Biblis 104

Biblis 104

kvartalstidskrift för bokvänner

Vintern 2023/24 sek 125

Biblis

nummer 104 vintern 2023/24 tf redaktör jonas nordin

tema: schering rosenhanes bibliotek

4 ”Danad från sjelfva barndomen till samlare och granskare”. Något om Schering Rosenhane d.y. (1754–1812) Peter Gillgren

10 Schering Rosenhanes boksamling vid Vitterhetsakademiens bibliotek Henning Hansen

18 Att skapa en nationell historia åt medborgarna. De Jennings-Rosenhanska donationerna i sin kontext Per Widén

26 Om litterära krigsbyten i privatsamlares bibliotek. Exemplet Rålamb på Länna gård Peter Sjökvist

34 Clas Ekeblad den yngres bibliotek på Stola Outi Merisalo

42 ”Collijns tidskrift” . Något om Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsens tillkomst och senare öden Olof Kåhrström

60 Olof Lagercrantz verk 1951–1975. Kommentar till en bibliografi Stina Otterberg Engdahl

67 En dag i Quartier Latin Per Cullhed

76 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslagets fram- och baksida: Guldbrokadband samt delar av foliantsektionen ur Schering Rosenhanes boksamling vid Vitterhetsakademiens bibliotek.

Schering Rosenhanes bibliotek

Hösten 2022 var det två hundra år sedan Kungl. Vitterhetsakademien mottog historikern, samlaren, akademiledamoten m.m. Schering Rosenhanes (1754–1812) bibliotek. I samband med jubileet anordnades det ett symposium med en rad föredrag om herrgårdsbibliotek, samlande, krigsbyten och donationer, av forskare från Jyväskylä, Lund, Stockholm och Uppsala. Några av föredragen har sedermera utmynnat i de artiklar som ingår i föreliggande nummer av Biblis. Bidragen kastar ljus över Rosenhane och hans samtid, och visar på enskilda samlingars öden. Vissa har gått förlorade eller skingrats. Andra har bevarats i offentliga bibliotek och är föremål för forskning och fascination än i dag.

”Danad från sjelfva barndomen till samlare och granskare”

Något om Schering Rosenhane d. y. (1754–1812)1

När Schering Rosenhane d. y. avled den 6 november 1812 utsläcktes den Rosenhanska ätten. Ett Rosenhanskt stipendium för historisk forskning inrättades vid Uppsala universitet medan den rika samlingen av historiska böcker och planscher skänktes till Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Samlingen finns ännu bevarad i Vitterhetsakademiens bibliotek under beteckningen Bibliotheca Rosenhaneana och under åren 2021–2022 har de många historiska planscherna digitaliserats och gjorts tillgängliga på internet.

Det var under Gustav III:s tid som Schering Rosenhane d. y. valdes till ledamot av Vitterhetsakademien. Invalet skedde 1790 och Rosenhane blev snart en aktiv och drivande ledamot, under ett par perioder även dess preses. Någon vän av Gustav III:s forskningspolitik var han dock inte, trots att kungen 1786 låtit återupprätta den trettiotre år tidigare inrättade – men snart därpå avsomnade – akademien. Enligt Sten Lindroths Svensk lärdomshistoria förenade sig Rosenhane snarare med kritiker som Carl Christoffer Gjörwell, som ansåg att det delvis var Gustav III:s dåliga föredöme som gjort att tiden vänt sig från ”grundlig och nyttig vetenskap” för att istället fokusera på det ”blott angenäma”.2 Folk läser inte böcker längre utan bara tidningar och dylik lappri, beklagade sig Gjörwell. Handlingarna studeras inte som förr, fyllde Rosenhane på, ty hågen för grundlig läsning är nästan nästan helt försvunnen. Linné och Frihetstiden framstod som en gyllene era för verkligt betydelsefulla insatser. Det var bara hovgunstlingar och konstnärer som

Älvkarlebyfallen. Akvarell av Elias Martin från 1798. Detalj. Rosenhanes planschsamling, Riksantikvarieämbetet, Upl 92a_A.

sörjde kungens frånfälle, hävdade en utländsk iakttagare.3 Men nu gällde det att kraftsamla för en återhämtning och ett återvändande till de historiska källorna.

I sitt inträdestal vid Vitterhetsakademiens årshögtid den 20 mars 1791 talade Rosenhane om ”Historiens öden inom Fäderneslandet”. Upptakten är närmast överdrivet försynt. Att upptas till ledamot av Akademien brukar anses som en belöning förbehållen de allra främsta, heter det. Men att anta något sådant vore förmätet. Det finns så många som är mycket bättre: ”Blott Eder godhet får jag tillskrifva, att jag i dag bliver med Eder förenad. J finnen att jag bör upplysas af Edra överläggningar: att vidare undervisning är mig nödig …”. 4 Sedan följer det egentliga ärendet, som är en genomgång av tillgängliga källor gällande Nordens och Sveriges historia, från Tacitus och de isländska sagorna till nyare tiders släktarkiv, fredstraktater och riksdagsprotokoll. En huvudfråga gäller tillförlitligheten och de källkritiska problem som är förenade med användningen av källor av olika slag och från olika tider. En särskild utvikning görs gällande den svenska tryckfrihetsförordningen. Rosenhane är positiv till reformen. Med dess införande 1766 ”har onekligen ett större ljus öfver vår Historia blivit utbredt”.5 Historikern behöver inte längre frukta censorer och okunniga ämbetsmäns klåfingrighet utan endast ”kunnigt folks dom”. Med tiden kom dock Rosenhane att bli mer kritisk till förordningen, i varje fall till dess mer exakta utformning. I sitt dagliga arbete vid det kungliga kansliet hade han att vid ett flertal tillfällen

parera problem i relationerna till utrikes makter, vållade av publiceringar i svenska tidningar.6 Tryck­frihetsförordningen justerades flera gånger under hans levnad på grund av omfattande inrikespolitiska förändringar men också för att få en bättre fungerande lagtext. I ett brev till utrikesstatsminister Lars von Engeström 1810 skriver Rosenhane apropå den då åter reviderade lagtexten att ”våra filosofiska konstitutionalister hafva icke framfött något mästerligt snillefoster då de stadgade vår tryckfrihetslag.”7

Ett av Rosenhanes viktigaste historiska arbeten är en historik över Kungl. Vetenskapsakademiens historia, publicerad 1811.8 Där tecknas även en allmän bild av svenskt akademiväsende, vitterhet och forskning. Också här inleder Rosenhane påfallande anspråkslöst och ursäktar sina många tillkortakommanden. Han börjar sedan själva utläggningen med påståendet att tankesätten i Sverige i grunden ändrats efter Karl XII:s död. Fram till dess var vetenskap, konst, bildning, det svenska språkets odling etc. en fråga för den enskilde och dennes eventuella intressen. Men nu blev det en samhällsfråga som institutionaliserades genom inrättandet av ett antal akademier. Utöver den antikvariska verksamheten, som tidigt varit gynnad, understödde Fredrik I och Ulrika Eleonora flera olika sorters vetenskaper och forskare. Med Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika tar svensk forskning ytterligare steg framåt och Carl Gustaf Tessin nämns som särskilt viktig för den utvecklingen. Inspirerade av drottningens föredöme börjar nu även svenska kvinnor att idka vetenskaplig odling och någon väljs även in i Vetenskapsakademien, berättar Rosenhane. Det svenska språket gör framsteg och ges större värde och betydelse. Även i det här sammanhanget berörs tryckfrihetsförordningen, som i det stora hela är av godo men som haft den olyckliga följden att veckoskrifter och dagblad vunnit mark genom att skandalisera ”större mäns heder” och genom ”pöbelaktiga uttryck och fraser”.9 Allt för mycket utan värde publiceras nu fritt och vad gäller Akademien så var den ju redan sedan tidigare befriad från censuren. Men, avslutar han resonemanget, när allt kommer omkring är det ”icke mödan värt att uppehålla sig vid författare och läsare af odugliga skrifter”.10 Som Lindroth konstaterat har Rosenhane inte mycket till övers för Gustav III:s bidrag till vetenskap och forskning. Visser­

ligen gynnade hans regering den bokliga konsten men ”något stort vetenskapligt företag” sjösattes aldrig under hans regering.

När Rosenhane avled 1812 tecknade Erik Bergstedt hans minne, vilket sedan trycktes i Vitterhetsakademiens handlingar.11 Rosenhane framträder som en konservativ lärd som helst ägnade sig åt egna studier utan att bli störd av ovidkommande ting. Hans motto Ne te quaestiveris extra –sök ej utanför dig själv – uttryckte enligt levnadstecknare ”alldeles hans verkliga tankesätt”.12 Han höll sig helst för sig själv och arbetade med sitt. Men vi får också följa Rosenhanes karriär som plikttrogen ämbetsman; den strävsamma vandringen mellan olika kontor, kabinett och kanslier och en förteckning av för oss idag lite undflyende titlar som Extraordinarie Kanslist, Kopist vid Kansli­ Collegii Expeditionen och Andre Sekreterare vid Presidentskontoret. De återkommande omdömena är klokhet, noggrannhet och grundlighet. Karriären masade sig långsamt framåt, men även detta togs med jämnmod. ”I Friherre Rosenhanes ungdom voro ännu anspråken att göra en hastig lycka mindre uppspände än de sedan blivit”, heter det.13 I förbifarten och i kontrast till sonens temperament skymtar den äldre generationen lite oväntat förbi i form av Friherrens mor; den vördnadsbjudande Grevinnan Rosenhane, född Stenbock. Hon var känd för sin fördomsfria människokännedom och ”den eld af snille och kvickhet, som ända i senaste ålderdomen lyfte ur hennes ögon” när hon berättade någon anekdot eller märkvärdig historia. Schering Rosenhane d. y. kännetecknas istället av sitt filosofiska lugn, ”ett sällsynt starkt minne och anlag till mycken riktighet, redlighet och klarhet i förståndet”. Och vidare: ”Att öka sina kunskaper, att igenom forskningar finna klarhet och reda i hvad förr varit mörkt och inveckladt, var alltid hans angenämaste sysselsättning, hans ljufvaste tidsfördrif, då tjensten lemnade honom någon ledighet.” 14 Historievetenskapen var den vetenskap han tyckte mest om och ”som bäst passade hans snille”. Publikationsförteckningen blev väl aldrig så lång som den kunde ha varit med tanke på den gedigna lärdomen. Ämbetsgöromålen och en allt för långt driven självkritik tycks ha hindrat honom. Rosenhane var, heter det, ”sträng emot sig sjelf och noga med andra”.15 Nya förslag ”i

Älvkarlebyfallen. Akvarell av Elias Martin från 1798. Detalj. Rosenhanes planschsamling, Riksantikvarieämbetet, Upl 92a_A.

synnerhet till ändringar av äldre inrättningar och ordningar” misshagade honom i allmänhet. I ett post scriptum berättas att Friherrens ”dyrbara Historiska Samlingar” kommer att överlämnas till Vitterhetskademien men att de av olika skäl inte kunnat omtalas i levnadsbeskrivningen. ”Även nu tillåter Givarens modest mig endast ett enkelt omnämnande”, förklarar Bergstedt.16

Även akademikollegan Gudmund Adlerbeth höll minnestal över Rosenhane, bland annat då Rosenhanes vapen krossades i Husby kyrka den 14 januari 1813. Adlerbeth är mer kortfattad än Bergstedt men tecknar ett mer inkännande porträtt av kollegan, som han haft ”en förtrolig förbindelse” med i över 40 år. Rosenhanes börd var ädel, konstateras det. Men är detta en förtjänst? Är det en lycka? Nej knappast, tycks svaret vara på båda frågorna. Rosenhane fick en sträng uppfostran som lärde honom ansvar snarare än att ställa höga anspråk. ”Under sjelva barndomens lekar måste lydnad för Föräldrar och Lärare i akttagas, icke blott i anseende till den späda verldsborgarens förmögenhet att styra sig sjelf, utan ock för att böja dess sinne att akta till andra föremål, än allena eget nöje och bekvämlighet.” 17 Det nämns att det var modern som väckte hans intresse för lärda ting, inte minst genom att inviga honom i den Stenbockska släktens historia: ”Han danades från sjelfva barndomen till samlare och granskare: och Sveriges öden vore det egentliga ämnet han valde för sin undersökning. Här blev mödan snart et nöje; och historien, som för de fleste är blott ett minnesverk, för honom ett analytiskt behandlingsämne.” 18

I gravsättningstalet framhåller Adlerbeth också att Rosenhane fann det särskilt tillfredsställande att skapa åskådlighet och ordning: ”Tidevarfven lågo för hans öga liksom aftecknade på fullständiga tavlor.” 19 Strävan efter kontrollerbar översikt förklarar i varje fall delvis Rosenhanes särskilda intresse för kronologier, register och historiska planscher. Men tyvärr räckte inte tiden till för de större arbetena. Självkritiken hämmade och de planerade arbetena om Karl XII och Fredrik I blev aldrig färdigskrivna.20 I Adlerbeths minnesteckning framträder bilden av en person som fostrats strängt till vördnad av förfäderna

och där bedrifterna från förr legat tungt över axlarna. Resultatet tycks ha blivit ett kritiskt tillbakablickande och en stram plikttrogenhet, snarare än någon strävan efter egna bedrifter.

Schering Rosenhane höll även själv högtidliga minnestal över bortgångna vänner och kollegor. Ett av dem som publicerats var talet över Johan Bernhard Kinnimundt vid jordfästningen och krossandet av den ridderliga skölden i Klara kyrka den 23 juli 1789. Under en kort tidsrymd hade den avlidne förlorat både hustru och son, så att ätten nu var utdöd. Kanske hade Rosenhane på känn att hans egen ätt skulle gå ett liknande öde till mötes för han tycks ha funderat en del över problematiken och ställer sig frågan om Kinnimundt kan ha känt sorg vid tanken på att släktleden med honom skulle slutas:

Jag tror det icke. Ty nu behöfde Han ej frukta, at Dess Blod skulle någonsin komma at rinna i förakteligt Folks ådror, eller at af Hans Stam skulle upväxa Telningar, hvilka vanhedra Dess minne. Ty Han hade funnit i Häfderne at det gifvits Vanbördingar, hvilka oskärat de ärofulla Namn de ärft af sina stora och berömliga Förfäder, i den mån, at de, lika med HEROSTRATUS, blifvit et åtlöje för framtiden, en skamfläck, en vanära för deras egne efterkommande, samt et föremål för efterverldens rättmätiga hat och billiga förakt och afsky. Öfver alt detta behöfde Han ej vara bekymrad, vid de sista stunderne af Sin lefnad; ty Han var den ende af Sin Ätt.21

För tydlighetens skull har den publicerade texten en fotnot som förklarar att Herostratus var ”en Bof, som upbrände Dianae Tempel i Epheso, för at blifva namnkunnig”. En människa som med berått mod förstörde kulturhistoriska minnesmärken för att bli känd, det var nog det värsta exempel ur historien som Schering Rosenhane d. y. kunde föreställa sig. Visst låter det sig sägas att Rosenhane var ”en något formalistisk och grundlig person som inte var i takt med sin tid”.22 Men som källkritisk samlare av historiska urkunder pekar hans gärning också fram mot det senare 1800 ­talets vurm för historisk dokumentation och forskning.23 En viss skepsis vid åsynen av den samtidigt framväxande masskulturen faller naturligt inom ramarna för en sådan modernitet.

NOTER

1. Artikeln bygger på ett introducerande föredrag hållet vid Rosenhanesymposiet den 15 december 2022 i Stockholm. Allmänt om Rosenhane se Anders Burius, ”Schering Rosenhane”, Svenskt biografiskt lexikon 30 (Stockholm: Norstedt, 1999), s. 537. Som samlare se Wilhelm Odelberg, ”Samlaren Schering Rosenhane”, i En gustaviansk samlare: Bilder i svensk historia och topografi ur Schering Rosenhanes bibliotek i Vitterhetsakademien (Stockholm 1958: Statens Historiska Museum, 1958). Allmänt om Vitterhetsakademien, se Inge Jonsson, Vitterhetsakademien 1753–2003 (Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2003).

2. Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria, IV, Gustavianska tiden (Stockholm: Norstedt 1981), s. 25.

3. Lindroth, Svensk lärdomshistoria, IV, s. 26.

4. Schering Rosenhane, ”Inträdestal, framhållande Historiens öden inom Fäderneslandet”, Kungl. Vitterhets Historie och Antiquitets Akademiens Handlingar 5 (1796), s. 223.

5. Rosenhane, ”Historiens öden inom Fäderneslandet”, s. 280.

6. Stig Boberg, Carl XIV Johan och tryckfriheten 1810–1844 (Göteborg 1989).

7. Ibid., s. 34.

8. Schering Rosenhane, Anteckningar hörande till Kungl. Vetenskaps Akademiens Historia (Stockholm, 1811).

9. Ibid., s. 71.

10. Ibid., s. 76.

11. Erik Bergstedt, ”Lefvernes-Beskrifning öfver Shering Rosen-

hane”, Kungl. Vitterhets Historie och Antiquitets Akademiens Handlingar 10 (1816), s. 297–326.

12. Ibid., s. 313.

13. Ibid., s. 308.

14. Ibid., s. 318.

15. Ibid., s. 323.

16. Ibid. s. 326.

17. Gudmund Adlerbeth, Åminnelse-tal öfver Sher. Rosenhane hållit den 21 juni 1815 i Kongl. Vetenskaps-Academien (Stockholm: J. P. Lindh, 1815), s. 13.

18. Ibid., s. 13.

19. Gudmund Adlerbeth, Tal öfver Shering Rosenhane hållit i Husby kyrka den 14. Januari 1813 (Nyköping: P. Winge, 1812), s. 11.

20. Adlerbeth, Åminnelse-tal öfver Sher. Rosenhane, s. 14.

21. Schering Rosenhane, Minne öfver Johan Bernh. Kinnimundt (Stockholm: Joh. Christ. Holmberg, 1789), s. 13.

22. Burius, ”Schering Rosenhane”, s. 537.

23. Bara ett par år senare grundas det tongivande och inflytelserika Kungliga sällskapet för utgivande av Handskrifter rörande Skandinaviens historia, se Per Widén, ”Creating a Patriotic History: Historical Source-Editing as National Monument”, Romantik: Journal for the Study of Romanticisms 5 (2016), s. 9–31. Angående det moderna projektet och samlare, se Ackbar Abbas, ”Walter Benjamin’s Collector: The Fate of Modern Experience”, New Literary History 20 (1988), s. 217–37.

Schering Rosenhanes boksamling

vid Vitterhetsakademiens bibliotek

Den 15 september 1822 undertecknade

Sophia Rosenhane (1757–1837) och hennes make Johan Frans Jennings (1762–1828) ett donationsbrev som gjorde Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien till mottagare av en synnerligen rikhaltig bokgåva. Man skänkte samtidigt även en omfångsrik planschsamling som på ett fint vis kompletterade boksamlingen.

De donerade samlingarna hade tillhört Sophias äldre bror, friherre Schering Rosenhane (1754–1812), en ämbetsman med en lång karriär inom utrikesförvaltningen bakom sig, och en av den gustavianska erans mest namnkunniga historiker. Hans breda humanistiska intresse banade väg för medlemskap i både Kungliga Vitterhetsakademien och Kungliga Vetenskapsakademien och han kom att bli en entusiastisk och lojal tillskyndare av båda sällskap (se Peter Gillgrens artikel om Rosenhane i detta tidskriftsnummer för en mer utförlig bild). Intresset för diplomati, litteratur och samlande kan spåras långt tillbaka i den Rosenhanska släkten, vilken, enligt bibliotekshistorikern Otto Walde, kännetecknades av ett ”vittert drag”.1 I sin roll som ämbetsman arbetade Rosenhane sida vid sida med tidens kulturella elit. Bland kollegorna fanns exempelvis arkivarien Gustaf Ribbing (1719–1811), författaren Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731–1808), riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818), överintendent Carl Fredrik Fredenheim (1748–1803), och kunglig bibliotekarie Anders Wilde (1725–1795).2 Rosenhane upparbetade ett omfattande nätverk både inom och utom Sveriges gränser

och korresponderade flitigt med åtskilliga av tidens ledande forskare.

Rosenhane delade sin tid mellan Stockholm och stamgodset Torp, nordväst om Nyköping. Han förblev ungkarl, och med hans bortgång 1812 utslocknade den Rosenhanska ätten på svärdssidan. Gravfästningen skedde i det Rosenhanska gravkoret i kyrkan i Husby­ Oppunda. Inte heller Sophia Rosenhane hade några barn och hon blev således den sista kvarvarande medlemmen av ätten. Den Rosenhanska bok­ och planschsamlingen kom i stället att fördelas på tre institutioner som alla hade spelat en viktig roll i Schering Rosenhanes liv: gymnasiet i Strängnäs, Uppsala universitet och Kungliga Vitterhetsakademien (läs mer om Sophia Rosenhane och de Rosenhanska donationerna i Per Widéns artikel i detta tidskriftsnummer).

Samlingshistorik

Schering Rosenhane var en dedikerad boksamlare som under sin livstid byggde upp ett betydande privatbibliotek, bestående av både ärvda och nyinförskaffade böcker. Hans samling av böcker och manuskript beräknas ha uppgått till omkring 5 000 volymer, och därtill hade han en omfattande samling av kartor, gravyrer och teckningar.3 Rosenhane hyste en förkärlek för svensk historia, vilket också återspeglas i boksamlingens ämnesmässiga sammansättning. Han var en systematisk samlare, som gärna delade med sig av de kunskaper han förvärvade. I ett brev till publicisten Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811), noterar

1. Odaterad skiss över Vitterhetsakademiens bibliotek så som det stod uppställt vid Nationalmuseum. Antikvarisk­topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet. SE/ATA/ARK2 1­4/D 1 B/1.

han att ”den som gör samlingar utan att communicera dem med andre är lik den som har ett ljus och sätter den under ena skäppo…”.4

Ett anonymt resereportage från det Rosenhanska stamgodset som publicerades i några nummer av Stockholms Tidning år 1825 innehåller en del övergripande upplysningar om hur samlingarna förvarades på Torp:

Den öfre våningen upptages af tvänne Bibliotheksrum och tvänne gästrum. … Det stora Bibliotheksrummet är beklädt med ekhyllor från golf till tak, uppfylde af dyrbara verk och böcker, rangerade efter vetenskaperna. … På ett bord midt i rummet ligga catalogerna på bibliotheket och samlingarne … inbundna i rödt maroquin. I det mindre Bibliotheksrummet förvaras hvad som rörer Sverige och svenska historien. Det finnes en stor samling lefvernesbeskrifningar och likpredikningar öfver svenska mer och mindre namnkunnige män och lärde, adel och ofrälse samt öfver adelige och oadelige fruntimmer.5

Donationen till Vitterhetsakademien uppgick till 1 820 volymer, bestående till stor del av svensk och nordisk historia och topografi. Av dessa är 48 deponerade på Kungliga biblioteket, eftersom Gustaf Edvard Klemming (1823–93) behövde dem som underlag för sitt bibliografiska arbete Samtida skrifter rörande Sveriges förhållanden till fremmande magter (1881–83). Klemming, som för övrigt själv var verksam vid Vitterhetsakademiens bibliotek 1855–72,6 har undertecknat och daterat det depositionsbrev (1 april 1880) som i dag förvaras i den handskrivna katalogen över Rosenhanes bibliotek. De delar av boksamlingen som inte skänktes till Vitterhetsakademiens bibliotek erbjöds Uppsala universitetsbibliotek. Titlar som redan fanns i samlingarna i Uppsala skänktes till gymnasiet i Strängnäs. Enligt Marie­Louise Bachman tillföll omkring 1 400 volymer Uppsala och ungefär 700 Strängnäs.7

Donationen till Vitterhetsakademien fick till en början ett relativt svalt bemötande från dåvarande akademisekreteraren Birger Rutström (1758–1826). Först efter att Rutström efterträtts av den boksynte Johan Gustaf Liljegren (1791–1837) kom böckerna att föras från Torp till Stockholm. Boksamlingen skulle därefter, i enlighet med instruktionerna från makarna Rosenhane­Jennings, komma att ”… för all framtid under namn af Rosenhanska Bibliotheket med ordning och

bequäm tillgängelighet på et ställe oförskingrade förvaras”.8

Vitterhetsakademiens bibliotek har flyttat ett antal gånger sedan de Rosenhanska samlingarna mottogs. Till en början huserade det bland annat i en av flyglarna på Stockholms slott innan samlingarna 1864 skeppades över Stockholms ström till det nybyggda Nationalmuseum, för en mer varaktig placering. Enligt Bror Emil Hildebrands dagboksanteckningar slog man inför flytten varje bok mot fönsterbrädet för att avlägsna dammet. På ritningen över biblioteksrummet i Nationalmuseum, från sent 1800 ­tal, upptar de Rosenhanska samlingarna sektion A till och med H och de utgjorde således efter ett halvsekel ännu samlingarnas kärna (Figur 1). Rosenhaneböckerna förvarades länge i magnifika bokhyllor i ek som tillverkats för att kunna inhysa den donerade samlingen. I samband med en flytt, troligtvis från Nationalmuseum till Storgatan 41 omkring år 1936, kom böckerna och bokhyllorna dock att gå skilda vägar. En förfrågan från biblioteket ställd till Nationalmuseum om att återfå dem avslogs och under 1960 ­talet höggs de upp till kaffeved. Endast de dekorativa kapitälen med det Rosenhanska familjevapnet kom att bevaras och överföras till Vitterhetsakademiens bibliotek. Än i dag står den Rosenhanska samlingen samlad9 och i sin ursprungliga ordning, allt i enlighet med donationsbrevet, och samlingen fyller en hel vägg i bibliotekets underjordiska raritetskammare på Storgatan 43 i Stockholm.

Donationen till Vitterhetsakademien bestod av tre delar: boksamlingen om totalt 1 520 volymer, planschsamlingen, samt 300 Sammelband. Den sistnämnda delen av samlingen, som Rosenhane själv kallade ”Collectanea Historica”, är resultatet av ett mångårigt och omfattande samlarnit och den är anmärkningsvärd till både innehåll och omfång. Varje enskilt samlingsband består av dussintals, i vissa fall över hundra, enskilda avhandlingar, tal, pamfletter eller förordningar. En enskild volym utgör nästan ett helt litet bibliotek. Planschsamlingen är också den mycket omfångsrik och Rosenhane delade själv in den i tre övergripande kategorier: topografi, fester och bataljer. Delar av planschsamlingen var föremål för en utställning på Historiska museet 1958–59 och ägnades i samband med denna en utförlig utställningskatalog, författad av Wilhelm Odelberg.10

Planschsamlingen har nyligen varit föremål för ett av Vitterhetsakademien bekostat digitaliseringsprojekt, som syftat till att göra planscherna digitalt tillgängliga.

Böcker från förfäder och fränder

Merparten av böckerna i den Rosenhanska samlingen är försedda med Rosenhanes graverade exlibris (Figur 2) och i många fall finns det också åtskilliga spår efter tidigare ägare, i form av signaturer, marginalanteckningar, bokägarmärken och stämplar, inklusive pärm­ och ryggstämplar. Ibland är det möjligt att följa ägarlängden flera hundra år tillbaka i tiden, i somliga fall från den första till den nuvarande ägaren. De äldsta titlarna i Rosenhanes bibliotek är från 1500 ­talet, men tyngdpunkten ligger på 1700 ­tal. Även om det fanns ett antal entusiastiska boksamlare bland Rosenhanes förfäder, några till och med med författarambitioner, verkar man inte ha velat behålla sina samlingar till varje pris. Schering Rosenhanes far, Fredrik Bengt Rosenhane (1720–1800), för att ta ett exempel, gjorde sig av med merparten av familjens bibliotek på släktgodset Tistad, detta i samband med att han lät riva den gamla herrgården och uppföra en ny. En betydande del av släktens böcker tros också ha förkommit i en brand år 1699.11

Enstaka böcker har dock vandrat genom åtskilliga Rosenhanska släktled. Flera böcker i samlingen har exempelvis de diskreta initialerna S. R. på titelbladet, vilket visar att de tillhört Rosenhanes farfars farfar tillika namne, riksrådet Schering Rosenhane (1609–1663). Denne var en av stormaktstidens främsta statsmän och diplomater, och därtill en dedikerad boksamlare. När han dog kom hans boksamling att fördelas på de tio barnen. Den förnämsta delen övertogs av sonen Johan Rosenhane (1642–1710), som gick i sin faders fotspår både vad gäller yrke och samlande. Hans ägarmarkering (”Ex Bibliotheca Johannis Rosenhane”) är frekvent återkommande i samlingen tillsammans med årtalet 1673, vilket tyder på att böckerna härrör ur faderns bibliotek, eftersom det var detta år bodelningen ägde rum.12 Åtminstone en av böckerna i samlingen har tillhört Beata Rosenhane (1638–1674), ännu en ur riksrådet Rosenhanes barnaskara. Beata Rosenhane fick en utbildning likvärdig hennes bröders,

2. Schering Rosenhanes graverade exlibris med Rosenhaneättens vapensköld, i ett exemplar av ett av Rosenhanes egna arbeten (Svea-rikes konunga-längd, Stockholm 1789). Rosenhanes exlibris förekommer i minst tre olika versioner, två i mindre format och ett i större format, i färg. Det handskrivna numret på biblioteksetiketten hänvisar till Schröders katalog.

och hon gjorde återkommande sin far sällskap på utrikesresorna. Walde tycker sig i hennes korrespondens med bröderna ana ”ett livligt och rörligt igenium med en rik fond av humor”.13 Hon anses allmänt ha varit en av de mest lärda svenska kvinnorna under 1600 ­talet, och hon har varit föremål för forskningsmässigt intresse.14 Boken som tillhört henne är ett exemplar av Georges de Scudérys Alaric, ou Rome vaincue (Paris 1654), vackert bunden i ett guldornerat rött marokängband. Volymen var sannolikt tilltänkt kung Karl X Gustav (1622–1660) och den har en handskriven dedikation från författaren ställd

till ”Serenissime Roy de Suede”. Arbetet har en tryckt dedikation till drottning Kristina, som dock abdikerade samma år som boken utkom. Sannolikt har boken överlämnats från författaren till riksrådet Rosenhane, som då var Sveriges ambassadör i Frankrike, för vidare förmedling till kungen. Någon sådan har till synes aldrig skett, och på försättsbladet finns i stället en kombinerad födelsedagshälsning och gåvoskrift ställd till Johan Rosenhane undertecknad ”Vostre tres fidelle et tres affectione sœur Beata Rosenhane”. Minst en bok har tillhört en medlem av annan gren av Rosenhanska ätten, Leonhard Rosenhane (1657–1676), brorson till riksrådet Rosenhane. Ämnesmässigt passar de flesta böckerna som tillhört Rosenhanes förfäder fint in i samlingarnas övergripande tematik, vilket kan tyda på att Rosenhane kanske sett dem mer som facklitteratur än som litterärt arvegods och att han aktivt valt att låta dessa ingå i sina egna samlingar. Det finns dock undantag. Ett sådant är ett praktfullt inbundet exemplar av bibeln på svenska (Stockholm 1646), som tillhört diplomaten greve Bengt Oxenstierna (1623–1702). Oxenstierna var Rosenhanes farmors far, och bibelns försättsblad är fyllda med upplysningar om viktiga familjehändelser, sannolikt skrivna av Oxenstierna själv.

Merparten av de böcker som ingår i samlingen har dock Rosenhane själv införskaffat. I samlingen ingår exemplar från flera av tidens största privatsamlares bibliotek. Ett antal böcker har tillhört Carl Gustaf Warmholtz (1713–1785), storstilad boksamlare av historisk litteratur, upphovsman till det monumentala bibliografiska arbetet Bibliotheca historica Sueo-Gothica (1782–1817), tillika Rosenhanes granne. Rosenhane och Warmholtz drevs av samma passion för svensk historia och samlade på sig både böcker och kunskap. En annan samlare vars böcker finns med i samlingarna är Johan Biörnstierna (1729–1797), vars signatur och lacksigill pryder flera böckers försättsblad. Biörnstierna var Rosenhanes informator och han hade en nära och livslång relation till Rosenhanarna. Med tiden kom han att bli Gustav III:s bibliotekarie. En annan av Rosenhanes vänner var tidigare nämnde Gjörwell, och de böcker i samlingen som han har författat eller gett ut innehåller ofta en dedikation till Rosenhane. Ett större antal volymer i samlingen har också Uppfostrings­ sällskapets exlibris. Sällskapet grunda­

des av Gjörwell år 1779 och Rosenhane var en av dess tillskyndare. Ett bibliotek skapades tidigt och man köpte även in Warmholtz efterlämnade boksamling. Sällskapet kom dock på obestånd och 1794 såldes biblioteket på auktion, där delar köptes in av Rosenhane. Bland tidigare ägare till böcker ur Rosenhanes bibliotek finns en rad bekanta namn: Olof Rudbeck den äldre (1630–1702), Carl Gustaf Tessin (1695–1770), Johan Gustaf Psilanderhielm (1723–1782), och Nils Nilsson Stiernflycht (1738–1778). Ett antal böcker i samlingen har tillhört medlemmar ur det svenska kungahuset. En av dessa böcker, Samuel von Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo (Nürnberg 1696), är bunden i ett spektakulärt skinnband med blå rygg med tre kronor i guld och har troligtvis tillhört Hedvig Eleonora (1636–1715).

Krigsbyten i samlingen

Riksrådet Schering Rosenhanes bibliotek innehöll en betydande mängd böcker som tagits som krigsbyte från de kungliga samlingarna i Warszawa och från ett antal jesuitbibliotek.15 En del av dessa fanns kvar i släkten fram till 1700 ­talet, men merparten såldes då till Carl Friedrich Eckleff (1723–1786), vars boksamling dock så småningom gick under klubban. Möjligtvis återfinns Rosenhaneböcker som en gång tagits som krigsbyte idag i det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, eftersom boksamlaren Otto Thott, vars boksamling till viss del hamnade i bibliotekets ägo, gjorde stora inköp på de Eckleffska auktionerna.16 Några enstaka litterära krigsbyten tycks dock ha funnits kvar i den Rosenhanska släkten och har sedermera hamnat i Rosenhanes bibliotek.

Ett par böcker i samlingen har tillhört prins Karl Ferdinand Vasa (1613–1655), en av Sigismunds söner. En av dessa är Eberhard Wassenbergs Gestorvm Vladislai IV Poloniæ et Sveciæ regis (Gedani 1643). Prinsens namnteckning har strukits över och på titelbladet finns i stället Johannes Rosenhanes namnteckning. Ett exemplar av Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus (Basel 1567) har tillhört ett jesuitkollegium i Bydgoszcz innan också det hamnat i Johannes Rosenhanes bibliotek.17 Det finns en handfull andra polska böcker i samlingen, sannolikt även de tagna som krigsbyte, och troligtvis har de funnits med sedan riksrådet Rosenhanes tid.

I samlingen finns också ett antal böcker som sannolikt tagits som krigsbyte i Danmark. Hit hör Hans Svanings Refutatio calumniarum (1560), som kommer från ett i övrigt odokumenterat jesuitkollegium i Köpenhamn.18 Ett annat intressant exempel är ett exemplar av Arild Huitfeldts Historiske bescriffuelse (Köpenhamn 1599) som har en diskret ägarsignatur nederst på titelbladet: ”P. Winstrupius, D[ominus]” (Figur 3). Peder Winstrup (1605–1679) var biskop i Lund från 1638 och fram till sin död. Som en del av det Torstensonska kriget 1643–1645 tågade svenskarna, under ledning av fältmarskalk Gustaf Horn (1592–1657), i slutet av februari 1644 in i Lund. När de lämnade staden i slutet av mars samma år tog de med sig en del av biskopens bibliotek. I en skrivelse till Horn påpekade Winstrup att han blivit av med sin boksamling, som förvarats i en ihålig pelare söder om koret i domkyrkan, och som ”mange penge kaast hafuer”.19 Winstrup försökte åstadkomma ett återlämnande av böckerna och åberopade Horns ”heroische liberalitet och mildheed”.20 Önskemålet verkar i någon mån ha infriats, men betydande delar saknades även efter att ett återlämnande skett, och de bästa böckerna tycks då redan ha förts till Sverige. Walde påpekar lakoniskt att ”hvad de svenska krigsöfverstarne en gång tagit, hafva de nog äfven behållit”.21

Förlusten av böckerna var förstås ett hårt slag, men Winstrup fortsatte oförtrutet sitt samlande och kom med tiden att röra sig med ett mycket omfattande bibliotek, som såldes på auktion efter hans död. Auktionskatalogen trycktes i Köpenhamn 1682 och omfattade knappt 3 000 nummer.22 Vad som hände med de böcker som försvann i samband med stölden 1644 är ännu oklart, och Walde noterar också att ”något spår af detta bibliotek har jag ej funnit”.23

En liten spillra av denna samling verkar dock slutligen ha hamnat i Rosenhanes ägo och kan därmed idag lokaliseras till Vitterhetsakademiens bibliotek. En möjlig förklaring till hur det kan komma sig hittar vi på titelbladet i den aktuella boken. Man kan nämligen med viss möda utläsa namnteckningen, som tillhör kammarherren Gabriel Gabrielsson Oxenstierna (1619–1673). Oxenstierna anslöt sig år 1643 till de svenska styrkorna i Tyskland och medförde då en instruktion till den svenske befälhavaren om att ”sköne och kostelige bibliotheker” som påträffades skulle till­

3: Exemplar av Arild Huitfeldts Historiske beskriffuelse (Köpenhamn 1596) med Peder Winstrups och Gabriel Gabrielsson Oxenstiernas namnteckningar.

varatas och skickas till Sverige. Liknande instruktioner skickades även till Horn i Skåne, men det angavs särskilt att det endast var offentliga och inte enskildas bibliotek som avsågs.24 Att Winstrups bibliotek, som ju var enskild egendom, inte skonades, kan förstås ha flera möjliga förklaringar. Horns efterforskningar landade i att biblioteket blivit ”af någre egennyttige … förrycht wordet och förskingrat”.25 En Michel Michilsson omnämns särskilt. Huruvida den aktuella boken ingick i Michilssons byte är svårt att avgöra, och hur den slutligen hamnade i Oxenstiernas ägo är inte heller helt lätt att fastställa. Enligt Gustaf Elgenstierna vistades Oxenstierna i den svenska armén i Tyskland 1639–43 och deltog sedan i försvaret av Värmland 1644.26 Det är fullt möjligt att boken övergått i Oxenstiernas förvar kort efter att den tagits från Winstrup. Därefter har den sannolikt gått i arv till Oxenstiernas ättlingar och slutligen hamnat i det Rosenhanska biblioteket, även det genom arv; Gabriel Gabrielsson Oxenstierna var Rosenhanes farmors farbror.

4: Johan Henrik Schröders handskrivna katalog över den del av Rosenhanes bibliotek som kom att tillfalla Vitterhetsakademiens bibliotek.

Läsning och läsare

Rosenhane sammanställde själv de kataloger över boksamlingen som omnämns i reportaget i Stockholms Tidning, och de förvaras i dag vid Uppsala universitetsbibliotek. Rosenhane försåg också samlingsbanden med handskrivna innehållsförteckningar. Han ansåg det uppenbarligen viktigt att göra dem lättillgängliga och överblickbara. Samlingens tematiska indelning möjliggjorde enkel och snabb navigering och det är tydligt att samlingen ordnats och dokumenterats med läsare och läsning i åtanke. Rosenhanes umgängeskrets har sannolikt haft tillgång till biblioteket. Det råder dock ingen tvekan om att Rosenhane själv var dess främste användare, och många böcker är fyllda med anteckningar av hans hand.

Att göra Rosenhanes efterlämnade samlingar tillgängliga för forskning och läsning var uppenbarligen viktigt också för Rosenhanes syster och svåger. I samband med donationen fick bibliotekarien Johan Henrik Schröder (1791–1857) i uppdrag att utarbeta en katalog över den del av samlingarna som skulle tillfalla Vitterhetsakademien (Figur 4). Varje enskild volym i samlingen tilldelades ett specifikt identifikationsnummer och detta nummer noterades också på en papperslapp som lades i respektive volym, och som ligger kvar där än i dag.

I enlighet med instruktionerna i donationsbrevet fördes det bok över alla lån ur samlingen på Vitterhetsakademien. Låntagare som bodde i Stockholm hade möjlighet att göra hemlån. Planschsamlingen däremot fick endast användas på plats. Lånekatalogen förtecknar alla lån ur det Rosenhanska biblioteket mellan 1828 och 1862. Antalet lån är tämligen begränsat. De flesta låntagarna är välbekanta personer ur tidens kulturella elit. Till de mest frekventa låntagarna hör historikern Anders Magnus Strinnholm (1786–1862), riksdagsmannen Johan August Posse (1815–1865), folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren (1813–1899), medeltidshistorikern Carl Gustaf Styffe (1817–1908), diplomaten och etnologen Gunnar Olof Hyltén­ Cavallius (1818–1889), fornforskaren Richard Dybeck (1811–1877), norske författaren och representanten Johan Fredrik Monrad (1799–1877), finske skribenten Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858), hovpredikanten Anders Lagergren (1802–1867) och naturalhistorikern Sven Nilsson (1787–1883).

Arvet efter Rosenhane

Rosenhanes boksamling tillföll Vitterhetsakademiens bibliotek i ett avgörande ögonblick. Den gustavianska eran var över och ekonomisk och institutionell stabilitet fick allt större betydelse. Donationen låg i linje med hur Rosenhane genom åren hade stöttat akademien, både finansiellt och med sitt engagemang. För Vitterhetsakademien utgjorde boksamlingen dessutom en viktig forskningsinfrastruktur och ett synnerligen välbehövligt tillskott till dess bibliotek, vilket till syvende och sist bidrog till att detta slapp ett öde som liknade det som så småningom kom att drabba Svenska Akademiens bibliotek.27 När

man mottog Rosenhanes boksamling kom bibliotekets storlek att mångdubblas i ett slag. Böcker ur Rosenhanes bibliotek kan än idag studeras av bibliotekets användare, även om hemlån inte längre är tillåtna. Och trots att den Rosenhanska samlingen vid Vitterhetsakademiens bibliotek endast består av en mindre del av Rosenhanes ursprungliga bibliotek, utgör den fortfarande en samlad enhet och den är fortfarande indelad enligt samma övergripande ordning som när den togs emot, det vill säga efter format: folio, kvarto, oktav, och så vidare. Rosenhanes bibliotek är förstås inte det enda herrgårdsbibliotek som donerats till en svensk institution

och som bevarats i sekler, men att en donation har behållits samlad på detta vis i två hundra år hör inte till vanligheterna.

Även om samlingen innehåller enskilda böcker som skulle kunna vara föremål för studier, är det således kanske samlingen i sig som är mest intressant ur forskningssynpunkt idag. Den ger oss inte bara en inblick i hur en gustaviansk författare och samlare ordnade och använde sitt bibliotek; den fungerar också som ett tidsfönster, som låter oss se hur samlande och kunskapsuppbyggnad i stort kunde se ut under sent 1700 ­tal och tidigt 1800 ­tal.

NOTER

1. Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk-bibliografisk studie, 2 (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1920), s. 146.

2. Hof-calender för året 1794 (Stockholm: Langiska tryckeriet, 1793).

3. Marie-Louise Bachman, ”Schering Rosenhane: Gustaviansk ämbetsman och samlare”, Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien årsbok (Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2005), s. 160.

4. En Gustaviansk samlare: Bilder i svensk historia och topografi ur Schering Rosenhanes bibliotek i Vitterhetsakademien, red. Wilhelm Odelberg (Stockholm: Statens Historiska Museum, 1958), s. 13.

5. Citerat från Carl Magnus Carlander, Svenska bibliotek och exlibris, 3 (Stockholm: Förlagsaktiebolaget Iduna, 1904), s. 42–43.

6. Marie-Louise Bachman, Vitterhetsakademiens bibliotek 1786–2000: Från liten boksamling till stort specialbibliotek (Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 2003), s. 89.

7. Bachman, ”Schering Rosenhane”, s. 160 och Per-Olof Samuelsson, Svenskt 1600-talstryck i Roggebiblioteket (Strängnäs: 2009), s. 118. Samuelsson uppger 816 volymer.

8. Bachman, Vitterhetsakademiens bibliotek, s. 58.

9. Med undantag för de på Kungliga biblioteket deponerade böckerna.

10. En Gustaviansk samlare

11. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten 2, s. 157, 161–62.

12. Ibid., s. 160.

13. Otto Walde, ”Rosenhanarne som boksamlare: På grundval av forskningar i Gyllenhielmska biblioteket”, Symbola Litteraria (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1927), s. 98.

14. Stina Hansson, Salongsretorik: Beata Rosenhane (1638–74), hennes övningsböcker och den klassiska retoriken (Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, 1993) och Ernst Meyer, ”En svensk adelsdam på 1600-talet”, Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri utgifven af Letterstedtska föreningen (Stockholm: 1889).

15. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten 2, s. 145–76 och Jonas Nordin, ”Building a Nation through Books from Military to Cultural Armament in Seventeenth-Century Sweden”, i The Baltic Battle of Books: Formation and Relocation of European Libraries in the Confessional Age (c. 1500–c. 1650) and Their Afterlife, red. Jonas Nordin, Gustavs Strenga och Peter Sjökvist (Leiden: Brill, 2023), s. 171.

16. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten 2, s. 161–62.

17. Ytterligare böcker från Bydgoszcz med Rosenhaneproveniens återfinns bland annat i Roggebiblioteket och kyrkobiblioteken i Husby och Husby-Oppunda. Elin Andersson, ”An Ornament for the Church and the Gymnasium: The War Booty in Strängnäs Cathedral and Its Relation to the School”, i The Baltic Battle of Books: Formation and Relocation of European Libraries in the Confessional Age (c. 1500–c. 1650) and Their Afterlife, red. Jonas Nordin, Gustavs Strenga och Peter Sjökvist (Leiden: Brill, 2023), s. 242, 249.

18. Otto Walde, ”Har det funnits ett ’Collegium Societas Jesu Hafniense’?”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1917, s. 331–32.

19. Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: en kulturhistorisk-bibliografisk studie, 1 (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1916), s. 222–26.

20. Ibid., s. 347.

21. Ibid., s. 227.

22. Rolf H. Christensen, Peder Pedersen Winstrups bogsamling (Herlev: Soranerarkivet, 2023), s. 5–10.

23. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten 1, s. 227.

24. Ibid., s. 20–21.

25. Ibid, s. 348.

26. Gustaf Elgenstierna, Svenska adelns ättartavlor, bnd 5, Lind af Hageby – von Porten (Stockholm: Norstedt, 1930), s. 600.

27. Bo Svensén, En skingrad skatt: Svenska Akademiens gamla biblioteks öden och äventyr (Stockholm: Svenska Akademien, 2015).

Att skapa en nationell historia åt medborgarna

De Jennings­Rosenhanska donationerna i sin kontext

För drygt 200 år sedan tog sig en grupp aristokratiska politiker och hovmän för att skapa en nationell historia för den nya – mindre –svenska stat som blivit kvar efter Napoleonkrigen. Tillsammans byggde de nya institutioner med syfte att skapa och lyfta fram en nationell svensk historia. Det största projektet som de var delaktiga i att förverkliga var Nationalmuseum, men de skapade också till exempel källutgivningssällskapet Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia och Statens porträttgalleri på Gripsholm, samt arbetade genom etablerade institutioner som de kungliga akademierna och universiteten. Privat och genom institutionerna beställde och uppmuntrade de till användandet av nationell historia som motiv i konst och litteratur. Genom arbetet med institutionerna och genom att stödja yngre forskare, författare och konstnärer kom de att lägga grunden till både den svenska historievetenskapen och till arkeologin, och till hur svensk historia skrivits och skildrats i litteraturen och konsten de senaste 200 åren.

Att läsa källorna

I mitten av september 1829 skrev en medelålders akademiker i karriären till sin åldrade välgörare riksmarskalken Claes Fleming (1771–1831) för att skildra en veckas vistelse hos gemensamma vänner.1 Brevet skildrar resan med ångbåt från Stockholm till Sörmland och umgänget på herrgårdarna Täckhammar och Torp. Vid halv tio på förmiddagen serverades en gemensam frukost

Gripsholms slott. Akvarell av Elias Martin från 1780–90­talet. Rosenhanes planschsamling, Riksantikvarieämbetet, KMB, Sod55c.

följt av högläsning. Klockan halv tre åt man middag och vid halv sju på kvällen serverades té i förmaket följt av en lätt supé vid nio innan man skildes åt en timme senare. För brevskrivaren och hans läsare verkar kvällstéet i förmaket på Torp ha varit huvudsaken. Kring det runda bordet där samlades sällskapet, efter rang, med värdinnan i en soffa klädd med röd sidendamast och med ett porträtt av Gustav III målat av Alexander Roslin över. En brasa brann i spisen och lampan, eldad med rapsolja, tändes innan man läste högt ur brev från familjearkivet.

Värdinna på Torp, en herrgård strax norr om Nyköping, var hovdamen, friherrinnan Sophia Jennings, född Rosenhane, (1757–1837), nybliven änka efter hovmarskalken John Jennings (1762–1828). Breven som lästes upp var mellan diplomaten Pehr Olof von Asp (1745–1808) och Sophia Jennings bror, ämbetsmannen och hovmannen Schering Rosenhane (1754–1812). Gästerna var med undantag av brevskrivaren själv, bibliotekarien och historikern Johan Henrik Schröder (1791–1857), alla liksom värdinnan, delar av högadeln. Förutom en fröken Ebba Sparre satt även översten och hovmannen friherre Carl Jöran Bonde (1757–1840) och hovmannen och museiskaparen friherre Adolf Ludvig Stjerneld (1755–1835) runt förmaksbordet.2

Titlarna kan låta ålderdomliga och aparta idag, men illustrerar sällskapets bakgrund och sociala status. Alla var del av den absoluta eliten i Sverige under åren kring 1800, både socialt, politiskt och ekonomiskt. De var också alla del av hovet, från Gustav III till Karl XIV Johan, liksom av riksda­

gen och i flera fall även regeringen, och männen satt i olika akademier och sällskap. De flesta är idag okända, men de och deras kretsar spelade en nyckelroll i skapandet och framskrivandet av en svensk nationell historia såsom den skildrats och använts under 1800 ­ och 1900 ­talen. Det intressanta är också vad det är de läser, nämligen historiskt källmaterial.

Historien och arkeologin kring 1800

I svensk historiografi brukar åren kring 1800 – något tillspetsat – beskrivas som en tid när egentligen inget hände i svensk historieforskning och arkeologi. Vitterhetsakademien var inte intresserade, eller rent av fientligt inställda till fornforskning och historia och blockerade alla initiativ i frågan. Inget hände därför förrän Götiska förbundet bildades 1810 och de till slut, trots intensivt motstånd började bli del av institutionen kring 1820. Akademien hade som en av dess historiker säger, ”helt stått vid sidan av utvecklingen på fornforskningens och historiens områden men blev nu [under 1820 ­talet] ett centrum för antikvarisk forskning.3 Konflikten mellan Vitterhetsakademien och Götiska förbundet och förbundets slutliga seger är en klassisk berättelse om avantgardets seger över det gamla, men som oftast så är den bara delvis sann.

Det rimliga är istället att beskriva det som att konfliktlinjen gick inom akademien, och att Götiska förbundets medlemmar patronerades av framträdande medlemmar av akademin, statsrådet och hovet eftersom de delade intressen och analyser. ”Övertagandet” av Vitterhetsakademin ska alltså snarare ses som att när Götiska förbundets medlemmar – med hjälp av sina patroner i stat, hov och akademi – nått tillräckligt långt i sina karriärer så blev de också invalda i akademien – föreslagna av samma personer som tidigare patronerat dem. Götiska förbundets uppfattningar om vetenskap och historia, och forskarna Jacob Adlerbeth, Erik Gustaf Geijer, Johan Henrik Schröder med flera, gick alltså inte segrande ur konflikten bara genom sin briljans och sina fantastiska vetenskapliga verk, utan de valdes in som en del av den äldre generationens arbete med att förändra akademins inriktning och arbete.

Flera av de redan nämnda personerna i brevet var del av den utvecklingen. Schering Rosenhane

dog 1812 men hörde till samma historiskt intresserade krets. Brevmottagaren Claes Fleming, värdinnan Sophie Jennings, brevskrivaren Schröder och inte minst Adolf Ludvig Stjerneld var alla mycket involverade i arbetet. Carl J. Bonde var inte själv särskilt inblandad, men var historiskt intresserad och byggde upp en stor biblioteksoch arkivsamling på Nynäs och Ericsberg. Han var också den som fick ta hand om drottning Hedvig Elisabeth Charlottas journal efter hennes död, vilket också skvallrar om ett intresse för historia och källmaterial.4

Andra viktiga aktörer var Gudmund Jöran Adlerbeth (Jacob Adlerbeths far), utrikesministern och kanslern för Lunds universitet Lars von Engeström, och i viss mån även Mathias Rosenblad och Nils von Rosenstein. Under åren efter statskuppen 1809 var de flesta av de här personerna del av landets ledning, men utöver det arbetade de också för att skapa en ny historieskrivning, baserad på dels en ny uppfattning om vad historia är och hur den kan och bör brukas, dels på med det sammanhörande idéer om vilken typ av källor som kan och bör användas för att skriva den.

Praktiskt så försökte man att stödja enskilda personer och initiativ. Man patronerade lovande unga historiker, arkeologer, konstnärer och arkitekter. Lars von Engeström betalade för antikvariska inventeringsresor i Sverige, bland annat för proto ­arkeologen Sjöborg som han också såg till att han fick en professur i Lund, och paret Jennings skapade en stipendiefond i Uppsala som skulle finansiera liknande resor.5 von Engeström gav också arbete som bibliotekarie i sitt privata lånebibliotek åt lovande unga antikvarier. Claes Fleming i sin tur bekostade arkitekten Axel Nyströms utlandsresa för hans fortbildning som arkitekt, och bland de arbeten som skickades hem från Paris och Rom var förslag till en monumental plats på Helgeandsholmen för tre skulpturer av Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII 6 Fleming var möjligen också den som finansierade stora delar av historiemålaren Gustaf Hasselgrens utbildningsresa tidigare under 1810 ­talet. 1805 beställde han, eller köpte åtminstone, Hasselgrens genombrottsverk, målningen Klas Fleming överlämnar befälet över flottan till Carl Gustaf Wrangel som ställdes ut på Konstakademiens utställning samma år.7 Senare, på 1830 ­talet, ordnade Stjerneld så

att den blivande riksantikvarien Bror Emil Hildebrand fick en mindre tjänst så att han kunde stanna kvar i Stockholm.8 Stjerneld tog sig också för att för egen del ansöka om medel för att inventera fornminnen, först i en ansökan till Kungl. Maj:t 1810 och därefter en förnyad ansökan 1814. Andra gången fick han en mindre summa, men framför allt fick Sjöborg ett uppdrag som statlig antikvitetsintendent. Stjerneld tolkade det dock som en officiell utnämning och agerade därefter.9

Gruppen arbetade både för att hjälpa en ny typ av vetenskap – historia och arkeologi i något slags modern bemärkelse – och för att staten på ett övergripande plan skulle få och ta ett ansvar för historien och vad man skulle kunna kalla kulturarvet.

Institutionsbyggande:

Kungliga samfundet för utgivande av handlingar rörande Skandinaviens historia

En av de saker Stjerneld gjorde efter sitt utnämnande var att publicera en annons i Inrikes Tidningar där han bad om hjälp att hitta äldre dokument:

I händelse någon ägare af handlingar som röra Nordiska antiqviteter, eller af perma=bref och andra forntida handskrifter, eller gammaldags minnesmärken af hwad slag de wara må, hörande till upplysning af Nordens gamla Historia och kännedomen af fria konsterna för den tide, skulle wilja sådan föryttra; behagade densamma sådant tillkännagifwa hos Öfwer=kammarherren Friherre Stjerneld, som enligt nådigt förordnande äger att derom underdånig anmälan hos Konungen göra.10

I juli 1815 skickade så Stjerneld ett brev till kungen och kungafamiljen för att be om stöd för frågan. I brevet argumenterar han för att en mängd historiska källdokument i privat ägo är hotade av förstörelse och behöver tas om hand om och skyddas, och att det bästa sättet att göra det är att transkribera och trycka dem i ett slags prenumerationsarrangemang. För att åstadkomma detta ville han skapa en kommitté bestående av prominenta män i staten, personer med specialkunskaper om historiska dokument och historiker som under en period av tre år skulle hitta, välja ut och transkribera dokument som skulle tryckas i en serie utgåvor. För att åstadkomma detta, menade

Stjerneld, behövdes kungafamiljens både moraliska och finansiella stöd, något som också gavs.11 Stjerneld hade därefter inga problem att hitta prenumeranter för projektet. Totalt fick projektet in 8 400 rdr för de första tre åren, en mycket stor summa. De flesta prenumeranterna, som alla lovades en kopia av allt som publicerades under perioden, gav 10 rdr/år, men vissa gav 20 och i något fall så mycket som 50 rdr/år.12 Dokumenten publicerades i serien Handlingar rörande Skandinaviens historia, och spreds främst genom prenumeration, men skickades också gratis till samtliga gymnasier i landet liksom till kadettskolan på Karlberg.

Dokumenten som återgavs i Handlingar ordnades kronologiskt i varje volym, där de medeltida handlingarna presenteras som ”Äldre handlingar till Skandinaviens Historia”, ”Handlingar hörande till Medeltidens historia”, ”Gamla Permebref” och liknande formuleringar. Nyare handlingar, från Gustav I:s trontillträde och senare sorterades därefter genealogiskt efter kungar och dynastier. Ordningsprincipen blev därmed rojalistisk och i viss mån religiös då reformationen tjänade som vattendelare. Gustav Vasa gjordes till startpunkten för det moderna Sverige medan medeltiden förblev mer diffus. Majoriteten av dokumenten som publicerades var från mellan 1654 och 1718, alltså den karolinska eran.

Utgivningen kännetecknas av att det i princip samtliga dokument på något sätt berättar en historia, är narrativa på något sätt. Det rör sig till övervägande delen av brev, till och från kungligheter och stora män i staten, diplomater, politiker och officerare, men man tryckte också olika typer av krönikor och redogörelser av olika slag. Fokuset på narrativa källor gör att dokumenten ofta är citatvänliga källor som kan ge en bild av hur människor – viktiga aktörer – verkligen kände och tänkte. Dokumenten i Handlingar blev oerhört populära och välanvända av historiker under 1800 ­talet, och har citerats långt fram i tiden, även in i vår egen tid.

Statens porträttgalleri på Gripsholms slott – 1824

Porträttgalleriet på Gripsholm skapades av Adolf Ludvig Stjerneld i samarbete med Clas Fleming och ståthållaren på slottet landshövdingen Pehr

Skjöldebrand kring 1820 och verkar ha öppnat för allmänheten 1824. Galleriet byggde vidare på den porträttsamling som redan fanns på slottet, men genom att addera porträtt på vad man kallade ”Medborgerligt märkvärdiga personer”. Allt arbete skedde mycket informellt, men slottet och galleriet blev tidigt ett populärt besöksmål – inte minst på grund av den nya ångbåtstekniken.

Tanken verkar i mångt och mycket ha varit likartad tanken bakom Kungliga samfundet, besökaren skulle själv möta de historiska aktörerna och därigenom lära känna den nationella historien. Det finns också tecken på att man arbetat med tankar om ett slags mulitmedialitet där man tänkt sig att besökarna ska ha med sig källutgåvor från Kungl. Samfundet för att kunna läsa dem på plats och därigenom uppnå en särskild närhet till historien. En av guideböckerna till slottet och samlingen inleds med påståendet att:

Gripsholm är icke endast det gamla Kongliga Riddare­ Slottet, det är ock det der Häfderna böra hälst läsas; der, omgifven af Historiens stolta eller dåliga individer, kan den tänkandes djupaste betraktelser göras med ögat fästadt på ryktbarhetens eller onyttans afbilder.13

Liksom i Kungliga samfundets skrifter så är fokuset på kungligheter och aristokratin, delvis till följd av att de allra flesta porträtten föreställer ledande politiker och höga officerare. Men det fanns också porträtt på författare och andra kulturpersonligheter, och förutom drottningar och prinsessor, sex porträtt av kvinnor. Till skillnad från andra samtida porträttgallerier var dock kvinnorna valda enligt samma kriterier som männen. Utöver den heliga Birgitta fanns också porträtt föreställande Barbro Stigsdotter som förekommer i berättelserna om Gustav Vasa i Dalarna, och ytterligare fyra kvinnor som alla var kända som författare och lärda. En önskelista på porträtt till galleriet, publicerad i Post- och inrikes tidningar 1827 inkluderade ytterligare kvinnor i samma kategori.14

I guideböckerna förmedlas en bild av Gripsholmsgalleriet som inkluderande och emancipatoriskt, och Stjerneld själv omtalar museiskapelsen som ett galleri över ”medborgerligt märkvärdiga Svenska personer”.15 Hur det upplevdes av besökarna är förstås svårt att veta, men ambitionen att skapa ett museum som förmedlade en

historia om relationen mellan kungar och medborgare – inte undersåtar – är åtminstone tydlig.

En ny patriotisk historia

Under åren kring 1800 får historien en ny betydelse. Historien kan plötsligt användas för att legitimera politik och olika typer av anspråk på makt och ägande på ett sätt som den tidigare inte har gjort. Liksom en hel mängd andra begrepp kom ”historia” att betyda något annat under 1800 ­talet än vad det gjort på 1600 ­talet. Perioden har av den tyske begreppshistorikern Reinhart Koselleck benämnts ”Sattelzeit” – ungefär ”sadeltid” – och avser ungefär åren 1750–1850, en period då Koselleck menar att de flesta viktiga politiska begreppen som till exempel ”frihet”, ”revolution”, ”stat”, ”klass”, liksom ”historia”, fick en ny mening och kom att förstås och användas på nya sätt.16 Det gjorde de olika nationella historierna viktiga inte bara för elitskikten utan de blev också viktiga att sprida till bredare befolkningslager, därav satsningar på konst, på källutgåvor, museer och så vidare.

Men samtidigt finns en annan tendens. De personer som lyftes fram som viktiga i historien var påfallande ofta förfäder till den grupp som lyfte fram dem. Och de samlingar som hyllades som viktiga källor till den svenska historien, ägdes ofta eller hade ägts av dem. Det var i biblioteket på Skokloster eller det Flemingska Lydinge som källorna hittades, och det var de Braheska, Stjerneldska, De la Gardieska och Gyllenstiernska arkivsamlingarna som lyftes fram. Samtidigt som man skapade en nationell historisk kanon försökte man alltså se till att både den egna ätten, högadeln som helhet och den egna personen fick en viktig plats i samma kanon.

Av samma anledning testamenterade många av aktörerna sina samlingar till olika institutioner, inte minst till Uppsala universitet. Här spelade förmodligen Gustav III:s testamenterande av sitt arkiv till universitetet en stor roll som förebild. Claes Fleming testamenterade sitt bibliotek och sin arkivsamling till universitetet, med tillägget att den stora samlingen av historisk litteratur och historiska källtexter skulle utgöra ett handbibliotek för professorn i historia, och Adolf Ludvig Stjerneld testamenterade i sin tur sin arkivsamling och sin egen porträttsamling – ett slags

Gripsholms slott. Akvarellerad pennteckning av Elias Martin från 1780–90­talet. Detalj. Rosenhanes planschsamling, Riksantikvarieämbetet, KMB, Sod55b.

Friherrinnan Sofia Jennings född Rosenhane (1757–1837). Oljemålning av okänd upphovsperson. SLM 6025

dubblett till Gripsholmssamlingen – till universitetet. Magnus Fredrik Brahe, Nils Gyllenstierna och Jakob De la Gardie behövde inte donera sina samlingar. De var istället knutna till olika fideikommiss – Skokloster, Krapperup och Löberöd – och därmed redan del av ”tidssäkrade” strukturer. Men både för det Braheska Skoklosters och det De la Gardieska Löberöd försökte innehavarna skapa reservplaner ifall ätterna skulle dö ut och fideikommissen upphöra. När Löberöds fideikommiss avvecklades på 1970 ­talet fick Nationalmuseum konstsamlingarna och Lunds universitetsbibliotek arkivet, medan Magnus Fredrik Brahe försökte testamentera Skoklostersamlingarna till Uppsala universitet.

Alla donationerna till Uppsala universitet hanterades av bibliotekarien Schröder som dessutom tidigare katalogiserat flera av de inblandandes bibliotek och konstsamlingar, bland andra Flemings och Brahes.

Gruppen arbetade alltså för att skapa en patriotisk historia och för att bygga institiutioner som kunde förvalta den, samtidigt som man försökte skriva in sig själva och sina familjer i samma his­

toria. På många sätt verkar det här vara ett sätt för en äldre ancien régime­generation att hantera den nya tiden. Marken gungade under aristokratins fötter, men genom historien och historiebruket kunde man behålla åtminstone en del av makten och glansen.

De Jennings­Rosenhanska donationerna i sin kontext

De Jennings­Rosenhanska donationerna till Vitterhetsakademien, till Uppsala universitet och till Strängnäs gymnasium och ett antal kyrkor i Sörmland är alltså ytterligare exempel på detta. Breven som sällskapet i soffan läste finns idag på Uppsala universitetsbibliotek, och Roslins porträtt av Gustav III som hängde över värdinnan Sophie Jennings i förmaket på Torp är del av universitetets konstsamlingar och hänger i universitetshuset.

1826 testamenterade John Jennings och Sophia Rosenhane ”en del af det Rosenhaneska Bibliotheket” till Uppsala universitet. Donationen bestod av ”nyare verk i Historien, Statskunskapen

och Witterheten, hvilka till största delen ännu lära saknas i kongl. Academiens Bok:förråd” (läs mer om Rosenhanes bibliotek i Henning Hansens artikel i detta tidskriftsnummer). Donationen kom med förbehållet att dubbletter, böcker som universitetet redan hade, skulle skänkas till Strängnäs gymnasium, men att universitetet fick behålla det bästa exemplaret.

Efter John Jennings död 1828 donerade Sophie Jennings det nämnda porträttet av Gustav III till universitetet, liksom två byster av Gustav III respektive Gustav Vasa samt tolv terracottareliefer med motiv från Gustav III:s statskupp och regering. Donationen gjordes med direkt hänvisning till Gustav III:s donation av sitt privatarkiv, de så kallade Gustavianska handlingarna, och Sophie Jennings bad i gåvobrevet att konstverken skulle sättas upp tillsammans med den Gustavianska donationen.17 Paret Jennings hade också redan 1813 donerat en större summa pengar, 2 666 rdr, till universitet. Den donationen var tänkt att

finansiera ett stipendium till en student eller ung forskare ”som i Svenska Historien och Antiquiteterna redan lagt god grund, och vidare är hågad att sig derutinnan förkofra”. Stipendiet verkar ha varit avsett inte bara till uppmuntran för studenterna, utan också för att rent praktiskt finansiera resor inom landet för att besöka olika typer av samlingar och minnesmärken.18

Här skulle jag vilja lyfta fram Sophie JenningsRosenhane som den aktiva parten. Liksom sina manliga kollegor ville hon befästa släktens namn och historia som en viktig del av den svenska historien, och verktyget var donationer till olika institutioner där de skulle användas för att skapa och befästa studiet av den nationella historien. Stipendiedonationen kan här ses som ytterligare ett sätt att patronera yngre historiker – paret Jennings skulle också bestämma stipendiaten så länge de levde. En av de första stipendiaterna var för övrigt just Johan Henrik Schröder.

NOTER

1. Johan Henrik Schröder till Claes Fleming 11 september 1829, UUB, Riksmarskalken C. Flemings brefvexling, F 818 f, s. 208.

2. Fröken Ebba Sparre syftar förmodligen på Elsa Ebba Juliana Sparre (1786–1874) vars föräldrar Fredrik Adolf Ulrik Sparre och Ebba Margareta De Geer var del av samma kretsar som de övriga kring bordet. Se ”Sparre af Rossvik”, tabell 13, i Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 7, Schildt –Sture (Stockholm 1932).

3. Marie-Louise Bachman, Studier i Kungl. vitterhets historie och antikvitets akademiens historia (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1969), s. 33. Konflikten mellan Vitterhetsakademien och Götiska förbundet beskrivs till exempel i Henrik Schück, Kgl. Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien: Dess förhistoria och historia, 7 (Stockholm 1943), s. 332–45 och Bengt Hildebrand, C. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816–1837: Bidrag till den nordiska forn- och hävdaforskningens historia, 1 (Stockholm: Kungl. vitterhets historie och antikvitets akademien: 1937), s. 189–242. Mindre kategorisk i beskrivningen av konflikten är Torkel Molin, Den rätta tidens mått: Göthiska förbundet, fornforskningen och det antikvariska landskapet (Umeå: Umeå universitet, 2003).

4. My Hellsing, Hedvig Elisabeth Charlotte: Hertiginna vid det gustavianska hovet (Stockholm: Atlantis, 2015), s. 17.

5. Om Sjöborg, se Jarl Nordbladh, ”Nils Henrik Sjöborg”, Svenskt biografiskt lexikon, 32 (Stockholm 2003–2006), s. 331. Om paret Jennings donation, se Andra fortsättningen af testamenten och författningar om stipendier, gjorde af enskilde, för studerande vid Kongl. Academien i Uppsala (Uppsala: Stenhammar och Palmblad, 1811), s. 34ff.

6. Thomas Lejdegå rd, På många stolar: Axel Nyström som arkitekt och kulturbyråkrat (Stockholm: Carlssons: 2008), s. 35–38; Johan Må rtelius, ”Den parisiska lä nken: Axel Nyström vid École des Beaux-Arts 1819–21”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 17–18 (1989), s. 169ff.

7. Olof Tempelman, Förteckning på Kongl. Svenska Målare- och Bildhuggare-Academiens Exposition, år 1805 (Stockholm 1805), s. 15. Målningen skänktes senare av Fleming till Magnus Fredrik Brahe som hängde den i sitt förmak på Skokloster. Målningen är fortfarande del av Skoklosters samlingar.

8. Bror Emil Hildebrand, Lefnadsteckning: Sammanställning, inledning och kommentarer av Kerstin Assarsson-Rizzi (Stockholm: Kungl. vitterhets historie och antikvitets akademien/Atlantis: 2014), s. 109–13.

9. Henrik Schück, Kgl. Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien: Dess förhistoria och historia, 7, Akademien 1794–1826 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1943), s. 337–38.

10. Inrikes Tidningar 139, no. 26 (November 1814).

11. Brev från A. L. Stjerneld till Karl XIII, 6 juli 1815. Riksarkivet, Kungliga Samfundet… arkiv, R ä kenskaper 1815–1840.

12. Riksarkivet, Kungliga Samfundet, R ä kenskaper 1815–1840. De som gav mer än 10 rdr per år var alla aristokrater och bland de högst rankade ämbetsmännen i landet. Bara två personer gav 50 rdr: den norska statsministern Peder Anker och greve Magnus Fredrik Brahe.

13. Adolf Ludvig Stjerneld (anonymt), Bihang till Gripsholms slotts beskrivning af år 1825 (Stockholm 1826), förord.

14. Post- och inrikes tidningar, 20 mars 1827.

15. Adolf Ludvig Stjerneld till Johan Henrik Schröder 14 november 1822, UUB, G 263 I, 13.

16. Se till exempel Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia: Om historiska tiders semantik, övers. Joachim Retzlaff (Göteborg: Daidalos: 2004).

17. UUA, Lilla arkivet, C IV: 11.

18. Andra fortsättningen af testamenten och författningar om stipendier gjorde af enskilde för studerande vid Kungl. academien i Upsala (Uppsala 1811), s. 34–39.

Om litterära krigsbyten i privatsamlares bibliotek

Exemplet Rålamb på Länna gård

Som Otto Walde visade i sin klassiska avhandling Storhetstidens litterära krigsbyten kan man urskilja tre större perioder när det gäller de böcker som togs som krigsbyten till Sverige under stormaktstiden.1 Under den första var Uppsala universitetsbibliotek den huvudsakliga mottagaren av de tagna samlingarna. Under den andra kom böckerna i större utsträckning till Kungl. biblioteket och Stockholm. Under den tredje berikade sig enskilda officerare och adelsmän oftare, och fyllde hyllorna på sina egna gods med plundrade volymer. För utvecklingen spelade drottning Kristinas hållning betydande roll. Hon tycks ha betraktat det byte som kommit till Stockholm som privat egendom snarare än statlig, och tog också med sig delar utomlands efter sin abdikation. Adelsmännen gjorde då likadant, och fyllde sina egna egendomar med krigsbyten.2 I flera fall kom böcker ur dessa privatpersoners samlingar ändå till slut att hamna i offentlig ägo i samband med Karl XI:s räfst eller genom donation. Medlemmar av familjen Rosenhane är exempel på det. Ett annat är Clas Rålamb (1622–1698) och hans bibliotek på Länna gård utanför Uppsala. Ytterligare fall är bland andra Magnus De la Gardie (1622–1686), vars böcker till de största delarna finns på Uppsala universitetsbibliotek, och Emund Figrelius Gripenhielm (1622–1675), vars samling kom till Lunds universitetsbibliotek, även om han mest hade fått krigsbytesdupletter från Kungl. biblioteket som lön för sitt arbete där. Under alla tre perioder förekom också att enskilda personer lade beslag på böcker för egen räkning då och då. Det finns exempelvis ett fall då en enskild person tar med

sig två folianter från Würzburg till konsistoriet i Uppsala i slutet av 1639, vilka en student hade fått av en överste. Universitetet beslutade då att byta in dem mot några av sina dupletter.3 När det gäller Rålamb var det också Walde som först klargjorde omständigheten att de många böckerna med ursprung i Poznań vid Uppsala universitetsbibliotek, vilka tagits under 1650-talets polska krig, hade kommit dit just med donationen av Rålambs bibliotek från Länna gård 1693.4 Claes Annerstedt hade dock antytt det samma redan tidigare, eftersom han hade sett kataloger från jesuitbiblioteket i Poznań i ett inventarium från Länna.5 Vi skall strax se närmare på vad detta bibliotek vid Länna innehöll, först några ord om Rålamb själv, och hans koppling till Poznań.

Biografiska anmärkningar

Clas Rålamb föddes i Stockholm 1622, skrevs in vid Uppsala universitet vid 16 års ålder, och gjorde sedan en grand tour 1642–44, då han bland annat besökte Paris och skrev in sig vid universitetet i Leiden.6 Under följande decennium skall han ha ägnat sig åt sina gods och studier. Det tillbakadragna livet under den tidiga perioden har varit föremål för en viss spekulation, en möjlig konflikt med drottning Kristina har nämnts. Han lade här grunden till sitt verk Observationes juris practicae, en handbok i praktisk juridik som blev mycket använd, men som trycktes i två upplagor först på 1670 ­talet.7 1655 blev han så krigsoch hovråd, och involverades i konflikten med Polen. I början av 1656 skickades han till Poznań,

Oljemålning på kontursågad furupannå, från cirka 1700, föreställande Clas Rålamb av David Klöcker Ehrenstrahl. Foto: Fredrik Andersson, Skoklosters slott/SHM.

Inventarium åc wärdering på Kongl. Rådetz Högwälb:ne Her Claes Rålambs bibliothec vid däsz gård Länna [...]1690, fol. [1r], U:281, Uppsala universitetsbibliotek.

som hade underkastat sig Karl X Gustav i juli året innan, med uppdraget att få invånarna där att bli lojala mot svenske kungen. Detta var också en utmaning eftersom svenska trupper härjat svårt i inledningen av ockupationen. För företaget krävdes att fördriva såväl en del av stadens borgare som de flesta av munkarna, vilka påstått att Karl X Gustav ville införa protestantismen i staden. Rålamb skildrar det själv i ett brev till Arvid Forbus (1598–1665) daterat den 2 maj, bevarat på Lunds universitetsbibliotek.8 Sannolikt är det i samband därmed som Rålamb för egen räkning lade beslag på deras stora boksamlingar, som nu blivit herrelöst gods, främst från jesuiterna, men även från dominikanerna och bernardinerna. I september samma år överlämnades Poznań till brandenburgarna, och i början av 1657 sändes Rålamb på ett välkänt diplomatiskt uppdrag till Konstantinopel och osmanska riket. Tillbaka i Sverige blev Rålamb sedan bland annat landshövding i Uppsala, riksråd, överståthållare i Stockholm och president i Göta hovrätt. Han dog 1698. Värt att notera är att Rålamb i sin bio ­

grafi i regel beskrivs som en man med betydande bildning, och hans stora bibliotek på Länna gård nämns vid flera tillfällen. Vi skall återkomma till den detaljen på slutet.

Biblioteket dras in

Under Karl XI:s räfst på 1680 ­talet blir sedan Rålamb skadeståndsskyldig till kungen, på inte mindre än 57 000 daler silvermynt, för att ha medverkat i en för staten dålig upphandling. En del av betalningen utgjordes av ägodelar, bland annat av hans bibliotek på Länna gård, vilket helt sonika drogs in till kronan och skänktes till Uppsala universitetsbibliotek av Karl XI 1693. Böckerna hämtades efter beslut i konsistorium med hjälp av några bönder till Uppsala i mars det året av biblioteksamanuensen Johan Eenberg (död 1709), som lämnat lite anteckningar från perioden, men det kvitterades först i augusti året efteråt.9 Här finns det givetvis mycket information vi skulle behöva för att få bilden och tillvägagångssättet klart för oss, både när det gäller exakt

hur böckerna faktiskt togs i Poznań och hur det blev så att biblioteket gäldades, men till det krävs vidare undersökningar. Avgörande för perspektivet i detta sammanhang är några dokument som bevarats på Carolina Rediviva. 1690 sammanställdes nämligen ett ”inventarium och värdering på Kungl. Rådets högvälborne Hr Claes Rålambs bibliotek vid däss gård Länna”.10 De som undertecknat detta, några Samuel Stenson och Samuel Palmerus, berättar att Stenson där påbörjade inventariet ”efter hans excellens begäran” tillsammans med en student [Palmerus] under tre dagar i början av april 1690, och sedan sände Stenson Palmerus tillbaka dit, och denne ställde samman resten under åtta dagar i samma månad. Det är ett fantastiskt dokument.

Inventariet

Man finner i inventariet Clas Rålambs hela bibliotek på Länna gård beskrivet och värderat. Vi kan inte säkert veta om det avspeglar den fysiska placeringen i biblioteket, men det finns några detaljer som tyder på det, förutom självklarheten att det brukar vara praktiskt och tidseffektivt att inventera i enlighet med tingens placering. Hela inventeringen genomfördes också på bara elva dagar. Till att börja med har de tryckta böckerna förtecknats efter ämne i listan: teologi, filologi, juridik, fysik och logik, matematik, samt etik och politik. En egen sektion har handskrifterna fått, eller ”skrifne munkeböker”, som det heter i inventariet. Därefter följer medicin, historia, och sist en avdelning med dupletter. Under respektive avdelning har sedan böckerna förtecknats i storleksordning: folianterna först, följt av kvarto, oktav och duodes. Endast för avdelningen som avser dupletter anges uttryckligen att förteckningen speglar hylluppställningen. Men bland annat skulle det faktum att handskrifterna helt ologiskt dyker upp mitt i uppräkningen kunna bero på hur böckerna faktiskt stod, men givetvis även ordningen enligt format i inventariet. Av praktiska skäl, och för effektiv användning av hyllutrymme, brukar ju böcker av någorlunda samma storlek ställas tillsammans. I inventariet sägs även att en grupp böcker och föremål lånats ut från biblioteket till teologiprofessorn Laurentius Norrmannus (1651–1703). Bibliotekarien Eric Benzelius (1675–1743) fick påminna om dem i univer­

sitetets konsistorium 1707, eftersom Norrmannus tagit med sig dem till Göteborg när han valdes till biskop där, och de funnits med i auktionskatalogen över hans bibliotek efter hans död.11 Efter att ha delats in efter ämne och storlek, anges sedan uppgifter om varje tryckt bok enligt ett likartat schema: först titel och författare syntaktiskt sammanhängande i samma kolumn. Därefter följer tryckort, tryckår, format, om boken har ett nytt eller gammalt band, samt en ungefärlig värdering fördelad på kolumnerna daler kopparmynt och ören. Den bibliografiska informationen motsvarar knappast vår tids krav, men räcker ändå ganska långt om man försöker identifiera titeln i andra sammanhang. Att hitta enskilda exemplar går vanligen också, bland annat tack vare Waldes iakttagelser, och det faktum att vi i ofta har tillgång till de fysiska exemplaren i Uppsala.

Vad som är särskilt intressant om man bedömer biblioteket för vad det faktiskt är – en adelsmans privatsamling på sitt eget gods – är dock ämnesfördelningen. Om man räknar antalet titlar under varje ämnesrubrik ser man att teologin överväger kraftigt. Den är mer än dubbelt så stor som filologin, som är den näst största avdelningen. Därefter följer historia, juridik, fysik och logik, följt av medicin, etik och politik, och sist matematik. När vi gör några nedslag i de olika ämnena noterar vi snabbt några ytterligare detaljer. Inom teologin möter vi ett väldigt antal latinska titlar med kyrkofäder, bibelkommentarer, kontroversteologiska verk, och andra böcker av katolska författare. Men här är inte bara böcker från Poznań. Här finns biblar på svenska (1541 och 1646), tyska (1572 och 1618) och franska (1580), polemik av Olaus Petri, flera Rostock­tryck från Petrus Johannis Gothus, svenska postillor och likpredikningar, bara för att ge några exempel. Böckerna från Poznań har således blandats med sådana som Rålamb införskaffat på annat håll, hans eget bibliotek alltså. De senare är dock mycket få i jämförelse. I andra delar av hittar vi sedan ytterligare några titlar som inte är krigsbyte. Så är exempelvis fallet under etik och politik, med franska och italienska titlar. Först med Poznań­böckerna blev dock biblioteket på Länna verkligt betydande. Jag skulle vilja påstå att ungefär sex sjundedelar av biblioteket på Länna utgörs av Poznań­böckerna.

Inventarium åc wärdering på Kongl. Rådetz Högwälb:ne Her Claes Rålambs bibliothec vid däsz gård Länna [...]1690, fol. 47r, U:281, Uppsala universitetsbibliotek.

I sammanställningen av den värdering som Stenson och Palmerus samtidigt utförde har alla avdelningar minskat procentuellt sett utom teologin, som blir än mer dominerande. Man skulle givetvis vilja veta vad som har styrt bedömningen, och på vilka grunder den har gjorts. Enligt Annerstedt är den troligen väldigt mycket i underkant.12 I nuläget är det svårt att säga mycket mer än att så enkla detaljer som böckernas storlek och skick verkar ha spelat stor roll. Handskrifterna har generellt värderats mycket lägre än de tryckta böckerna, och tveksamt är om ens alla handskrifter har tagits med i inventariet.13

Men, särskilt intressant är att Rålamb i sitt eget bibliotek alltså skapat en egen sektion för dupletter, vilka enligt tidens vana har räknats i vid bemärkelse. I den första genomgången av biblioteket verkar Stenson och Palmerus ha förbigått dem, men de har tydligen fått en uppmaning från Rålamb att även inkludera dessa. Dupletterna stod på de översta hyllorna, och genomgången inleds enligt dokumentet på den sidan där teologin står, fortsätter på hyllan över filosoferna,

sedan ”på långa hyllan över filosoferna”. Dupletterna har inte uttryckligen delats in efter ämne, men man ser snabbt att en viss ordning har styrt placeringen. Teologin är mycket klart dominerande även här. I själva verket mycket mer än tidigare.

Walde har antagit att antalet dupletter i Rålambs samling, samt deras ämnesrepresentation, kan förklaras med att jesuitkollegiet i Poznań var en läroinstitution, och det är nog sant.14 Titlarna här kan i viss mån ha haft ett slags roll av kursböcker, och då är det flera exemplar inom teologin, filosofin och filologin som har varit särskilt viktiga. Men just dupletterna sätter också fingret på en väsentlig detalj i Rålambs bibliotek. Det verkar som att han har tagit med sig böcker från Poznań utan att göra något urval alls. Men herrgårdsbibliotek och läroinstitutionsbibliotek har i regel skilda syften. Det dupletter finns till för vid en läroinstitution gäller sällan för en privatperson, och det är verkligen tveksamt om detta väldiga antal konfessionellt katolska titlar15 i biblioteket har fyllt något egentligt behov för Rålamb. Skär­

pan i den antagonismen mellan 1600 ­talets motreformation och lutherska ortodoxi var brutal. Att den även påverkade synen på böcker och läsning – på båda sidor av konflikten – är en truism 16, även om den omständigheten har tenderat att underskattas av svenska forskare på senare tid. När det gäller mer konfessionellt neutrala ämnen, såsom den klassiska litteraturen, böcker inom medicin, matematik och astronomi, men även kyrkohistoria, är situationen dock en annan. Detta slags litteratur delar man mer obehindrat inom den lärda världen oavsett författarens eller utgivarens konfessionella tillhörighet, trots risken att beskyllas för att gå motståndarens ärenden.

Förutom att inventariet visar hur böckerna ordnats i Rålambs bibliotek på Länna gård, ser man en annan intressant detalj, som vi har glädje av nu i Uppsala. I kolumnen om bokband har det angetts om detta är nytt eller gammalt. Faktum är att en del band har bundits om av Rålamb, förmodligen som ett slags konserveringsåtgärd. Han har alltså arbetat aktivt med de fysiska samlingarna. Redan Walde noterade att ett antal böcker från Länna nu hade ljusa pergamentband med blå kapitälband, ofta ganska klumpigt skurna.17 För kontinuiteten med jesuitbibliotekets kataloger kan ombindningen komplicera det hela ibland. Rålamb har inte så sällan tagit isär tidigare samlingsband och bundit in dem separat. I katalogerna nämns i regel bara den första ingående delen, så identifikationen av de övriga försvåras därigenom väsentligt.

För närvarande pågår nämligen ett projekt i sakta mak vid Uppsala universitetsbibliotek att

identifiera och katalogisera krigsbytesböckerna från Poznań, i samarbete med universitetsbiblioteket i Poznań, och att dokumentera proveniensen. I samband därmed noterar vi andra exemplarspecifika detaljer. Det är påfallande att vi ännu inte efter ca 1 700 poster i Libris, vad jag kan minnas, har funnit något klart exempel på direkt användning av Rålamb, till exempel anteckningar i böckerna som kan konstateras vara hans. Nu är det ju på samma sätt med flera andra äldre boksamlingar, man skall alltså inte överdriva betydelsen av den detaljen. Men stöd för tanken på ett aktivt bruk av böckerna från Rålambs sida ger de inte.

Rålambs bibliotek och böckerna från Poznań

Det förekommer då och då bland bokhistoriker att man använder bevarade boklistor och kataloger för att beskriva karaktären hos ägaren av böckerna. Lite som att innehållet i en bokhylla vore en genväg till dennes mentala landskap. Lika självklart som att den metoden med stöd av annat som är känt kan ge intressanta resultat, är ju att en övertro på den riskerar att leda fel. När man ser det väldiga antalet titlar inom katolsk teologi, aristotelisk filosofi och kanonisk rätt i Rålambs privata bibliotek, och dessutom ett inte så litet antal dupletter, vilket under lång tid verkar ha bidragit till hans stora lärdomsrykte, måste man ju ställa sig frågan vad dessa samlingar har fyllt för funktion för honom i första hand. Att det har tillfört betydande kulturellt kapital är

uppenbart, och förmodligen är det också svaret.18 Vi ser hos Rålamb helt enkelt inte tecken på ett sådant personligt teologiskt intresse av synkretistiskt eller katolskt slag som det finns andra exempel på från tiden. För att karaktärisera Rålamb som läsare skulle det ge mer att lyfta ut det trots allt begränsade antal titlar på Länna som mycket sällan påträffas i polska kyrkliga bibliotek vid tiden, och som han lär ha förvärvat för sitt eget intresses skull. Att Rålamb haft ett stort bibliotek på Länna redan innan böckerna från Poznań kom, som ibland hävdas, är nämligen helt säkert fel. Hans egen lista på titlar använda i Observations juris practicae, den som han själv författat, ger en bättre indikation åtminstone på hans juridiska läsande.

När Rålambs bibliotek sedan kom till Uppsala blev ett problem akut där. Uppsala hade alltsedan 1620 ­talet tagit emot ett antal katolska bibliotek:

jesuitbiblioteken från Riga och Braniewo, kapitelbiblioteket från Frombork, det furstbiskopliga biblioteket från Würzburg, och så vidare. Nu kom ytterligare ett stort antal böcker av liknande karaktär, både med Rålambs och De la Gardies samlingar, och det ibland även i ett flertal dupletter. Samtidigt blev den äldre biblioteksbyggnaden för liten, och samlingarna flyttades till nya lokaler på översta våningen i Gustavianum. Det verkar alltså som att ankomsten av det Rålambska biblioteket från Länna, tillsammans med Magnus De la Gardies bibliotek, som kommit några år innan, blev det som gjorde att man redan under 1700 ­talets första decennium började att ordna duplettauktioner, för att göra rum för andra böcker, och för att få pengar att köpa in dem.19 Då spreds böcker tagna under 1600­talets krig på kontinenten till många fler ägare, inom och utom Sverige. Men det är egentligen en annan historia.

NOTER

1. Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk-bibliografisk studie, 1–2 (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1916–1920).

2. Hugh Trevor-Roper, The Plunder of the Arts in the Seventeenth Century (London: Thames and Hudson, 1970), s. 42 och 59.

3. Akademiska konsistoriets protokoll, vol. 2, 1637–1640, red. Hans Sallander (Uppsala: Uppsala universitet, 1969), s. 253.

4. För en översikt över krigsbytet från Poznań i Uppsala, se exempelvis Alicja Szulc och Renata Wilgosiewicz-Skutecka, ”Redogörelse för efterforskningar i Sverige: Om handskrifter och äldre tryck från Poznań i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar”, Biblis, nr 66 (Sommaren 2014), s. 52–65; eller Peter Sjökvist, ”Books from Poznań at the Uppsala University Library”, i Z badań nad książką i księgozbiorami historycznymi: Polonika w zbiorach obcych, red. Jack Puchalski, Agnieszka Chamera-Nowak och Dorota Pietrzkiewicz (Warszawa: Polskie Bractwo Kawalerów Gutenberga, 2017), s. 319–27.

5. Claes Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702 (Uppsala: Wahlström & Widstrand, 1894), s. 19.

6. För Rålambs biografi, se bland annat Björn Asker, ”Clas Rålamb”, i Svenskt biografiskt lexikon, vol. 31 (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 2000–2002), s. 168; och Sten Westerberg, Clas Rålamb: Maktspelare i storhetstidens Sverige (Stockholm: Atlantis, 2012).

7. Clas Rålamb, Observationes juris practicae (Stockholm: Wankijff, 1674); Clas Rålamb, Observationes juris practicae (Stockholm: Keyser, 1679).

8. Clas Rålamb till Arvid Forbus, 2 maj 1656. DlG saml. Forbus 15, Lunds universitetsbibliotek.

9. Återgivet i Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia, s. 110–19.

10. U 281, Uppsala universitetsbibliotek. Digital version finns i Alvin: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:rec ord-146794.

11. Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia, s. 70.

12. Ibid., s. 49.

13. När Eenberg sedan hämtade in biblioteket till Uppsala i mars 1693 gjorde han hastigt en ny inventering, med utgångspunkt i den tidigare, som förmedlats till honom av landshövdingen Gyllenborg, och då kunde han lägga till ett tjugotal böcker som de tidigare verkar ha missat. Detta påverkar inte helhetsbilden, skall det sägas. Bibl. Arkiv. K1 [7], Uppsala universitetsbibliotek., 14. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, 2, s. 97–98.

15. Med konfessionellt katolska titlar menas här predikosamlingar, liturgiska böcker, dogmatik, kontroversteologi, etc., författade av katolska författare.

16. Se för svenskt vidkommande exempelvis Peter Sjökvist, ”Litterära krigsbyten i Uppsala och deras användning. En kontroversteologi”, Lychnos 2020, s. 259–68; Lenka Veselá, ”Czech Books in the 1765 Auction of the Strängnäs Cathedral Library”, Knihy a dějiny, s. 6–42 (2022[29]); och Elin Andersson, ”An Ornament for the Church and the Gymnasium”: The War Booty in Strängnäs Cathedral and its Relation to the School”, i The Baltic Battle of Books: Formation and Relocation of European Libraries in the Confessional Age (c. 1500–1650) and Their Afterlife, red. Jonas Nordin, Gustavs Strenga och Peter Sjökvist (Leiden: Brill, 2023). Från ett katolskt perspektiv, se exempelvis Church, Censorship, and Culture in Early Modern Italy, red. Gigliola Fragnito (Cambridge: Cambridge University Press, 2001); Catholic Church and Modern Science: Documents from the Archives of the Roman Congregations of the Holy Office and the Index, vol. 1, red. Ugo Baldini och Leen Spruit (Rom: Libreria editrice vaticana, 2009); och Peter Godman, The Saint as Censor: Robert Bellarmine between Inquisition and Index (Leiden: Brill, 2000).

17. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, 2, s. 103.

18. Jfr Peter Sjökvist och Krister Östlund, ”Bokliga krigsbyten som kulturtransfer?”, i Kulturarvsperspektiv: Texter från en seminarieserie om specialsamlingar i Sverige, red. Peter Sjökvist (Uppsala: Uppsala universitetsbibliotek, 2018), s. 141–49.

19. Otto Walde, ”Hur man sålde dupletter i forna tiden: Ett kulturdokument från 1710”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, s. 209–19 (1915[2]).

Carl Fredrich Brander, Clas Ekeblad d. y. Nationalmuseum, Gripsholm slott.

Wikimedia Commons, public domain.

Clas Ekeblad den yngres bibliotek på Stola

Denna artikel handlar om en av frihetstidens främsta statsmän, greve Clas Ekeblad den yngre (1708–1771), som kom att påverka den svenska politiken på ett grundläggande sätt under sin tid som kanslipresident (1761–1765 och 1769–1771). Han kom från en dynasti med starka kulturella intressen och traditioner, och med en förkärlek för boksamlande. Artikeln kommer att analysera och kontextualisera tillkomsten, innehållet och skingringen av hans familjebibliotek på Stola herrgård i Västergötland.

Biografiska anmärkningar

Clas Ekeblad d. y. (1708–1771) föddes i pommerska Elbing (på polska Elbłąg), som son till Clas Ekeblad d. ä. (1669–1737). Fadern var hög militär i det stora nordiska kriget (1700–1721), och var i tjänst i Pommern ända till 1714. Efter flytten till Sverige väntade en karriär som hög ämbetsman och statsråd och han blev upphöjd till greve år 1719.1 Den adliga släkten Ekeblad, dokumenterad sedan medeltiden, hade fortsatt att stiga i anseende fr. o. m. 1500 ­talet. Familjen hade en stark tradition av brevväxling, arkivbildande och boksamlande.2

Frihetstiden (1721–1772) präglades som bekant av partipolitiken och de skiftande maktförhållandena fr. o. m. 1730 ­talet mellan mössorna, som försökte bevara freden mellan Sverige och Ryssland, och hattarna, som strävade efter att återställa – i synnerhet med fransk hjälp – den internationella maktposition som Sverige hade förlorat vid freden i Nystad (1721).3

Clas Ekeblad studerade vid Uppsala universitet (1719–1724), sedan vid Kungliga Akademien i Åbo (1724–1727), där han var rector illustris 1725–1726,4 och vid Halle universitet 1727.5

År 1728 var han förste kanslist för den svenska delegationen vid fredskongressen i Soissons, vars mål var att få ett slut på 1727–1729 års engelskspanska krig. Efter utnämningen till kammarherre 1731 började han snabbt stiga i graderna inom statstjänsten och karriären tog fart efter att han, liksom fadern, gått med i det fransk sinnade hattpartiet, som grundades på 1730 ­talet. Vid riksdagarna 1738–1739 och 1740–1741 ingick han i sekreta utskottet. Vid samma tid förstärktes hans position genom äktenskapet med Eva De la Gardie (1724–1786), dotter till en av hattpartiets ledare, riksrådet Magnus Julius De la Gardie.6 År 1740 utnämndes han till minister i Madrid, men tillträdde aldrig posten. Däremot efterträdde han sin mentor, en av hattpartiets andra ledare, Carl Gustaf Tessin (1695–1770), som envoyé i Paris 1742–1744. Posten hos den livsviktiga franska bundsförvanten var av central betydelse, inte minst med tanke på det Österrikiska tronföljdskriget, som hattarnas krig mot Ryssland var en del av.7 Efter återkomsten till Sverige fortsatte Clas Ekeblad d. y.:s karriär, och han utnämndes först till statsråd (1746), sedan rikskansliråd (1747) och till sist även kanslipresident under två perioder (1761–1765, dvs. under och efter sjuårskriget, och igen 1769–1771).8

Clas Ekeblad d. y.:s vetenskapliga intressen var vidlyftiga och gällde framför allt naturvetenskaperna. Han brevväxlade löpande med Linné

Olof Arenius, Fru Eva Ekeblad. Finlands Nationalgalleri, Konstmuseet Sinebrychoff, finna.fi. CC0 1.0 DEED.

Gustaf Lundberg, Clas Julius Ekeblad (1779). Nordiska museet, Wikimedia Commons, public domain.

mellan 1740 och 1770. Ekeblad blev medlem av Vetenskapsakademien år 1740 och invaldes i Vitterhetsakademien år 1753. Han blev även utnämnd till kansler för sitt gamla alma mater, Kungliga Akademien i Åbo, i två omgångar (1762–1765 och 1769–1771).9

Clas och Eva Ekeblads äktenskap var av allt att döma lyckligt, inte minst tack vare hustruns vetenskapliga intressen och omsorg om de Ekebladska ägorna, inklusive Stola herrgård.10 Paret fick åtta barn, en son och sju döttrar. Sonen, Clas Julius (1742–1808), studerade vid Uppsala universitet 1757–1759 och gjorde en lång karriär i militären som sträckte sig från 1755 till 1782. Han befordrades till svensk stabslöjtnant år 1762 och sedan till kapten vid det franska regementet Deux Ponts år 1765. Han vistades i Frankrike och det tysk­romerska riket mellan 1767 och 1770 och blev år 1768 befordrad till kapten vid det franska regementet Schombergs dragoner. År 1782 utnämndes han till generalmajor i den svenska armén. Mellan 1784 och 1796 var han landshövding för Uppsala län och Skaraborgs län och vid riksdagarna 1778–1779, 1789 och 1792 var han ledare av ridderskapet och adeln. Karriären gynnades även av vänskapen med kung Gustav III och äktenskapet med den högadliga Brita Horn (1745–1791).11 Även C. J. Ekeblad var en passionerad samlare och underhållande dagboksskrivare.12

Stola herrgård och bibliotek

Den gamla herrgården i trä från 1500 ­talet revs och i dess ställe uppfördes en ny byggnad i sten 1713–1719 av Clas Ekeblad d. ä. Stola är ett imponerande exempel på karolinsk arkitektur.13 De Ekebladska samlingarna (biblioteket och arkivet m.m.) förvarades på Stola fram till C. J. Ekeblads död år 1808.14

Biblioteket grundades av soldaten och diktaren Kristoffer Johansson Ekeblad (1592–1664); de flesta böckerna förblev på Stola efter hans död.15 Sonen Johan Kristoffersson Ekeblad (1629–1697), militär, minister vid franska hovet 1668–1672, brevskribent, översättare av Seneca,16 och hans efterkommare t. o. m. C. J. Ekeblad fortsatte att berika både biblioteket och arkivet.

Det finns ett inventarium över biblioteket i den nya byggnaden, från 1721 (Register på de Böcker, som på Stola finnas, uprättat 1721 d(en) 13

Julii),17 som förtecknar ca 250 verk ordnade efter storlek (in folio, quarto, octavo, duodecimo). Bland foliobanden finns verk som ”Gref Dahlberg, Svecia illustrata, incomplet”,18 som torde avse Erik Dahlberghs (1625–1703) Suecia antiqua et hodierna […]. Den berömde militärarkitekten Dahlbergh slutförde aldrig detta både ikonografiskt och typografiskt mycket ambitiösa verk, vars text redigerades av rikshistoriografen Petrus Lagerlöf (1642–1699).19 Fram till 1729 cirkulerade verket endast som diplomatisk gåva.20 Att det Ekebladska biblioteket innehöll ett sådant verk år 1721 vittnar å ena sidan om Clas Ekeblad d. ä.:s intellektuella och bibliofiliska intressen, och å andra sidan om hans höga samhällsposition.

I foliantsektionen under nr 9 finns ”Ovidii Nas(onis) Metamorphos(eon) lib(ri) VII . teutsch [?] von Jacob van Sandrart Nürnberg 1698”, dvs. P. Ovidii Nasonis Metamorphosis Oder Sinn-reicher Gedichte von Verwandlungen. 21 Nr 1 i samma sektion är ”Swensk bibel af A(nn)o 1655, hwaruti är annoterat hans Excell(ens)ies[?] alla Barns födelse

tid”, dvs. Karl X Gustavs bibel från 1655.22 I kvartosektionen finns nr 33 ”Thesaurus nummorum SvioGothicorum Eliae Brenneri Holmiae 1731”, dvs. det numismatiska arbetet Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum, författat av antikvarien, kopparstickaren och målaren Elias Brenner (1647–1717), ännu ett ikonografiskt ambitiöst verk.23 Bland oktavoverken märks nr 72, ”Histoire Louis XIV à Paris 1693”, dvs. Simon de Riencourts (1605–1693) starkt antiprotestantiska propagandaverk Histoire de Louis XIV. roy de France et de Navarre, som behandlar Solkungens regeringstid fram till 1690.24 Bland duodecimoverken finns nr 12 ”De l’usage des passions, par Senault, Paris – 1643”, troligtvis Jean­François Senaults (1599–1672) De l’usage des passions. 25 Inventariet vittnar om den lutherska släkten Ekeblads vidlyftiga kulturella, interkonfessionella och estetiska intressen samt språkkunskaper i början av 1700 ­talet.

Stola herrgård. Foto: Outi Merisalo.

Clas Ekeblad d. y. som boksamlare

Böckerna som härstammar från Stolabiblioteket innehåller vanligtvis namnteckningen Clas Ekeblad och ett sigill i rött eller svart vax. Här handlar det dock troligtvis om sonen C. J. Ekeblad,26 vilket inte utesluter att böckerna befunnit sig i familjens ägo redan sedan tidigare. I åtminstone ett fall, Johann Lorenz Fleischers Institutiones juris naturae et gentium […] (Halae Magdeburgicae: Impensis Novi Bibliopolii, 1722), finns det en entydig proveniensanteckning: Halae Magd. d. 20 Octb. a.n. 1727 27 Clas Ekeblad d. y. köpte förmodligen bandet under studietiden i Halle år 1727. Annars förekommer sådana precisa anteckningar sällan i Ekebladska band.

Det finns dock gott om information om Ekeblads bokköp från tiden som svensk envoyé i Paris (1742–1744) tack vare hans noggranna bokföring, helt i enlighet med familjetraditionen.28 I majjuni 1742 noterade han bl. a. köp av följande verk: ”Exploits Militäires”, pris 1 livre 5 sous, ett verk som är svårt att identifiera. Däremot är ”Amour pour Amour” (pris 1 lb 6 s), förmodligen P. C. Nivelle de La Chaussée, Amour pour amour; ”Melanide” (pris 1 lb 5 s), är troligtvis dramat Mélanide, av samme författare. Det rör sig sannolikt om ett uppskattat samtida teaterstycke, eftersom La Chaussée var upphovsman till den populära genren comédie larmoyante, som kombinerade det tragiska med det komiska.29 Anteckningen ”2ne Delisles Chartor, 2 lb” hänvisar till den berömde kartografen Guillaume Delisles (1675–1726) produktion, utan att kartorna har kunnat identifieras närmare.30 Till sin bokhandlare ”M. Briasson” (A. C. Briasson, 1700–1775)31 betalade Ekeblad ”för Pamela, 6 lb”. Här kan det röra sig om Samuel Richardsons Pamela or virtue rewarded […] (London: 1742, illustrerad av självaste Gravelot och Hayman).32

Stolabiblioteket under C. J. Ekeblad och bibliotekets skingring efter hans död

Enligt inventariet från 179633 befann sig boksamlingarna i två salar på bottenvåningen (i den första fanns 68 bokhyllor, i den andra 33); dessutom fanns det hyllor även i grevens rum. År 1803 bestod biblioteket av ca 5 000 band, som Eke­

blad testamenterade till Kungliga Akademien i Åbo, till åminnelse av faderns kanslerskap. När Finland annekterades av Ryssland år 1809 hade böckerna ännu inte sänts till Åbo, vilket ledde till att donationen upphävdes och samlingen skingrades.34 År 1811 såldes en stor del av biblioteket på auktion i Skara.35 Bland köparna fanns t.ex. Pehr Luth (1744–1836), lektor i grekiska och historia vid Skara gymnasium, 36 vars böcker senare överfördes till Stifts­ och landsbiblioteket i Skara. En del av Stolabiblioteket och arkivet förvaras idag vid Kungliga biblioteket, i v. Engeströmska samlingen och Geijerska samlingen, och 25 band med handlingar finns i Riksarkivet. Ytterligare material finns vid Universitetsbiblioteket i Lund, i De la Gardieska arkivet.37

Det skingrade biblioteket

Clas Ekeblad d. y. kom från en litterärt intresserad släkt med samlartraditioner och breda kulturella och politiska intressen, något som boksamlingen vittnar om. Ekeblad följde med i både naturvetenskapens utveckling och skönlitterära trender (t.ex. comédie larmoyante hos Nivelle de La Chaussée och Samuel Richardsons Pamela), och skaffade sig kartor m.m. Hans son Clas Julius tog hand om och berikade familjebiblioteket. Fastän biblioteket skingrades efter hans död, visar den bevarade dokumentationen och de identifierade böckerna på den svenska elitens internationella kontakter samt vidlyftiga intellektuella och kulturella intressen under upplysningstiden.

Forskningen har finansierats av projektet Late Medieval and Early Modern Libraries as Knowledge Repositories, Guardians of Tradition and Catalysts of Change (Finlands Akademi och Jyväskylä universitet nr 307635, 2017–2022) samt Institutet för språkoch kommunikationsstudier, Jyväskylä universitet. Hjärtligt tack till Charlotta Wolff (Turun yliopisto), Eva Nilsson Nylander, Per Stobaeus (Universitetsbiblioteket i Lund) och Helena Backman (Uppsala universitetsbibliotek), och, för deras utomordentliga gästfrihet, Ebba Løvenskiold (Borrestad slott) och Jörgen Lindquist (Stola herrgård, https://www.stola. se/) i juni 2022.

Lorentz Svensson Sparrgren, Interiör med landshövding greve Claes Ekeblad och hans maka Brita, f. Horn (1783). Nationalmuseum, public domain.

NOTER

1. Se Otto Lindeberg, ”Clas Ekeblad [d. ä.]”, i Svenskt biografiskt lexikon (= SBL), https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id =16803&forceOrdinarySite=trueurn:sbl:16803

2. Se i synnerhet Ekebladska samlingen på Riksarkivet. Brevväxlingen mellan Johan Kristoffersson Ekeblad (1629–1697), diplomat vid det franska hovet under Ludvig XIV (1668–1672) och hans äldste son Clas den äldre har utgivits (tyvärr i moderniserad grafi) av Sture Allén, Breven till Claes: Om livet och hovet på Kristinas tid (Stockholm: Atlantis, 2004); om Johan Ekeblad, se Bengt Hildebrand, ”Ekeblad, Johan (Joan, Jean, Jahan)”, i SBL https://sok. riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16807, 28.1.2024; angående familjens historia och namn, se Bengt Hildebrand, ”Ekeblad, släkter”, i SBL, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation. aspx?id=16801, 28.1.2024; om samlingarna, se Otto Mannerfelt, ”Släkten Ekeblad och dess samlingar på Stola”, Personhistorisk Tidskrift XXIII.3–4, 113–43 (1922). Se även Sture Allén, Tore Frängsmyr, Gunnar Wetterberg och Charlotta Wolff, Ekebladarna på Stola (Lidköping: Lokrantz, 2016).

3. Se Outi Merisalo, ”Classical and Humanist Works in the Libraries of Early Modern Finland between the Sixteenth and Eighteenth Centuries”, Renaissance Studies XXIII.2, 187–89 (2009), https://doi.org/10.1111/j.1477-4658.2009.00559.x, 28.1.2024. Om Frank rikes roll i svensk utrikespolitik på 1700-talet, se Charlotta Wolff, Vänskap och makt: Den svenska politiska eliten och upplysningstidens Frankrike (Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet, 2005).

4. En hederstitel tilldelad högadliga studenter vid svenska universitet på 1600- och 1700-talet, William Karlson, Ett svenskt herremanshem på 1700-talet: Clas Julius Ekeblads inventarium över Stola 1796 (Lund: C. W. K. Gleerup, 1940), s. 24, not 2; angående Lunds universitet, se Fredrik Tersmeden, Rektoratet vid Lunds universitet –några historiska glimtar, Rektorsinstallation – Lunds universitet 28 januari 2015 (Lund: s.n., 2015), s. 16; angående Kungliga Akademien i Åbo, se Matti Klinge, A European University: The University of Helsinki 1640–2010, övers. Antony Landon och Malcolm Hicks, red. Märtha Norrback (Helsingfors: University of Helsinki, 2010), s. 873.

5. Olof Jägerskiöld, ”Clas Ekeblad [d. y.]”, i SBL, https://sok. riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16804, 28.1.2024. Om Clas Ekeblads bokköp i Halle, se nedan s. #00.

6. Bengt Hildebrand, ”Eva Ekeblad f. De la Gardie”, i SBL, https: // sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16806, 28.1.2024.

7. Jägerskiöld.

8. Jägerskiöld.

9. Se t.ex. Linnés brev till Ekeblad, daterat den 30.8.1746 (Uppsala, Universitetsbiblioteket, L0722), där avsändaren beskriver sitt besök i Stola, som skedde i samband med hans resa till Västergötland, dokumenterad i Carl Linnaei archiatr(i) reg(ii) et med(icinae) prof(essoris) Upsal(iensis) Wästgöta-Resa, På Riksens högloflige Ständers Befallning Förrättad år 1746 […] (Stockholm: Lars Salvius, 1747), s. 45–49. Om Ekeblads medlemskap i Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademin, se Jägerskiöld.

10. Eva Ekeblad var den första kvinnan som blev invald i Kungl. Vetenskapsakademien, p. g. a. sina upptäckter i spritbränning av potatis år 1748, se Hildebrand, ”Eva Ekeblad f. De la Gardie”.

11. Carl-Gustav Thomasson, ”Clas Julius Ekeblad”, i SBL, https: // sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16805, 28.1.2024; Marianne Molander Beyer, Till eftervärlden: Clas Julius Ekeblad 1742–1808. Brev, dagböcker och reseskildringar berättar (Stockholm: Appell Förlag, 2022).

12. Se Karlson samt Nils Erdmann, Vid hovet och på adelsgodsen i 1700-talets Sverige: En tidskrönika (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1926).

13. Om gårdens byggnadshistoria, se Robin Gullbrandsson, ”Det moderna 1700-talet − restaureringarna av Stola säteri”, Be -

byggelsehistorisk tidskrift LIX (2010), 1–19.

14. Karlson, s. 3–40.

15. Mannerfelt 127–128 och Bengt Hildebrand, ”Christopher Johansson Ekeblad”, i SBL, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16802 , 28.1.2024.

16. Se Hildebrand, ”Johan (Joan, Jean, Jahan) Ekeblad”. Senecaöversättningen (Epistulae morales 1–71) är bevarad i manuskript på Universitetsbiblioteket i Lund, De la Gardieska arkivet, Ekebladska släktarkivet 12.

17. Stockholm, Riksarkivet, Ekebladska samlingen 3 (= E3554).

18. Stockholm, Riksarkivet, Ekebladska samlingen 3 (= E 3554), nr 8; jfr Karlson, s. 38, not 1.

19. Suecia antiqua et hodierna […], 1–3 (Holmiae: s.n., 1716), med gravyrer av J. Le Pautre, J. van den Aveelen osv. Verket syftade att iscensätta Stormaktstiden, se Peter Sjökvist, ”Petrus Lagerlöf Instructing on Gothicism”, i Apotheosis of the North: The Swedish Appropriation of Classical Antiquity around the Baltic Sea and Beyond (1650 to 1800), red. Bernd Roling, Bernhard Schirg och Stefan Heinrich Bauhaus (Berlin-Boston: De Gruyter, 2017), s. 66, och Kristoffer Neville, ”’Suecia antiqua et hodierna’: An Architectural Viewbook in the Eighteenth Century”, Print Quarterly XXX.4, 395–408 (2013).

20. Neville, s. 398–99.

21. P. Ovidii Nasonis Metamorphosis Oder Sinn-reicher Gedichte von Verwandlungen / Erster Teil […] von Johann Jacob von Sandrart […] (Nürnberg: Sandrart, 1698), med gravyrer av Johann Joachim von Sandrart (1655–1698), en efterkommare till den berömda nürnbergska familjen av gravörer och målare. Johann Jacobs gammelfarbror, Joachim von Sandrart (1606–1688), målare och gravör, författade L’Academia Todesca della Architectura, Scultura (et) Pittura, Oder Teutsche Academie […] 1–2 (Nürnberg – Frankfurt: Jacob von Sandrart, Matthaeus Merian och Joachim von Sand rart, 1675–1679), se Christian Klemm, ”Sandrart, Joachim von”, i Grove Art Online, https://doi.org/10.1093/gao/9781884446054.article.T075664, 28.1.2024. Utöver den tyska översättningen hade biblioteket även två franska översättningar av samma verk, dvs. kvartobandet nr 63 ”Metamorphoses Ovidë [sic] en Rondaux [sic] i Amsterdam 1679” samt duodecimobandet nr 19 ”les XV livres de Metamorpho(ses), traduites en françois. Rouen 1604”. Det handlar om Isaac de Benserade (1613–1691), Metamorphoses d’Ovide en rondeaux imprimez et enrichis de figures par ordre de sa Majesté, Et dediez à Monseigneur le Dauphin (Amsterdam: Abraham Wolfgang, 1679). Benserade var diktare, drama- och balettförfattare, medlem av den franska Akademin fr. o. m. 1674 och Ludvig XIV:s gunstling, se MarieFrançoise Christout, ”Benserade, Isaac De”, i The International Encyclopedia of Dance, red. Selma Jeanne Cohen (Oxford: Oxford University Press, 2005), https://www.oxfordreference.com/ view/10.1093/acref/9780195173697.001.0001/acref-9780195173697-e0200?rskey=o3KEQE&result=1, 28.1.2024. Det andra verket kan vara prosaöversättningen som först publicerades år 1537 (i sedecimo och inte duodecimo, som det anges i inventariet) i Rouen av Théodore Reinsart år 1604.

22. Stockholm, Riksarkivet, Ekebladska samlingen 3 (= E 3554), nr 1, jfr Karlson, s. 38, not 1. Angående Karl X Gustavs bibel, dvs. Biblia thet är, All then helga skrifft på swensko, effter thens högtvplyste [...] doct(oris) Martini Lutheri version […] (Stockholm: Ignatius Meurer, 1655), se The New Cambridge History of the Bible, 3, 1450 –1740, red. Euan Cameron (Cambridge: Cambridge University Press, 2016), s. 260.

23. Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum studio indefesso Eliae Brenneri L. annorum spatio collectus […] (Holmiae: Johannes Laurentius Horrn, 1731). Om Brenner, se Erik Vennberg, ”Elias Brenner”, i SBL, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation. aspx?id=16940, 28.1.2024.

24. Histoire de Louis XIV. roy de France et de Navarre 1–2 (Paris: Claude Barbin, 1693). Riencourt författade även Histoire de la monarchie françoise, contenant ce qui s’y est passé de plus remarquable depuis 1643. jusqu’en 1688 (Paris: Claude Barbin, 1688). Om hans produktion, se Christian Mühling, ”Die französische Tagespublizistik unter Ludwig XIV. Im Spannungsfeld von innerer Kirchenund europäischer Mächtepolitik”, i Konfessionspolitik und Medien in Europa 1500–1700: Konflikte, Konkurrenzen, Theorien […], red. Kai Merten och Claus-Michael Ort (Berlin – Boston: De Gruyter Oldenbourg, 2021), s. 105, not 11–13, s. 106, not 16, s. 110, not 37 samt s. 111, not 39.

25. Jean-François Senault, De l’usage des passions […]. (Suiuant la Copie Imprimée à Paris [egentligen Leiden] : [Elzevier], 1643). Senault var general i den katolska kongregationen Sankt Filip Neris Oratorium (1663–1671) och publicerade flera teologiska och filosofiska verk, bl. a. De l’usage des passions, se Félix André Augustin Poujol, Dictionnaire des facultés intellectuelles et affectives de l’âme […], suivi de L’usage des passions, par le R. P. Senault […] publié par M. l’abbé Migne […] ([Paris] : Migne, Ateliers catholiques du Petit-Montrouge, 1849), sp. 853–854; Louis Batterel, Mémoires domestiques pour servir à l’histoire de l’Oratoire […], red. AugusteMarie-Pierre Ingold och Émile Bonnardet (Paris: Picard, 1904), s. 6 –8. Om flera verk som tillhörde Stolabiblioteket år 1721, se Outi Merisalo, ”La cultura libraria intorno a Clas Ekeblad il Giovane, envoyé di Svezia presso la corte di Francia (1742 –1744)”, La Bibliofilía (2023, under utgivning).

26. Angående C. J. Ekeblads ex-libris, se C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, Anteckningar af […] (Germandt: Stockholm, 1889), s. 399 –400.

27. Stifts- och landsbiblioteket Skara, Ekeblad 41.

28. Trots den noggranna bokföringen var levnadskostnaderna i Paris rentav ruinerande, eftersom diplomatlönen inte räckte till hyran av Hôtel du Roure, representationskostnaderna, spelskulderna osv. För mer information, se Merisalo, ”La cultura libraria” (under utgivning). Bokköpen fr. o. m. 1742 finns dokumenterade t.ex. i Stockholm, RA, Ekebladska samlingen 16 (= E 3567), registren Skåpet Nr. 1. Lådan N. 17. Åtskilliga, Commissioner ock Räkningar under min Sal: Faders tid som Minister i Paris N. 6 (i C. J. Ekeblads hand). Hjärtligt tack till Charlotta Wolff, som vänligen ställde sina anteckningar om Ekeblads boklistor till mitt för fogande (september 2021) och underlättade således arbetet med originalet i juni 2022.

29. Pierre-Claude Nivelle de La Chaussée, Amour pour amour, comédie […] en 3 actes, en vers, avec un prologue, représentée sur le théâtre de la Comédie-françoise, au mois de janvier 1742 […] (Paris : Prault fils, 1742), se John Dunkley, ”La Chaussée, Nivelle de (Pierre-Claude Nivelle de la Chaussée) (1692–1754)”, i The New Oxford Companion to Literature in French, red. Peter France (Oxford: Oxford University Press, 1995, online 2005), https://www-oxfordreference-com. bnf.idm.oclc.org/view/10.1093/acref/9780198661252.001.0001/acref9780198661252-e-2541, 28.1.2024. Det andra verket är Mélanide, comédie nouvelle […] en cinq actes en vers. Représentée sur le Théatre de la Comédie Françoise au mois de Mai 1751. […] (Paris: Prault fils, 1741), se John Dunkley, ”Mélanide”, i The New Oxford Companion to Literature in French, red. Peter France, https://www-oxfordreferencecom.bnf.idm.oclc.org/view/10.1093/acref/9780198661252.001.0001/ acref-9780198661252-e-3052, 28.1.2024.

30. År 1740 hade t.ex. Carte la plus Nouvelle de la Scandinivie ou les Couronnes du Nord […] Augmentée suivant G. de L’Isle […] (Amsterdam: Regner et Iosue Otters, 1740) kommit ut.

31. Se Dictionnaire des imprimeurs, libraires et gens du livre à Paris 1701–1789, 1. A– C, red. Frédéric Barbier et al. (Genève : Droz, 2007), nr 249, s. 308 –315.

32. Se Edward Hodnett, Five centuries of English book illustration (Aldershot: Scholar Press, 1988), s. 75 och 318.

33. Se Karlson, s. 65–153.

34. C.-G. Thomasson, ”Ekeblad, Clas Julius”, i SBL, https://sok. riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16805, 28.1.2024.

35. Katalogen är Förtekning på en boksamling i Wetenskapliga och Wittra ämnen, med hvars försäljande början sker i Skara d. 20. April 1811 (Skara: F. Leverentz, 1811).

36. Några band hade redan donerats till gymnasiebiblioteket av C. J. Ekeblad, jfr Wilhelm Olof Luth , Catalog öfver Skara kongl. Gymnasii bibliothek (Skara: C.M. Torin, 1830), s. 567. Om Pehr Luth, se Hans G[illingsta]m, ”Luth, släkter”, i SBL, https://sok. riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=9916, 28.1.2024. För de 124 banden som härstammar från Stolabiblioteket vid Stifts- och landsbiblioteket i Skara, Forskningsavdelningen, se Libris. Hjärtligt tack till Helena Backman för information och hänvisningar (Uppsala universitetsbibliotek; juni 2022).

37. Mannerfelt, s. 119–120 och 143; Elof Tegnér, De la Gardieska samlingen i Lund och Löberöd (Stockholm: Norstedt, 1894), s. 36–37.

”Collijns tidskrift”

Något om Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsens tillkomst och senare öden

På randen till ett världskrig få ännu kunde skymta och än mindre ana konsekvenserna av trycktes i Uppsala vintern 1914 det första numret av Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, med tiden känd under akronymen NTBB . En anmälan i numrets början, skriven av tidskriftens utgivare och grundare, den nyblivne förste bibliotekarien vid Kungliga biblioteket Isak Collijn, återspeglar den dynamik och tillförsikt som rent allmänt präglade de nordiska samhällena under förkrigsåren:

Nordens biblioteksväsen befinner sig för närvarande otvifvelaktigt i en period af uppblomstring och lifskraftig utveckling, hvilket bäst bevisas af den omvårdnad och det intresse, som, för att endast tala om det sista decenniet, kommit flera af de offentliga biblioteken i Skandinaviens skilda länder till del från myndigheternas sida och bland annat tagit sig uttryck i stora anslag till nya biblioteksbyggnader och ökade bokinköp, reglerade och förhöjda löner åt bibliotekstjänstemännen, m. m.

Efter att ha tecknat denna ljusa lägesbild konstaterar Collijn vidare att bokskatterna i flera nordiska bibliotek ”tryggt [kan] upptaga täflan med de större biblioteken på kontinenten”. Samtidigt ser han ett problem – på vilket NTBB framförs som en lösning – i det faktum att den grupp han beskriver som ”Skandinaviens bibliografer och bokvänner” hittills saknat ett givet organ för publicering av sina texter, som i stället fått placeras i olika inhemska tidskrifter och tidningar samt i utländsk fackpress. I bröderna Carl och Hugo Lagerströms fackorgan Nordisk boktryckarekonst

hade till exempel den flitige bokhistorikern Collijn själv kunnat publicera ett antal texter 1905–07. I viss mån en föregångare till NTBB var även Allmänna svenska boktryckareföreningens meddelanden (grundad 1895), där Collijn också fann avsättning för sina artiklar under samma period. Redaktör för tidskriften var då den driftige grafikern Alexis Hasselquist, som genom en vidlyftig programförklaring 1905 tämligen självsvåldigt förde in bokhistorien och bokkonsten i en publikation som dittills mest ägnats tryckeribranschens interna och aktuella frågor.

Trots stöd från den år 1900 grundade Föreningen för bokhantverk – ledd av den framstående boksamlaren Carl Carlsson Bonde på Ericsberg – var ekonomin i Hasselquists projekt redan från början skakig. Denna omständighet kom så småningom också att undergräva det till en början vänskapliga förhållandet mellan Hasselquist och Collijn. Efter Hasselquists personliga konkurs 1908 och död 1911 var boktryckareföreningens meddelanden hursomhelst inte längre något aktivt forum för bokhistoriska spörsmål, vilket innebar att Collijn och andra skribenter på området fick söka alternativa publiceringsvägar. Under en period framstod bokkonstnären Arthur Sjögrens Svensk exlibris-tidskrift som ett sådant alternativ, eftersom utgivaren vid starten 1911 öppnade upp för bokhistoriska bidrag vid sidan av tidskriftens huvudinriktning på bokägarmärken. Inom Föreningen för bokhantverk såg man dock med missnöje på Sjögrens företag, då man ansåg att en sådan tidskrift behövde en annan redaktör –underförstått Collijn. Den sistnämnde, som hade

Isak Collijn. Uppsala universitetsbibliotek.

ett vänskapligt förhållande till Sjögren, bidrog till en början också med några texter till Svensk exlibris-tidskrift, men avstod därefter från ytterligare stöd.

Tanken på en tidskrift för bokväsen under Collijns ledning verkar ha tagit form inom Föreningen för bokhantverk under 1912 och bland hans främsta tillskyndare återfanns den före detta DN ­ chefen och bibliofilen Fredrik Vult von Steijern, vars hem i Neglinge strax utanför Saltsjöbaden var en mötesplats för biblioteksfolk och boksamlare, som vid denna tid ofta kunde ingå i samma vänkretsar och inte sällan även mötas i en och samma person. Gert Hornwall redogör i sin översikt av NTBB :s grundandefas för hur Collijn på en av sina studieresor i Europa sommaren 1913 väckte tanken på en nordisk bok­ och bibliotekstidskrift under ett samtal med överbibliotekarien vid Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, Hans Ostenfeldt Lange. I ett brev till vännen Vult von Steijern berättar Collijn om Langes entusiasm inför projektet och att han önskar diskutera frågan ”på tu man hand” vid hemkomsten. I nekrologen

1. Med kraftfull jugendinspirerad typografi på kartongartat och strukturpressat omslagspapper presenterades 1914 det första numret av NTBB för världen.

2. Under Tönnes Klebergs utgivarskap övergick NTBB 1950 till en mer klassicistiskt stram och enkel omslagstypografi.

3. 1976 omformades NTBB på nytt och omslagstiteln staplades nu med stor stilgrad på ett lätt lekfullt sätt som nog får sägas vara typiskt för tiden.

4. NTBB:s omslag när tidskriften utgavs av Per S. Ridderstad, professor vid avdelningen för bok­ och bibliotekshistoria, Lunds universitet. Skillnaderna i stilgrad i omslagstiteln ger ett tydligt fokus på tidskriftens ämnesområde och för första gången blev omslagen nu illustrerade.

5. På grund av en konflikt rörande utgivningsbeviset för NTBB kom den nya publikation som efter uppbackning av de nordiska nationalbiblioteken började utkomma 2001 att döpas till Nordisk tidskrift för bok- och bibliotekshistoria Omslagsillustrationerna som införts under Per S. Ridderstads egid fanns dock kvar samtidigt som omslagstypografin gjordes konstlöst diskret och saklig enligt mönster från många vetenskapliga tidskrifter.

över Vult von Steijern i NTBB 1919 understryker Collijn också att det var ”tack vare verksamt bistånd särskildt från Steijerns sida” som tidskriftsprojektet förverkligades. I sin anmälan 1914 är han däremot mer diskret och nämner – efter att krasst ha konstaterat den självklara olönsamheten i hela företaget – endast ett ”understöd av framsynta mecenater, till hvilka här, ingen nämnd och ingen glömd, ett varmt tack må uttalas”.

Vad gäller NTBB :s tidiga finansiering noterar Hornwall en avsaknad av uppgifter i arkiven, men gör antagandet att Collijn kunde stödja sig på sina kusiner, grosshandlarna Ludvig och Gustaf Collijn, samt morbrodern Alfred Wallberg, industriidkare i Halmstad, för att säkra de ekonomiska garantier som krävdes från boktryckeriet Almqvist & Wiksells sida. Efter att Collijn hösten 1913 tillträtt en tjänst som förste bibliotekarie vid Kungliga biblioteket fick han dessutom så småningom hjälp av dåvarande riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren för att söka statsbidrag till utgivningen av tidskriften. Att döma av den

påkostade typografiska utstyrseln, med klichéer och ljustryck utförda hos Justus Cederquist, som drev den då kanske främsta grafiska anstalten i Sverige, samt valet av ett högklassigt tryckpapper från Grycksbo, syns NTBB från början ha åtnjutit ett gott ekonomiskt stöd. Vid sidan av det ovannämnda understödet hade tidskriften förstås även inkomster från prenumerationerna, som från början prissattes till 10 kr per år – en försvarlig summa som vid denna tid motsvarade kostnaden för ett exemplar av den svenska lagboken. Som framgår av en prenumerationssedel i NTBB 1914 erbjöds medlemmar av Föreningen för bokhantverk från början en rabatt på två kronor, vilken dock endast gällde för första årgången. Distributionen av tidskriften kom under många år att skötas av huvudkommissionären Almqvist & Wiksell, som ända fram till 1970 ­talets mitt kompletterades av en varierande skara kommissionärer i Danmark, Norge och Finland. Under de första åren agerade dessutom bokförläggaren Otto Harrassowitz i Leipzig kommissionär för utlandet, en ordning som dock upphörde 1923. En ytterligare inkomstkälla för NTBB var de annonser som återfanns i varje nummer, dels på omslaget, dels som bilaga. Förutom den stående annonseringen från tidskriftens tryckare Almqvist & Wiksell återkom många andra företag relaterade till bokbranschen under lång tid också regelbundet med reklam i NTBB . Bland dessa återfanns stora förlag som Bonniers, Norstedts och Gebers, liksom ledande bokhandelsaktörer helt eller delvis inriktade på antikvariska böcker, till exempel Sandbergs, Nordiska bokhandeln, Fritzes, Björck & Börjesson och Klemmings antikvariat. Annonserade i den nya tidskriften gjorde även Bröderna Lagerström (som förstås tog tillfället i akt att göra reklam för Nordisk boktryckarekonst) och Cederquists ovannämnda officin. En återkommande annonsör fanns dessutom i Stockholms stads bokauktionskammare, vars kommissarie Birger Lundell marknadsförde sig själv som mångsysslande ”bokexpert” i de tidiga årgångarna av NTBB . I enstaka fall kunde de första annonserna fyllas av annat än reklam, till exempel i den ”Förfrågan” som godsägaren och boksamlaren C. Otto G. Wibom på Lidö lät införa på en helsida i tidskriften 1915. Han sökte där upplysningar om ett antal ritningar och beskrivningar över Fredrik I:s jakter, utförda av

hovjägmästaren Andreas Schönberg på 1720 ­ och 30 ­talen, vilka funnits i Svenska Jägarförbundets arkiv men senare kommit på avvägar.

Med sin bas i Sverige föll det sig naturligt att NTBB främst drog till sig svenska annonsörer, men ibland fick dessa sällskap av företag från övriga Norden, framför allt välkända danska och norska bokmarknadsaktörer som Gyldendalske boghandel och J. W. Cappelen. I första årgången återfanns dessutom annonser för de berömda tyska antikvariatsbokhandlarna Martin Breslauer, Jacques Rosenthal och Ludwig Rosenthal, vilka dock inte återkom i senare årgångar. Antagligen fann dessa internationellt väletablerade handlare det inte värt besväret att söka direktkontakt med nordiska köpare och säljare av antikvariska böcker, och kanske ville man heller inte trampa sina kollegor i Norden på tårna.

Även om initiativet till den nya publikationen kom från Sverige gjorde Nordisk tidskrift för bokoch biblioteksväsen redan från början skäl för sitt namn genom att engagera särskilda redaktörer för Danmark, Norge och Finland. I två av länderna rörde det sig i likhet med Collijn om centralt placerade biblioteksmän. Den danska redaktionen sköttes av Collijns gode vän Victor Madsen, som var underbibliotekarie vid Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, medan de finska bidragen redigerades av Georg Schauman vid universitetsbiblioteket i Helsingfors. Undantaget var Norge, där motsvarande uppgifter handhades av universitetsstipendiaten Oluf Kolsrud. Denne saknade biblioteksbakgrund men hade sin ungdom till trots – han var född 1885 – redan etablerat sig som en framstående kyrkohistoriker och urkundsutgivare. Till både Kolsrud och Schauman finns skäl att återvända längre fram i denna text. Det var således med solid förankring i såväl boksamlarkretsar som de nordiska biblioteksoch forskarmiljöerna som NTBB kunde påbörja sin utgivning 1914. Väl uttänkt var antagligen också valet att låta läsarna möta de båda världarna – amatörerna kontra de professionella om man så vill – redan i det första numrets första artikel. Under rubriken Bibliotheker och bibliophili diskuterar överbibliotekarien vid Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, Hans Ostenfeldt Lange, den tilltagande konkurrensen mellan bibliotek och boksamlare när det gällde eftersökta objekt på bokmarknaden. Lange vill dock tona ner

denna motsättning och konstaterar att det ”jo ikke [er] de store bibliothekers opgave at dyrke de egentlige bibliophile interesser”, samtidigt som han noterar att boksamlarnas mödor ofta kommer biblioteken till del när privatsamlingarna så småningom splittras och böckerna åter kommer ut på marknaden. Insiktsfullt gör han även följande reflektion: ”Sagen er jo den, at de store Nationalbibliotheker, ikke mindst her i Norden, ere byggede op paa de svundne tiders store bogsamleres samlinger. Hvad vi eje af udmærkede sjældenheter, af disse udsøgte stykker, som er vore bibliothekers pryd og stoldhed, skylde vi i ni af ti tilfælde de gamle samlere og ikke bibliothekarernes initiativ.”

Om Lange tämligen okontroversiellt avfärdar det bibliofila samlandet som en central uppgift för de offentliga forskningsbiblioteken ser han en desto viktigare funktion i att de förser forskarvärlden med nödvändigt material, samtidigt som man upprätthåller det museala uppdraget att vårda och bevara samlingarna för eftervärlden. För att biblioteken ska uppnå det senare målet är det enligt Lange nödvändigt med en större betoning på läsesalslån, i kontrast till de hemlån som forskarna traditionellt kunnat åtnjuta. Frågan om bevarande kontra tillgänglighet känns förstås påfallande bekant för en nutida läsare och lär för övrigt behålla sin aktualitet så länge det finns offentliga bibliotek.

Eftersom Collijn medvetet sökt förankra den nya tidskriften i samtliga nordiska länder blev det förstås viktigt att redan från början manifestera den geografiska bredden genom de bidrag som faktiskt publicerades i NTBB :s spalter. Om vi håller oss kvar i Danmark innehåller den första årgången utöver Langes sammanlagt tre artiklar även texter av fyra andra medarbetare vid Det Kongelige Bibliotek. Ett par av dessa är författade av en ännu rätt ung Lauritz Nielsen, som med sin inriktning på inkunabelforskning och bibliografiskt skriftställande i viss mån utgjorde en dansk motsvarighet till Collijn. Fortfarande ung var också den blivande danska riksbibliotekarien Svend Dahl, som bidrog med två texter i NTBB 1914, en samtidsanknuten om Det kongelige Biblioteks publikum och en historisk om Forfattervillkaar i Holbergs tidsalder. Dahl skulle som bekant växa ut till en av Nordens viktigaste författare inom ämnet bok­ och biblioteksväsen, med titlar

som Haandbog i bibliotekskundskab (1912, senare starkt utökad) och Bogens historie (1927). Bland de danska skribenterna i NTBB :s första årgång återfanns dessutom tidskriftens redaktör i Köpenhamn, Victor Madsen, som beskrev en volym ur Leipzigprofessorn Thomas Werners (d. 1498) boksamling i Det Kongelige Bibliotek. Slutligen bidrog även den blivande chefen för samma institution, Carl S. Petersen, med en text om de äldsta utgåvorna av Holbergs Peder Paars. Alla de tre sistnämnda – Dahl, Madsen och Petersen – skrev utöver detta också recensioner i NTBB 1914.

Även om de danska inslagen i NTBB :s första årgång således var betydande ger volymens innehållsförteckning samtidigt tydliga besked om att tidskriftens bas låg i Sverige. Av de sammanlagt 27 författare som i förteckningen finns med under rubriken Afhandlingar och miscellanea var hela sjutton svenskar och bland dessa står Collijn ut lite extra med sammanlagt sex texter. Med nyvunnen kontroll över ett eget forum för bok­ och bibliotekshistoriska studier kunde den blivande riksbibliotekarien nu fritt fördjupa sig i de ämnen som intresserade honom, vilka ofta tenderade ha med det äldsta trycket att göra. I tidskriftens första nummer ägnade han en uppsats åt Islands förste boktryckare, den svenskättade Jón Matthiason och dennes Brevarium Nidrosiense (1534), vilket väl kan ses som en vänlig nickning till islänningarna, som inte hade någon egen representation i NTBB :s redaktion. Bland hans bidrag i premiärårgången kan även nämnas studier av jesuiternas boksamling på Gråmunkeholmen samt ett fragment av Dialogus creaturarum 1483 i Lübecks stadsbibliotek. Den senare artikeln pekar fram emot Collijns omfattande arbeten med den svenska nationalbibliografin, som under de kommande decennierna skulle komma att avsätta många spår i NTBB :s spalter.

Collijn etablerade redan från början en redaktionell modell för NTBB där mer utförliga avhandlingar blandades med kortare notiser, miscellanea. Modellen bör rimligen ha gett jäktade bibliotekstjänstemän bättre möjligheter att lämna bidrag till tidskriften utan att behöva lägga ner alltför mycket tid på författandet. Så kunde exempelvis den av administration och inre biblioteksarbete hårt tyngde Gustaf Adde, bibliotekarie vid Kungliga biblioteket och efterhand Collijns oundgängliga stöd i ekonomiska

Medan Isak Collijn i NTBB främst fördjupade sig i det nationella bokarvet valde hans chef vid Kungliga biblioteket, Erik Wilhelm Dahlgren, att i samma tidskrift rikta blicken mot en utflyttad svensk med internationell ryktbarhet som en av 1700­talets ledande slaverimotståndare i Europa. Porträtt återgivet i Dahlgrens artikel ”Carl Bernhard Wadström. Hans verksamhet för slafhandelns bekämpande och de samtida kolonisationsplanerna i Västafrika. Bibliografisk sammanställning” (1916).

och juridiska frågor, åstadkomma en kortare text i NTBB 1914 om Johan Gabriel Sparfvenfeldts parentation över Karl XI 1697. Collijn såg även själv till att fylla NTBB :s sidor med mindre texter, varav den ovannämnda om Dialogus creaturarum utgör ett exempel. Från samma årgång kan även lyftas fram en notis där Collijn låter tidskriftens läsare ta del av några uppgifter om kyrkobiblioteken i Skara stift år 1583, baserade på ett nypublicerat Inventarium från tiden.

Även om Collijn var det tydliga navet i NTBB lämnade han som redan antytts gott om utrymme för sina bokkunniga landsmän i tidskriftens spalter. Den här tidigare nämnde riksbibliotekarien Erik Wilhelm Dahlgren, som bar på mång­

sidiga kunskaper i bland annat kartografi, bidrog i den första årgången till exempel med en artikel om Gamla tyska kartor i Kungl. biblioteket, medan föreståndaren för samma biblioteks handskriftsavdelning, Robert Geete, skrev om Två sällsynta Birgittatryck. Intressant är också en text av den nyblivne andre bibliotekarien vid KB , Oscar Wieselgren, som under rubriken Några anteckningar om våra dagars folklitteratur i tidstypiskt bekymrad och uppfostrande ton söker rötterna till den fördärvliga kolportagelitteraturen.

Flera av Collijns tidigare kollegor vid Uppsala universitetsbibliotek (UUB) lämnade också bidrag till tidskriftens första årgång, däribland amanuensen och arkeologen Gunnar Ekholm, som skrev om universitetsbibliotekets gravyrsamling, samt den blivande överbibliotekarien Anders Grape, vars artikel behandlade en handskriftssamling i UUB . Vid samma institution arbetade även förste bibliotekarien Oskar Lundberg, som i likhet med Ekholm stod med ena benet i den arkeologiska forskningen. Till NTBB 1914 författade han en uppsats om ortnamnsbibliografi. Bland de bokkunniga skribenter från UUB som gavs utrymme i tidskriften samma år bör även nämnas andre bibliotekarien Gustaf Rudbeck, som bidrog med två artiklar, En återfunnen släkttafla från 1500-talets slut och Två obeskrifna danska tryck från 1522. Vid sidan av arbetet på UUB var han tillsammans med sin bror Johannes (se nedan) även en av tidens mest framträdande bibliofiler. Till Uppsalas rykte som bokhistoriskt centrum medverkade i hög grad även dåvarande andre bibliotekarien vid UUB Otto Walde. Mitt uppe i arbetet med sitt kommande standardverk Storhetstiden litterära krigsbyten (1916–20) berörde han i NTBB :s första volym detta forskningsområde genom artikeln Henrik Rantzaus bibliotek och dess öden.

Collijn verkade i ett förhållandevis litet och centraliserat bibliotekssverige och det lär därför ha fallit sig naturligt att han till en början främst värvade NTBB ­ skribenter bland kollegorna i KB och UUB . Enstaka undantag fanns dock och till exempel skrev riksdagsbibliotekarien Vilhelm Gödel – som ändå hade en bakgrund i KB – om Erik Sparre och de litterära samlingar som denne byggt upp på Vasatiden. Formellt utanför KBUUB ­kretsen stod även Johannes Rudbeck, som till vardags var föreståndare för Postmuseum.

Han var samtidigt väl positionerad som en av Sveriges främsta bokbandskännare och kunde därför med viss auktoritet ta sig an ämnet Christophe Plantin som bokbindare i en NTBB ­artikel 1914. Varken Gödel eller Rudbeck kan heller betraktas som några ”outsiders” i det dåtida biblioteks­ och bokforskarsamhället – mer anmärkningsvärt är då det faktum att inte en enda av tidskriftens svenska skribenter under premiäråret hade sin arbetsplats utanför Stockholm eller Uppsala.

Att NTBB :s verksamhet till stor del kom att vila på axeln Stockholm–Köpenhamn var väl på förhand givet med tanke på Sveriges och Danmarks dominerande roller i den nordiska bok­ och bibliotekshistorien. Vad gäller Norge, som blivit självständigt så sent som 1905, verkar Collijn ha varit angelägen om att etablera en likaledes oberoende norsk redaktion för NTBB . Hans kandidat till norsk redaktör, den tidigare nämnde kyrkohistorikern Oluf Kolsrud, var dock inledningsvis mycket tveksam till erbjudandet. Han ansåg sig sakna rätt kompetens för uppdraget och påpekade i ett svarsbrev att han i motsats till de övriga redaktörerna varken var eller skulle komma att bli någon bibliograf. Efter åtskillig övertalning och stigande irritation från Collijns sida tackade Kolsrud slutligen ändå ja till redaktörsposten, där han kvarstod till 1921, då han blev professor i kyrkohistoria. Från början visade det sig också svårt för redaktionen att få in tillräckligt många norska texter och till premiärnumret blev Kolsrud så småningom tvungen att själv författa en artikel om det nya universitetsbiblioteket i Kristiania, vilken han i utgångsläget ansett borde skrivas av bibliotekets chef Axel Drolsum.

Kolsrud kunde i årgången 1914 även kombinera det bokhistoriska med sin kyrkohistoriska forskarbakgrund i artikeln Missale Vibergense 1500, som behandlar ett manuskript i Rigas stadsbibliotek. Han bidrog dessutom med ett par recensioner av nyutkomna norska planschverk i serien Gammel norsk kultur i tekst og billeder. Nationellt sinnad var han för övrigt mån om att skriva sina bidrag i NTBB på nynorska – eller landsmål som det då hette – vilket enligt Collijns rapporter till sin norske redaktör vållade en del läsare svårigheter. Som Gert Hornwall konstaterat hade Collijn nog svårt att fullt ut förstå bakgrunden till Kolsruds starka ställningstagande för nynorskan, men mån om ett fungerande samarbete ställde

han inga krav på att författaren skulle byta till bokmål. Det senare skrivsättet kom ändå att användas av de två andra norska skribenterna i NTBB 1914, Arne Kildal och Wilhelm Preus Sommerfeldt. Den förstnämnde, som var bibliotekarie vid det offentlige bibliotek i Bergen, skrev om Musikbiblioteker og utlaan av musik, medan universitetsbibliotekarien Sommerfeldts artikel behandlade Den norske feltpresse fra 1814. Värt att notera om Kildal är att han var den enda artikelförfattaren i NTBB :s första årgång som tjänstgjorde på ett folkbibliotek, något som för övrigt skulle förbli en ovanlig bakgrund bland tidskriftens skribenter.

När Collijn på sensommaren 1913 drog upp planerna för NTBB i sin korrespondens med Vult von Steijern fanns ännu inga planer på en finländsk redaktion. Efterhand verkar tanken på en sådan ändå ha väckts och i början av december samma år togs kontakt med amanuensen vid Helsingfors universitetsbibliotek Georg Schauman, vilken rekommenderats till posten som finländsk redaktör av bibliotekets vicebibliotekarie, litteraturhistorikern Arvid Hultin. Med en doktorsgrad i nationalekonomi framstod Schauman i förstone kanske som en mindre självklar kandidat till redaktörsposten i NTBB , men lång bibliotekserfarenhet och en nyligen publicerad studie i biblioteksförvaltning räknades antagligen honom till godo. Schauman tackade också snabbt ja till erbjudandet och redaktioner var därmed etablerade i samtliga nordiska huvudstäder. Till tidskriftens första årgång inkom dock endast en finländsk avhandling, Rara svensk-amerikanska tryckalster i Helsingfors universitetsbibliotek, författat av Ragnar Dahlberg, en annan av universitetsbibliotekets amanuenser. I och med att artikeln hann publiceras i NTBB :s första nummer fanns därmed alla de fyra nordiska länderna representerade där med uppsatser, ett faktum som bör ha gjort Collijn tillfreds.

Med på ett hörn i premiärnumret fanns även universitetsbibliotekarien i Lübeck Bruno Claussen, som i sin text behandlade Van Sunte Brandanus, ett Lübecktryck utfört av Sveriges och Danmarks förste boktryckare Johann Snell. Claussen skrev på tyska, ett språk som även framöver då och då skulle förekomma i NTBB , till en början säkert väsentligen på grund av Collijns egna omfattande kontakter med forskare i de tysk­

Annonsmaterialet i NTBB var oftast enkelt utformat med betoning på informativa texter och innehöll sällan några illustrationer. Under en följd av år valde dock Akademiska bokhandeln i Helsingfors att visa upp sin vackra fasad i återkommande annonser (1952).

Med förvaringsproblematiken som ständig frågeställning för bibliotek och boksamlare föll det sig antagligen naturligt att även försäljare av biblioteksinredningar och bokhyllor ibland såg ett värde i att annonsera i NTBB. 1938 rekommenderar sig exempelvis David Blomberg A. B. för tidskriftens läsekrets med en interiör från Sjöhistoriska museets bibliotek.

De antikvariska bokhandlarna fanns med som annonsörer i NTBB från starten och fortsatte med detta ända fram till tidskriftens nedläggning 1997. Ofta återkommande under NTBB:s sista decennier var Libris Antikvariatet, drivet av den legendariske Åke Andersson, vars annonser utsmyckades med denna trevliga vinjett, signerad Gunnar Brusewitz (1976).

språkiga delarna av Europa. De många kulturhistoriska banden mellan de senare områdena och Norden spelade förstås också en betydande roll i sammanhanget. Dessutom bör tyskans starka ställning inom den nordiska akademien långt in på 1900 ­talet ha inneburit att redaktionen för NTBB tryggt kunde anta att en majoritet av läsekretsen var bekväm med språket i fråga. Snart skulle för övrigt även franska och senare också engelska texter dyka upp i tidskriften, vilka dock aldrig blev mer än undantag från den annars rådande svenskan, danskan och norskan.

Den redaktionella form som Collijn från början etablerade för NTBB kom att förbli i stort sett oförändrad under många decennier. Till den inledande avdelningen med avhandlingar och miscellanea – som så småningom separerades i två – kom recensionerna av nyutgivna verk inom såväl nordiskt som internationellt bok­ och biblioteksväsen. I den första årgången recenserades bland annat Johan Axel Almquists blivande standardverk Sveriges bibliografiska litteratur av Robert Geete, medan Sigfús Blöndal anmälde de första sex volymerna av Islandica, en årsbok relaterad till Island och den berömda Fiske Icelandic Collection vid Cornell University Library. I den relativt lilla bok­ och biblioteksvärlden var det då som nu antagligen också svårt att helt undvika att vänner, bekanta och kollegor ibland recenserade varandras böcker. Detta blev till exempel fallet när Carl S. Petersen 1914 anmälde Lauritz Nielsens supplement till Bibliotheca Danica eller när Collijn själv i samma volym skrev om tredje delen av Johannes Rudbecks Svenska bokband under nyare tiden. Redan från början en integrerad del av NTBB var även nyhetsavdelningen Från bok­ och biblioteksvärlden. Texterna var här genomgående satta i två spalter samt i mindre stilgrad än i tidskriftens avhandlingar och recensioner, men kunde likväl vara illustrerade. Under tidskriftens startår dominerade texterna om KB den svenska nyhetsbevakningen och läsarna informerades bland annat om första delen av Collijns nyutkomna katalog över bibliotekets inkunabelsamling. Bland stockholmsnyheterna det första året kan även nämnas ett utredningsförslag om att utvidga riksdagens bibliotek till ett centralt förvaltningsbibliotek. Även från Uppsala inkom flera nyheter 1914 och särskilt viktig var kanske den om att

universitetsbiblioteket påbörjat den tillbyggnad och nyinredning som blivit möjlig genom ett anslag beviljat vid 1913 års riksdag. Samtidigt blir det för en nutida läsare tydligt att den nystartade tidskriften ännu inte hade utvecklat sina nyhetstentakler ute i landet, då det bara är en enda notis i NTBB 1914 som härrör från ett bibliotek utanför Stockholm­Uppsala­regionen. Den aktuella nyheten kom från Lunds universitetsbibliotek, som lät meddela att man just förvärvat statsrådet och universitetskanslern Henning Hamiltons brevsamling.

I jämförelse med de svenska inslagen var biblioteksnyheterna från det övriga Norden i NTBB :s första årgång märkbart färre. Från Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn inkom endast två notiser om ett par särskilt nämnvärda nyförvärv. Mer fylliga var då två rapporter från Kristiania, där den ena knöt an till den artikel som Oluf Kolsrud redan skrivit om universitetsbibliotekets nya byggnad i staden. Signaturen ”W. M.” (troligen den blivande norske redaktören Wilhelm Munthe) fördjupar sig där framför allt i katalogarbetet inom den nya byggnaden och uttrycker i samband med detta ett intressant önskemål om NTBB :s framtida inriktning som kanske inte fullt ut korresponderade med vad den bokhistoriskt inriktade Collijn ville göra med tidskriften: ”Jeg ser en av dette vackre tidsskriftens nyttigste opgaver i at være et forum for meddelelser og dröftelser om praktiske biblioteksopgaver, la dem være små eller store.” Citatet får nog sägas återspegla en viss skillnad i perspektiv mellan biblioteksväsendet i det nyligen självständiga Norge, där det fanns ett påtagligt behov av att bygga nya egna forsknings­ och folkbildningsinstitutioner, och dess motsvarighet i den gamla stormakten Sverige, vars mer omfattande bok­ och bibliotekshistoriska arv kom att sätta spår i verksamheten på både centrala och regionala bibliotek.

Även den andra nyheten från Kristiania behandlade ett nybygge, nämligen det Deichmanske biblioteks nya filial i Grünerløkken – idag Norges äldsta folkbiblioteksbyggnad – som även återgavs på bild efter teckning av arkitekten August Nielsen. Uppbyggnaden av det norska biblioteksväsendet återspeglas dessutom i makroperspektiv genom en rapport från det 7de norske biblioteksmøte i Kristiania. Signaturen ”A. K.” (med all sannolikhet Arne Kildal) går bland

annat igenom de många uppgifter som mötet ser för den nystartade Norsk biblioteksförening, däribland ”at ta op en mere intens biblioteksagitation utover landet”. Vidare ger årgångens enda nyhetsnotis från Helsingfors, en statistisk översikt rubricerad De offentliga bibliotekens i Helsingfors anlitande år 1913, genom punkten ”Universitetets ryska bibliotek” en påminnelse om att Finland till skillnad från Norge ännu väntade på sin nationella självständighet.

Utöver biblioteksnyheterna från de nordiska huvudstäderna bereddes även plats för enstaka internationella utblickar med nordisk koppling i NTBB :s första årgång. Från bokindustriutställningen i Leipzig rapporterade Victor Madsen om det danska och Stanislaus Grönfeldt om det svenska deltagandet, och från andra sidan Atlanten kom nyheten om att Svenska historiska sällskapet i Amerika påbörjat en insamling för ”en svensk biblioteks­ och nationalbyggnad” i Chicago. Till detta kom även en viss bevakning – som senare skulle utvecklas – av den antikvariska bokmarknaden. Mest utförlig var den nyssnämnde Victor Madsen när han synbarligen initierat redogjorde för en del anmärkningsvärda exempel på böcker som sålts vid auktionen efter bokhandlaren Konsgaard i Köpenhamn den 4 december 1913. Bland de försålda böckerna återfanns exempelvis första upplagan av Saxos Gesta danorum (Paris 1514) i ett exemplar som tillhört den berömde N. F. S. Grundtvig, vilken försett volymen med en del noteringar. ”Noterne var kun få og uden betydning” konstaterar dock Madsen torrt. Direkt avfärdande är å andra sidan tonen i en kort, osignerad notis – man anar Collijns skarpa penna – om de s.k. bibliofilauktionerna vid Stockholms bokauktionskammare. Dessa hade 1913 börjat anordnas av den här tidigare omnämnde Birger Lundell, som i notisen presenteras som ”posttjänstemannen, katalogisatorn” (Lundell var alltså även verksam vid Postverket och Postmuseum). De aktuella auktionerna skulle enligt texten ge samlare möjligheten att avyttra enstaka mer värdefulla verk, men notisförfattaren är inte imponerad och avslutar med ett avmätt domslut: ”De nu afhållna auktionerna hafva icke rönt något livligare deltagande från allmänhetens sida; de torde sakna varje förutsättning att här blifva populära.” Eftersom de vetenskapliga biblioteken ännu var betydande kunder för såväl auktionshus

som antikvariat vid denna tid kan vi väl anta att Lundell inte blev helt lycklig över att bli avfärdad på detta vis.

Vilken typ av texter i NTBB som under årens lopp kom att läsas flitigast är förstås svårt att säkert veta. Med utgångspunkt i den gamla sanningen att människor främst intresserar sig för andra människor är det dock troligt att de personalnotiser som Collijn gjorde till en regelbunden del av tidskriftens innehåll uppskattades av många inom den tänkta läsekretsen. Innehållsligt omfattade dessa notiser alltifrån kortfattade uppgifter om tjänstetillsättningar till fullödiga nekrologer, vilket i praktiken betydde att de varierade starkt i längd, från några rader till flera sidor. Under många år var NTBB platsen för de flesta och utförligaste biografierna över bok­ och biblioteksfolk, vilket så här i efterhand gör tidskriften till en värdefull personhistorisk källa.

Om vi åter använder NTBB :s första årgång som exempel går det där bland annat att läsa Arne Arnesens fylliga nekrolog över den intressante norske bibliotekmannen Haakon Nyhuus, som efter studier och praktik i USA förde med sig nya idéer på biblioteksområdet till hemlandet. Där kom han så småningom att leda en kraftig omorganisation av det Deichmanske bibliotek i Kristiania, vilken bland mycket annat innebar att Deweys decimalklassifikation infördes 1903. I samma volym trycktes Eugène Lewenhaupts minnesord över den mångsidige Ernst Meyer, som vid sidan av förste bibliotekarie vid UUB även kunde lägga bibliofil och författare till sina titlar. Nyligen avliden var då även den välkände tidningsbibliografen Bernhard Lundstedt, vars välkomponerade runa författades av Emil Haverman – liksom textens föremål förste bibliotekarie vid KB

Till NTBB :s första nummer bidrog dessutom den vid tidskriftens stiftande betydelsefulle Fredrik Vult von Steijern med ett varmt vänporträtt av politikern och boksamlaren Carl Carlson Bonde, vilken likt Lundstedt gått bort 1913. Känd som ägare till det storartade biblioteket på Ericsberg – Vult von Steijern bjuder i texten på flera exempel från dess hyllor – var Bonde som vi sett även ordförande för Föreningen för bokhantverk, som fanns med i bakgrunden när planerna på NTBB drogs upp. I stark kontrast till de mer mångordiga minnesorden stod å andra sidan den

mycket kortfattade runan i samma årgång över bokförläggaren och bibliografen Hjalmar Linnström, som än idag är bekant för sitt standardverk Svenskt boklexikon 1830–1865. Möjligen bidrog Linnströms tillbakadragna natur och brist på anknytning till biblioteksvärlden till att ingen kände sig manad eller kompetent att ge honom en mer fullödig levnadsteckning i NTBB

Inom det redaktionella ramverk som skisserats ovan kom NTBB :s innehåll att utvecklas påtagligt under Collijns tid som utgivare 1914–49. Redan i tidskriftens andra årgång 1915 märks till exempel ett ökat antal texter som berör biblioteken utanför huvudstäderna. Bland dessa kan nämnas nyheten från Göteborgs stadsbibliotek om den betydelsefulla Heymanska donationen, vilken kom att betyda mycket för bibliotekets framtida möjligheter till litteraturinköp. Till detta kommer även en utförlig och uppskattande anmälan av Lars Wåhlins minnesskrift Göteborgs stadsbibliotek 1890–1915. En intressant nyhet var annars också sammandraget ur Lunds universitetsbiblioteks årsberättelse för år 1914. Detta sätt att informera NTBB :s läsare om den egna verksamheten kom under de följande åren att efterföljas till den grad att de komprimerade årsberättelserna från större och mindre forskningsbibliotek runt om i landet blev ett standardinslag i tidskriftens spalter. Värd att notera i årgång 1915 är även nyheten om stiftandet – några år efter den norska motsvarigheten – av Sveriges allmänna biblioteksförening. Organisationen etablerades till sist som en bred sammanslutning för tjänstemän inom alla slags bibliotek, vilket att döma av Gustaf Addes notis om föreningens konstituerande möte inte varit någon självklarhet.

Vad gäller avhandlingarna i NTBB :s andra årgång är det knappast någon överraskning att texterna från Collijns egen penna fortsatte att flöda. Sammanlagt lämnade han 1915 sex egna bidrag till tidskriften, recensioner och notiser oräknade. Något mer anmärkningsvärd är då kanske introduktionen detta år av det första kvinnliga författarnamnet i NTBB . Det rörde sig om Ellen Jørgensen, som 1909 blivit den andra danska kvinnan med doktorsgrad i historia. Hon tillträdde 1915 en tjänst som chef för handskriftsavdelningen vid Det Konglige Bibliotek och kunde redan samma år förse NTBB :s danska redaktion med två uppsatser, båda inom hennes

specialområde medeltidshistoria. Den ena handlade om italienska humanisters manuskriptresor till Danmark och den andra om danska bibliotek under medeltiden. Något förbryllande valde hon att publicera den senare texten på franska, vilket antagligen förklaras av att den även var avsedd att användas i ett annat sammanhang.

Både Collijn och Jørgensen kan ses som exempel på hur NTBB tidigt etablerades som de vetenskapliga bibliotekens och de akademiska forskarnas tidskrift. De kunniga amatörer som med råd och dåd fanns i bakgrunden vid dess tillkomst fick varken förr eller senare någon större plats i spalterna. Noteras kan exempelvis att Fredrik Vult von Steijern, vid sidan av den redan nämnda nekrologen, endast figurerar i en lite längre NTBB ­artikel, då han 1915 berättar om de Goetheoch Wagnersamlingar som han just skänkt till KB . Vult von Steijerns död redan 1919 satte dock snart en naturlig punkt för hans medverkan och den ende boksamlare som under sin levnad mer regelbundet kom att bidra med uppsatser i NTBB blev i stället den även i bibliotekskretsar respekterade Per Hierta på Främmestad, som sammanlagt författade sju artiklar 1916–24. Men Hierta utgjorde ett av få undantag och det skulle dröja till 1946, då Bokvännen grundades, innan Sverige fick en tidskrift som mer uttryckligt riktade sig till boksamlarna.

Vad gäller relationen mellan NTBB och folkbiblioteken har Greta Renborg i en studie beskrivit Collijns intresse för folkbildning som begränsat. Samtidigt konstaterar hon att tidskriften ändå upprätthöll en viss bevakning av vad som hände i folkbibliotekssfären, även om Collijn främst betraktade NTBB som ett organ för det vetenskapliga biblioteksväsendet. Med tanke på den nordiska biblioteksvärldens relativa litenhet, i synnerhet vid 1900 ­talets början, var det kanske heller inte så konstigt om det bedömdes som orimligt att hålla vattentäta skott mellan de vetenskapliga och de folkbildande biblioteken. Å andra sidan fanns det heller ingen anledning för Collijn att låta NTBB utvecklas till ett forum för allt som rörde biblioteken i Norden. För de skribenter som var mer inriktade på biblioteksvärldens aktuella problemställningar uppenbarade sig snart alternativa publiceringsvägar och i Sverige startades exempelvis Biblioteksbladet 1916.

Den redaktion som Collijn etablerade 1913 kom stegvis att förändras under hans trettiofemåriga utgivarskap. I Norge ersattes 1922 den redan från början motvillige Oluf Kolsrud på redaktörsposten av Wilhelm Munthe, som samma år blev överbibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Kristiania. 1931 skedde dessutom ett redaktörsbyte i Helsingfors, där den nyss bortgångne Georg Schauman efterträddes av den tidigare nämnde Ragnar Dahlberg, vilken nu avancerat till underbibliotekarie vid universitetsbiblioteket. Slutligen avled i Danmark Victor Madsen 1941, varefter Svend Dahl tillträdde som dansk redaktör.

NTBB :s yttre kostym med kraftfull typografi på papper av god kvalitet kom att förbli relativt oförändrad fram till 1970 ­talets mitt. Collijns inledande frikostighet med många planscher i varje volym var dock inte ekonomiskt hållbar i längden och redan efter några år blev planschbladen färre, för att sedan försvinna helt från tidskriften i slutet av 1930 ­talet. Tendensen var densamma vad gällde omfånget – som förvisso varierade en hel del från år till år – och de 403 sidorna i första årgången hade 1948 minskat rätt avsevärt till 168, i båda fallen oräknat annonsbilagorna. Upplagan ska under Collijns tid ha legat på ca 750 ex., vilket får sägas vara rätt mycket för en så pass smal och specialiserad tidskrift, särskilt i en tid då de vetenskapliga biblioteken med tidskriftsprenumerationer var betydligt färre än idag.

Utan någon uppenbar nedgång i verksamheten fortsatte NTBB att utkomma 1939–45, då bidragen från de krigshärjade och/eller ockuperade grannländerna i viss mån fortsatte att flyta in till den svenska huvudredaktionen. Åtminstone gällde detta de danska texterna – de från Norge och Finland hade ju för övrigt alltid varit färre till antalet. Kanske erbjöd skrivandet av artiklar som Jean Ankers Otto Friderich Müller som bogsamler med særlig hensyn til det Schulinske bibliotek (1941) eller Lisbet Graaes Et systematisk katalog i Kardexform (1943) också en stunds välkommen distraktion i en ond tid. Från Norge kom det däremot under flera år enbart recensioner och notiser, något som Gert Hornwall i en artikel inte enbart velat tillskriva den norske redaktören Wilhelm Munthes svårigheter med att få in texter under ockupations­ och efterkrigsåren. För att förklara den norska artikeltorkan lyfter Hornwall också fram två brev från Collijn till Munthe – ett från

1942 där utgivaren meddelar att tidskriften har stora skulder och ett annat från 1948, där han klagar över den pappersbrist som tvingat honom att skära i tidskriftens omfång och tacka nej till erbjudna uppsatser. Förklaringen ter sig en smula krystad, då Collijn alltså inte tycks ha haft motsvarande problem med att samla danskt material till NTBB . Möjligen är Hornwall en rimligare förklaring på spåret lite senare i samma text, där han nämner att de norska NTBB ­bidragen till största delen rörde praktiska biblioteksfrågor om organisation, lokaler och utrustning. Då Collijns intressen i huvudsak vette åt andra håll är det väl därför inte osannolikt att han ibland lät artiklar med praktisk inriktning stryka på foten när tidskriftens begränsade spaltutrymme skulle fördelas.

I en hyllningstext till NTBB :s 25­årsjubileum 1938 påpekade utgivarens nordiska medredaktörer att tidskriften ”man och man emellan” ibland kallades ”Collijns Tidskrift”. Och med sammanlagt 133 bidrag – en siffra som ingen annan NTBB ­ skribent ens kom i närheten av – får Collijn verkligen sägas ha varit det nav som tidskriftens verksamhet kretsade kring under dess första 35 år. Hans sista text, en kort notis om Ett hittills okänt arbete av Torstennius Johannis, Karl IX:s kapellmästare, publicerades passande nog i det första NTBB ­numret för år 1949, som han själv redigerade och korrekturläste men aldrig fick se färdigt i tryck. Till det följande numret skrev så hans efterträdare på utgivarstolen Tönnes Kleberg en ståtlig runa där han i ett avsnitt om NTBB inte väjde för det faktum att många ansett att Collijn alltför mycket satt sin prägel på tidskriftens innehåll. Klebergs avslutning var dock förbehållslöst hyllande: ”Han skänkte den hela kraften av sin järnflit, sin rika begåvning och sin grundliga lärdom. Han gav den en obestridlig rangställning bland världens vetenskapliga bibliotekspublikationer.”

Hur det nu än var med NTBB :s rangställning hade nog Collijns efterträdare, latinisten och antikenvetaren Tönnes Kleberg, som till vardags var överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek, en utmanande uppgift i att styra vidare en tidskrift som så tydligt präglats av en persons vilja och visioner. I mångt och mycket fortsatte Kleberg i de spår som Collijn trampat upp och med undantag av en förändrad omslagstypografi

förblev tidskriftens struktur och grafiska form huvudsakligen vid det gamla. En märkbar förändring med viss bäring på NTBB :s internationella räckvidd märks dock redan när Kleberg tar över rodret 1949, då de flesta avhandlingar börjar förses med sammanfattningar på engelska eller tyska – senare ibland även på franska. Dessa sammanfattningar kom att bli ett permanent inslag i tidskriften under Klebergs tid och får nog ses som ett av hans viktigaste bidrag till dess redaktionella utveckling.

Utan att ge sig in på statistiska jämförelser går det även att urskilja ett större intresse hos Kleberg än hos företrädaren för den vetenskapliga biblioteksvärldens aktuella frågor, vilket också stämmer med vad Anders Burius lyft fram om Klebergs ambitioner för tidskriften i sin NTBBhistorik. Redan i 1949 års NTBB berörde flera av avhandlingarna samtiden och till exempel skrev Svend Dahl, som enligt egen utsago trivdes bättre med Klebergs bredare syn på tidskriftens uppdrag, om Dansk videnskabeligt biblioteksvæsen, dets utvikling i de senere aar og dets problemer 1 Samtidigt rapporterade norrmannen Arne Gallis Fra den slaviske biblioteksverden (första delen, om Bulgarien), vilket väl kan ses som ett exempel på hur biblioteksfönstren mot det övriga Europa åter började öppna upp sig efter kriget. Slavistiken återkom för övrigt i Lennart Kjellbergs artikel De svenska vetenskapliga bibliotekets translitterering av cyrillisk skrift, medan Arne Holmberg höll sig på hemmaplan när han skrev om Karolinska institutets bibliotek i nya lokaler. Kleberg kom att kvarstå som utgivare av NTBB under tjugofem år och skrev till skillnad från Collijn förhållandevis sparsamt i tidskriften. Sammanlagt bidrog han med tretton texter rubricerade som avhandlingar, varav ett par inkom efter hans avgång från utgivarposten 1974. Ämnesmässigt uppvisade de en stor bredd, alltifrån Om bibliotekens skyddsåtgärder vid krigsfara (1950) till Ett uppländskt prästbordsinventarium från år 1422 i Stockholmshandskriften A6 (1974). Att NTBB ­texterna inte blev fler från den skicklige forskaren Klebergs sida kan kanske delvis förklaras av att han levde i en ny tid, där de högsta bibliotekscheferna förväntades leda och administrera den dagliga verksamheten på ett mer påtagligt sätt än vad som var fallet när Collijn iklädde sig rollen som riksbibliotekarie.

Under Klebergs tid hann det också ske en hel del förändringar i NTBB :s nordiska redaktion, som vid hans tillträde fortfarande bestod av Ragnar Dahlberg i Helsingfors, Svend Dahl i Köpenhamn och Wilhelm Munthe i Oslo. Efter Dahlbergs bortgång 1950 ersattes han som finländsk redaktör av litteraturhistorikern Paul Nyberg, vilken i likhet med sin företrädare var bibliotekarie vid Helsingfors universitetsbibliotek. I Norge trädde Wilhelm Munthe 1952 tillbaka för litteratur­ och musikforskaren Øyvind Anker, som i egenskap av norsk officer suttit fängslad i Tyskland under kriget och därefter återupptagit en mångårig verksamhet vid universitetsbiblioteket i Oslo. När sedan Svend Dahl 1952 gick i pension från tjänsten som dansk riksbibliotekarie och samtidigt avsade sig redaktörsposten i NTBB var han den siste av Collijns samtida som försvann från tidskriftens ledning. Från 1953 ansvarade i stället Dahls efterträdare som riksbibliotekarie Palle Birkelund för den danska redaktionen. Därefter skulle det dröja till 1964 innan det blev några nya förändringar i NTBB :s nordiska redaktion. Den framstående bibliografen och överbibliotekarien vid Helsingfors universitetsbibliotek Jorma Vallinkoski ersatte då till åren komne Paul Nyberg på den finländska redaktörsposten, men dröjde inte särskilt länge vid uppdraget. Ny redaktör för Finland blev från 1969 i stället historikern och överbibliotekarien vid Åbo Akademis bibliotek Olof Mustelin. 1970 fick NTBB för första gången dessutom en isländsk redaktör i Finnbogi Guðmundsson, som var chef för Islands nationaloch universitetsbibliotek.

Den trend mot allt tunnare NTBB ­volymer som inletts redan på Collijns tid fortsatte med Klebergs som utgivare. Upplagan minskade också under 1950 ­talet, från ca 750 till ca 500, för att sedan öka något i början av 1960 ­talet till ca 600 exemplar. Att tidskriften aldrig skulle bli någon lönsam affär hade Collijn som vi sett förutspått redan i dess första nummer och när statsanslagen inte räckte till blev det efterhand tryckeriet Almqvist & Wiksell som genom kraftiga rabatter i praktiken höll den vid liv. Den ekonomiska situationen förbättrades knappast heller när annonsbilagorna slutligen avskaffades efter 1958 – kvar blev nu endast ett fåtal annonser på häftesomslagen. Förvisso lär den återkommande reklamen från nordiska förlag, boktryckerier,

NTBB:s fokus på nordisk bok­ och bibliotekshistoria hindrade inte redaktionen från att ibland släppa fram artiklar som vette åt andra håll. Lennart Kjellbergs ”Some notes on the origin of the graždanka” (1958) berör rysk typografi och baseras till största delen på material i Uppsala universitetsbibliotek.

reproanstalter, bokhandlare, antikvariat, bokbindare med flera aldrig ha inbringat några stora inkomster. Inte desto mindre bör annonsintäkterna ändå ha varit välkomna i en tidskrift som ständigt tycks ha kämpat med ekonomin, trots att författarhonorar sällan utbetalades. Vad gäller årsvolymernas sidomfång hölls de under perioden 1950–68 delvis uppe av den återkommande bilagan Nordisk bibliografi och bibliotekslitteratur, en löpande förteckning med det senast publicerade på området. Ser vi till Klebergs hela period som utgivare – 1949–74 – minskade ändå det årliga omfånget gradvis från 214 till 160 sidor för själva tidskriften. I linje med detta ska Kleberg också aktivt ha uppmuntrat NTBB ­ skribenterna att fatta sig kortare, vilket innebar att en ny generation av uppsatsförfattare, med namn som Bror Olsson, Åke Davidsson, Hans Sallander och Gerhard Munthe, inte bereddes riktigt samma utrymme till fördjupning som en del av deras föregångare.

Den danske biblioteksmannen och översättaren Robert L. Hansens artikel ”Jacques­Charles Brunets Manuel du libraire et de l’amateur de livres” illustrerades bland annat med detta porträtt av den berömde bibliografen Brunet (1966).

Ny utgivare av NTBB från 1975 blev statsvetaren Gert Hornwall, vilken 1966 efterträtt Kleberg som överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Av olika skäl – bland annat övergången till en ny layout och tryckningsmetod – fördröjdes utgivningen av det första numret med Hornwall som utgivare och man beslöt därför att slå ihop årgångarna 62 och 63 (1975–76) till en. När årgångens första häfte slutligen utkom 1976 var det också i en tydligt uppdaterad form. Tidskriften var nu genomgående tryckt i två spalter med samma genomgående stilgrad i brödtexten, vilket kontrasterade mot den tidigare och redan 1914 etablerade uppdelningen med en spalt i större stilgrad för avhandlingar och recensioner samt två spalter i petit för nyheterna från bok­ och biblioteksvärlden. Samtidigt som typografin också moderniserades får nog övergången till det billigare offsettrycket sägas ha försämrat det estetiska helhetsintrycket av NTBB , som tidigare utmärkt sig för ett högklassigt tryck med god svärta.

Förändringen i tryckningsmetod skedde för övrigt parallellt med ett skifte från det gamla systemet med kommissionärer, vilket innebar att tidskriften från och med 1976 distribuerades enbart genom The Almqvist & Wiksell Periodical Company. Från 1978 kompletterades denna information på häftesomslagens baksida med uppgiften om att NTBB utgavs med understöd av Humanistiskt­ samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Stockholm, Norges allmenvitenskapelige forskningsråd, Oslo, Statens humanistiska kommission, Helsingfors, och Statens humanistiske forskningsråd, Köpenhamn. Denna ordning bestod fram till 1985, då understödet i stället började utgå från Nordiska publiceringsnämnden för humanistiska skrifter.

Det statliga understödet till trots var den ekonomiska situationen fortfarande pressad och kanske även orsaken till att tidskriften under Hornwall återinförde annonsbilagorna. Mindre omfattande än de varit på 1950 ­talet fylldes de i princip av samma typ av reklam från i huvudsak nordiska bokförlag, boktryckerier, bokhandlare och antikvariat. Innehållsmässigt balanserade tidskriften vidare längs en sedan länge etablerad kurs, vilket betydde att läsarna i en och samma årgång (1975–76) kunde ta del av såväl Thorkild Davidsens och Merete Licht text om Fordelning af bogkøbsbudgettet på fag i forskningsbiblioteker som Anders Piltz uppsats Ein Sakramentarfragment in der Universitätsbibliothek Uppsala. Även avdelningarna Recensioner och Från bok­ och biblioteksvärlden fanns kvar enligt tidigare mönster.

NTBB förblev också ett viktigt forum för nekrologer över personer från den vetenskapliga biblioteksvärlden. Hornwalls första nummer innehöll därmed följdriktigt även ett par runor, den ena över landsbibliotekarien i Linköping Nils Gobom och den andra över förste bibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek Elof Colliander. NTBB drevs vidare under Hornwalls ledning fram till 1990. Annonsbilagornas återinförande 1975 syns inte ha blivit någon större framgång och från 1983 – då en övergång gjordes från trådtill klammerhäftning – återfanns reklamen återigen enbart på häftesomslagen. Mot slutet av perioden gjordes även en redaktionell förändring när Olof Mustelin klev åt sidan och 1990 ersattes som finländsk redaktör av Esko Häkli, som var överbibliotekarie vid Helsingfors universitetsbib ­

De norska artiklarna i NTBB tenderade ofta att handla om administrativa och tekniska biblioteksfrågor, men under tidskriftens långa levnad fanns förstås gott om undantag från denna regel. Illustration ur Mattias Tveitanes artikel ”Gamle boker og bokbind fra Bergen. Noen tilleggsopplysninger” (1970).

liotek. Tidskriftens upplaga ska enligt uppgift ha varit 750 exemplar när Hornwall tog över som utgivare, en siffra som sjunkit till 500 när han avgick. Vad gäller omfånget för en årgång minskade detta från 144 till 128 sidor under samma tid. 1991 fick NTBB en ny utgivare i litteraturvetaren Per S. Ridderstad, som året dessförinnan lämnat en tjänst som förste bibliotekarie på Kungliga biblioteket för vid Lunds universitet att bli Sveriges första professor i bok­ och bibliotekshistoria. Tidskriftens utgivning knöts nu också till universitetets avdelning med samma namn och den kom att redigeras av Ridderstad och hans kollega vid samma avdelning, etnologen och bokhistorikern Roger Jacobsson. I den nordiska redaktionskommittén ingick sedan tidigare bekanta namn som Finnbogi Guðmundsson och Esko Häkli, men också nya som Kirsten Engelstad och Erling Kolding Nielsen. Engelstad arbetade som universitetsbibliotekarie vid den norska Riksbibliotektjenesten medan Kolding Nielsen var direktör

Den snabba tekniska utvecklingen under efterkrigstiden satte spår i NTBB:s spalter genom ett flertal artiklar om biblioteksteknik och datorisering. Denna bild illustrerar Arne Strängs text ”Försöksverksamhet med Libris I”, som ingår i Universitetsbibliotek under uppbyggnad: Rapport från försöksverksamheten vid Linköpings högskolas bibliotek (1974).

Även om sidomfånget minskade påtagligt i de senare årgångarna av NTBB fanns där ännu plats för illustrationer när så behövdes. Här några träsnittsvinjetter i Anna Peräläs artikel ”Typografisk atlas för identifiering av gammal Fennica” (1993).

för Det Kongelige Bibliotek. En grundläggande förändring var vidare att tidskriften inte längre distribuerades av Almqvist & Wiksell – som fortfarande stod för tryckningen – utan av Scandinavian University Press i Oslo.

De visuellt mest påtagliga förändringarna när Ridderstad tog över var att omslagen nu för första gången var illustrerade och att tidskriften åter trycktes i en spalt. I övrigt behölls klammerhäftningen till en början, men efter en övergång 1993 från 4 till 2 nummer per år blev häftena tjockare och försågs med platta ryggar. Årgångarnas omfång varierade mellan 128 och 174 sidor. Noterbart är att annonserna på omslagen från 1991 nästan enbart bestod av antikvariatsreklam. Till innehållet bestod tidskriften fortfarande av en inledande avdelning med artiklar, vilka följdes av recensioner samt nyheter under den väletablerade rubriken från bok­ och biblioteksvärlden. Genom knytningen till den bokhistoriska forskningsmiljön i Lund inriktades tidskriften också mer på just bok­ och bibliotekshistoria, vilket samtidigt innebar att den i mindre utsträckning än tidigare var ett forum för aktuella biblioteksfrågor. Under sina sista år får NTBB sägas ha fört en borttynande tillvaro på den nordiska tidskriftsmarknaden. Det har påpekats att prenumeranterna på 1990 ­talet nästan uteslutande bestod av bibliotek och andra institutioner, vilka behövde hantera besparingskrav som bland annat drabbade deras tidningsprenumerationer. Publiceringsvägarna för de forskare som på olika sätt sysslade med bok­ och bibliotekshistoria var också fler och mer internationaliserade än vad som var fallet när Collijn 1913 kände sig manad att grunda sin tidskrift. Till detta kom att de stora nationalbibliografiska projektens era – som medfört en blomstringstid för den bokhistoriska forskningen – mot slutet av 1900 ­talet var passerad. I stället hamnade nu frågor om digitalisering och nya medier i fokus för de vetenskapliga bibliotekens uppmärksamhet, vilket innebar en omsvängning som kanske åtminstone delvis ställde de äldre bokbestånden och forskningen kring dessa i skuggan.

När Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen avslutade utgivningen med nummer 1 1997 såg det inledningsvis ut som att årgång 84 skulle bli den sista. 2001 lanserades dock ett försök att återuppliva konceptet i form av Nordisk tidskrift för

bok- och bibliotekshistoria. Bakom den nygamla tidskriften stod de fem nordiska nationalbiblioteken, som för ändamålet bildat Stiftelsen NTBB . Dessutom utgick även nu ekonomiskt stöd från Nordiska publiceringsnämnden för humanistiska tidskrifter. Redaktionssekreterare från starten var chefen för KB :s handskriftsavdelning Anders Burius och i den något skiftande redaktionen ingick bland annat även Elisabeth Eide, verksam vid Nasjonalbiblioteket i Oslo, den här tidigare nämnde Esko Häkli i Helsingfors, samt Karen Skovgard­Pedersen, forskare vid Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Grundtanken verkar ha varit att åter skapa ett forum för nordisk bok­ och

bibliotekshistoriska forskning, vilket kompletterades med recensioner, nekrologer och biblioteksnyheter. Kontinuitet skapades genom att man lät de två nummer som utgavs 2001 utgöra årgång 85 (1998–2001) av NTBB . Årgång 86 (2002) med två ytterligare nummer följde innan Per S. Ridderstad återvände för att administrera utgivningen av tidskriftens allra sista utgåva 2007. Orsaken till hans återkomst står att finna i nr 1 2002 (utgivet först 2005), där Anders Burius namn åtföljs av ett † i redaktionsrutan. Så påminns vi fortfarande om ett tragiskt och ännu inte avslutat kapitel i nordisk bibliotekshistoria, vilken även i framtiden kommer att skrivas, NTBB förutan.

NOT

1. Tillsammans med Jean Anker grundade Svend Dahl 1950 den internationella bibliotekstidskriften Libri: International Library Review i Köpenhamn, vilket väl tyder på att han åtminstone delvis

upplevde NTBB:s nordiska perspektiv på biblioteksfrågorna som alltför begränsat.

LITTERATUR

Burius, Anders. ”NTBB, bibliotek och vetenskap”. Nordisk tidskrift för bok- och bibliotekshistoria, årg. 85 (1998–2001), s. 7–38. Hornwall, Gert. ”När Isak Collijn grundade Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen”. I Från vän till vän: Festskrift till Olof Mustelin – historiker och bibliotekarie – på hans 60-årsdag, red. Torbjörn Söderholm. Åbo: Åbo Akademis bibliotek, 1984. Hornwall, Gert. ”Norge och Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen”. I Kultur og natur: Vandringer blant bøker

og bokfolk; Festskrift til Gerhard Munthe 28. April 1989. Oslo: Riksbibliotektjenesten, 1989. Nilsson, Arne. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1914–1997. Årgång 1–84. Något om dess utgivning. Samt ett register över publicerade artiklar. [Hässleholm, 2007].

Renborg, Greta. ”Isak Collijns NTBB – ett bildande blad”. I Bildande blad: Tidskrifter i folkbildningens tjänst. Stockholm: Carlsson, 1996.

Olof Lagercrantz verk 1951–1975

Kommentar till en bibliografi

Det krävdes en pandemi för att den här bibliografin skulle bli klar. Upprinnelsen till den var att jag under arbetet med min avhandling Klädd i sitt språk: Kritikern Olof Lagercrantz (2010) gick igenom alla Lagercrantz texter mellan åren 1951–1975. I samband med det, växte idén fram att samla materialet i en bibliografisk förteckning.

Andra uppgifter kom emellan, och först när coronan bröt ut och så mycket ställdes in, kändes det som att det fanns tid över. Jag bestämde mig för att utnyttja den tiden till att äntligen sammanställa materialet. Eftersom jag valt att göra en kommenterad bibliografi, lade jag en hel del tid på att läsa igenom materialet än en gång för att kunna kommentera varje text och även identifiera varianter av texter som återkommer i författarskapet. (Jag gör ingen distinktion mellan texttyper utan räknar både Lagercrantz böcker och hans tidningstexter till författarskapet.) De olika arkivsamlingarna och förteckningarna behövde stämmas av mot varandra eftersom ingen visat sig vara komplett. Det uppstod också en oväntad geografisk­byråkratisk utmaning i och med att många arkiv var otillgängliga under de år jag arbetade med boken, och upphovsrättsliga regler hindrade att jag digitalt kunde få tillgång till utländskt material på distans istället för att befinna mig på plats, vilket var omöjligt då gränserna var stängda. Det blev en anledning av force majeuretyp som gjorde att jag valde bort utländskt pressoch tidskriftsmaterial (utöver det som råkade finnas med i de klippböcker och arkiv som jag hade möjlighet att studera). I efterhand kan man säga

att jag förmodligen behövt göra det bortvalet ändå: annars hade boken ännu inte varit klar. Det som däremot kommit med i Olof Lagercrantz verk 1951–1975: En kommenterad bibliografi (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2023) är alla de böcker (i original och översättning), recensioner, essäer, debattartiklar, ledarsidesartiklar, reportage, kåserier, nyhetstexter, minnestexter m.m. samt radiooch tv­inslag som utgör hans verk under ett dynamiskt kvartssekel i svensk kulturhistoria. När jag tittar på förteckningen nu, tycker jag att den framstår som ett slags arkeologiskt avtryck från det Olof Lagercrantz själv beskrev som ”ett liv tillbragt i läsar­ och skrivarlandet”.

Nyckel till ledarsidestexter

Den mest omfattande delen av förteckningen utgörs av Lagercrantz samtliga DN ­texter som visat sig uppgå till 2 046 stycken. Att den posten utgör en så stor del av förteckningen hör förstås samman med att tidsavgränsningen för boken sammanfaller med Lagercrantz år på Dagens Nyheter som tidningens kultur­ och chefredaktör. Mitt huvudsakliga fynd bland tidningstexterna är de osignerade ledarsidestexter som jag i samband med denna bibliografi systematiskt har kunnat identifiera, och som nu för första gången presenteras. Identifieringen blev möjlig genom en medarbetarlista jag hittade i DN:s arkiv i Sveriges pressarkiv, och som jag kunde använda som nyckel. Därigenom har jag kunnat se hur Lagercrantz texter på ledarsidan blir betydligt fler från 1960, det år då han tillsammans med Sven­Erik

Ur manuskripet till "Medan bomberna faller", inför nyårsafton 1966.

1968 började man ha signerade ledare i DN. Olof Lagercrantz första undertecknade ledarsidestext var ”Opinionslägen” från 8 oktober 1968.

Larsson blir chefredaktör, med en toppnotering från just 1960 på 60 texter. Något som i övrigt utmärker Olof Lagercrantz bidrag till ledarsidan är att det ofta är han som skriver ledaren på julafton, nyårsafton och dagen efter nyårsdagen. Ett starkt läsartilltal – den opersonliga och osignerade texttypen till trots – är något som präglar hans ledartexter och anknyter till brevet som litterär form.

För att ge en bild av mottagandet av Lagercrantz egna böcker har jag också valt att upprätta en förteckning över de recensioner han fick i press och tidskrifter. Mer om det nedan.

Även om en bibliografi i förstone kan te sig som en telefonkatalog, en ändlös uppräkning av poster, hoppas jag att min bibliografi över Olof Lagercrantz verk – utöver att fungera som en informationskälla för forskningen – också kan

ge den intresserade läsaren en bild av kritikerns verkstad och ge ett intryck av de tidsvindar som blåste under de år boken behandlar.

För att ge läsaren en känsla av texternas flöde från skiss till färdigt tryck, har jag tagit med bilder av Olof Lagercrantz egna maskinskrivna manuskript samt faksimiler av hur texterna till slut såg ut i tryck. I boken finns också fotografier av Olof Lagercrantz egna pressklippböcker som förvaras i Kungliga biblioteket, för att ge en inblick i hur hans personarkiv ser ut. Till förteckningen av böcker och artiklar har jag valt ut illustrationer som är tänkta att ge läsaren en uppfattning om det tidstypiska visuella uttrycket i boktryck och press. Här finns flera av DN:s namnkunniga tecknare representerade: Martin Lamm, Stig Lindberg, Lasse Sandberg och Margareta Sylwan, för att nämna några.

Valet att göra en kommenterad bibliografi och inte bara en uppräkning av poster handlar förstås om att öka användbarheten av förteckningen. Men det säger samtidigt sig självt att texter med litterär verkshöjd inte låter sig sammanfattas kort, och det har många gånger varit en utmaning att reducera levande text till några få stickord.

Iakttagelser kring materialet

Utöver det givna personhistoriska intresset erbjuder denna publicering ett bredare receptionshistoriskt sökbart material för den som vill studera mottagande, litteraturförmedling, bokmarknad och så vidare. Valet att presentera en sammanlagd kartläggning av det stora recensionsmaterialet kring Lagercrantz egen utgivning får också ett litteratur­ och presshistoriskt värde genom förteckningen av tidningar och tidskrifter från perioden och de kritiker som medverkade där –både namnkunniga och bortglömda.

Eftersom jag förtecknar ett stort antal texttyper och även ljud och bild i denna bibliografi, har jag använt mig av ett antal olika arkiv och samlingar för att hitta och sammanställa materialet. För böcker och övrigt separattryck har den nationella bibliotekskatalogen Libris legat till grund. För artiklar ur DN har jag använt tidningens eget kartotek och klipparkiv som utgångspunkt och kompletterat med det digitala DN ­arkivet. Osignerade texter på ledarsidan har jag lyckats identifiera via DN:s medarbetarregister som förvaras i Sveriges Pressarkiv, Riksarkivet. Tidskriftsartiklar och anmälningar av Olof Lagercrantz egna böcker har hittats främst genom förteckningarna i Svensk tidningsindex (Lund, 1953–1960), Svensk tidskriftsindex (Lund, 1953–1961), Svenska tidningsartiklar (Lund, 1961–1999) och Svenska tidskriftsartiklar (Lund, 1961–1999). Eftersom dessa förteckningar inleds med år 1953, baseras träffarna för åren 1951 och 1952 huvudsakligen på Olof Lagercrantz egna klippböcker (Olof Lagercrantz pressklippsamling i Olof Lagercrantz personarkiv, Kungliga biblioteket, Stockholm), Sigtunastiftelsens klipparkiv (kuvert: Olof Lagercrantz), Recensionsarkivet vid Språk och Litteraturcentrum, Lunds universitet och Wahlström & Widstrands arkiv i Centrum för Näringslivshistoria, Bromma. Från sextiotalet får förteckningarna och klippsam­

lingarna (med undantag för Lagercrantz egen) större luckor. Recensionsarkivet vid Språk­ och Litteraturcentrum i Lund är katalogiserat efter personnamn fram till 1966 och från 1967 upplagt efter årtal och i viss mån på större tidningars anmälningar. Det gör att materialet är mindre heltäckande efter 1966. En viktig anmärkning är att från 1961 är recensenter och anmälningar bara sparsamt medtagna i Svenska tidningsartiklar och Svenska tidskriftsartiklar, och i skrivande stund är databasen Svenska dagstidningar (tidningar. kb.se) ännu bara påbörjad vad gäller mitten av 1900 ­talet.

Mot bakgrund av ovanstående har jag kunnat konstatera att materialet i svenska tidskrifter och dagspress är mest väldokumenterat för perioden 1953–1961. Det avspeglas i antalet poster i den recensionsförteckning som avslutar bibliografin, där jag bedömer att för de senare åren – särskilt 1970 ­talet – finns fler recensioner att finna. Men innan Sverige fullt ut har digitaliserat sitt pressmaterial från 1900 ­talet är dessa inte sökbara på systematiskt sätt utan enbart efter nål­i­höstackprincipen. Det ska dock tilläggas att min förteckning av böcker och DN ­texter inte påverkas av de rådande begränsningarna i de ovan nämnda arkiven och förteckningarna, eftersom Libris och det digitala DN ­arkivet i kombination med det fysiska materialet i Sveriges pressarkiv och i Kungliga biblioteket täcker in perioden på ett tillfredsställande sätt.

För kompletteringar av hela perioden har de fysiska klipparkiven varit av stort värde. Inget av dem är fullständigt, men alla innehåller varsin del av ett unikt material. Det mest omfattande är Olof Lagercrantz pressklippsamling i Kungliga biblioteket följt av Wahlström & Widstrands arkiv, Sigtunastiftelsens klipparkiv samt recensionsarkivet vid Språk och Litteraturcentrum i Lund. Dessa fyra klipparkiv har också varit viktiga för klipp ur utländsk dagspress och periodika.

Beträffande ljud och bild – det vill säga radio, tv och grammofoninspelningar – har radioinslagen hittats i Radioarkivets kortkatalog i Sveriges Radios arkiv som är upprättad efter personnamn. Listan över dessa radioinslag har jag kompletterat med sökningar i den digitala databasen Svensk Mediedatabas (smdb.kb.se) där också grammofoninspelningar stått att finna. Svensk Mediedatabas har därutöver fungerat som en god

Pressklippalbum mellan 1951 och 1975 ur Olof Lagercrantz pressklippsamling, Kungliga biblioteket. Foto: Anna Guldager/KB.

komplettering till SVT­katalogen som utgjort basen för sökningar av tv­inslag. Jag har kunnat konstatera att träffarna i SMDB inte helt överensstämmer med katalogerna från SR och SVT.

Min sammantagna bild från dessa sökningar är att en del material saknas i radions och tv:s kataloger, särskilt från de tidiga åren. Det påvisas av att klippböckerna i viss mån har försett mig med uppgifter om radio ­ och tv­program som saknas i SR :s och SVT:s egna arkiv. Jag har använt samma metod för ljud och bild som för det tryckta materialet vad gäller utländskt material och har inte genomsökt utländska ljud­ och bildarkiv, varför inga sådana poster återfinns i bibliografin.

Textvarianter och översättningar

Något som utmärker Olof Lagercrantz författarskap är hur texter omarbetas och återkommer i olika varianter och i olika publikationsformer. Ibland rör det sig om samma texter som publi­

ceras i först tidning eller tidskrift och sedan lyfts över till bokformatet, antingen exakt överensstämmande eller lätt omarbetade. Det gäller exempelvis artikelserien ”På måfå” från 1953 och 1954 som återkommer i Dagbok (1954); researtiklarna i serien ”Amerikanska sommarbrev” (1958) och artikelserien från Sovjet 1961 som återkommer i Ensamheter i öst och väst (1961) eller dikterna i Linjer (1962) som färdats från att ha varit dagsverser i tidningen till diktsamlingens sammanställda form. I mesta möjliga mån har jag sökt ange återpubliceringar och omvandlingar av text, både inom författarskapet och ur de antologier som finns. Bokutgivning anges så detaljerat som möjligt, vilket innebär att jag exempelvis förtecknar både avhandlingsupplagan och bokhandelsupplagan för Agnes von Krusenstjerna (1951), liksom i förekommande fall samtidig utgivning i Sverige och Finland. Nytryck och pocketutgåvor liksom översättningar är också inkluderade i bibliografin.

Utdrag ur manuskriptet till ”Rörelser mot frihet”, juni 1967.

Något som slagit mig när jag sammanställt alla poster är att Olof Lagercrantz författarskap i och med hans framgångar med Danteboken under 1960 ­talet blir ett författarskap som börjar översättas till fler språk än de nordiska grannspråken. Det är också tydligt att Lagercrantz själv i sin kritik börjar intressera sig för utomnordiska författare i allt större utsträckning – något som också avspeglas i hans artikelserier från resor som företas på allt avlägsnare platser (från hemmet i Solna och DN ­redaktionen i Marieberg räknat). På så vis präglas hans intressen under femtiotalet typiskt för författare som Karlfeldt, Dagerman och Boye; medan man efter Danteboken kan se ett intresse för litteratur på andra språk bara genom att titta på ett par artikelserier som sedan blir böcker: Nelly Sachs och James Joyce.

När det gäller klassificiering av genrer ur tidningsmaterialet har jag i stor utsträckning valt att skriva ut den historiska genren, det vill säga att jag använder DN:s egna, samtida benämningar av texttyper. I ett fall har jag frångått den historiska genreprincipen och istället valt en teoretisk genredefinition, och det är för att urskilja recensioner ur materialet. Bland kultursidans genrer är recensionen den mest typiska och ofta – men inte alltid – lättigenkännlig. Det som utmärker Olof Lagercrantz skrivsätt är att han tenderar att spränga recensionsformen och blanda

den med andra texttyper som researtikel, författarporträtt eller essä. Jag har i det fallet valt att stödja mig på John Chr. Jørgensens teoretiska definition av recensionen som genre: att den ska innehålla en nyhetsförmedling och ett värderande moment, men kan i övrigt vara utformad på en mängd sätt. (John Chr. Jørgensen, Det danske anmelderis historie: den litterære anmeldelses opståen og udvikling 1720–1906, diss., Köpenhamn 1994, s. 289.) •

All litteratur kommer av litteratur, brukar det heta. Det gäller också den här bibliografin som ansluter till en tidigare bibliografi: Siv Storås Olof Lagercrantz tryckta skrifter 1933–1950 (1977). Det var också Siv Storå som skrev den första avhandlingen om Olof Lagercrantz, Lyriker med förhinder: studier i Olof Lagercrantz’ tidiga författarskap (1990). Min bibliografi tar vid det år där Storås bibliografi slutar, år 1951, och i samband med den här bokutgåvan tillgängliggörs också Storås bibliografi digitalt. Därmed finns drygt fyra decennier av Olof Lagercrantz verk förtecknade i både tryckt och digitalt format. Jag kommer fortsätta min forskning om Lagercrantz, men inte med någon ytterligare bibliografi. Den stafettpinnen lämnar jag gärna vidare till någon framtida bibliograf, som då får börja med 1 januari 1976.

I en artikel i DN 14.4 1974 berättar Lagercrantz om de sju enhörningsgobelängerna som han sett på Metropolitan Museum i New

”Den sjunde bilden är alltför vacker, men jag förstår att den behövs. Enhörningen är en bild av Envar. Därför blir vi så rörda. Den borde heta Envaringen.”

York.

En dag i Quartier Latin

Tisdag 7 november 2023. Vad tänker man på när man går över Pont d’Austerlitz i Paris, i riktning mot den vänstra stranden? Kanske varför man skiljer på höger och vänster sida. De kallas ju så i Paris; flodsidorna. Rive gauche och rive droit, där den vänstra sidan traditionellt var lärdomssidan med universitet Sorbonne, medan de flesta invånarna bodde på den högra sidan. I mitten, på Île de la Cité finns kyrkorna Notre Dame och Sainte-Chapelle. Höger och vänstersidan har ju naturligtvis med flodens riktning att göra, medströms ger ett naturligt höger och vänster men nu var stegen riktade mot Rue de Poitevins och RELMA , en legendarisk butik för de med intresse för handbokbinderi. En sådan butik är inte så vanlig längre; i Sverige har de större heltäckande leverantörerna, som man minns dem, för länge sedan lagt ner sina butiker. Förr kunde man besöka Levin & Nyström på Norra Stationsgatan i Stockholm och Edvard Schneidlers butik låg på Malmskillnadsgatan men de är borta sedan länge. Ville man från 1970-talet och framåt hitta butiker med material och verktyg för handbokbinderi fick man allt ta sig till storstäderna i Europa. Hewit & Sons hade en butik på St. John Street i London. Där gick på 70-talet en äldre man i grå rock omkring och hämtade de önskade varorna men han knorrade när det kom till varmlimmet som han inte alls ville plocka fram. Han ursäktade sig med att det var så klibbigt men viskande och kanske lite ångerköpt för sin ovillighet bjöd han på ett yrkesknep. Det var bäst att skära det med en fuktig kniv – då gick det lättare att få itu.

Om det var krångligt med varmlim kändes det

oöverkomligt att försöka hitta stämplar och fileter för dekoration av skinn på det klassiska viset. En franskfödd god vän lånade, också på 70 ­talet, ut en katalog från firman Rougier et Plé i Paris och de sålde faktiskt de åtråvärda verktygen men de var för dyra för att ens tänka på inköp. Den firman finns kvar i Paris idag, några av butikerna säljer konstnärsmaterial och ligger typiskt på vänstra sidan medan butiken med ett numera ganska magert utbud av bokbinderimaterial ligger på Boulevard des Filles du Valvaire på högra sidan. Idag är den som en jättelik affär med ett utbud som liknar Panduros. Hobby och slöjd har fler kunder än handbokbindare.

Från RELMA beställde jag en hel del till min dåvarande arbetsplats, universitetsbiblioteket i Uppsala, ofta skinn, marmorerade papper och ibland verktyg, men jag hade aldrig varit där. Sådana tankar infann sig nu i sinnet på promenaden en solig novemberdag utmed Seines vänstra sida innan Notre Dame med sin stålkorsett av byggnadsställningar tornade upp sig på Île de la Cité. Det gick knappast att se kyrkan på insidan, så mycket stål hade gått åt för att stötta den skadade byggnaden efter branden 2019.

RELMA ligger en bit in i Quartier Latin, närmast i en gränd, på samma adress som alltid, 3 Rue des Poitevins, i lite ålderdomliga lokaler men de har verkligen allt man kan behöva och är en riktig fackbutik. Internet har ju ersatt många fysiska affärer och istället gjort världen till sin en jättelik handelsplats och det gör ett besök på RELMA än mer fascinerande, det är onekligen roligare att stå i en butik och kunna fingra på

varorna än att välja dem på nätet med hjälp av bilder.

Kapitälbanden köps i längder om 25 meter och finns i stort urval i mängder av färger. När det gäller skinn och marmorerade papper är det lätt att förlora sig och det gällde här att hela tiden memorera resväskans ungefärliga storlek och tyngd för att inte förköpa sig. De franska skinnen brukade alltid vara lite mer eleganta än de engelska som ofta var lite mer robusta och tycktes satsa på hållbarhet, kanske i en tradition som bygger på den rätt så omfattande ”Red rot” som många engelska bibliotek hemsöktes av i början av 1900 ­talet. Skinnen gick sönder och lämnade ett rödaktigt pulver på ytan. Det berodde på svavelföroreningar, inte minst från gasbelysningen på biblioteken. Att döma av RELMAS utbud av skinn är de franska skinnen fortfarande mycket eleganta, de finns i många olika färger och förvaras i ett särskilt rum i butiken där man kan fynda småbitar.

RELMAS hemsida och Facebook känns mer som ett komplement till butiken och om man vidgar perspektiven lite inser man att det är en månghundraårig tradition som fortfarande hålls vid liv på den här platsen. Några kvarter ner från

Seine, fortfarande på den vänstra sidan, söder om kyrkan Saint­Séverin mellan broarna Petit Pont och Pont Saint­Michel fanns de medeltida bokbindarna och pergamentmakarna, än idag ihågkomna i gatunamn som Rue de la Parcheminerie, precis i höjd med Rue des Poitevins fast några hundra meter längre österut. Redan på medeltiden fanns det en stor koncentration bokhantverkare här, illuminatörer, pergamentmakare, bokbindare, en del så specialiserade att de enbart gjorde de vackra historierade initialerna med de små bildberättelser som går att hitta i medeltida illuminerade manuskript Många var knutna till universitetet och men mecenater som Jean de Berry spelade också en stor roll för bokproduktionen. Han är känd för sin bok Les Très Riches Heures du Duc de Berry från början av 1400talet.1 Den anses vara bland det främsta man gjort inom bokkonst och attribueras till de så kallade Limburgbröderna som alltså kom från ett annat bokhantverkscentrum, Nederländerna, men de hade säkert sett Paris med tanke på hur man i en av miniatyrerna känner igen både Notre Dame och kyrkan Sainte Chapelle. Tiden står synbarligen stilla när man står på insidan av den senare kyrkan på Île de la Cité och tittar på de vackra glasfönstren. Man kan skymta en och annan bok i de avlägsna fönsterscenerna.

Om man tänker sig att Quartier Latin är inramat av Sorbonne i söder och flankerat av kyrkorna på Ile de la Cité var det här som bokentreprenörerna fanns, precis mittemellan dessa institutioner som var deras främsta kunder. Då om inte förr inser man att man står mitt i Bokmakarland, och att vara i en butik som RELMA är som att stå mitt i den traditionen och glädja sig åt att något av det finns kvar på samma geografiska plats som mängder av de främsta bokhantverkarna genom tiderna.

Shakespeare and Company

Latinkvarteren ger plats åt många gallerier och bokhandlare och är man där ska man inte missa ett besök på Shakespeare and Company på Rue de la Bûcherie alldeles i närheten av Seine. Idag är bokhandeln en mäktig turistmagnet uppdelad i en antikvarisk del och en för nyutgiven engelsk och amerikansk litteratur. Det är förbjudet att fotografera inne i bokhandeln så det går inte att

Gud ger boken till Jeremia, Sainte­Chapelle.

återge interiören här. Det står fåtöljer här och var och trapporna knarrar när man går i dem. På disken ligger det högar med Sylvia Beachs bok med samma namn som bokhandeln och strax står man där med ett exemplar i näven. Om man så vill kan man få en stämpel i boken så att man kan skryta med att ha köpt den på plats. Platsen är verkligen speciell. Kan man bortse från mängden människor och de omfattande säkerhetsåtgärderna ser den nog ut ungefär som när Sylvia Beach grundade den efter första världskriget även om den då låg några kvarter bort, på Rue Dupuytren, bara 250 meter från platsen där RELMA ligger idag. Det var en passande adress för den unga amerikanskans dröm att skapa en bokhandel för amerikansk och engelskspråkig litteratur i Paris, mitt i de anrika bokkvarteren.

Bokhandeln öppnade 1919 ungefär ett år efter vapenstilleståndet 1918. Sylvia Beach hade som barn bott omväxlande i Europa och USA . 1916 hade hennes familj slagit sig ner i Princeton, medan hon, kriget till trots, återvände till Europa, först till Spanien 1917, sedan till Paris för att studera fransk litteratur och med vaga drömmar om att öppna en bokhandel för att kunna erbjuda sitt modersmåls litteratur och göra den mer känd för fransmännen.

Första året i Paris måste ha varit omtumlande med tyska artilleriattacker av staden; hon blev själv vittne till hur kyrkan Saint­ Gervais träffades av en granat som hon skriver kom från kanonen ”Tjocka Berta” 2 som parisarna ofta förväxlade med den så kallade Pariskanonen som 1918 användes för att bombardera Paris. Inspiration och hjälp att starta sin bokhandel fick hon av Adrienne Monnier som ägde en bokhandel ett stenkast från rue Dupuytren, på Rue de l’Odéon. Den här bokhandeln var inte bara en affär utan hon bedrev också en biblioteksverksamhet där. ”La Maison des Amis des Livres” inspirerade Sylvia Beach till ett liknande koncept med sin amerikanska bokhandel. För att säkra ett startkapital skrev hon kortfattat till sin mamma i Princeton följande ord: ”Opening bookshop in Paris. Please send money”. Mammans besparingar placerades sålunda i en liten bokaffär i Paris.

Kriget hade kommit att förändra Frankrike. Det var framförallt frontavsnitten som var helt förödda och den unga manliga befolkningen var reducerad med ungefär en och en halv miljon

döda och många fler skadade. Hur det påverkade den långsiktiga demografin är omdebatterat 3 men kvinnor fick ofta träda in i traditionellt manliga yrken. Sylvia Beach kom som en främmande fågel till den här miljön och ställde den amerikanska litteraturen till förfogande, precis som Adrienne Monnier, i form av ett lånebibliotek. Det var säkert nödvändigt eftersom de flesta kunder knappast hade något överflöd av pengar men hennes affär, som hon döpte till Shakespeare and Company, kom också snabbt att bli en mötesplats för engelska, amerikanska, franska m. fl. författare som flockades i den lilla bokhandeln.

Det fanns naturligtvis många förklaringar till varför Paris blev en centralpunkt för författare och konstnärer efter första världskriget. Man kunde leva ganska billigt där, instängdheten från krigsåren var över, influensan försvann, USA :s deltagande i kriget hade skapat kontakter, amerikansk jazzmusik flödade in på grammofon eller i radio, och filmen formade stjärnglans, mode och livsstil på biograferna. Kreativiteten fick andra former efter krigets katastrof och en ung generation lockades av den nya tidsandan. Sylvia Beach sade långt senare att förbudstiden i Amerika gjorde att de unga författarna reste till Paris för att kunna få sig en drink.4 Det glada 20 ­talet, Les Années Folles, fanns där, liksom på många andra ställen i världen, Roaring Twenties, Goldene Zwanziger – kärt barn har många namn för de tio år som började när spanska sjukan var över i början av 1920 och slutade med börskraschen och den stora depressionen 1929.

Ulysses

Ryktet om Shakespeare and Company spred sig snabbt bland unga författare i USA och England och snart sagt varje författare med ambitioner dök upp i bokhandeln. En av dem var James Joyce och han kom att bli Sylvia Beachs speciella protegé. Enligt henne var han en oemotståndlig personlighet som gjorde ett stort intryck på alla han träffade. Förutom sitt modersmål, som han talade med en typisk irländsk brytning, kunde han italienska, franska, tyska, grekiska, spanska, nederländska, norska, svenska, danska och jiddisch. Latin behärskade han också, likaså hebreiska. Han intresserade sig för allt och alla och blev därför ofta försenad eftersom han var tvungen att

Ulysses, 1922, Exemplar nr 28, med James Joyces namnteckning. Universitetsbiblioteket i Oslo.

höra slutet på taxichaufförens eller portvaktens historia, i gengäld blev alla i sin tur fascinerade av hans personlighet.

Sylvia Beach visste att han höll på med sitt stora romanprojekt Ulysses (som den numera också kallas i svensk översättning 5 ) och hon intresserade sig för hur den skulle kunna ges ut. Joyce berättade att han på inrådan av Ezra Pound sålde utskrifter av manuskriptet, en bunt i taget, till den amerikanske mecenaten och samlaren John Quinn och att boken också publicerats i delar i Little Review, en avantgardistisk amerikansk tidskrift som leddes av Margaret Anderson och Jane Heap. Han hade emellertid nu fått problem eftersom innehållet i boken ansågs osedligt och vidare publicering hade förbjudits av en amerikansk domstol. Tidskriften hade till och med fått betala böter för det de redan gett ut. Till råga på det kunde det amerikanska postverket av samma anledning inte distribuera de osedliga texterna så på andra sidan Atlanten hade allt fastnat. Det här var ett stort bakslag för Joyce eftersom en engelsk publicering också var utesluten av samma orsak. Där fick till och med tryckeriet betala böter för att de tryckt en sådan text vilket ledde till att ingen ville ta i boken ens med tång.

Blockerad i de länder vars modersmål den var skriven på trädde nu Sylvia Beach in. Skillnaden

mellan henne och James Joyce var påtaglig, och kanske enklast kan beskrivas på samma sätt som hon beskrev deras första handslag. ”He put his limp boneless hand in my tough little paw, – if you can call that a handshake.” Hon var fylld av handlingskraft och även om hon var helt oerfaren som bokförläggare ville hon nu hjälpa Joyce att få boken utgiven. Han accepterade genast glatt hennes erbjudande. Hon diskuterade saken med Adrienne Monnier som föreslog en tryckare i Dijon, Maurice Darantiere, som hon själv brukade anlita. Det verkade som en god början, Sylvia Beach tog kontakt med honom och lyckades till och med övertala honom att ta sig an tryckningen på de rätt så dåliga villkor hon hade att erbjuda; ingen betalning kunde gå ut förrän pengar kommit in från subskribenterna in spe så Darantiere fick ligga ute med sina omkostnader tills boken var färdig. På något sätt lyckades hon förmedla att det var en viktig bok och han tog sig an den med den förståelsen vilket väckte Sylvia Beachs beundran. Hon tyckte att han var modig och beskrev hans ja som ”Very friendly and sporting of him, I must say”.

James Joyce i sin tur gladde sig mycket och sade att om man trycker något dussin böcker kunde det till och med bli några över, ett råd som Sylvia Beach inte lyssnade på utan hon bestämde snabbt att boken skulle ges ut i ettusen exemplar. – 100 skulle tryckas på handgjort holländskt papper och säljas för 350 francs, 150 exemplar på Vergé d’Arches, ett finare tryckpapper, för 250 francs och de resterade 750 exemplaren skulle tryckas på handgjort tryckpapper och säljas för 150 francs styck. Det första 100 exemplaren skulle James Joyce signera; ett upplägg som inte är ovanligt för bibliofila utgåvor.

Sylvia Beach befann sig nu i en sits där hon plötsligt blivit bokförläggare mitt i bok­ och biblioteksrörelsen. Hon var tvungen att anställa en assistent, Myrsina Moschos, ett val som Joyce var särskilt nöjd med. Han såg det som ett gott omen att hon var från Grekland.

Sylvia Beach styrde alltså projektet med järnhand men det innehållsliga överlät hon till Joyce, kanske till sin egen förskräckelse, skulle det visa sig.

Hon försåg nu Joyce med korrekturen så fort de kom från tryckeriet; han kastade sig över dem och med en till synes omättlig skrivarlust försåg

Shakespeare and Company Rue de la Bûcherie. Antikvariatet.

han dem med otaliga rättelser och tillägg, stjärnor och pilar till Darantieres stora förtvivlan. Joyce berättade nöjt efteråt att han hade skrivit en tredjedel av boken i korrekturen och trots Darantieres försök att genom Sylvia Beach få honom att lugna ner sig stod hon på sig och lämnade honom ifred med det innehållsliga. Han skrev allt för hand med blyertspennor. Hon hade sett honom försöka fylla på en reservoarpenna en gång men han förstod sig inte på den och hällde bläcket över händerna istället för i pennan.

Arbetet skred långsamt framåt under hösten 1921 då det började bli dags att planera inbindningen. Boken var nu rejält försenad och det blev inte bättre av Joyces idé att omslaget måste gå i samma blåa färg som den grekiska flaggan, en färg som inga papper tycktes ha trots Darantieres idoga letande i både Frankrike och i Tyskland. Lösningen fick bli att litografera en blå färg på en omslagskartong som då blev vit på baksidan men det gjorde mindre, den blåa utsidan måste ändå ha varit praktfull när boken var färdig. Om man tittar på de exemplar av den här tryckningen som idag säljs på marknaden ser man att den ursprungliga färgen blekts ganska mycket och de liknar knappast den grekiska flaggans blå kulör längre men ett och annat exemplar tycks ha klarat tidens tand lite bättre och i dem kan man ana ett djup i det blåa. Nya utgåvor tycks dock mer blicka på originalens tillstånd idag än på den ursprungliga flaggblå färgen, vilket är lite synd med tanke på Darantieres ansträngningar att få det rätt.

Boken skulle alltså ha varit färdig hösten 1921 och framemot jul började subskribenterna klaga. De kunde inte få några pengar tillbaka eftersom inga betalats men många var missnöjda med förseningen och nu dök det upp ett nytt problem. Kapitel 15 med Kirke­ episoden, behövde skrivas ut i maskinskrift för att tryckaren överhuvudtaget skulle kunna sätta den. Joyce hade anlitat den ena maskinskriverskan efter den andra och alla hade misslyckats med att bringa ordning i utskriften. Den åttonde hotade att ta livet av sig och den nionde hade ringt på hemma hos Joyce och kastat in hela bunten med papper när han öppnade och sen sprungit sin väg. Sylvia Beach fick ta över manuskriptet från en uppgiven James Joyce; hon försökte få sin yngre syster Cyprian att ta över mardrömsmanuskriptet men hon lycka­

des slingra sig ur det och budet gick då till hennes vän Raymonde Linossier som tänkte sig hjälpa till att klara ut oredan samtidigt som hon vakade över sin sjuka pappa.

Inte oväntat misslyckades det upplägget men Linossier lät stafettpinnen gå vidare till en annan vän som försökte sig på saken och dessutom var engelskspråkig men då slutade det hela i katastrof när hennes man kom hem, fick syn på manuskriptbunten och slängde in den i brasan.

Sylvia Beach fick nu avslöja händelsen för Joyce som pekade på möjligheten att få låna tillbaka sitt sålda manuskript från John Quinn. Kirkekapitlet befann sig vid tillfället på en båt mitt ute i Atlanten och frågan gick iväg till Quinn via telegram. Han vägrade dock styvnackat att skicka tillbaka manuskriptet, det sägs att han brast ut i kraftiga svordomar när Sylvia Beachs mamma på dotterns vägnar vädjade till honom att ge med sig. Inte heller tillät han att manuskriptet fick skrivas av men till sist lät han sig bevekas och tillät åtminstone en fotografering av sidorna och med hjälp av dem kunde Sylvia Beach äntligen skicka iväg materialet till Darantiere. I slutändan visade det sig att de avfotograferade sidorna var mycket mer väldisponerade än den oläsliga versionen som hade blivit till aska så den fick nog vila i frid. Nu var det möjligt att avsluta tryckningen.

Ingen besökare på Shakespeare and Company fick lämna lokalen utan att ha skrivit upp sig för en subskription och listan innehöll då naturligtvis många författarnamn, som André Gide, W. B. Yeats, Ernest Hemingway och många andra. De noterades i en liten anteckningsbok som numera finns på Harry Ransom Center på universitetet i Austin, Texas.

Sylvia Beach skickade ett prospekt till den aktade författaren George Bernhard Shaw med övertygelsen att han genast skulle teckna sig för en bok, han var ju trots allt irländare. James Joyce skrattade åt bara tanken och sade att Shaw aldrig skulle skriva under. De slog till och med vad om saken. Beach skulle få en silkesnäsduk om hon förlorade. Med den kunde hon torka sina tårar och om Joyce vann skulle han få en ask av sina favoritcigarrer, Voltigeurs, och just så blev det, han fick sina cigarrer. Shaw ville absolut inte ha Ulysses. Han skrev en förklaring till varför i ett brev till Beach och det säger något om hur etablissemanget i samtiden såg på den här boken. Shaw

hade en bestämd åsikt om den eftersom han hade läst brottstycken ur den i Little Review och han tyckte inte alls om det råa språket och de sexuella anspelningarna som han så väl kände igen från sitt hemland och ägnat ett helt liv att distansera sig ifrån. Han skrev bland annat så här: ”To you it may posssibly appeal as art; you are probably (you see I don’t know you) a young barbarian beglamoured by the excitement and enthusiasms that art stirs up in passionate material; but to me it is all hideously real … In Ireland they try to make a cat cleanly by rubbing its nose in its own filth. Mr Joyce has tried the same treatment on the human subject. I hope it will succeed.”

Sylvia Beach lade saken bakom sig men Ezra Pound, som kände både Shaw och Beach, skrev till honom och bad honom ändra sig. Efter viss brevväxling fick han ett slutgiltigt svar där det stod: ”Do I have to like everything you like, Ezra? As for me, I take care of the pence and let the Pounds take care of themselves.”

Den 2 februari 1922, på James Joyces födelsedag, hämtade Sylvia Beach upp två exemplar av Ulysses som konduktören på expresståget från Dijon fått av den stackars sönderstressade Darantiere med instruktioner att personligen ge dem till henne. Hon hade bönat om att få två exemplar just till den dagen. Nu hade hon lyckats och strålande glad gav hon dem i present till James Joyce som strålade ikapp med henne och skrev en liten hyllningsvers med Shakesperianska förtecken som börjar så här:

Who is Sylvia, what is she

That all our scribes commend her?

Yankee, young and brave is she

The west this page did lend her

That all books might published be.

Nu när alla böckerna var tryckta gällde det att snabbt få ut dem till subskribenterna så att Darantiere äntligen kunde få lön för all sin möda. Böckerna kunde skickas till England och Irland utan problem även om Joyce var så rädd att den nyutnämnde irländske postmästaren skulle hinna stoppa försändelserna att han till och med hjälpte till att slå in dem. Man kan bara föreställa sig hur det såg ut de bråda dagarna på Shakespeare and Company som nyligen flyttat till Rue de l’Odèon, alldeles runt hörnet, när den långe närsynte Joyce i sin iver stod och strök lim

på etiketterna, på golvet och i sitt eget hår, allt enligt Sylvia Beach. Det var bara det att det de fruktade mest inte skulle hända i England eller Irland, utan i Amerika.

Några böcker hade slunkit igenom till Amerika, bland annat John Quinns exemplar, men sen fastnade böckerna i New Yorks hamn och det amerikanska postverket fick i sin tur inte skicka dem vidare eftersom texten redan varit uppe i rätten och stämplats som osedlig och då var det stopp. John Sumner på NYSSV (New York Society for the Supression of Vice) var på krigsstigen och mot slutet av sommaren 1922 kände myndigheter och tull väl till vilken bok de skulle leta efter samtidigt som ett fyrtiotal böcker snart behövde nå sina beställare. Situationen för projektet såg illa ut ut. Sylvia Beach beklagade sig för Ernest Hemingway som mycket snabbt gjorde upp en plan för hur böckerna skulle kunna smugglas in i Kanada. Han kontaktade en vän, Barnet Braverman, som nyligen flyttat till Detroit där han varje dag tog färjan till Windsor, Ontario, för att göra affärer. Kanada låg en bit bort från Sumners sedlighetsagenter och det här verkade vara en sista utväg för att få ut böckerna till beställarna som nu började undra över varför de aldrig kom.

Efter viss tvekan skrev hon till honom och fick svar först efter två månader, men han hade goda besked; han kunde tänka sig att hjälpa till. Braverman var en fritänkare och socialist och var tydligen pigg på att göra något som bröt mot den rådande ordningen även om han kunde riskera böter på $ 5 000 och fem års fängelse om han åkte fast. Själv ville han inte ha någon ersättning men hon måste betala hans omkostnader.6

Kunderna hade nu blivit ännu argare och hon gick till sist med på upplägget, fast det var olagligt, men hon betonade att Braverman fick stå för risken; hon kunde inte hjälpa honom om han åkte fast. Han skred då till verket; det första hindret var importtullen till USA . Bokens värde skulle ge Beach en tullavgift på 25 procent av försäljningspriset och det hade hon inte råd med. Braverman pratade sig dock ur det här. Han påstod för tulltjänstemännen att böckerna såldes i USA för 65 cent, vilket de märkligt nog trodde på så importtullen blev sammanlagt $ 6,50 och det var överkomligt.

Under föregivande att han sålde teckningar i Kanada åkte nu Braverman varje dag fram och

tillbaka med färjan La Salle från Windsor i Kanada till Detroit i USA med ett exemplar av Ulysses, ibland instoppad i byxorna, tillsammans med de spritsmugglare som blivit en allt vanligare syn på färjan i början av 1920 ­talet. Av den anledningen har han blivit kallad för booklegger istället för bootlegger (spritsmugglare). Sakta men säkert tömdes bokförrådet på de över 800 sidor tjocka volymerna. Mot slutet städslade han en vän och de arbetade tillsammans, nu med två par böcker var i byxorna, en fram och en bak, eftersom tulltjänstemännen hade börjat kasta sneda blickar på honom och det gällde att få över de sista exemplaren så snabbt som möjligt.

Hela operationen lyckades och abonnenterna i USA kunde få sina böcker. När Sylvia Beach 1959 själv berättade historien kallade hon Braverman för Bernhard B. eller Sankte Bernhard, kanske i en akt av diskretion för en för länge sedan begången lagöverträdelse men hon var honom mycket tacksam, och även Ernest Hemingway som kommit med idén. Hon tyckte själv att vishetens gudinna Athena, eller Minerva som hon brukar heta på engelska, hade tagit mänsklig gestalt i form av Hemingway för att återigen vaka över en modern Odysseus som nu färdades på Detroitfloden istället för på Medelhavet.

Vänstra stranden i Paris har fött och föder fort­

farande många böcker och den jag fick i näven i den lilla bokhandeln på vänstra stranden bär på ett fint stycke bokhistoria. En bit norröver, på den högra flodsidan, ligger Louvren där man allra först lägger märke till de oändligt långa köerna, förköpen till trots. Säkerheten är ännu högre än på Shakespeare and Company men när man väl når in till konsten får man sin belöning. De äkta böckernas spår och närvaro på vänstra stranden har här sin motsvarighet i avbildade böcker, från bokrullar hållna av egyptiska skrivare till kostbara klenodband bland de flamländska primitivisterna och förimpressionismens läsande kvinnor. En av tavlorna föreställer en antikvitetshandlare i form av en apa, den heter Le Singe antiquaire, och är del av en genre som kallas Singeries där apor tar mänsklig gestalt. De finns som musikanter, tjuvar, friare och allsköns andra gestalter. Jag kom att tänka på Sylvia Beach när jag såg apan. Hon har berättat att hon och 10 amerikaner satt internerade i Paris Zoo under andra världskriget i vad de själva kallade för aphuset. Här är det väl närmast en mynthandlare som avbildats men när man tittar på den tänker man på bokhandlaren, handlingsmänniskan och entreprenören Sylvia Beachs egna kulturella apkonster, hennes humor och i det synbart omöjligas konst att få en bok som Ulysses utgiven. Man är tacksam.

NOTER

1. Paris, 1400.

2. Beach, Shakespeare and Company

3. Jay Winter, ”Victimes de la Guerre: Morts blessées et invalides”, i Encyclopédie de la Grande Guerre (Paris: Bayard, 2004), s. 1083.

4. Intervju med Sylvia Beach av Niall Sheridan 1962. På Youtube. https://youtu.be/L-vbMMFVeQo

5. Joyce, Ulysses.

6. Birmingham, The Most Dangerous Book.

LITTERATUR

Beach, Sylvia. Shakespeare and Company. Ny utgåva. Lincoln: University of Nebraska Press, 1991. Birmingham, Kevin. The Most Dangerous Book: The Battle for James Joyce’s Ulysses. New York: The Penguin Press, 2014.

Encyclopédie de la Grande Guerre, 1914–1918: histoire et culture.

Red. Stéphane Audoin-Rouzeau och Jean Jacques Becker. Paris: Bayard, 2004.

Joyce, James. Ulysses. Övers. Erik Andersson. Stockholm: Bonnier, 2012.

Paris, 1400: les arts sous Charles VI. Paris: Fayard / Réunion des musées nationaux, 2004.

samtliga bilder, foto per cullhed.

Jean­Baptiste Chardin, Le Singe antiquaire (1740). Louvren.

nyheter & noterat

MATTI KLINGE

– FLANÖR OCH GRAND SEIGNEUR

Vårt första möte ägde rum 1982, i Helsingfors. Matti Klinge var redan då en bemärkt och aktad person i Sverige. Jag var utsänd av en vänstertidskrift för att prata med honom om hans mening att Finland aldrig varit en svensk koloni och att 1809 var en klyvning, inte en frigörelse.1 Eftersom jag hade fått höra att han var korrektheten själv hade jag köpt mig en ny blazer, blå med rutmönster. Professor Klinge, som han då ännu var för mig, tog tag i ett kavajslag och sa: ”I vardagslag bär jag också jacka. Men i tjänsten alltid kostym.” Det yttrandet ingav en säregen form av respekt. Jag svarade, något omtumlad, att man i det militära fick lära sig vikten av rätt utrustning vid rätt plats och rätt tidpunkt. Vi konstaterade att vi båda var fänrikar i armén, den finska respektive den svenska. Det blev början till vårt brobyggande.

Ett knappt år senare hade jag hamnat som producent på Sveriges Radio. Jag bad min kollega Bengt Lindroth, Helsingforskorrespondent, att hjälpa mig med ett program om Klinge som akademiker och public intellectual. Bengt läste in sig på det finska materialet. Vi tre träffades på Nationalbiblioteket vid Senatstorget. Klinge sa till Bengt: ”Er fader och jag är de enda nordiska professorer som har haft ett tjänsterum på ett universitetsbibliotek.” Bengt svarade försynt att ”vi kan inte nia varandra i Sveriges Radios sändningar”. Så vi lade genast bort titlarna, och så fick det bli.2 Det blev förstås flera intervjuer, på papper och i etern. Jag minns särskilt en om den

antisvenske Runeberg, i magasinet Populär Historia. 3 Den blev starkt omtvistad. Sådant var Matti van vid. Van att utmana.

Matti skrev jämt och ständigt (när han inte gick på ambassadmottagningar och liknande), men han var ingen stor vän av att redovisa teori, metod, statistik i sina framställningar. ”När huset står färdigt ska man ta bort byggnadsställningarna”, sade han under ett samtal. Däremot var han förtjust i det visuella. Bilder berättar också något. Exempelvis om rum och lokaler, som för honom var minst lika viktiga som tid och processer, för att närma sig det förflutna. Geografi hade stort förklaringsvärde. Liksom konst och artefakter, skapelser av människohand. Han slutade ju också som bildkonstnär. Han reste mycket.

*

När Matti fyllde sextio ville jag göra ett jubilarporträtt av honom i Svenska Dagbladet – eller Dagbladet rätt och slätt, som Matti alltid sade. Jag har inte plockat fram den texten (man bör som regel låta bli att läsa vad man själv har skrivit, eftersom man i annat fall upptäcker den ena tokigheten efter den andra), men en sak minns jag. Vi talade om böcker, om boken. ”Jag går alltid med en bok under armen”, sade Matti. ”Det är min hyllning till litteraturen.” 4 Såvitt man vet gick han aldrig med någon padda, och jag tror inte heller att han hyllade den särskilt mycket.

Några år senare gjorde vi ett besök på Rönnells antikvariat i Stockholm. ”Gå du dit”, sa han och

pekade på den anglo ­ saxiska avdelningen. Han drogs till det franska och tyska. Av någon anledning hade jag just snappat upp en pornografisk bok från svenskt 1700 ­tal, ämbetsmannen Gustaf Hallenstiernas Mina kärleksäventyr. Matti blev upplivad. ”Se här”, sade han och pekade på några marginalanteckningar. ”Den här har Magnus ägt.” Magnus von Platen, litteraturhistoriker och Finlandsvän. De satt båda med i den bilaterala Expertkommittén för översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska, numera nedlagd.

Min chef på Svenska Dagbladet Mats Svegfors, som sedermera tvingades bort från tidningen och ersattes av en finsk import och blev landshövding i Västerås, tyckte om att anordna tematiska seminarier för anställda och frilansande medarbetare. Det handlade om kompetensuppbyggnad. 1997 var temat ”om behovet, frånvaron och nyttan av eliter”. Min kollega Peter Luthersson och jag höll i seminarierna och ansåg Matti självklar på inbjudningslistan. Han accepterade. Det blev några dagar på en herrgård i Sörmland, Dufveholm. Före första middagen skulle tidningens musikkritiker Erik Wallrup och jag framföra Schuberts sonatin för violin och piano. Matti grep då ordet och improviserade en utläggning om europeiska salongskulturer. Det var ingen programpunkt. Matti blev programpunkten. Detta fick mig strax därpå att gå vidare i ämnet. Jag skrev ett par essäer om Malla Silfverstolpe och hennes salong med närvaro av romantikens koryféer i Uppsala från 1819 och några decennier framåt: Geijer, Atterbom, Almquist, tonsättaren Lindblad.

Under halvfamiljära former av det slaget kunde man få uppslag av Matti.

Här vill jag göra en utvikning. Malla, eller Magdalena, var född Montgomery, 1782, i Raseborg. Hennes fader Robert växte upp i Fiskars där den invandrade skotska familjen var delägare i bruket. Efter kommenderingar på kontinenten blev Montgomery officer i svensk tjänst och en av Gustav III:s gunstlingar. När Malla föddes var han chef för Nylands och Tavastehus dragoner. Men bara tre månader efter Mallas födelse avled hans hustru i andra äktenskapet, och han flyttade snart över med sin familj till den västra riksdelen. Malla kom att växa upp hos sin mormor och morfar på Edsbergs slott nordväst om

Stockholm. Morfar Thure Gustaf Rudbeck hade varit mössa och lantmarskalk vid reformriksdagen 1765–66 där finska politiker, som Anders Chydenius, spelade en så viktig roll. Han och hans friherrinna Magdalena var båda upplysningsmänniskor, anhängare av tryckfrihet och skeptiska till den enväldige svenske monarken. Detta kan ha smittat mågen, Robert Montgomery. Han blev i alla händelser involverad i Anjalakomplotten, berövad sin officersrang och kommendörstecknet av Svärdsorden samt dömd till döden. Benånad landsförvisades han till den svenska kolonin i Karibien, Saint Barthélemy. Slut på utvikningen.

Tillbaka till Matti. Det drastiska var honom ju inte alls främmande. Bland annat såg han 1812 års politik, avtalet mellan kejsar Alexander och kronprins Karl Johan i Åbo, som en tidig VSBpakt.5 Sveaborg betecknar han i en bok från 2009 inte som ett svenskt försvarsverk utan som en befästning för anfall mot Ryssland.6 I sitt bidrag till Bonniers världshistoria gjorde han i förbigående anmärkningen att den ryska staten under 1800talet var mindre benägen att avrätta förbrytare än västeuropeiska, mera liberala stater och att ryska emigranter överdrev förtrycket i fosterlandet.7 Var han därför en urbota russofil, som han blev anklagad för? Knappast. I ett informellt anförande i början av millenniet – det var hemma hos Kari Tarkiainen, riksarkivarien – talade han om andra världskriget ”som Tyskland tyvärr förlorade”. Jag frågade honom efteråt om han verkligen stod för detta. Han svarade: ”Blev det en fördel för Finland med en rysk seger?”

Visst gillade Matti Klinge att provocera. Men provocera är inte samma sak som att vilseleda, det är att överraska, förbereda människor på något oväntat, kanske bittert.

Vår vän Klinge skulle nog inte ha protesterat om man utnämnt honom till Snellmanianen i sin tid. Till mig sade han att J. V. Snellman var 1800 ­talets störste publicist i Finland. Snellman försökte sig först på en karriär som tidningsman i Sverige efter att ha sparkats från Helsingfors universitet på ideologisk grund. Jag avslutar med några rader ur ett reportage från ett riksdagsöppnande i

Rikssalen på Stockholm slott den 14 januari 1840. Så här skriver Snellman i sitt Litteraturblad:

Sedan de ofrälse stånden anländt, och åskådarena intagit sina platser, bidar allt i stilla väntan, tills en avlägsen musik förkunnar Konungens ankomst, och hela församlingen reser sig. Från en sidodörr i fonden intåga nu musikanterna och en vakt med svärd och hillebarder, klädd i 16:e seklets militärdrägt med blå botten och gula slitser, runda befjedrade hattar. Efter den följer hofuppvaktning, rikets herrar, i serafimerdrägt af hvitt siden med hermelinsmantlar, kronprinsen i furstlig krona, Konungen, omgifven av fina drabanter i elghudskyller och blanka kaskar, slutligen ridderskapet och adeln. […] Då alla tagit sin plats, uppstod riksmarskalken, excellensen Brahe, och stötte tre gånger sin staf mot golfvet, så att vägg och tak gåfvo genljud. Ännu hade detta icke tystnat, då ett väldigt stycke af den gamla takfrisen med ett dån nedstörtade midtibland de andliga fäderna. Lyckligtvis medförde detta ingen annan följd än förskräckelse, några skråmor, och ett tätt puderstoft på de prestliga talarena.8

Detta bör nog tolkas allegoriskt. Stabilare än så var inte det Bernadotteska statsbygget, enligt Hegelianen Snellman. Jag gissar att Matti läste, myste och njöt av detta.

a nders björnsson

Texten återger ett anförande  som hölls vid en minneshögtid över Matti Klinge i Helsingfors universitets solennitetssal den 9 oktober 2023.

NOTER

1. ”Finländsk historiker tänker om: Det var stormakterna som skapade Finland och Lilleputt-Sverige”. Folket i Bild/Kulturfront, nr 17, 1982.

2. ”Sverige på tvären. Det gamla riket sträckte sig från Göteborg till Helsingfors hävdar professor Matti Klinge, som omvärderar Sveriges och Finlands gemensamma historia.” Vetandets värld, Sveriges Riksradio P1, 21 mars 1984.

3. ”Den antisvenske Runeberg”. Populär Historia, nr 5, 2004; https://popularhistoria.se/sveriges-historia/1800-tal/den-antisvenske-runeberg

4. Svenska Dagbladet, 31 augusti 1996.

5. Personlig kommunikation.

6. Matti Klinge, Napoleons skugga: Baler, bataljer och Finlands tillkomst, övers. Geo Stenius (Helsingfors: Söderströms, 2009), s. 133f.

7. Bonniers världshistoria, 14, Idealism och industri (Stockholm: Bonnier Fakta 1985), s. 276.

8. J. V. Snellman, Samlade arbeten, 6, 1847–1849 (Helsingfors: Statsrådets kansli, 1996), s. 116.

HISTORIEN OM DANSKE BOGBINDERE FORTALT I SYV BIND

Danske bogbind har en lang og smuk historie. For blot få generationer siden var Jakob Baden, August Sandgren, Petersen & Petersen og Anker Kyster navne, der vakte genklang også uden for Danmark.

Dansk bogbindskunst var en markant del af begrebet ”Danish design”, lige vel som typografien var det. Med bogbindermestre som Erik B. Thomsen, Jens Juul­Lassen og ikke mindst Henrik Park, der også siden blev kendt i Sverige som chef hos Esselte i 1950’erne, var danske bogbind kendetegnet ved deres enkelhed og elegance. Teknisk formfuldendte uden alt for megen forstyrrende pynt. Siden kom bl. a. Ole Olsen, Jens E. Hansen, Ib Psilander og Preben Bech til som nogle af de fineste udøvere.

Men der var også flere lag af bogbindere, både i København og i resten af Danmark. Enhver by havde mindst én bogbinder til at klare de forskellige indbindingsopgaver, som man dengang sendte afsted.

I dag har faget det anderledes svært – der er kun et fåtal bogbindere tilbage i Danmark, og derfor – også derfor – er det på høje tid og helt rigtigt, at Mikael Kristensen, estimeret medlem af den danske klub for bogbindssamlere, og mangeårig bogbindsentusiast, nu har sammenfattet det, man roligt kan betegne som et livsværk. Dansk bogbinds historie i syv vægtige bind.

I 2010 kom hans Bogbindernes Blå bog, et utroligt referenceværk over danske bogbindere i perioden 1880–2010 med biografiske data, uddrag fra artikler og gennemgang af deres virke. Et par år efter kom et tilsvarende værk om københavnske bogbindere i laugstiden, altså århundrederne før. De to bind er allerede gledet ind og op af hylderne hos bogbindssamlerne i Danmark, når der skal hittes fakta om selv små detaljer.

Før jul 2023 udkom så det samlede værk: Bogbindere i Danmark. Syv bind, inddelt med tre bind til Københavns bogbindere, to til bogbinderne på øerne og to til de jyske mestre. Og i en tid, hvor trykte opslagsværker har det svært, er det bemærkelsesværdigt, hvordan man som læser genfinder glæden ved at ”botanisere”, ved gå på jagt i bindenes næsten uendelige skov af oplysninger og referencer. Her

finder man alt – eller i hvert fald så tæt, man overhovedet kan komme det.

Indholdet er samlet af Mikael Kristensen og baserer sig bl. a på de arkiver og samlinger, som viceoldermand i Københavns Bogbinderlaug, Carl P. Nielsen, og forretningsfører for Bogbinder­Forbundet, Leif Iwersen, i sin tid har samlet, men bogens grundighed kan først og fremmest tilskrives den myreflittige Mikael Kristensen, der har gravet sig gennem utrolige mængder arkivmateriale, udklip fra aviser og tidsskrifter og litteratur. Det er respektindgydende imponerende arbejde!

Værket repræsenterer en milepæl – forhåbentlig ikke et gravmæle – over danske bogbinderes kunst. Og også bogbindsentusiaster uden for Danmark kan have stor glæde af det.

De syv bind – der naturligvis er indbundet – kunne købes via forudbestilling hos Mikael Kristensen, der selv har stået for udgivelsen. Af oplaget på 100 eksemplarer er der nu kun ganske få tilbage, som kan købes for 1 250 dkr plus porto direkte hos Mikael Kristensen: nmkristensen@ hotmail.com.

Det er ikke hver dag, hvert årti – at man ser et værk af en sådan kaliber ser dagens lys. h enrik h øjgaard sejerkilde

MER OM BOKBINDARE I LUND

Den skicklige bokbindaren Ernst Hansson (1881–1970) var länge en lundalegend. Som gymnasist för sextio år sedan lät jag honom binda in två av John Dos Passos romaner i USA­trilogin i svensk översättning, en extravagans som jag nog skulle tveka att kosta på mig numera. Artur Lundkvist hade översatt den ena, 1919. Hur hastigt och slarvigt han gjort det avslöjade senare Per Erik Wahlund i en mycket kritisk uppgörelse, och när jag läst om dem har jag förstås gjort det på engelska. Men de vackra linnebanden har jag kvar, liksom minnet av den vänlige äldre bokbindarmästaren på Bredgatan.

Jag ägnade Lennart Mörkings Lunds Universitets Bokauktionskammare 1746–1993 många lovord i de här spalterna och gör det också nu när han återkommer med den faktarika Bokbindare och bokbinderier i Lund under 1900-talet. Med imponerande akribi beskrivs organisation och utbildning och förtecknas bokbindare anställda på

Universitetsbiblioteket och Landsarkivet, men de flesta sidorna upptas av en noggrann förteckning, från A till Ö. Ernst Hansson sörjde för återväxten i sitt skrå och var fackligt engagerad. Nästan nittio av hans kolleger finns med, och dessutom ett tjog som utbildades i Lund men var verksamma på annat håll.

En av dem var Hans Ajander som arbetade hos Anker Kyster på Sværtegade 3 i Köpenhamn –band därifrån hör till de mest eftersökta. På en gatubild har han kryssat för ”Min arbetsplats –mina lyckligaste år”, och bokbinderiyrket hör säkert till de mera tillfredsställande. Till lundalegenderna hör Sture Falk och Sture Werner, till nu verksamma Torbjörn Segner och Kristina Enhörning. Färgbilderna på band från UB och från privatsamlare är många och vackra och bokbindarnas diskreta etiketter intressanta. William Karlssons Bokband och bokbindare i Lund förtecknade 16, 17 och 1800 ­talen, Björn Dals Bunden uti Lund från 2020 det bergensgrenska bokbinderiet 1802–1977. Lennart Mörkings nya bok, vackert formgiven av Johan Laserna, fullständigar bilden av en skicklig yrkesgrupp vars invändningsfria devis var ”Bunden bok ger bästa trevnad”. ivo holmqvist

Medarbetare i Biblis 104 anders björnsson, historiker och publicist; per cullhed, konservator, bokbindare och tidigare kulturarvschef vid Uppsala universitetsbibliotek; stina otterberg engdahl , fil. dr i litteraturvetenskap, författare och kritiker; peter gillgren, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet; henning hansen, PhD, forskningsbibliotekarie vid Vitterhetsakademiens bibliotek, Riksantikvarieämbetet och UiT Norges arktiske universitet; ivo holmqvist, professor emeritus i skandinavisk litteratur vid universitetet i Gent; olof kåhrström , frilansande bibliotekarie med inriktning på katalogisering av äldre böcker; outi merisalo, professor i romansk filologi vid Jyväskylä universitet; henrik højgaard sejerkilde , boksamlare, bokhistorisk författare, krönika­ och debattredaktör på Jyllands-Posten; peter sjökvist, docent i latin och bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek; per widén, docent i idé­ och lärdomshistoria och arkivarie vid Uppsala universitetsbibliotek.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse : Jonas Nordin (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags­ och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Tf redaktör : Jonas Nordin, jonas.nordin@kultur.lu.se

Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03­8 bg 5221­2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se

prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072­204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 104 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2024

Formgivning och produktion : Johan Laserna

Bildredigering: David Laserna

Satt med Sabon Next och Frutiger

Tryck : Livonia Print, Lettland 2024 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-477-3