, vad registrerar man på platsen? Kanske är det här fråga om ett universellt behov? Tystnad har varit ett sätt att undgå yttre disciplinering och indoktrinering och slå vakt om själsfriden, påpekade historikern Jan Peters i en uppsats om religiöst liv på bynivå i Tyskland under sextonhundratalet, i kölvattnet av de stora läro- och kyrkostriderna.

När biblioteket skulle fylla år, ombads jag att nedteckna några impressioner. Jag utgick från ett uttalande av den åldrade Ivar Lo-Johansson. Det stod i ett nummer av Folket i Bild/Kulturfront; det är inte sparat, jag återger det ur minnet: ‘Människan är inte där hennes skor är utan där hennes drömmar är.’ (Eller skrev Ivar Lo fötter istället för skor? Citerade han i själva verket Swedenborg?) Och jag försökte framkalla tidiga drömmar i denna ombonade tillvaro. De luktade damm – ja. Men de hade också färger:

De befann sig på ett bibliotek. Där fick de vara ostörda, och det var den stora förtjänsten. De flesta bokryggarna var blåa och röda. De bildade olika mönster. Man kunde utifrån dessa mönster fantisera om i vilket förhållande den ena bokens innehåll befann sig till de omgivande böckernas och vad som skulle hända om man flyttade en bok från dess ursprungliga plats till en annan plats i hyllsystemet. Systemet innehöll med andra ord korrespondenser som var dolda för andra än för den enskilda betraktaren.

Mängden korrespondenser var i praktiken oändlig – som i ett universum. Det är möjligt, om jag tänker efter, att detta kunde vara en definition på frihet.

Men att friheten ska ha en doft av damm och att den är färgad av rött och blått! Jag fortsatte med att säga någonting som jag idag, inte så många år efteråt, ställer mig en smula undrande inför. En erinring eller ett påhitt? Ett sakförhållande eller ett ideologiskt skimmer?

Det kom en period när detta rum som jag nu försöker framkalla och som det händer att jag uppsöker, fastän dofterna och färgerna är så annorlunda och dammdoften finns endast som en skåra i minnets hårddisk, blev stängt för mig. Lånekortet drogs in, som tonåring förutsattes man utnyttja skolbiblioteket istället. Jag uppfattade det som ett övergrepp.

Drömmarna trängdes undan, som besökare förvandlades jag till inträngling. Någon ville lägga till rätta, därmed upphörde friheten att vara det naturliga tillståndet. Det måste tillkämpas. (Så är det ju i politikens värld, invänder någon. Måste inte samma sak gälla inom kulturen? Nej. Allt får inte vara en kamp om makten. Att drömma är att upphäva, att skapa nya ordningar, oberoende av rådande maktförhållanden.) Jag har fortfarande svårt att uppsöka ett bibliotek utan att erfara det där gnagande obehaget av att man känner sig oönskad. Det sätter sig i magen. Ljudet från en bok som dras fram från sin bestämda plats i hyllan går efter ett tag inte att skilja från de dova bukljuden – eller det nervösa skrapet från ett stolsben? – som frigör sig ur den tystnad som kan råda på ett bibliotek. (Alltså pågår det trots allt en kamp!) I samma hus där biblioteket låg, Centralpalatset, bodde Christer Griborn. Han var tjänsteman hos skyddskonsulenten och drev under några år vid sidan om ett bokantikvariat på den centrala stadsgatan. Pica Pica hette det. Han hade kommit över en gammal tobaksaffär. Ibland har det kommit för mig att cigarrens blad och bokens blad har en affinitet. Tänk på Bertolt Brecht, på Thomas Mann! De avbildas nästan alltid med en cigarr mellan fingrarna. Cecil Hagelstams antikvariat i Helsingfors hade också länge en humidor. Detta om dofter.

Vad är det som händer när ens hem går upp i rök? Man famlar. Man blir glad för att ingen har omkommit. Böcker som räddas luktar illa. Wilhelm Odelberg, biblioteksmannen2, sade att böcker i KB:s källare från slottsbranden år 1697 fortfarande stinker av eldsvåda. Detta var tre hundra år senare, tre dagar före millennieskiftet 2000. Vi traskade i Upplandsskogarna, på isstigar. Det var just då den enda ordning som rådde. En annan biblioteksman, Harry Järv, ringde några dagar senare: ‘Kom och plocka på dig vad du vill ha.’ Det blev två hyllmeter ungefär – en del Tucholsky, och sju tjocka band av Frankfurter Hefte: Zeitschrift für Kultur und Politik, faksimilt utgivna, några av Folio Societys vackra utgåvor, alla med sin egen design. Både brukslitteratur och bokkonst således.

Några år senare dog min vän Bo G. Nilsson. Vi hade haft ett samarbete inom Arkivet för folkets

historia. Han hade varit chef för Nordiska museets bibliotek, innan han gav sig forskningen helt i våld. Ofta nog går det i andra riktningen: kärleken till böcker kan hejda utforskandet av världen som böckerna beskriver. Jag fick överta några sällsynta exemplar ur Bosses bibliotek, ett par om det polska upproret 1863. Sedan gjorde jag en minnesbok om honom. Det politiska släppte han aldrig – bokmal kunde man inte kalla honom, man såg hans gestalt i de vredgade protesterna inför Förenta staternas och Storbritanniens folkrättsvidriga invasion av Irak 2003. Så många destruerade kulturskatter! Jag tycker mycket om den tanken att vänskaper kan beseglas genom sådana gåvor också sedan livet har besegrats.

Efter ytterligare några år bestämde vi oss för att skaffa ett exlibris till den nya boksamling som höll på att uppstå – tämligen spontant och ostyrigt, utan hänsyn till vad som hade gått till spillo: jag menar, understrykningar och marginalanteckningar kan man ju ändå inte få tillbaka.3 Hos entusiasten Christer Griborn hade jag skaffat en förtjusande liten skrift, Exlibris der Dame. Bokägarmärkena var huvudsakligen från jugendperioden, påfallande många hade erotiska motiv. Boken som njutningsmedel? Man talar ju om läslustan, ett radioprogram hette så.

Men nej – vi kom fram till att litteratur inte kan betraktas som en passion, i linje med mat, dryck, könsumgänge eller, låt oss säga, religiös mystik. Det litterära har en annan kvalitet, den kan också vara livsuppehållande. Den har med seendet att göra, eller med lyssnandet, om du blivit skumögd eller förlorat din syn: det finns ju numera ett stort utbud av tal- och ljudböcker. En syn eller en vision alltså. Ett vidgande och ett växande. Vi valde aklejan, vår mest omtyckta blomma. Ragni Svensson fick uppdraget. Hon hade tidigare illustrerat åt mig, bland annat gjort omslaget till en antologi, Favoriter, där jag själv skriver om märket JM (och om Knut Carlqvist, en annan boksynt herre, som dog i förtid, som Bosse). Sedan försvann Ragni till Lund för att skriva en doktorsavhandling om Bo Cavefors förlag och dess speciella formgivning. (Vi återkommer till bokomslag.) Hur bör man tolka Myrdals eget exlibris? Den knutna näven, det värnlösa barnet? Jag kan däri se en symbol för kamp och beslutsamhet, en annan för det ännu outvecklade, för framtiden. Rörelsen går uppåt, är den också framåtriktad? Världen ännu ung, Myrdal några och tjugo när bokägarmärket utformades och första gången trycktes. Ett kvarts sekel senare är samtiden hopplöst onödig, men märket detsamma, efter hand kompletterat med Gun Kessles namn. Nästan alla böckerna har försetts med ett, och har de det inte så blir de det. (Per Arne Skansen ser till det.) Motivet är grafiskt utgjort och svartvitt, jag finner inte att det betecknar någonting speciellt, det är öppet för alternativa interpretationer. Naturligtvis! Liksom ackvisitioner – de tillkommer ofta av en slump, man ska inte upptäcka mönster, regulariteter. Och exlibriset är så klart ett ägarbevis, dock letar man förgäves mellan pärmarna efter förvärvsdatum. Finns detta annanstans bokfört? Tänk att jag väljer ordet bokfört, det associerar till kommers. Det här biblioteket huserar i en tegelklädd borgarvilla. Man föreställer sig modernism och mellankrigstid, ändå rörde det sig inte om någon renodlad funkis, stildragen är närmast stramt klassicistiska, särskilt på ovanvåningen. På biljarden ligger kuvert med brev och klipp, i en av nischerna är möblerna i röd plysch. Ställ mot detta exlibrisets stilisering, enkelt och kraftfullt!

Jag ser en pianopall men inga instrument. Har jag missat något? Bild men inte ton? Inte heller bland föremålen och i konsten är musikkulturen företrädd. Jag är inte här för att göra ett reportage, jag har kommit hit för att bilda mig en uppfattning. Egentligen inte om något utan av något. Stryker omkring med min svarta anteckningsbok i mollskinn och noterar. Ingen digitalkamera, inga intervjuer. Myrdal föreläser för mig, han gör det mycket bra, det roar honom. ‘Jag ser att du har Sainte-Beuve’, säger jag i en stickreplik och pekar på några hyllmeter av Revue des deux Mondes. ‘En del kommer från Böök’, säger Jan. Men är inte Fredrik Bööks bibliotek – Böök, vår svenske Sainte-Beuve – bevarat i sin helhet på litteraturvetenskapen i Lund? Jag kontrollerar i efterhand. I princip jo, säger Svante Nordin, Böökbiografen. Men arbetsmiljön är försvunnen och

boksamlingen förpassad till en källare, lagrad i kompakthyllor. Sorgesamt, men det finns universitet som slänger sina bokskatter. Också Kungliga biblioteket, Strindbergs arbetsplats, har slängt.

Man kan säga att det är tur att en del borgarvillor ställer sig till förfogande.

Fråga: Fanns det i vårt land ett bildningsborgerskap? Lärdomshögfärd fanns. Och det är ju inte riktigt samma sak. Bildningsvurm inom arbetarklassen fanns. Den bildade behöver inte alltid vara lärd, men han bör veta hur han ska bete sig i kritiska situationer. Den bildade, läsande arbetaren (Brecht) skulle vara så utrustad. I Sundbyberg, arbetarrörelsestaden, är Folkets Hus, ritat av Artur von Schmalensee på KF:s arkitektkontor, sedan länge prisgivet åt kommersiella krafter. Jag bodde i grannbyggnaden. Och skolan, där jag gick i gymnasium, jämnades med marken efter fyrtio års tillvaro. År 2004. På skolgården stod en staty, Trappan, det glänste om den. En pojke och en flicka med hästsvans som vandrade hand i hand. Vartåt, var finns den, framtiden, var är vi? Och hur gick det med skolbiblioteket, dit vi drog oss tillbaka och där vi organiserade oss i celler? Allt var då väldigt allvarligt. Vi tyckte oss ha någonting att ta igen. Vi läste så mycket annat än läroböcker. Man måste leta fram och bevara berättelserna om dessa rörelser i tiden; de hade åtskilligt med bildning att göra.

Bibliotek möjliggör dialog, både med det närvarande och med det därvarande. Läsesällskap, tillkomna på privata initiativ, bildades i flera svenska städer när den gamla regimen var på upphällningen. De ingick i en borgerlig offentlighet av klubbar, kaféer och salonger. Efterhand tillkom seminarier. Karlskrona läsesällskap existerade mellan 1794 och 1863. Hela bokbeståndet, cirka nio tusen titlar, räddat åt eftervärlden, finns idag på ett och samma ställe. Här kan man se hur låntagare har kommenterat i marginalerna och fått gensagor av andra låntagare. Det fysiskt handfasta är viktigt. Kopior av samma bok, eller en skannad version, hade inte gett oss samma information.

Kataloger och bibliografier kan vara utmärkta sökinstrument; länge var de bibliotekariens privilegium. Här har skett en demokratisering (eller nivellering?). Libris är ett snabbt och smidigt verktyg. Vetenskapsmannen får upp texter och föremål på skärmen. Men det digitala kan också skymma sikten. Jag vill nästan tala om en bedräglighetsmekanism. Man aktar inte artefakten. I Stockholms tunnelbana kunde man i december 2016 läsa en julklappsreklam:

Uppfinn din bokfrihet!

Prova gratis! 14 dagar

Tusentals e-böcker & ljudböcker

Nextorg.se Jag skrev av uppmaningen i min svarta anteckningsbok, och samma dag, 16 december, frågade Pelle Axelson om jag ville medverka i en antologi om Jan Myrdalbiblioteket. Javisst, sade jag till honom, jag är ju en klottrare; mina radiomanus skrev jag inte sällan för hand. Men hur lagras och förvaltas då digitalt klotter? tänkte jag sedan. Kanske tränger det undan annat. Som Greshams lag: att sämre mynt tränger undan bättre. Finns sådant klotter någonstädes i Jan Myrdalbiblioteket?

Man kommer nog inte ifrån att läsande utgör en handling som i någon mening är platsberoende. Några läser på tunnelbanan, andra föredrar ett kafé. Det finns de som läser inte med ögonen utan med handen, det vill säga de behöver en penna i höger eller vänster hand för att det ska vara meningsfullt att ta sig igenom en text. Också makroperspektivet har sin betydelse. Visst är det svårt att föreställa sig att Marx hade kunnat ge sig i kast med Kapitalet någon annanstans än i London, den internationella kapitalismens huvudstad. Excerpering är inte en mekanisk akt, den formas av omständigheter, perceptioner, impulser. Kanske kräver den också en speciell tystnad, en arkiv- eller bibliotekstystnad, som inte är en frånvaro av ljud utan det svaga prasslet av ark som vänds, ett återhållet skratt från någon som har kommit på en idé eller snavat över en nedtecknad lustighet.

William Gladstone, en samtida till Karl Marx, hade tre hobbies, förutom att uppsöka prostituerade: han gick långa promenader, det måste ha varit rena joggingturerna; han högg ned träd och lärde sina söner denna praktik; och han sorterade böcker i sitt privata bibliotek. Han var oupphörligt upptagen med dessa saker, när han inte stod i parlamentet, och det kunde också ta sin tid, vissa av hans anföranden pågick i flera timmar,

någon gång upp till sju. Drottningen gillade honom inte. Han hade svårt att få sina räkningar att gå ihop och var periodvis gratisätare på något av Englands aristokratiska herresäten. Men han hade ork att sortera böcker. ‘Också udda’, har jag noterat i mitt exemplar av Roy Jenkins Gladstone-biografi.

För övrigt är herrgårdsbiblioteken värda ett särskilt kapitel, och det har naturligtvis skrivits hela böcker om dem. I mitt hotellrum på Gästis i Varberg, där jag övernattade i samband med mitt besök i Jan Myrdalbiblioteket, tog jag av en slump från hyllan en roman av Anatole France, Ametistringen. Handlingen utspelar sig i slutfasen av Dreyfusaffären. I slott och salonger är man fortfarande övertygad om kaptenens skuld. Han var ju dömd i två krigsrätter. ‘Min uppfattning är’, säger en före detta viceprokurator, herr Lerond, i denna bok, i en konversation med en hertig, herr Brécé, och en general, ‘att det ligger en skymf emot hären redan i det tvivel, som uppstått med avseende på lagligheten av en av krigsrätt avkunnad dom.’ – ‘Ni har fullkomligt rätt’, svarar hertigen. ‘Kan man för övrigt antaga, att sju franska officerare skulle ha misstagit sig? Kan man antaga det, herr general?’ – ‘Näppeligen’, svarar generalen, vad annars? Och hertigen: ‘Ett konsortium av förrädare!’

Men Anatole France lämnar dem inte vid den självbekräftande diskussionen. Han låter hertigen som värd locka en av sina gäster, den före detta viceprokuratorn som också kunde titulera sig kongregationsadvokat, in i slottsbiblioteket. Och här märker man att författaren uttrycker sig som en kännare: sonen till en Paris-bokhandlare som har gjort affärer i rara böcker och lärt sonen att älska det vittra men också att få blick för det farliga och utmanande:

Tvärsigenom ett vidsträckt, tomt galleri, vars tak täcktes av en tung målning, som föreställde Apollo och Ludvig XIII krossande rikets fiende i gestalt av furier och hydror, förde herr de Brécé kongregationernas advokat in i den sal, där hertig Guy, marskalk av Frankrike och provinsens guvernör omkring år 1605 – då hans lycka och hans liv ledo mot sitt slut –, hade grundat biblioteket.

Det var en fyrkantig sal, som upptog hela bottenvåningen i västra flygeln; med tre fönster utan gardiner vette den mot norr, väster och söder och erbjöd åt dessa håll lika många ljusa, bedårande och praktfulla tavlor. Åt söder gräsplanen, en marmorvas, på vilken två ringduvor sutto, de av vintern förfinade parkträden och, längst inne i en purpurfärgad allé, de vita statyerna i Galateas bassäng; i väster den sluttande marken, som uppenbarade himlen och solen, likt ett mytologiskt ägg av ljus och guld, krossat och utrunnet över skyarna; i norr under en avmätt och kyligglans de upplöjda kullarna av violett jord, byn Brécés avlägsna takåsar och rökpelare, den lilla kyrkans nålfina klocktorn.

Ett bord i Louis quatorze-stil, två stolar, en jordglob från sextonhundratalet med en kompassros på Stilla havets outforskade yta utgjorde möblemanget i detta allvarsamma rum. Gallerförsedda skåp klädde dess väggar ända upp till taket. Deras hyllor och gråmålat trä räckte ända upp över marmorspiseln i mörknat rött. Och tvärsigenom den förgylla koppartrådens nätverk såg man de gamla böckernas med små blommor strödda ryggar. – Biblioteket, sade herr de Brécé, påbörjades av marskalken. Hans sonson, hertig Jean, ökade samlingarna betydligt under Ludvig XIV, och det är han som bragte det i det skick, vari ni nu ser det. Det har inte blivit mycket vidrört sedan dess. – Har ni katalog? frågade herr Lerond.

Herr de Brécé svarade nekande. Herr Terremondre, som var stor amatör på gamla böcker, hade livligt uppmanat honom att upprätta en sådan. Men han hade aldrig haft tid att sysselsätta sig därmed.

Han öppnade ett av skåpen, och herr Lerond tog fram flera volymer efter varandra, böcker i oktav, i kvart, i folio, bundna i marmorerat kalvskinn, i kalvskinn som imiterade trä och granit, i pergament, i rött eller blått saffian, alla på pärmen bärande vapenskölden med tre facklor under den hertigliga kronan. Herr Lerond var ej någon fin bokkännare, men han föll i förvåning, när han fick tag i en beundransvärt vacker handskrift till Dîme royale,

4 som av Vauban skänkts åt marskalken.

Detta manuskript var prytt med ett illustrerat titelblad samt flera begynnelse- och slutvinjetter. – Är det originalteckningar? sade herr Lerond. – Förmodligen, svarade herr de Brécé. – De äro signerade, sade herr Lerond. Jag tycker mig urskilja namnet Sébastien Leclerc.

– Det är nog möjligt, sade herr de Brécé.

I dessa välförsedda skåp lade herr Lerond märke till Tillemonts arbeten i romersk historia och kyrkohistoria, provinsens gamla lagsamling och de gamla rättslärdes oräkneliga avhandlingar; han räknade arbetena i dogmatik, i polemisk teologi och helgonhistoria, de digra genealogiska verken, de gamla editionerna av grekiska klassiker och latinska klassiker och dessa böcker, större än kartverk, som författats till konungens förmälning, till konungens intåg i Paris, till festligheterna med anledning av konungens tillfrisknande och till firandet av konungens segrar. – Det är bibliotekets äldsta avdelning, sade herr de Brécé, den del som förvärvats av marskalken. Här ha vi, tillade han och öppnade två eller tre andra skåp, hertig Jeans förvärv. – Ludvig XVI:s minister, ‘den gode hertigen’, som man brukade kalla honom? frågade herr Lerond. – Just precis, svarade herr de Brécé.

Hertig Jeans avdelning täckte hela sidan, där spiseln stod, och hela sidan med utsikt åt den lantliga nejden och byn. Herr Lerond läste högt upp titlarna, som voro tryckta i guld mellan två band på volymernas utsirade ryggar: Encyclopédie méthodique, samlade verk av Montesquieu, av Voltaire, av Rousseau, av abbé Malby, av Condillac, Histoire des établissements des Européens dans les Indes5 av Raynal. Därefter bläddrade han i de mindre poeterna och berättarna – med vinjetter försedda upplagor – Grécourt, Dorat, Saint Lambert, Boccaccio illustrerad av Marillier och skaffeförpaktarnas La Fontaine.6 – Gravyrerna äro litet vågade, sade herr de Brécé. – Jag har måst utmönstra andra arbeten från samma tidrymd, vilkas planscher verkligen voro osedliga.

Under tiden upptäckte herr Lerond bredvid denna lätta litteratur en rikhaltig serie av politiska och filosofiska arbeten, avhandlingar om slaveriet och redogörelse för Nordamerikanska frihetskriget. Han öppnade Vaeux d’un solitaire och såg, att marginalerna voro fulla med anteckningar av hertig Jeans hand. Han läste högt en av dessa anmärkningar: ‘Författaren säger sant: människorna äro av naturen goda. Det är de falska samhällsprinciperna, som göra dem dåliga.’ – Där ser ni, tillade han, vad er farfars farfar skrev år 1790! – Det är egendomligt! sade herr de Brécé och satte boken tillbaka på hyllan.

Böcker sparkar. När jag läste detta stod det återigen klart för mig vilken betydelse rummet, för att inte säga rymden, har för läsupplevelsen. Jag tyckte mycket om att sitta i en av fåtöljerna på den översta våningen i Jan Myrdalbiblioteket. Ta ut en bok på måfå ur samlingarna, göra iakttagelser, anteckna i blocket. Jag flyttade mig allteftersom ljuset föll in. Konstföremålen runt väggarna bildade replipunkter. De många strykjärnen som Gun Kessle skrapade ihop under resor till exempel. Som ett slags motpoler till all boklig intellektualism: jag gjorde reflektionen att man kan lyssna till en uppläsning i radio när man stryker en skjorta men inte läsa en bok. Föremålen hjälper hjärnan att leta. Ett rum som arrangeras på ett visst sätt fungerar ofta nog som ett minnespalats. Här: Affischer och porträttbilder, ofta av Myrdal i olika situationer och kreationer. I trapphuset en vägg med hans bokomslag, inramade. Alla har de fått sin egen design, även de som är utgivna i svit eller i serie. Även detta, tror jag, underlättar letandet. Och undrar om inte Gladstone utnyttjade det aktiva ordnandet – och nyarrangerandet – som medveten minnesträning. När han stod där utan manus i underhuset, måste han ju ha haft någonting att stödja sina associationer på. Bara stolpar dög inte.

‘Man är inte lycklig tillsammans med sina böcker om man inte tycker om att smeka dem’, yttrade Anatole France, som inte var biblioman men hade ett ömt förhållande till bouquinisterna vid Seinens kajer och dessas kunder. Samtidigt anknöt han till en annan av Gladstones fäblesser, fysisk träning: ‘Det är bra att skapa samlingar; det är bättre att göra promenader.’ Och naturligtvis har det även inom allmogen funnits boksamlare – vi har länge haft läskunnighet i detta land – liksom det har skrivits dagböcker och andra mer eller mindre värdefulla dokument, till eftervärldens förvåning och förnöjelse.

Det var i mars 2006. Jag åkte till Paris. Stig Ramel hade dött dagen före. Något av det sista han skrev handlade om excellensen Jakob De la Gardie, också han general, på Löberöd och hans bibliotekarie Peter Wieselgren, nykterhetsapostel och sedermera domprost i Göteborg. I närheten av Löberöd hade jag bott under några år på åttiotalet och många gånger åkt förbi skolan i Västerstad där Wieselgren var kyrkoherde. Västerstad låg nära Löberöd, och under några år fick han slottsherrens uppdrag att bringa reda i det väldiga arkivet och bokmassorna på Löberöd. Genom De la Gardie hade han tillträde till många andra privatbibliotek i landet. På 1860-talet kom Löberöd i släkten Ramels ägo, Övedsklostergrenen. Men egendomen tyngdes av ekonomiska problem, och under första världskrigets krisår tvangs innehavaren Henric Alexander Ramel att avyttra godset. Genom arvsskiften hade bibliotekets innehåll styckats, och med ägare som kom på obestånd gick till slut resterna på bokauktion. När en av Stigs söner köpte egendomen för ett tjugotal år sedan, var byggnaderna svårt härjade och Löberödsgården helt tom på böcker.

Det gamla biblioteket gick inte att återställa, men man kunde – med en tillräckligt rymlig plånbok – köpa nytt. Man lyckades komma över Bellmans samlade verk i sex delar med en tidigare innehavares exlibris, skänkt till biblioteket av Henric Alexanders sonson och tilltänkte arvtagare Povel Ramel, ‘på sätt och vis vår tids Bellman’, som Stig uttryckte det.

Den här berättelsen, som kom att ingå i en postumt utgiven skrift, hade jag i huvudet när jag for till Paris och Frankrike för att besöka Alberto Manguel. Han hade slagit sig ned i en liten by, Mondion, utanför staden Chatellerault, en gång centrum för landets vapentillverkning. Där hade han och hans partner Craig köpt ett förfallet kyrkoherdeboställe. De bad slottsfrun i närheten, en utbildad arkitekt, att sköta restaureringen och bygga till en ny flygel i gammal stil. Där skulle Alberto ha sina böcker. Mitt uppdrag var att skriva om dem – Alberto och böckerna – för Biblis (nr 34, Sommaren 2006). Det gick utmärkt. Han bjöd på kaffe och lokal calvados i den vackra flygelbyggnaden. Tio år senare utnämndes Alberto Manguel, 68 år gammal, till chef för Nationalbiblioteket i Buenos Aires.

‘Nu skipas historisk rättvisa’, skrev Eva Stenberg till mig från Frankrike, där hon uppehöll sig, sedan hon läst om utnämningen i pressen. Eva var under flera år Albertos svenska förlagsredaktör.

Ja, han och hans kamrater hade ju jagats av den argentinska militärdiktaturen. Hans far hade varit ambassadör under Peron, så kanske var han märkt bara av detta. Men han drogs med i det subversiva motståndet. Som skolpojke hade han stått i bokhandel och lärt känna författaren Jorge Luis Borges, nationalbibliotekarie under generalerna. Men Borges var blind och beroende av människor som läste för honom för att tillgodogöra sig litteratur. Alberto som han mötte i bokhandeln var en av dem. Borges tyckte också om att ‘se’ actionfilmer på biograf; Alberto satt bredvid och berättade vad som skedde på duken. Borges var en boklärd man men ägde aldrig mer än ett par hundra böcker. Fick han en bok som han inte tyckte om, gjorde han sig omedelbart av med den. Alberto å sin sida blev en nästan fetischistisk samlare. Han avstod från universitetet och arbetade på tidningsredaktioner, i förlagshus. När jag första gången träffade honom, i Kanada, kallade han sig ‘antologist’. Sedan kom berömmelsen, med En historia om läsning.

Alberto hade tidigare visat mig omkring på Thomas Fisher Rare Book Library i Toronto. Där hade Margaret Atwood deponerat sitt arkiv. Dit skulle också hans eget gå. ‘Men vad ska det bli av allt det här?’ sade han till mig när vi sågs i Mondion och pekade på det stora galleriet med litteratur. (Och så smakfullt det var: med klinkers på golvet, skulpturer i fönstersmygarna, jugendarmaturer runt det stora rektangulära läsbordet.) ‘När Craig och jag är borta. Det borde gå till ett college. Men där vill man inte ta emot det.’ Jag svarade: ‘Det borde bildas ett eget college runt dem.’ Detta är ju problemet, igen och igen.

I mitt anteckningsblock står det. ‘Böckerna – den lärda republikens förutsättning.’ Jag: ‘Och där man skyr boken, kodex, där kommer aristokratin tillbaka?’ Han: ‘Så är det.’ (Hur mycket visste egentligen den där hertigen om vad som stod på hans hyllor?)

Det litet ironiska är att när jag sedan presenterade Alberto Manguels boksamling på Kungliga biblioteket, var – och är – det enda gången i mitt liv som jag har använt power point. Det kändes

inte alldeles kongenialt. Alberto ägde vid den här tiden inte ens en dator. Han utnyttjade inte epost. Hans julkort var vackert skrivna med reservoarpenna, nästan kalligrafiskt. Men power point var enda sättet att göra allt detta överdåd rättvisa.

Ja, man kastar böcker. Till Brunnsviks folkhögskola, diamanten i arbetarrörelsens bildningsarbete, skaffade man fram containrar. Vi reste förbi där just när detta skedde. Nidingsdåd. Tidskriftsårgångar, träget sparade och inbundna! Universitet kastar, folkbiblioteken rensar i sina magasin. Akademier slutar att tillsätta chefsbibliotekarier. (Stjäls det längre böcker i svenska boklådor?!) En tidning där Böök hade varit kulturchef ville plötsligt slänga hela sitt arkiv. Också i andra länder sker detta. ‘Despite protests by librarians the best of branch stock have been sold and replaced by the kind of cheap paperback most newagents sell’, skriver skriver Alasdair Gray om situationen i Storbritannien. Alltså är det nödvändigt med ett systematiskt bevarandearbete. Kulturskatter går till spillo genom krig, autodaféer, också genom oförstånd. Allt kommer att försvinna förr eller senare, men all förstörelse är inte nödvändig. Inte ens ekonomiskt nödvändig. Man kan lagra där hyreskostnaden är ringa. Många böcker borde säkert inte ha utgivits, en del akademiskt tryck är ren meriteringsmakulatur (uttrycket Peter Lutherssons), men det utgivna är ändå ett kulturellt – och även politiskt – fingeravtryck. Liksom det i böcker kan finnas fingeravtryck av dem som har framställt dem – bokhistorikern Robert Darnton påpekade en gång för mig hur detta ger omedelbar och oförvanskad tillgång till ett förflutet – och av läsaren, låntagaren, kritikern. Också spåret av ett vinglas röjs. Jag skulle vilja påstå att boken är grunden för all seriös kommunikation. (I vissa samhällen har boken fått stå tillbaka för partidokument från centralkommitténs senaste plenum; rådde brist på papper, gick de senare före. Här visar sig seriositeten genom sin frånvaro.) Den medger långsamhet och repetition. Förvaringen är dessutom relativt teknikoberoende. Den som går i ett bibliotek går långsamt, ungefär som i katedralen eller i bykyrkan. Skrider. Och när man gör det får man syn på saker som annars skulle ha undgått en. Jag har en brevvän som plötsligt fick upp ögonen för en bok därhemma som han köpte i New York för fyrtio år sedan och som han först nu får tid att läsa. Vilken evinnerlig tur att han köpte den då. (Också denne herre dyrkar böcker. Han skriver en essä om var och en han läser. Udda?)

Jan Myrdals bibliotek är naturligtvis ett personligt bibliotek, även om det inte längre i juridisk mening är ett privat. Han har alltjämt tillgång det; tanken är att många ska kunna utnyttja det. Även detta bestånd bildar ett fingeravtryck. Här finns, med något enstaka undantag, inga andras ackvisitioner eller kollektioner. Man kommer troligen att finna luckor liksom en viss intressebaserad ‘överrepresentation’. Man kommer att finna rariteter, men också sådant som är spontant införskaffat och kanske utan särdeles mycken begrundan. En del måste vara tillsänt, detta säger något om kontaktytor. Annat material är donerat och bortforslat, till offentliga institutioner, bevarat och invävt i en förändrad kontext. Hur mycket av ett livs samlande, sparande, studerande har därmed lyfts ut, rent konkret? Vinsten är att de tillförs expertis. När Myrdal visar mig karikatyrer från Dreyfusaffären – för och emot – gör han ett mycket utstuderat urval; jag hade säkerligen aldrig plockat fram just dessa volymer själv under ett kort besök. En biografisk handbok över kappvändare under Napoleontiden och restaurationen gör honom påtagligt upplivad. Bernadotte vände kappan sju gånger, eller var det åtta? Skratt. Men Myrdal bedömer honom positivare för Sveriges del än vad Marx gjorde – ‘1812 års politik’ nämligen, neutraliteten! Marx var dock en obotlig rysshatare. Fast vände inte också Marx kappan efter vinden, när annat kom på tal?

Bohumil Hrabal var promoverad jurist men arbetade länge i manuella yrken, i det realsocialistiska Tjeckoslovakien. Det senare avspeglar sig i flera av hans romaner, bland annat i den tunna En alltför högljudd ensamhet. Där befinner man sig i en källarlokal för pappersåtervinning, med kloakernas råttbefolkning som närmaste arbetskamrater. Uppgiften är att paketera returpapper i balar utrensat för vidare transport, med hjälp av hydraulik. Huvudpersonen dricker massor av öl och försöker att rädda dyrgripar från förgängelsen. I trettiofem år har han hållit på med detta. Han blodar ibland ner sig, för det händer att han

också får ta hand om kartonger och omslagspapper från slakterier, men skapar sig samtidigt ett filosofiskt universum; hans eget lilla kyffe är sprängfyllt av stora tänkare, och minsta oförsiktighet när han ligger på sin säng kan medföra att han begravs under ett bokberg. Upplysning och undergång:

När andra världskriget var slut tömde någon en korg med böcker vid min hydrauliska press, och när jag hade lugnat mig och öppnade en av dessa böcker fick jag se Kungliga preussiska bibliotekets stämpel, och när dagen därpå ännu fler sådana skinnband kom nerramlande från källartaket och luften glittrade av guldsnitt och guldorneringar sprang jag upp och där stod två pojkar och jag lirkade ur dem att det fanns en lada i närheten av Nové Strasecí och där i halmen låg det så många böcker att man knappt kunde tro sina ögon. Då gick jag till armébibliotekarien och vi gav oss iväg till Strasecí och där på fälten hittade vi inte en utan tre lador fulla med Kungliga preussiska biblioteket, och när vi hade sett oss mätta gjorde vi upp vår plan och militärlastbilar körde sedan, den ena efter den andra i en hel vecka till utrikesministeriet i Prag, till en flygelbyggnad där, för att biblioteket när tiderna hade blivit lugnare skulle skickas tillbaka dit varifrån det hade kommit, men någon avslöjade det säkra gömstället och Kungliga preussiska biblioteket förklarades som krigsbyte, och så fraktade lastbilarna skinnbanden med guldsnitt och guldorneringar till järnvägsstationen och där lastades böckerna på öppna vagnar och det regnade och det öste ner hela veckan, och när den sista lastbilen hade fraktat dit de sista böckerna for tåget iväg i hällregnet och från de öppna vagnarna droppade guldvatten blandat med sot och trycksvärta, och jag stod lutad mot en kran och häpnade över det jag bevittnade; när den sista vagnen försvann i den blöta dagen blandades regnet på mina kinder med tårar och när jag hade kommit ut från stationen och fick se en polis i uniform lade jag händerna i kors och bad honom uppriktigt att sätta på mig handklovar, armband eller bijouterier, som man säger i Liben, och ta mig till polisstationen, för jag hade begått ett brott, jag ville anmäla ett brott mot mänskligheten. Och när vi kom dit blev jag inte bara utskrattad, de hotade till och med att spärra in mig.

Så försvinner en del av mänsklighetens andliga arv. Goethe och Kant transporterades bort. Nå, en gång kom så turen till Josef Stalins verk, samlade med ofullbordade, en gigantiskt mycket större leverans. För övrigt mycket osentimentalt det hela. Ty vad förstörs inte under krigen (som länge var normaltillståndet i vår del av världen)? Eller freden: en av de stora festligheterna under Wienkongressen 1814 slutade med att hela furst Razumovskijs palats, inklusive bibliotek, möbler och konstsamlingar, brann ned till grunden. En tjugosex rätters måltid hade just avätits. Ryske tsaren bevittnade spektaklet, skriver historikern Richard J. Evans i sitt verk om Europas 1800-tal, medan ‘lågorna nådde taket och fick detta att rasa på vad som återstod’. Ett fel i värmesystemet hade utlöst elden. Festligheterna fortsatte. Man kanske kunde vända på Heinrich Heines kända formulering: ‘Där man gör sig av med människor, kommer man också att utrensa böcker.’ Under Heliga alliansen jagades oliktänkare. Jag tror att Anatole France – socialisten, hädaren, framåtblickaren – hade förstått innebörden i detta och samtidigt sett sin egen vision gå upp i rök. Förvisso: rutinen, det fullkomligt normala, är vår fiende. Några år senare hade jag börjat vänja mig vid företaget, skriver Hrabals berättare:

jag lastade hela bibliotek från slott och borgarhus, vackra böcker bundna i skinn och saffian, jag lastade hela järnvägsvagnar fulla, och när trettio godsvagnar var lastade körde tåget böckerna till Schweiz och Österrike, ett kilo vackra böcker för en Tuzexkrona7, och ingen höjde på ögonbrynen och ingen grät, inte ens jag fällde några tårar, jag bara stod där och log och såg efter sista vagnen i tåget som fraktade bort de fantastiska biblioteken till Schweiz och Österrike för en Tuzex-krona kilot…

1. Kulturförvaltningen i Sundbybergs kommun plockade för flera decennier ned metallkonstverket, och det förvaras nu isärtaget i en förrådslokal i Hallonbergen. 2. Hos Gösta Knutsson kallad Ville med sillen. 3. Alberto Manguel: ‘At dinner, the editor Anders Björnsson tells me that when a fire destroyed his entire library he suddenly felt that, in order to assemble one again, he first needed to know what book not to include.’ (Maj 2002.) 4. [Projet d’une dîme royale av Vauban (1707). Häri föreslogs en proportionell beskattning med större hänsyn tagen till de skattdragandes förmåga att betala. Förpaktare och uppbördsmän, som hade vinst av det gamla systemet, uppväckte en storm häremot, och boken konfiskerades. – Översättarens anmärkning.]

5. [Fullständig titel: Histoire philosophique et politique des établissements et du commerce des Europées dans les deux Indes. Däri gjorda angrepp ej allenast mot de europeiska staternas politik utan även mot prästerskapet och inkvisitionen föranledde förbud mot dess införande i Frankrike. Parlamentet dömde 1781 arbetet att brännas av bödeln och författaren – den forne abbén – till fängelse, vilket denne emellertid genom flykten undgick. – Översättarens anmärkning.] 6. [Den tidens lyxupplaga. – Översättarens anmärkning.] 7. Den tjeckoslovakiska valutan, koruna, var inte giltig i de butiker där man kunde köpa lyxvaror, företrädesvis av västligt ursprung. I dessa Tuzex-butiker krävdes hårdvaluta, som annars inte önskades i försäljningsledet.

REFERENSER

Björnsson, Anders, red. Favoriter: Författare om författare. Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord, 14; Svenska Humanistiska Förbundet, 127. Stockholm: CKM Förlag, 2012. . ‘Framstegets utvalda offer. Ett samtal med Alberto Manguel’. Biblis, nr 34 (Sommaren 2006).

Carlquist, Erik och Harry Järv, red. Mänsklighetens minne: En bibliotekshistorisk antologi. Helsingfors: Schildts, 2008.

Forrest, Denys. St James’s Square: People, Houses, Happenings. London: Quiller Press, 1986.

Foucault, Michel. Vansinnets historia under den klassiska epoken. Stockholm: Aldus / Bonnier, 1973.

France, Anatole. Ametistringen. Övers. Karin Jensen. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1928. . Bokvännerna. Övers. Eyvind Johnson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1945.

Gray, Alasdair, red. The Book of Prefaces. New York och London: Bloomsbury, 2000.

Grosjean Dreisbach, Ardis och Berit Sesemann Datta. ‘Gottfrid Hintze och hans livsverk. Berättelser ur ett okänt arkiv’. Släkt och Hävd, jubileumsskrift 2008.

Evans, Richard J. The Pursuit of Power: Europe 1815–1914. London: Allen Lane, 2016.

Hallberg, Severin. ‘Lars Månsson i Tranemåla och hans boksamling’. I Bokvandringar: Uppsatser om böcker och boksamlare, red. J. Viktor Johansson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1945.

Hopf, Angela och Andreas Hopf. Exlibris der Dame. Die bibliophilen Taschenbücher. Dortmund: Harenberg Kommunikation 1979.

Hopkirk, Peter. The Great Game: On Secret Service in High Asia. Oxford: Oxford University Press, 1991. [Först publicerad 1990.]

Hrabal, Bohumil. En alltför högljudd ensamhet. Övers. Karin Mossdal. Stockholm: Ruin, 2006.

Jenkins, Roy. Gladstone: A Biography. New York: Random House, 1995.

Lepenies, Wolf. Sainte-Beuve: Auf der Schwelle zur Moderne. München & Wien: Carl Hanser Verlag, 1997.

Liedman, Sven-Eric. Karl Marx: En biografi. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2015.

Lindroth, Sten. ‘Erik Wallers bibliotek’. I Svenska bibliotek, red. J. Viktor Johansson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1946.

Luthersson, Peter. ‘Kulturdebattens förlorade centrum’. Axess nr 3 2012.

Manguel, Alberto. With Borges. Toronto: Thomas Allen Publishers, 2004. . A Reading Diary: A Passionate Reader’s Reflections of a Year of Books. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2004.

Minnesskrift över Per Axelson augusti 2019. Privattryck.

Myrdal, Jan. ‘Frågan om neutraliteten’. Svenska Dagbladet/Samtider 10/9 1998.

Myrdal, Janken, red. Alla de dagar som är livet: Bondedagböcker om arbete, resor och umgänge under 1800-talet. Stockholm: Nordiska museets förlag, 1991.

Nilsson, Bo G. Gandhis skynke, polackers blod: Artiklar om demokrati och nationell frihet, red. Anders Björnsson. Stockholm: Carlssons, 2006.

Peters, Jan. ‘Das laute Kirchenleben und die leisen Seelensorgen’. I Arbeit, Frömmigkei und Eigensinn, red. Richard van Dülmen. Frankfurt/M: Fischer Taschenbuch Verlag, 1990. – Detta var en av de böcker jag fick med mig från det som Bo G. Nilsson lämnade efter sig. Ramel, Stig. Post scriptum: Fem essäer. Stockholm: Atlantis, 2006.

Rudeng, Erik. Sjokoladekongen. Oslo: Universitetsforlaget, 1989.

Rydquist, Lars, red. En halv sockerlåda böcker: Sundbybergs bibliotek 75 år. Bibliotek & Kulturs skriftserie 1. Sundbyberg, 1998.

Sallander, Hans. ‘The Bibliotheca Walleriana in the Uppsala University Library’. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen årg. 38 (1951).

Stedman Jones, Gareth. Karl Marx: Greatness and Illusion. Cambridge, Mass: The Belknap Press of Harvard University Press, 2016.

Stephen, Leslie. Hours in a Library, I–III. London: Folio Society, 1991.

Svensson, Ragni. ‘Bo Cavefors BOC-serie, den nya vänstern och pocketrevolutionen’. Biblis, nr 68 (Vintern 2014/2015).

Taylor, Arthur J., red. The Standard of Living in Britain in the Industrial Revolution. London: Methuen, 1975.

Törngren, Margareta, red. Sällskapet De 17: En inblick i de första 130 åren. Lidingö: Sällskapet De 17, 2016.

Wells, John. Rude Words: A Discursive History of the London Library. London: Macmillan, 1991.

Wästberg, Per, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld. Resa i tysta rum: Okända svenska slottsbibliotek. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2004.

Österholm, Hanna. Litteraturens uppodling: Läsesällskap och litteraturkritik vid sekelskiftet 1800. Hedemora: Gidlunds, 2000.

vinjetter av karen jacobsen, ur anatole france, bokvännerna (wahlström & widstrand 1945)