Biblis 100

Biblis

nummer 100 vintern 2022/23 redaktör ulf jacobsen

2 Per Hierta och hans referensbibliotek Olof Kåhrström

20 Mästarens skepnader. Om författare, texter, boktypografer och läsare apropå några utgåvor av Willy Kyrklunds Mästaren Ma Johan Laserna

42 Malla, Sophie och Gerda. Materialitet och intimitet i kvinnors dagböcker från 1822 till 1939 Gunnel Furuland

52 Filosofi och teater i krigstid – en resa i min skrivbordsstol till 1689 Johan Mannerheim

70 Gunstlingar Anders Björnsson

73 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Ettbladstryck. Foto Johan Mannerheim.

olof kåhrström

Per Hierta och hans referensbibliotek

Bland historiska svenska boksamlare brukar den västgötske godsägaren Per Hierta (1864–1924) nämnas med en alldeles särskild respekt. ‘Hans namn fogar sig naturligt in i raden av Sveriges största samlare, som 1900-talets värdiga motsvarighet till 1700-talets Carl Gustaf Tessin och 1600-talets Magnus Gabriel De la Gardie’ skriver Sten G. Lindberg i sin artikel om Hierta i Svenskt biografiskt lexikon, och syftar då förstås mer på kvaliteterna än kvantiteterna i de nyssnämndas boksamlingar. Delar av dessa finns för övrigt fortfarande bevarade på några av våra offentliga bibliotek och vad gäller Per Hierta har en rad köp med efterföljande donationer lett till att högklassiga samlingar uppbyggda av honom sedan länge finns införlivade i Kungliga biblioteket (inkunabler), Röhsska museet (bokband) och Uppsala universitetsbibliotek (reformationstryck). Att så skedde – donationerna till KB och Röhsska gjordes redan på 1910-talet – tycks ha varit helt i linje med Hiertas samlarpersonlighet, som sammanfattas fint i ett brev till hans svåger Gustaf Rudbeck 1917 (citerat i SBL):

Det är att ‘hitta’ som är så roligt – att ha är ej alls så mycket nöje med.

Merparten av Hiertas imponerande boksamling bestod dock av svensk, dansk och isländsk 1500och 1600-talslitteratur, som tillsammans med en mindre avdelning utländska böcker med bäring på nordiska förhållanden stod kvar på godset

Främmestad i Västergötland vid ägarens förtida bortgång i samband med en jakt sommaren 1924.

Åtta år senare köptes samlingen av Björck & Bör-

jessons antikvariat i Stockholm, som under fem dagar i oktober och november 1932 sålde den på auktion. Den åtföljande auktionskatalogen –nr 272 från Björck & Börjesson – omfattar 1 618 nummer, varav en hög andel är rara böcker i fina exemplar, vilka tillsammans bildar underlag för mer än en tänkbar bok- och bibliotekshistorisk studie. I denna text kommer dock fokus att riktas mot en mindre uppmärksammad del av Hiertas efterlämnade bibliotek, nämligen den referenssamling som utgör första avdelningen i ovannämnda auktionskatalog.

Rubricerad ‘Bibliografi samt litteratur-, konstoch kulturhistoria’ omfattar avdelningen de 434 första numren i katalogen, det vill säga en dryg fjärdedel av innehållet. Storleken säger onekligen något om den ambitiöse och kunskapssökande samlaren Hierta, för vilken referenslitteraturen syns ha varit en oundgänglig vägvisare in i den äldre bokvärlden. En mer samlande och modern beteckning för det material som i katalogen betecknas som bibliografi är väl annars bokväsen, då här inte enbart förtecknas bibliografier och bokkataloger utan även boktryckeri- och bokbandhistoria, exlibrislitteratur med mera. Som framgår av rubriken rymmer avdelningen även andra typer av referensböcker och till det som nämns där kan exempelvis läggas ett och annat biografiskt arbete. Den stora merparten av skrifterna är författade på svenska, men här finns även gott om tyska, franska, danska och engelska titlar, liksom enstaka

Boksamlaren Per Hierta (1864–1924) fotograferad hos Atelier Jaeger i Stockholm, troligen ca 1914.

på italienska samt en del äldre bokkataloger på latin. Många av katalogposterna är försedda med kortfattade kommentarer, ofta i form av citat från Hierta, som gärna gjorde bibliografiska och andra noteringar även i sina referensböcker. I likhet med den övriga katalogen är de senare ibland också försedda med raritetsgraderinger enligt skalan r till r r r och en bok är dessutom graderad R R R, om vilken mer strax ska nämnas.

Återspeglat genom Björck & Börjessons auktionskatalog utgör Per Hiertas efterlämnade referensbibliotek en påminnelse om att han skapade sin boksamling i en tid när den bibliografiska litteraturen fortfarande var relativt bristfällig och kunskapen om äldre böcker svårtillgänglig jämfört med idag. Till exempel började Isak Collijns standardverk Sveriges bibliografi – omfattande perioden 1478–1699 – inte utkomma förrän 1927. Ansatser till att kartlägga det äldre svenska trycket hade dock

gjorts redan under 1600- och 1700-talen. I Hiertas samling satte detta bland annat avtryck genom Johannes Schefferus Svecia literata (1680) – vår äldsta bibliografi – samt Richard von der Hardts Holmia literata (första och andra upplagan, 1701 respektive 1707) och Anders Anton von Stiernmans Aboa literata (1719). De två sistnämnda arbetena utgör biobibliografiska handböcker över litteratörer verksamma i Stockholm respektive Åbo. Ett centralt verk av Stiernman är också Bibliotheca Suiogothica (1731), av vilket endast en andra del utkom, där författare som först framträdde under perioden 1600–32 behandlas. Vid sidan av verkförteckningar har de viktigaste bland de personer som behandlas i detta arbete även försetts med biografier. I samlingen fanns dessutom Carl Lengrens ovanliga och på vers författade Kort berättelse om bok-tryckeriets begynnelse och fortgång, i gemen och äfwen uti Swerige, då åhr efter Christi börd, MDCCXL, des tredje

Några exempel på hur det kunde se ut i Per Hiertas referenshyllor, med alltifrån påkostade halvskinnband till anspråkslösa klotband, ofta bundna hos hovbokbindaren Gustaf Hedberg i Stockholm.

jubilæum uti Europa firades (1740). Givetvis ägde Hierta även ett exemplar av vårt till omfånget största bibliografiska verk från äldre tid, nämligen Carl Gustaf Warmholtz Bibliotheca historica sueo-gothica (1787–1817) – en kommenterad och ännu i våra dagar användbar förteckning över skrifter rörande Sveriges historia. 1817 utkom också Lorenzo Hammarskölds Förtekning på de i Sverige, från äldre, till närvarande tider, utkomna schole- och undervisningsböcker, om vilken Hierta gjort en fortfarande giltig kommentar i sitt exemplar: ‘Ytterst ofullständig men enda som existerar!’

Den svenske bibliografen framför andra under 1800-talet var dock riksbibliotekarien Gustaf Edvard Klemming, som under seklets senare hälft gjorde ett flertal pionjärinsatser på det nationalbibliografiska området. Hans arbeten var följdriktigt rikligt representerade i Hiertas bokhyllor. Här återfanns till exempel översik-

ter som Sveriges dramatiska litteratur till och med 1875 (1863–79), Sveriges äldre liturgiska literatur (1879), Birgitta-literatur (1883), Kongl. bibliotekets samling af samtida berättelser om Sveriges krig (1888–91), Sveriges bibliografi 1481–1600 (1889–92; förtecknar trots titeln endast tryck fram till år 1530, då arbetet förblev ofullbordat), men även samlarinriktade handledningar som Ur en antecknares samlingar (1868–73) och Ur en samlares anteckningar (1883–87). Bland Klemmings skrifter i Hiertas ägo kan även nämnas Sveriges kalendariska literatur (1878–79, tillsammans med G. Eneström) och Svensk boktryckeri-historia 1483–1883 (1883, tillsammans med J. G. Nordin). Den dyrbaraste av de ovannämnda bibliografierna blev Sveriges äldre liturgiska literatur, av vilken Klemming tryfferade 50 exemplar med originalblad ur gamla missaler, varav Hierta förstås ägde ett. I sin katalogkommentar konstaterar Björck

Per Hiertas exemplar av G. E. Klemmings Sveriges kalendariska literatur, där han noterar att han fått tag på det enda kända exemplaret av 1585 års almanacka, vilket numera finns i Kungliga biblioteket.

& Börjesson avslutningsvis: ‘Blad ur svenska missaler kunna väl numera endast förvärvas genom köp av denna märkliga särupplaga.’

Samtliga ovannämnda arbeten av Klemming kom att bli standardverk på sina områden. Detta gäller även Leonard Bygdéns Svenskt anonym- och pseudonymlexikon (1898–1915), som med sin ständiga användbarhet för boksamlaren förstås fann sin plats i biblioteket på Främmestad. Där hamnade

naturligt nog också en rad av Hiertas boksynta svågrar Gustaf och Johannes Rudbecks bibliografiska arbeten; av den förre bland annat Skrifter till Sveriges historia tryckta före år 1600 (1919) och av den senare exempelvis släktbibliografin Bibliotheca Rudbeckiana (1917–18) och Svensk lagbibliografi för tiden före 1734 års lag (1915). Vid samma tid utkom ett annat bokhistoriskt referensverk i form av Otto Waldes Storhetstidens litterära krigsbyten

Per Hiertas praktfulla exemplar ur bibliofilupplagan av Otto Waldes Storhetstidens litterära krigsbyten (1916–20), bundet hos Hedberg.

(1916–20), som Hierta förstås ägde i den med planscher försedda bibliofilupplagan. Det bibliotekshistoriska temat i Waldes arbete, vilket utgör en kartläggning av de centraleuropeiska och danska bibliotek som plundrades av svenskarna under stormaktstiden, återkom även på andra håll i Hiertas referenssamling. Exempelvis fanns där Olof Celsius d.y:s Bibliothecæ Upsaliensis historia (1745), liksom dennes broder Magnus Celsius

(adlad von Celse) Bibliothecæ regiæ Stockholmensis historia brevis et succincta (1751), som var de första försöken till historiker över Uppsala universitetsbibliotek respektive Kungliga biblioteket.

För en samlare som likt Hierta även sökte efter svenskrelaterade skrifter tryckta utanför Sverige var det förstås nödvändigt att också skaffa sig en god överblick av det äldre utländska trycket. Ett svårundgängligt bibliografiskt verktyg för den

internationellt orienterade boksamlaren var alltsedan 1800-talets början Jacques-Charles Brunets Manuel du libraire et de l’amateur de livres, en omfattande urvalsförteckning över rara och åtråvärda böcker från boktryckarkonstens barndom och framåt, varav Hierta ägde ett exemplar av den fjärde utökade upplagan (1842–43). Intresset för äldre tryck ledde honom även till förvärv av mer specialinriktade bibliografier som Ludvig Hains Repertorium bibliographicum, in quo libri omnes ab arte typographica inventa usque ad annum MD (1826–38), det första bibliografiska standardverket för inkunabelperioden, samt dess supplement av W. A. Copinger (1895–1902). Användbara för Hiertas orientering i inkunablernas värld var säkert också exemplaren av Hans Bohattas Liturgische Bibliographie des XV. Jahrhunderts mit Ausnahme der Missale und Livres d’heures (Wien 1911), Marie Pellechets Catalogue général des incunables des bibliothèques publiques de France (1897–1900) och första delen av Lauritz Nielsens Dansk bibliografi (1919), vilken omfattande perioden 1482–1550. I den senare volymen har Hierta antecknat ett koncist betyg: ‘Förstklassig bok.’ Nämnas bör här också att en del av Hiertas utländska referensbibliotek följde med när han 1911 sålde sin inkunabelsamling till Otto Smith.

Mer av ett samlarobjekt än ett praktiskt arbetsredskap var rimligen Hiertas exemplar av Matthaeus Judex De typographiae inventione, et de prælorum legitima inspectione, libellus brevis et utilis. Detta ytterst sällsynta verk, tryckt postumt i Köpenhamn 1566 och det enda med beteckningen R R R i auktionskatalogen efter Hierta, anses vara den första monografin som behandlar boktryckarkonstens utveckling. Den protestantiske tyske teologen Judex (1528–1564) ville framförallt koppla boktryckets uppkomst till den lutherska reformationen, som genom boktryckarpionjärer som Gutenberg, Faust och Schöffer mottagit tekniken som en gåva från Gud för att bättre kunna sprida hans ord och andra kunskaper på folkspråken. På avdelningen boktryckerihistoria i Hiertas bibliotek kan även nämnas Sept études publiées à l’occasion du quatrième centenaire du célèbre imprimeur anversois Christophe Plantin (1920), utgiven till 400-årsjubileet av den berömde antwerpenboktryckarens födelse. Boken innehåller bland annat en uppsats om Plantin som bokbindare av Hiertas svåger Johannes Rudbeck.

Om det kring förra sekelskiftet således fanns åtskilliga ansatser till kartläggningar av det äldsta trycket var det desto sämre beställt med utförliga bibliografier för senare tidsperioder. I brist på sådana kom i stället förteckningar över enskilda och offentliga bibliotek att utgöra de främsta redskapen för dem som sökte orientera sig i den äldre litteraturutgivningen. Hierta var härvidlag inget undantag och bland hans referensböcker fanns därför ett brett urval av olika slags bokkataloger. Utländska samlingar var väl representerade i sammanhanget och ett av de mest framträdande exemplen fyllde i Främmestadsbiblioteket fem samtida skinnband innehållande Catalogus bibliothecae Harleianae or a catalogue of the remaining part of the library of the late Earl of Oxford (1743–45). Detta i verklig mening enorma bibliotek omfattade ca 50 000 tryckta böcker och över 7 000 handskrifter, ihopsamlade av Robert Harley (1661–1724), den andre greven av Oxford och dennes son Edward Harley (1689–1741), den tredje greven av Oxford, med hjälp av bibliotekarien Humfrey Wanley. Fadern Robert har omtalats som en av de första som på ett mer systematiskt vis samlade äldre tryckta böcker, en gärning som sedan fortsattes av sonen Edward. Efter dennes död såldes samlingen av hans änka till bokhandlaren Thomas Osborne i London, vilken lät anställa två personer, den sedermera berömde författaren Samuel Johnson samt antikvarien William Oldys, för att katalogisera böckerna enligt en plan utarbetad av den franske filologen och bibliografen Michael Maittaire. Det hela resulterade i en försäljningskatalog som var författad på latin och saknade prisuppgifter. I stället skrev Osborne in ett tänkt minimipris i varje bok, som sedan såldes till högstbjudande. Vad gällde den harleyska handskriftssamlingen köptes merparten av den engelska staten och materialet finns numera i British Library. Genom imperiebygge och framväxande industrialism kom överhuvudtaget mycket pengar att ackumuleras i Storbritannien under 1700- och 1800-talen. I de övre samhällslagren blev samlandet ett allt vanligare tidsfördriv och bland dem som byggde privata bibliotek och boksamlingar introducerades det nya begreppet bibliofil. Med denna benämning ville man beskriva de boksamlare som hyste ett särskilt intresse för böckers sällsynthet och i synnerhet deras yttre attribut i form av typografi, tryck- och papperskvalitet samt bokband. I samband med försäljningen 1812 av John

Kers, den tredje hertigen av Roxburgh, stora bibliotek bildades följdriktigt the Roxburghe Club, ett bibliofilt sällskap vars första ordförande blev George Spencer (1758–1834), den andre greven av Spencer. Denne ägde själv en boksamling omfattande tiotusentals volymer, där betoningen låg på det äldsta trycket. Samlingen kom att beskrivas i Bibliotheca Spenceriana; or a descriptive catalogue of the books printed in the fifteenth century, and of many valuable first editions, in the library of George John Earl Spencer. Syftet var här inte att sälja böckerna utan endast att ge en detaljerad presentation av samlingen. Med sin placering på Spencers gods Althorp i Northamptonshire var den förstås otillgänglig för allmänhetens insyn och katalogen blev därmed ett sätt att mer offentligt manifestera ägarens kultivering och goda smak, samtidigt som en något bredare publik gavs möjligheten att indirekt överblicka samlingens innehåll.

Arbetet med Bibliotheca Spenceriana utfördes av det tidiga 1800-talets kanske namnkunnigaste engelska bibliograf, tillika vice ordföranden i Roxburghe Club, prästen Thomas Frognall Dibdin (1776–1847), vars entusiasm inför äldre böcker dock kanske inte fullt ut motsvarades av hans kompetens som katalogisatör. Den påkostat och elegant utformade katalogen i sju volymer inklusive supplement trycktes i vilket fall 1814–23 hos en av tidens främsta brittiska boktryckare, William Bulmer, som från 1790 drev The Shakespeare Press i London. Trots att åtskilliga felaktigheter snart uppdagades i Dibdins bokbeskrivningar blev Bibliotheca Spenceriana ett eftertraktat referensverk bland 1800-talets samlare, för vilka katalogen kom att utgöra ett bibliofilt mönster som det både gick att inspireras av och opponera mot. Att verket även fann vägen till Hiertas referensbibliotek, där det stod ståtligt och passande bundet i sju gröna engelska halvmarokängband, framstår därför som logiskt.

Ska vi tro Hiertas egen anteckning – ‘Utan tvivel nr 1 bland enskilda samlingar i alla tider’ – höll han dock en annan bokkatalog från samma tid högre än Bibliotheca Spenceriana. Anteckningen återfinns i Catalogue des livres rares et précieux de la bibliothèque de feu M. le Comte de Mac-Carthy Reagh (1815–16), en auktionskatalog över ett i nutida ögon närmast osannolikt välförsett bibliotek, uppbyggt av den irlandsfödde franske greven Justin MacCarthy Reagh (1744–1811). Katalogen innehöll

bland annat 601 böcker tryckta på pergament och otaliga inkunabler, däribland ett pergamentexemplar av Gutenbergbibeln. Sammanlagt omfattade den 5515 poster fördelade på avdelningarna Theologie, Jurisprudence, Sciences et arts, Belles lettres och Histoire. Hierta förvärvade för egen del så småningom ett pergamentexemplar ur en inkunabelupplaga av Vergilius skrifter (Venedig 1470) med ursprung i Mac-Carthy Reaghs samling, vilket såldes som nr 1597 vid auktionen 1932.

Noterad som ‘nr 2’ bland Hiertas favoriter på området utländska auktionskataloger var Bibliotheca Sunderlandiana, en samling som byggts upp av Charles Spencer (1674–1722), den tredje greven av Sunderland och enligt Hierta ‘aldrig [blivit] överträffad i fråga om auctores classici’. Katalogen över Spencers efterlämnade bibliotek omfattade hela 13 858 nummer och utgavs i fem delar 1881–83. Till denna hörde även en förteckning över priser och köpare som fanns medbunden i Hiertas exemplar. Här är värt att påpeka är att förteckningar eller marginalanteckningar med denna typ av uppgifter förstås var viktiga redskap för dem som behövde fastställa prisbilder för äldre böcker i en tid fjärran från internets bekväma överskådlighet.

Vid sidan av auktionskatalogerna öppnade även antikvariatens katalogutgivning viktiga fönster mot den utländska bokmarknaden för Hierta. Redan på 1800-talet fanns ett flertal större europeiska aktörer som mer eller mindre regelbundet publicerade kataloger, däribland den tyskfödde bokhandlaren Bernard Quaritch (1819–99) i London, vars antikvariatsverksamhet under seklets senare hälft kom att utvecklas till den största i världen. Quaritch utgav en rad uppmärksammade kataloger, bland annat en lagerkatalog över äldre böcker och handskrifter, som med supplement kom att omfatta hela tolv volymer. I Hiertas referenssamling fanns flera specialkataloger från Quaritch med betoning på bokband, bland annat A catalogue of fifteen hundred books, remarkable for the beauty or the age of their bindings (1889), men även kataloger med fokus på böckernas innehåll, till exempel A catalogue of bibles, liturgies, church history and theolog y (1910).

Till de äldsta och mer kända londonantikvariaten hörde även Maggs Bros, grundat av Uriah Maggs 1853. Två av Maggs välfyllda kataloger, Book bindings: Historical and decorative (1921) och Books

on art and allied subjects (1923), båda informativt illustrerade med många bokbandsplanscher, införskaffade Hierta mot slutet av sin samlargärning.

En särskild respekt syns han annars ha haft för Walter James Leighton (1850–1917) vid antikvariatet J. & J. Leighton, en gammal londonfirma med ursprung i bokbindarbranschen. I sitt exemplar av Leightons 2 690-sidiga (!) Catalogue of early-printed, and other interesting books, manuscripts and fine bindings (huvudkatalog och supplement, 1905–10)

Ett väl använt exemplar av en synnerligen omfångsrik Catalogue of early-printed, and other interesting books, manuscripts and fine bindings från den av Hierta högt respekterade londonfirman J. & J. Leighton fanns i referensbiblioteket på Främmestad. I volymerna återfinns hans typiska blyertsanteckning och bläcknamnteckning.

Nästa sida

Historiserande titelblad i J. & J. Leightons Catalogue of early-printed, and other interesting books, manuscripts and fine bindings (1905–10).

noterade Hierta nämligen: ‘Efter gamle Quaritchs död säkerl. Leighton som hade de största kunskaperne bland verldens antiqvarier!’

En annan betydelsefull antikvariatsbokhandlare som levde och verkade i Hiertas samtid var Jacques Rosenthal (1854–1937). Från 1895 drev denne en alltmer blomstrande och internationellt inriktade verksamhet från München, där hans antikvariat från 1911 var inrymt i en stor byggnad på Briennerstrasse 47, luxuöst inredd

med målningar av gamla mästare och historiska artefakter. Rosenthal utgav genom åren nästan hundra kataloger, varav ett par förtecknas i auktionskatalogen efter Hierta, Det rör sig dels om den imponerande Bibliotheca Slavica (ca 1910–11), tryckt i fyra delar omfattande 8 961 nummer med böcker, gravyrer och handskrifter relaterade till de slaviskspråkiga länderna, dels om Manuscrits à miniatures et livres illustrés (1901).

En viktig aktör på den antikvariska bokmarknaden vid samma tid var även Leo Olschki (1861–1940). Liksom Rosenthal hade Olschki tyskjudiskt ursprung – han kom från en boktryckarfamilj i dåvarande Ostpreussen – men flyttade efter bokhandelspraktik i Berlin till Italien, där han 1886 grundade ett förlagshus i Verona. Vid sidan av denna verksamhet utvecklade Olschki även en välrenommerad antikvarisk bokhandel med ett världsomspännande kontaktnät, vars storslagna katalogutgivning fanns representerad i biblioteket på Främmestad bland annat genom ett exemplar av Riche et précieuse collection d’incunables (1896), i vilket en förvånad Hierta antecknat: ‘Hvilka låga priser!’

Hiertas referenssamling innehöll även en del spår från den danska antikvariska bokmarknaden, vilket föll sig naturligt för någon som räknade äldre dansk och isländsk litteratur bland

sina samlarområden. Exemplaret på Främmestad av Catalogi bibliothecæ Thottianæ (1795–98), den mäktiga katalogen över greven och ämbetsmannen Otto Thotts (1703–85) gigantiska bibliotek om 138 000 volymer, var dock begränsat till den sjunde och sista delen, som förtecknar tryck fram till 1530. Denna del av samlingen testamenterades till Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, som även var den största köparen vid auktionerna 1788-92, där biblioteket förvärvade ungefär 60 000 volymer. Hierta är förbehållslöst hyllande i den kommentar han lagt till i sitt hos Hedberg elegant bundna exemplar: ‘Skandinaviens ojemförligt största bibliofila bragd! – Den ytterst intressanta inkunabeldelen.’

Mot slutet av sitt liv hann Hierta även med att införskaffa ett exemplar av en nyutkommen dansk Auktionskatalog over prof. Sigurd Wandel’s samling af middelalderlige manuskripter og bogtryk fra Gutenbergs tid indtil ca. 1850, franske kobberstikbøger fra 18. aarhundrede. danske og udenlandske første udgaver, kunstfærdige gamle bogbind (1923). Den långa och fantasieggande titeln var utformad av firman Herman H. J. Lynge & Søn i Köpenhamn, som genom denna förteckning sålde den danske konstprofessorn Sigurd Wandels (1878–1947) boksamling, vilken omfattade 1 808 nummer, av vilka 146 utgjordes av inkunabler.

Katalogen Choix de livres anciens rares et curieux från Leo Olschkis berömda antikvariat, inbunden i den ljusgröna klot som var vanligt förekommande i Per Hiertas referensbibliotek.

För en samlare med Hiertas inriktning var givetvis den historiska kunskapen om svenska boksamlare och boksamlingar av central betydelse när det egna biblioteket skulle byggas upp. Ett väsentligt verktyg i detta arbete bör därför Carl Magnus Carlanders standardverk Svenska bibliotek och ex-libris ha varit. Denna omfattande historiska översikt löpte fram till Hiertas egen tid och utkom första gången i tre volymer 1888–94. En andra starkt utökad upplaga i fyra delar och sex volymer trycktes 1896–1904, och Hierta ägde exemplar av både denna och dess föregångare. I den senare figurerar Hierta själv som uppgiftslämnare om farbrodern Fredrik Philip Hiertas (1815–89) bibliotek på Främmestad, vars bestånd av bland annat ett flertal inkunabler och en mängd rara svenska 1500- och 1600-talsböcker bör ha utgjort en påtaglig inspiration i hans eget samlande. Carlanders ambitiösa genomgång av såväl privata som offentliga bibliotek, liksom av deras ägarmärken i form av stämplar och exlibris, är än idag en oundgänglig vägvisare i den svenska biblioteks- och boksamlarhistorien, men för en djupare inblick i bibliotekens bokbestånd behövde Hierta förstås även tillgång till deras kataloger. Bland de äldre svenska bibliotekskataloger som Hierta lät införskaffa till sin referenssamling står Pehr Fabian Aurivillius väldiga Catalogus librorum impressorum bibliothecæ regiæ academiæ Upsaliensis (1805–14) fram som den både omfångsrikaste och kanske viktigaste. Över närmare 1 500 sidor, uppdelade på en alfabetisk nominalkatalog A–Z och en realkatalog över anonymer och pseudonymer, förtecknas här svenska och utländska arbeten i Uppsala universitetsbibliotek, tryckta till och med 1796. Som ofta brukar påpekas är detta fortfarande bibliotekets huvudkatalog. Även mindre bibliotek ute i de svenska provinserna började under 1800-talet presenteras genom tryckta kataloger och särskilt värd att framhålla i Hiertas samling är den Catalog öfver Skara kongl. gymnasii bibliothek som trycktes 1830. Den drygt 600 sidor långa förteckningen över bibliotekets ca 11 000 volymer sammanställdes av Wilhelm Luth, som under många år var ansvarig för samlingen, och är systematiskt uppställd.

Några decennier längre in på seklet utkom Bibliotheca templi cathedralis Strengnesensis, quæ maximam partem ex Germania capta est circa finem belli triginta annorum (1863), där domkyrkobiblio -

Per Hierta ägde ett exemplar av den sjunde delen – som förtecknade det äldsta trycket och handskrifterna – av den väldiga Cata logi Bibliothecae Thottianae (1795–98). Denna lät Hierta binda hos Hedberg i den typ av marmorerade halvskinnband i 1700-talspastisch som kunde ses på flera håll i hans referensbibliotek. På de båda mindre bilderna syns ett par av Hiertas anteckningar med hans omisskännliga och ibland inte helt lättlästa handstil.

tekets i Strängnäs bestånd av framför allt krigsbytesböcker från trettioåriga kriget förtecknas av gymnasieläraren Henric Aminson. Hiertas betyg på arbetet, som enligt Aminsons mer förstående levnadstecknare i Svenskt biografiskt lexikon genomfördes ‘utan allt personligt bistånd’ eller ‘nyare bibliografiska hjälpmedel’, är njuggt: ‘Han kände icke Hain – år 1863 – boken ett exempel på hur ringa glädje det gör, när en ’minime bibliognosta’ ger sig på sådant’. Generösare var då omdömet om den Katalog öfver Finspongs bibliotek (1883) som sammanställdes av Bernhard Lundstedt, sedermera känd som tidningsbibliograf. ‘Som Klemming sa’, katalogen är nog det bästa’, konstaterar Hierta i en anteckning. Biblioteket på Finspång, som byggdes upp av familjen De Geer och senare övergick i familjen Ekmans

ägo, hade ett särskilt rikt bestånd av 1600-talslitteratur. Samlingen gick dock Hierta och andra svenska boksamlare förbi och såldes 1904 till Norrköpings stadsbibliotek för 30 000 kr.

För en överblick av innehållet i historiska svenska boksamlingar var – precis som på det utländska området – även äldre auktionskataloger nyttiga och Hiertas referenssamling kom efterhand att innehålla åtskilliga exempel på dessa ofta rara tryck. Ett av de tidigaste är auktionskatalogen över greve Gustaf Carlsons boksamling, Bibliotheca Carlsoniana (Haag 1711), om vilken Hierta noterar i sitt exemplar: ‘Den första större bokkatalog, som har svensk man att tacka för sin tillvaro’. Carlson (1647–1708), en utomäktenskaplig son till Karl X Gustav, övergav dock tidigt Sverige för Nederländerna, vilket, som Hierta också skriver, innebar att det knappt fanns några svenska böcker i hans bibliotek, som annars syns ha varit särskilt välförsett med teologisk litteratur. Det utländska trycket kännetecknar även en annan svensk katalog från samma tid, Catalogue des livres, estampes & desseins du cabinet des beaux arts, & des sciences, appartenent au baron Tessin (1712). I detta fall rör det sig inte om en auktionskatalog, utan om en förteckning över arkitekten Nicodemus Tessin den yngres (1654–1728) samling av böcker, gravyrer och teckningar, sammanställd med det originella syftet att sonen Carl Gustaf skulle kunna komplettera faderns samlingar under sin då stundande studieresa till Frankrike, där han tänktes dela ut skriften till bok- och konsthandlare. Utöver denna volym ägde Hierta även

ett exemplar av auktionskatalogen efter Carl Gustaf Tessin (1771), som med tiden kom att utvecklas till det svenska 1700-talets främsta samlare. Hierta noterar att det rör sig om ‘spillrorna af en oerhörd samling’, syftande på att katalogen endast förtecknar Tessins ‘nya bibliotek’ – hans första hade 1756 sålts till kungafamiljen. Till skillnad från sin far ägde Carl Gustaf Tessin (1695–1770) stora mängder svenska böcker och bland de 3 828 numren i auktionskatalogen (Hiertas exemplar, som saknar ett supplement, har endast 3 657 nummer) återfanns bland annat tre Gustav Vasabiblar, två volymer av Olof Rudbeck den äldres botaniska praktverk Campi Elysii, en almanackssamling från 1645 till 1753 samt en enorm samling dissertationer, 2454 stycken i 128 band.

Bland 1700-talets främsta privata boksamlare brukar även nämnas västeråsbiskopen Lars Benzelstierna (1719–1800) vars efterlämnade böcker och handskrifter gick under klubban i Uppsala 1802. Den åtföljande katalogen anses till innehållet vara en av finaste som sammanställts i Sverige och omfattar närmare 6 000 nummer. Som Hierta noterar i sitt exemplar fanns här bland annat här det sista på marknaden tillgängliga exemplaret av Rudbecks Atlands ovanliga fjärde del, som inköptes av Linköpings stiftsbibliotek och därmed blev omöjlig att i fortsättningen förvärva för privata samlare. I Hiertas eget exemplar av verket förelåg den fjärde delen i Klemmings faksimilupplaga från 1863 och med ett slutpris på 2 575 kr blev detta den dyraste posten på auktionen 1932.

Inte alla böcker som såldes på svenska auktioner under 1700-talet härstammade dock från privatsamlingar. Seklet kom även att se de första duplettauktionerna med material ur offentliga bibliotek och en intressant sådan arrangerades i Stockholm 1765, då böcker ur Strängnäs gymnasiebibliotek lades ut till försäljning. Det rörde sig här inte om vilka dupletter som helst, utan om krigsbyten från Prag och Olmütz, som på 1600-talet skänkts till biblioteket av drottning Kristina. Drygt hundra år senare var provenienserna uppenbarligen av mindre intresse för den dåvarande biblioteksledningen, som endast verkar ha beaktat volymernas innehåll, för att därefter spara det man betraktade som den modernaste upplagan av ett arbete. Biblioteksvännen Hierta var i vilket fall hård i det omdöme han antecknade i sitt välbundna exemplar av den sällsynta

katalogen: ‘Den huvudlösaste bokförsäljning som i Sverige förekommit.’ Några av de viktigaste köparna vid auktionen var för övrigt ett antal privata danska samlare, vars böcker i stor utsträckning senare hamnade i Det Kongelige Bibliotek, som därmed kan sägas ha kompenserats en smula för de omfattande krigsbyten som Sverige hämtat i Danmark under Karl X Gustavs krig.

Ett ökande ekonomiskt välstånd under 1800-talet fick efterhand även effekter på det svenska boksamlandet. Ett flertal väl valda boksamlingar byggdes upp och såldes under seklets lopp, varav en 1843 kom att dölja sig bakom den långa katalogtiteln Förteckning å en vald och nära fullständig samt väl conditionerad bok-samling uti nordiska och förnämligast svenska historien, topografien och antiquiteterna m.m. Dessa böcker hade under många år förvärvats av överceremonimästaren Carl Gustaf Eickstedt d’Albedyhll (1800–56) och hans far Gustaf, vilka

haft Warmholtz Bibliotheca som inspirationskälla och utgångspunkt i sitt samlande. Hiertas exemplar av katalogen är försett med en lakonisk anteckning: ‘Köptes till Ericsberg.’ Formuleringen syftar på att hela samlingen köptes av en av tidens verkligt stora samlargestalter, Carl Jedvard Bonde (1813–95) på Ericsberg i Södermanland. Köpet gjordes redan innan auktionen hunnit äga rum på Stockholms bokauktionskammare, varpå Bonde lät skapa en egen förteckning genom att trycka ett nytt titelblad till en del av katalogupplagan. Hiertas exemplar hade dock det ursprungliga titelbladet, avsett för den auktion som aldrig blev av.

Några decennier efter Albedyhlls auktion kom två andra av 1800-talets mer intressanta svenska boksamlingar ut till försäljning på bokauktionskammaren. Först i tur var diplomaten, ämbetsmannen och politikern Ludvig Manderströms efterlämnade bibliotek, som 1874 presenterades

I sitt exemplar av katalogen över Carl Gustaf Tessins efterlämnade bibliotek noterar Per Hierta att den endast omfattar ‘spillrorna’ av det som en gång varit. Inte desto mindre har volymen förärats ett präktigt halvskinnband från Hedberg.

för presumtiva köpare genom katalogen Grefve L. Manderströms boksamling, enligt den af honom upprättade förteckning. För redigeringen svarade chefen för Kungliga biblioteket, den här tidigare nämnde Gustaf Edvard Klemming. Manderström (1806–73) ägde ett rikhaltigt bibliotek med främst svensk och sverigerelaterad litteratur, som i synnerhet på områdena vitterhet och dramatik hade få motsvarigheter. Dramatiksamlingen omfattade hela 1 084 nummer och såldes som en helhet, varav huvuddelen senare hamnade på Koberg, ett bibliotek vi strax ska återkomma till. Priserna på manderströmauktionen betraktades i samtiden som uppseendeväckande höga och en källa citerad i Carlanders Svenska bibliotek och ex-libris menade att inroparna ‘tycktes hardt när öfverskridit vansinnets gräns’. I denna budgivningsyra var Hierta vid tillfället ännu för ung för att delta, men de två katalogdelarna med sammanlagt 8 386 nummer fanns i referenssyfte ändå i hans bokhylla.

Ett par år efter försäljningen av Manderströms samling var det dags för vad som skulle bli den första av tre stora auktioner med böcker hopsamlade av rörstrandsdisponenten, riksdagsmannen, konsthistorikern och författaren Gustaf Holdo Stråle (1826–96). Ekonomiska bekymmer i kölvattnet av den internationella lågkonjunktur som inletts 1873 ledde till att han 1876 blev tvungen att börja avyttra delar av sitt stora bibliotek, vars betoning låg på svensk historia, topografi, teologi och vitterhet, däribland många rariteter. Den första av Stråles auktionskataloger redigerades i likhet med Manderströms av riksbibliotekarien Klemming, som denna gång assisterades av en ung biblioteksamanuens vid namn August Strindberg. De följande auktionerna hölls 1887 respektive 1888 och sammanlagt innehöll de tre katalogerna flera tusen nummer. Även Stråles efterlämnade boksamling såldes på auktion 1897 och omfattade då endast 782 poster. Hierta lät samla samtliga fyra kataloger i en volym, där priserna delvis var inskrivna.

Precis som på det utländska området sträckte sig förstås Hiertas samling av svenska auktionskataloger in i hans egen tid. Redan under studietiden i Uppsala började han besöka bokauktioner, något som också efterlämnat en del spår i hans referensbibliotek. ‘Min första roliga bokauktion’ noterar Hierta i en samlingsvolym med auktionskataloger som inleds med en förteck-

ning över det Hallencreutzka biblioteket, sålt i lärdomsstaden 1885. Det rörde sig om böcker efter Sten Engelbert Hallencreutz (1787–1884), som under ett långt liv varit expeditionssekreterare i kungliga kansliet, bibliotekarie vid Engeströmska biblioteket i Stockholm och även verkat som latinsk skald. Den systematiskt uppställda katalogen omfattar 2 200 nummer och av titeln framgår att samlingen innehöll ‘teologi, auctores classici, numismatik, svensk och utländsk vitterhet, historia, filosofi, moderna språk m. m. deribland många sällsynta och dyrbara verk samt rariora i olika ämnen’ – en lätt suggestiv beskrivning som bör ha tett sig spännande för en ung boksamlare i början av sin gärning.

Bunden med hallencreutzkatalogen är dessutom en Förteckning på en rikhaltig samling svensk litteratur, förnämligast bestående af dramatik, vittra småskrifter och kalendrar samt tidningar, vilken tillhört vice häradshövdingen Robert Bowallius (1850–1908). Hans bibliotek, som bland annat innehöll en av de största samlingarna av småskrifter som någonsin byggts upp på privat hand i Sverige, bestod delvis av ärvda böcker efter biblioteksamanuensen Carl Henrik Ekstrand (1803–66) i Uppsala. Totalt innehåller katalogen 8 600 poster, en hel del av dessa omfattande flera skrifter, och hela samlingen såldes innan auktionen till den unge Gustaf Otto Nils Silfverschiöld (1864–92), som under en kort men intensiv samlarperiod byggde upp ett fint bibliotek på Koberg i Hiertas hemprovins Västergötland.

Strax efter det att Hierta avslutat sina studier i Uppsala och återvänt till Främmestad kom en av tidens allra märkvärdigaste samlingar att försäljas genom Bukowskis auktioner i Stockholm, som 1870 etablerat sig som en ny aktör på området. Amanuensen vid Kungliga biblioteket, kulturskribenten m. m. Christoffer Eichhorn (1837–89) var vid sin död ägare till en stor och eklektisk samling konst, antikviteter, böcker, gravyrer och autografer, inrymd i hans bostad i Louis De Geers palats (nuvarande Nederländska ambassaden) vid Götgatan i Stockholm. Samlingarna var så pass omfattande att auktionerna, som ägde rum på plats i Eichhorns hem, kom att fördelas över åren 1890–91 och sammanlagt sex kataloger, där de två sista förtecknade boksamlingen. Ämnesmässigt var den senare särskilt framstående inom områdena vitterhet och konst, men inne-

höll även många intressanta provenienser och bokband. Hierta lät binda samtliga katalogdelar i en volym, där bokbandskatalogen försågs med ett antal extra planscher av den på området specialintresserade ägaren.

Året efter Eichhornauktionernas avslutande såldes ännu en intressant boksamling i Stockholm – denna gång genom bokauktionskammaren. Författaren till Svenska bibliotek och ex-libris, den mångsysslande predikanten och grosshandlaren Carl Magnus Carlander (1837–1911), hade under lång tid byggt upp en boksamling, som när han av ekonomiska skäl tvingades avyttra den omfattade över 7 000 böcker och småskrifter. Carlanders samlande var till stor del tematiskt, vilket kom att återspeglas i långa sviter med samlingsband innehållande småskrifter och urklipp inom områden som Almqvistiana, Thorildiana, Strindbergiana, Skillingtryck, Curiositeter och skandalskrifter, Curiositeter inom den religiösa litteraturen, Historiska och politiska skrifter etc. Hiertas inbundna exemplar av den femhundrasidiga katalogen, som även omfattade Carlanders stora samling av exlibris, var delvis försett med priser.

I en annan volym ur Hiertas bibliotek finner vi tre exempel från åren 1895–97 ur den långa rad av kataloger som Stockholms ryktbare bokauktionskommissarie Claes Gartz (1834–99) lät sammanställa på 1880- och 90-talen. Merparten av de böcker som Gartz presenterade i denna katalogserie hade inköpts på spekulation och säljarnamnen var ibland uppdiktade. Några av katalogerna – däribland två av de tre i Hiertas ägo – innehöll dock material ur Gartz privata boksamling, som bland annat omfattade en stor mängd planschverk. I det egna katalogexemplaret har Hierta gjort en självkritisk notering: ‘Mycket av stort värde, som jag skötte ganska illa.’

När väl 1800-talet övergick i ett nytt sekel dröjde det inte länge innan Hierta och andra bokintresserade kunde vända uppmärksamheten mot en bokutförsäljning av i Sverige sällan skådade mått. Genom trettioen auktioner med åtföljande kataloger sålde Göteborgs stadsbibliotek 1903–19 en stor mängd dupletter ur sina samlingar. Tio av dessa auktioner innehöll böcker ur det så kallade Tranemålabiblioteket, uppbyggt av den blekingske hemmansägaren och riksdagsmannen Lars Månsson i Tranemåla (1827–1904). Utan högre formell utbildning och med hjälp av en gradvis

expanderande krets av bokvänner, däribland den ständigt närvarande riksbibliotekarien Klemming, utökade Månsson efterhand sitt bibliotek till att slutligen omfatta omkring 25 000 volymer. Från 1885 inrymdes dessa i en för ändamålet upptimrad trevåningsbyggnad i ägarens trädgård. Samlingen innehöll böcker, småskrifter och tidskrifter inom de flesta ämnesområden, den stora merparten på svenska, norska och danska, tryckta från inkunabeltiden och framåt. Förutom rariteter från boktryckets första århundraden i Skandinavien ingick bland annat en stor och intressant samling skillingtryck i Tranemålabiblioteket.

Månssons hälsa började svikta på 1890-talet och han vände sig då till Göteborgs stadsbibliotek med ett erbjudande om att köpa hela samlingen, vilket biblioteket, trots upprepade påstötningar, då tvekade till. 1898 förvärvades den i stället till ett kraftigt underpris av hovjuveleraren och storsamlaren Jean Jahnsson i Stockholm, som vid tidpunkten även var huvudägare till Klemmings antikvariat. Med god förtjänst sålde Jahnsson samma år vidare böckerna till just Göteborgs stadsbibliotek, där man på grund av inrättandet av stadens högskola nu genomgick en expansiv tid i sin verksamhet. Ekonomisk hjälp med köpet gavs av den göteborgske kulturmecenaten August Röhss. Månsson hade dock inte sålt av hela sin samling till Jahnsson och 1900 kunde han därför sälja ett mindre antal rariteter direkt till stadsbiblioteket. Efter flera års uppordningsarbete med Tranemålasamlingen började man där att sälja av dupletter från denna och andra samlingar via de ovannämnda auktionerna, vilka sammantaget kom att bli goda inkomstkällor för biblioteket. I Hiertas bokhylla fanns de trettioen tillhörande katalogerna sammanbundna i en volym.

Även om bokförteckningar enligt vad som här har skisserats utgjorde stommen i Hiertas referensbibliotek, fanns där förstås åtskilligt annat som kunde vara till hjälp i en boksamlares vardag. Till bokförrådet på Främmestad hörde till exempel ett flertal arbeten av den bibliografiskt kunnige litteraturhistorikern Henrik Schück, däribland hans i 100 exemplar tryckta Bibliografiska och litteraturhistoriska anteckningar (1896), som i huvudsak behandlar den nordiska medeltidslitteraturen samt ett antal svenska 1600-talsförfattare som Stiernhielm, Lucidor och Wivallius. Vad gäller andra upplagan av Schücks och Karl Warburgs

Illustrerad svensk litteraturhistoria (1911–16) var Hierta konsekvent i sitt fokus på litteraturen före 1700 genom att endast äga första delen av fyra, som omfattar perioden fram till frihetstidens början. Av Schücks Illustrerad allmän litteraturhistoria (1919–26) hade inte alla sju delar utkommit vid tiden för Hiertas död, varför endast de fyra första återfanns i hans efterlämnade bibliotek.

Tidskrifter med inriktning på bok- och biblioteksväsen var ett tämligen nytt påfund på Hiertas tid och de periodiska skrifterna i hans referenshyllor var därför relativt fåtaliga. Naturligtvis fanns där dock de tio första årgångarna (191423) av Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen (NTBB), som under redaktionell ledning av riksbibliotekarien Isak Collijn redan tidigt kom att samla bidrag från Nordens ledande experter på området. Bland medarbetarna fanns både de som likt Collijn var verksamma inom akademien eller biblioteksvärlden och de som byggt upp sitt kunnande inom bokbranschen eller genom privat samlande. Hierta hann för egen del författa en handfull bidrag till NTBB, varav det sista, om ‘Den äldsta skandinaviska vapenpärmstämpeln’, publicerades samma år som han dog. Hierta ägde även en svit av Svensk exlibris-tidskrift (1911–17), som under sin relativt korta levnad utgavs och redigerades av den mångkunnige bokkonstnären och bokhistorikern Arthur Sjögren. I sitt exemplar av tidskriften, bunden i gedigna halvskinnband från Hedberg, gjorde Hierta en liten bibliografisk notering: ‘Denna förnämligt utstyrda publikation, blev tryckt i helt liten upplaga.’

Ett viktigt forum för svenska bokhistoriker före tillkomsten av NTBB var Allmänna svenska boktryckareföreningens meddelanden, som ibland inrymde bokhistoriska uppsatser av bland annat den nyssnämnde Isak Collijn, bröderna Gustaf och Johannes Rudbeck samt Per Hierta själv. Denne efterlämnade årgångarna X–XV (1905–10) i sitt referensbibliotek, vilket också innehöll en svit av den Boktryckeri-kalender som från 1892 (årg. 1, 1893) fram till 1921 utgavs av göteborgsboktryckaren Waldemar Zachrisson. Även här publicerades bokhistoriska texter, med betoning på boktryckerihistoria, av ett flertal olika författare. Särskilt intressanta ur vårt perspektiv är årgångarna 9–15, som, för att citera ur Björk & Börjessons kommentar i Hiertakatalogen, innehåller ‘baron Hiertas brett lagda och vackert illustrerade skildring av

“Boktryckerikonstens uppfinning och guldålder”, fortsatt och avslutad av Isak Collijn’.

Ett fåtal utländska tidskrifter finns också förtecknade bland Hiertas efterlämnade referensböcker. Framförallt bör här nämnas Bibliographica: Papers on books, their history and art, en rikligt illustrerad kvartalsskrift, av vilken Hierta hade de tre första årgångarna (vol. I–III, parts 1–12, London 1895–97) i sin samling. Tidskriften redigerades av den framstående engelske bibliografen Alfred W. Pollard, vilken bland annat är känd för sina banbrytande Shakespearestudier samt den Short Title Catalogue (1926) över brittiskt tryck för perioden 1475–1640, som han sammanställde tillsammans med G. W. Redgrave. Värd att lyfta fram bland Hiertas tidskrifter är vidare ett lösnummer av tidskriften Transactions of the Bibliographical Society, som grundades 1893 och numera utkommer med huvudtiteln The Library. I Hiertakatalogen informeras vi om att det aktuella numret (vol. V, no. 1, 1924) bland annat innehåller en artikel om ‘Bindings with painted plaquettes’, vilket här kan tänkas ha varit det som väckte bokbandssamlaren Hiertas intresse. Till det utländska kan väl slutligen även tre volymer med årgångarna V–VII (1921–23) av Aarbog for bogvenner räknas. Denna årsbok utgavs av den kände danske biblioteksmannen Svend Dahl och trycktes på handgjort papper i liten, numrerad upplaga.

Hiertas ambitioner och kunskaper som bokbandssamlare kom som tidigare nämnts Röhsska museet till del, och intresset för bokband återspeglades även i hans eget referensbibliotek, som innehöll ett flertal arbeten på området, som mot slutet av 1800-talet började bli föremål för historisk-vetenskaplig forskning. Den betydelsefulla franska bokbindarkonsten behandlas till exempel i Henri Bouchots rikt illustrerade översikt Les reliures d’art à la Bibliothèque Nationale (1888), som Hierta i linje med innehållet lät kosta på ett grönt halvmarokängband från Hedberg. Från det tyska språkområdet ägde Hierta ett liknande verk i Theodor Gottliebs historiskt viktiga utställningskatalog

Bucheinbände: Auswahl von technisch und geschichtlich bemerkenswerten Stücken (1910), en genomgång av främst österrikiska och tyska bokband i det Kejserliga hovbiblioteket (numera Österrikiska nationalbiblioteket) i Wien, till vilken hör 100 planscher i en separat portfölj. Bland Hiertas bokbandshistoriska referensverk återfanns även William Salt

Brassingtons Historic bindings in the Bodleian library (1891), där 24 av bibliotekets finaste bokband avbildas på kolorerade planscher. Noterbart är också att A.-J.-V. Le Roux de Lincys såväl bokbands- som bibliotekshistoriskt intressanta Recherches sur Jean Grolier sur sa vie et sa bibliothèque: Suivies d’un catalogue des livres qui lui ont appartenu fanns på Främmestad både i den franska originalupplagan från 1866 och i den engelska översättning som Grolier Club lät trycka i New York 1907.

Med dessa nedslag i den äldre bokbandslitteraturen är det så dags att avrunda besöket i det som en gång var Per Hiertas referensbibliotek. En fråga som lätt inställer sig är vad dess rika och varierande innehåll säger om honom som boksamlare, och om den tid han verkade i. Om vi börjar i den senare änden står det helt klart att Hierta inte skulle ha kunnat bygga en så pass omfattande referenssamling under det 1700- och tidiga 1800tal då många av hans bibliofila förebilder var verksamma. Intresset för boktryckarkonstens barndom och böckers yttre attribut delade han med sina föregångare, men den ökande utgivningen av bibliografisk litteratur från 1800-talets mitt och framåt gav honom också helt andra möjligheter

att förkovra sig på dessa områden. Den aktuella litteraturtillväxten hade förstås mycket att göra med allmänna förbättringar inom såväl papperstillverkning som tryckeriteknik, men också med vetenskapernas professionalisering och seklets nationella identitetsbyggen, där kartläggande bibliografi och bokhistoria inte var obetydliga komponenter. I vilken mån en enskild boksamlare som Hierta tog intryck av dessa nationella strömningar är förstås svårt att säga, men av hans vägval som samlare att döma syns det ändå rimligt att anta att han var långt ifrån opåverkad av dem. Tveklöst fanns det hos honom tydliga drag av den internationellt orienterade bokkonnässören, inläst på både inkunabeltryck och grolierband, men samtidigt var det Klemmings, Collijns och Schücks arbeten rörande den svenska bok- och litteraturhistorien som främst påverkade hans boksamling som den såg ut vid hans död. Väl påläst och målmedvetet inriktad på att bygga välkomponerade och intressanta samlingar, som senare kunde komma andra till nytta och glädje, mejslade Hierta således ut en alldeles egen position i det svenska boksamlandets historia med hjälp av sitt fylliga referensbibliotek.

litteratur i urval samt vidareläsning

Almquist, Joh. Ax. Sveriges bibliografiska litteratur. Del 1–3. Stockholm, 1904–1905.

Björck & Börjesson. Katalog 272. Per Hiertas boksamling. Stockholm, 1932.

Botana, Federico. ‘Leo S. Olschki (1861–1940), bookdealer’, Institute of English Studies. School of Advanced Study. University of London. Cultivate MSS Project. https://ies.sas.ac.uk/researchprojects/cultivate-mss-project/cast-characters/leo-s-olschki1861-1940-bookdealer

Carlander, C. M. Svenska bibliotek och ex-libris: Anteckningar. Andra omarbetade och tillökade upplagan. I–IV:1–2. Stockholm, [1896]–1904.

Ex bibliotheca Fræmmestadiensi: Festskrift tillägnad friherre Per Hierta på hans femtioårsdag den 25 oktober 1914. Stockholm, 1914.

Hultqvist, Harald och Mats Rehnström. ‘Hyperrariteter och annan

fennica i Per Hiertas bibliotek’. I Löysin jotakin hauskaa: Andrew Erikssonin juhlakirja hänen täyttäessään 50 vuotta maaliskuun 20. päivänä = Jag hittade något trevligt: Festskrift till Andrew Eriksson på hans 50-årsdag den 20 mars. [Helsingfors], 2008.

Krämer, Sigrid. ‘Rosenthal, Jakob’. Neue Deutsche Biographie 22 (2005), s. 77–78.

Lindberg, Sten G. ‘Hierta, Per Gustaf Abraham’. Svenskt biografiskt lexikon, band 19 (1973), s. 32–33.

Rehnström, Mats. ‘Per Hierta som västgötasamlare’. Biblis, nr 64 (Vintern 2013/2014), s. 53–64.

Rudbeck, G. ‘Per Hierta’. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, årg. 11 (1924), s. 155–58.

Worms, Laurence. ‘Walter James Leighton’. Antiquarian Bookseller’s Association. https://aba.org.uk/page/walter-james-leighton Österlund, Eric. ‘Bokvandringar’. Bokvandringar: Uppsatser om böcker och boksamlare. Stockholm, 1945.

Hu V udbyggnaden på Främmestad, som under kontrollerade F ormer brändes ner I m I tten aV 1960-talet. Illustrat Ion ur F estskr IF ten eX bI bl Iot H eca FræmmestadI ensI (1914).

Mästarens skepnader

Om författare, texter, boktypografer och läsare apropå några utgåvor av Willy Kyrklunds Mästaren Ma

När texten blir till bok

En tidskrift som Biblis sysselsätter sig i första hand med böcker, inte med texter. Detta skiljer den från många andra litteraturorienterade tidskrifter, där det tvärtom är texten som är det centrala – inte vilken fysisk gestalt den vid olika tillfällen har tilldelats av boktryckare, förlägga re och bokformgivare.

Innan författaren är färdig med sin text har den levt ett egendomligt liv. Den har växt fram i ett komplicerat samspel mellan författarens tankar och en växande skriftmateria i form av högar av utkast och omarbetningar – en fascinerande och svårgripbar process som jag inte kommer att gå närmare in på. Det som intresserar mig här är istället när författaren helt enkelt känner sig klar med skrivandet, och dessutom beredd att låta det skrivna fixeras i bokform och överlämnas till offentlighetens okända läsare.

De antika författarnas texter cirkulerade i form av bokrullar. Under tidig medeltid blev istället kodexen texternas vanligaste hemvist: ihopfästa lägg av vikta blad. De första boktryckarna övertog konceptet och tryckte texterna i kodexform. Idag förekommer de i många andra skepnader, men det är i första hand texter i kodexform som jag kommer att uppehålla mig vid i det följande.

Så vad är det då som gör texten till en bok? Detta är en påtagligt praktiskt fråga, inte en filosofisk. Under de 2000 år som kodexformen har funnits har det handlat om att, rått uttryckt, stycka upp en mycket lång serie ord och systematisk fördela brottstyckena på en mängd vikta

blad, och därefter sammanfoga dessa blad till en lättbläddrad enhet. Ordserien i en vanlig roman på 300 sidor är drygt en kilometer lång och den sammanlagda sidytan ungefär nio kvadratmeter. Kodexens enkla men snillrika mekanik gör all denna information lättillgänglig och överskådlig samtidigt som den ryms i fickan (bild 1).

Textinramningarnas historia

Men en bok är mer än staplar av ordsträngar som fördelats över en mängd sammanfogade blad. Åtminstone är den numera det. För tusen år sedan var det helt annorlunda. Medeltidens böcker saknade inte bara moderna påfund som omslag och baksidestexter – de saknade även förvånansvärt ofta för oss helt grundläggande saker som titlar och författarnamn. Bokens materiella historia är i själva verket historien om hur texten blivit allt mer kringgärdad av inramningar av olika slag. Det rör sig om förhållandevis enkla men revolutionära nymodigheter som just verktitlar och författarnamn, men även praktiska textverktyg uppfunna för att underlätta för läsaren att orientera sig i boken, exempelvis sidnummer och rubriker. Efterhand utvecklades allt mer avancerade hjälpmedel som innehållsförteckningar och register.

Med tiden tog alltså allt fler aktörer för vana att komplettera författarens text på olika sätt. Kommentatorer tillfogade introduktioner och efterord, och noter i marginaler eller särskilda avdelningar. Förläggare skapade titelsidor, kolofoner och frontespiser. Bokbindare tillfogade försättsblad, dekorerade banden och försåg bokryggarna med

1. Den genialiska kodexen: portabel, informationstät, lättnavigerad.

identifierande information. Under 1900-talet blev bokens yttre till en sorts marknadsplats för driftiga förlagsentreprenörer som införde visuellt anslående omslag med reklambetonade komplement som exempelvis säljtexter och citerade lovord. Vart och ett av dessa inramande tillägg till texten har sin egen historia med olika utvecklingslinjer och guldåldrar. Medan titeluppslagen på 1600-talets böcker ofta var oerhört sofistikerade retoriska fyrverkerier av ord och bild utgör de idag ganska torftiga tillställningar, där högersidorna ofta bara innehåller några få obligatoriska ingredienser, som författarnamn, verktitel och förlagsnamn (pliktskyldigast inlagda i enlighet med någon vagt förutbestämd mall) medan vänstersidorna helt sonika lämnats tomma (bild 2 och 3). Undantag finns, och de gör trenden tydlig.

2, 3. Tidigmoderna böcker trycktes och såldes i lösa lägg utan omslag. Köparen fick själv gå med läggen till bokbindaren som försåg dem med ett mer eller mindre standardiserat band. Den ena boken blev den andra lik. Därför utgjorde titelsidorna under hundratals år läsarens ingång till boken. I början av boktrycksepoken var titelsidorna enkla och innehöll enbart text, men redan tidigt tillkom små vinjetter och illustrationer i träsnitt och snart togs vänstersidan på uppslaget i bruk för allt vidlyftigare bildkompositioner. Efter hand som smaken för illustrationer blev allt mer avancerad trycktes de i form av kopparstick som klistrades in så att de tillsammans med titelbladen bildade ett titeluppslag (som i Thomas Gales Opuscula Mythologica Physica et Ethica, 1688). Det var först under 1800-talet, när böcker började säljas med industriellt framställda titelspecifika band, som omsorgen om titeluppslagen började minska, för att under de senaste hundra åren nästan upphöra helt (som i Geoffrey W. Grogans Psalms, 2008).

De textinramningar som under senmedeltiden och den tidigmoderna epoken växte fram i kodexformen hade redan under tidigt 1700-tal blivit så omfattande att bokhandlaren J. Graves i London lät publicera en parodi på dem i det lilla häftet The First of April (bild 4). Det tolvsidiga tryckets titelsida har försetts med en tidstypiskt lång och elegant formulerad titel, ett citat av den romerske poeten Horatius och en adress till bokboden där häftet kan köpas. Därpå följer en sex sidor lång introduktion/dedikation. Själva dikten upptar bara tre sidor och olika textställen har kommenterats i åtta fotnoter. Av storleken på nottecknen att döma kan dikten bara ha bestått av några få meningar – om den hade tryckts i häftet. Nu gapar de utrymmen där orden i dikten skulle ha befunnit sig tomma och allt som finns att ta del av är de redaktionella inramningarna.

4. I bokhandlaren J. Graves aprilskämt från tidigt 1700-tal finns ingen verktext – bara en mängd textinramande redaktionellt pynt. (The First of April: A blank poem in commendation of the suppos’d author of a poem lately publish’d, call’d Ridotto, or, Downfal of masquerades.)

Nivåer av inramningar

Men ser man noga efter kan man notera mer grundläggande kodexinramningar än de som J. Graves fäste läsarnas blick på i sitt aprilskämt. Den mest basala gäller hur den enskilda sidan disponeras. Den medeltida skrivaren förberedde alltid sidorna i de vikta bladen för att de skulle kunna hysa den verktext som skulle kopieras. Sidorna fylldes av linjer som markerade var textraderna skulle placeras och vilka utrymmen som skulle lämnas tomma. Skrivarens val av exempelvis sidstorlek, marginaler, skrifttyp styrde alltså hur förlagans ordsträng styckades upp i kopian (bild 5 och 6).

Det som reproducerades på sidorna var verktextens ordsekvens, inte hur denna råkade vara fördelad rad för rad på förlagans enskilda sidor. Detta liknar mycket vad som händer med digitala texter när de vandrar mellan olika plattformar, programvaror och dokumenttyper. Det påminner även om hur ordslingan i en e-bok flödar om på en skärm när texten förstoras eller

förminskas. Och det liknar även vad som hänt varje gång en författare de senaste femhundra åren satt punkt för sitt skrivande och överlåtit åt förläggare och boktryckare att förvandla pennans intima dansrörelser över papperet till stram och publik typografi.

Format och marginaler som fastställer satsytans placering och storlek kan ses som den mest elementära formen av textinramning. Därefter kommer typsnittet. Även det kan sägas omsluta texten, men på ett både mycket mer radikalt och samtidigt subtilt sätt, som jag valt att karakterisera som en form av inbäddning. De flesta som läser en bok funderar förmodligen inte så mycket på vilket typsnitt texten är satt med, åtminstone inte under själva läsningen. Ändå är det bokformgivarens kanske viktigaste val. Precis som medeltidens professionella skrivare var tvungna att investera tid och arbete för att lära sig behärska de efterfrågade skrifttyperna, var de tidiga boktryckarna tvungna att skaffa sig ett brett förråd av textinbäddande stilar (bild 7).

5, 6. Den medeltida skrivarens första uppgift var att förbereda sidorna för skriften genom att med hjälp av ett system av linjer skapa väldefinierade skrivytor och marginaler. I bilden till höger syns en kyrklig dignitär kopiera över en text till en med linjer förberedd kodex. I högerhanden håller han en gåspenna, i vänsterhanden en kniv som håller det motspänstiga och bågnande pergamentbladet på plats under skrivandet. Kniven användes även till att hålla pennspetsen skarp.

7. Den 1 april 1486 tryckte Erhard Ratdolt ett typprov med gotiska stilar och antikvor i olika storlekar samt grekiska. Ratdolt var en mycket ambitiös boktryckare som bidrog till att utveckla kodexen i tryckt form. Han var delaktig i tryckningen av den första dekorerade titelsidan (komplett med verktitel, författarnamn, tryckår och tryckare), den förste att experimentera med flerfärgstryck och svarade även för de första trycken i guld. Bladet ovan är ett av de äldsta kända typproven.

Inramningarnas förvandlingskonster

Boken i kodexform har alltså under sin 2000-åriga existens utvecklat allt mer omfattande och varierade textinramningar och inbäddningar verkande på olika nivåer, från de mest grundläggande och ofrånkomliga (och samtidigt försåtligt subtila) som papper, siddispositioner och bokstavsformer, till olika former av iögonenfallande yttre tillägg som exempelvis omslag, introduktioner och reklambetonade baksidestexter.

Hur ramverken sett ut har skiftat över tid, men faktum kvarstår: den som velat publicera sig och bli läst har fått finna sig i att lämna över sin text till en rad inramningsspecialister som stöpt den i materiella former.

Detta är villkoret för att verket överhuvudtaget ska kunna bli tillgängligt för någon. Oavsett om det ska förvandlas till visuella grafiska tecken på sidorna i en pappersbok eller på en skärm, eller till ljudvågor i form av en muntlig eller inspelad uppläsning, så måste verket representeras i materiella former. Mest åskådlig är kanske denna materialitet när verket tagit formen av tredimensionell punktskrift, men trycksvärtat papper är inte mindre materiellt.

Den som lyssnar på ljudböcker vet hur olika inläsningar drastiskt kan förändra en romantext. Uppläsarens röstklang, tonfall och tolkningar är så påtagliga att vissa föredrar att läsa framför att lyssna. Och detta gäller även när det är författaren själv som läser. Att först läsa ett verk i pappersform och sedan få höra det uppläst av författaren eller en ennan inläsare kan innebära en svår prövning och få en att undra hur en och samma text kan upplevas så olika.

Hur är det då med pappersböckerna? Påverkar inte ramverksspecialisternas modifieringar av kodexens parametrar en romantext på åtminstone snarlika sätt som inläsningar gör? Många boktypografer och grafiska formgivare vill nog gärna tro det, och en rad internationellt framstående bokformgivningsteoretiker som Stanley Morison och Jan Tschichold har hävdat precis det. I Sverige har typografihistorikern och formgivaren Carl Fredrik Hultenheim under decennier envist fört fram och utvecklat Morisons och Tschicholds typografiska grundsatser.

Enligt dessa bör typografin vara strikt funktionell och anonym. Dess uppgift är att förmedla

texten utan att inverka på den, och utan att lägga till något. Typografens uppgift är att sätta sig in i verktexten och sedan använda typografins medel för att tydliggöra dess inre logik och textdelarnas inbördes relationer. Utförd på detta sätt blir den grafiska formen en sorts tankekarta som tjänar såväl författaren som verket och läsaren.

Rätt utförd saknar alltså typografin en egen ‘röst’ – men så såg tyvärr alltför sällan den typografiska praktiken ut, menade de tre typograferna. I artiklar, böcker och föredrag angrep de sina respektive samtiders så kallade bokkonstnärer för att de ställde sig i vägen mellan författaren och läsaren. Dessa blandade sig i texterna, förvrängde dem, missfärgade dem med sina egna personligheter och privata uttrycksbehov (bild 8).

Som textinbäddningsspecialister var Morison, Tschichold och Hultenheim förstås parter i målet, men tanken att kodexinbäddningarna faktiskt förändrar själva texten har länge framhållits även på vetenskapligt håll, kanske framförallt av materialorienterade bok- och mediehistoriker.

Bokhistorikerna har påpekat att författare skriver texter, inte böcker. Till skillnad från en text är en bok en kollektiv produkt som utöver textförfattaren inbegripit bland annat pappers- och tryckfärgstillverkare, typsnittsskapare, formgivare, sättare, redaktörer, korrekturläsare, tryckare, bokbindare, förläggare och bokförsäljare – och alla dessa bokaktörers kollektiva agerande förvandlar de texter böckerna innesluter.

Mediehistorikerna å sin sida har påpekat att en bok förmedlar mycket mer än sitt textinnehåll. Den kommunicerar även genom sina materiella egenskaper. Bokens storlek och proportioner kan berätta för oss hur vi ska närma oss den, dess tyngd och ytegenskaper hur den vill bli hanterad. Den talar även till oss genom hur

8. 1988 tog Carl Fredrik Hultenheim fram en provbok åt sätteriet Typografen 1 i Stockholm. Av de texttypsnitt som sätteriet kunde erbjuda sina kunder tilldelades ett drygt femtiotal egna uppslag där man på den ena sidan kunde se hur det tog sig ut i löpande text. Exempeltexten hämtade Hultenheim ur Stanley Morisons First Principles of Typography och den hade en kompletterande didaktisk funktion, att hamra in Morisons centrala grundsats: ‘All typografi som ställer sig mellan författaren och läsaren är av ondo’.

den låter när vi använder den, och genom sin doft. Formen är inte bara en tom behållare. Den är meningsskapande. När texten representeras i kodexens grafiska form styr både bokens fysiska särdrag och den grafiska gestaltningen på boksidorna läsningen – och därmed läsarens förståelse av författarens verk.

Mästarens skepnader

Bokformgivare, bokhistoriker och medieteoretiker gör alltså gemensam sak när de betonar hur texters materiella former, deras skepnader, påverkar vad texterna säger. Som bokhistoriskt intresserad bokformgivare och utforskare av trycksvärtans förvandlingskonster känner jag mig förstås frestad att ta till mig sådana tankegångar. Att läsarens förståelse av en text som exempelvis denna artikel, där huvudtext, bilder och bildtexter samspelar på ett oupplösligt sätt är självklart, men hur är det med en renodlat litterär text utan grafisk komplexitet?

Jag beslöt mig för att undersöka saken genom att analysera olika utgåvor av Willy Kyrklunds roman Mästaren Ma. Texten har publicerats i tre olika utgåvor 1952, 1965 och 1989. Texten är identisk i de tre utgåvorna, men de fysiska gestaltningarna av den skiljer sig åt – som böcker är de verkligen individer.

Strikt grafiskt har de både olika ansikten (olika omslag/utstyrsel) och olika röster (typografiska utformningar). Men hur påverkar dessa gestaltningar av en och samma räcka av ord läsningen av den? Påverkar de tre fysiska textgestaltningarna även textens innebörd? Detta är den fråga jag ställt mig. I det som följer försöker jag skissera ett slags svar.

Representationerna

Mästaren Ma är en serie ord och meningar på svenska. Ordserien kan läsas högt, huggas in i en bergvägg eller tryckas på papper i en bok. Oavsett vilka materiella gestalter ordserien ges är de alla representationer av den unika ordserie som Willy Kyrklund komponerade 1952 och gav namnet Mästaren Ma.

Mästaren Ma finns översatt till andra språk, bland annat tyska. Den tyska ordserien är även den en representation av texten. Mästaren Ma

kan översättas till binär kod, teckenspråk eller punktskrift. Det som är gemensamt för alla dessa versioner är att de förhåller sig till den ursprungliga serie ord och meningar som Willy Kyrklund fastställde i sitt slutkorrektur innan den gick till tryck på Bonniers boktryckeri 1952.

Låt mig för enkelhetens skull kalla denna ordserie ‘texten’, även om termen är lite vilseledande eftersom ordserien inte är identisk med sin fysiska manusform. Kyrklund hade till exempel kunnat sända texten till förlaget i morsekod utan att morsekoden för den skull hade utgjort texten. I princip hade Kyrklund kunnat arbeta fram texten helt och hållet i sitt huvud och när han kände sig mogen dikterat ordserien för en maskinskrivare på Bonniers förlag. Ordsekvensen i hans huvud hade då utgjort det jag här kallar texten.

Nu kom ordserien förmodligen till på samma sätt som Kyrklunds texter brukade göra. Med blyertspenna och suddgummi växte de fram i små svarta vaxduksböcker med röda snitt. När texten var färdig renskrevs den på en gammal skrivmaskin (med separata typarmar för versaler och gemener) och lämnades till förlaget, där den lästes, och kommenterades. Och kanske reviderades den något av Kyrklund i den här processen. Den slutgiltiga ordalydelsen fastställdes i slutkorrekturet. Då var texten klar, utan att för den skull vara identisk med det fysiska korrekturet. Det som då låg färdigt, Mästaren Ma, var den prototypiska ordserien för alla möjliga framtida materiella representationer av texten (bild 9–11).

Ett utdrag ur texten publicerades i BLM:s decembernummer 1952 (bild 17). I den versionen är texten satt i tidskriftens vanliga tvåspaltform. Varje sida har plats för nära 4 000 tecken och om hela texten hade tagits med hade den rymts på lite drygt 20 sidor.

Under hösten 1952 stöptes texten även i bokform av Iwan Fischerström. Det är oklart exakt när boken publicerades men eftersom den kom med i urvalet för Svensk Bokkonst 1952 bör den ha utkommit det året, kanske i december, och det är även så det står på tryckortsidan i boken. I Kyrklunds verkförteckningar anges dock alltid 1953 som utgivningsår. Och den första förlagskatalog som omnämner utgivningen är Vår/Sommarläsning 1953 (bild 23).

9–11. Tre av i princip oändligt många möjliga representationer av Mästaren Ma:

• Binära 8-bitars ASCII-kod som används i datorer. Sifferserien motsvarar verkets inledande fem meningar.

• Omslaget till den tyska översättningen, utgiven av Suhrkamp 1967.

• Sidan 33 i det ombrutna förstakorrekturet till förstautgåvan, signerat av Kyrklund längst ner i högra hörnet.

Korrekturet är daterat den 24 oktober 1952.

För att förvandla denna korta text till en bok valde Fischerström ett litet nätt format: 104 × 170 mm. På ett ljuvligt 130 g maskinglättat och gultonat tryckpapper från Grycksbo anbringade han sedan en luftig sats i Caledonia med generösa marginaler, infogade några inledande titelblad och slog sedan in det hela i en styv kartong med djupa flikar. Resultatet blev en både anspråkslös och elegant liten bok på 96 sidor som juryn för Svensk Bokkonst ansåg tillhöra kategorin ‘Konstnärligt illustrerade böcker och bibliofiltryck’.

Fischerströms bok blev alltså den andra i raden av Mästaren Mas typografiska skepnader, den första som gestaltade texten i sin helhet.

Textens tredje gestaltning gjordes 1959, när den gavs ut tillsammans med två andra av Kyrklunds kortromaner med titeln Tre berättelser (Bonnierbiblioteket). Där avverkas texten på 42 inte särskilt tättsatta sidor

Mästaren Mas fjärde skepnad materialiserade sig 1965, när texten tolkades av boktypografen Håkan Lindström och försågs med illustrationer

av Hans Hamngren. Även denna utgåva belönades med Svensk Bokkonst, och såvitt jag kan bedöma blev Mästaren Ma därmed den första och hittills enda text som fått denna utmärkelse två gånger.

1989 var det dags för en tredje separatutgåva, nu på det av Bonniers startade Alba, och än en gång i helt ny skepnad. Även här finns en koppling till Svensk Bokkonst eftersom boken in i minsta typografisk detalj kopierade utförandet hos Kyrklunds Om godheten, som utnämndes till Svensk Bokkonst 1988.

1995 ingick Mästaren Ma i den omfattande samlingsutgåvan Prosa, en rejäl lunta i stort format och på 476 sidor (utgiven i kompaktsatt pocket året därpå). Slutligen är verket även sedan några år tillgängligt på Litteraturbanken för nedladdning eller läsning direkt på skärmen.

Den ordserie som Kyrklund lämnade in till Bonniers 1952 har alltså gestaltats på ganska många och varierade sätt under de 70 år som gått sedan den fixerades. Och tre gånger har

den utkommit i grafiskt sett helt väsensskilda separatutgåvor, där den inte bara brutits upp och fördelats över boksidorna på olika sätt och draperats i olika typsnitt utan även getts tre helt olika övergripande och läsaranpassade inramningar (bild 12).

Ingångarna

När texten har förvandlats till bok har det skapats en ingång till den, en sorts port. I bästa fall är denna ingång inbjudande, och helst ska den väl också antyda något om vad som väntar den som går in där. Jag talar alltså om utsidan, det som sveper in ordslingan och som är dess ansikte utåt – pärmarna, bandet, det omslutande omslaget.

Men ingången till kodexen liknar inte porten till ett hus. Kodexens port kan hållas i handen, man kan känna dess vikt, man kan vända och vrida på den och betrakta den från olika håll. Den är mer en portal i science fiction-bemärkelse än en ingång till en byggnad – den är en magiskteknologisk öppning mellan två skilda världar: läsarens värld och textens.

Och den som passerar tröskeln och ger sig in i portgången möter genast nya varsel om vad som väntar. Traditionsmedvetna textinramningsspecialister i skepnad av förlagsredaktörer, typografer och bok formgivare har sett till att förbereda mötet med texten (bild 13). Ett färgat försättspapper som minner om utsidan. Några få men centrala ord satta i det typsnitt som väntar.

Hur såg ingångarna till de tre utgåvorna av Mästaren Ma ut? 1952-utgåvan är en trådhäftad pärmbok med flikar nästan lika djupa som pärmarna. Omslaget är tryckt i svart och orangerött. På framsidan ligger en illustration i form av en dikt på kinesiska, på baksidan en gåtfull vinjett och en prisuppgift. Liksom på många andra Bonnierböcker från den här tiden är författarnamnet på ryggen avskilt från boktiteln med ett snedstreck. Den som inte lät binda in boken fick själv sprätta upp den. Det allmänna intrycket är en elegant och påtagligt lätt och behändig liten kodex som man ledigt håller i ena handen.

1965-utgåvan har skyddsomslag och försättspapper i randat brunt kraftpapper (enkelt inslagningspapper, vänt med den blanka sidan inåt) tryckt i rött och svart. Pärmarna är överdragna med gråsvart linneklot, översnittet grafitfärgat och kapitälbandet rött. På framsidan syns femton lite slarvigt stämplade rektangulära kinesiska sigill och på baksidan ett runt sigill i rött (som även återkommer som blindpräglad vinjett på pärmens framsida). I detta utförande är Mästaren Ma fortfarande en relativt liten bok, men det bredare formatet, de hårda pärmarna och det betydligt styvare inlagepappret gör att den känns helt annorlunda att hantera än 1952-utgåvan.

1989-utgåvan har liksom 1965-utgåvan hårda pärmar med löst skyddsomslag. Skyddsomslaget och pärmöverdraget är på ett tidstypiskt sätt identiska – all grafik på skyddsomslaget upprepas på pärmen, och de är båda tryckta i klarrött och

12. Från vänster till höger: Mästaren Ma 1952, 1965 och 1989.

13. De tre vägarna fram till textens början.

14. Fakta om de tre utgåvorna

• Mästaren Ma, 1952

Format: 104 × 170 mm

Typsnitt: Caledonia

Papper, inlaga: 130 g maskinglättat och gultonat tryckpapper från Grycksbo

Formgivare: Iwan Fischerström

Tryck: Bonniers

Förlag: Bonniers

Utgåvan har samma format och bokkänsla som en mängd andra böcker som gavs ut på Bonniers under första hälften av 1950-talet. Boken är redaktionellt okommenterad på baksidan och de generösa flikarna – inte ett ord om vare sig författare eller text. Satsen är mycket gles med påtagliga vertikala ljusfloder.

• Mästaren Ma, 1965

Format: 125 × 170 mm

Typsnitt: Bodoni Book

Papper: ej angivet

Formgivare: Håkan Lindström

Tryck: Bonniers

Förlag: Bonniers

En robustare och på alla sätt mer påkostad bok än 1952-utgåvan. Teckentätheten per rad är betydligt högre (aforismerna

42–46, kommentarerna 45–54) än i boken från 1952. På skyddsomslaget främre flik presenteras romanen, på den bakre både författaren och illustratören.

• Mästaren Ma, 1989

Format: 110 × 200 mm

Typsnitt: Galliard

Papper, inlaga: 115 g Munken Bond Cream Papper, omslag, pärmöverdrag och försätts: antikrandat

Tumba Ingres Formgivare: ej angiven

Tryck: Bonniers grafiska industrier

Förlag: Bokförlaget Alba

1989-utgåvan återvänder till den smala sidan hos

1952-utgåvan men är betydligt högre. Satsen är gles (38–46 tecken / rad), men 1952-utgåvans vertikala ljusfloder undviks med hjälp av det flitiga avstavandet.

svart på vitt antikrandat Tre kronor-papper. Här återkommer samma dikt som på 1952-utgåvan, men 1989 är den dessutom översatt till svenska på baksidan. Även om formatet inte är mycket bredare än 1952-utgåvans gör de hårda pärmarna, höjden och de extra millimetrarna på bredden att boken känns helt annorlunda i handen.

De övriga ramverken

Och hur skiljer sig typografin i utgåvorna åt? 1952 stöps Kyrklunds ordslinga i Caledonia, 1965 i Bodoni Book och 1989 i Galliard (bild 14). Samtliga utgåvor har fått pagina, men bara 1952-utgåvan har fått kolumntitlar. Den typograferade satsen har dessutom brutits på tre olika sätt. 1952 sätts den fiktive vishetslärarens 38 aforismer i ett svep. 1965 har det gjorts en sidbrytning mellan varje och de börjar lite nerryckta på sidan. Även 1989 är det sidbrytningar som gäller, men nerrycket har blivit större. En annan typografisk detalj som skiljer upplagorna åt är att de båda kommentatorerna Yaos och Lis texter (som följer på varje aforism) har satts i mindre grad 1952 och 1965 men inte 1989.

Samtliga sättningar får betraktas som luftiga – av förståeliga skäl, eftersom böckerna annars troligen hade blivit alltför tunna.

Sammantaget leder dessa skillnader i format, material och typografi till vitt skilda inramningar och inbäddningar. 1965-utgåvan skiljer sig dessutom från de båda andra genom att den utsätter verktexten för den kanske mest radikala av alla kontextförändringar: att illustreras.

Hans Hamngrens kraftfulla linoleumsnitt i svart och rött figurerar redan på omslaget och i inlagan finns inte mindre än tolv bilder infogade, de flesta på halv- och helsidor. Tre ligger över hela uppslag. Det är expressiva, energifyllda och allt annat än diskreta bilder som Svensk Bokkonstjuryn 1965 fann särskilt tilltalande. Boken ingick i kategorin ‘förlagsband’, och den fick även en särskild kommentar i avdelningen ‘Hedersomnämnande, förtjänstfulla detaljer’ :

Utsökt skyddsomslag och för- och eftersättsblad utmärkta. Bra utformning i övrigt, särskilt lyckade är illustrationerna.

15. Illustratören Hans Hamngrens radikala kontextförändring. Notera bildernas samspel med den lite mörka och grova svärtan i Bodonisatsen.

Texten

Att illustrera litterära verk är vanskligt. Det finns alltid en risk att varken författaren eller läsaren tycker att bilderna passar till texten. Och illustratören kan framstå som klåfingrig och ute i missriktat ärende. Man kan tycka att omdömet ‘lyckade’ måste ha krävt att juryn faktiskt hade läst boken. Och kanske hade den det.

1965 hade Willy Kyrklund nått en hög ställning i det litterära Sverige. Året innan hade hans nionde prosaverk utkommit på Bonniers, den säregna romanen Polyfem förvandlad. Boken befäste den position han byggt upp under 1950-talet med novellsamlingar, romaner och reseskildringar: Solange (1951), Mästaren Ma (1952), Hermelinens död (1954), Den överdrivne älskaren (1957), Aigaion (1957) och Till Tabbas (1959). Att kosta på Mästaren Ma en andra utgåva i exklusivt förlagsband med dubbla skyddsomslag och en inlaga illustrerad i tvåfärg måste betraktas som ett erkännande i kodexform av Kyrklunds status, både på förlaget och på marknaden.

Böckerna blev allt tunnare med åren, men ökade desto mer i litterär vikt. Få kunde som Kyrklund uttrycka så mycket på så få sidor – och så få ord. Den inledande aforismen i Mästaren Ma består av en enda mening och är förmodligen även hans mest citerade: ‘Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.’ Det är karakteristiskt för boken – och författaren – att svarets fråga aldrig blir formulerad.

Till formen påminner Mästaren Ma om klassiska kinesiska filosofiska texter där en vishetslärares ord återges och kommenteras av efterföljare, och som försetts med förklarande noter av en nutida textredaktör (bild 16).

Texten är ett montage av tre personers utsagor och har en tydlig hierarkisk struktur:

mästarens aforism

hustrun Yaos kommentar till aforismen

lärjungen Lis kommentar till både mästarens aforism och Yaos kommentar

16. De fyra textnivåerna i Mästaren Ma gestaltar effektivt både hierarkiska och tidsmässiga relationer.

Men Mästaren Ma-fu-tsi är en tvivelaktig ‘mästare’. Hans handlingar är klandervärda, hans filosofi fladdrig och svårgripbar, och hans båda kommentatorers hållning gentemot honom är allt annat än hovsam. Den grafiskt gestaltade hierarkin mellan mästaren och hans kommentatorer är alltså skenbar. Varken Yao eller utgivaren Li är några lärjungar i strikt mening. Tvärtom har de massor av kritiska synpunkter på mästaren. Hustrun Yao driver kärleksfullt med sin make och den pedantiske Li distanserar sig från både Ma och Yao. Och även om Li är den som tycks ha redigerat texterna så får han knappast sista ordet. Hans utsagor undermineras nämligen på olika försåt liga vis, bland annat genom hans nedvärderande syn på Yao och bristande respekt för Ma. Kyrklund framställer Li som lätt osympatisk.

Dessutom svävar det en osynlig ande över sidorna genom de fotnoter som dyker upp här och var. Redan på första sidan finns tre stycken – en tydlig blinkning till läsaren att boken återger ett fiktivt historiskt dokument med olika tidslager,

och att den som svarat för noterna inte är samtida med dess huvudpersoner.

Ur detta strikt organiserade textmontage stiger litteratur. När de tre perspektiven vävs samman i läsarens inre rekonstrueras konturerna av ett händelseförlopp som berättar mästarens livshistoria.

Men konturen är diffus och den kronologiska strukturen är full av ovissheter eftersom Ma, Yao och Li är oense om det mesta. Den som söker en berättelse får alltså anstränga sig ordentligt för att bringa reda i ett fragmentariskt virrvarr av personer, episoder och uttalanden.

Och att försöka utvinna en tydlig filosofisk position hos Ma är lönlöst. Underlaget är alltför magert och svårtolkat. Samt motsägelsefullt. Ma är knappast någon systematiker och hans aforismer uttrycker långt ifrån alla något filosofiskt. De är av högst skiftande slag, från korta gnomiska påståenden till längre lyriska utsvävningar.

Ännu omöjligare är det att tillskriva texten som helhet – med sina kommentarslager och sin textkritiska utstyrsel – något specifikt budskap.

17. Utdrag ur Mästaren Ma, förhandspublicerat i BLM:s decembernummer 1952.

18. Kryptiska textinramningar. På 1952-omslagets baksida syns en vinjett med tre antända smällare som möjligen anspelar på berättelsens slutscen, där Mästaren Ma gör ett försök att fly till månen med hjälp av fyrverkeripjäser. 1965-omslagets framsida visar Hans Hamngrens sigillstämplar med kinesiska nonsenstecken.

Det som dröjer sig kvar efter läsningen är istället mångstämmigheten, ovissheten, frånvaron av enkla svar. Och en paradoxalt uppmuntrande förnimmelse av tillvarons absurditet.

Så visst kan Svensk Bokkonst-juryn ha läst boken och gjort en kvalificerad bedömning av hur väl de illustrativa greppen rimmade med texten. Hamngrens råbarkade bilder är nämligen oftast precis så öppna, ovissa och svårtolkade som den text som omger dem. Man kan inte anklaga honom för att ha ‘ordnat en utställning med boken som lokal’, som Magnus von Platen i en uppmärksammad debatt i Dagens Nyheter 1958 så träffande karakteriserade delar av den samtida svenska utgivningen av illustrerad skönlitteratur.

Ramverkets betydelse

En bok kan alltså betraktas som en serie inramningar och inbäddningar av olika slag utförda av ett kollektiv av specialister i syfte att locka till sig läsaren och vägleda den till – och genom – texten. Men tillbaka till frågan jag ställde tidigare: hur påverkas läsningen av alla dessa variationer av materiella och typografiska ingångar och ramverk? Och framförallt: i vilken utsträckning påverkar de förståelsen av författarens text?

Jag bestämde mig för att ta reda på svaret genom att i lugn och ro läsa igenom samtliga typograferade versioner av texten, från förhandspubliceringen i BLM 1952 till den egendomliga hybrid som finns att läsa på litteraturbanken.se. Det konstiga är att jag inte kan notera någon som helst skillnad. De fungerar alla utmärkt som portaler (i sci-fi-bemärkelse) till den fängslande värld där händelserna i Mästaren Ma utspelar sig.

Vad kan det bero på? Blev jag efter ett par tre genomläsningar så bekant med texten att min internaliserade läsning minskade eller rentav eliminerade de olika utgåvornas eventuellt betydelseförändrande kraft? Eller har det med själva texten att göra – skulle resultatet ha blivit annorlunda om jag valt ett svagare verk och en blekare författare?

Båda förklaringarna är möjliga men de är svåra att bedöma. Och kanske finns det en mer näraliggande förklaring till hands: att det inte spelar någon större roll för innebörden hos en text vilken grafisk skepnad som innesluter den.

En hisnande tanke för en boktypograf som ägnat trettio år av sitt liv åt att läsa texter och försöka hitta en grafisk form som underlättar för läsarna att ta till sig dem. Ändå är kanske den förklaringen den enda rimliga. De lektörer och förläggare som beslutade sig för att ge ut Kyrklunds text Mästaren Ma i bokform hade naturligtvis inga som helst problem med att avgöra den litterära kvaliteten när de läste texten i dess maskinskrivna manusform.

Men hur går det ihop med Stanley Morisons, Jan Tschicholds och Carl Fredrik Hultenheims idéer om den osynliga typografin? Ställde sig inte skrivmaskinstextens erbarmliga ordbilder i vägen för lektörens förståelse av texten? Jag har svårt att tro det. Inte ens i det tidigare historiska skede när de manus som anlände till förlagen var hand-

skrivna tror jag att detta utgjorde något stort problem – och då är handskrift ett allt annat än neutralt och transparent sätt att drapera en text på.

Skrivmaskinstypografi

Tidigare nämnde jag att bokhistoriker gärna påpekar att författare skriver texter, inte böcker, en viktig tanke som jag velat tydliggöra med min genomgång av Mästaren Mas bokversioner. Men det finns undantag. Inger Christensens diktsamling Det (1969) är ett sådant. Hon skrev själv alla sidor i boken, inklusive de sidor som föregår huvudtexten (smutstitelsida, titelsida, tryckortsida och innehållsförteckning), och hennes maskinskrivna manus kapades sedan ner en aning till boksidor (bild 19). Det enda som hon inte utformade själv var omslaget, som komponerades av den danske bokformgivaren Austin Grandjean.

Då är frågan: skymde Christensen sin egen text när hon valde att skriva inte bara sin text utan även sin bok? Gjorde hon sin text svårare att tillägna sig? Jag tror inte det. Ingen läsare (utom möjligen typografiskt överkänsliga personer och fanatiska anhängare av Morison, Tschichold och Hultenheim) har några som helst svårigheter att läsa och njuta av Christensens briljanta dikter –åtminstone inte på grund av den excentriska textinbäddningen, som bryter mot de flesta boktypografiska regler.

Och samma sak gäller förstås många andra texter som cirkulerat i obefintliga eller åtminstone bristfälliga grafiska ramverk. Tänk bara på den underjordiska samizdatlitteraturen i Sovjetunionen, vars fullständiga avsaknad av alla de sofistikerade förädlingar av texten som en professionellt genomförd kodexifiering innebär inte hindrade verken från att läsas, förstås och älskas.

Att skrivmaskinproducerad text under stora delar av 1900-talet dessutom utgjort stommen i alla moderna staters informationsinfrastruktur är också något att begrunda. Hade skrivmaskinstypografin verkligen fått ett sådant genomslag om den varit så svårläst eller påverkat texterna innehållsligt?

Men det går naturligtvis inte att dra några generella slutsatser av mina läsningar av Mästaren Mas olika skepnader. Andra läsare påverkas kanske mycket mer än jag av förlagets och bokformgivarnas olika ramverkskonstruktioner, men själv kan jag inte märka att de på något påtagligt sätt förändrar min förståelse av det litterära verket. Däremot säger de tre böckernas olika materiella aspekter mycket om förändringar över tid vad gäller trycktekniker, bok- och pappersmarknad, estetik och annat.

1965-utgåvans påkostade utförande berättar exempelvis något om Bonniers relation till författaren, och om förlagets förväntningar på läsarnas mottagande av författarskapet. Samtidigt

19. Omslag och uppslag ur Inger Christensens diktsamling Det (1969).

20. Överst: En sida ur Öyvind Fahlströms manuskript till boken Bord: Dikter 1952–55 (1966) och motsvarande sida i den tryckta boken.

21. Underst: Omslag och uppslag ur Bengt Emil Johnsons Essäer om Bror Barsk och andra dikter (1964).

22. Till höger: Omslagets framsida och baksida samt deltiteluppslag ur Tage Danielssons Mannen som slutade röka (1968). Istället för traditionell baksidestext återges författarens och tecknarens följebrev till manuset, följt av fyra förlags bryska refuseringsmotiveringar.

säger den något om tidens vurm för illustrerad skönlitteraratur och den klassikerstatus som texten uppnått i mitten av 1960-talet. Bokförlaget Albas 1989-utgåva talar om andra saker. Upprepningen av Om godhetens grafiska utförande, bandets dubblering av skyddsomslaget, det ojämna offsettrycket och den enkla limbindningen säger något om omvandlingar i bokbranschen i stort, och även om förändringar på förlaget. Alba startades av Bonniers 1977 för att med hjälp av låga omkostnader kunna ge ut kvalificerad skönlitteratur till konkurrenskraftigt pris.

Det är även uppenbart att Inger Christensens val att själv skriva sin bok betyder något. Inbäddad i kodexformen förmedlar den maskinskrivna texten något mer än den gjorde när den var en hög maskinskrivna A4-papper. Det markerar en hållning. Kanske uttrycker det något om författarens vilja att nå läsaren direkt, utan att gå omvägen via förlag och tillrättaläggande bokformgivare? Eller är det en revolutionär gest i 68-anda, inspirerad av stenciltidskrifter och andra självpubliceringsprojekt?

De skrivmaskinstypografiska experimenten var många under 1960-talet. Bengt Emil Johnson utforskade på oöverträffat sätt skrivredskapets retoriska potential i Essäer om Bror Barsk och andra dikter (1964) och skapade ett manuskript som skulle ha varit omöjligt att reproducera på annat sätt än som faksimil (bild 21). Bokformgivaren blev överflödig. Öyvind Fahlström gick även han loss på skrivmaskinen i Bord: Dikter 1952–55 (1966), vars ordgrafik sedan omvandlades till Universtypografi av Håkan Lindström och hantverkarna på Tryckeri AB Björkmans med hjälp av barytavdrag, skalpell, ljusbord, gnuggpinne, vaxmaskin och ateljékamera (bild 20).

Tage Danielssons Mannen som slutade röka (1968) är ännu en variant på konceptet att författaren skriver sin egen bok (bild 22). Tillsammans med illustratören Per Åhlin har Danielsson åstadkommit en genialisk hybrid mellan klottrigt manusutkast och bok där de flesta klassiska kodexkomponenter finns representerade – och underfundigt parodierade.

Som ett tecken i tiden får man kanske även betrakta Christian Ejlers och Erik Ellegaard Frederiksens ‘Bøger på skrivemaskine’ i Bogvennen 1971. Artikeln är en praktisk handledning för författare i hur man i Inger Christensens efterföljd kan elimi-

nera hela kopplet av professionella kodexkonstruktörer, och hur man med hjälp av en IBM 72 utrustad med en Courier-skrivkula och ett engångsfärgband kan vända tillbaka till ‘den förtypografiska tidsålderns enkla princip’ om att göra ‘vägen från tanke till papper’ så kort som möjlig.

Lars Norén visste vad de talade om. På ett ställe i sina dagböcker antecknar han: ‘Min skrivmaskin har blivit del av min kropp, den känns nästan inte utanför mig, den är mitt inre don. Att byta ut den mot en annan maskin skulle vara som en amputering. Jag vet inte om jag har tid att låta ett nytt verktyg växa ut.’

Mästaren Ma-utgåvornas materiella ramverk som jag uppehållit mig vid här förefaller alltså inte påverka texten, åtminstone inte innehållsligt. Men de påverkar i högsta grad böckerna. Jag njuter av de raffinerat ut tänkta kodexformerna, omsorgsfullt utförda i alla detaljer av kunniga hantverkare. De påminner mig om att böcker är sinnliga upplevelser, och de får mig att förundras över trycksvärtans förvandlingskonster.

Och detsamma gäller förstås den författare som får se sin text i en helt annan materiell skepnad än den haft under skrivandet. Svept i den omsorgsfullt publicerade bokens statushöjande form träder texten in i ett större sammanhang – historiskt, socialt, ekonomiskt. Den byter existensform och börjar omges av helt andra slags ramverk, sådana som reglerar textens möte med sin potentiella publik: marknadsföring i olika medier, informations-, försäljnings- och distributionskanaler, ryktesspridning, forskning …

Både 1952- och 1965-utgåvan av Mästaren Ma lyckliggör mina händer och mina estetiska sinnen. Inget av detta erfar jag när jag på en skärm läser versionen som ligger på Litteraturbankens webbplats. Men själva texten förblir, åtminstone för mig, intakt i alla sina materialiseringar. Det är exakt samma förunderliga värld som varje gång stiger fram ur orden. Den litterära kraften i teckenslingan Mästaren Ma är densamma oavsett skepnad.

Vad kan det bero på? Är skillnaderna mellan de olika skepnaderna alltför små? Är textstrukturen alltför enkel för att skillnaderna ska ge utslag? Är verket alltför högklassigt litterärt och min kännedom om det alltför ingående?

Ja, kanske. Det går inte att bortse från att allt

detta kan ha betydelse. För visst kan ramverk och inbäddningar påverka läsarnas möte med en text. En del menar att det blir lättare att hitta korrekturfel när manuset typograferats. Och att olika layouter och typsnitt tydliggör olika fel. Typografi kan även verka på en högre kognitiv nivå: när läsaren upplever harmoni mellan form och innehåll kan den grafiska strukturen förstärka och tydliggöra textens tankemässiga uppbyggnad. Men det omvända gäller också: en motsättning mellan form och innehåll kan avslöja brister hos antingen texten eller den grafiska strukturen.

Läsarnas tänkande kan alltså påverkas. Och det gäller även – och kanske i högre grad – deras känslor. Om man bara vrider tillräckligt mycket på något av kodexreglagen (typsnitt, textstorlek,

radlängd, radavstånd, teckentäthet, ordmellanrum, satsyta, rubriker, marginaler, papper, format, storlek, vikt och så vidare) kommer det till slut att irritera vissa läsare, som finner läsningen svår eller rentav plågsam, medan andra kanske blir upprymda.

Även viljan kan regleras. Ett visst grafiskt ramverk kan påverka vissa personers lust att ge sig i kast med en text, medan den typografiska inbäddningen kan inverka på motivationen att läsa vidare.

Och när det tanke-, känslo- och viljemässiga flätas samman i läsningen, och det blir omöjligt att veta vad som är det ena och det andra, så påverkar det sannolikt även tolkningen av texten –och kanske rentav värderingen av den.

Men inte alltid, och inte på samma sätt för alla.

23. I Bonniers förlagskatalog Vår/Sommarläsning 1953.

VIDARE LÄSNING, TACK OCH BILDKÄLLOR

En trevlig orientering med punktvisa nerslag i kodexinramningarnas utecklingshistoria ges i den av Adam Smyth och Dennis Duncan redigerade antologin Book Parts (Oxford: Oxford University Press, 2019). En nyutkommen bok om tidigmoderna frontespiser är Gateways to the book: Frontispieces and Title Pages in Early Modern Europe redigerad av Gitta Bertram, Nils Büttner och Claus Zittels (Leiden: Brill, 2021). Kristina Lundblad skriver om det titelspecifika bandets framväxt i Sverige under 1800-talet i Om betydelsen av böckers utseende (Malmö: Rámus, 2010). I Books before Print (Leeds: ARC Humanities Press, 2018) ger Erik Kwakkel underhållande inblickar i den medeltida europeiska kodexproduktionen. Om den motsvarande svenska kan man läsa i Kodex: Boken i medeltidens Sverige, red. Jonas Nordin (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2022). För den som vill ta del av Morisons, Tschicholds och Hultenheims grundtankar rekommenderar jag Stanley Morisons First Principles of Typography (Cambridge: Cambridge University Press, 1951), Jan Tschicholds I bokens tjänst, (Stockholm: Importbokhandeln, 1954) och C. F. Hultenheims Vidar (Stockholm: Raster, 1988) samt Compass: Tidskrift för typografi, bokarbete och bruksgrafik, nr 1 (Sollentuna: Typografi-collegiet, 1993). De tre herrarna delade ett osvikligt öga för typografisk kvalitet och en vass penna. Med sina exempelsamlingar har de inspirerat generationer av bokformgivare. Ett prov på hur en materialorienterad bokhistorik kan se ut är Bonnie Maks How the Page Matters (Toronto: University of Toronto Press, 2012). Magnus von

Platens (och hans meningsmotståndares) debattinlägg i Dagens Nyheter finns återgivna i För och emot den konstnärligt illustrerade boken: Ett antal debattinlägg ur Dagens Nyheter januari–februari 1958 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1958). Christian Ejlers och Erik Ellegaard Frederiksens frimodiga anvisningar till författare, ‘Bøger på skrivemaskine’, publicerades i Bogvennen (Köpenhamn: Ejlers, 1971). Lars Norén uttrycker på flera ställen i sina dagböcker sin stora glädje över det långvariga samarbetet med sin formgivare Nina Ulmaja. I sin artikel ‘Formgivare och författare i samklang’ i Biblis 97 (Våren 2022) gör Ulmaja detsamma. Litteraturen om Willy Kyrklunds texter är numera omfattande. I Olle Widhes Främlingskap: Etik och form i Willy Kyrklunds tidiga prosa (Lund: Ellerström, 2005) fann jag några reproduktioner av utbytet mellan Kyrklund och förlaget som gav mig inspiration till den här texten, bland annat den lilla lappen till Gerard Bonnier daterad 28.8.74: ‘O Broder. Jag bifogar här material till en liten broschyr, om det är så att du känner för det. Skriv en liten Lapp! Vale. Willy’ Broschyrmaterialet Kyrklund refererar till var manuskriptet till boken Den rätta känslan (1974).

Tack till Anna Gustafsson Chen, Örjan Gerhardsson, Magnus Ingvarsson, Nina Kyrklund, Håkan Lindström, Tove Marling Kallrén, Olle Widhe.

Bildkällor: Albert Bonniers förlag 11, Bayerische Staatsbibliothek 7, Johan Laserna 1, 3, 8, 9, 10, 12–23, Kungliga bilioteket 6, Penn Libraries 4, The British Library 5, University of Otago 2.

Malla, Sophie och Gerda

Materialitet och intimitet i kvinnors dagböcker från 1822 till 1939

Selma Lagerlöfs Dagbok för Selma Ottilia Lagerlöf utkom 1932. Den börjar på tåget mellan Kil och Laxå måndagen den 20 januari 1873. Då är Lagerlöf knappt femton år:

Tänk, att Elin Laurell gav mig en dagbok i julklapp! Den är så utmärkt vacker med vita pärmar och blå rygg och guldsnitt i kanten, så att det är nästan synd att skriva i den. Men Elin sa, att det var det visst inte, utan jag skulle vänja mig vid att teckna opp vad som hände mig dag för dag, för det skulle jag sedan ha glädje och nytta av, så länge jag levde.

Lagerlöfs förtjusande berättelse utgår självklart från dagboksformen och börjar förstås med det materiella – att få en vacker dagbok i julgåva hörde till vanligheterna i borgerliga familjer. Att en blivande författare kunde ha nytta av dagböcker i sitt fortsatta liv är givet. Hur dagböcker och litteratur går i varandra vill jag visa med denna artikel.

Tre olika kvinnors bevarade dagböcker behandlas här som artefakter och kulturhistoriska dokument av hög dignitet, belysande både personlig utveckling och världshändelser. Dagboken i sig är materiell och kan tyckas trivial, men den blir genom noteringarna dag för dag en kikare in i en annan tid. Vi kommer att möta Malla Silfverstolpe (1782–1861), Sophie von Knorring (1797–1848) och Gerda Ahlgren (1862–1952). Malla är känd för sina memoarer och den litterära salongen i Uppsala, Sophie hörde till en av de framgångsrika kvinnliga romanförfattarna på 1830och 1840-talen medan Gerda Ahlgren var Selma

Lagerlöfs älskade yngre syster. Gemensamt är att de alla under längre perioder förde dagbok. Det finns 21 bevarade efter Malla, 26 efter Sophie och 25 efter Gerda under drygt ett århundrade 1822 till 1939, men med en stor lucka mellan 1860 till 1909.

Malla Silfverstolpe

Sedan några år tillbaka har jag ägnat mig åt att skriva av Malla Silfverstolpes dagböcker från 1852 till 1860. Malla började skriva dagbok redan i 13-årsåldern. I tonåren börjar man ofta reflektera över sig själv och sina relationer. Sådana tankar sysselsatte den sensibla och intellektuella Malla oupphörligt. Hon förde dagbok hela livet, men det finns endast 21 originaldagböcker bevarade på Carolinabiblioteket. Den första från 1824 och därefter tre från 1830-talet, sju från 1840-talet, nio från 1850-talet och den sista från 1860.

Malla Silfverstolpe avlider den 17 januari 1861. Ända fram till november 1860 för hon bok över sitt liv med en förvånansvärt distinkt handstil. Då är hon 78 år – en hög ålder på den tiden. Jag har fokuserat på de sista nio dagböckerna på grund av att detta material inte finns digitaliserat i kulturarvsplattformen Alvin. Dessutom är Mallas sista levnadsår från 1852 till 1860 en tämligen outforskad epok. Forskningen har oftast intresserat sig för hennes litterära salong under 1820- och 1830-talen. Genom att lära känna den åldrande Malla får man en intim och rörande inblick i både vardagsbekymmer, släktbesvär och den ständigt trägna läsningen av ny och gammal

Gerda Ahlgrens almanackor.

litteratur. Malla var ett fenomen när det gäller läsning.

Det materiella är viktigt. Hur ser dagböckerna ut? Malla Silfverstolpe var en tämligen välbeställd dam då hon satt och skrev i sina dagböcker. Noterbart är att alla är gröna, men i olika format. Regelmässigt är den lilla kalendern över året med namnsdagar, kyrkoårets dagar, månens och

solens upp- och nedgång i frakturstil inbunden i dagboken, vilket visar att Malla lär ha lämnat in dagboken för inbindning. De gröna dagböckerna är inte särskilt påkostade och saknar mönster och exklusiva ytskikt. Papperet håller över lag god kvalitet, men på vissa ställen har några blad blivit sköra och bläcket har slagit igenom sidan. Min avskrift räddar därför ett och annat av Mal-

Malla Silfverstolpes dagböcker.

Malla Silfverstolpes sista dagbok med flik.

las ord undan förgängelsen. Den första bevarade dagboken från 1824 är ett märkesår då älsklingen Kernell avlider. Den sista dagboken från 1860 stängs symboliskt nog ihop med en flik, är marmorerad och mörkare grön till färgen.

Malla Silfverstolpe är egentligen inte alls känd för sina dagböcker. Dagböckerna finns anmärkningsvärt nog inte nämnda i bibliografin Kvinnors självbiografier och dagböcker i Sverige 1650–1989 (1991) – endast memoarerna! Eftervärlden minns Mallas memoarer, men man måste betona att memoarerna är hennes bearbetning av dagboksmaterialet. Detta arbete påbörjade hon under 1820-talet inspirerad av sitt svärmeri för studenten Per Ulrik Kernell. Malla blev tidigt änka 1819 och förälskade sig lätt och olyckligt. Memoarföretaget pågick några år in på 1830-talet. Malla högläste ur memoarerna för sina vänner i Uppsala med växlande intresse. Hon var mycket känslig för andras omdömen och kritik.

Under senare delen av 1830-talet låg arbetet med memoarerna nere, men i slutet av decenniet fick drömmen om att bli en svensk memoarförfattare av rang ny luft under vingarna genom kontakten med Fredrika Bremer. Malla Silfverstolpe började sända sina memoarer i små grå påsar till Bremer på Årsta slott. Den kända författaren blev något av Mallas lektör. Fredrika skrev i sin tur under 1840-talet en rad välavvägda och diplomatiska brev till den känsliga memoarförfattaren.

Till att börja med fungerade Bremers brev som god uppmuntran för Malla. Hon kunde ju inte ha fått en mer kompetent läsare. Damerna träffades också några somrar ute på Årsta. Silfverstolpe var mycket inspirerad av Sophie von Knorrings och Fredrika Bremers framgångar som romanförfattare. Någon sådan blev aldrig Malla, förutom att hon 1840 gav ut en liten motskrift till Almqvists Det går an under titeln Månne det går an? Politiskt hörde inte Silfverstolpe till det liberala lägret. Hon intog en avvaktande hållning till alltför djärva förslag när det gäller förhållandena mellan män och kvinnor. Den moderlösa Malla hade vuxit upp på slottet Edsberg med en morfar som var landshövding och under uppväxten umgåtts i adliga kretsar som stod nära hovet.

Korrespondensen med Fredrika Bremer övergick till besvikelse. Malla kände att hon inte kunde leva upp till Fredrikas krav på de memoarer, som den drivande Bremer gärna ville se gå

i tryck. Malla gav upp sina drömmar om att nå ut till en större krets med sina upplevelser och erfarenheter. När hon avled 1861 gick det stora memoarmaterialet fram till 1830 i arv till Sophie Kernell, kompositören Adolf Fredrik Lindblads hustru, och resterande från 1831 skulle enligt testamentet tillfalla Carl Wilhelm Böttiger. Den senare var mycket tveksam till publicering.

Åren gick och först 1908–1911 utgavs Malla Silfverstolpes memoarer i fyra band av paret Lindblads dotter Malla Grandinson i starkt redigerat och förkortat skick. Från 1831 är memoarerna endast rapsodiskt återgivna. En textkritisk utgåva av det omfattande återstående opublicerade materialet skulle kräva många års arbete och ett stort anlagt projekt. Jag har därför istället av arbetsekonomiska skäl valt att ägna dagböckerna tid och kraft. 1840-talen och 1850-talen är jungfrulig mark när det gäller mer ingående kunskaper om Mallas liv och leverne. Under de sista levnadsåren blir Mallas dagböcker alltmer nakna och självrannsakande. De är djupt mänskligt gripande. Min avsikt är att publicera dagböckerna för Malla Silfverstolpes sista nio år i livet. Det är ett angeläget ämne som kvinnohistoria, kulturhistoria och Uppsalahistoria. Dagböckerna hör till ett värdefullt kulturarv som Carolinabiblioteket förvaltar.

Sophie von Knorring

Sophie von Knorring levde aldrig någon längre tid i städer eller litterära miljöer, förutom några vintrar i societeten i Stockholm. Hennes korta levnad tillbringades på landet i Västergötland. Maken var militär och de bebodde ett antal militärboställen i närheten av Skara. Men även Knorring, född von Zelow, förde enligt tidens sed dagbok. Den första härrör från 1822 då hon är 25 år och den sista skrivs för år 1847. Sophie avlider den 13 februari 1848. Liksom Malla ligger dagboken nära till hands trots sjukdom och ålderdomskrämpor.

Den bevarade dagboken efter Sophie von Knorring löper på under 1820-talet (8 år), 1830-talet (10 år) och 1840-talet (8 år), summa 26 årgångar dagbok utan luckor från 1822 till 1847. Det är ett sällsynt rikt material som även i detta fall finns i Carolinabibliotekets ägo. Efter att dagböckerna ärvts av släktingar hade Barbro Nelson den litterära kvarlåtenskapen i sin vård, men överlät det

En färgpalett – Sophie von Knorrings dagböcker.

till Carolina en tid efter att hennes stora biografi om Sophie von Knorring utkommit 1927.

Jag fick i samband med ett föredrag om Sophie von Knorring för Skara humanistiska förbund hösten 2021 tillfälle att titta på Knorrings dagböcker. Det är ett mer svårbearbetat material än Mallas då författarens handstil ofta är liten och hopträngd. Dagböckernas materialitet skiftar med olika utstyrslar i färg, mönster och papperskvalitet. I allmänhet är dagböckerna i betydligt mindre format än Mallas mer funktionella gröna dagböcker. På 1840-talet uppvisar några av Sophies dagböcker ett större format. Min teori är att inköpet av dagböckerna skedde på olika sätt. Ibland besökte troligen Sophie själv någon bokhandel för att köpa sig en ny dagbok och i andra fall då hon var indisponerad av sjukdomen införskaffades dagboken av någon närstående. Det gick inte att hålla en rak linje i valet av dagbokens utseende. Man kan tänka sig att Malla själv gick till bokhandeln i Uppsala och köpte sin standarddagbok inför det nya året.

Intressant vore att jämföra de tio årgångar då både Mallas och Sophies dagböcker finns bevarade (1824 och 1837–1845) och jämföra dessa i fråga om kommentarer till omvärldshändelser och läsning. Hur pass orienterad var den lantligt boende

Knorring i sådant som hände i Stockholm och hängde hon med i vad som utgavs inom skönlitteraturen? Silfverstolpe följde under hela livet nära vad som hände inom kulturlivet, särskilt litteraturen, och nämner nästan dagligdags vilka böcker hon läste, oftast som högläsning bland vänner och släktingar därhemma.

I Sophie von Knorrings kvarlåtenskap fanns även ett utkast till ‘Minnen’. Hon var klart inspirerad av Silfverstolpe, som hon respekterade och 1843 tillägnade sin stora roman Torparen och hans omgifvning. Själv hade Sophie alltsedan sjuårsåldern skrivit dagbok, men den finns som sagt bara bevarad från 1822. Först 1845, några år före sin bortgång, började Knorring på allvar skriva på sin självbiografi. Hon hyste stor beundran för Goethes Dichtung und Wahrheit. Hur gick Knorring tillväga då hon började skriva sin självbiografi? Jo, hon gick förstås till sina dagboksanteckningar. Sophie tillmätte dessa en ‘oerhörd betydelse’ (Nelson 1927, s. 523).

Arbetet med minnena blev aldrig färdigt på grund av Knorrings sjukdom. Efter Knorrings bortgång vände sig de anhöriga till Fredrika Bremer för att be henne skriva en inledning till författarens samlade verk. Dessa blev aldrig verklighet, men en serie ‘Mina minnen’ publicerades

Sophie von Knorrings dagböcker.

i Aftonbladet i januari 1861. På samma sätt som i fallet Malla har Knorrings dagböcker som källmaterial kommit i skymundan för filandet på eftermälet och breven. Om man närmare skulle studera Knorrings dagböcker krävs det en stor arbetsinsats att lära känna hennes handstil. En avskrift av det värdefulla materialet borde göras, eller åtminstone en digitalisering i Alvin. De ofullbordade minnena finns bevarade som biographica tillsammans med de 26 dagböckerna och förvaras i en kapsel på Carolinabiblioteket.

Gerda Ahlgren, född Lagerlöf

Det sista exemplet, Gerda Ahlgren, avviker på flera sätt från de två kulturkvinnorna Malla och Sophie. I eftervärldens ljus är hon mest känd för att vara syster till den berömda Selma Lagerlöf. Hon gifte sig med jägmästaren vid Stora bergslagets skogsbruk, Johan Ahlgren, och fick fyra barn. Familjen Ahlgren bodde i Falun sedan 1892. Selma Lagerlöf flyttade dit 1897 med sin gamla mor och faster för att man inom familjen lättare skulle kunna hjälpas åt. Falun blev därefter hela livet ett av Lagerlöfs boställen parallellt med barndomshemmet Mårbacka, som köptes in 1910 efter Nobelpriset. I Falun bodde också väninnan Valborg Olander.

I samband med att Lagerlöfs bergsmansgård i Falun, som hon köpte 1907 och ägde fram till sin död 1940, revs på 1960-talet inköpte min far Lars Furuland vid en auktion systern Gerda Ahlgrens dagböcker från 25 år – åren 1909 till 1939. Några luckor finns (1911, 1919, 1920, 1930, 1935, 1937, 1938). Nu är de i min ägo. Innan jag lämnar dem till Dalarnas museum där Selma Lagerlöfs bibliotek förvaras vill jag gärna sätta mig in i materialet.

Gerda Ahlgren stod sin syster nära och ärvde Selma Lagerlöf 1940, främst Mårbacka och en familjestiftelse bildades. Falugården viktes för dottern Helena och efter Gerdas död 1952 bodde den ogifta dottern kvar i Falugården. Hon hade visningar för allmänheten av den vackra bergsmansgården på Villavägen 34–36 fram till 1968 då den beklagligt nog revs.

Gerdas dagböcker från 1900-talet är på flera sätt helt annorlunda än Mallas och Sophies. Den första som finns bevarad skrevs då Gerda var 57 år och sedan länge var gift och hade uppvuxna barn. De unga åren saknas tyvärr. Till skillnad

från 1800-talskvinnorna använde Gerda en typ av almanackor/noteskalendrar där datum och namnsdagar redan var förtryckta. Hon skrev alltid med blyerts och skrivstilen är ganska slarvig. Platsen för text och anteckningar var ytterst sparsam och därför rymmer dagböckerna endast kortfattade noteringar. Här finner man inga längre utläggningar av filosofisk art. Gerdas dagböcker är representativa för en ‘vanlig’ kvinnlig dagbokskrivare. Malla och Sophie var trots allt synnerligen litterära personer och hade större behov av att uttrycka sitt inre.

Genom Gerda Ahlgren kan man följa systern Selma Lagerlöfs framgångar i en vardaglig ton. Den första årgången 1909 pryds av ett jugendliknande träd med gyllene frukter. I november noteras att Selma fått Nobelpriset och den 9 december blir det Nobelfestligheter. Andra noteringar på samma sida är tvätt och slakt, vilket ger ett distanserat intryck till systerns upphöjelse. Inget slöseri med utropstecken. Almanackan för 1910 noterar i januari att Selma köpt Mårbacka egendom för 39000 kr.

Brodern Johan Lagerlöf avled 1912 i Seattle i Nordamerika och en tidningsnotis i svensk press undertecknas av Louise Lagerlöf, född Wallroth, alltså den åldriga modern. Johan var fabriksägare och sörjdes av hustru och son. Gerda själv noterar inget särskilt om den bortgångne brodern. Likaså klipper Gerda in annonsen om att sonen Henrik den 23 december 1913 förlovar sig med Ellen Påhlsson samtidigt som hon tillsammans med maken och dottern Helena firar jul på Mårbacka. Ett år senare 1914 är de unga tu gifta. På samma sida noteras att Selma givit ut Kejsarn av Portugallien och blivit invald i Svenska Akademien. Hon höll ett bra tal och blev ‘ärad’.

Modern Louise Lagerlöf avlider ‘så fridfullt och stilla’ den 11 december 1915 i sitt gamla hem i Värmland i en ålder av 88 år. Det var alltså Mårbacka som åsyftades. Men Selma var fortsatt dubbelboende. I oktober 1916 antecknar Gerda att systern kom för att bo i sitt hem i Falun för vintern. Den ogifta dottern Helena (1892–1980) utbildade sig inom hushållsområdet och arbetade på flera olika ställen i landet. Men hon for också i augusti 1917 till Lappland för blåbärsplockning.

I juli 1918 kommer kungen och drottningen på besök i Sunne och Gerda får till och med ta dem i hand. Det är en vacker sommar och stamrosor-

na underbara. Selma och Gerda far till moderns grav med blommor. Väninnan Sophie Elkans bortgång i april 1921 framgår av ett tidningsklipp, men även en notering görs om att författarinnan dött och att Selma rest till Göteborg. Begravningen ägde rum tre dagar efter dödsfallet som skedde i kretsen av släktingar, vänner och tvenne tillgivna trotjänarinnor.

I maj 1921 reser Selma och Valborg Olander till Stockholm för att träffa Tagore, Nobelpristagaren i litteratur 1913. När Gerdas make Johan fyller 60 år får han ett guldur av Selma. Dottern Helena kommer hem från en Tysklandsresa. Hon funderar mycket på att få sig något eget och är för närvarande aktiv i Rädda barnen. Sonen Ivar har just rest iväg till Shanghai och behöver pengar. Vid årets slut summerar Gerda att Johan (Janne) slu-

tat som jägmästare vid Bergslaget och arbetar på arkivet. De är friska – Gud ske lov. På samma sätt skrev ofta Malla i sin dagbok angående hälsan.

I december 1922 har Gerda följt med Selma och Valborg till Svenska Akademiens högtidsfest ‘stiligt och förnämt’. Men privata bekymmer överväger. I april 1923 avlider Henrik Ahlgrens hustru Ellen i en ålder av 39 år och efterlämnar två små barn. ‘Henrik djupt bedrövad och nedböjd av sorg och saknad.’ I augusti samma år skriver Gerda att hon tänker på sina barn – ‘de ha det alla så bekymmersamt. Ingen av dem har en lugn bergning.’

Gerda Ahlgren behöver hjälp med sin bostad i Falun. I oktober 1923 beklagar hon att kullan Anna Svedlund slutat sommararbetet och är hemrest. ‘Det är så trefligt när Anna är här. Hon är snäll och vårdar sig om oss.’ Den 20 november

Gerda Ahlgrens almanackor.

vid Selma Lagerlöfs födelsedag, 65 år, uppvaktas hon på Mårbacka av Sunne musikkår, Sunne sångarförbund och 53 gäster vid stor lunch. Det nya Mårbacka står nu helt färdigt och Gerda tycker att det är så vackert och bekvämt. Möbeltygerna är snygga och salongerna smakfullt dekorerade av Bror Göthe. Selma såg fridsam och lycklig ut över att ha fått sitt hem i ordning.

I september 1924 har en tysk herre, Walter Berendsohn, varit på Mårbacka. Han skriver om Selmas författarskap, noterar Gerda. Selma har haft ont i höften under hösten, men är annars kry och andligen ovanligt frisk. Somrarna tillbringas oftast på Mårbacka och Gerda finner att sommaren 1925 varit underbart varm och vacker hela tiden med bär och äpplen. I september får Selmas nya bok Charlotte Löwensköld goda recensioner. Till jul reser Gerda och ‘Janne’ till Mårbacka. De mötte Selma på vägen i Ludvika och det är mycket snö.

Den 2 mars 1927 får Gerda i Falun 75 fina, färska ägg från Mårbacka. Den 25 september är amanuensen (Nils) Afzelius i Falun och ser igenom Selmas bibliotek. Och den 27 samma månad reser kullan Anna Svedlund hem och det blir tomt efter henne då hon är så omtänksam. I januari

1928 avlider brodern Daniel Lagerlöf, lasarettsläkare i Kungälv, i en ålder av 77 år. Gerda åker på begravningen, men Selma vågar inte ge sig iväg då det är 28 grader kallt. Över hundra kransar och mycken vänskap bevisades brodern. I juli 1928 noterar Gerda att sonen Ivar fyller 34 och har varit 7 år i Kina. I oktober samma år har fru Ekegård varit och fotograferat Selma och gården för ett reportage i Husmodern inför 70-årsdagen. Systersonen Ivar sänder en utsökt kinesisk sidensjal som födelsedagspresent till moster Selma.

I juni 1929 är Selma i Stockholm och ser En herrgårdssägen som friluftsteater på Skansen. 1931 i februari har Ivar varit på besök hemma i Sverige, men far iväg och ska inte komma hem på fem år. ‘Vem lever då’, frågar sig Gerda. I boken Falun/Shanghai T/R kan man följa brevväxlingen mellan mor och son under många långa år.

Den 1 juli 1931 tar Selma Lagerlöf emot kronprinsparet på lunch i vackert väder, girlander, namnchiffer och flaggor. Det bjuds på utmärkt god mat och fina viner. Gerda räknar upp all kunglig uppvaktning och prominenta gäster, inalles 14 personer. Julen firar Ahlgrens återigen på Mårbacka, och har det gott och kärleksfullt.

När Gerda fyller 70 år den 8 augusti 1932 firas hon på Mårbacka med presenter, middag och vackert tal av Selma. I september hemma i Falun är kullan sjuk så Helena har tagit upp potatis och rödbetor. Man sätter in 20–30 innanfönster inför vinterns kyla. I februari 1933 ojar sig Gerda över skatten – ‘förfärligt mycket’. Selma har talat i radio på engelska till Amerika. Hon hördes bra och har fått beröm. Julen 1933 firar Gerda, Janne och Helena på Mårbacka där det är rimfrost och vackert. Selma är trött och har fått förfärligt mycket brev. Själva har de skickat många nyårskort.

Den 2 november 1934 kommer Selma till Falun i bil tillsammans med husföreståndarinnan Ellen Lundgren. De hade höns, ost, smör och äppelvin med sig. Selma for sedan vidare till Stockholm och Ellen och Erik Ås reste tillbaka till Mårbacka på sex timmar. I februari 1936 följer Selma repetitionerna på Gösta Berlings saga. Gerda, Helena, Birger och Ellen Lundgren reser senare till premiären på Dramaten. Teaterföreställningen berömdes och allt var utsålt.

I april 1936 kommer den verklige Nils Holgersson med sin son Holger (8 år) på besök i Falun. Den 21 april reste Mårbackahushållet från Falun, ‘efter att ha varit här i vinter och snöslask. Ellen Lundgren, Maja Råd voro lyckliga få resa härifrån efter en svår vinter av strängt arbete, vantrevnad och ohelsa’. I juni 1936 kom Ivar tillbaka efter fem år i Kina. Han ser kry ut och familjen är glad över att se honom.

Slutligen den sista årgången av dagböcker från 1939. I februari är det bolagsstämma i Mårbacka Havremjöl – ingen utdelning. Och Selma uppvaktas av tre fruar från föreningen Fred och frihet. Kriget närmar sig. I augusti har Tyskland anfallit Polen. ‘Krig – det blir nog dyrtid’, befarar Gerda. I september har England och Frankrike förklarat Tyskland krig. Polen är delat mellan Tyskland och Ryssland och man eldar med ved då det är omöjligt att få tag på koks till eldning. I november bombar Ryssland finska städer. Kriget i Finland pågår för fullt i december och ‘finnarna otroligt tappra’. Selmas hälsa är vacklande och hon avlider den 16 mars 1940 på Mårbacka.

I brev den 20 december 1939 till sonen Ivar i Shanghai skriver Gerda Ahlgren att de lämnat bostaden i Falun då det är så svårt att hålla varmt. Trots att Selma är svag kommer gårdens folk att

bjudas in på julafton för att dricka kaffe och få julgåvor. ‘En man från Malung har varit här 3 gånger med stor lastbil och köpt äpplen. Det blev otroligt med frukt här i höstas.’ En sådan utförlighet förekom sällan i dagboken. I breven broderade Gerda ut mera.

En dagbok kan vara mer eller mindre litterär, mycket beroende på vem som skriver. Oftast är den direkt och man kommer personen nära. Men stilen kan också vara avhängig av hur dagboken är utformad fysiskt. Om den är liten och nätt inbjuder den till en petit-stil som i fallet Sophie von Knorring. Har man rejäla sidor med fria ograverade blad kan en flyhänt skribent som Malla Silfverstolpe lugnt och säkert breda ut sig och stundtals utveckla ganska långa resonemang eller iakttagelser. Om det slutligen är moderna almanackor med begränsat utrymme för anteckningar blir noteringarna därefter. Som när Gerda Ahl-

gren kort och lakoniskt jämställer Nobelpriset med tvätt och slakt.

Något som förenar de tre kvinnorna är deras engagemang i sin omgivning. Familjens glädjeämnen och sorger är centrala. Men när de själva fyller år är det inget särskilt med det. Dagböckerna har sedan blivit släktens egendom i och med att skribenten lämnat sitt skrivbord. En del personer brukar uppmana sin omgivning att bränna alla brev, men om det hade hörsammats vad gäller dessa dagböcker vore det en stor förlust. Särskilt om man betänker att de ger en sällsynt rik bild av vardagsliv och inre flit. Det finns nästan inget ord som Malla Silfverstolpe använder så mycket som ‘flitig’. Med detta menar hon att skriva i dagboken och att dagligen läsa – aktiviteter som var väl använd tid och inte fick avbrytas av andra distraktioner. Dagboken var den materiella spegeln av några kvinnors intima levnad om den så må ha sitt säte i Uppsala, i Västergötland, på Mårbacka eller i Falun.

LITTERATUR

Alexanderson, Karin. Att jag kan få bo så fint …: Selma Lagerlöf om våningen i Centralpalatset i Falun. Falu kulturnämnds skriftserie, 27. Falun, 2008.

Dandanell, Birgitta. Selma Lagerlöfs Falun. Falun: Dalarnas museum, 1992.

Haettner Aurelius, Eva, Lisbeth Larsson och Christina Sjöblad. Kvinnors självbiografier och dagböcker i Sverige 1650–1989: En bibliografi. Lund: Lund University Press, 1991.

Hilding, Monica. Falun–Shanghai T/R: Selma Lagerlöfs systerson i kinesiska tullens tjänst. Sunne: Mårbacka förlag, 2014.

Lagerlöf, Selma. Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Stockholm: Bonniers, 1932.

Nelson, Barbro. Sophie von Knorring: En svensk romanförfattarinnas liv och dikt. Stockholm: Bonniers, 1927.

Silfverstolpe, Malla. Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer. Utgifna af Malla Grandinson. Band i –iv. Stockholm: Bonniers, 1908–1911.

Sjöblad, Christina. Bläck, äntligen! kan jag skriva: En studie i kvinnors dagböcker från 1800-talet. Stockholm: Carlssons, 2009.

Filosofi och teater i krigstid –en resa i min skrivbordsstol till 1689

Som boksamlare stöter man ibland på ettbladstryck, publikationer som ryms på ett enda blad, oftast bara på en sida. Det kan vara kistebrev, flygblad och anslag av alla de slag. Tidiga exempel från boktryckarkonstens barndom är avlatsbrev och religiösa träsnittsbilder med Maria och Jesusbarnet eller helgon. Länge var kometer och andra märkvärdiga himlafenomen, missbildade djur och människor och krigspropaganda populära ämnen som lämpade sig för masspridning på ett enda blad.

Philosophia universa, D. THAUMATURGÆ Wariensi Sacra Et sub Auspicijs . . . Jõis Christophori Zierowski . . .

Så lyder de viktigaste elementen i titeln på det sjuttio cm breda och fyrtiofem cm höga ettbladstryck jag ska berätta om. [1] Detta stora fantastiska kopparstick fyllt med olika symboliska gestalter och scener är tryckt från en enda plåt. Det innehåller också mängder med text på latin, bland annat 41 numrerade teser, och är daterat 1689. Jag fattar ingenting. Det är det som är så lockande. Jag har inte hittat någon beskrivning av det, inte ens en enkel katalogpost; så det jag skriver här är ganska osäkert. Det här är berättelsen om mina stapplande steg, mitt eget försök till tolkning av det jag ser och läser.

Jag börjar med det som fångade mitt intresse från början, bilderna. De är så många att jag hade svårt att se och uppfatta dem i detalj, eftersom bilderna intill hela tiden attraherade och distraherade mig och fick mig att tappa koncentrationen. Det var värre än när jag en gång stod i Sixtinska kapellet i Rom och tittade upp på alla de bilder Michelangelo målat i taket. Trots att ettbladstrycket är bra mycket mindre än taket i

Sixtinska kapellet, var det först när jag hade fotograferat scenerna var för sig som jag verkligen kunde se dem.

Bilderna

Det är uppenbart att det är jungfru Maria som sitter i bildens centrum med Jesus i knät. Hon uppvaktas av fyra kvinnor. Runt henne pågår våldsamma strider mellan ont och gott, både i himlen ovanför och på jorden nedanför. En portal med sex valvbågar breder ut sig bakom henne och får det hela att se ut som en teaterscen.

Särskilt våldsam är kampen mot olika flygande monster, smådjävlar och månghövdade drakar till höger om Maria. [2] En stridsängel stöter sin lans mot ett av monstren, manad av en kvinna som bär påvekronan på en kudde. Här är döden ständigt närvarande i form av benrangel. Ett av dem är den klassiska liemannen. Han dansar på en kista. Marken är strödd med skallar, fallna skelett och döda hästar. Ett annat benrangel strider fortfarande till häst, spänner sin båge och riktar pilen bakåt mot det godas ryttare, som spränger fram i jakten på honom.

I himlen verkar det godas kamp mot det onda mer framgångsrik. Till vänster håller stridsänglar på att ta kål på olika små monster som störtar mot marken. [3] Ett av dem är själv en ängel. Det ryker ur munnen. Det kunde vara Lucifer, ljusbäraren, den fallna ängel som förvandlades till Satan. Men är det inte en kvinna? Till höger är det ett helt rytteri med svärd, lansar och sköldar som ger sig på de onda. I mitten blir några av dem överkörda av ett fyrspann. Segerns gudinna, Nike eller Victoria, håller i tyglarna. [4] Över henne svävar krigsgudinnan Bellona, syster till Mars. Två änglar flankerar henne och tutar i fanfartrumpeterna. Nike identifieras med Maria genom ett standar med den romerska örnen över en krans och Marias namn till höger om det framrusande ekipaget.

I den nedre vänstra delen av bilden dominerar freden och återuppbyggnaden. Längst till vänster sitter en herre på sin stridsvagn dragen av två lejon. [5] Han är klädd i rustning, hans hjälm är prydd med strutsfjädrar och han har svärdet i hand. Vagnen står stilla, hjulen har brutits i bitar. Men han möts av fredens gudinna, Eirene eller Pax, som viftar med en olivkvist och har krans i håret. Och flera småänglar hjälps åt att laga de trasiga hjulen.

Till höger om denna scen står en gudinna och tömmer ett ymnighetshorn på frukt. Det är nog självaste Moder Jord, Gaia i grekisk mytologi, men kan vara någon annan av de gudinnor som är förknippade med

2. k a mpen t I l l Hö ger om m a r I a

3. k a mpen t I l l Vä nster I HI m len.

4. nI k es F y rspann m I t t I HI m len.

skörd och överflöd. [6] Bakom henne spelar den otroligt fule herden och halvguden Pan på sin flöjt med ett arkadiskt landskap i bakgrunden. Även Pan förknippas med fruktbarhet. För att understryka hans virilitet står han här på en kärra med lök. Bakom honom svävar en putto som håller ett knippe sädesax i vänster hand och har sina skörderedskap, två skäror, i den högra. Åkerbruk, djurhållning, fruktodling och fredligt hantverk blomstrar när kriget upphör.

Visst går det att uppfatta en hel del av vad det här ettbladstrycket och dess myller av bilder vill säga, bara genom att se! Men för att förstå bilderna bättre och sammanhanget de tillkommit i måste vi gå till alla de texter som gravören ristat in i kopparplåten.

En avhandling från

1689

Den mest omfattande texten, de 41 teserna, fyller den kulle i mitten av trycket på vars krön det står en sockel, som bär upp jungfru Maria som har Jesusbarnet i knät. För att placera kopparsticket i rätt tid och på rätt plats läser jag först det som står i de två tavlor, som lutar sig mot kullen. Texten är utformad som en kallelse till en disputation. Året är 1689. Månaden och dagen är inte ifyllda. Tiden för disputationen är mitt på dagen. Preses är Francisco Wölcker från jesuitorden, doktor och professor vid

jesuitkollegiet i Wratislavia, dvs Breslau, dagens Wrocław i Polen. Respondenterna, som ska försvara ( propugnata) teserna är studenterna Joanne Wagner Glacensis och Jacobo Kneffel från ett ställe som heter Reichtal.

5. Freden nere t I l l Vä nster.

6. moder Jord oc H pa n.

Författare till teserna är sannolikt preses, Franciscus eller Franz Wölcker (1654–1714). Det var vanligt att det var preses och inte respondenterna som skrev avhandlingen vid den här tiden. Kollegiet i Wratislavia där han arbetade 1689 var en av hundratals skolor jesuiterna inrättade över hela Europa.

Wölcker förekommer som författare eller medarbetare i åtminstone tolv tryck publicerade i Prag mellan 1700 och 1708, som jag hittat på nätet. Nio av dem är jesuitiska dissertationer på flera hundra sidor med Wölcker som preses. Det framgår att han då var verksam vid den teologiska fakulteten vid Karl-Ferdinandsuniversitetet i Prag och dess jesuitkollegium Clementinum. Han kan säkert ha skrivit fler religiösa dissertationer, som inte tryckts eller inte är katalogiserade eller som döljer sig i specialkataloger som inte digitaliserats. Jag har också spårat flera avhandlingar från kollegiet i Breslau med andra upphovsmän. Det skulle vara roligt om avhandlingen på kopparsticket fanns i sinnevärlden.

Alla personer som nämns i trycket har liksom Wölcker anknytning till de gränstrakter mellan Polen, Tyskland och Tjeckien som kallas Silesia eller Schlesien, där Wrocław och Opole (Oppeln) var de största städerna. Den förste av dem som ska försvara teserna är Joanne Wagner Glacensis. Han kommer således från Glatz, numera Kłodzko i Polen vid den tjeckiska gränsen. Vid fredskonferensen i Paris 1919 efter första världskriget gjorde det nybildade Tjeckoslovakien anspråk på området som de kallade Kladsko, men utan att lyckas. Den andre respondenten heter Jacobo Kneffel Silesio Reichtaliensi. Kneffel kommer således från silesiska Reichtal, numera Rychtal nära Opole i Polen. Då låg det i Schlesien, som var en del av de Böhmiska kronländerna, vars huvudstad var Prag. Sedan femtonhundratalet ingick Böhmen i sin tur i det habsburgska tysk-romerska kejsardömet med Wien som centrum. Kejsare var Leopold I. Han hade suttit länge på tronen, ända sedan 1658 då han fyllde arton. Han var liksom sina föregångare en stark försvarare av den katolska kyrkan och påven.

Jesuiter, undervisning, filosofi och teater

Religiösa strider var inte främmande för universitetet i Prag. I början av fjortonhundratalet hade den böhmiske reformatorn Jan Hus varit rektor för universitetet i många år innan han 1415 blev dömd som kättare och bränd på bål. Den husitiska rörelsen som inspirerats av honom växte i Böhmen, Mähren och Schlesien vilket ledde till ett långvarigt krig mot

kejsardömet mellan 1420 och 1434. Husiterna dominerade länge universitetet i Prag. I mitten på femtonhundratalet sände kejsaren in jesuiter för att bedriva undervisningen. Jesuitorden hade grundats 1534 och var en undervisande orden. Den var spjutspetsen i den katolska missionen och motreformationen. Från 1560 och tvåhundra år framåt måste alla jesuiter undervisa i lägre skolor i tre till fem år. De startade omkring sju hundra skolor i Europa. En del utvecklades till universitet. Den grundläggande undervisningen var avgiftsfri och följde samma skolordning överallt, den så kallade Ratio Studiorum från 1599. Det var inga elitskolor utan målet var att eleverna skulle bli goda medborgare som kunde tjäna sitt uppehälle i det världsliga samhället eller i kyrkan. Utbildningsnivån skulle höjas. I de lägre klasserna lärde de sig språk och humaniora. I nästa nivå kom filosofi indelad i logik, naturfilosofi och metafysik och för en del matematik och teknik. Först i tredje nivån kom teologiska studier för dem som fortsatte så långt. Undervisning var viktigt inte bara i kampen om själarna utan minst lika mycket för utvecklingen av samhället på sextonhundratalet. På den protestantiska sidan fanns pedagogen Johann Amos Comenius (1592–1670), idag mest känd för sin bilderbok Orbis Pictus, Världen i bilder eller Den synliga världen. Den kom ut i många upplagor, även i det dåtida Sverige. Comenius hade sina rötter i den husitiska miljön i Mähren. Han kallades till Sverige av Axel Oxenstierna 1641 för att stötta dennes projekt att etablera gymnasier och utveckla undervisningen i Sverige. 1649 års svenska skolordning var starkt påverkad av hans idéer.

Ett medel som jesuiterna använde i kampen för den katolska kyrkan var teater. Över sjutusen pjäser skrevs under 220 år och spelades av studenterna på deras skolor. (Även på gymnasierna i Sverige spelades teater. Linköpings förste boktryckare Christian Günther tryckte fem skoldramer i mitten på sextonhundratalet.) På jesuitteatrarna kunde man gestalta helvetet så det stod härliga till, ungefär som till höger på nedre halvan av det här bladet. Ofta handlade pjäserna om helgon och om mirakel som skett i deras namn.

I början av trettioåriga kriget tog husiternas efterföljare, de böhmiska protestanterna, över universitetet i Prag 1618 och sparkade ut jesuiterna. Men det blev inte så långvarigt. I september 1622 gav kejsaren i en förordning jesuiterna fullständig kontroll över all undervisning i Böhmen, Mähren och Schlesien. Även om deras monopol senare upphörde var deras inflytande fortfarande stort mot slutet av sextonhundratalet och i början av sjuttonhundratalet. En betydande jesuitfilosof och skolastiker

som verkade i Prag från 1625 till sin död 1667 var Rodrigo de Arriaga (1592–1667), författare till Cursus philosophicus från 1632. I hans efterföljd dominerade jesuiterna länge filosofiundervisningen vid universitetet i Prag. Där studerade och arbetade preses för vår avhandling, Philosophia universa, Franz Wölcker i många år.

Men 1689 undervisade han som framgår av avhandlingen i ettbladstrycket vid jesuitkollegiet i Wratislavia. Det här kollegiets roll skulle komma att växa. Tretton år senare, i november 1702 skänkte kejsaren, Leopold I, kollegiet till ett nytt universitet för filosofi och teologi i Breslau, som döptes till Leopoldina. Det blev början till det universitet som finns i Wrocław idag.

Vad handlar avhandlingen om? Jesuitfilosoferna menade att basen för all vetenskap är logiken, och närmare bestämt Aristoteles logik och den vidareutveckling av den som Thomas av Aquino hade gjort på tolvhundratalet. Detta uttrycks i den första av avhandlingens fyrtioen teser:

Logica scientia est et ars, ad alias scientias simpliciter necessaria. (Logik är en vetenskap och konst som är helt nödvändig för andra vetenskaper.)

Jag ska inte försöka ge mig på resten av teserna och försöka förstå dem i detalj. Det framgår ändå att målet med utbildningen är att ge studenterna redskap och begrepp för att studera och resonera om naturen och vetenskapen. I de senare teserna behandlas även Guds förhållande till verkligheten. Den sista tesen är till och med ett slags Gudsbevis. (Se Bilaga.)

Det rör sig om en grundläggande kurs i filosofi och logik, Philosophia universa. Flera liknande skrifter under likartade titlar hade författats av olika jesuitfilosofer tidigare. Man bör se teserna som kapitelrubriker i ett större verk på hundra eller flera hundra sidor i stil med de avhandlingar Wölcker senare skulle presidera över i Prag.

Krigstider

Låt oss, när vi nu vet var, i vilket område i Europa ettbladstrycket kom till, reflektera över när, över tiden närmast före 1689. Schlesien hade drabbats hårt av det trettioåriga kriget, bland annat av svenskarnas härjningar och plundringar. Särskilt brutalt var Johan Banérs böhmiska fält-

tåg 1639–40, då en del av hans armé under Torsten Stålhandske slogs mot de kejserliga trupperna i Schlesien och därefter blev kvar där i tre år. Så sent som 1648, samma år som trettioåriga kriget äntligen avslutades med freden i Augsburg, plundrade Lennart Torstensson och hans män delar av Prag och tog mängder med krigsbyte.

Nu levde man i den här delen av Europa i en efterkrigstid, en tid av återuppbyggnad, kanske litet som den jag levt i efter ett annat stort krig, det andra världskriget. Kampen om makten fortsatte i andra former. Kampen om själarna, särskilt den mellan reformationen och motreformationen, var högst aktuell. I många fall gick den rätt genom statsbildningarna. Universiteten och skolorna blev slagfält.

Sjukdomar härjade och gjorde livet osäkert. Stora pestutbrott drabbade Wien, Prag och andra städer i centrala Europa under åren 1679 till 1681.

I söder och öster hotade turkarna. Sedan mitten på femtonhundratalet sträckte sig det osmanska riket inte bara över Grekland och Balkan utan täckte större delen av nuvarande Ungern. I ett krig med Polen 1672–76 erövrade de Podolien, ett landskap som nu ligger i Ukraina och Moldavien. Därefter förde de ett krig mot Ryssland som avslutades med ett fredsavtal 1681. Sedan vände sultanen intresset mot habsburgarna och deras riken. Han försäkrade sig om att Frankrike och Ludvig XIV åtminstone gav ett passivt stöd till idén att ge sig på deras gemensamma fiende. Tillsammans med den ungerske prinsen Thököli samlade sultanen trupper för att erövra kejsarrikets huvudstad Wien. Det som hade misslyckats 1529 skulle nu äntligen bli av. Staden låg bara femton mil från gränsen. Hotet fick Leopold att söka nya allierade. Han gav sitt sändebud i Polen i uppdrag att förhandla fram en militär allians med Polens kung Jan III Sobieski, som redan hade stridit mot turkarna. Avtalet blev klart den 31 mars 1683 och undertecknades av regenterna i maj. Det var i sista minuten. Den 14 juli hade turkarna nått fram till Wien. De belägrade staden med en armé på hundrafemtio tusen man. Men de allierade trupperna under Sobieskis kommando hann komma till undsättning och lyckades slå turkarna, som förlorade slaget om Wien den 12 september och led stora förluster. Det blev början på Stora turkiska kriget.

Kriget skulle pågå ända till 1699 och sluta med att Osmanska riket fick dra sig tillbaka från stora delar av sina landområden i Europa. Innan dess växlade lyckan och när vårt ettbladstryck tecknades 1689 var allt osäkert. Frågan är om de våldsamma tiderna har satt några spår i bilden. Påven ställde sig bakom alliansen och tog 1684 initiativet till Heliga Ligan där förutom Polen och Tysk-romerska riket Venedig ingick och

från 1686 också Ryssland. Ludvig XIV vägrade att vara med. I september 1688 angrep han till och med det Tysk-romerska riket i flanken när han skickade en armé på trettio tusen man över floden Rhen. Det blev början på ett nioårigt krig som pågick parallellt med Stora turkiska kriget. 1689, då det här ettbladstrycket tecknades och graverades, visste ingen hur det skulle gå i krigen, hur gränserna skulle dras, vart Schlesien och Böhmen skulle höra i framtiden.

Bilderna granskade på nytt

Det finns ett alldeles särskilt skäl att se på bilderna igen mot denna krigiska bakgrund. Avhandlingen och bilden har tillkommit under överinseende (sub Auspicijs) av en mecenat, nämligen Johann Christoph Zierowski (16??–1695). Även han kom från Silesia. Han tillhörde en gammal schlesisk adelsätt. Han hade varit diplomat i kejsarens tjänst. Det var han som var Leopolds sändebud i Polen. Det var just han som 1682 på uppdrag av Leopold inledde de förhandlingar med Sobieski om en militär allians mot turkarna, som ledde till avtalet året därpå och så småningom till den Heliga Ligan.

Så det framryckande rytteriets strid till höger i himlen symboliserar nog inte bara kampen mot det onda i allmänhet, utan anspelar samtidigt på den Heliga Ligan och kampen mot turkarna [7]. Den främste ryttaren bär ett standar med texten Et conjurati veniunt ad classica Divi (De sammansvurna kommer till Guds stridssignal). En stridande ängel på himlens vänstra sida bär en sköld med Tibi militat Aether (Himlen tjänar dig) och ett flertungat svärd.

Den lans som en stridsängel till höger om Maria stöter så hårt mot ett monster så att det tappar balansen och riskerar att falla i elden, är utformad som ett Lothringenkors. Det är en anspelning på Karl V av Lothringen (1643–1690). [8] Han var den som hade övertagit kommandot över ligans trupper efter Sobieski och i den rollen hade han erövrat Buda i Ungern 1686 och segrat i slaget vid Mohács 1687. Kvinnan som manar på ängeln och bär en påvemössa på en kudde anspelar på påven Innocentius XI (1611–1689), initiativtagare till Heliga Ligan och en finansiär av det stora kriget mot turkarna.

Riddaren som sitter på sin trasiga stridsvagn och möts av fredens gudinna måste vara kejsaren själv, Leopold I . Förutom en viss porträttlikhet med samtida bilder talar flera symboler för det. En krona på vagnens bakstycke visar att det är en kunglig person. Två lejon, som i Leo,

7. Hel Ig a l Ig an rycker F r am.

8. l o t H r I ngenkors oc H påV e mössa.

10. mI r aklet I tI bern.

11. t r e aV m a r I a s epI t et.

9. b öH m I ska kronländerna t I l lber m a r I a

drar hans vagn. Flera symboler från det gamla Rom visar att han är dess efterföljare, ledaren för det tysk-romerska riket med titeln Helig Romersk Kejsare. Bakom hans rygg finns flera militära standar. Särskilt det med en krans över en skylt ser romerskt ut. Ett spöknippe, en fasces med sammanbundna spön, ligger framtill i vagnen, just den symbol som fascisterna långt senare använde sig av. Betydelsen av denna gamla romerska symbol har skiftat genom tiderna. Här kanske det kan tolkas som att enighet ger styrka, att de länder som utgör det tysk-romerska riket är starkare tillsammans än var för sig.

Om man tittar efter noga, ser man att de fyra kvinnorna som tillber Maria i bildens mitt alla är försedda med en liten vapensköld. [9] Tre av dem har en krona på huvudet. Till vänster står moder Böhmen med ett lejon i skölden. Man kan till och med se att hon bär Böhmens berömda Wenzelkrona, som överlevt alla krig och finns kvar i Prag än idag. Bredvid henne står moder Mähren med en rutig örn i vapnet. Också Mähren ingick i kronländerna. Till höger står moder Schlesien. Örnen i skölden har en månskära på bröstet. Den okrönta kvinnan bredvid henne symboliserar grevskapet Glatz. Men gravören har gjort ett mindre misstag i brådskan under sitt arbete med bilden. Vapnet är spegelvänt.

Även om det här myllret av bilder och scener, som handlar om krig och om striden mellan det onda och goda och om kampen om själarna och om en disputation i filosofi, är rörigt, så har teckningen ändå ett centrum, ett lugn. Det är Maria och barnet. Eller är det så? Är det verkligen en teckning som föreställer Maria eller är det en teckning av en Mariabild, i det här fallet av en träskulptur som föreställer Maria och barnet?

Jag kommer att tänka på René Magrittes målning av en pipa med texten Ceci n’est pas une pipe (Detta är inte en pipa) skriven i prydlig skrivstil under pipan.

De undergörande Mariabilderna

Efter mina irrande vandringar i det här gamla ettbladstryckets alla scener och mina försök att förstå vad de handlar om, har jag nu till slut landat framför centralgestalten, Maria, och titeln som står på sockeln under henne

Philosophia universa, D. THAUMATURGÆ Wariensi Sacra

som inte är så lätt att förstå. Ordet thaumaturgæ som framhävs med versaler i titeln kommer från ett gammalt grekiskt ord för magi. Inom kris-

tendomen har det använts i helgonberättelserna om dem som har utfört mirakel. Sacra betyder helig.

På sockeln har även en bön ställd till Maria graverats. Det står A peste, fame, et bello, ab omni malo ovanför titeln och Libera nos Domina under den: Från sjukdom, hunger och krig, från allt ont – Befria oss Härskarinna.

Kulten av jungfru Maria kritiserades av protestanterna. Det var en av de frågor där kampen om själarna stod hetast. Mariakulten var populär. I Polen sade många att det var Svarta madonnan i Częstochowa som räddade landet från svenskarna vid belägringen av Jasna Góra 1655. Jungfru Maria utnämndes året efter till Drottning av Polen av kungen, Jan II Vasa. Det finns ett porträtt av efterföljaren Jan III Sobieski där han bär ett stort halsharnesk med Svarta madonnans bild. Att uppmuntra kulten gav styrka i kampen mot reformationen.

Det gjorde man vid universitetet i Prag också. Från 1650 måste alla som tagit examen avge en ed att de skulle försvara tron på att Jungfru Maria blev havande genom obefläckad avlelse. Eden förnyades varje år. Jesuiterna vid universitetet kunde skriva böcker om undergörande (thaumaturgæ) Mariabilder eller tillägna sitt verk en madonnabild. Ett exempel var Christophorus Fligner som 1686 gav ut Theses Ex Universa Philosophia, Aristotelis Quas Sub Patrocinio Thaumaturgæ Matris In Monte Sancto, där han resonerade kring tjugoåtta teser inom den aristoteliska logiken. Tryckåret anges som 1686 år efter den för evigt obefläckade Jungfruns förlossning (Anno, à partu Immaculatae semper Virginis, M.DC.LXXXVI .), inte som 1686 år efter Kristi födelse som vi är vana vid.

Skriften är således under beskydd av någon undergörande madonna i Heliga berget. Det finns otroligt många Mariakyrkor över hela världen tillägnade Jungfru Maria i olika aspekter. Men den här kombinationen av mirakel och Heliga berget fick mig att tänka på de två vackra barockkyrkorna med Marianamn som ligger där den gamla paradgatan Via del Corso mynnar i Piazza del Popolo i Rom, tvillingkyrkorna Santa Maria in Montesanto, som blev klar 1679 och Santa Maria dei Miracoli som blev färdig 1681, bara några år innan ettbladstrycket graverades. När jag läste om det mirakel som gett namn åt den senare kyrkan föll poletten ner. Över en av valvbågarna i portalen bakom Maria finns en bild som irriterat mig för att jag inte förstått vad den betydde, en obegriplig bild med ett träd på en strand, någon, kanske ett barn, i vågorna i vattnet och den andra stranden långt, långt bort. [10] Den 20 juni 1325 hade ett litet barn, som var ute och samlade ved, fallit i Tibern. Modern vände sig då

i förtvivlan till en målning av Maria med sin bön. Och under över alla under, barnet räddades och överlevde.

Vad som hände med denna undergörande Mariabild är omstritt, om originalet finns kvar eller bara kopior. (Se Not.) Det finns fler kyrkor än den i Rom som fått namn av undergörande Mariabilder, till exempel i Venedig och Milano. Den i Milano började byggas på fjortonhundranittiotalet och heter Santa Maria dei Miracoli presso San Celso. Det är nog en tillfällighet, men framför kyrkans ingång finns en öppen fyrkantig gård omgärdad av en gång under höga valvbågar som är förvillande lika valvbågarna på ettbladstrycket. Här skulle man kunna spela religiös teater som jesuiterna gjorde i sina kollegier.

I trycket står det små änglar på kolonnerna mellan bågarna bakom Maria. Det är sex änglar som håller i små banderoller med hennes epitet: Virgini, Sponsæ, Magistræ, Reginæ, Advocatiæ, Matri (jungfru, maka, lärarinna, drottning, trösterska och moder). I luften mitt över den krönta Maria svävar en större ängel. I höger hand håller hon en fana med ännu en egenskap, en bön, en förhoppning att Maria eller Mariabilden ska ge seger i de pågående krigen och ideologiska striderna: Triumphatrici (segrarinna). [11]

Min klagosång

Det finns mycket mer att se i detta gamla blad. Det finns så mycket mer att förstå. Över valvbågarna finns tre bilder till. I en brinner det under något slags galler. Ansikten tittar fram mellan spjälorna. Och alla dessa monster. Man kunde göra en monsterundersökning. Vilka de är, om de har något ursprung, någon mer specifik betydelse. Har jag missat några historiska figurer, människor som var välkända då, 1689 i Böhmen? Kanske har jag missförstått alltihop. Tänk så många olika tolkningar av den långa runtexten på Rökstenen som gjorts genom åren.

Jag skulle vilja att någon som verkligen kan latin, någon som verkligen vet något om Böhmen och Silesia och Breslau i slutet av sextonhundratalet, som verkligen kan något om jesuitorden och deras kollegier på den här tiden, såg ordentligt på den här bilden, tog sig an den och skrev allt det som jag inte kunnat se och förstå och gjorde en riktig och korrekt och professionell studie av detta fantastiska och mångtydiga ettbladstryck. Och att någon som känner till tecknare, etsare och andra konstnärer, som var verksamma i Böhmen och Schlesien vid samma tid, berättar vem tecknaren av bilden, som skrivit sin signatur ‘C. G. P. del.’

nere till höger i etsningen, kan vara och något om hans eller hennes liv. Det är en inbjudan.

Inte ens titeln

Philosophia universa, D. THAUMATURGÆ Wariensi Sacra

förstår jag riktigt. Den syftar förstås på avhandlingen. Början är enkel. Philosophia universa måste vara Allmän filosofi eller Övergripande filosofi eller något liknande. Även om det inte är utsagt så att jag förstår det måste under eller mirakel knytas till detta och det bör vara Mariabilden som är undergörande. Framför THAUMATURGÆ står det D.; kan det vara samma Domina, som bönen på sockeln riktar sig till, det vill säga härskarinnan Maria, i någon latinsk böjning? Det är knappast något med Gud, Deus eller Divi eller något liknande, eftersom Sacra, helig, står längre fram. Domina är det ord som blivit donna på italienska, och ligger till grund för madonna, Notre Dame, Our Lady och Vår Fru, alltså just Maria. Och som jag har letat efter Wariensi, kanske ett namn på en ort eller beteckningen på en kyrka där en undergörande Mariabild en gång fanns, och ändå har jag gått bet. Kanske den strålande, krönta Maria som sitter så lugn med barnet i ettbladstryckets mitt är en teckning av en särskild, verklig, existerande Mariaskulptur, som botat sjuka eller räddat liv någonstans eller som många trott att hon botat sjuka, räddat liv eller utfört något annat mirakel.

Här slutar min resa bakåt i tiden till för mig okända trakter. Jag är glad att du följt med. Om resan i min skrivbordsstol inte nått ända fram till teaterföreställningen och disputationen i jesuitkollegiet i Wratislavia 1689, har den vindlande färden genom det gamla ettbladstryckets värld av bilder ändå varit rätt så lärorik. För mig har resan varit resan värd.

NOT

En bild som sagts vara originalet till den undergörande Mariabilden finns i en kyrka som inte ligger så långt från tvillingkyrkorna i Rom, San Giacomo in Augusta Ikonen har komponerats in i en jättelik reliefskulptur av Pierre le Gros den yngre (1666–1719). Den finns i

ett kapell dedicerat till den undergörande madonnan. Reliefen visar hur Sankt Fransiskus av Paola tillber ikonen som svävar i luften buren av änglar. Bilden finns att se på nätet: https://en.wikipedia.org/wiki/ Pierre_Le_Gros_the_Younger

MEDALJ MOT FRANKRIKES ALLIANS MED TURKARNA 1688

MEDALJ MOT FRANKRIKES ALLIANS MED TURKARNA 1688

Bilden är hämtad ur en piratupplaga av Ludvig XIV:s medaljhistoria, Histoire du Roy Louis Le Grand av ClaudeFrançois Ménestrier. Originalet kom ut i Paris 1689, piratupplagan 1691 i Amsterdam (även om det står Paris på titelbladet), i fiendeland, köpmännens och protestanternas högborg Nederländerna. Båda kom alltså ut medan Ludvig (1638–1715) var högst levande och skildrar hans liv utifrån de minnesmedaljer som präglades titt som tätt.

Bilden är hämtad ur en piratupplaga av Ludvig XIV:s medaljhistoria, Histoire du Roy Louis Le Grand av ClaudeFrançois Ménestrier. Originalet kom ut i Paris 1689, piratupplagan 1691 i Amsterdam (även om det står Paris på titelbladet), i fiendeland, köpmännens och protestanternas högborg Nederländerna. Båda kom alltså ut medan Ludvig (1638–1715) var högst levande och skildrar hans liv utifrån de minnesmedaljer som präglades titt som tätt.

Piratupplagan följer det panegyriska originalet utan förvanskning; titelbladet, alla medaljer och andra bilder är med liksom den kommenterande texten. Men det framgår redan på titelbladet att boken har ett tillägg på fem planscher. planscher. Medaljerna i tillägget, verkliga eller fiktiva, och kommentarerna till dem innehåller en våldsam kritik mot den franske kungen.

Piratupplagan följer det panegyriska originalet utan förvanskning; titelbladet, alla medaljer och andra bilder är med liksom den kommenterande texten. Men det framgår redan på titelbladet att boken har ett tillägg på fem planscher. Medaljerna i tillägget, verkliga eller fiktiva, och kommentarerna till dem innehåller en våldsam kritik mot den franske kungen.

Den här är daterad 1688. Den visar från vänster den ottomanske sultanen Soliman, Ludvig XIV, kommendanten över turkiska flottan Mezzomorto iförd narrkåpa och Englands katolske kung Jakob II. De svär en ed tillsammans över ett altare med en brinnande orm: Contra Christi animum, Mot kristenheten. På medaljens baksida finns den femte i alliansen, nämligen djävulen själv, svävande över den turkiska månskäran.

Den här är daterad 1688. Den visar från vänster den ottomanske sultanen Soliman, Ludvig XIV, kommendanten över turkiska flottan Mezzomorto iförd narrkåpa och Englands katolske kung Jakob II. De svär en ed tillsammans över ett altare med en brinnande orm: Contra Christi animum, Mot kristenheten. På medaljens baksida finns den femte i alliansen, nämligen djävulen själv, svävande över den turkiska månskäran.

BILAGA · DE 41 TESERNA

1. Logica scientia est et ars, ad alias scientias simpliciter necessaria.

2. Non est qualitas simplex.

3. Objektum adæquatum es tens rationis logicum.

4. In alias scientias influxum immediatum præstare non potest.

5. Datur distictio et formalis, et objectiva, et scolistica.

6. Universale extra intellectum non datur, manet in actuali prædicatione.

7. Species secundum se immultiplicabilis non potest fieri universale univocum.

8. Unus actus altero falsior esse potest, non verior.

9. Aliqvis de vero in falsum, et vicissim transire potest.

10. Datur Enthymema in mente, et de futuris contingentivus veritas determinata.

11. Præmissæ necessitant etiam quoad excercitium.

12. Opinio formalis cum scientia pugnat, radicalis stat.

13. Materia prima est pura potential passive physica.

14. Sine omni forma existere potest divinitus.

15. Formæ paruales repugnant.

16. Duas formas totales disparatas eandem materiam, ant unam formam simul materias plures informare non repugnat divinitus.

17. Unio est modus.

18. Non potest idem se ipsum causare physicæ.

19. Non datur stricta prioritas mutua.

20. À duabus causis efficientibus in actur secondo totalibus idem effectus absolute pendere potest.

21. Virtus causative infine est bonitas finis, causalitas est motio voluntaris.

22. Virtus creandi principalis creaturæ communicare neqvit.

23. Nec instrumentalis.

24. Actio ab effectu distingvitur modaliter, transiens recipitur in passo.

25. Repugnat in creatis infinitum actu, item creatura perfectissima.

26. Possibilis est divinitus et penetration et replication.

27. Ubicatio et duratio est denominatio extrinseca rei adveni ens altera â loco, altera â tempore, aut ævo.

28. In continuo dantur partes actu distinctæ.

29. Mundus non potuit esse ab æterno categorematice.

30. Deus non potest abdicare concursum.

31. Libertatem nec prædeterminat, nec prædefinit.

32. Nec(?) dieit ordinem realem ad creaturas pure possibiles passive.

33. In corruption non necessario fit resolution.

34. Solus Deus per se determinat ad individuum.

35. Potentiæ distingvuntur realiter ab anima.

36. Unitas et distinction consistent in negativo.

37. Materia non individuat formam.

38. Relatio prædicamentalis distingvitur a fundamento et termino.

39. Ens est analogum.

40. Existentia distingvitur ab essentia creata.

41. Existentia Dei est etiam metaphysice demonstrabilis ex ratione Entis optimi.

LITTERATUR I URVAL

Comenius, Johann Amos. Orbis sensualium pictus = Den synliga världen: första upplagan på svenska och latin 1682 i faksimil med nyöversättning, inledning, tre efterord och bibliografi. Stockholm: HLS, 2006.

Grendler, Paul F. ‘Jesuit Schools in Europe: A Historiographical Essay’. Journal of Jesuit Studies 1 (2014), nr 1, s. 7–25. https://doi.org/10.1163/22141332-00101002

Grendler, Paul F. Jesuit Schools and Universities in Europe, 1548–1773. Brill’s Research Perspectives in Jesuit Studies. Leiden: Brill, 2019.

Schuppener, Georg. ‘Prager Jesuiten-Philosophen des 17. und 18. Jahrhunderts’. I Philosophia vitam alere [Festskrift till Roman Darowski], red. Stanislaw Ziemański, s. 657–75. Kraków: Ignatianum, 2005.

Walde, Otto. Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk-bibliografisk studie, I–II. Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1916–20.

Om Zierowsky, se Zedlers Universal-lexicon, 1731–54, digitaliserat av Bayerische Staatsbibliothek.

tack t I ll Vännerna r e I dar oc H Joanna Holmsen

F ör t I ps oc H st I mulerande synpunkter!

detta är den t Ionde art I keln I ser I en I en boksamlares ögon. tI dIgare art I klar: bernardo tasso (nr 72) · rullar oc H dragspel (nr 73) · e rasmus, Holbe I n oc H bI ldmakarna (nr 75) · stenc I ler oc H l I noleum: F orm oc H bI ld I m etamor F os lyr I kser I e (nr 78) · gra FI sk F orm I en gammal bok oc H en typ på VI lloVägar: a ldus 1497 oc H H ans grek I ska klassI kerproJ ekt (nr 84) · aX el s altos metamor F oser: om en dansk bokkonstnär (nr 86) · att lära sIg läsa oc H staVa: några e X empel på HJ älpmedel (nr 88) · om bokstaV skonstnären oronce F I ne oc H några bästsälJ are F ör F em H undra år sedan (nr 90) · u topI a I F ormg IVarnas ögon: morr I s, gI ll, rogers oc H n aae (nr 96)

s amtl Iga bI lder, F oto JoH an m anner H e I m.

anders björnsson

Gunstlingar

Boken är maskstungen, fläckad, utan lukt, papperet knastertorrt. Var fann jag den? Osäkert. Röda rummet, Uppsala? Jo, men så var det. Inlagan på två ställen blåstämplad: Falbygdens Museum, Falköping. Bokbindaren: Gust. Gustrin, Falköping. (Utrensad: när?) Bandet halvfranskt. 552 sidor, plus förlagsreklam. Oillustrerad. Utgivningsår 1821, Stockholm, hos Zacharias Hæggström. (ZH , född 1787 i Umeå, utgav bland annat Walter Scotts romaner på svenska; disputerade pro exercitio i Uppsala 1809.)

Rysska gunstlingar: En tafla af Rysska Hofvets och Cabinettets Historia under adertonde Seclet. Anonymt författarskap. Volymen har formatet 19 × 11 centimeter, som en storpocket närmast, styva pärmen brunmelerad. På ryggen finns det guldornament. Rysslandskännare jag rådfrågat har inte hört talas om boken. Libris ger blott sex träffar, en intressant nog i Carlskrona Läsesällskaps Bibliotek.

Det handlar om en översättning, också i original anonymt utgiven. Förordet, skrivet i jagform, är dagtecknat juli 1808. Boken utgavs på förlaget J. F. Cotta i Tübingen året därpå. Två engelska översättningar är daterade 1813 respektive 1814. På ryska utkom verket i Berlin år 1900 (Russkie izbranniki). 1917 har det utgivits ånyo, på tyska (Berlin & München), i en kommenterad och bearbetad version av Max Bauer (1861–1932), redaktör vid socialliberala Berliner Tageblatt, vid sidan om journalistiken utgivare av kultur- och sedeskildringar av blandad kvalitet. Författare till Russische Günstlinge var den sachsiske juristen, diplomaten, ämbetsmannen och historikern

Gustav Adolph Wilhelm von Helbig (1757–1813).

År 1787 blev han legationssekreterare vid Sachsens beskickning i Sankt Petersburg men tvangs lämna sin post 1796, sedan den tyskfödda kejsarinnan Katarina II under sitt sista regerings- och levnadsår besvärat sig över innehållet i hans rapportering därifrån. Helbig blev sedermera sachsiskt legationsråd i Berlin (de olika tyska staterna, i alla fall de större, hade sina diplomatiska representationer hos varandra) och adlad. Från hans penna lär uttrycket ‘potemkinbyar’ (jfr ‘potemkinkulisser’) härröra. von Helbig utgav också en biografi (1808–09) över den kortlivade ryske tsaren Peter III , Katarina den Storas make.

Den pennan var vass. Här ger jag ett längre citat ur ett inledande kapitel från den svenska utgåvan, språket omoderniserat:

Petter I:s tidhvarf var för Ryssland […] epochen för stora utmärkta män. Under ingen af påföljande regeringar finner man så många af den vigt och det värde, som de, hvilka det Rysska rikets egentliga skapare anställde vid statsförvaltningen, militären, sjöväsendet, financerna, i departementerna för de utrikes angelägenheterna, vid lagskipningen och policen. Många fann han inom de rika familjerna i sitt rike, andra åter bland de förnäma utländningar, som infunno sig vid hans hof. Flera uppstego från fremmande länders pöbel, flera från den lägsta folkklassen inom Rysska riket. Redan förrän Petter kom till den mogna ålder, att hans öfvade förstånd kunde välja de brukbaraste ämnen, gynnade äfven slumpen honom och förde till honom ynglingar, som genom de största själsförmögenheter voro i stånd att

förvärfva sig namnkunnighet. Sällan misstog han sig på dem, och de aldrig på honom. De flesta svarade mot hans väntan; han framdrog dem och belönade med frikostighet deras förtjenst. Få voro likväl lyckliga till slutet af sin lefnad.

Den jordiska lyckans högsta spets är för de flesta, som stiga från ringhet till höghet, deras farligaste punct. Sällan förstår någon bland dem att ända till slut bibehålla sig på den höga plats, hvartill han hunnit genom en dristig och genialisk flygt eller en med fasthet fullföljd rigtning. De svindla på den dem ovana höjden, och falla.

Boken är ett mellanting mellan depesch och skvallerkrönika. Journalistik alltså! Den är också i hög grad en manlig historia, även om Ryssland styrdes av kvinnliga härskare under två tredjedelar av den aktuella perioden. Män rycker upp som favoriter både hos kejsare och kejsarinnor; till och från kan de också vara älskare. Bland de etthundratio gunstlingar, som fått egna minibiografier i denna bok, återfinns emellertid blott ett fåtal mätresser. Dessa förekommer men sveper förbi som staffage eller rekvisita; endast fyra har egna artiklar. Om en grevinna Skawronska, med rötter i det litauiska bondeståndet, heter det kort och gott: ‘Hon blev bekant för sitt fylleri och sina utsväfningar med manfolk.’ Någon roll som maktpoler spelar de inte (i den mån de inte kom på tronen), till skillnad från inflytelserika salongsvärdinnor i Frankrike och Preussen, två andra enväldigt styrda riken vid samma tid. Den ryska despotin var unik, i den meningen att all aristokrati och hela den borgerliga klassen i princip var tsarens slavar, vilka i sin tur höll sig med livegna, som inte bara var bönder utan också kunde vara framstående musiker.1 Bojarerna, den traditionella härskarklassen, hade Peter den store under sitt uppstigande till makten effektivt neutraliserat. Någon betydande opposition behövde han och hans efterföljare inte bekymra sig om, däremot palatskupper. Den nya, petrinska adeln var först och främst en tjänsteadel, något uppluckrad under Katarina II , die grosse Hure, som Friedrich Engels kallade henne. Detta gav spelrum för strebrar och arrivister och allehanda äventyrare, men grundbulten var meritokratisk, arvet var inte utslagsgivande. En adelsman borde ha sitt palats i rikshuvudstaden. Blev han förvisad till sina gods på landsbygden, var hans

stjärna redan slocknad. Avund och intriger var inbyggda i systemet. Några få kunde revanschera sig efter ett debacle. Ett stabilt mellanskikt i detta samhälle fanns egentligen inte. Man rusade från högt till lågt, ehuru de flesta naturligt nog stannade halvvägs och fördrev sin tid i kanslierna och garnisonerna. En oligarkinstitution etablerades, som borgerliga nydanare under 1800-talets senare del försökte tämja och bolsjevikerna med sitt otämjda klasshat ville förinta: vad de senare lyckades med var att utplåna borgerliga element (kulaker, en oberoende intelligentia) för att skapa en nomenklatura, som bar stora likheter med tsartidens tjänsteadel, också i fråga om själva belöningssystemet.2 Som krigare var dessa gynnade personer i allmänhet inte geniala, även om officerskadern hade ett rangförsteg framför skrivbordsbyråkrater, vilket avspeglade sig också i kulturen och litteraturen, där de senare ofta förlöjligades.3 Inom diplomatin stödde sig hovet i Petersburg gärna på balttyskar och andra inflyttare, som fick reda ut tilltrasslade militära affärer. Inför första världskriget blev dock de ryska diplo -

materna mera krigshungriga, trots att den ryska krigsmakten då led brist på erfarna och befälsdugliga underofficerare från medelklassen: den hade 8 500 mot Tysklands 65 000.4 Den ryska tsarismen vidlådde genomgående ett starkt drag av kosmopolitism, och detta höll i sig fram till sammanbrottet.5 (Medan dagens oligarker tycks ha en tendens att lämna Ryssland, till synes vind för våg.)

Mest spektakulär är måhända Aleksandr Mensjikovs karriär. Denne ägnas av von Helbig hela tjugotvå sidor. Bondsonen Aleksandr sattes av sin fader i hantverkslära för att bli bagare. Han bakade piroger och sålde dem på Petersburgs gator. ‘Pirogg’, anmärker författaren, ‘är en usel bakelse eller pastey, som fylles med hackad fisk och ätes med klinolja. Denna äckliga föda är blott bestämd för den lägre folkklassen. På de förnämas bord, behörigt tillredd, är den åter en läckerhet.’ Också Mensjikov blev ‘behörigt tillredd’. Han ska i sin ungdom ha varit ‘ganska vacker’, sögs upp av ‘de förnäma’, fick följa med tsar Peter på hans europeiska beskickningsresa 1697–98 och blev snart dennes närmaste förtrogne. Han avstod sin älskarinna till Peter, den sedermera Katarina I . Mensjikov fanns med vid Poltava, där han hann upp den retirerande svenska armén under Lewenhaupt vid Perevolotnja, upphöjdes i furstligt stånd, fick alla tänkbara ordensutmärkelser, gjorde sig själv till generalissimus och hade under en tid rollen som finansminister. Han handskades oredligt med statens medel, hamnade i olika grader av onåd, särskilt efter tsar Peters frånfälle, då han till slut försköts av både gynnare och av-

undsmän och slutade sina dagar i Sibirien, 1729, fyra år efter Peters och två år efter den forna älskarinnan Katarinas död.

Författaren sammanfattar vad som brast hos denne man: ‘De hufvuddrag i Menzikows charakter, som utgjorde hans fel, voro egoism, låg egennytta, fåfänga, omåttlig stolthet, herrsklystnad, oförsonlighet och grymhet. Dessa fel och laster, som en del urartade till passioner, bestormade honom oupphörligt och försatte honom i ett beständigt stridstillstånd med en myckenhet menniskor, i synnerhet rikets förnäma.’

Flera av de drygt hundratalet livsödena i Rysska gunstlingar kunde vara värda att dröja vid, till exempel två bröder Orlov – Grigorij, som deltog i undanröjandet av den kortlivade Peter III , blev far till ett av makans-kejsarinnans barn, ‘sedan i 10 års tid lefde som Kejsare, utan att vara det, och slutligen efter stigande sinnesförvirring, dog utan sansning’, och den ett år yngre brodern Aleksej, den som verkställde mordet på den före detta tsaren något halvår efter statskuppen 1762. Många av dessa nykomlingar på maktens arena blev till allt annat ofattbart förmögna, i vissa fall också berövade sina förmögenheter, i ett samhälle där politisk och ekonomisk makt knappast gick att skilja åt. Det fina med von Helbigs framställning är, att författaren aldrig tappar huvudet inför ett myller av besynnerliga fasoner, han blir nästan aldrig imponerad av överdåd eller förfärad av excesser, och där han noterar kunskapsluckor, fyller han inte i. Vad han porträtterar är en elit, som försökte lära sig att vara – europeisk.

NOTER

1. Richard Stites, Serfdom, Society, and the Arts in Imperial Russia: The Pleasure and the Power (New Haven och London: Yale University Press, 2005), s. 71ff.

2. Geoffrey Hosking, Rulers and Victims: The Russians in the Soviet Union (Cambridge, Mass. och London: The Belknap Press of the Harvard University Press, 2006), s. 170f. Se även dens., Russia and the Russians: A History (Cambridge, Mass.: The Belknap Press

of Harvard University Press 2001), s. 416.

3. Dominic Lieven, Empire: The Russian Empire and its Rivals (London: John Murray, 2000), s. 242f.

4. Dominic Lieven, Towards the Flame: Empire, War and the End of Tsarist Russia (London: Allen Lane, 2015), s. 162.

5. Andreas Kappeler, Russland als Vielvölkerreich: Entstehung. Geschichte. Zerfall (München: C. H: Beck, 1993), s. 262ff.

nyheter & noterat

L’imprimé en Europe occidentale, 1470–1680

Malcolm Walsby. 278 s. Rennes: Presses universitaires de Rennes, 2020. I sbn 978-2-7535-8130-2

Malcolm Walsby är ett välbekant namn för alla som intresserat sig för äldre europeiskt boktryck. Tidigare verksam vid University of St Andrews var han med och startade USTC , Universal Short Title Catalogue (www.ustc.ac.uk), som har ambitionen att vara en samlande bibliografisk databas utan nationella begränsningar över allt tryck från boktryckarkonstens första århundraden. Som bibliografiskt hjälpmedel är USTC långtifrån fulländat – vilket denna typ av verktyg sällan är och knappast kan bli – men det växer successivt och blir viktigare för var dag. För närvarande innehåller databasen bara tryck fram till 1650, men en utvidgning fram till 1700 är planerad inom kort.

Sedan 2019 är Walsby professor i bokhistoria och föreståndare för forskningscentret Gabriel Naudé vid École nationale supérieure des sciences de l’information et des bibliothèques i Lyon. Walsbys specialistområde är boktryckarkonstens tidiga skede och hans senaste bok L’imprimé en Europe occidentale, 1470–1680 (Boktrycket i Västeuropa, 1470–1680) är den förmodligen bästa och mest uppdaterade sammanfattningen av det nuvarande forskningsläget som finns att tillgå.

Boken är indelad i nio kapitel sammanställda i tre tematiska avsnitt: Bokens stadier (med kapitel om produktionen, handeln och läsaren), Makthavarna och boken (den sekulära makten, den katolska kyrkan, protestantismen) samt Boken under femtonde till sjuttonde århundradet

(vetenskap, underhållning, information och polemik). Exemplen är med få undantag hämtade från de stora kultur- och produktionsländerna: Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna och England. Av de mer perifera regionerna i öster, norr och söder är det bara Spanien som bestås några nämnvärda diskussioner.

Walsby sätter upp tre målsättningar för sin syntes: För det första vill han extrahera och syntetisera nya resultat och tolkningar ur det aktuella forskningsläget snarare än repetera handbokskunskap;

hans ambition är att boken skall fungera som en faktisk historiografisk översikt. För det andra och av liknande skäl förlitar han sig i första hand på den mest aktuella litteraturen. För det tredje vill han visa på den internationella forskningens bredd och betydelse genom att referera arbeten från olika språkområden – han hänvisar till franska, spanska, tyska, nederländska men framför allt engelska verk. Trots detta medger han att det finns en viss slagsida åt franska exempel, dels på grund av landets dominerande geografiska, politiska och kulturella ställning under den studerade perioden, dels på grund av att boken i första hand riktar sig till franska läsare.

Detta hindrar inte oss andra att försöka bedöma hur han lyckats med sitt uppsåt. Vad gäller avsikten att referera och syntetisera ett aktuellt forskningsläge får Walsby med beröm godkänt. Av de 264 skrifter som förtecknas i litteraturlistan är bara 39 äldre än år 2000. Även om det

sammanlagda resultatet kanske inte blir en helt ny bild så är det i flera avseenden åtminstone en bild med fler nyanser. I det första avsnittet är framställningen av och handeln med papper ett sådant exempel. Papperet var den enskilt dyraste komponenten i bokproduktionen och balansen mellan å ena sidan stora inköps- och lagerkostnader, å andra sidan produktionens behov, var en kritisk faktor för varje tryckare. Här har flera aktuella studier gett en mer detaljerad bild av de strategier de använde för att balansera ekvationen med fasta och rörliga kostnader på ett framgångsrikt sätt.

Andra områden där nya detaljstudier adderar till vår ännu ofullständiga bild är innehav, läsning och annan användning av böcker. Sålunda har Walsby ett avsnitt där han diskuterar ‘livres et non-lecture’, böcker och icke-läsning. Här avhandlas bland annat boken som symbol för konfessionell tillhörighet under religionskrigen, bo -

Der Kramer mit der newe Zeittung, [Frankfort-am-Main], Jacob Kempner, 1589, Staatsbibliothek zu Berlin, Einbl. YA 2230 kl.

ken som behörighetsbevis för juristen och boken som symbolisk gåva i hierarkiska relationer. Även kvinnors förhållningssätt till bokinnehav och till läsning, som var väl så varierat som mäns, har varit föremål för många fördjupande undersökningar på senare år. Walsby påpekar att de tydligt visar att kvinnors läsande ingalunda begränsades till sådana genrer som var specifikt avsedda för deras kön. Andra ämnen som avhandlas i detta avsnitt är läsning utan att äga böcker, liksom motsatsen: olika metoder att appropriera böcker genom inbindning och ombindning, kolligering, marginalanteckningar med mera.

Vad gäller Walsbys målsättning att berika paletten med fler nationella och regionala exempel är väl resultatet mindre vägröjande. De stora kulturländerna får alla sin plats på kartan, men det är också där bilden känns mest bekant. Troligen hade en kontrastering av de skilda betingelserna för bokmarknad och produktionsförhållanden mellan Europas centrum och dess periferi kunnat ge mer originella resultat.

Det andra avsnittet, om religiösa och världsliga makthavares förhållningssätt till boktrycket, handlar om privilegier och subventioner, marknadsregleringar, censur och omstörtande politiska eller intellektuella skrifter. Enligt Walsby producerade exempelvis den katolska kyrkan tryck saker inom tre huvudsakliga genrer: liturgiska texter, teologiska traktater samt manualer och handböcker för kyrkans både religiösa och världsliga funktioner. Likaledes utövade kyrkan tre sorters censur: förhandsgranskning (censura praevia), redaktionell bearbetning (expurgatio) samt förbud och indragning (prohibitio). Vilka av dessa metoder som tillämpades var i hög grad beroende av omständigheter och inte minst volym, spridning och genomslag. Det är ju lätt att i efterhand konstatera att inget av tillvägagångssätten var särskilt effektivt. I gengäld är det också ett för minskande av de svårigheter, trakasserier och begränsningar som censuren inneburit i långa tider. Religionsschismerna under 1500- och 1600-talet förde mycket lidande med sig, men de bidrog också omedelbart och på sikt till att dra isär kontrollmekanismerna och öka behovet av tolerans. Boktryckarkonstens rent kvantitativa inverkan på denna process är välkänd men Walsby betonar också den multimediala aspekten, till exempel den protestantiska sångens betydelse.

I det sista avsnittet diskuterar Walsby tre olika litterära domäner: de vetenskapliga texterna, förströelselitteraturen och de politiska skrifterna. Alla uppvisade genrespecifika förutsättningar vad gällde sådant som form, förlag och distribution. Walsby lyfter fram hur de stora bokmarknaderna i Frankfurt och andra orter kom att diktera tryckarnas utgivningsterminer och forcera fram ofullkomliga upplagor, ett välbekant fenomen ännu i dag. Erasmus, missnöjd med hur hans böcker malträterades av tryckarna, prövade sig fram mellan hemstaden Rotterdam, Paris och Venedig innan han äntligen fann en utgivare med integritet i Baseltryckaren Johann Froben. När hans böcker skulle tryckas brukade Erasmus bosätta sig tillfälligt i staden för att personligen kunna övervaka arbetet. Juristen och statsvetaren Justus Lipsius hade ett liknande förhållande till Christophe Plantin i Antwerpen, som även öppnade sin vinkällare och sin trädgård åt den illustre författaren.

Nyheter förmedlades framför allt i fyra former, menar Walsby: officiella kungörelser, relationer med nyktra och sakliga om än något slumpmässiga redovisningar, ballader och prosatexter med sensationellt innehåll samt pamfletter med ofta starkt subjektivt och stridbart innehåll. Allihop förmedlade på olika sätt aktuella händelser, men det krävdes olika strategier för att dechiffrera och tillgodogöra sig innehållet. François Rabelais raljerade över enkelt folk som törstade efter nyheter och villigt svalde allt som serverades dem oavsett hur otroligt innehållet kunde vara. Det fanns en spänning mellan de skolade och välbesuttnas föraktfulla ovilja att göda den ‘farliga halvbildningen’ hos vanligt folk, och boktryckarnas önskan att stadigt nå fler läsare – eller åt minstone köpare.

Malcolm Walsbys syntes kanske inte levererar några riktigt nydanande perspektiv, men genom sin fylliga genomgång av varierande teman anvisar den ingångar till den senaste forskningen på en lång rad områden och är därför till stor nytta. Den som inte behärskar franska kommer en bit på vägen med samme författares Booksellers and Printers in Provincial France, 1470–1600 (Brill 2020), som är en omfattande studie på 900 sidor, men som också har ett snävare såväl geografiskt som kronologiskt perspektiv.

GAVE TILL EN BOGSAMLER

Hvad er den ultimative gave til en bogsamler?

En førsteudgave af H. C. Andersen? Shakespeares Second Folio?

Nej. Det er den bog, som ens kone laver for at fastholde sin mands bogsamling.

En passion, der både i litteraturen og i virkeligheden ofte er uhjælpelig rubriceret som en mandens verden, har tit efterladt historien om en begrænset begejstring for bøgernes uhæmmede vækst i hjemmet – hos hustruen.

Nu deler vi begge glæden ved gode bøger her i huset, men – indrømmet – min bogglæde er tættere på galskabens uforklarlighed end hendes. Og derfor tilgiver jeg hende gerne, hvis hun bliver fjern i blikket efter den 10 begejstrede sætning om erhvervelsen af en ny, gammel, attrået bog.

Men alligevel overraskede hun mig mere, end jeg nogensinde er blevet overrasket før.

Hun præsenterede mig nemlig en dag i efteråret for en bog med den enkle titel Henriks bibliotek. En indbundet bog i et format, der gjorde, at de fine fotos af mine bøger, præsenterede sig helt rigtigt.

Hun havde spurgt fotografen Annika Clemens, om hun ville fotografere min bogsamling, både som et miljø, men også med det udvalg,

som min hustru vidste betød noget helt særligt for mig: blandt andet en af de første bøger, jeg – eller rettere: min far – købte, da jeg var seks år, en lille bog fra 1660, såmænd. Det lykkedes ikke alene min hustru at finde de ‘rigtige’ bøger, men også at tage dem ud af reolen, få dem fotograferet – og sat eller lagt på plads, så jeg ikke anede uråd. Og linsen fangede ikke kun ikke alene titlerne, emnerne, indbindingerne – som er en væsentlig del af min samlerpassion; bogbind – men bogens æstetik, simpelthen. Og så det støv, der uundgåeligt lægger sig på stakke og borde.

Og fordi min hustru er det fine menneske, hun er, henvendte hun sig til den dygtige bogtilrettelægger Carl-H. K. Zakrisson, som for nogle år siden var mesteren bag designet af min bog Dansk bogdesign i det 20. århundrede (Syddansk Universitetsforlag) og spurgte, om han ville lege med. Og selv om han er en af de mest anerkendte og benyttede bogdesignere i Danmark (og er svensk!) – så sagde han prompte ja!

For mig var det en ikke uvæsentlig del af glæden, lykken, over denne bog at høre min hustru berette om de første skridt, hun dermed tog ind i bogfremstillingens uendeligt fascinerende verden. Jeg er ikke i tvivl om, at lidt mere af min

passion dermed blev åbenbaret, forklaret og indlysende. Sammen med Frederiksberg Bogtryk fik hun i al hemmelighed den 56 sider lange bog færdig – ganske vist ikke som planlagt til min fødselsdag i august, men til en ganske almindelig hverdag midt mellem fødselsdag og jul. Som blev en glædesdag, der nærmest overtrumfede de to andre dage. På grund af den kasse med de 20 eksemplarer af bogen, der ankom fra trykkeriet. En bog, der for mig for altid vil vidne om vores forhold, og som – skulle det vise sig – også kom til at fastholde en ‘boghule’, der ganske kort tid efter skulle pakkes ned for at genopstå på en ny adresse. Også derfor er bogen et kært minde. Men først og fremmest en kærlighedserklæring.

Henr I k Hø Jgaard seJ erk I lde

UTGIVARENS BÄSTA VÄN

Under senare år har jag varit intensivt och lyckligt sysselsatt med att förbereda Klara Johansons (K.J.:s) dagböcker för publicering. Nu är projektet slutfört och dagböckerna är utgivna i två volymer av Kungl. samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Originalen finns i K.J.:s papper i Kungliga biblioteket och omfattar tio häften skrivna 1912–1948. Att läsa hennes handstil har inte varit svårt. Jobbet har snarare gällt identifiering av personer som förekommer i dagboksanteckningarna samt vilka händelser, diskussioner, texter med mera som K.J. syftar på. För att klara de uppgifterna är naturligtvis förtrogenhet med tiden och litteraturen nödvändig liksom kännedom om hjälpmedel som står till buds. Här vill jag särskilt framhålla ett i sammanhanget nytt hjälpmedel: de digitaliserade dagstidningarna.

Nytt år med kalender från 42-line

Legendaren E. M. Ginger har på sedvanligt inspirerat vis bildsatt kalendern för 2023 med material

från Gleeson Library (University of San Francisco), Letterform Archive och John Windle Antiquarian Books.

42-line.com letterformarchive.com

Vad menar K.J. med anteckningen om mrs Tingley? Vad är det som hon håller på med som retar gallfeber på smålänningarna sommaren 1913. De digitaliserade tidningarna ger besked. Mrs Katherine Tingleys framfart väckte stor uppmärksamhet hos Sveriges samlade press. Tingley, som var överhuvud för Universella broderskapet och Teosofiska samfundet, arrangerade i midsommartid en internationell teosofisk fredskongress på Visingsö, där hon även startade en Raja Yoga-skola, som enligt tidningarna höll ett hårt regemente. Och vad menas med ‘oliver på tenntallrikar’ i samband med notisen om Nathan Söderbloms ekumeniska möte 1925? Jo, tidningarna rapporterar om ekumeniska mötets välgörenhetsmiddag på Grand: förrätt salta oliver, huvudrätt ris och efterrätt fruktkompott. Allt serverat på tenntallrikar. Choklad och vatten var kvällens drycker. Och Neutralitetsnålen, vad är det för något? Varför kom Tagore till Stockholm i maj 1921? Vad var det för en omskakande artikel av Thomas Mann som DN publicerade i januari 1937? Och vad pågår egentligen i spanska legationsbyggnaden på Djurgården 1937? Svaren ger de digitaliserade tidningarna.

Att söka i de digitaliserade tidningarna är enkelt och sökfrågan kan begränsas i tid och till specifik tidning. Kolla i tidningar.kb.se för mer information om tillgänglighet och sökteknik.

Projektet med att digitalisera den svenska

dagspressen påbörjades 2010, när Gunnar Sahlin var riksbibliotekarie. Sahlin hade ambitionen att få till stånd en massdigitalisering och med dagstidningarna kunde det arbetet inledas. När det begav sig var Torsten Johansson chef för tidningsenheten. Sahlin med Johansson vid sin sida visade sig vara skicklig på att söka externa medel, för sådana var nödvändiga för ett åtagande av den här storleksordningen. Idag är Johansson chef för digitaliseringsenheten där även projektledaren Jonas Ahlberg arbetar och de har tillsammans sett till att tidningsdigitaliseringen fortsatt framåt med stormsteg. Nu, hösten 2022, är drygt 35 miljoner tidningssidor digitaliserade och därmed har KB en av världens största samlingar av digitaliserade tidningar. Det rör sig om över 1800 titlar från 1600-talet fram till våra dagar. Men ändå är det bara drygt 20 procent av beståndet på ca 160 miljoner sidor som är digitaliserade. Inledningsvis var EU -medel helt avgörande för projektet. Därefter har finansiering hittills erhållits från Riksbankens jubileumsfond, Wallenbergstiftelserna, Barbro Osher Pro Suecia Foundation, Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur samt Arcadia Foundation. För att slutföra digitalisering krävs ytterligare drygt 1 miljard. Men vi skall inte misströsta. Ahlberg har meddelat att han och Johansson inte kommer att gå i pension förrän projektet är i hamn. Det har jag läst i en digitaliserad tidning.

Ingr I d sV ensson

p. s. För övrigt anser jag att KB borde tilldelas extra resurser för digitalisering av kulturarvet

Bokhistoriska Sällskapets pris 2022

Mottagare av Bokhistoriska Sällskapets pris 2022 är Kristina Lundblad, docent och universitetslektor i bokhistoria vid Lunds universitet. Motiveringen lyder: ‘För att med fast förankring i sin bokvetenskapliga forskning, i populärvetenskapliga forum insiktsfullt åskådliggjort för en bredare läsekrets den ökenvandring projektet Ett svenskt bokmuseum genomlevt under drygt hundra år. Hon har oförväget, med skarp analys och stark lidelse argumenterat för vikten av att tillvarata befintliga samlingar och inrätta ett svenskt bokmuseum.’

Klara Johanson, Dagbok, utgiven genom Ingrid Svensson. Första delen 1912–1925, 440 s.; Andra delen 1926–1948, 403 s. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2022.

Medarbetare i Biblis 100 anders bJörnsson, historiker och publicist; gunnel F uruland, bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap; oloF kå H rström , frilansande bibliotekarie med inriktning på katalogisering av äldre böcker; JoH an laserna , essäist och grafisk formgivare; JoH an manner H e I m , tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket; Jonas nordI n, professor i bok- och bibliotekshistoria, Lunds universitet; H enr I k Hø Jgaard seJ er k I lde , bok samlare, bokhistorisk författare, krönika- och debattredaktör på Jyllands-Posten; I ngr I d s V ensson, tidigare förste bibliotekarie vid Kungliga biblioteket, Biblisredaktör 2004–2018.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm

www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse : Jonas Nordin (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com

Redaktionella rådgivare: Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist och Ingrid

Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303

medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se

prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 100 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2022

Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson

Satt med Sabon Next och Frutiger

Reproduktion: Antikvariat Mats Rehnström s. 4–7, 12–15; Ulf Strömquist s. 10–11; Johan Mannerheim s. 52–69; Presses universitaires de Rennes s. 72; Staatsbibliothek zu Berlin s. 74; Henrik Højgaard Sejerkilde s. 76–77; 42-line s. 78; Sverker Michelsen s 79; Bokhistoriska Sällskapet s. 79

Tryck : Livonia Print, Lettland 2023

issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-464-3

isbn 978-91-7000-464-3