anders björnsson
Överallt ostörd En resa i tid och rum på jakt efter bibliotekets hemlighet
K
arl Marx tillbringade en stor del av sitt liv på bibliotek. I juni 1850 fick han en biljett som gav honom tillträde till British Librarys läsesal, denna kupol av ljus och rymd. Nu står imperienationen i sitt zenit. Ett år kvar till den stora utställningen. Storbritannien kallas work shop of the world. Öriket har säkrat sig hegemoni på världshaven sedan ett knappt sekel tillbaka. Men i Kaukasus och Centralasien pågår the Great Game för fullt, en hundraårig dragkamp med den framrullande ryska makten, och några år senare ska Krimkriget bryta ut. Den orientaliska frågan var olöst. Många andra också. Revolutionerna 1848–49 hade egentligen inte löst en enda. Till sitt bord i läsesalen beställde Marx fram de blå böckerna. Han fäste sig särskilt vid fabriksinspektörernas rapporter, beställda av parlamentet, som gav honom empiri för teorin om kapitalet och mervärdet. Han imponerades av deras mod, dessa tjänstemän, när de undersökte arbetsförhållandena och presenterade sin statistik. Om hälsotillståndet inom arbetarklassen läste han i The Lancet. Långt senare, under den så kallade levnadsstandardskontroversen, kunde brittiska forskare bli någorlunda eniga om att människor i den första industrinationen fick det sämre materiellt sett under ett kvartssekel, från Napoleonkrigens slut och framåt. Ackumulationen av rike dom tog på krafterna. Men Marx botaniserade också i det diplomatiska materialet och ansåg sig bland annat ha fått belägg för att regeringarna i London och S:t Petersburg, ‘kabinetten’, hade spelat under täcket och vilselett världsopinionen. Den misslyckade revolutionären vände sig –
60
särskilt under femtiotalet – till denna opinion och livnärde sig på den. Han publicerade sig i den internationella pressen; för sin research var han beroende av det som fanns i bibliotekens skåp och magasin. Brödskriveriet var nödvändigt för att han skulle kunna ägna sig åt sin vetenskap. Fri institutionellt men tidigt skröplig, klagade på sin lever, tiggde pengar. Någon annan inkomst än den som kom från det intellektuella arbetet hade han inte, utom gåvor från vännen Friedrich Engels. Man slås av hans nyfikenhet som aldrig rinner av honom, inte ens när han lever miserabelt; han gör sig encyklopedisk, har ett starkt ego. Sven-Eric Liedman, i sin Marx-biografi, har rentav funnit en artikel där Marx gör sig lustig över Bernadotte, Sveriges kronprins och konung. ‘Sverige har ingenting att tacka Karl Johan för’, sammanfattar Liedman Marx’ journalistiska domslut. ‘Om nationen hämtat sig från tidigare elände och olycka, beror det enbart på dess egen energi och en lång period av fred.’ Också stora tänkare hugger i sten. I en artikel från 1857 talar Marx om sonsonens, Karl XV:s, ‘beslutsamma och energiska karaktär’. Skulle denne man vara Skandinaviens enare? Inte långt därifrån, i Londons clubland, hade Thomas Carlyle år 1841 grundat London Library, ett medlemsägt lånebibliotek. Carlyle skrev om den stora franska revolutionen och var en hängiven beundrare av den tyska krigskonsten, men främling i eget land. Han fotvandrade från sitt hem i Chelsea, och när han kom fram till British Museum, där det stora biblioteket var inrymt, fick han vänta på beställningarna och drabbades
