Håll skeppet sjunkande! Jämte Ur loggböckerna 2012–2019

Tänk att få skriva fritt om det jag tycker mest om, ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt, förlags- och evenemangsverksamheten på Rönnells Antikvariat, min plats i universum. Jag har sett det som en slump att jag hamnade där, men kanske var det meningen. Jag fick redan som litet barn följa med min mamma när hon städade på Kungliga biblioteket. Länge trodde jag att det var Kungliga slottet, men när jag frågade henne härom året, visade det sig att det där ‘kungliga någonting’ var just KB, ett stenkast från Rönnells och att hon dessutom städade på ett skitigt tryckeri på Sveavägen, vilket måste vara Bonniers tryckeri. Långt borta där minnet börjar befinner jag mig på ett marmorgolv i en stor sal som ekar av skurhinkar och stolar som flyttas. Det smutsiga tryckeriet, med, enligt min mor, otrevliga typer, fick jag inte följa med henne till.

Några böcker hade vi knappast i ettan hemma i Tullingeberg. Båda mina föräldrar bockade fjädrar på Exaktafjädrar i Huddinge, och för att kunna bocka ännu mera fjädrar hade mamma tagit hem och installerat en maskin i köket som hon kunde bocka fjädrar med, när pappa efter jobbet åkte in till stan för att läsa in en ingenjörsexamen på kvällstid. Fortfarande befinner vi oss långt borta från Rönnells, förutom när jag fick följa med min mamma och städa på Kungliga biblioteket förstås.

Våren 1990 gick jag för första gången i cowboyboots och med ring i örat uppför trappan till övervåningen på Rönnells, där chefen Per Rönnell väntade. Det var två som hade svarat på annonsen i Svensk Bokhandel och den andre hade tackat nej på grund av den låga lönen. Per Rönnell granskade mitt cv där det framgick att jag innan att ha läst på Kulturvetarlinjen med praktik på En bok för alla, arbetat på mekanisk verkstad, bryggeri och en godsmottagning. När han frågade hur jag hade det med tyskan, svarade jag att det var dåligt, men att jag kunde finska. – Har du stark rygg?, frågade han. – Ja, svarade jag. – Bra, då kan du börja på måndag.

Rönnells Antikvariat var känt som ett av landets största och mest anrika antikvariat.

Det var med stolthet och stor iver jag kastade mig in i böckernas värld, tänk vad många författare och böcker det fanns som jag aldrig hade hört talas om. Min syndikalistiska arbetskamrat på Nils G Hanssons mekaniska, hade visserligen tipsat mig om Hemingway och Folke Fridell, men Claes Hylinger och Eric Hermelin hade jag då aldrig stött på. Och vilket sätt jag gjorde det på. Redan på min första arbetsdag rusade en ung man med turban in i butiken och frågade efter Persiska antologin. Det var Christian Falk från Imperiet. Här kunde tydligen allt hända. Rönnells hade vi denna tid fortfarande kvar restupplagor av de persiska diktare Baron Eric Hermelin översatt, lyckats ge ut i små upplagor, men haft svårt för att sälja. Där fanns restupp-

lagor inköpta i samband med att Bo Cavefors lade ner förlaget, bland annat den rosa volymen Persiska antologin med Hermelins översättningar i Carl-Göran Ekerwalds urval. I antikvariatet fanns böcker som öppnade dörrar till världar jag tidigare inte känt till. Författarskap som ingen på verkstadsgolvet eller universitetet nämnt.

Framför allt var det en volym som fångade mitt intresse när den placerades bakom glas i ett vitrinskåp. Den hade ett omslag som bröt av mot de andra. Uppe i högra hörnet av en grönblå-grå akvarellhimmel satt ett slarvigt skuret fotografi av en stumfilmsstjärna med längtansfull blick uppsatt med en bit maskeringstejp. Det var Claes Hylingers Ett långt farväl. Nästa gång jag gick förbi glasskåpet var boken borta. Mer behövs inte för att man ska bli intresserad av ett författarskap. Och när man blir intresserad av ett författarskap blir man även introducerad till andra författarskap, inte minst av en författare som Hylinger, som till stor del rör sig i böckernas värld. Ganska snart började jag vid sidan om mitt arbete på Rönnells frekventera andra antikvariat, där jag fann de böcker som jag ville förkovra mig i och som efterfrågades på Rönnells. Efter att ha letat upp och finkammat alla antikvariat i Stockholmsområdet, började jag drömma om antikvariat som inte fanns, osannolika underjordiska bibliotek där jag hittade de mest sällsamma böcker i drömmarna. Av författare som inte fanns, men det där var ju inget konstigt längre efter att via Hylinger kommit i kontakt med Patafysiken – läran om de imaginära lösningarnas vetenskap – och dess svenska bibel Segla i ett såll, även den först utgiven av Cavefors förlag med titeln Patafysisk antologi. 1 Men jag hade fortfarande dålig koll på vilka författare som fanns och vilka som var uppdiktade. Allt var omgärdat av ett magiskt skimmer.

Att antikvariatet var en plats för sällsamma möten upptäckte jag när Andy Warhols fotograf Paul Morrissey och K.W. Gullers, förebild för Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg, befann sig i butiken samtidigt, visserligen på två olika avdelningar; Morrissey i konstrummet och den gamle Gullers vid hyllorna för Stockholms topografi. De möttes aldrig men hade kunnat göra det, på något sätt var det som att jag efter detta insåg att allt var möjligt på Rönnells. Hade jag varit lite varmare i kläderna hade jag kanske pre-

senterat dem för varandra. Ett annat senare möte som aldrig blev av var i samband med kammarensemblen Skogens spelning på Rönnells 15 december 2015. Författaren Svetlana Aleksijevitj var på besök i Sverige för att ta emot sitt nobelpris och hade i sin kalender några tänkbara aktiviteter, däribland Skogens spelning på Rönnells. Skogen, i sin tur, hade under dagen spelat in i Atlantisstudion tillsammans med min favoritmusiker David Sylvian, som även han hade tänkt komma till konserten på Rönnells, om han inte, jetlaggad som han var efter resan från Los Angeles, hade lagt sig för att vila på hotellrummet och vaknat först när konserten var igång. Och Aleksijevitj, fick inte helt överraskande, stryka några av besöken i sin kalender. Men det blev likväl en fantastisk konsert, och det där imaginära samtalet efteråt bland bokhyllorna mellan David Sylvian och Svetlana Aleksijevitj tänker jag ofta på.

Men det var också en annan typ av möten som präglade mitt 90-tal på Rönnells – krismötena. På något sätt hade jag lyckats tajma min ankomst med att det hade börjat gå dåligt. Efter andra världskriget hade antikvariatet levererat böcker till de sönderbombade biblioteken i Europa och verksamheten hade rullat på, men efterhand blev det allt svårare att driva den personalkrävande verksamheten vidare på en så central adress. De gamla boksamlarna som byggde upp egna bibliotek var på utdöende och kartoteket med tusentals bevakningar på titlar som kunderna sökte skulle snart ersättas av nätet. Att flytta till mindre och billigare lokaler var ett alternativ som diskuterades, ett annat, som jag presenterade vid ett krismöte 4 februari 1992, var att utnyttja antikvariatets stora centrala lokaler till publika evenemang. Rönnells hade ett grundmurat anseende som ett av landets ledande antikvariat, men särskilt utåtriktat hade det aldrig varit. Jag försökte illustrera med exemplen Shakespeare & Company och City Lights Books, men utan att väcka någon större entusiasm. Eftersom det inte fanns något att förlora fick jag ändå försöka.

Jag hade tidigt upptäckt att många författare, musiker och konstnärer kom på besök. Förut hade de fått vara ifred. Nu blev de tilltalade av en entusiastisk diversearbetare som halkat in i kulturen på ett bananskal. Bruno K. Öijer kunde inte längre omärkt smita ner till arkeologiavdelningen i källaren för att i lugn och ro botanisera bland böcker om katakomber. Förmodligen bröt jag mot någon oskriven regel för antikvariatspersonal när jag bjöd in honom att läsa dikter på Rönnells. Alla utom jag tycktes förstå att Bruno aldrig läser på små scener, och vi hade ju inte ens någon scen. Kan nu i efterhand heller inte förstå varför jag började jaga Lars Norén till vår första poesikväll trots att han bara läst dikter en gång i sin ungdom, tänkte väl att han borde vara sugen efter så lång tid.

När vi för ett par år sedan gjorde en affischutställning med honom och anordnade en release för tredje delen av hans dagböcker, visste alla utom jag att han själv inte skulle komma. Trots att alla sa han inte skulle komma trodde jag att

han skulle dyka upp, ända till han inte gjorde det. När Marika Lagercrantz istället oförhappandes dök upp frågade hon om det skulle bli någon läsning under kvällen. Jag svarade: Ja, av dig! Hon gick med på det. Alla trodde det var meningen att hon skulle läsa. Trots min långsamhet är jag ganska bra på att hitta genvägar.

Den 7 maj 1992 har vi en författarträff kring reseskildringar med Kristian Petri, Stig Larsson och Sven Lindqvist som lockar så många att publiken längst bak klagar på att vi saknar ljudanläggning. 24 november samma år sätter vi ribban högt med vår första lyrikuppläsning, med Werner Aspenström, Bodil Malmsten och Göran Sonnevi. (Det blev ju bra även utan Bruno K. Öijer och Lars Norén.) Och innan årets slut hade Carl Göran Ekerwald hållit ett bejublat föredrag om Eric Hermelin och de persiska diktarna.

Kvällarna recenserade dessutom både i DN och SvD.

Under 90talet anordnar vi ett par tre författarträffar per termin. Jag hann ofta samla ihop författarnas hela produktion och läsa in mig. Genomförandena var lika omständliga som ambitiösa. En cateringfirma anlitades för att göra snittar och sköta utskänkningen, ljudanläggning hyrdes in från en musikaffär till varje tillfälle och en pallyftare lånades och drogs ända från Hedengrens till Rönnells för att kunna flytta de bokhyllor som fortfarande stod uppställda i mitten av konstrummet.

Det var framför en författare jag ville locka till Rönnells, men han bodde i Göteborg och gav ut sina böcker med långa mellanrum. När Kvällarna på Pärlan kom ut 1995 fick jag äntligen tillfälle att bjuda in min favoritförfattare Claes Hylinger. En oktoberkväll gör Hylinger sin första läsning på Rönnells för ett fullsatt antikvariat som naturligtvis ställer följdfrågor om patafysiken som författaren parerar med sedvanlig elegans. Vid det här laget hade jag själv snöat in ordentligt på Claes Hylinger och patafysiken. Jag hade till och med tågluffat i Norden för att besöka platser som förekom i hans böcker; Laesö (Den stora sammankomsten), Skagen (Dagar och nätter i Paris och Göteborg) och nästan upprepat hans resa bland norska diktare i Färdaminnen. Dock utan att ha vågat kliva av i Ulvik där Olav H. Hauge nyligen gått bort. Trots att änkan Bodil Cappelen bjudit in mig och tidigare under våren lånat ut brev till en utställning som vi gjort i antikvariatet tillsammans med Jan Erik Vold. Jag tog mig med Hurtigruten ända till Kjell Heggelunds ateljé bland fiskebodarna i Stamsund. Att dessa platser och människor existerade kunde jag bevittna med egna ögon, men hur var det egentligen med patafysikerna som ständigt dök upp i Hylingers böcker? Med hjälp av Segla i ett såll försökte jag ta mig genom dimridåerna och få grepp om denna hemliga sammanslutning med säte i Paris, med institut runt om i världen. Jag började läsa franska, men det tycktes inte vara nödvändigt, för kollegiets högste ledare var en krokodil vid namn Lutembi som lyckades kommunicera genom att göra spår i sanden vid Kongofloden. I kollegiet fanns även katter och hundar som stod högre i hierarkin än min idol Hylinger.

Men det bästa av allt var att man bara bytte dimension när man dog. På svartvita fotografier från begravningarna såg medlemmarna ut att ta det hela med ro. Senare förstod jag att bilderna var från jordfästningar av påhittade personer.

Under vår andra kväll med Hylinger i samband med att Till främmande land kom ut 1998, upptäcker jag plötsligt i vimlet en skäggig herre i grön slips med spiral på. Han såg ut som patafysikerna i Segla i ett såll och bröt dessutom på franska. Han presenterade sig som Christian Bodros, medlem i Patafysiska kollegiet. Ungefär så gick det till när Rönnells blev kollegiets svenska ut

post, där man så småningom kunde inhandla både Vestrogotiska Patafysiska Institutets handgjorda broschyr Talar och det franska huvudorganet Viridis Candela. Ett tag hade jag dessutom planer på en permanent hylla på övervåningen med böckerna i Dr Faustrolls bibliotek. När vi kallade in till presskonferens för att informera om att det i Stockholm bildats en filial, Östra kustens laboratorium, kom ingen. Men Talar fortsatte att ges ut av dateraren Christian Bodros innehållande säregna texter av bland annat inkvisitorn Magnus Hedlund, vars bok PAI 130 vi gav ut till vägledning för alla som vill starta ett patafysiskt institut.

Patafysiken var ett av de fundament som antikvariatets kommande förlagsutgivning kom att vila på. Men minst lika viktig var den konkreta poesin och det experimentella 60-talet. Det började med att poeten Ann Smith vid sitt första besök 1996 berättade att hennes man Åke Hodell saknade ett antikvariat att vända sig till efter att Ragnar Jones dragit sig tillbaka. Jag var välkommen att komma hälsa på hos Ann och Åke i deras vindsvåning på Djurgården, fylld av böcker och collage och ett närmast komplett arkiv över det experimentella sextiotalet, där Åke Hodell var en centralgestalt, inte minst genom sitt avantgardeförlag Kerberos. Besöken blev många och resulterade i en utställning och föreställning med Åke Hodell och Torsten Ekbom på Rönnells våren 1997. På en upphöjd scen med mikrofoner, bandspelare och sladdar uppenbarade sig kultförfattaren och berättade om hur hans flygplan under beredskapen hamnat i spinn och hur han av sjukhusets ärkesyster Ingrid fått en bok av Dostojevskij. En ny värld bortom serietidningarna öppnades. Gunnar Ekelöf hörde talas om om den unge flygaren och skrev lästips på baksidan av en matsedel från Trosa stadshotell. Åke Hodell tog fram lappen och läste: ‘Södergran, Fröding, Bellman’, vände sedan på den och fortsatte: ‘Stekt fläsk med löksås 3:15’. Till och med hunden i publiken skrattade. När jag sedan i högtalaranläggningen spelade upp U.S.S. Pacific Ocean gjorde Torsten tecken åt mig att dra upp volymen. ‘Nanking activated… SCHWISCH… BOOOOM!!!’ Åkes vision av ett tredje världskrig fick Iittalaglasen att skallra i inredningsbutiken bredvid, skrev jag i en blänkare i Bokvännen #436.

Efter utställningen fick jag hjälp av chefen Per Rönnell att skjutsa tillbaka utställningsmaterialet till Ann och Åke. Men det var någonting som inte stämde med hans bilkörning. Per låg alldeles för nära de mötande bilarna. En tid senare cyklade han in i ett träd som han såg, men missbedömde avståndet till. När läkarna upptäckte cancern hade den redan hunnit sprida sig. Hans sista önskan blev att Rönnells Antikvariat skulle drivas vidare av personalen. Mitt villkor för att bli delägare var att alla små löneskillnader som fanns togs bort och ingen skulle vara chef, men vi fick alla våra specialområden och verksamheten skulle samordnas genom personalmöten. Så gick det till när Rönnells Antikvariat omvandlades från familjeföretag till något som kan föra tankarna till ett hippiekollektiv. Denna icke-hierar-

kiska organisation har varit en viktig förutsättning för alla de experiment vi genomfört i bokhandeln. I kombination att verksamheten aldrig går med vinst. Det senare kan tyckas paradoxalt, men bristen på pengar har gjort att förlags- och arrangemangsverksamheten vuxit organiskt på Rönnells. När man startar med noll kronor så tvingas man utgå från själva platsen, dvs. antikvariatet, vår egen nyfikenhet och besökarna av vilka många är författare, konstnärer och musiker. De som givit ut böcker, ställt ut, framträtt på Rönnells har sällan fått bra betalt, men i gengäld har de kunnat genomföra sina projekt med stor konstnärlig frihet och jag brukar säga att de alla blivit delägare i antikvariatet. De har hjälpt till att bevara denna oas i en allt mer kommersiell och ytlig omgivning. De har närhelst de velat kunnat gå upp till pentryt och sätta på en kopp kaffe. Ofta har de lämnat antikvariatet med en bok de inte behövt betala för.

Åke blev alltid glad när jag dök upp på Falkenbergsgatan med äppelmunkar. – Kom in vet ja, sa han på bred stockholmska och ledde in mig till det inre rummet där han ställt fram pärmar och trycksaker.

Han var angelägen om att vi skulle sälja de restupplagor som fanns kvar av Kerberos utgivning, men även collage, till överkomliga priser. Det var viktigt för honom att unga människor skulle ha råd att köpa verken, att de inte bara skulle hamna hos välsituerade samlare. Minns att jag stod i foajén på Fylkingen i samband med en Öyvind Fahlström-filmvisning och sålde en låda förlagsnya exemplar av Fahlströms Minneslista (Till Dr Schweitzers sista uppdrag) för 350 kr styck, ivrigt påhejad av Åke. För mig var denna mapp med fyra färglagda spelplaner något nytt och relevant, inte bara en avantgardistisk relik från 1964. Jag hade ju inte varit med och upplevt sextiotalets experimentscen, den nådde aldrig Tullinge där jag då bodde som liten grabb. Jag upplevde allt i ett nu och drogs storögd in i en virvel av avantgardistiska uttryck. Utan att hinna få på de nostalgiska glasögon som ofta präglar synen på sextiotalet hos dem som var med när det hände. Är någonting inte relevant här och nu kan det vara, tänkte jag. Och känns något spännande så finns det här och nu, tänkte jag då och nu. Precis på pricken, instämmer min ständige rådgivare, Dan Fröberg. Jag tyckte nog det mesta var spännande, sög åt mig allt som andades avantgarde som en svamp. Samarbetet med Åke Hodell gjorde andra avantgardistiska gömmor öppnades. Radioproducenten Peter Meyer hörde av sig om en stor mailart-samling som han hade i en ouppvärmd lada utanför Enköping, han hade även en ljudkonst- och fluxussamling på Gärdet. Ann-Marie Regild hade restupplagor av Vargens utgåvor utgivna av Carsten Regild i Hägersten. Anders Wahlgren hade mängder från material från Pistolteatern där han medarbetade som ung. Folke Rabe hade outgivna ljudexperiment på rullband från sextiotalet som han spelat in med Jan Bark. Billy Klüwer började sända mig material från 9 Evenings-föreställningarna i New York osv. En hel del av detta skulle snart komma ut på det förlag som ännu inte fanns.

Vid millennieskiftet fanns ett antikvariat i kris där någonting hade börjat hända. Jag hade gått ner på halvtid, men åkte in till antikvariatet sent på kvällarna efter att barnen somnat för att jobba med en internettidskrift som jag döpte till Kairouan efter Claes Hylingers novell ‘Kakan i Kairouan’. Där lyckades jag få in texter av författare som föreläst i antikvariatet, Kristian Petri, Claes Hylinger, Stefan Themerson (i en dröm), men även egenhändigt skrivna artiklar om Åke Hodell, Nick Drake, den egyptiske kompositören Mohamed Abdel Wahab, en artikel om tidskriften Vargen och Elis Erikssons serie Pavan. Det hann bli tre nummer. När jag höll på med det fjärde numret, om imaginära författarskap, kraschade plötsligt Rönnells hårddisk och allt raderades ut, även de tre första färdiga numren.

Starkt inspirerade av Kerberos experimentella utgivning och Stefan och Franciszka Themersons

patafysiska utgåvor på Gaberbocchus Press, startade Rönnells ett eget förlag som fick en rivstart med Claes Hylingers lilla skrift om patafysiken, Desockultation, formgiven av Lars Paulsrud som även hjälpte till att sätta samman ett ofullbordat manus som Åke Hodell testamenterade till antikvariatet innan han gick bort. Resultatet blev den lilla boken Resan till Rom (2001) som följdes upp av Stuvad lake enligt Cajsa Warg (2002) från samma ofullbordade manus. Efter experimenten med nättidskriften Kairouan kändes det fantastiskt att kunna ge ut ut pappersböcker, omsorgsfullt formgivna av Lars Paulsrud och senare Anders Ljungman. Parallellt med förlagsverksamheten utvecklades även antikvariatets evenemang i avantgardistisk riktning. Efter en uppmärksammat program med poeterna Robert Bly och Tomas Tranströmer (som spelade enhändigt piano med Bengt Emil Johnson som assisterande ljudtekniker) kändes det som vi var färdiga för att ta ett steg till. Antikvariatets första performancekväll vid en minnesstund för Åke Hodell bjöd på två happenings av Dan Fröbergs köksensemble och Mats Gustafsson med Lotta Melin utklädd till Åkes sjuksköterska. Jag hann knappt börja presentationen innan Dan slog på sin plastdammsugare. Lotta i sin tur slängde ut karameller till publiken som befann sig i ett lyckorus. Snart hade jag tillsammans med Dan Fröberg och Mats Gustafsson färdigställt en hyllnings-cd till Åke Hodell, Friends of the Bumblebee (2002), med bidrag från medlemmar i Sonic Youth. Ja, någonting var definitivt på gång i det gamla antikvariatet konstaterade DN som slog upp en helsida om bokhandeln som försöker motverka antikvariatsdöden med avantgardistiska utgåvor och upptåg.

En orsak till att förlagsverksamheten på Rönnells exploderade var den 95-årige Elis Eriksson som medverkat i Kairouan med några rutor ur serien Pavan. Vid sitt första besök visade han upp alldeles nygjorda Pavan-serier som inte skilde sig märkbart från de Åke Hodell givit ut i mitten av 60-talet på Kerberos förlag. För Elis Eriksson fanns bara en tid och det var nu. Allt annat är blaj, som han uttryckte det. Och det var i detta nu jag hamnat. Ett nu där allt är möjligt, enligt min bäste vän Dan Fröberg. När Dan och jag skulle göra en liten kortfilm om Elis, skulle vi först bara få filma hans skor som går, men det slutade med att Elis själv tog över regin och gjorde mig till skådespelare. Mitt liv hade blivit ett äventyr som jag aldrig hade kunnat förutspå. Jag tog intryck av Elis Erikssons filosofi att vara ett verktyg för de frekvenser som vill fram, ett don, som han skrev. Att släppa fram det som vill fram, utan att försöka styra mer än nödvändigt. När jag tänker efter har jag nog alltid varit en kameleont, som skiftat färg och smält in i varje nytt projekt. Särskilt under 90-talet då det fortfarande var långt mellan evenemangen.

När vi hade vår Eric Hermelin-kväll med Carl-Göran Ekerwald var jag så inne i de sufiska diktarnas värld att jag fyllde antikvariatet med persiska mattor från Peter Willborgs butik och tog kontakt med Idries Shah i London. Några månader senare bodde jag i stor sett i Gunnar Björlings bastu på Brunnsgatan i Helsingfors inför en föreläsning med Carl-Johan Malmberg där

jag skulle spela upp Björlings röst från en kassettbandspelare. Sen blev jag uppslukad av fyrar tack vare en kväll med Kristian Petri, drog med familjen på vådliga båtutflykter till kända och okända fyrar i skärgården och planerade resor till fjärran sådana. Min Grönlandsperiod då jag bara intresserade mig för inuiternas kultur har jag lyckats förtränga.

Kort efter Elis Erikssons första besök i antikvariatet anlände en lastbil med fem nya Pavanhäften och en stor svart bok med titeln Nattens hundar (2001). Ett halvår senare var det dags för nästa lastbil att bromsa in utanför antikvariatet. På pallarna låg Elis Erikssons stora collagebok Vernissage (2002), en artists’ bok där han helt utan redaktionell text själv dokumenterade den första konstinstallationen i Sverige på Galleri Burén, där hans serie Pavan föddes 1965. I sändningen fanns också den lilla poetiska boken Tårar (2002). Senare ‘remixad’ av Marja-leena Sillanpää i den lilla systerboken Om tårar (2005).

Hösten 2003 kunde Ann Smith och jag åka ner till bokmässa Bokmässan i Göteborg med skåpbilen fullastad av nya titlar, däribland en dvdutgåva av Lågsniff (2002), en film av Åke Hodell och Per Wiklund som spelades in på Pistolteatern 1965, med Åke, Torsten Ekbom, Bengt Emil Johnson och Leif Nylén. Det var första utgåvan på underetiketten Håll Tjäften för ljudliga och visuella utgåvor som Rönnells startade tillsammans med Dan Fröberg. Tanken var att ge ut verk av gårdagens och dagens avantgardister utan ett det riktigt framgick vad som var då och vad som är nu. Eller rättare sagt allt skulle vara nu. Dan Fröbergs omslag till Lågsniff skapad av morse-text var tidlöst. I montern som vi delade med Barbro Schultz förlag spelade vi den 12 minuter långa svartvita experiment-filmen non stop i tre dagar i en liten TV-monitor. Det var först nu jag upptäckte att andra betraktade dessa verk som historiska. Jag hade ju grävt ner mig så djupt i Åkes arkiv och gjort mig hemmastadd i Elis Erikssons ateljé där allt material varit nytt för mig. När en tunnhårig Leif Nylén passerade montern där han själv som ung härmade ljudet av vinande granater insåg även jag att filmen hade några år på nacken. Dock fortfarande övertygad om att den linjära tidsuppfattningen var överskattad. Visserligen hade den hindrat 97-årige Elis Eriksson att följa med som mässans äldste deltagare någonsin. Men det hindrade inte Dan och mig från att presentera En liten film om Elis Eriksson på ett seminarium under bokmässan, där Elis dansade omkring hur pigg som helst, i scener som skulle ha kunna varit filmade av Jonas Mekas på 60-talet. Om jag inte själv hade varit med i dem. Vid ett annat seminarium berättade Magnus Haglund om Åke Hodells och Gunnar Ekelöfs vänskap inspirerad av Resan till Rom och Stuvad lake enligt Cajsa Warg. Det var på den tiden avantgardistiska inslag fortfarande välkomnades till Göteborgsmässan av den legendariske galleristen Bo A Karlsson, som kom ner till vår monter och hejade på. Och som man mitt på mässgolvet kunde stöta på en performance av Guds söner. I DN listades vi som ett av det intressantaste nya förlagen tillsammans med bland annat OEI editör.

Nästan alla våra tidiga utgåvor av Åke Hodell och Elis Eriksson fick entusiastiska recensioner,

inte bara i de stora dagstidningarna, utan även i kvällstidningar som Aftonbladet, där Pavans äventyr kunde fylla ett helt uppslag. Det var naturligtvis bra reklam för ett antikvariat som skulle räddas.

Någonstans här börjar Rönnells bli en sambandscentral för det ökade intresset för 60-talets experimentella kultur, vi hade, som sagt, en uttalad ambition att vara en experimentell verkstad, en kreativ plats i nuet där dagens unga avantgarde och gårdagens kan mötas. Samtidigt var alla alltid välkomna även till de mest experimentella kvällarna. Antikvariatet blev en plats där vem som helst, kanske för första gången, kunde komma i kontakt med visuella och ljudliga experiment, pågående ljudinstallationer och utställningar; utsättas för överraskande upplevelser som när Dan Fröberg installerade dolda högtalare bakom bokhyllorna som plötsligt kunde säga ‘Jaså spelar du också golf!’. Vi ville i Åke Hodells anda sprida avantgarde åt folket. Och vi ville ju att så många som möjligt skulle hitta till antikvariatet.

Fram tills detta ögonblick har den ena utgåvan lett till den andra i en slags kronologi. Den blir allt svårare att följa när utgivningen börjar förgrena sig, när en bok leder till två andra som viker av åt olika håll så att det så småningom skapas ett rotliknande system av osynliga trådar. Samtidigt länkar externa rotsystem ihop med antikvariatets. För att inte belasta antikvariatet ekonomiskt startar Jan Håfström några egna bokprojekt, bland annat sätter han ihop och bekostar den stora boken Huvuden som övergår i landskap (2009) med Erland Brands teckningar som kommer ut på Rönnells förlag och resulterar i en utställning i antikvariatet som senare ‘växer ihop’ med en annan utställning vi gör med graffitikonstnären NUG och resulterar i en tredje gemensam utställning med de två på Konstakademien som blir ett sällsynt lyckat möte mellan ‘gårdagens och dagens avantgarde’. Rönnells gästar även den litterära akademien när vi i Börssalen får arrangera en tillställning i samband med att vi ger ut en liten skrift, Björnungar (2010), på Erik Lindegrens 100-årsdag. Där läser Ann Smith ur sin pocketbok Dikter 1963–2004 (2004) och Mats Gustafsson blåser i sin barytonsax så att kristallkronorna håller på att trilla ner. Fast egentligen fanns ju våra osynliga rottrådar redan under Gamla stan med Lågsniff-dvd:n och Anders Wahlgrens bok Pistolteatern 1964–67 (2003). Med den boken följde en dvd där Åke Hodell tillverkar en bomb i sin vindsvåning i Gamla stan, adresserad till Enskilda Banken.

Under Riddarfjärden länkar en sjunkande Evert Taube ihop Fylkingen och Rönnells i Joakim Pirinens och Mikael Strömbergs textljudskiva Afrika (2004) som följdes av Fåglarnas underbara liv (2007) med tydliga kopplingar till Öyvind Fahlströms fågelskivor. Efter en Sonic Youth-spelning på Münchenbryggeriet lyckas jag övertala Jim O’Rourke att skriva en eftertext till vår skiva med experimentella inspelningar från 60-talet av Folke Rabe och Jan Bark. Kan inte fatta att jag står där backstage med en av mina rockidoler som tilltalar mig med ‘Yes, Sir’ och tackar för äran att få vara med. När Folke sedan låter mig sätta låtordningen på skivan ARGH! (2006), som blir utsedd till en av årets skivor av Art Forum, känns hela mitt liv som en dröm. I drömmen får jag ett telefonsamtal från Sten Hanson som är på väg att kliva på flyget till New York. Han frågar om vi vill ge ut en samlingsvolym med hans experimentella bilddikter. Jag säger till honom att vi är intresserade men inte har några pengar. Boken Poetical Works & Music without Tears kommer senare ut på Firework Edition/Tragus förlag/ Gallery Niklas Belenius. Sten gör en av flera konserter i antikvariatet i samband med utgivningen.

Konstnären som hade ARGH! på årsbästalistan i Art Forum var Christina Kubisch, känd för sina ljudinstallationer med elektromagnetiska

slingor, som aktiveras av specialgjorda hörlurar som besökarna får låna. Minns inte riktigt hur vi kom i kontakt, det var nog min vän Magnus Haglund, som tidigt insåg att något var på gång på Rönnells. Hans tankar om ljudkonst och korrespondenser har varit en viktig inspirationskälla. Länge hade vi planer på att ge ut hans bok Lyssnare på Rönnells förlag. Nu hade antikvariatets underjordiska rottrådar nått Berlin, en stad vars bibliotek Rönnells förmodligen hade bidragit till att bygga upp efter andra världskriget. Det slår mig nu att Hermann Görings vita Mercedes en gång lär ha varit utställd i Rönnells nuvarande lokaler när det var en bilsalong. Kanske berättade jag detta för Christina, som dock intresserade sig mer för antikvariatets bokliga historia. Efter misslyckade försök att få kulturstöd till vår planerade installation, beslutade vi oss för att ändå genomföra projektet, vårt mest omfattande hittills. Vi skulle ha vernissage i samband med att hon hade något annat ärende till Stockholm, för att slippa resekostnader. Jag hade redan varit och hämtat begagnade kabelvindor från hennes installation under Perspectives-festivalen i Västerås. På något sätt lyckades vi låna in sju cd-spelare som skulle skicka ut loopar med personalens inläsningar av gamla bokkataloger i kablarna. Christina Kubisch beskriver själv sitt verk The History of Archives som en berättelse om antikvariatet och själva platsen som ett arkiv. Genom att förflytta sig i bokhandeln med lånade hörlurar komponerade besökarna själva ljudverket, beroende på hur de rörde sig under kabelslingorna. Det var en fantastisk syn att se folk röra sig fram och tillbaka med hörlurar och ibland stanna under en intressant bokbeskrivning/röst. En av slingorna som bildade ett tak ovanför dem innehöll en kakafoni av alla rösterna samtidigt. Tanken var att installationen så småningom skulle resultera i en skivutgåva. Under sitt besök spelade Christina Kubisch bland annat in ljuden från antikvariatets dörrar som alla gnisslade på olika sätt när de öppnades och stängdes. Skivan har ännu inte kommit ut.

Under Stockholm New Music-festivalen 2006 arrangerar vi även en Fluxus-konsert i antikvariatet. Ensemblen, som leddes av Mats B., bestod av Bengt af Klintberg, Bodil Blå, Carl Michael von Hausswolff, Kristina Matousch och Claes Tellvid. I ett av fönstren skyltade vi med förlagets senaste flaggskepp, Klintbergs Svensk Fluxus. Själv fick jag äran att köpa leksaksinstrument på loppisar och halmhattar på Buttericks till föreställningen. Till Nam June Paiks One for Violin Solo krävdes ett riktig fiol, helst inte för dyr eftersom Carl Michael skulle smascha den i småbitar på scen. Jag gick in på Gottfrid Johanssons musikinstrumenthandel och frågade en yngre och en äldre man bakom disken om de hade riktigt dålig fiol som såg bra ut. Den behöver inte gå att stämma, förklarade jag. Av deras miner förstod jag att de aldrig fått frågan förut. De tittade på varandra, varefter den ene försvann och kom tillbaka med en fiol som vi fortfarande har en liten skärva kvar av i arkivet.

Även om jag själv redan från början upplevt antikvariatet som en spännande plats, så var det först nu vi började locka in en ny yngre publik. När vi arrangerade våra första kvällar tillsammans med OEI och konserter med skivbolaget

Häpna!, till exempel Mariam The Believer, Tenniscoats och Sagor & Swing, fylldes antikvariatet för första gången av unga människor. Med Biskops Arnös författarskolas läsningar förvandlades salongen med rara böcker från 1500-talet till en loge. Något som kändes hoppfullt i en tid då många beklagade sig över att boksamlarna var på utdöende. Om vi utöver att lagerhålla värdefull litteratur även gav ut ny sådan och fungerade som mötesplats och kulturscen, skulle det kanske ordna sig för Rönnells, tänkte jag. Strategin var att göra Rönnells till en så viktig och mångförgrenad plats att det skulle vara omöjligt att lägga ner på grund av yttre hot som konjunktursvängningar, näthandel, hyreshöjningar etc. Genom spännande samarbeten och projekt skulle Rönnells mycel-liknande2 rötter sträcka sig från underjorden till de fina salongerna. Då vi lät NUG bomba vita rullgardiner från IKEA kom flera Wallenbergare in och köpte dem. Graffitipionjären AKAY gjorde sitt första publika framträdande utan maskering på Rönnells med Ika Johannesson, ungefär samtidigt fick vi från säker källa höra att det talats om Rönnells på den årliga andjakten, där GW och Stefan Persson deltagit.

Ju bredare stöd desto svårare skulle det vara att bli av med oss. Genom att göra så många bra saker som möjligt och tro att allt vi gör fastnar i väggarna i form av immateriella energier och laddningar är ett magiskt tänkande kring bokhandeln som vuxit fram under långa samtal med min vän Dan Fröberg, som regelbundet kontrollerat och finkalibrerat de osynligheter som pågår i antikvariatet, inte minst nattetid, då böckerna börjar samtala med varandra och telefonen ringer. Alltid vid samma klockslag 02.26, enligt Dan, som är den ende som återkommande övernattat i bokhandeln. I samband med New Music-festivalen 2008 stannade han hela veckan och somnade varje natt på en ny plats i affären. (En nattvandrare såg ett par omaka orange/gröna strumpor med tillhörande ben bakom disken.) Vid vårt 80-årsfirande 2010, då vi genomförde åttio evenemang på åttio timmar, var Dan och antikvariatets egen skyddsängel Alexandra E. Lindh de enda som var på plats under alla de åttio timmarna.

Klockan fyra en natt kom det in en ensam gubbe som ville sälja guld, enligt Dan, som förutom två cd-skivor och ett sällskapsspel givit ut två vinylskivor på Rönnells ljudliga och visuella underetikett Håll Tjäften som delvis bygger på ockult material inspelat på Rönnells nattetid. Den senaste skivan Twentytwo equals twentytwo (an exorcism and teleportation of Rönnells Antikvariat into life eternal) (2015), var ursprungligen en exorcistisk ljudinstallation som loopades i Rönnells källare

för att besvärja marknadshyresdemonerna, tills hyresvärden till vår förvåning kom in i butiken och meddelade att de dragit tillbaka en aviserad hyreshöjning som skulle ha knäckt antikvariatet.

Varje utställning och happening har känts som den sista innan vi lägger ner. Det har fått oss att ta ut svängarna mer än kanske någon annan bokhandel. Att en sista gång utnyttja våra stora lokaler och kanske få uppleva ett mirakel. Vi har sluppit vara rädda om inredningen, eftersom det mesta är slitet och lagat med Gaffatejp. Men likväl ett paradis, särskilt om man kommer dit ensam en kväll och det är nedsläckt, så finns det ingen vackrare plats på jorden. Och knappast någon annanstans heller. Vad gör man inte för att få vara kvar på ett sådant ställe.

Till den retrospektiva utställningen Glada dagar i … eller PO Ultvedts vårsalong monterade Björn Springfeldt och Fredrik Ultvedt upp flera motoriserade skulpturer som involverade både medarbetare och kunder, inte bara under vernissagen den 2 mars 2005 då Mats Gustafsson jammade med några av skulpturerna. Under våren kunde vem som helst, genom att stoppa in en tiokrona i myntinkastet, sätta igång det självspelande pianot Oavsett smaken så kostar det (1973).3 De som saknade mynt kunde via en pedal trampa igång den steppande träskulpturen Tapdance (1996), ofta just när vår sekreterare ovanför på kontoret höll på att färdigställa en faktura, och när den motoriserade reliefen Ögonförstöraren (1990-tal) gång på gång hakar upp sig är det bara för personalen att ta fram stegen.

Skarpt läge blir det när Peter Johansson tar med ett luftgevär till en av sina bokreleaser och ordnar en skjutbana med en dalahäst på måltavlan längs med balkongen på övervåningen. En av Björn Ranelids romaner är en hårsmån från att träffas. Kulhålen sitter fortfarande kvar i väggen uppe på skönlitteraturen, signerade av konstnären.

Många av besökarna som testade på att skjuta hade aldrig hanterat ett vapen.

Mer stillsamt subversiv var Leif Elggrens och Mats Gustafssons åtta timmars Arbetsdag (2003), då de med hjälp av elektronik skapade småljud mot de tilltagande dumheterna i världen, ungefär på samma plats där Johansson haft sin skjutbana. Elggren och Gustafsson fick konkurrens av ett interagerande renoveringarbete i trapphuset precis bakom. Ibland stannade hantverkarna liksom upp som för att lyssna på de märkliga ljud som nådde deras öron genom en ventil (bakom erotikahyllan) och omvänt.

Arbetsdagen inspirerar så småningom till en osannolik maratonläsning. I samband med

att tredje delen i Johan Jönsons riktningsserie kommer ut i januari 2016, lyckas vi på något sätt övertala honom att under en veckas tid läsa alla tre delarna, från morgon till kväll. Först hade någon på skoj föreslagit att han skulle läsa hela dit.dit.hään, men det lät lite för mastigt att läsa drygt 700 sidor, tyckte jag. Men han skulle ju kunna läsa hela riktingsserien, fortsatte jag. En uppgift så ogripbar att den kändes mer genomförbar på något sätt. Poeten värmer upp lördagen 16 januari kl. 14, med att läsa ca 40 minuter ur dit.dit.hään, i samband med att boken kommer ut. Efter release-läsningen är Johan helt utmattad och inser att han måste läsa på att på ett annat sätt under den kommande veckan. Måndag morgon kl. 10 slår jag på mikrofonen och poeten börjar, med ett glas citronvatten bredvid sig, läsa med låg malande stämma diktsamlingarna med.bort.in, mot.vidare.mot och dit.dit.hään, från pärm till pärm, 3830 sidor, ‘Om rösten håller’ hade vi för säkerhets skull garderat med i utskicket. Johan läser från morgon till kväll under hela veckan med uppehåll för fikapauser och luncher. Framför honom hade vi placerat ut några stolar där besökarna kunde slå sig ner och lyssna på den förmodligen längsta diktuppläsningen någonsin. Men det var inte rekordet som var poängen utan vad som hände med rummet, hur antikvariatet förvandlades till en kyrka efter några dagars stillsamt mumlande, ja det var så det lät på avstånd. Det var också något som hände med oss och Johan berättade efteråt att han mot slutet under fredagseftermiddagen efter närmare tretusen sidors högläsning var nära att upplösas och börja gråta.

Efter att Dan Wolgers givit ut Klintbergs Svensk Fluxus som ready-made till alla medlemmar i Sveriges Allmänna konstförening (9000 ex), försöker jag få honom att göra en utställning i antikvariatet och lockar med att han kan få ställa ut hela antikvariatet som en ready made, signera det och sätta ett pris. Istället blir det en utställning med Martin Kann, formgivaren som ibland räknas som rockgruppen bob hunds sjätte medlem. Mitt favoritband hade ju redan medverkat på hyllningsskivan till Åke Hodell, Friends of the Bumblebee. Med utställningen Retrospektivt: MARTIN KANN (2009) når vi en ny publik bort-

om de självklart bokintresserade. Två föräldrar berättar att deras femtonårige son tvingat dem att köra från Skellefteå ner till vernissagen i Stockholm. Där samtalar Sune Nordgren med Martin Kann och den från Kanada influgne kuratorn Patrik Andersson, samtidigt som medlemmarna i bob hund vinkar i en monitor från Arvika via en webblänk. Det mest uppseendeväckande var nog att vi döpte om antikvariatet under utställningen, som pågick drygt en månad, genom att klistra över neonskyltarna mot Birger Jarlsgatan med Kanns handskrivna Antikvariat: MARTIN KANN. Ett sådant engagemang hade vi aldrig upplevt tidigare. Till och med de som bara brukade rasta hunden på andra sidan gatan, såg sig nödgade att komma in och fråga vad som hänt med Rönnells Antikvariat. Jag minns särskilt när Lena Endre rusade in i butiken och utbrast: ‘Herregud, finns ni inte kvar!’

I anslutning till en Black Metal-konsert i antikvariatet får jag Rönnells logga tatuerad på baksidan av överarmen. Taggen blir exponerad i en artikel i Di Weekend, ett exempel på hur vi biter fast oss kvar i finanskvarteren utan att tjäna några pengar. Vi borde ju egentligen inte finnas där med vår hopplösa affärsidé, tänker nog många. Hur en bokhandel med mottot ‘Håll skeppet sjunkande!’4 kan klara sig år efter år, i ett område där hyrorna egentligen är för höga i relation till verksamhetens omsättning, sätter myror i huvudet på folk. Kanske är det samma fascination som många känner inför humlors flygförmåga. Varje gång vi låtit en ekonomikunnig person göra en kalkyl på verksamheten, har svaret blivit att vi måste lägga ner. Då har vi tänkt att om vi ändå är förlorade kan vi ju i alla fall försöka hålla skeppet sjunkande så länge som möjligt. Så länge det är roligt.

Även om förlags- och evenemangsverksamheten till en början var ett experiment som jag ägnade mig åt på fritiden vid sidan av mitt ordinarie arbete i antikvariatet, har den allt eftersom den expanderat involverat även mina kollegor och blivit en allt större del av mitt eget ordinarie arbete i antikvariatet. Det sjunkande skeppets öde är även förlagets och evenemangens. Tanken från början var att förlagsutgivningen inte skulle belasta antikvariatet ekonomiskt, vi skulle bara ge ut verk då vi lyckades få stödpengar till dem och hälften av intäkterna skulle gå till nya utgåvor. Under de första åren byggdes det upp ett litet förlagskonto, men när antikvariatet halkade efter med hyran återstod till slut bara pengarna på förlagskontot. Ibland räckte inte ens de pengarna till, då kunde vi få en slant från Svenska Akademien som även gav stöd till flera av våra tidiga utgåvor med Åke Hodell. Betydligt längre tid tog det för oss att övertyga Stockholms stad och Kulturrådet om att vår utgivning och våra kulturprogram förtjänade stöd. Vi var ju ett affärsdrivande företag. Det tog många år innan vi började få kulturstöd. Tyckte redan när jag kom att antikvariatets mödosamma lagerhållning av värdefull litteratur och synliggörande av den förtjänade kulturstöd. När vi

nu dessutom började ge ut egna publikationer och dokumentationer, öppnade upp för att bli en mötesplats för experimentell kultur där olika generationer kunde mötas i ett kreativt flödande nu, författarsamtal, konserter, installationer, performance, kändes det som givet att vi skulle få kulturbidrag. Minns att vi tillsammans med vår nystartade vänförening 2008 lyckades få en av Stockholms stad kulturhandläggare att besöka antikvariatet. När vi råkade jämföra våra kulturaktiviteter med Forums på Sigtunagatan och nämnde stödet de erhöll från staden, blev handläggaren nästan förnärmad och förklarade med eftertryck att vi måste förstå att vi aldrig skulle komma i närheten av Forums nivå.

I mars 2006 kollapsade jag efter att en söndagseftermiddag ha monterat ned kablarna efter Christina Kubisch ljudinstallation. Eller rättare sagt morgonen efter, när jag kommer ut ur porten vet jag inte åt vilket håll jag ska gå. Så jag vänder tillbaka, lägger mig på soffan och försöker andas. Resten av veckan gör jag inget annat än ligger och tittar på molnen som drar förbi och lyssnar på Brian Eno. Jag tänker på Dan Fröbergs mantra att allt ordnar sig om man bara håller sig lugn i mitten. Efter att ha gått huvudlöst in i alla projekt blir jag efter detta tvungen att kuva min entusiasm, dock utan att alltid lyckas. Det är svårt att inte dras in i spännande projekt, när entusiasmen är ens enda talang. Efter att ha fått känna på den omtalade väggen ett par gånger har jag dock lärt mig att känna igen varningssignalerna. Hålla mig på rätt sida och ibland även, vilket jag inte är så bra på, delegera. Efter att ha startat upp den utåtriktade verksamheten på Rönnells har jag, inser jag nu, hela tiden velat vara ensam i bollhavet och kasta upp bollar som jag inte haft någon möjlighet att fånga. Det är mina arbetskamrater, osynliga i denna text, som fått hämta bollarna jag kastat bort och som dragit upp mig när jag varit på väg att drunkna.

När jag blev tillfrågad att vara med och berätta om Rönnells förlag vid en arrangemang under OEI:s rumsliga #79 på Moderna Museet, trodde jag att vi publicerat cirka trettio böcker, skivor och dvd, men när jag listade upp dem kom jag upp i över sextio utgåvor. Dubbelt så många alltså! I denna text, som egentligen ska handla om Rönnells förlag, har bara några av böckerna nämnts. Istället har jag skrivit om möten som inte ägt rum och utgåvor som aldrig kom ut. Drygt tusen evenemang och sextio publikationer, plus de som havererat, har satt sina spår. På ett av spåren har Blå Tåget rullat in med fullsatta konserter och bokutgåvor, sammanställda av Torkel Rasmusson, till exempel samlingsvolymen med Leif Nyléns litteraturkritik Från sidan (2017). På ett sidospår fick vi in den finländske avantgardepionjären J.O. Mallanders papperskulpturer, vilket ledde till att vi gav ut M.A. Numminens Till Helsingfors (2011). Jag har skrivit om funna skatter men missat den kanske största hemma hos Ulla Pettersson i Alvik. Som resulterade i vår bästa utställning med collage och bokstavskonst av Berndt Pettersson utifrån en maffig bok utgiven på OEI editör För påsseende (2012). Hade också velat berätta hur Anders Ljungman lyckades få klar Torsten Ekboms favoritbok Borges Sällsamma historier (2014) så att Torsten fick se sin översättning i tryck just innan han gick bort; att Bodil Malmsten nästan startade en revolution utanför Rönnells med Thomas Bernhard och att vi gav ut hennes sista bok Det här är hjärtat tillsammans med Bonniers. Jag har helt utelämnat Kristian Petris bok Träsket (2013) som förankrat Rönnells ända ner i 1600-talet, då antikvariatet låg vid Rännilen, en farbar vattenväg mellan Stora Träsket och Nybroviken. Oavsett vad som händer finns vi ju kvar i den boken.

·UR LOGGBÖCKERNA·

12 februari 2012

Kära Gud. Vi vill använda vårt stora och centralt belägna antikvariat till att sprida kvalitetslitteratur inom alla olika ämnesområden. Och aktivt arbeta med att rekrytera nya läsare genom ett rikligt utbud av litterära evenemang och även ordna konserter, performanceföreställningar samt utställningar i en genuin bokmiljö. De ‘icke litterära’ evenemangen kan för unga människor bli en ingång till litteraturen genom att de sker i en bokmiljö. Något vi erfor när vi gjorde en utställning med bob hunds formgivare Martin Kann. Genom att skapa en aktiv kulturscen i bokhandeln gör vi den till en mötesplats för litteraturintresserade och de som ännu inte kommit in i litteraturens värld.

3 mars 2012

På väg till antikvariatet med cykel hejdar jag Lars Norén på Roslagsgatan, för att påminna att vi ställt undan en Heidegger-bok åt honom. Han är just på väg att slå in portkoden, när jag tilltalar honom med: ‘Hej Lars!’ Han ser lite förvånad ut men skiner upp av glädje och tacksamhet.

31 januari 2013

Bläddrar lite i gamla anteckningsböcker och papper. Har allt kvar även om blyertsen börjar vittra bort. Många inspirerade ögonblick, viktiga i mitt liv. Fint att de fångats i snapshots. När jag känner mig vilsen kan jag gå tillbaka och se att jag varit vilsen tidigare också. Ja, det är grundkänslan i dessa anteckningsböcker. Lost in space.

5 januari 2014

Hela antikvariatet ska ligga still. Lördag. Stråkkvartett på radion, en skata kraxar, sitter på en filt i sovrummet. Bengt Cidden Andersson är död. Honom borde vi ha tagit till Rönnells. Hans träskor skulle ha förbättrat antikvariatets karma ytterligare. Inkapslad doft från Ciddens träskor. En ny parfym i Rönnells serien.

8 januari 2015

Det finns så mycket här i världen, knäckebröd, Arvo Pärt, Mark Hollis. Äventyret väntar alltid runt hörnet. Allt är möjligt. Allt händer. Vem behöver andra droger än kaffe. Ett fågelkvitter kan väcka en, rädda livet på en.

17 juni 2015

Har mina fingrar övernaturliga krafter? Slår upp Bodil Malmstens bok och hamnar direkt på Thomas Bernhard. Öppnar Martina Lowdens Allt och läser om katedralen i Palma, dit jag ska om en knapp vecka. Någonting är det. Men det funkar nog inte på beställning.

26 juni 2015

Försöker hålla hjärnan igång med Bodil i bakfickan, samtidigt låta den, hjärnan, vila. Färre intryck eller är det fler. Färre plikter större frihet, samtidigt är jag ganska fri i vanliga fall också. Hösten blir spännande. Är det måhända något sensationellt som håller på att ske i det gamla antikvariatet. Det kanske inte bara handlar om böcker. Kanske är det något annat, något som inte går att köpa, som inte går att få, något ovärderligt, skört, skimrande, förtrollande som händer på olika platser då och då, som kanske [oläsbart]. Vad vi har är en älskad (ja!) bokhandel i hjärtat av det kommersiella Stockholm. En

motståndsficka, en utpost, som inte är definierbar utifrån ekonomiska premisser, utan bygger på något som inte är till någon nytta.

27 juni 2015

Ok, det vi gör på Rönnells då. Vi stökar, bökar, stångas med omständigheterna. Bär stolar, högtalare, bokkassar, tjänar nästan ingenting. Ändå uppstår magin ibland, men det är inget helhetskoncept som på det här hotellet i Cala Mayor, där allt ska funka, gästerna ska må bra i nya rena lakan varje dag, serveras den perfekta frukosten varje morgon och inta kvällsdrinken vid poolen till ‘perfekt’ musik. Nej, ett varningens ord för helhetskoncept. Hellre labyrinter där man kan gå vilse, infall, galenskaper, inget att förlora, göra tvärtemot. Åka ut till IKEA och köpa loss rullgardiner som NUG sedan bombar.

4 juli 2015

Mitt första bibliotek i Tullinge. De knarrande golven, doften av böcker, trivdes där, trots, eller kanske tack vare att det inte fanns några böcker hemma. Det gamla trähuset finns säkert inte kvar. Hur gammal var jag, nio tio år, gick på mellanstadiet. Minns inte biblioteket på min skola, men denna villa med knarrande golv där okända världar fanns inom räckhåll. Nu i efterhand kommer jag att tänka på den där bisarre finske boksamlaren som var analfabet och inte lät sig förledas av innehållet i texterna, men kunde allt om bokband, kolofoner, upplagors storlek; vilka titlar som var rara och var de fanns att uppbringa. Matti Pohto byggde under sin livstid upp en av de största boksamlingarna i Finland. Ser framför mig hur han tar fram en bok ur hyllan, tummar på bandet och nosar på inlagan, vars hemligheter förblir dolda.

27 december 2015

Finns så mycket guld: Beckett, Bernhard, Aleksijevitj, Sagor & Swing. Men vi gror igen av mossa. Älskar dock mossor och lavar också, älskar mycket utom… ja det behöver jag inte rabbla upp.

17 januari 2016

I badkaret med ankorna. Den blinda och den med ögon. De följs åt, guppar omkring lite. När ankan utan ögon är på väg mot vattenfallet under kranen med rinnande varmvatten, kommer den med ögon till undsättning. Här i karet med mina plastankor kan jag vara mig själv och andas ut. Igår introducerade jag Johan Jönsons läsning. Ingen direkt respons, men det var ingen katastrof.

1 maj 2016

Hållbarhet som inte går att hålla i, som inte håller på papperet, i förstoringsglaset, med rottrådar rhizomer härs och tvärs. Skitbra affärsidé. En grotta att gömma sig i när det går dåligt.

Lyckad nedfrysning av Herr Rönnell.

In kommer Gösta.

I min anteckningsbok.

5 maj 2016

Vad är det som är så unikt med Rönnells. Lokalen i sig med balkongen, de två tre planen. Närheten till gatan som speglar sig i glasskåpen längst in. Böckerna… men det är något annat också, något som dröjer sig kvar efter aktiviteterna. Pianot från Benny till exempel lät ju rätt stumt när det var nytt. Nu har det en helt annan klang. Men det går liksom inte att framkalla det där genom att slå på en knapp. Det krävs ständiga misslyckanden och ansträngningar för att få det att lyfta. Oj, nu fick jag en flashback av stönanden från kundtoaletten. Ingen risk att det blir för själfullt.

4 maj 2016

Läsa Hylinger, läsa Hylinger, läsa Hylinger. Vart är jag på väg? Vem frågar efter vägen när man har sådan bok. Det blir nog bra det här, bara fortsätta framåt tills blicken blir grumlig. När jag var yngre såg jag inte att hans böcker var gubbiga och nu har själv hunnit bli gubbe.

27 juli 2016

De glimrande stunderna är få. Oftast är man ur slag eller har det tråkigt. Vilket inte är så illa egentligen för då är man ju klarsynt och ser att det inte finns något, för något måste skapas av kaffe, vindpustar.

28 juli 2016

Vi som gillar Lloyd Cole och Hylinger, uppskattar gott fika och inte räds ordet trevligt. Vad trevligt! Känner igen mitt eget ängsliga basspel hos Lloyd Coles basist.

Med pennan i högsta hugg som en mainstream Strindberg, han låg nog aldrig ner när han skrev. Alldeles för bekvämt för upproriska tankar. Vinden susar i lövverken. Bruset från kosterhavets bränningar, Trevligt och herr Gustafssons roman bredvid i våningssängen här i stugan i Reservatet på Nordkoster. Tjoho. Här drömmer jag livligt på de hårda sängarna eller slumrar långt ute på Korsholmens stenålders hällar.

En tur till Sydkoster, strålande solsken, linfärja över sundet, en Stigbergets Saison på Kosters Trädgårdar. Återstår en liten promenad till svamparna ut mot Norrvikarna. Hundskall, lekande barn. Lloyd Cole får följa med.

29 juli 2016

Tio år kvar till pensionen. Kan Rönnells fortsätta sjunka så länge. Visst vi har varit sega, tappra. Inte fattat att vi varit körda med vår föråldrade verksamhet mitt i finansdistriktet. Kapitalisterna vill nog ha oss kvar som blåstång, för att visa att penningjakt inte tar kål på allt, att det ‘mjuka’ kan ‘klara sig’ även i ett samhälle styrt av marknaden. Kanske har vi blivit en symbol för kapitalismens överlägsenhet även när det gäller att värna mjuka värden. Fan egentligen skulle vi ju dö och inte fungera som alibi för girigheten.

7 augusti 2016

Sista semesterveckan börjar imorgon. Detta med uthållighet. Om det går att hålla en blomma blommande. Få något att bli bättre och bättre. Följa linjen. Låta det ena leda till det andra. Vara ett verktyg för frekvenser som vill fram. Göra fel så att det ändå blir rätt…, hålla tillbaka egot, samtidigt som man bygger något, eller raserar. Inte tänka och tänka (teckning på Pavans mössa) Elis Eriksson planterar träd för evigheten, naturligtvis fattar inte stadskontoret varför det ska stå sneda trän mitt på Slussen, de finns i evigheten, ja, men i den s.k. krassa verkligheten har någon jävel redan grävt upp och kastat dem i en container. Kanske är det så att Rönnells byter dimension så småningom när Stadium flyttar in. Det vi gjort finns kvar och lever vidare utanför tiden sas. Och själva hamnar vi så småningom utanför tiden. Men ett äventyr är det och fortfarande i tiden så att säga. Verksamheten alltså. Det finns ett smått fantastiskt antikvariat på Birger Jarlsgatan 32 som jag gärna lägger min (molnliknande teckning) på. Dyngans vänner. Färdiga att gripa alla halmstrån verkliga och imaginära.

8 augusti 2016

Ibland känns det som man skulle vilja komma till botten med den där jeppen som vandrar omkring i mina skor, när han inte går i varma tofflor eller skuttar omkring på klipporna på Nordkoster, som om det fanns ett bråddjup. Han ställer till en hel del oordning efter sig. Glufsar i sig eller delar med sig, hur man nu ser på det. Men vad lämnar han efter sig, kärnor och skal, kvitton, övergivna författare. Gör han mer gott än ont? Den frågan var hård, det är nog det goda han är ute efter, för sig själv, publiken, de som medverkar. Men finns det någon ‘ren’ ja vad det nu är. Är det rena ens önskvärt. Skapa ren magi, men hur roligt är det att leva i ren magi. Skiten måste vara med, tomburkarna, böcker och kvitton som försvinner, sjukdom, död. Det vackra kan inte vara vackert för evigt, förgängligheten är en del av skönheten. Har man blivit ful är det bara att fortsätta. Så här är det. Hade jag satsat på någon slags egen karriär, ekonomisk, akademisk, konstnärlig hade jag varit kokt för länge sedan. Nu undviker jag och får inte heller erbjudanden. Har kedjat fast mig på Rönnells.

4 september 2016

Ja, vad skriver jag egentligen i dessa anteckningsböcker. Tänker väl inte så mycket på det mer än att det naturligtvis handlar ganska mycket om Rönnellsprojektet; förhoppningar, lyckade kvällar och misslyckade. Hur jag mår. Inte så mycket om läsfrukter, mer fallfrukter. Försöker

nog peppa mig själv en hel del, att jag ändå gör någonting bra där på Birger Jarlsgatan, skapar värden och hjälper till att bevara någonting värdefullt. Samtidigt som jag river ner och stökar till. Får en kick av att se antikvariatet fyllas av människor i olika åldrar, även från oväntat håll. Breddar men håller ändå någon slags linje, en mix av nytt, gammalt, nytänkande, old school, nördigt, hippt, avantgardistiskt, elitistiskt, naivistiskt, enkelt, svårt, knappast någon renodlad verksamhet, väldigt oklar, allt är si och så. Om man gör någonting bra leder det till någonting gott, ett magiskt tänkande, saker besjälas. Vi låter det hända som vill bevara antikvariatet, vill inte tro att människor utnyttjar oss, även om jag ser att en del vill få ut så mycket som möjligt av en så liten insats som möjligt. Lämnar in böcker de hittat i grovsoprummet för inbyte för att sedan plocka godbitar, men jag vill inte förgiftas av negativa tankar.

23 november 2016

Hur undviker man i långa loppet att bli patetisk som eldsjäl. Svårt att brinna om och om igen, antingen blir man aska eller julgransbelysning.

25 november 2016

Det finns alltid grejer att göra. Rensa lite i källaren t.ex. I väntan på tillgodohavandet. I väntan på tillgodot. Hur mycket har vi tillgodo efter att ha skapat så mycket kulturellt kapital. Och var gäller det eventuella tillgodohavandet. Ja, fick ju gratisbiljett till Poesifestivalen.

6 december 2016

Svindeln, Pekka, svindeln… var det före internet? Den existentiella svindeln av att befinna sig i universum en kort stund i förhållande till evigheten. Känslan av äventyret under det stjärnbeströdda myllrande himlavalvet. Också det att inte vara någon särskild ha någon talang men ändå inkastad i detta som minst sämst i första loppet. Det enda man vann, som alla har vunnit som befinner sig på denna jordskorpa.

13 april 2017

Fy fan vad fula de är, stolarna. Färgen alltså. Rena döden. Från Death Row på San Quentin, typ. Meningen med det om inte att krossa oss? Kanske att kunderna ska tycka synd om oss och köpa en bok. Försäljningen idag är som stolarna. Rutten. Corpus butikus. Det går åt helvete och livlinorna är förbrukade. Vi kan inte ens säga att det går åt helvete, bara vinka. Vila i frid Rönnells. Skippar nog tatueringen.

15 april 2017

Påskdagen. Bara att kunna fylla lungorna med frisk luft och höra fåglarna kvittra. Känna solen med en kaffebricka bredvid sig. Bättre än så blir det inte, än dessa morgnar. Med DN (ibland SvD), en anteckningsbok, Hylingers gröna blyertspenna BIC Criterium 2H. Sen går varje dag utför egentligen. Man blir segare och segare, trasslar in sig i livet. Ronaldo har allt men står nu ändå anklagad för våldtäkt. På Rönnells har jag försökt skapa ett paradis på jorden, som förvandlats till en ondskefull maskin, en kvarn som mal ner oss, men vi ska ju nötas och mattas, tröttas ut och kuvas annars skulle vi ju inte acceptera att dö.

30 april 2017

Jag är nog den enda bokhandlaren som tror att stolarnas placering, dammtussarna, intensiteten i en spot gör skillnad… detaljerna i kaoset, för hur ska jag kunna styra alla flöden som fyller antikvariatet och hur ser dessa ut? Alla upplever ju sin egen värld. Det som strömmar ut ur dessa parallella världar samtidigt som kassan klirrar. Och varför kommer det in en besvärlig kund just när vi ska sätta igång? Det är svårt när man inte är den som pekar med hela handen och vars ringfinger inte sträcker sig lika långt som långfingret. Hur hamnade jag här/där svindel. Ändå tacksam, för att jag, utan några framträdande förmågor, fick bli ett verktyg på ett anrikt antikvariat. Kanske bidrog min entusiasm till att väcka liv i andar som redan fanns där i rummet, spänningar mellan betydelsebärande ting (böcker) från olika tider, att de fått vara där, blivit väl omhändertagna. Omtanke, just det omtänksamhet även om

tankarna inte skulle vara relevanta. Laddningen fanns alltså redan i böckerna, i texterna, i de tidigare läsarnas projektioner. Gamla böcker är ofta besjälade, ibland olyckligt övergivna. Ja böckerna rymmer ju människors tankar längtan, olyckor, glädje.

11 juli 2017

Plötsligt dyker Marie Louise Ekman upp vid kassan och frågar om vi vill ha Göstas böcker, till skänks. Gåva från ovan, nej från en medmänniska. Så snällt och värdefullt på så många olika sätt. På fredag tar vi in en lastbil bärkassar till att börja med.

13 juli 2017

Händelserik dag. Först visade en kund oss sin tatuering med Pavan och hans fågel. Sen flög en fågelunge in i antikvariatet som vi hade fullt sjå med att fånga in. Efteråt fick jag dåligt samvete för att jag burit ut den i smutsiga skyddshandskar som jag bytt bildäck med. Den knappt flygfärdiga lilla staren dröjde dock kvar länge vid fyndlådorna utanför trots att mamman lockade från en ledning en bit bort. Gång på gång försökte den ta sig in i antikvariatet igen. En ny praktikant!

19 juli 2017

På tåget ner till Göteborg och Dan Fröberg. Läser Thomas Bernhards Gå. Vidunderlig bok som kräver pauser. Äventyrliga spårvagnsfärder utan biljett, ständig span efter vita kontrollantkepsar, ut till Hisingen på andra sidan Göta älv. Längst bort i ett industriområde, efter att vi passerat skylten ‘PEKKAS framvagnar’, hjälper jag Dan att köpa en begagnad Toyota Corolla. Sen Rosa Huset, på kvällen promenad genom Slottsskogen till Masthugget. Sen en märklig musikalisk seans på Lilla Risåsgatan där Dan bjuder på te. Nästa dag ser vi Freddie Wadlingutställningen på Stadsmuséet och fikar på Höga Nord. Åker gratis spårvagn till Röda Sten och tillbaka till Rosa Huset. På kvällen John Holm på Liseberg.

2 augusti 2017

Boklådorna tillhör inte de hetaste platserna längre. Den fysiska boken väljer idag andra vägar, skriver DN. Sorgligt men sant. Vi kämpar på i stora lokaler nära Stureplan, samtidigt som Myrorna svämmar över av billiga böcker som de tvingas slänga för att det inte går att sälja böcker idag. Ser onekligen lite mörkt ut för både produkten och försäljningsställena. Ungdomarna läser inte längre utan är upptagna med sina mobiler och datorer. Jag började på Rönnells innan internet…, i en helt annan värld känns det som. Där folk gick runt och letade efter böcker i boklådor och antikvariat. Vi skrev in bevakningar för hand på kort och lade i ett kartotek, det kunde dröja tio år innan en bok kom in till kundens stora glädje (även om de flesta vid de laget hade glömt bort att de sökt boken). Svårt att bemöta DNartikeln om bokens död. Möjligen kan det bli lite vanskligt för litteraturen att ta sig ut via sms och andra digitala kanaler. Risken är att vi blir dumma. En Thomas Bernhardbok blir knappast inläst som ljudbok, eller läst på en padda. Snuttifieringen, ytligheten, självgodheten kommer att tillta. Vi kommer att kunna nås mycket lättare av reklam; zappandet kommer att förgöra oss, vi manövrerar oss allt snabbare till hamburgare och märkeskläder. Enormt utbud, men alla ser likadana ut, pratar likadant med en latte i ena handen och en iPhone i andra. Var finns motståndet, stofilerna, bromsklossarna, stenåldersmänniskorna, kommunisterna, bakåtsträvarna. På Rönnells kanske. Där kan man fortfarande lyssna på samtal och dricka vin gratis. Fortsätta skriva med blyertspenna, arrangera obegripligheter, se japanska avantgardister, svenska progghjältar, veganer, feminister, gruvarbetare, patafysiker, höra bildningsivrare, idealister, heliga original.

18 augusti 2017

Ok, Pekka, så här gör vi. Du gör ditt bästa, tar med de skivor du tror på, kyler ner ölen. Tar på

din finaste t-shirt, bär fram de bästa stolarna, bråkar med lysrören. Gör allt för att det ska bli så bra som möjligt. Mer kan du inte göra. Och imorgon är det över…

20 augusti 2017

Så puttrar det på mot undergången med ganska bra kassor och ganska välbesökta evenemang. Grejer går sönder, krånglar, dålig stämning till och från, halvdan sammanhållning. Omöjlig hyra. Nästan ingen publicitet förutom New York Times och Dagens Industri. Är det inte som det brukar vara egentligen. Det knakar i fogarna samtidigt som det rullar på eller sjunker. Någonting måste hända, ligger och pyr, ett riktigt skitställe, det ska inte vara finpolerat, väloljat har det aldrig varit, hela tiden gränsat till kaos och en jävla massa jobb och kärlek också för den delen. Varje dag faktiskt.

14 november 2017

Gösta Ekman tog väl hand om sina böcker och betraktade dem som sina vänner, såg och utvecklade deras karaktär. Han vårdade böckerna, även de mindre rara, på ett annorlunda sätt. Gjorde lagningar och piffade till, för att förstärka böckernas unicitet, vad just detta exemplar varit med om, inte alltid på ett sätt som bokhandlare och samlare värdesatte. Han klädde upp tilltufsade böcker omtänksamt, men med synliga lagningar. Han skötte om böckerna på ett personligt sätt och det skulle inte förvåna mig om han även pratade med dem. Om jag hade varit en bok (vilket jag nästan är) hade jag velat bli adopterad av Gösta, tummad, läst och ompysslad. Böckerna har ett eget liv när de kommer ut i verkligheten och formas av hur de hanteras. Jag tror att Gösta medvetet adopterade exemplar som råkat illa ut, han köpte nog en hel del i antikvariatens fyndlådor, slitna böcker som lossnat i limningen men som gick att laga med tejp. Och fick på så sätt en nära relation till böckerna, som han gav nytt självförtroende åt.

18 juni 2018

Ligger på balkongen med Calvinos roman Palomar och lyssnar på fåglarnas sång. Hur återställer man en trött hjärna, genomströmmad av information och upplevelser, mestadels från bokhandeln. När knoppen varit överfull har det fyllts på mer. Kan man ha ett för innehållsrikt liv? Det är i alla fall inget att klaga över. Är inte missnöjd på något sätt, visst med lite musikalisk talang hade jag varit en fena på gitarr och bas vid det här laget. Med bättre rustad hjärna kanske författare eller litteraturforskare. Med rätt självförtroende konstnärlig ledare. Har för korta ben, för stort huvud. Men står gärna till tjänst som vittne, kan uppskatta skapelsen i även dess mer oansenliga former; småkryp, ludd, spindelväv, regndroppar. hornhinneglans, flygplan, vind, fötter, fjun, fräknar, hundskall, kunna andas, poesi, drone, skogssus, trumpetsvampar och musik; Big Star, Robert Wyatt, Iiris Viljanen, det tar inte slut förrän vi sluter våra ögon och öron för sista gången.

2 augusti 2018

Åh, denna kärlekshistoria med Rönnells. Åkte in en sväng igår kväll och slogs åter av den ja… sexiga atmosfären, det är nog därför kunderna blir så entusiastiska när de besöker oss. BÖCKER + SNÄLLHET = SEX stod det skrivet med krita på vår fasad en gång när jag skulle låsa ytterdörren. Mycket diskret men ändå outplånligt.

18 oktober 2018

Vilken kväll det blev med Shida Shahabi, Resina och Iiris Viljanen. En av de finaste. Började lite trevande men stämningen stegrades under hela kvällen. Och hallå jag som ljudtekniker, kan ju knappt hålla reda på kanalerna, sitter där som en byäldste och låtsas vrida på reglagen. Och den där ‘drönaren’ eller ‘rymdskeppet’ i taket som Iiris och jag monterade fast inspelningsutrustningen på. Vilket äventyr!

14 december 2018 Varje dag ovan jord är en gåva.

29 juni 2019

Håller flaggan i topp så länge skutan kan gå. Så länge hjärtat kan slå. Sjunger enradingar av Neil Young också: ‘See the sky about to rain, going down the lane again ooooo o o.’ Sen en repris där jag byter ut ‘lane’ mot ‘track’ och så börjar jag om. Skulle kanske ta mig till en ny nivå om jag lärde mig en rad till.

16 juli 2019 Får inte glömma att prisa skapelsen och skapa-

ren. Alltså att jag finns här och får uppleva allt fantastiskt. Nu är jag en bit från kanten där jag kan blicka ut över det okända. Gömmer mig, trycker bakom en sten. Men det finns ingenting att vara rädd för, allt finns redan överallt och i alla våra förehavanden och handlingar. Vi tar in upplevelser intill extas och blir efter ett tag utmattade. Eller låter bli att ta in och skrumpnar. Glädjen gör oss så småningom trötta. Men vad är alternativet. Hur gör Ernst Kirchsteiger som får till det hela tiden och tycks njuta. Ja, hans eventuella ångestattacker vet vi inte så mycket om. Ska nog inte jämföra så mycket. Är väldigt nöjd över det jag fått vara med om. Att jag hittade Rönnells, detta paradis för mig. Kanske har jag tagit över, passade på just när det började gå dåligt, men tror aldrig jag tänkt så medvetet, det är först i efterhand jag förstått hur konsekvent och tålmodigt jag använt R till att förverkliga mina drömmar genom att låta förverkliga andras drömmar. En drömfabrik. Fortsättningen ser ut som den har sett ut hela tiden. En hotande nedläggning inom drygt ett halvår. Fantastiska program under hösten inklusive konstgalleri utan dess like i källaren och 90 års jubileum. Full fart mot evigheten, fåglarna kvittrar och livet är underbart så länge det varar.

17 juli 2019 Ralph Waldo Emerson, han tar ju alla människor på allvar. Vi tillhör alla världssjälen och kan förverkliga oss själva om vi vänder oss inåt och talar ur oss själva, vår personlighet. Känns som det är just det jag gjort på Rönnells, utan att ha läst Emerson. Vara glad och använda de saker man redan har och inte sträva efter nytt hela tiden, passar väl in på hur jag använt t.ex. ljudanläggningen på Rönnells, fortsatt att använda även efter att den har börjat krångla. Eller min hifi-anläggning här hemma som glappar mer än den fungerar, men som jag ändå håller fast vid efter 40 år. Att inte lyssna så mycket på andra, kompromissa, ja lite medgörlig måste man ju vara för att inte bli som Thoreau i sin koja. Man måste vara ohörsam och lyhörd (haha), böjlig och envis. Kanske försöker jag göra min egen Emerson som passar in just på min livsväg, men är det inte just det E förordar, att man tar in det som fastnar, för att det tillhör en, förstärker dig, den du har potential att vara. Börja leva på djupet.

23 juli 2019

Sitter på berget. Pekka på berget. Ingen vet varför Pekka sitter på berget och skriver utom Pekka. När berget inte kom till Pekka fick Pekka gå upp till berget. Berget hette ungdomsgården i Tullingeberg. Där hörde Pekka Beatles ‘Come together’ första gången, i trappan på väg ner. Vilken basgång, vilket groove! minns han denna morgon i solskenet på berget bakom stugan. Med Emerson och Beckett uppåt neråt, vin kaffe. Droger som speed och opium har Pekka ingen erfarenhet av. Men uppåt neråt förstår han sig på. Upp upp upp ner.

26 juli 2019

Nordkoster Mountain Papers. På berget igen och igen och igen med The Cures ‘The Forest’ i hörsnäckorna. Lätta molntussar på himlen. Kanske hinner jag med Malone dör, 30 sidor kvar, men inte vilka sidor som helst. Den beckettska språkmaskinen är inte att leka med. Rena dynamiten nu när jag är nere i gruvan. Gäller att veta vart man ställt stegen.

2 augusti 2019

Igår lade jag ut höstprogrammet so far. Lika bra att syna fickorna, inget att skämmas över… lite ludd och något gammalt tuggummi, en solitär öronpropp, i mikroskop skulle det nog

framstå som, ja… alltså har ju inte kulturhusets resurser, men en helt annan frihet som jag utnyttjar. Åker gratisskjuts, spelar på kulturetablissemangets känslosträngar, kör tycka synd om det fattiga antikvariatet vid rikemanspiren som kämpar med sitt sjunkande skepp. Tejpar ihop ett program med hjälp av gaffa och låtsasvolontärer, en jävla romantiker som glömmer alla problem. Vadå sagt upp hyreskontraktet. Holy Shit! Nu är jag inne i min hjärna och rotar bland förträngda problem och bob hund-spår. Ni kanske inte tror jag ror hem det här, men det gör jag, tror jag.

Det vi fastnar för är nära besläktat med vår unika personlighet och hjälper oss att finna den. Den farbara vägen är den rätta, det är därför den är farbar för oss. Så enkelt, så genialt av Emerson. Det finns en mening med oss alla och om vi vågar lyssna, känna efter hittar vi fram till oss själva, till den unika skapelse som är vår person. Det finns inget att frukta i dig, vad prästerna än säger. Om du skulle råka möta Belsebub därinne är det honom du ska tjäna, menade Emerson. Känns som det bara är jag som läser honom idag. Ibland kan man stöta på hans filosofi i Disneyfilmer.

8 september 2019

Vet inte varför jag tycker om så mycket att skriva dessa rader som ingen kommer att läsa, förutom skaparen av allt detta. Emerson skriver i Andliga lagar att vi alla har ett kall att bli oss själva, inte påtvingas en roll som kugge i ett maskineri. Men om vi får vara oss själva är det inget fel att fungera som kugge, tänker jag. Ja man kan ju se allt som ett maskineri. Men det blir jobbigt i längden om man snurrar på fel ställe, inte får kontakt med sig själv.

15 september 2019

Behöver inte vara orolig för vad jag skriver i dessa anteckningsböcker. Ingen kommer ju att läsa dem, inte ens jag själv. För då vore allt liksom förstört om jag hade en censor bakom axeln och var tvungen att vakta min penna. Egentligen handlar ju anteckningarna om Rönnells den plats där jag tillåtits att utvecklas till den person jag enligt Emerson är kallad att sträva emot. Medan samhället och den allenarådande marknadsekonomin bygger på att vi ska sträva efter att bli som den och den, tjäna det och det. Men när vi börjar ta oss själva på allvar finns det inte längre så mycket att tjäna på oss. Det finaste runt omkring oss är ju gratis. Hela systemet bygger på att vi ska sträva efter att bli någon annan, konsumera, arbeta åt någon annan som tjänar pengar och kan konsumera ännu mera. Vi glömmer bort oss själva. Att varje dag är ett mirakel. Ja, jag vet att jag låter som Di Leva, men jag tror på det här. Har inte så jättemycket tid kvar innan jag ramlar av pinnen. Detta står egentligen inte i mina anteckningsböcker, men nu när jag ändå har svikit min ursprungliga intention att inte skriva för någon och har mig själv bakom axeln när jag skriver ut mina blertsanteckningar, kan jag lika väl komplettera lite. Egentligen var det Schopenhauer jag var sugen på att läsa när jag stötte på fyra gråa volymer av Emerson i bokhyllan.

Postskriptum. När jag våren 2019 avslutat läsningen av Thomas Bernhards roman Ja (2017) gick jag till min bokhylla för att leta fram en volym av Schopenhauer för att likt huvudpersonen finna tröst. Jag visste att jag på en hylla hade ett antal häftade volymer i Björck & Börjessons serie Berömda filosofer, men blev besviken när jag upptäckte att det bara var fyra titlar av Ralph Waldo Emerson. Eftersom jag var sugen på något filosofiskt drog jag ändå fram en av skrifterna och mindes att jag skaffat dem för att två av mina favoritförfattare Claes Hylinger och Olav H. Hauge, läst och citerat honom. Han hade även dykt upp i Vilhelm Ekelunds och Carl Göran Ekerwalds böcker.

Titeln på Emersonboken jag tagit fram var Samfundsliv och ensamhet. En häftad lunta i gråkappa översatt av August Carr 1920. Den kändes inte särskilt lockande, men snart fick jag hjälp av bokens föregående ägare som varit flitig med pennan. I texten fanns markeringar vid några särskilt pregnanta formuleringar, till exempel ‘Inskriv i ditt hjärta, att varje dag är den bästa på året’, ‘Allting i universum når sitt mål på omvägar’, ‘Varje själ har sin egen metod’. Efter ett tag fanns där också mina egna entusiastiska marginalanteckningar: ‘Just det, Pekka’. Det här var onekligen en filosof värd att utforska, tänkte jag. Men det var inte förrän jag började läsa Andliga lagar och andra essayer (1927) som jag, om uttrycket tillåts, blev frälst. Så till den grad att de andra ‘essayerna’ i samlingen länge förblev olästa. Kommer inte förbi Andliga lagar, trots att jag förstått att den

inte räknas till Emersons vassaste verk, för mig är den mitt i prick.

Vilken tur att jag inte gjort mig av med Emersons essäer, tänkte jag. Inte sällan är det just de bortgallrade böckerna man senare behöver, en lärdom som många bibliofiler erfarit. De flesta böckerna är användbara vid något tillfälle, säger vi med rätta, tills vi har så många böcker att vi inte längre hittar alla böckerna vi tror oss ha. Men de häftade Berömda filosofer-titlarna hade jag bra koll på. De hade stått där och väntat på rätt tillfälle i ett kvarts sekel. Kanske hade de även kommunicerat med mig telepatiskt.

Mer troligt är ändå att jag fått i mig Emersons filosofi via Claes Hylingers böcker. I sina underfundiga och lärorika berättelser iscensätter han ofta tankar om perception, varför vi fastnar för vissa obetydliga saker och händelser, samtidigt som betydelsefulla skeenden kan lämna oss oberörda. Hos Hylinger är världen full av tecken och tilldragelser som vill berätta något för oss. Om vi bara ger oss själva tid. Där finns även en förkärlek till individer som utvecklats till unika karaktärer. Dessa karaktärer är synliga för alla utom huvudpersonerna själva. Ungefär samtidigt som jag började läsa Emerson fick jag av en ung konststudent beskrivet för mig att jag inte var som andra och förstod att åren i bokhandeln gjort mig till ett original, som alla utom jag själv såg. Det var därför kunderna log åt mig i smyg. Arbetet i antikvariatet hade blivit andningsorganet för min personlighet och min strävan, för att använda Emersons vokabulär i Andliga lagar.

Kanske är det så att insikterna måste nå oss via mödosamma omvägar i små doser under lång tid, när vi sysslar med annat där vi som bekant ofta misslyckas och får göra om, för att misslyckas bättre som Beckett säger. Någon instruktionsbok till livet som fungerar verkar inte finnas. Ibland lockas vi att ge unga människor aforismsamlingar med all världens visdom, men hittills har ingen ung människa som jag givit dylika buljongtärningar till visat något större intresse. Böckerna har efter ett tag blivit lagda åt sidan. Det är vi grånade redan levda som nickar igenkännande åt lärospånen, därför att vi erfarit dem i våra egna ofullkomliga liv. Det tycks bara vara böcker vi själva upptäcker som leder oss vidare.

NOTER

1. Hylinger patafyska antologin har kommit ut i tre upplagor. Först som Patafysisk Antologi på Bo Cavefors förlag 1973. Sedan en andra utökad upplaga med titeln Segla i ett såll på AWE/Geber 1987. Och slutligen i en tredje definitiv version, formgiven av Anders Ljungman, även den betitlad Segla i ett såll, på Rönnells förlag 2015. En delupplaga av den första antologin på Cavefors skickades dessutom ut som jubileumsskrift till kollegiets medlemmar i hela världen – på svenska, med ett alternativt omslag i guld. 2. Mycel är den vegetativa delen hos svampar, bestående av ett månggrenat nätverk av trådlika hyfer som växer under jorden eller inom ett annat substrat (till exempel ruttnande eller levande träd). Även namnet på en skiva med Rönnellsveteranerna Torkel Rasmusson och Kjell Westling. 3. Dan Fröberg fanns naturligtvis plats och spelade in det självspelande pianot som sedan gavs ut som en mini-cd på Kning Disk i åtta exemplar. Den finns att lyssna på Spotify: https://open.spotify. com/album/3bwrf32fnR5BRPj4bnkVt1?si=qrx24HQTRmOuVCji Z3G8OQ 4. ‘Håll skeppet sjunkande!’, så avslutade Magnus Hedlund ett mejl till mig för ganska länge sedan. Det lät som ett Beckett-citat, men när jag frågade honom om ursprunget vid releasen för vår senaste bok, Stefan Themersons Läsebok (2018) översatt och sammanställd av Magnus Hedlund, sa han att det var någonting som han kommit på i stunden. Då hade uttrycket redan hunnit växa till en slogan för antikvariatet och tryckts upp på tygkassar. En fördjupad innebörd fick devisen när jag på Lars Noréns inrådan läste Joseph Conrads Lord Jim, där besättningen lämnar ett sjunkande fartyg, som dock inte sjunker snabbare än att det hinner driva iland med resterande manskap. Så länge skeppet sjunker finns det fortfarande hopp, även om det ser mörkt ut.

Texten ‘Håll skeppet sjunkande’ publicerades första gången i OEI #86–87 (2020): Tema Publiceringspraktiker, publiceringspoetiker, red. Jonas (J) Magnusson & Cecilia Grönberg