Biblis 106

kvartalstidskrift för bokvänner

Sommaren 2024 sek 125

Biblis

nummer 106 sommaren 2024

tema: klara johanson gästredaktör ingrid svensson

3 Inledning Ingrid Svensson

9 Vem är Klara Johanson? Carina Burman

19 Uppe i det blå. K.J.:s celestiala poetik Alexandra Borg

31 ”För stolt kan man aldrig vara”. Kritikerns andliga högmod hos Klara Johanson Lyra Ekström Lindbäck

37 Kritikern som den ideale läsaren. Triangeldramat Malla Silfverstolpe, Fredrika Bremer och Klara Johanson Gunnel Furuland

43 K.J.:s litterära husgudar Madeleine Gustafsson

51 ”Äntligen pricken träffad!” Kristoffer Leandoer

59 Klara Johanson och en kvinnlig kritikertradition Birgit Munkhammar

63 ”Rar och dyrbar”. Om Rosa Mayreder och K.J.:s feministiska ideal Ingrid Svensson

71 K.J.:s dolda passion – antisemitismen Ulrika Knutson

74 Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Ett bokurval av Lars Ljungdahl

88 Föreningen Biblis

i nledning

Litteraturkritikern, essäisten, introduktören, forskaren, spexförfattaren, översättaren, kåsören Klara Johanson, K.J., (1875–1948), började skriva dagbok samma år som hon lämnade sitt dagskritiska värv vid Stockholms Dagblad för att bli fri litteratör. Året var 1912 och K.J. 37 år gammal. Den sista dagboksanteckningen gjorde hon samma år som hon dog, 1948, vid 73 års ålder. Dagböckerna omfattar alltså åren från före första världskriget t.o.m. åren efter det andra.

År 2022 utgav Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia dagböckerna i två volymer och 2023 publicerades de digitalt på Litteraturbanken. Ett mindre urval ur dagböckerna utgavs av Ellerströms förlag 1989 under redaktion av Greger Eman.

Det är innehållsrika dagböcker. Det är dagböcker när de är som bäst: personliga och allmängiltiga samtidigt som de speglar tidens anda. Och skrivna med K.J.:s karakteristiska ironi, kvickhet, skärpa, elegans och stilistiska finess.

Sin kritiska verksamhet fortsätter hon i dagboken, som är fylld av litterära analyser och filosofiska resonemang. Här framträder hennes livsverk i relief. Dagboken bjuder vidare på inblickar i stockholmska kulturkretsar och aktuella akademiska strider. Därtill får vi bekanta oss med K.J.:s kvinnliga nätverk och åsikter om kvinnorörelsen. Tidens händelser noteras och dagspolitiska kommentarer förekommer, men främst från 1930 ­talet och framåt. Ett Stockholm i förvandling framträder och så gör även den naturromantiska K.J. Vi får syn på nya sidor av henne; hennes iakttagelseförmåga öppnar nya rum. Från sitt bok rum spanar hon ut i världen.

De tio dagböckerna ovanpå sin skyddande kapsel.

Klara Johansons Dagbok, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2022.

Nu när dagböckerna är tillgängliga, både i tryck och digitalt, är förhoppningen att de skall locka till ny läsning och ny forskning. Det finns mängder av K.J.­ spår att följa: litteraturhistoriska, filosofiska, teologiska, språkvetenskapliga, feministiska, politiska, naturlyriska, stockholmska. Några av dessa spår presenterades vid ett seminarium på Svenska Akademien den 31 januari 2024. Anförandena som hölls under seminariekvällen har utmynnat i de artiklar som publiceras i detta nummer av Biblis, som i sin helhet ägnas Klara Johanson. Därtill bidrar Carina Burman, författare till boken K.J.: En biografi över Klara Johanson (2007), med en biografisk exposé; Gunnel Furuland utreder den kvistiga trekanten Malla Silfverstolpe, Fredrika Bremer och Klara Johanson; Kristoffer Leandoer reflekterar över K.J. som vägvisare och undersöker om hennes recension av Hermann Hesses Peter Camenzind står sig och Birgit Munkhammar uppdaterar sin

uppmärksammade text från 1995 om K.J. som kritiker.

Under seminariet visades i montrar ett axplock ur K.J.:s bibliotek, som finns i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Bibliotekarie Lars Ljungdahl hade gjort urvalet, som här återges som tryckt utställning.

Klara Johansons efterlämnade papper i Kungliga biblioteket. K.J.:s boksamling är alltså placerad i Svenska Akademiens Nobelbibliotek men hennes efterlämnade papper tillhör Kungliga biblioteket och förvaras i bibliotekets handskriftsmagasin. Där finns dagbokens original i tio häften tillsammans med brev till och från K.J., excerpter, anteckningsböcker, manuskript, biografiskt material, fotografier, tidningsklipp med mera. Bland annat ingår material rörande livskamraten Ellen Kleman i Klara Johansons efterlämnade papper.

I Handskriftsavdelningens dagbok för år 1951 noteras den 11 januari att Nämnden för Klara Johansons litterära kvarlåtenskap har sammanträtt. Närvarande var – förutom handskriftschefen Nils Afzelius, som arbetat intensivt och uppsökande för K.J.:s arkiv och författarskap –Margit Abenius, Emilia Fogelklou­Norlind, Sigrid Fridman och Lydia Wahlström. Under sammanträdet uppsattes ett gåvobrev:

I enlighet med det beslut, som Nämnden för Klara Johansons litterära kvarlåtenskap vid sammanträde den 4 okt. 1950 fattat, får vi härmed såsom deposition till Kungl. Biblioteket överlämna Klara Johansons efterlämnade brev, manuskript, tidningsurklipp m.m. att där för framtiden förvaras. Samlingarna

får intill den 8 okt. 1973 endast användas av forskare, sedan Nämnden lämnat sitt tillstånd härtill. Efter 1973 eller, om Nämnden dessförinnan skulle ha upplösts, redan vid denna tidpunkt, skall samlingarna tillfalla Kungl. Biblioteket med full äganderätt.

Nämndens beslut skulle troligen ha tilltalat K.J. Dagboken var nog tänkt för en större krets. Vad den inte är formulerade hon i en dagboksanteckning den 9 juli 1913: ”En biktbok vill jag inte föra. Det är ett för frestande, för lätt och för listigt manér att bli av med sig själv. I den penitensen ingår för mycket njutning och för mycket högmod.” Hennes dagboksanteckningar är till stora delar ett arbetsmaterial som hon till viss del återanvänder i sina böcker. Somligt omvandlas till aforismer, annat återges i längre texter. Hon lät publicera ett urval i Vår tid redan 1916 och hon har låtit vänner få ta del av innehållet. K.J. funderade till och med på lämplig dagbokstitel (som hon sedan var tveksam till): ”Det speglande timglaset”. I mitten på 1930 ­talet hade hon rensat bland sina brev, kalendrar och tidigare dagboksanteckningar; hon bestämde själv vad som skulle sparas för eftervärlden. Året före sin död skriver hon till sin vän och forna kollega vid Stockholms Dagblad Hedvig af Petersens att ”Min kvarlåtenskap i pappersväg har jag ingenting förordnat om, har aldrig haft tid att arrangera den och vet heller inte någon lämplig arvinge” (brev 10.2 1947).

Tack vare Nämndens förståelse för arkivets betydelse och KB :s handskriftschef Nils Afzelius oförtrutna engagemang blev KB arvinge och K.J.:s efterlämnade papper en del av vårt gemensamma kulturarv.

Ingr I d SvenSS on

c Klara Johansons efterlämnade papper är en guldgruva. Här förvaras bland annat två spex skrivna för Föreningen Nya Idun: ”Kvinnans mognad” samt ”Triewalds lycka”. Dessa spex är inte tryckta, men i samband med att dagböckerna tillgängliggjordes digitalt genom Litteraturbanken digitaliserades spexen och är även de nu tillgängliga via Litteraturbanken.

K.J. invaldes i Nya Idun 1898 och fann sig genast väl till rätta. Det var ett sammanhang som var mycket viktigt för henne och där flera av hennes vänner var eller blev medlemmar. Bland dem Lotten Dahlgren, Lydia Wahlström, Emilia

Fogelklou, Gurli Linder och Anna Maria Roos. Ellen Kleman valdes in 1908. Hon blev en aktiv föredragshållare och bidrog även med uppläsning ur Bremerverk och rapporter från resor. Om man kikar i förteckningen över hållna föredrag ser man att Nya Idun vid denna tid fungerade opinionsbildande. Föredrag och diskussioner om samskolor, gemensamhetskök, rösträtt och skolreformer är exempel. Det är inte inom den sfären som K.J.:s engagemang återfinns. Samma år som hon valdes in höll hon föredrag under rubriken ”Skönlitterär kritik”. Något manus finns tyvärr inte bevarat. Men det var framför allt hennes spextalanger som fick fritt spelrum. Ibsen

Klara Johansons efterlämnade papper i KB:s handskriftsmagasin.

hade besökt Stockholm 1898 och det inspirerade sällskapet att låta dramatikern sätta sin prägel på majfesten, där Gurli Linder uppenbarade sig utklädd till skalden och K.J. uppträdde som Lille Eyolf. Gossroller tilltalade henne. Två år senare satte iduneserna upp Anna Maria Roos spex Napoleon på St Helena med K.J. i titelrollen. 1908 fick spexförfattaren K.J. utlopp för sin förtjusning i parodier. Under sin pseudonym Huck Leber författade hon spexet ”Kvinnans mognad”, där bland annat tidens kändisar med intresse för rösträtts­ och kvinnofrågor framträdde på scen. Och som vanligt inom Nya Idun var det iduneser som uppträdde. I detta fall som litteraturhistorikern Karl Warburg, Stockholms borgmästare Carl Lindhagen, kulturhistorikern Carl Laurin, författaren Daniel Fallström, den konservativa författaren Annie Åkerhielm, Lydia Wahlström, Ellen Key och Gurli Linder. Fredrikan Lilly Engström spelade sig själv. Därtill några rösträttskvinnor och skönhetsdrottningar som främst utgjorde kören i detta sångspex, som utspelar sig på ett rösträttsmöte i en möteslokal i Gävle där samtidigt en skönhetstävling hålls. Damernas favorit Daniel Fallström har åkt till Gävle för att vara domare i skönhetstävlingen medan Warburgs uppgift var att inleda rösträttsmötet. Han fick förhinder och Lydia Wahlström ryckte in som ersättare. Alltsammans

är naturligtvis mycket rörigt på grund av dubbelbokningen av lokalen men till slut kommer man fram till att det är social skönhet som är den viktiga skönheten. Skönhetsmisserna söker sig till Lydia Wahlströms rösträttsfalang och omsider får Daniel Fallström dela ut priset, ett jätteäpple delat i tre delar, till Ellen Key, Annie Åkerhielm och Lydia Wahlström. Det blir mycket underhållande när K.J.:s kvicka penna driver med ämnena för dagen i detta spex om kvinnan, skönheten, rösträtten och mognaden.

1909 var det dags igen. K.J.:s spex ”Triewalds lycka: erotikon i två akter” är ett skilsmässo­ och äktenskapsdrama där hon parodierar Per Hallströms Erotikon (1908). Även Gertrud från Hjalmar Söderbergs drama från 1906 med samma namn har en roll i K.J.:s spex och får yttra den parodierande frasen ”Jag tror på äktenskapet som själens olust och köttets gemensamhet”. Också Henning von Melsted fick lämna bidrag till rollistan genom sin roman Fariséens hustru (1908). Det är alltså aktuell litteratur som K.J. parodierar. Hallströms lustspel hade i sin tur gjort Söderberg rasande. Han kände sig utpekad med anledning av en utomäktenskaplig historia i Erotikon som påminde om hans förbindelse med Maria von Platen. b

Kvinnans mognad, K.J. framför ensemblen.

Vem är Klara Johanson?

Var hittar man Klara Johanson? Man kan förstås läsa den omfattande biografin från 2007, där hennes liv och verk beskrivs på drygt femhundra sidor – eller nöja sig med baksidestexten, som citerar hennes uppräkning av sina ”lyten” i 1930 års folkräkning: ”Agora fobi, bibliomani, insomnia och intelligens”. Söker man mera kortfattad information kan man exempelvis plocka fram artikeln i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, vilken inleds: ”Klara Johanson var en knivskarp kritiker, briljant stilist och lesbisk föregångskvinna.” Båda dessa verk – det långa och det korta – är skrivna av samma författare som dessa rader. Det är trist att citera sig själv, och det finns gränser för hur många gånger man kan stiga ner i samma flod – åtminstone från en och samma strand.

Därför kommer inte den här skildringen att börja vid Nissan i Halmstad och inte heller vid det hav, dit Klara Johanson promenerade som flicka för att tänka stora tankar. Det är inte Stockholms blanka fjärdar vi utgår från, fast K.J. levde större delen av sitt liv i staden. Nej. Vi stiger ut på den hala badbryggan och tittar ner i det grumliga vattnet, där sjögräset vajar. Försiktigt! Det kan vara grundare än du tror. Dyk inte – klättra varsamt på den kalla metallstegen och låt det mjuka flodvattnet omsluta dig. Brunaktigt är det, och det känns tjockt, nästan som att dra på sig en klädnad. Var inte rädd! Ta ett djupt andetag och stig ner i Fyris å. Vi ska söka Klara Johanson i Uppsala.

I september 1894 flyttade hon dit från hemstaden Halmstad och blev inackorderad hos en professorska på Fyrisgatan, vilken går längs Fyrisån. Klara Johanson skrevs in vid universitetet och nationen, och i slutet av månaden blev hon medlem i Kvinnliga studentföreningen, en intresse- och kamratsammanslutning som grundats ett par år tidigare. I sällskapets matrikel kan man läsa: carina burman

Hösten 1895 flyttade K.J. in i Lydia Wahlströms lägenhet på Sysslomansgatan 21 i Uppsala.

Klara Elisabet Johanson, Gbg, f. 6 okt 1875, student vårterminen 1894, inskrifven 26 september 1894. Fil.kand ht sept 1897. Redaktionssekreterare i tidsk. Dagny 1898. Anställd vid Stockholms Dagblad (Huck Leber).

Hon har själv skrivit de första uppgifterna, och sedan har kamraterna fyllt på, precis som man gjorde i studentnationernas matriklar. År 1906 bytte Kvinnliga studentföreningen matrikel, och sedan glömde man nog bort att komplettera uppgifterna om tidigare medlemmar.

Klara Elisabet Johanson var vad hon hette. Hon var yngst i en stor barnaskara, som vid hennes födelse bestod av sex överlevande barn. Fadern var körsnär, och när K.J. var fjorton år gammal begick han ett ganska spektakulärt självmord. Hon omtalade dock hans död som ”Freitot”. Familjen var vare sig särskilt bildad eller litterärt intresserad, men det tycks aldrig ha varit någon tvekan om att minstingen skulle få studera vidare – först på flickskola och sedan på egen hand. Arton år gammal tog hon studentexamen som privatist och blev därmed Halmstads första kvinnliga student. Det tycks ha varit självklart för henne att hon skulle läsa vidare. Det lilla ”Gbg” i matrikeln anger att hon hörde till Göteborgs nation, dit hallänningar i Uppsala ofta sökte sig.

Det som inte nämns i matrikeln är hennes studietid. Varför nämna det man levde mitt uppe i? Här blommade hon upp och skaffade sig en egen identitet – hon var intellektuell, ibland närmast lärd, hon var queer och hon var något av en festprisse. Viktig var förälskelsen i den sex år äldre Lydia Wahlström, Kvinnliga studentföreningens ordförande och en av dess grundare. K.J. tilltalade henne livet ut som ”Ordföranden”. I föreningen engagerade sig nu Klara Johanson. Våren 1895 berättar hon för en väninna att kvällens föredrag handlade om naturvetenskap i skolorna:

Jag hade just inte mycket att säga i den frågan; men som jag har för princip att yttra mig i K.S.F. i alla förekommande frågor, började jag diskussionen med att prata lite’, som satte föreningen i godt humör och förvärfvade mig därigenom ordf:s tacksamhet.

Klara Johanson var ärkehumanist, och det var inte bara naturvetenskap som låg utanför hennes kunskapssfär utan också många praktiska ting. Hon lärde sig aldrig laga mat (även om hon på gamla dagar kunde få till en kopp te), hon kunde knappt packa en resväska själv och fick under studenttiden hjälp av kamrater att byta tåg i Stockholm. Ibland får man nästan känslan att hon odlade sin hjälplöshet.

Genom mötet med Wahlström kom också K.J. in i en queer gemenskap, som inte funnits i Halmstad. Hösten 1895 flyttade de ihop i Wahl-

ströms dubblett. Tidens studentskor var inte så hårt hållna som man kan frestas tro. Tillsammans med en väninna övertog paret senare en fyrarums familjevåning. I ett djupt heteronormativt samhälle tycks Klara Johanson aldrig ha haft några problem med sin sexualitet, men rimligen var mötet med en något äldre lesbisk kvinna viktigt för hennes vidare kärleksliv. Likt många studentförälskelser kapsejsade relationen med Wahlström när studietiden var över, men långt in i medelåldern kunde de båda uppvakta varandra i samband med årsdagen av sin första förening.

Studierna resulterade i en examen. ”Fil.kand.” står det i matrikeln. Det var en viktig titel för Klara Johanson och hon använde den gärna. När hon dog ett drygt halvsekel senare stod den till och med i hennes dödsannons.

Tidigt började K.J. på Adolf Noreens seminarier – denne var professor i Nordiska språk, men också en pionjär som höll seminarier av modernt snitt, där också grundstudenterna förväntades yttra sig. Han var dessutom övertygad nystavare, och Klara Johanson anammade hans stavningsprinciper. Längre fram i livet kallade hon honom ”råttfångaren i Hameln som filolog” och karakteriserade undervisningen: ”Detta var vetenskap, ung, dristig, fruktbar och stadd i väldig framfart; den grönaste recentior anade vad det var fråga om och kände sig uppflyttad till en högre värld.” Den unga studenten kände sig helt enkelt delaktig i nordistikens framväxt, och när hon och Ellen Kleman på tiotalet gav ut Fredrika Bremers brev skulle hon ha nytta av kunskapen. Hennes andra huvudämne var estetik, som senare skulle delas upp i litteratur- och konsthistoria. Där gick hon på föreläsningar av Karl Rupert Nyblom (”den siste av sin art”, kallade hon honom senare) och hans docent Oscar Levertin (”Karlen ultra-chic”, skrev hon i sin dagbok efter föreläsningen). Det var uppenbart för både henne och omgivningen att hon skulle ägna sitt liv åt litteraturen, och vid den här tiden drömde hon om att skriva stora romaner.

Nu gav hon sig huvudstaden i våld, och medan vi flyter i Fyris får vi fundera på hennes Stockholmsliv.

Efter ett kort påhugg på Krigsarkivet – en helmanlig arbetsplats där de övriga anställda var f.d. militärer – fick Klara Johanson plats på Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Dagny, som just hösten 1897 ökade från åtta till tjugo nummer om året. Här hamnade hon i ett annat slags skrivarskola än universitetets. Ung och uppkäftig sattes hon att skriva notiser och mötesreportage, där det gällde att hålla sig inom förbundets råmärken, men också recensioner. Dessutom fick hon för första gången

öva sig i att samarbeta med andra. Universitetsstudierna byggde på egen inläsning, och redan i skolan hade K.J. hållit sig på sin kant. Nu hamnade hon under redaktören Lotten Dahlgrens färla och beskydd. Klara Johanson hade en tendens att hitta kvinnor som ville ta hand om henne, och en sådan var Dahlgren.

När K.J. gick vidare till andra anställningar upphörde inte kontakten med Dagny. En dag 1908 kom hon upp på redaktionen, där Dahlgrens efterträdare Ellen Kleman satt. K.J. blev blixtförälskad, och mycket snart inleddes ett livslångt förhållande. År 1914 bytte Dagny namn till Hertha och blev alltmer en intellektuell kvinnotidskrift. Vid det laget hade paret flyttat ihop. I september 1912 skrev K.J. i sin dagbok:

Det var en högtidlig dag i går, så riktigt fest. Choice flyttade mina penater hem till sig och himlen och landskapet firade händelsen med sin bästa septemberståt. Morgonen gnistrande vit av rim, slånhäcken slöjad som av ny vårblom, solen brinnande på det renblåaste valv man sett i denna månad och kvällen ett dimhav i fullmånglans.

Kleman var K.J.:s stora kärlek, och K.J. var Klemans. Ellen Kleman tog troget på sig ett slags hustru- eller modersroll, tog hand om K.J. och tilllät tålmodigt den älskade att sväva ut i andra förhållanden – däribland en flera decennier lång relation med skulptören Sigrid Fridman. Klara Johanson och Ellen Kleman levde tillsammans fram till den senares död 1943. ”Hon var min sol, mitt hem och mitt värn mot världen”, skrev K.J. till en vän efter Klemans bortgång.

Nu har vi kommit långt från matrikelns beskrivningar. ”Anställd vid Stockholms Dagblad (Huck Leber)”, står det. Hösten 1899 fick den tjugofyraåriga Klara Johanson anställning på Stockholms Dagblad som ”ordentlig publicist”. Framför allt skrev hon kåserier och litteraturkritik. Det var en tid då journalister ofta skrev under signatur, och Klara Johanson använde sig dels av sina initialer, dels av den manliga pseudonymen Huck Leber. Initialerna kom att bli hennes tilltalsnamn – ”Signaturen klär henne bättre än namnet”, sa en journalistkollega – och de vänner hon skaffade sig under journalisttiden kallade henne Huck.

Under sin tidiga karriär översatte hon en hel del, och både översättningar och dikter publicerade hon under eget namn. Det var dock som Huck Leber hon debuterade i bokform. Detta skedde 1901 med kåserisamlingen Oskuld och arsenik. I tidningen väckte hennes kåserier både beundran och avsky, och K.J. njöt av att gnabbas med stilistiskt mindre välutrustade herrar som upprördes över hennes ämnesval. Nu utvecklade hon sin egen skarpa och bitska stil och började excellera som essäist.

Ellen Kleman, K.J.:s Choice.

Klara Johansons debut 1901: Oskuld och arsenik av Huck Leber.

Med tiden blev hon tidningens främsta kritiker, men hon vantrivdes med arbetet och mådde fysiskt dåligt under stressiga perioder. ”Recensentsjuka” kallade hon det. I januari 1911 begärde hon tjänstledighet på obestämd tid. Stockholms Dagblad fortsatte dock att betala henne lön i ytterligare ett par år för att hindra henne från att medverka i något konkurrentblad.

I och med avgången från tidningen började en ny levnadsfas för Klara Johanson. Inspirerad av Kleman gick hon med i rösträttsrörelsen, bevistade den stora internationella rösträttskongressen i Stockholm 1911 och fick kontakt med utländska kvinnosakskvinnor. Hon blev alltmer intresserad av Fredrika Bremer, vilket ledde till utgåvan av författarinnans brev 1915–20, men också till att K.J. blev en av förespråkarna för en staty över föregångskvinnan. Sina essäer publicerade hon i Hertha, som tidskriften Dagny numera hette, och under tjugotalet började hon skriva understreckare i Svenska Dagbladet Kleman var en van resenär, och tillsammans reste de nu utomlands. Under jakten på Bremerbrev råkade de båda damerna befinna sig i Tyskland just när första världskriget bröt ut och fick trixa sig hem på ett ganska riskabelt vis. För tiotalets studentskor var möjligen Huck Lebers namn känt, men inte Klara Johansons. Hon var en litterär doldis. På tjugotalet kom dock en oväntad berömmelse. Aldrig hade K.J. velat bli populär eller ens tidsenlig – tvärtom kände hon sig gärna fel i tiden – men efter första världskriget blev denna känsla plötsligt modern. Hösten 1926 gav hon ut essäsamlingen Det speglade livet, som blev en stor framgång. Nu kom litterära pris från både De nio och Svenska Akademien. Nitton år hade gått mellan Ligapojken Eros (1907) och Det speglade livet, men redan 1928 kom hennes nästa bok, aforismsamlingen En recensents baktankar. K.J. gav också ut två volymer med urval ur Bremers skrifter. På tidskriftsfronten medverkade hon med ”Anmärkningar” – en hybrid mellan kåseri och krönika – i det nygrundade kvinnobladet Tidevarvet.

Under trettiotalet drabbades K.J. av depressioner, som nog delvis förorsakades av världsläget. Hon hade alltid haft lätt att skriva, men nu kunde hon sitta hela dagar och stirra på det tomma arket. Ibland såg hon det som ett straff för sitt ungdomliga lättsinne: ”Jag var för bortskämd av min skrivlätthet och för högfärdig att skriva och stryka och arbeta om.” Mellan 1934 och 1943 publicerade hon bara åtta artiklar. Hon blev kroppsligt allt svagare och orkade mindre än förr. Efter Klemans död genomlevde hon en sorglig änketid, men började till sist skriva igen. I samband med sjuttioårsdagen 1945 blev hon kontaktad av Wahlström &

Bokomslagens vinjett föreställande Norreport i Halmstad. Teckning av K.J.:s systerdotter Hillevi Odelstierna efter en förlaga av K.J.:s bror Emil.

Widstrand, som undrade om de inte kunde få ge ut en ny bok av henne. Resultatet blev Det rika stärbhuset (1946), som består av essäer tillkomna under en lång tidsperiod. Sigrid Fridman – och andra konstnärer (1948) är ett porträtt av hennes långvariga vän och älskarinna, men också en skildring av ett antal strider om offentlig skulptur – däribland Fridmans Bremerstaty. De första exemplaren mottog K.J. på sjukhuset kort före sin död.

För en författare tar det inte slut när hjärtat upphör att slå. Skrifterna lever vidare, och efter K.J.:s död kom en utgåva av hennes verk – brevvolymen dock först efter långvariga diskussioner mellan Sigrid Fridman och bibliotekarien Nils Afzelius om urvalet och vilket slags ”Klara Johanson” som skulle tillåtas leva hos eftervärlden.

Så kan man sluta – men då glömmer vi Fyris å med sitt mörka, lena vatten. Där kan man ligga och flyta på rygg medan man ser träden fara förbi ovanför huvudet. Då är det lätt att låta tanken återgå till flydda tider – exempelvis sensommaren 1942. Då stod Kvinnliga studentföreningen i begrepp att fira sitt femtioårsjubileum. K.J. kunde inte – och ville kanske inte heller – delta, men föreningens ordförande Vera Lindberg åkte ner till Stockholm och intervjuade henne. Där kan vi återknyta till föreningen, ty Vera Hamilton (som hon hette som gift) är en av de få personer jag mött som också träffat K.J. En vårdag 2006 intervjuade jag intervjuaren. Mer än sextio år hade gått, men hon mindes hur K.J. och Kleman tog emot vid ett ”fint tebord i ett rum tapetserat med böcker”. K.J. beskrev hon som ”väldigt rar, såg ingenting ut” och la till att hon som studentska uppfattat den sextiosjuåriga författaren som ”mycket gammal och skruttig”. Dessutom hade hon glappande lös-

tänder. Vad som sagts under samtalet mindes inte Hamilton – hon var ung, hon beundrade K.J. och råkade komma för sent till mötet. Förmodligen var hon vettskrämd. Hon underströk flera gånger att K.J. var ”förfärligt fin och trevlig”. Det är lätt att uppfatta Klara Johanson som en ensling, men man får inte glömma att hon var mycket vänsäll och därför rimligen också hade en social sida. Hon tyckte till och med att det var roligt att prata med en modern studentska.

K.J. har nämligen själv kommenterat mötet i ett brev: ”Vid det tillfället vaknade studentåren upp i mig, de hade sovit i en djup och avsides grav. Det föll några strimmor morgonsol över Uppsala igen, och jag kände än en gång värmen från den.” Genom sjukdom och oro värmdes hon av ungdomens sol – den sol som lyser ner genom trädens grenar och värmer vattnet omkring oss.

Trötta och lite frusna efter det långa badet kan vi nu med raska simtag återvända till bryggan. Det gör gott att bada i Fyris.

Till Kvinnliga Studentföreningens femårsjubileum 1897 skrev K.J. Så fruktas en argbigga.

Uppe i det blå

K.J.:s celestiala poetik

Varför lever vi? Frågan är uråldrig och djupt mänsklig. Pythagoras menade att människan finns på jorden för att blicka upp mot himlen. Få skulle nog hålla med honom. Många tror att vi är här av andra anledningar: få barn, nå framgång, göra skillnad. De som anser att människan finns på jorden för att beskåda himlen hör till ett sällsamt släkte, men K.J. är en av dem. Dagböckerna från åren 1912–1948 är fulla av små litterära beskrivningar av magnifika molnformationer och vidunderliga väderfenomen. Visserligen bor hon och rör sig i Stockholm – en liten storstad i Europas periferi som precis moderniserats – fast det är inte denna dynamiska miljö som intresserar henne; tvärtom söker hon det naturligt vackra i ett urbaniserat stadsrum. Vart hon än vänder sig förundras hon över atmosfärens skönhet:

För mig ges ingenting angelägnare än att indricka dagern och uppsuga den ögonblickliga stämningsnyans, som diktas av luftglansen, solspelet och skyarnas gång. Först med denna förutsättning betraktar jag jordens gestaltningar och – i sista rummet – den mänskliga komedin. Troligen är denna metod att se ganska sällsynt och alldeles säkert gäller den för bakvänd. (11.10 1912, min kursivering)

Väderbeskrivningarna går att räkna i hundratal. Ofta utgår de från upplevelser gjorda under en längre promenad, och ofta realiseras de i form av en estetiserad, uppslukande visuell ögonblicksbild. Styckena, som är alldeles unika i ett svenskt sammanhang, är koncentrerade, sällan över ett par meningar. Formmässigt går de att betrakta som ett slags litterära miniatyrer, eller ekfraser som jag också väljer att se dem. Ibland får de in­

Ur Dagboken 26/1 1919.

leda en längre dagboksanteckning och bli del av en filosofisk eller litteraturkritisk utvikning, men oftast är de separata. Det rör sig om ett språkligt och innehållsmässigt destillat, de elaborerade formuleringarna till trots. Kompressionen förstärks av att styckena dels är grafiskt avskilda (såväl i den handskrivna dagboken som i den textkritiska utgåvan), dels följer dagbokens formaliserade textmönster där dag följer på dag.

I denna essä dröjer jag vid K.J. som himlaestet, färgfantast och molnobservatör. Jag undersöker beskrivningarnas stilistiska särdrag och visar hur de passar in i hennes övriga dagbokstexter. Jag kommer vidare att relatera vädermeditationerna till K.J.:s arbetsprocess och framhålla att stadspromenaderna, och med dem nedtecknandet av väderförhållanden, är en viktig del av hennes skaparprocess. Det finns nämligen otaliga beskrivningar av vad jag kallar tankegångar, säregna intensifierade tillfällen då den fysiska rörelsen ger intellektuell energi. K.J. skriver så att säga även när hon går.

För att vara en författare upptagen med vädrets växlingar är det påfallande hur ofta hon drar likheter mellan väder och konstnärliga artefakter. Genomgående ser hon konsten i naturen, inte vice versa. Naturscenerierna estetiseras, omvandlas till estetiska artefakter. Eller annorlunda formulerat: naturen är en uttrycksform hon ringar in med konstnärlig terminologi. Det är just denna hållning som ligger till grund för vad jag menar är en ekfrastisk estetik.

Essän utgår från närläsningar varmed flertalet citeringar och utdrag från K.J.:s dagböcker återges. Genom att ge extra utrymme åt K.J.:s egna

formuleringar, snarare än referat av dem, hoppas jag kunna visa väderbeskrivningarnas stilistiska bredd.

K.J.:s väderminiatyrer har inte studerats tidigare.1 Förklaringen är att de främst förekommer i dagböckerna som först nu blivit offentliga i sin helhet.2 Vidare kan tilläggas att väderrepresentationers estetiska dimensioner generellt fått lite uppmärksamhet i svenska litteraturstudier, 3 trots att de ingalunda är ovanliga, eller ens ovidkommande inslag. Medan det finns otaliga studier av naturen hos Carl Michael Bellman, Hjalmar Söderberg och Moa Martinson, för att inte tala om en romantisk författare som Almqvist, och nu på senare tid, i och med litteraturvetenskapens ekokritiska vändning, moderna författarskap som Kerstin Ekmans, finns det knappt några som tar fasta på författarnas beskrivningar av meteorologiska och atmosfäriska fenomen. Essän ger sig därmed, i flera avseenden, in på obeforskad terräng.

Texter i egen rätt

Redan vid en första anblick är det påtagligt att väderbeskrivningarna skiljer ut sig från de övriga dagboksanteckningarna. Det är litterära texter i egen rätt så till vida att språket har en estetisk funktion. Stilen är utarbetat poetisk på naturromantisk grund. Vädret fyller dock aldrig ett allegoriskt eller symboliskt syfte. Det återges inte heller med vetenskaplig och meteorologisk terminologi, i stället är det dess sublima och transformativa effekt, den estetiska upplevelsen, K.J. ringar in. Här några exempel på hur betraktelserna kan ta sig ut:

Ett tätt ljust flor bredde sig utåt Djurgårdsviken, av en stilla opalisk glans. Gruppen av vita hus borta på udden tedde sig från bron som en italiensk hägring, och klarast syntes de speglade i det blanka, stålskimrande vattnet. En stund senare var denna morgonsyn försvunnen: byggnaderna reste sig klara i den solblå luften och deras motbild i viken var grumlad och bruten i sicksacklinjer. (13.10 1913)

Vilken frostskön dag i går! Helt obeskyat blå och gnistrande vit. Mänskorna sågo överraskat lyckliga ut, inte grönvioletta i synen som vanliga kyldagar, utan guldlysande av solreflexer. Jag gick hem genom Humlegården i skymningen med ett smältande vekt

och kärleksrött solnedgångsskimmer bakom mig och en vit fullmåne framför mig. (11.1 1914)

Det vitgyllne solljuset rann som en vårbäck nerför Götgatsbackens trottoar. Glittrande pussar i svartblöt jord och över högblått lysande vikar gnistrande broar av silver. (1.2 1914)

Kring vår söndagsmorgonvandrings bleka fält slöt sig skogen mörkt och fuktigt sammetsgrön i långsträckta bågar. Här och där en enslig helgul buske i brynet, som en fackla i den grönsvarta natten. Över topparnas taggar lutade sig regngråa molnflak som utspända segel, men stilla. (25.10 1914)

I går söndag simmade sommaren så vällustigt glödande kring en som ännu aldrig i dessa makalösa solmånader. När vi vände tillbaka från Djurgårdsronden strömmade trolska ångor i plötsliga ilar ur lindarna vid Karlavägen. På ett par timmar hade de kokats färdiga. (27.6 1921)

En komedi i luften. När vi hann till Narvavägen hade solen antagit uppsyn av en liten svagt förgylld måne, under det mötande figurer började teckna sig svart och bestämt mot en plötsligt upprullad dimfond. Inom två minuter var vi och solen och hus och ström och allt i säcken. Spårvagnar gled sakta, biler och cyklar tände sina lyktor. Gatuövergångarna var strandlösa hav. Så Strandvägen, Birgerjarlsgatan, Stureplan. Räddade in i Humlegården varsnade vi ett ljust fladder i det tjocka vitgråa, och innan vi hann till Karlavägen lyste solen grinande glatt från renblå himmel, som om alldeles ingenting hade hänt. Aldrig har jag upplevat ett så ”kort skoj” av denna art. Det var sannerligen en förströelse. (8.11 1923)

K.J. är en stilist av rang. Hon arbetar med klanger, rytm och diverse stilfigurer samt ett oväntat bildspråk, fullt av personifikation, besjälning och sinnesanalogier. Hon smakar på orden, triumferar i formuleringskonst. Gehöret för allitteration är absolut: ”I går söndag simmade sommaren så vällustigt glödande.” Bildspråket är kanske inte direkt djärvt, men genom sin friskhet låter det oss se verkligheten på nytt: lindar ”kokas färdiga” och ”molnflak [är] som utspända segel”. Särskilt skicklig är K.J. på att konstruera vatten­, vindoch solmetaforer: solljus rinner som ”en vårbäck” och ”gatuövergångar” är ”strandlösa hav”.

Väderminiatyrerna är multisensoriska. Vid flera tillfällen syns ett synestetiskt skrivsätt där saker, ord och skeenden både kan få färg och ljuda.

Även animationer är vanliga. Vinterluften kan vara ”blåstkyld” (6.5 1939) och en försommardag är full av ”leende eftermiddagsljus, av smekande glad luft” (31.5 1944). En septemberdag i barndomen minns hon som ”ljusblå och triumferande” (13.8 1913). Under en promenad i Lärkstaden på Östermalm i början av sommaren 1921 ”lyser och doftar” jasminerna ”svagt försynt” i ”den milt molntunga skymningen”. Det är dock inte bara klara skyar som är behagfulla. Tvärtom kan regn och åska vara lika betagande som en solskensdag:

Med ”vackert” väder menas väder som är tjänligt för ens närmaste avsikter och behov – för höbärgning, för promenader, för mattpiskning, för hälsan, för kläderna o.s.v. Inför vädret vet icke allmänheten av några estetiska förnimmelser. Vädret är emellertid vackert så ofta man konstnärligt, d.v.s. utan själviskhet och utan altruism betraktar det. Då blir ett höstregn inte fult för att jag blir våt om fötterna och en frostdag inte förkastlig därför att proletärerna sakna ved. (22.4 1914, min kursivering)

Textpartierna är påfallande rika på adjektiv och fulla av ”språkglädje”, för att använda Ingrid Svenssons uttryck i introduktionen till första delen av K.J.:s dagböcker. Hon framhåller de många nyskapande orden – ”inte minst i naturbeskrivningar, som kungsväder, stormblå, rönnunge, överljust, fylligtgröna, fördvärgat, solfrom”.4 Just färgorden ska vi få anledning att återkomma till, men här ett bra exempel på den kreativitet som promenaderna föder: ”Brunnsviken i söndagsmorgonljus lärde mig ett nytt adjektiv: stormblå” (1.12 1913, min kursivering).5

Det finns som sagt något naturromantiskt i hennes beskrivningar. Ekon hörs tydligt från Johann Wolfgang von Goethe och Henri Frédéric Amiel, och förstås från transcendentalister som Ralph Waldo Emerson och Henri David Thoreau.6 Här finns också många lån och direkta allusioner från Carl Michael Bellman, C.J.L. Almqvist och Fredrika Bremer. K.J. återkommer ofta till författarna i sina dagböcker, omtalar dem som vore de förtroliga vänner:

Med Henry Thoreau kan jag inte sällskapa, men med Emerson och Ellery Channing vandrar jag i Concords skogar och apelgårdar som på Djurgården om mornarna med Choice. För mig betyder tid och rum inte mer än för Alcott: ett ytterplagg, som man

kastar över sig, när man nödgas gå ut bland mänskor. (22.10 1914)

Till färgläran

Även om samtliga sinnen står på vid gavel, är det synen som dominerar. Särskilt tjusas K.J. av ljusfenomen och färgraster; framförallt tycks färgseendet vara överordnat och föregå andra slags varseblivningar. Med tanke på hennes visuella orientering är det emellertid anmärkningsvärt att K.J. sällan nämner bildkonstnärer. Beträffande färgintresset går det dock att spåra en tydlig påverkan från Goethe och hans Till färgläran (1809), ett verk som följer henne under många år: ”Äntligen har jag fått en smula begrepp om Goethes färglära, som jag förut bara har läst med vördnad och benägenhet att tro”, skriver hon den 9 december 1923. Det är vidare sannolikt Goethe som fått henne att få upp ögonen för meteorologi. Den tyske författaren skriver utförligt och omfattande om detta både i sina vetenskapliga och skönlitterära verk. Liksom K.J. lockas han också av vädrets poetiska dimensioner, något som inte minst blir tydligt i Italiensk resa (1786–1788).7

Dagböckerna är intill bredden fulla av nyskapande färgord. Stundtals är det välfunnet, andra gånger en smula sökt. Violett och blått, gärna med inslag av metalliska skimmer eller ädelstensglans, är favoritfärgerna. Här 43 variationer på färgen blå:

guldblå, blågul, porslinsblå, ljusblå, blågrånande, djupblå, renblåaste, mattblå, åskblå, dimblå, himmelsblå, sidenblå, rökblått, skogsblå, juliblå, middagssolblå, högsommarblå, högblåsoliga, glödblått, klarblå, blekblå, mörkblått, dunkelblått, högblå, solblå, stålblå, silkesblå, stormblå, vindblå, vittblått, blågrönt, snöblå, grönblå, blåviolett, sagoblå, gulblåröd, blåsvart, vitblåvit, luftblå, brunblå, höstblå, ultramarinblå och saltblå.

K.J.:s ekvilibristiska färgordskonstruktioner bör förstås mot bakgrund av just den färglära hon tagit del av genom Goethes närmast encyklopediska genomgång av namn på olika nyanser och färgblandningar i just Till färgläran samt att det just är naturscenerier hon intresserar sig för. Som bland andra Arne Melberg noterat är det inte ovanligt att 1800 ­talets naturskildrare, med

Thoreau och Emerson i spetsen, närde en förkärlek för namngivning och katalogisering. I en artikel lyfter han fram hur Emerson ofta redovisar en ren taxonomi över de olika färgskalor han finner i naturen.8 Jag anar därtill ett inflytande från Almqvist vad gäller lekfullheten i att hitta på färgnamn. Få svenska författare har formulerat en lika intrikat ”färgpoetik”.9 Hans verk är fulla av scener där färger laddas med symbolik eller får fungera som rebusar. Färger förekommer också i hans beskrivningar av sinnesfusioner, eller synestesier som det kallas med en neurovetenskaplig beteckning. Han relaterar stämningar, sinnesförnimmelser och känslor till färg, ett skeende kan vara azurblått eller saffransgult. Intresset för färg måste ha hämtats upp från kontinenten. Under 1800 ­talet var färg och optik ett centralt ämne för såväl estetisk som vetenskaplig teoribildning och diskuterades flitigt i bland andra Goethes Till färgläran (1809), Schlegels fragmentskrifter (1798) och Novalis ofullbordade roman Heinrich von Ofterdingen (postumt publicerad 1802).

K.J. fattar lätt tycke för ljus som bryts på märkvärdiga sätt och lyfter fram dem som ett slags brännpunkter.10 Betraktelser av optiska illusioner, iögonenfallande reflektioner eller säregna skuggor slår ofta över i detaljerade observationer, om än inlindade i poesi:

I går morse såg jag en soleffekt, som bör gömmas. Från bortersta ändan av en av slottets valvgångar såg jag ett skarpt avgränsat ljusparti, rödgyllne i halvdunklet, vila på stengolvet nedanför uppgången till slottskapellet. Figurer passerade igenom solfältet och vord[t?] förvandlade ett ögonblick.

Detta skulle tyckas vara ett enkelt fenomen och tillgängligt i allt klart väder, men det faller sig så, att jag inte har iakttagit det förr i denna stad. Jag trodde, att det inte förekom på våra breddgrader. (18.11 1912)

Vid ett par tillfällen ges längre beskrivningar av regnbågsfenomen:

I förmiddags blev det fattiga springvattnet framför K.B. välsignat av ett under. Den komplettaste regnbåge, djupare och mera lysande i färgerna än jag någonsin sett, omslöt strålen som ett bälte lite över halva höjden. Ibland lossnade bältet och vajade ut än åt ena sidan, än åt den andra, och då blev orangestrimman till en ström av eldslågor.

Denna syn njöt vi från gången mitt emot K.B:s fasad. Vi gick därifrån och vände tillbaka flera gånger, och synen var kvar, alltid lika förbluffande. Till slut hade bältet glidit ner mot basen och sköt snett ut så att det tycktes tangera marken. Det var nöjsamt att se mänskor på sidogången ovetande passera tvärs igenom förtrollningen. (10.9 1936)

Denna sköna frostmorgon upplevde vi en optisk sensation på Norr Mälarstrand. Mitt i det duvgråa töcken som sträckte sig utmed söderhorisonten satt solen vit som utsparad ur en kolteckning, och på sidan, utanför töckenbältet, syntes en bit av en regnbåge, fullkomligt osannolikt. Och det var inget ögonblicksfenomen, den stannade som vi en god stund, och en medelålders herre som kom till delade vår häpnad. Vi har verkligen särskild tur med regnbågen. (29.1 1940)

Scener som dessa ovanstående, där för dagboken centrala teman som natur (väder, vind, ljus), perception och minne sammanfaller, är typiska exempel på vad jag vill kalla K.J.:s ekfrastiska skrivande. Ekfrasen är en väl beprövad skönlitterär och retorisk trop som går att finna redan i den tidiga västerländska litteraturen; exemplet framför andra är Akilles sköld, sådan den beskrivs i Illiaden. Antik vetaren och litteraturteoretikern Ruth Webb lyfter i Ekphrasis, Imagination and Persuasion in Ancient Rhetorical Theory and Practice (2009) fram två egenskaper hos ekfrasen som jag tagit fasta på i mitt kommande resonemang om det ekfrastiska hos K.J. För det första menar Webb att tropen åstadkommer en litterär motsvarighet till en målning eller en skulptur genom att med språkliga medel skapa en visuell bild hos läsaren/lyssnaren. För det andra skiljer hon ekfrasen från dieges (som betecknar det som berättas), inte bara vad beträffar ämne, utan också beträffande graden av referentialitet till det visuella föremålet. Det är genom beskrivning (mimesis, eller representation) snarare än gestaltning som ekfrasen kommer till uttryck.11 Centralt för ekfrasen, understryker Webb vidare, är att den utgår från en visuell scen. Scenen behöver nödvändigtvis inte utgå från en konstnärlig artefakt, till exempel kan en ekfras också skildra ett natursceneri eller ett vardagsföremål. En viktig uppgift hos ekfrasen är därtill att åstadkomma en effekt hos publiken – att simulera ”ett seende”.12 Allt detta ser vi hos K.J. Miniatyrerna tar nämligen

fasta på transcendentala omvälvningar i konstnärlig och existentiell mening. Genom ekfrasen lyckas hon vidare ge den intrikata förbindelsen mellan upplevelse, seende och personligt minne konkretion i tid och rum. Väderminiatyrerna blir så att betrakta som ett slags visuella souvenirer, och nedtecknandet av dem som en form av minnespraktik. Ofta noteras till exempel att en specifik scen eller en upplevelse från en promenad är ”en skönhetssyn att anteckna”, ”bör gömmas”, ”värd att skriva upp”, ”sannerligen är värd att upptecknas” (se t. ex 7.1 1927).

K.J.:s credo är explicit och analytiskt – och framför allt direkt. Till exempel är hon väl medveten om sin unika varseblivningsförmåga, hennes säregna ”metod att se”. Efter en ”stadsexpedition” skriver hon: ”Toppen av Klara kyrktorn, flankerad av spensliga spiror, i dimgrått ovanför posthusets brovalv tvärs över gatan var en skönhetssyn att anteckna. Den ser jag sannolikt aldrig mer. Och jag vet inte om någon har sett den före mig. Men det har väl ändå någon av distriktets oljemålare eller novellister” (18.11 1941, kursivering i org.).

Webb noterade som sagt att ekfrasen inte nödvändigtvis måste ta avstamp i ett konstföremål. Även vardags­ och naturscenerier kan fungera som utgångspunkt. K.J. månar om att lyfta fram den konstnärliga potential som finns inneboende i det vardagliga (en pojke som cyklar, spegelglaset i en enkel restaurang)13 eller för den delen i det naturgivna (dimma, regn, sol, regnbåge) –just sådana detaljer som lätt förbigår en vanlig betraktare, men som kan avtäckas med hjälp av konstnärens eller författarens förmedling, hans eller hennes verklighetsillusion.

K.J. likställer natur och konst, vilket får till följd att hennes upplevelse av naturen blir jämförbar med en konstupplevelse, något som processas intellektuellt.14 Återkommande används ord som tavla, etsning, renässanstablå, skiss, duk och oljemålning, när intrycken av vädret i Stockholm ska beskrivas: ”En gång på Norrbro upplevde jag en studie som Lionardo skulle ha profiterat av” (1.4 1919). Vid ett annat tillfälle är horisonten bakom Västra Trädgårdsgatans husfasader ”en bild” med ”en stämpel av anlupen artistfantasi” (6.12 1916). Det är alltså konsten i naturen hon ser, inte det motsatta: ”Landskapen i mina hemliga böcker gör ibland nästan effekt av konstverk. De

är kärvt sanna som oretuscherade fotografier” (14.6 1921). Naturen, så som K.J. betraktar den, är något konstlat, i bemärkelsen representerad. Och det är inte en högre makt som varit inblandad, utan en virtuos. Några vinterdagar i slutet av december har, som det heter, ”arrangerats av en vädrets konstnär med otroliga resurser och det slösaktigaste lynne” (30.12 1913, min kursivering).

Du sköna nya stad?

K.J. var en rutinerad stadsvandrerska: ”En av tillvarons största och renaste njutningar är denna: att röra på benen och sätta fötterna i marken”, skriver hon en vårdag 1914. Tillsammans med sin partner Ellen Kleman, hennes Choice, ”den blåa solen”, hade hon för vana att i ur och skur, solgass som snökyla, gå på en promenad. Stadsvandrandet fyller dubbla funktioner; det rör sig både om en kroppslig nödvändighet och en intellektuell njutning. K.J. uttrycker det träffande i en dagboksaforism:

Man kan acceptera vädret som man accepterar sin kropp, sitt fosterland, sin samtid, som man bör acceptera allt detta, emedan det i alla fall är oundkomligt och man har allt att vinna på att tillägna sig det och genom förtrolighet övervinna vad man inte kan besegra med förnekande. Så blir var dags väderlek den med ständig spänning motsedda och av intressanta överraskningar flödande miljö, som jag får att röra mig i och som jag inte har rätt att knota över, eftersom jag inte kan skapa mig något dylikt själv. Alltså är det sörjt för både de aktiva och de kontemplativa. (22.4 1914)

K.J. väljer att använda orden ”promenera” eller ”vandra” i stället för ”flanera”. Det sistnämnda associeras med en bekymmerslös aktivitet som helt och hållet har till syfte att insupa det mondäna stadslivet. Hos K.J. står det inte högt i kurs. Aktiviteten har något fånigt och fiktivt över sig, den är, skriver hon, ett ”stoff” för ”diktarpromenader av den sort som inte just nu är modern men förtjuste oss i mina Uppsalaår” (6.6 1921).

Flanerandet är en central trop i det sena 1800 ­talets stadslitteratur. Främst är det franska författare som är tongivande, men även de skandinaviska länderna kom att odla en egen variant. Kring sekelskiftet 1900 börjar flanörförfattare som Henning Berger, Anna Branting, Gustaf

Hellström, Ludvig Nordström, Fanny Norrman, Sigfrid Siwertz och Hjalmar Söderberg bli tongivande på den svenska parnassen. K.J. låter sig dock inte imponeras, utan avfärdar dem. I en recension av Sigfrid Siwertz debut, diktsamlingen Gatans drömmar (1905), skriver hon nedlåtande om hans slentrianmässiga motivkretsar. (Just flanörförfattarnas tuggande på samma tema är något hon återkommer till i andra recensioner.)15

Särskilt irriterar hon sig på inledningspoemet, ”Staden mitt hem förblivit”, där han snarare än att beskriva storstadslivets ”suggestiva moment”, blickar tillbaka mot den gamla goda tiden. Hans flanördiktning, framhåller hon, är ”vårdad”, men ”vill ingenting”.16 Siwertz och hans samtida författarkolleger tycks ha tagit åt sig av kritiken. I en serie kåserier för Stockholms Dagblad från 1910, skriver till exempel Ludvig Nordström om vikten av att blicka framåt, hitta nya stilideal och ge staden ett uttryck som motsvarar dess urbana atmosfär: ”Bellmanspoesiens människor äro längesen döda. Blanches, Strindbergs, ja, till och med Hjalmar Söderbergs Stockholm tillhör redan det förflutna.”17 Forskningen såg länge stadslitteraturen som både manligt och borgerligt kodad, men breddar vi perspektivet en smula blir två saker tydliga, dels att stadspromenader av olika slag är vanliga även hos andra författare i det litterära fältet, dels att flanören bara är en av många figurer/karaktärer varigenom storstaden kan fokaliseras (den prostituerade, uteliggaren, fabriksarbeterskan, gatuförsäljaren, barnet et cetera).18 Genom att studera texter av andra slags stadsskildrare än den privilegierade flanören, kan vi komma åt fler sätt att se och förhålla sig till staden som rum liksom till stadslivet som levnadsvillkor. 19 Men hur ser det

ut om vi går till K.J.? Intar hon som borgerlig kvinna och intellektuell något slags mellanposition? Ja, av den omvandling som sker i Stockholm vid denna tid, med kraftig befolkningstillväxt, omfattande stadsbyggnationer liksom en mycket snabb modernisering och med den nya yrkesgrupper, nya kommunikationer och nya levnadsstandarder, syns mycket lite. Endast vid några tillfällen kommenterar hon den moderniseringsiver som svepte över Stockholm: ”Nu rives i rykande fart ett par hus i hörnet av Sturegatan och Humlegårdsgatan. Förstörelsen har hunnit så långt att de för ögonblicket återstående fragmenten lika gärna kunde tänkas härröra från någon uppgrävd antik stad” (15.11 1928). Något spetsfundigt kan man säga att hon liksom flanörförfattarna söker upp väl intrampade stigar, om än i andra väderstreck: Goethe, Emerson, Thoreau. Samtidigt som hon värjer sig för sekelskiftesromantik och melankoliska stadspromenader (jfr 6.6 1921), intar hon alltså själv en traditionell, naturromantisk hållning. Hennes Stockholm är och förblir en atmosfärisk, målerisk stad snarare än en urban och arkitektonisk. Det är vädrets och firmamentets föränderliga karaktär hon upptas av, inte mondäna ting som ”blod och murbruk”. I många avseenden är hon också politiskt blind. Det är sällan hon rör sig i ytterkanterna, bland stadsslummen. Inte heller är hon intresserad av att undersöka, göra socialreportage och gå på upptäcktsfärd till andra delar av staden än de välbekanta. Och när blicken stannat vid gestalter som genom sitt avvikande uppträdande eller fattiga yttre så att säga brutit sig ut ur det vardagliga stadssceneriet, porträtteras de som kuriositeter, udda skådespelare på en scen.

Ur Dagboken 24/4 1914.

”Det blixtrar infall i vartenda gathörn”

Stadsvandrandet och dagboksskrivandet är handlingar som genom sin upprepning ger struktur. Av denna anledning är det lätt att länka dem till hennes arbetsrutin:

Jag vaknar, jag klär mig, går morgonvandring och vänder hem till tortyrbordet med en stilla, blekt hånleende förvissning om dagens fullkomliga tomhet. Lika fullt sätter jag mig som en snäll automat framför pappersbladet och doppar pennan, som hinner bli svart och tjock av stelnat bläck, innan ett ord har kommit till stånd med dess hjälp. (4.10 1917)

Att skriva ner intrycken från morgonens promenad är en förberedelse inför arbetsdagen, att bli varm i kläderna inför en mer krävande språklig akrobatik. Väderskildrandet är också ett sätt för K.J. att träna seendet, något som förstås hänger samman med hennes kritikerverksamhet om än på ett mer indirekt sätt. Till yttermera visso fyller det en rent meditativ funktion. På samma sätt som bara det att betrakta tycks vara en njutning i sig, är det avkopplande för henne att teckna ner sina intryck.

Det är inte bara vid skrivbordet K.J. är aktiv. Hon arbetar också när hon spatserar; promenaderna blir ett slags tankegångar, där den fysiska rörelsen stimulerar intellektet. När hon går får hon uppslag till texter och kan processa det hon läst. Hon kan samtala med Choice om hur hon ska närma sig ett verk hon för tillfället läser, eller hur man bäst utformar ett brev:

Man komponerar storlinjiga essayer på sina Djurgårdspromenader, det blixtrar infall i vartenda gathörn, och man skriver de briljantaste formler för plötsligt klarnade insikter i morgonbädden och medan man tvättar sig. Varför låter sig inte detta, som faktiskt produceras av min hjärna (det är inga fåfänga inbillningar), fästas på ett papper? Jag bara frågar. Det finns kanske någon intellektuell mekaniker som kunde plausibelt ange orsaken, men det vore viktigare, att en andlig hygieniker hittade botemedlet. (17.8 1918)

Vad jag nu igen har gått och komponerat och diktat och formulerat på Djurgårdsvandringen, denna nätt och jämt halfrusna, mildgråa tödag! Det är min last och min olycka. En självregistreringsapparat fäst vid

min hjärna, och jag vore världens produktivaste författare. (6.1 1919)

Stadsvandrandet är något cerebralt, helt i linje med hennes estetiska sinnelag samt den grundmurade uppfattningen om att det inte finns några andra ”njutningar än de intellektuella” (27.1 1914).

Vanligtvis går man på morgonen. Främst utåt Djurgården, men också till Hagafälten och Humlegården. Hur långt man går eller hur länge framkommer sällan; det är inte kvantitet som räknas, utan kvalitet (jfr 2.6 1942). Bara någon enstaka gång noteras promenadens utsträckning: ”Gick de tre kilometerna till Rättvik i milt åskregn utan överplagg och paraply och de tre kilometerna tillbaka i yrande ilsken solglöd” (21.7 1925).

Av avstånden att döma från platser där hon bor under årens lopp tycks promenaderna vara över en timme. 20 Något som också blir påtagligt är att promenaderna – och med dem väderreflektionerna – inte är lika frekventa i de senare årens dagböcker, kanske av naturliga skäl då det som bekant är lättare att gå när man har schwung i benen.

De förekommer, men K.J. strösslar inte gärna med namn på gator, byggnader och andra slags landmärken. Det finns förstås undantag, några är Haga och Djurgården, men också Strandvägen och Valhallavägen. Vad gäller kända landmärken nämns återkommande Slottet och Molins fontän. K.J. finner glädje i repetitionen, ty på så sätt kan hon studera hur det bekanta faller ut i den nya belysning som årstiderna och ljuset skänker dem:

Man tänker, man fantiserar, man gör erfarenheter i anden, man går på – rakt fram eller i cirkel, man vet inte så noga, man går dock – men man sätter fötterna i samma fotspår, tvingar sina ögon att suga fägnad ur alltid samma föremål och ser himmelskupan begränsad av alltid samma taggiga skogsrand eller huskonturer. (31.7 1913)

Distans och delaktighet

Den franske filosofen Michel de Certeau laborerar i ett avsnitt i L’Invention du quotidien (1980) med två förhållningsätt visavi staden: ett distanserat och ett deltagande, eller mer konkret: ett teoretiskt och ett praktiskt. Han skiljer mellan det att blicka ner på staden, voyeuristiskt be­

trakta den från ovan, och att kroppsligt röra sig i den, vara delaktig. I sann poststrukturalistisk anda menar han att det distanserade perspektivet – företrätt av bland andra arkitekter och stadsplanerare – implicerar ett maktanspråk. Följden blir att den kunskap om staden som produceras ur detta förhållningssätt saknar verklighetsanknytning; kunskapen blir i stället en, med de Certeaus ord, ”representation, en optisk artefakt. Den är analog med det faksimil som producerats genom frånvarons projektion”.21 Den stad voyeuren ser framför sig är ett, betonar han, ”teoretiskt (i bemärkelsen visuellt) simulacrum, kort sagt en bild, vars förutsättningar för att möjliggöra kunskap och erfarenhet är ett förbiseende och en missförståelse av praktiker”.22

K.J. är som vi sett en vän av promenader och aktiv livsstil, men hennes Stockholm framträder i första hand som en tablå, där panoramat äger företräde framför närbilden, och där distansen premieras på delaktighetens bekostnad. Det är bokstavligen väder och vind som miniatyrerna kretsar kring, inte, som så många andra stadsskildrare vid denna tid, gestalter i stadsvimlet; i de fall hon porträtterar personer är det människor hon känner, vanligt folk tycks inte intressera henne, de där udda existenserna noteras ytterst sällan.

Men även om de Certeaus distinktioner kan ge en tolkningsram till K.J.:s sätt att gestalta och förhålla sig till det urbana, är det inte helt rättvist att jämföra hennes blick på staden med voyeurens. Det är nämligen rörelsen, det aktiva engagemanget med miljön och platsen som möjliggör hennes betraktelser. Rörelsen skapar också sammanhang, binder ihop skeenden och synintryck. Promenaden är följaktligen texternas förutsättning. Jag menar vidare att det slags förmedling K.J. är upptagen av i sin dagbok, det vill säga beskrivning och minnesantecknande snarare än gestaltning, implicerar en distans. Det ligger i framställningens natur – och K.J.:s ambition – att avbilda.

K.J. skriver dagbok

Jag skulle vilja avrunda den här essän med att säga några ord om genrekontexten – det faktum att hon skriver dagbok – och hur den påverkar vår läsning. K.J. skriver visserligen personligt, men aldrig privat. Det är till exempel mycket sällsynt att hon kommenterar sin fysiska och mentala hälsa. Själslivet står alltså inte i fokus; aldrig återges en oförrätt, en förbjuden fantasi eller ett spänningsladdat möte. Endast vid två tillfällen noteras att hon lider av migrän, en sjukdom som brukar vara kronisk (15.9 1913; 7.12 1916). Hon skriver förvisso återkommande om sin vånda över skrivandet, men bara snudd på känsloladdat: ”Skrivskräcken är över mig igen, fast ännu inte bemängd med ångest. Jag törs bara inte försöka, har återigen glömt bort ’hur man gör’” (2.11 1921). Avsaknaden av privata funderingar samt de många aforismerna och de omsorgsfullt formulerade väderbeskrivningarna medför att den röst som träder fram i dagböckerna blir litterär snarare än autentisk eller omedierad. Detta kanske förvånar moderna läsare. Men enligt en studie av litteraturvetaren Anna Jackson, Diary Poetics, såg kvinnliga författares dagböcker ut så här. Det är först under 1900 ­talet som de börjar bli introspektiva och föremål för ett slags ”intensiv subjektiv analys”.23

I likhet med Amiel, Emerson och Thoreau lyckas K.J. skapa en litterär hybridform där essän, aforismen, naturskildringen och dagboken samexisterar. Liksom de tycks hon därtill skriva för en tänkt mottagare, en faktisk läsare. Det är dialog hon ser framför sig, inte introspektiv monolog. I linje med detta menar jag att K.J.:s dagböcker sannolikt är renskrivningar. Det vill säga att texterna bör ha bearbetats, inte tillkommit i all hast. Skrivstilen är nämligen jämn och kontrollerad, sällan syns överstrukna ord eller missprydande bläckplumpar. Här finns heller inga tillägg, eller tillrättalägganden. Kanske var det så här hon skrev: perfekt på alla sätt? Å andra sidan, med tanke på att väderbeskrivningarna når en sådan estetisk verkshöjd torde K.J. diktat för eftervärlden.

NOTER

1. För en ingång till en teoretisk diskussion om celestial estetik, se Arnold Berleant, ”Celestial Aesthetics”, Sensibility and Sense. The Aesthetic Transformation of the Human World (Exeter: Imprint Academic, 2010), s. 137–53; David Macauley, ”Head in the Clouds: On the Beauty of the Aerial World,” Environment, Space, Place, 2010, nr 2, s. 147–80; Holmes Rolston, III, ”Celestial Aesthetics: Over Our Heads and/or in Our Heads”, Theology and Science, 9, 3 (2011), 273–85.

2. Klara Johanson, Dagbok Första delen 1912–1925 respektive Dagbok Andra delen 1926–1948, utgivna genom Ingrid Svensson (Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2022).

Samtliga hänvisningar till K.J.:s dagböcker görs här i löpande text om inget annat anges. Fragment och delar av dagboken har tidigare utgivits i Klara Johanson, Ur dagböckerna, urval, inledning och noter av Greger Eman (Lund: Ellerström, 1989).

3. Motsatt förhållande råder i konstvetenskaplig forskning. Se till exempel Alexandra Harris, Weatherland. Writers & Artists under English Skies (London: Thames & Hudson, 2016).

4. Se Ingrid Svenssons ”Introduktion” i Johanson 2022, s. 26.

5. Vad gäller ”adjektivlastad” prosa är det svårt att få korn på K.J.:s eget stilistiska ideal. Å ena sidan fullkomligt bågnar sidorna av adjektiv, å andra sidan verkar hon förhålla sig till dem med viss skepsis. Adjektiv, skriver hon, är ”språkets ömtåligaste, föränderligaste, förvissneligaste element”. På samma gång ”fantasityngande och rörelsehämmande”, åldras stilen i förtid (8.1 1929).

6. Klara Johanson var väl bekant med Henri Frédéric Amiel efter att ha översatt hans En drömmares dagbok (1876–1881) till svenska 1900. För några dagboksnoteringar som liknar dem vi finner hos K.J., se Amiel, En drömmares dagbok (Stockholm, 1903; andra uppl.), s. 14, 34, 45 och 229. För K.J.:s relation till Goethe, se Madeleine Gustafssons essä i detta nummer av Biblis.

7. Se Leland R. Phelps, ”Goethe’s Meteorological Writings”, Monatshefte, vol. 48, 1956:6, s. 317–24.

8. Arne Melberg, ”Naturskildringen”, Att läsa prosa: Guidebok till den litterära prosan (Lund: Studentlitteratur, 2020), s. 75.

9. För begreppet ”färgpoetik”, se Jon Viklund, ”Färg, bild och seende i romantiken. Exemplet C.J.L Almqvist”, Aiolos, nr 14–15 (2000), s. 41–52.

10. En annan författare vid sidan av Goethe som delar K.J.:s fascination för optik och allehanda ljusspel samt inte minst färg och atmosfäriska fenomen – däribland regnbågar – är Marcel Proust. Ett antal studier har berört detta centrala inslag i författarskapet och pekat på betydelseladdade scener där färger, väder och perception interagerar. Se Roger Shattucks Proust’s Binoculars: A Study of Memory, Time, and Recognition in ”À la recherche du temps perdu” (London: Chatto & Windus, 1963); Allan H. Pascos The Color-keys to ”A la Recherche Du Temps Perdu” (Geneve: Droz, 1976) och Davide Vagos Proust en couleur (Paris: Honoré Champion, 2012). I essän ”The Weather in Proust” (publicerad i den postumt utgivna The Weather in Proust (Durham: Duke University Press, 2012)) gör den amerikanska genusvetaren Eve Kosofsky Sedgwick något så ovanligt som en nyplatonsk och känsloteoretisk läsning av författarens gestaltningar av väderfenomen. Vädret i På spaning efter den tid som flytt utgör, menar hon, ”en ständig källa till fascination, förnyelse och till och med själavandring”. K.J.:s öga för färg och detaljerade, strålbelysta naturscenerier, har förstås inte uppkommit genom något inflytande från Proust, även om likheterna är frapperande. Hon nämner honom endast en (1) gång, och det i förbigående (23.7 1925). Han tycks inte ha lämnat något bestående intryck, åtminstone inte av dagboken att döma. Flera gånger förekommer hon dessutom sin franske kollega så till vida att merparten av hennes dagboksanteckningar är gjorda före publiceringen av Prousts omfattande romanepos.

11. För en skillnad mellan beskrivning och berättande, se Gérard Genettes distinktion i Figures (1961). Berättelse/Narration, skriver han, berör handlingar eller händelser som rena processer. Den betonar därför, till skillnad från beskrivningen, tidsmässiga, dramatiska aspekter. Beskrivningen å sin sida dröjer vid objektens och gestalternas ”samtidighet”. Då beskrivningen utgår från själva skeendet som ”skådespel”, tycks den upphäva tidens gång och i stället ”sprida berättelsen i rummet”. Se Gérard Genette, Figures of Literary Discourse I [1961], eng. övers. Alan Sheridan (New York: Columbia University Press, 1982), s. 136.

12. Ruth Webbs Ekphrasis, Imagination and Persuasion in Ancient Rhetorical Theory and Practice (Farnham: Ashgate, 2009), s. 8–9.

13. Det finns flera fascinerande exempel på dagboksnotiser som utgår helt eller delvis från skuggfenomen eller optiska illusioner. Här finns inte utrymme för att analysera dem närmare, men jag vill ändå uppmärksamma två som är särskilt anmärkningsvärda. I en av dem skriver K.J. om hur hon ser en pojke cykla förbi Vallhallavägen, ”och med honom ilar en lång, svart, rörlig skugga, som ser ut som själva levande sommaren”. Dagboksiakttagelsen, lägger hon till, är ”lämpligt avdelat i korta rader, bleve ett icke oävet poem à la japonaise”. Fascinerande nog fäster K.J. alltså vikt vid anteckningens formmässiga aspekter, det vill säga hon pekar på notisens typografi/materialitet (19.4 1913). Den andra – en i sanning perfekt ekfras – är en beskrivning av en optisk illusion inifrån en restaurang. K.J. beskriver här stadslivet utanför på gatan sådant hon ser det speglas upp och ner i olika spegelglas (?) i restaurangens tak: ”Automaten Humlan vid Drottninggatan har ett lågt tak, bestående av mjölkvita fyrkantiga glasrutor, avdelade med förgylda lister och prydda med var sin guldstjärna i mitten. […] Där skådar man nämligen, utan att mycket sträcka på halsen, ett stycke Drottninggatstrafik i det kostligaste skick. Cyklar och automobiler vända ynkligt sina jul i vädret. Flyttlassens pyramider balansera på sin spets” (9.10 1913).

Automatrestauranger var föregångare till dagens snabbmatsrestauranger och var populära i europeiska storstäder kring sekelskiftet 1900. Matbespisningarna hade ett särskilt servicekoncept: de hade öppet sent och besökaren hade minimal personalinteraktion. Ofta gick det att betala sin mat genom att stoppa pengar i en automat – därav namnet. Lokalerna var särskilt populära bland den lägre tjänstemannaklassen, framför allt unga kvinnor och män, som ofta bodde trångt, men ändå hade tillräckligt med medel för att kunna äta ute på den korta lunchrasten.

14. Jfr K.J.:s anteckning i dagboken där hon skriver: ”Det finns inga andra njutningar än de intellektuella. De andra bero bara på slarvigt språkbruk. Man måste ha insupit världens mesta, nej bästa lyrik och tränat sig till kritisk urskillning för att naivt kunna fröjdas åt solfläckarna i en backsluttning, och det behövs en filosofiskt hyfsad världsåskådning för den som vill uppfatta skönhetsnyanserna i klimatets skenbart misantropiska nycker” (27.1 1914).

15. Se till exempel ”Ungkarlar. Noveller.”, recension av Gustaf Hellström, 1904, i Klara Johanson, Kritik (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1957), s. 16–18.

16. Klara Johanson, ”De sista dagarnas ordkonst”, 15 mars 1905. Omtryckt i Johanson 1957, s. 18–23. Dikten finns även tillgänglig på Litteraturbanken.se, se Klara Johanson, ”Ty till sist blir allting litteratur”: Texter i urval. Under redaktion av och med inledning av Ingrid Svensson (Litteraturbanken, 2020). Även Svensson kommenterar K.J.:s kritik mot flanörlitteraturen med utgångspunkt just i recensionen av Gatans drömmar.

17. Ludvig Nordström, ”Stockholmsromantik”, Stockholms Dagblad, den 24 december 1910. Nordströms kåserier samlades sedan i I sitt eget sällskap och gavs ut vid två tillfällen på Albert Bonniers förlag, 1914 och 1953.

18. Se till exempel Alf Kjellén, Flanören och hans storstadsvärld: Synpunkter på ett litterärt motiv (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1985). För några studier som anlägger ett genusteoretiskt perspektiv på staden och stadsvandringen, se Alexandra Borg, En vildmark av sten: Stockholm i litteraturen 1897–1916 (Stockholm: Stockholmia förlag, 2011) [diss.]; Tone Selboe, Litterære vaganter: Byens betydning hos seks kvinnelige forfattere (Oslo: Forlaget Oktober, 2002), Deborah L. Parson, Streetwalking the Metropolis: Women, the City, and Modernity (Oxford: Oxford University Press, 2000).

19. Borg, En vildmark av sten. Se även Anna Westerståhl­ Stenport, Making Space: Stockholm, Paris, and the Urban Prose of Strindberg and his Contemporaries (Berkeley: University of California, 2004) [diss.].

20. För en översikt av de adresser där K.J. bodde genom åren, se Johanson 2022, Dagbok Första delen, s. 321–24.

21. Michel de Certeau, L’Invention du quotidien, 1, Arts de Faire

(Paris: Gallimard, 1980). Jag har utgått från den engelska översättningen, The Practice of Everyday Life, övers. Steven Rendall (Berkeley: University of California Press, 1984), s. 92. Min övers.

22. Ibid., s. 93. Min övers.

23. Anna Jackson, Diary Poetics: Form and Style in Writers’ Diaries, 1915–1962 (New York: Routledge, 2020). Jackson, som fokuserar kvinnliga dagboksförfattare som bland andra Katherine Mansfield och Virginia Woolf, visar att författarna var mycket självmedvetna om vad de skrev i sina dagböcker. Inte sällan tycks de förvänta sig att deras texter skulle komma att bli lästa av utomstående, dock med vissa reservationer. Jackson anlägger också ett materialitet/bokhistoriskt perspektiv, och visar att utgivningsbeslut (formgivning, publicering, urval et cetera) helt kan förvränga dagbokens ursprungliga text (yttrande). Det av mig översatta citatet ”intense subjective analysis”, är hämtat från s. 6.

”För

stolt kan man aldrig vara”

Kritikerns andliga högmod hos Klara Johanson

Redan när man får hem recensionsboken börjar det. Ett anonymt pappaket från Förlagssystem dunsar ner på hallmattan och fläckas av det sörjiga gruset från barnens skor. Eller också kommer bara en liten förtretlig vit lapp från posten om något som är ”för stort för att delas ut” och man tänker ”nej, har jag av misstag tackat ja till en roman på 800 sidor igen”. Nu måste man ut i snöslasket och stå i kö vid utlämningen på Coop igen, och det som väntar en på andra sidan är med största sannolikhet inte någon omvälvande läsglädje.

”Dagstidningskritik är”, som Margit Abenius har skrivit, ”en efemär, osmaklig och uppslitande syssla”.1 Älskar man litteraturen kan man kanske aldrig helhjärtat älska konsten att anmäla den i tidningen. Detta motbjudande yrke, som Klara Johanson har kallat det, går ofta ut på att vada igenom floder av medioker, kitschig, pretentiös eller helt enkelt tråkig samtidsprosa och ­poesi medan man kämpar för att inte glömma vad litteraturen också kan vara och betyda för en.

I ett kåseri signerat Huck Leber med titeln ”Recensentens stadier” återfinns en bitsk satir av en kritiker som går in med hull och hår för sitt yrke. Hurtig och beskäftig knallar han upp på redaktionen. Kanske har han egentligen tänkt sig att bli skönlitterär författare, men tidningen visar sig inte särskilt intresserad av hans dikter. I stället bjuder redaktören på en angenäm pratstund ”i en rätt hygglig fåtölj” och ger den unge mannen ett annat uppdrag. ”När jag vandrar dädan”, myser han, ”har jag en roman i fickan, som skall kalfatras. Och jag lovar, att det skall ske med lust!” 2

Denne unge man är inte för stolt för uppgiften.

Nej, han visar sig faktiskt inte vara för stolt för några eftergifter alls. Vad han kallar ”den puerila metoden” att leta fel i böcker ”och upphäva ett tjut var gång man lyckas lista ut någon oegentlighet” ligger inte för honom. Tvärtom: ser man efter tillräckligt noga hittar man alltid något att berömma och varför inte blåsa upp, och en nöjd författare skickar honom snart ett fång av röda rosor som tack för hans anmälan.3

Inte heller är han för stolt för att lägga ner vapnen mot sina kollegor. Det är väl bra om de alla fortsätter att tycka ungefär likadant! ”Utan en konsekvent fasthållen ståndpunkt blir kritiken pladder och nonsens”, konstaterar han myndigt.4 Därpå bjuds han på middag hos en författare han tidigare har sågat, och får genom dennes angenäma hem upp ögonen för andra kvaliteter i hans diktning, som han nu beslutar sig för att ompröva sin inställning till.

Men snart slutar vår kritiker skriva. Han tappar kontakten med litteraturen. ”Naturen har aldrig ämnat mig till kritiker;” utbrister han, ”varför gick jag inte in vid järnvägen, som min mor så lifligt önskade?” 5 Av hjärnuppmjukning avlider han därpå i förtid.

Någonting liknande drabbade Klara Johanson. Hon blev utbränd och utled, sa upp sig från Stockholms Dagblad och drog sig tillbaka till sitt bokrum. Skälet hon angav var hälsan, men som hon bekände i ett brev till en vän: ”Det andra, ändå väsentligare, skälet, äcklet för recensentyrket, passade det ju inte ens att antyda.” 6

Ansåg sig Klara Johanson för fin för att vara kritiker? Många har i alla fall stört sig på hennes orimligt höga standard. ”Nog vore det väl skräp

med litteraturen om den rätta läsaren vore en produktivitetsförlamad gumma på Karlavägen”, skriver Sven Lindqvist.7 Han kallar Klara Johanson kräsen och fingertoppsaristokratisk. Margit Abenius menar att hon ”äger verkligen ett ganska betydande mått av fräckhet och en tämligen enastående högfärd”8 och Carina Burman framkastar i sin biografi att Johanson kanske kunde kallas empatilös.9

Tack vare Ingrid Svenssons kulturgärning med att transkribera och kommentera Klara Johansons digra Dagböcker från åren mellan 1912 och 1948 vet vi nu att hon knappast var produktivitetsförlamad bara för att hon slutade skriva dagstidningskritik regelbundet. Men kräsen och högfärdig var hon – det framgår också av Dagboken: ”För stolt kan man aldrig vara”, skriver hon där. ”Ödmjukhet är ett lumpet knep att slippa uppfylla fordringar.”10

Detta andliga intellektuella högmod, som jag skulle vilja kalla det, är för mig kärnan i Klara Johansons kritikergärning. Jag skall nu försöka förklara varför jag tycker att det som kan uppfattas som snobbism, hårdhet och dryghet snarare är urskiljningsförmågans själva integritet. Vidare vill jag mena att denna förmåga skapar en djup inre klyvning hos varje kritiker värd namnet, som är svår att stå ut med över tid.

Idag framhåller många ödmjukhet som en kritikerdygd. Fraser som ”att läsa texten på dess egna villkor”, ”att göra verket rättvisa” och ”öppen och fördomsfri nyfikenhet” låter påskina att alla böcker egentligen kunde vara bra om kritikern bara skulle ändra sin tråkiga inställning. Men ödmjukheten är här ett lumpet knep att slippa uppfylla fordringar: numera är de flesta kritiker också författare, och författare vill helst bli strukna medhårs. Under debatten om självupptagenhet i fjol publicerades till exempel många långa texter på kultursidorna av författare som tolkat den allmänt hållna anklagelsen om självupptagenhet som ett personangrepp på just dem. Det är en sårbar handling att ge ut en bok, menade de, och kritikern bör ta på sig silkesvantarna. Min hållning är den motsatta, och jag har följaktligen blivit anklagad för allt från mobbing till att utöva voodoo på försvarslösa äldre kvinnor. Det får jag finna mig i – jag tycker inte att man ska dalta med författare, inte heller med mig. En bok är inte en replik i ett intimt samtal, där

någon till exempel bekänner hur jobbigt det är att ha cancer. Litteraturen måste sträva efter att vara något mer och kritikerns uppgift är att hålla upp recensionsexemplaren mot detta ideal.

Samtidigt är ju konsten för livets skull, som Iris Murdoch uttrycker det: ”annars är den värdelös.”11 Men som Klara Johanson har formulerat det, med en paradox som påminner om Theodor W. Adornos estetik:

L’art pour l’art, detta plumpt och besinningslöst smädade slagord, skall komma till heder igen, fastän inte just i fransk version. Endast genom att ohämmat utveckla sitt väsen, som är livets förandligande, blir konsten levande, d.v.s. deltagare i livets sträv.12

Vad är då konstens väsen och ideal, enligt K.J.?

Livets förandligande…

Är det ett intellektuellt ideal?

Ja, skulle K.J. delvis svara. Men hon är ingen taxonomisk teoretiker eller pedantisk kontrollant av logiska felslut. Hon har faktiskt en ganska romantisk förståelse av intellektuellt arbete, som en sorts livsglädje. För att citera dagboken:

Det finns inga andra njutningar än de intellektuella. De andra bero bara på slarvigt språkbruk. Man måste ha insupit världens mesta, nej bästa lyrik och tränat sig till kritisk urskillning för att naivt kunna fröjdas åt solfläckarna i en backsluttning, och det behövs en filosofiskt hyfsad världsåskådning för den som vill uppfatta skönhetsnyanserna i klimatets skenbart misantropiska nycker. Ha då aldrig brackorna roligt? Nej, de ha inte roligt, och de kräva hämnd för det.13

Intellektet är alltså en förmåga till urskiljning som klargör vår varseblivning. För att bli mottaglig för världens skönhet behövs en både konstnärlig och filosofisk träning. Här finns en sorts intellektuell vardagselitism, som (trots sitt klassförakt) står i skarp kontrast mot det rangmedvetande som räknar utbildningsnivåer eller kräver tillhörighet till en viss skola.

K.J. är en starkt antidogmatisk tänkare. Det är ingen slump att Søren Kierkegaard, som bedrev krig mot dogmatiska tankesätt med ironi, paradoxer och pseudonymer, är en av hennes stora förebilder. Precis som Kierkegaard är hon intresserad av människans själ, men hon är så antidogmatisk att till och med hans radikala kristendom känns för systematisk för henne. K.J.:s andliga

Ur ”Recensentens stadier”, Ligapojken Eros (1907).

strävan är alltså uttalat ateistisk. I dagboken skyller hon själv ateismen på sin ”högfärd. Jag är dödligt rädd att bruka en världsåskådning som fattighjälp.”14

Men K.J. är en sällsam sekelskiftesateist i att inte bara religionen förefaller henne vara en alltför fastslagen världsåskådning. Alla tendenser till systematiskt tänkande avskräcker henne. Hon beskriver 1800 ­talet som seklet när ”intelligens blev synonym till pessimism.” Det dominerades av ideologiska strider, industrialisering och naturvetenskap, och K.J. skriver: ”Därmed var intresset bortvänt från mänskans fullkomning och energiskt inriktat på förbättringen av hennes villkor. Samhällsformer, teknik, insikt i naturlagarna – när en viss fulländning nåtts på dessa områden, då skulle mänskan plötsligt finna sig ha undergått en omfödelse, så resonerade man med glättigt vårdslösande av all psykologi.”15

Kan K.J.:s kritiska ideal alltså kallas psykologiskt? Ingalunda. Som hon skriver i en recension av en bok av vännen och teologen Emilia Fogelklou:

Vill man emellertid avplocka själen dess hävdvunna nimbus och högfärdiga bördsanspråk har man bara att kalla den ’psyket’. Så magiskt verkar denna chikan att själen ligger värnlös som ett avklätt offer på operationsbordet. Och det kan inge en viss bitter skadeglädje att se den reducerad till sådan ynkedom.16

Därpå berömmer hon Fogelklou för att hon berör själens svidande ömma punkter på ett så barmhärtigt vis att: ”Det förkrossade psyket rehabiliteras till ande.”17

Bilden börjar nu klarna något. K.J.:s kritiska ideal är intellektuellt, mänskligt och andligt, men inte i bemärkelsen taxonomiskt, psykologiskt eller

Ligapojken Eros (1907).

religiöst. Hur träder då detta ideal fram i hennes kritiska bedömningar?

Låt oss titta på några recensioner.

I sin anmälan av Sigfrid Siwertz Gatans drömmar från 1905 konstaterar K.J. att språket visserligen är ”rent och filat”, bilderna är välgjorda och klangen högst tidsenlig. Men så citerar K.J. den unge poeten: ”Alla vilja de något – / icke jag…”

Och hon tillägger:

Just så är det. Hr Siwertz vill ingenting. Svårare lyte kan man knappast behäftas med. En människa, som vill något, brinnande vill något, men inte för sitt liv kan rimma ihop två rader, är mer poet än den, som har versmakarkonsten på sina tio fingrar och ingenting vill.18

Författarens livsinställning och ärende är alltså i högsta grad underlag för bedömning. Levandegörs vår blick på omgivningarna och varandra av läsupplevelsen? Är detta en själ i vars sällskap man vill vara?

En liknande kritik riktas mot Gustaf Hellström 1904. Hans debutbok bär

onödighetens prägel. I dubbel mening, ty dels existerade den förut i flera – och mera autentiska – upplagor, dels tycks inte förf. ha bränts av det oroliga och sympatiska naiva begär att sjunga ut, vilket ofta ger åt förstlingsalster ett värde som mänskliga dokument, om icke annat. Har han något budskap att frambära, så skulle det vara, att mänskorna äro ett sjaskigt släkte över lag och att detta ingenting gör. Uppfattningen innebär ju en karaktäristik, dock ej, som meningen var, av mänskligheten.19

Också i de positiva recensionerna träder livshållningen fram som avgörande bedömningsgrund. Den tidiga modernisten Ivar Conradson får beröm för sin ”ovärdsliga livssyn, vars klara, säkra ljus genomlyser all den materia han brukat till stoff och form”20 och idealisten Gustaf­ Otto Adelborg, som annars fick rätt ljummen kritik, hyllas av K.J. för sin överlägsna utgångspunkt: ”att tillerkänna ensamt det andliga realitet och från den ståndpunkten döma världen.”21

Livshållningen är dock inte bara någon innehållslig fråga. K.J. talar i liknande termer om formen, till exempel i en recension av Elin Wägners roman ”Silverforsen” från 1924:

Jag menar här med form ett mysterium som går utöver stil, anordning, hållning. En roman som är begåvad med denna distinktion ger den inte omedelbart tillkänna: läsaren urskiljer den lika litet som man ser skapnaden på det hus man är inne i. Men när boken är slutad och man slipper ut och blickar tillbaka så står den där framför en som en färdig gestalt i sin säregna färgton och dager. Då har man kriteriet på att romanen är genomarbetad av fantasin, att den är pur dikt.22

Här framstår förandligande nästan som ett annat namn för föreställningsförmågan.

K.J. har ofta framställts som en mycket noggrann kritiker. Margit Abenius definierar exempelvis hennes begåvning som ”förmågan att läsa innantill, stegrad till snille”.23 Men för mig är det en annan sorts textnärhet än den bokstavliga som gör K.J. till en lika storartad som motvillig kritiker.

Trots att hennes jobb var att bedöma litteraturen klängde sig K.J. med näbbar och klor fast vid en annan sorts läsart än den beskäftige recensentens. För mig är det en läsart som påminner om barndomens läsande, eller sättet man läser på ett språk man ännu inte helt behärskar. Fantasin

dominerar. Uppfattningen är på sätt och vis mer förvirrad, eftersom man inte söker klassificera, annat än på ett intuitivt sätt. Ordens färg och klang och de personliga associationerna binds ihop till en levande helhet, som gör att man självförglömmande och viktlös kan vistas i bokens värld. Man är lycklig när man läser på det viset. Det är en subjektiv och impressionistisk läsart som kräver en litteratur som väcker och förtjänar den. Som K.J. konstaterar i dagboken apropå Kierkegaard och Goethe: ”Bägge lärde: ’Befatta dig aldrig med annat än det som djupt angår dig!’”24

Men om man som kritiker framförallt söker andlig näring i litteraturen, och alltid längtar efter det som djupt angår en, kommer grundtillståndet för yrkesutövningen – särskilt om den, som för K.J. i ett drygt decennium, är en heltidssyssla – att vara besvikelse, kanske till och med äckel. Man bävar när paket från Förlagssystem dimper ner på hallmattan.

Men att släppa den stoltheten vore att släppa tron på litteraturens livsavgörande betydelse. K.J. lämnade hellre yrket än sin andliga högfärd, och 1911 slutade hon sin tjänst på Stockholms Dagblad. Det var inte bara själva litteraturen som inte efterlevde hennes höga standard. Så sent som 1922 konstaterar hon i Dagboken att ”Journalistvanan att skela åt allt annat än ideala läsare bereder mig ännu svåra hämningar.”25

När varken publiken eller böckerna når upp till önskad standard skulle vem som helst kunna bli en produktivitetsförlamad gumma med en högfärdig konst­för­konstens­ skull­hållning. Men så såg inte K.J.:s ideal ut. Konsten vore ingenting utan livet, och trots att hennes närmaste valfrändskaper i hög utsträckning var döda genier förblev hon beroende av att kommunicera sina tankar och läsningar. Vem var då den ideala publiken?

Kritikern Margit Abenius.

Ellen Kleman naturligtvis. Choice. ”Efter livskamratens död konstaterade K.J. att hon själv hade”, citerar Carina Burman i sin biografi, ”’så mycket oskrivet, jag producerade allting muntligen för Ellen och den publiken var tillräcklig för mig’.”26

Kul för Ellen Kleman, men trist för oss. Eller?

Trots allt avled inte K.J. i förtid av hjärnuppmjukning, utan läkte till sist sin inre klyvning, men hennes avsked till dagskritiken motiverades varken av flykt eller produktivitetsförlamning. Det var stolthet, i dess allra mest kärleksfulla form.

LITTERATUR

Abenius, Margit. Kontakter. Stockholm: Bonnier, 1944. Burman, Carina. K.J.: En biografi över Klara Johanson. Stockholm: Bonnier, 2007. Johanson, Klara. Dagbok: Första delen 1912–1925. Utgiven genom Ingrid Svensson. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2022. Johanson, Klara. En skapande kritiker: Essäer, anmärkningar och

kåserier. Redigerad av Carina Burman. Lund: Ellerström, 2008. Johanson, Klara. Kritik. Redigerad av Nils Afzelius. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1957.

Lindqvist, Sven. Ett förslag. Stockholm: Bonnier, 1955.

Murdoch, Iris. Existentialists and Mystics: Writings on Philosophy and Literature. Redigerad av Peter Conradi. London: Chatto & Windus, 1997.

NOTER

1. Margit Abenius, ”Klara Johanson”, i Kontakter (Stockholm: Bonnier, 1944), s. 152.

2. Klara Johanson, ”Recensentens stadier”, i En skapande kritiker: Essäer, anmärkningar och kåserier, red. Carina Burman (Lund: Ellerström, 2008), s. 38.

3. Ibid., s. 39.

4. Ibid.

5. Ibid., s. 40.

6. Carina Burman, K.J.: En biografi över Klara Johanson (Stockholm: Bonnier, 2007), s. 222.

7. Sven Lindqvist, Ett förslag (Stockholm: Bonnier, 1955), s. 85.

8. Abenius, ”Klara Johanson”, s. 160

9. Burman, s. 272.

10. Klara Johanson, Dagbok. Första delen 1912–1925, utgiven genom Ingrid Svensson (Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2022), s. 164.

11. Iris Murdoch, ”The Sublime and the Good”, i Existentialists and Mystics: Writings on Philosophy and Literature, red. Peter Conradi (London: Chatto & Windus, 1997), s. 218.

12. Abenius, ”Klara Johanson”, s. 170.

13. Johanson, Dagbok. Första delen, s. 193.

14. Johanson, Dagbok. Första delen, s. 220.

15. Johanson, ”Maskulin renässans”, i En skapande kritiker, s. 53.

16. Klara Johanson, ”Frälsande psykologi. Vila och arbete. Jämte andra föredrag i praktisk psykologi. Av Emilia Fogelklou. 1924.”, i Kritik, red. Nils Afzelius (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1957), s. 150–51.

17. Ibid., s. 152.

18. Klara Johanson, ”De sista dagarnas ordkonst. Gatans drömmar. Av Sigfrid Siwertz. 1905”, i Kritik, s. 23.

19. Klara Johanson. ”Ungkarlar. Noveller. Av Gustaf Hellström”, i Kritik, s. 17.

20. Klara Johanson, ”Friska sorgens källa. Dikter av Ivar Conradson. 1907”, i Kritik, s. 49.

21. Klara Johanson, ”Ett gammalt credo i ny gestalt. Om det personligt andliga. En samling framställningar. Av Gustaf Otto Adelborg. 1907”, i Kritik, s. 59.

22. Klara Johanson, ”Elin Wägners romanform. Silverforsen. Av Elin Wägner. 1924”, i Kritik, s. 147–48.

23. Abenius, ”Klara Johanson”, s. 161.

24. Johanson, Dagbok. Första delen, s. 344.

25. Ibid., s. 346.

26. Burman, K.J., s. 265.

Kritikern som den ideale läsaren

Triangeldramat Malla Silfverstolpe, Fredrika Bremer och Klara Johanson

Dagböcker, memoarer, brev och kritik är stoff som svävar kring Klara Johanson och hennes gärning som intellektuell och litterär person. Ett av hennes favoritområden var som bekant Fredrika Bremer. Den uppsaliensiska romantiken ingick likaså i bildningsbagaget för både Fredrika och Klara. I den lilla skriften Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek (2008) formuleras Klara Johansons kunskapssyn som präglad av ”hemmastaddheten i ett tidevarvs andliga luft”.

Den andliga luften både under och efter den svenska romantiken var starkt påverkad av Malla Montgomery­Silfverstolpe (1782–1861). Och en av de mest komplicerade textmassorna som den svenska litteraturen äger är Malla MontgomerySilfverstolpes manuskript till memoarer i grå påsar som blev ett prövande pensum för Fredrika Bremer som kritiker. Underlaget till dessa släktminnen var de dagböcker som Malla förde under större delen av sitt liv. Om dessa har jag skrivit i Biblis 100.

Under flera decennier kämpade Malla med att bli en memoarförfattare av rang. Till sin hjälp tog hon den erkända författaren Fredrika Bremer. Dramat mellan skribenten Malla och lektören Fredrika finns återgivet i Bremers brev till Malla som under de första åren på 1840 ­talet i stort sett handlar om memoarerna. (Sammantaget finns 92 brev från Bremer till Silfverstolpe 1837–1856 bevarade.) Tyvärr skattades Mallas brev åt lågorna när Fredrika Bremers släktingar rensade ut.

Manuskripten till Mallas memoarer svällde ut till en levnadshistoria som både intresserade och bekymrade Fredrika Bremer. Arbetet hade inletts

redan i början av 1820 ­talet, men fick ny fart då Malla i slutet av 1830 ­talet vände sig till Fredrika för att be om råd om hur memoarerna skulle kunna utformas inför en eventuell tryckning. Fredrika Bremer blir således under 1840 ­talet första kritiker åt en nästan tjugo år äldre aristokratisk kvinna med ett förflutet som salongsvärdinna för romantikerna. Detta faktum uppmärksammade Klara Johanson i tre artiklar på ett tjugotal sidor under rubriken ”Fredrika Bremer som kritiker” i kvinnotidskriften Hertha 1914 med sin partner och samarbetsperson Ellen Kleman som redaktör. Just i detta skede var de bägge på väg att börja publicera Fredrika Bremers brev som de insamlat och kommenterade i fyra digra band. De var således synnerligen bekanta med stoffet. Men relationen mellan Malla och Fredrika hade uppmärksammats redan 1913 i kalendern Fredrika Bremers bild, som Sigrid Leijonhufvud och Ellen Kleman redigerade. Kapitlet ”I en vänskaps spegel” på ett trettiotal sidor bjuder på ett rikhaltigt urval av Fredrika Bremers brev. Bibliotekarien Gustaf Rudbeck, släkting till Malla, hade ställt Bremers brev till kalenderutgivarnas förfogande och även tolv årgångar av Mallas dagböcker. Det värdefulla materialet efter Malla hamnade så sent som 1995 på Carolinabiblioteket i Uppsala som en donation av familjen Rudbeck och är delvis digitaliserat.

I kalenderns smått romantiserade utformning mejslas en berättelse fram om hur Malla och Fredrika närmar sig varandra. Första gången Malla avlägger visit hos Fredrika i Stockholm är i juli 1837. I september 1838 vågar Malla vid en aftonbjudning i Stockholm hos Bremers framföra en

önskan om att Fredrika skulle ta sig an hennes testamente, alltså memoarerna.

Till julen 1839 får Malla ett exemplar av Bremers roman Hemmet. Samtidigt börjar Malla skriva på en tendentiös liten novell, Månne det går an? som replik till Almqvists Det går an. Under hösten 1840 kommer Mallas motskrift ut och Fredrika skriver den 12 oktober och berömmer författaren: ”Godaste Malla! säg mig en sak: – hvarföre den som kan skrifva så, icke skrifver mera?!” I samma andetag efterlyser Fredrika en litteratur som framställer samhällets alla grenar och detaljer i syfte att sammanbinda olika samhällsklasser. Själv har hon inte den förmågan, erkänner Fredrika. Kontakten mellan Fredrika och Malla påbörjades således i samspel med den samtida svenska skönlitteraturen vars ämnesval redan i början av 1840 ­talet närmade sig de stora emancipationsfrågorna.

Den 19 oktober 1840 tackar Fredrika för sändningen av det första manuskriptet av memoarerna. Och hon uppmanar Malla att fortsätta skriva. ”Och icke för döden, utan för lifvet och de lefvande!” I breven till Malla får Fredrika även tillfälle att vädra sina tankar om det egna författarskapet då ”min penna har blifvit mig en tröstande och stärkande vän”.

Efter detta preludium i kalenderform närmar vi oss Klara Johansons insats som uttolkare av Fredrikas och Mallas relation i Hertha för 1914. Här grävs djupare i de komplicerade turerna kring hur memoarerna borde utformas. Och nu är det Klaras uppgift att närmare granska Fredrika som uthållig och nitisk kritiker. Men de tre tidskriftsartiklarna är lika mycket en allmän presentation av det rika brevmaterialet. Klaras text är lång och citatfylld och hör inte till hennes vassaste analyser. Den är alltför redovisande – materialet hade inte riktigt hunnit mogna i Klaras sinne.

I slutet av 1840 börjar Fredrika sitt ”recenserande”. Bremer är storligen intresserad av materialet men som rutinerad författare börjar hon genast resonera om hur det stora materialet ska hanteras. ”Framhåll hufvudfigurerne starkare i deras egenheter, om möjligt egenheterna af deras utseende, klädsel, vanor, och ställ omkring dem i bakgrunden, med få men målande drag den misslyckade Carl, guvernanten Zelia med dess försyrade ansigte och de öfriga bipersonerna

hvilka så mycket bidraga till taflans sanning och verklighet.”

Fredrika fortsätter:”Skulle du framdeles goda Malla vilja begagna min hand för att låta ett större publicum få njuta frukterne af ditt mångsidiga och på erfarenheter rika lif – (detta ville du väl ändå! Icke skall man sätta sitt ljus under skeppan!) – så ser jag två sätt att gå till väga härmed.” Fredrikas första förslag är att av de rikhaltiga breven göra en ”troget sann och tillika lätt åskådlig tafla”. Det andra förslaget innebär att uppta karaktärer och händelser i släktminnena med ”poetisk frihet och uttala i en roman den sanning som Minnena bevarat”.

Fredrika försöker med sin pennas alla finter att introducera en intim dagboksskrivare och memoarförfattare till den moderna bokmarknadens arbetssätt som hon själv hade gjort bekantskap med under 1830 ­talet och i viss mån anpassat sig till. Fredrika balanserar hela tiden i sina brev mellan konstruktiv kritik och mänsklig uppmuntran.

Påsarna med släktminnena utväxlas praktiskt via Anna Lisa och Erik Gustaf Geijer som oftare än Malla far till Stockholm. En ny sändning manuskript levereras senare i november 1840 och det föranleder Fredrika att skriva ett brev den 26 november där hon skärper kraven på arbetet; ”för att göra det tillgängligt för en större allmänhet, kommer mycket an på styl och form”. Familjekrönika eller släktminnen tycker Fredrika är bra titlar, men det ska inte hindra att romantiska inslag framhävs. Exempel på sådant är överste Montgomerys brev (Mallas far) och Mallas egen skrift Månne det går an?

Ett viktigt påstående gör Fredrika i att ”Vår litteratur saknar alldeles en af litteraturens mest interessanta grenar – memoirer (Minnen). Måtte dina, goda Malla, bli dess första friska växt i denna riktning, och visa att sådant går an äfven här”.

Efter den andra sändningen av minnena skriver Fredrika den 23 december 1840 inspirerat att hon efter en tid av brist på djupare intryck nu blivit helt fängslad av Mallas manuskript. I detta brev deklareras att hon ”icke läst något interessantare i skön litteratur på svenska, och att detta arbete, genomfört, kommer att få ett värde oberoende af land och slägtförhållanden, att det är ett arbete för menskligheten, att det bör tryckas, och att mängd af meniskor der kommer att finna

nöje och nytta, bättre bekantskap med lifvets verkligheter, och ljus för eget hjerta, egen utveckling”.

Fredrika älskar andan i Mallas manuskript; hennes fasthållanden vid det gamla, vid vissa intryck och hur ”med förunderlig noggranhet allt är bevarat” av ett liv som rört sig bland ”betydelsefulla Meniskor och förhållanden”.

Fredrika försöker den 14 februari 1841 närmast terapeutiskt hantera Mallas egenkärlek och fåfänga. Den drivna författaren påminner den osäkra Malla om ett citat från den mot romantiken skeptiske Georg Lichtenberg: ”När en bok och ett hufvud stöta ihop och det ljuder tomt, så – är det icke alltid bokens fel.” I detta sammanhang infogar Klara en notering från Mallas dagbok den 19 februari 1841 där hon uttrycker belåtenhet med Bremers uppmuntrande brev.

Den 4 mars 1841 skriver Bremer om sina intryck av det tredje paketet som ankommit. ”Malla växer och utvecklar sig [– – –] Egenkärlek har hon icke mer än hvarje annan liflig ung flicka skulle ha i hennes belägenhet och omgifningar. Hon är sann och bra.”

Den 11 februari 1842 erkänner Bremer att hon längtar efter påfyllning med nya häften och påsar. Först den 8 maj avslöjar ett brev från Fredrika att det fjärde paketet ankommit och blivit läst. Några dagar senare den 11 maj anförtror Malla sin dagbok att hon misströstar och är nedslagen av att Fredrika vidhåller att materialet måste kortas.

Under en försommarvecka 1842 vistas Malla ute på Årsta och man får tid att talas vid om minnena. I januari 1843 sänder Malla det femte paketet och Fredrika skriver den 3 februari att läsningen engagerar både hennes mor och systern Agathe. ”Läsningen af Mallas Minnen om aftnarne går framför alla romaner och andra böcker som kunna vara till hands.”

I ett nästföljande brev 24 februari 1843 diskuteras inte så mycket gestaltningen i memoarerna utan snarare felen i Mallas uppfostran, som Fredrika tycker främst beror på hennes ”sociala position som qvinna, och du kan ej tro hur mycket Mallas Minnen, sig ovetande, predika just den qvinnans emancipation, som jag någongång talat om”. Att se en man som det högsta målet i livet anser Fredrika vara ”det ynkliga, det förnedrande i Qvinnans ännu varande ställning”.

Fredrikas läsning av memoarerna ger näring åt hennes egen övertygelse om kvinnans frigörelse. ”Jag är isynnerhet nöjd med det dugtiga vatten till min emancipations­ qvarn som Mallas Minnen består mig.” Det starka uttalandet om den så omdiskuterade emancipationen måste ha chockerat den konservativa Malla. Märk väl att den raka formuleringen i Bremers brev återfinns tretton år före Hertha.

Ett nytt paket om åren 1804–05 föranleder ett brev den 19 augusti 1843. Det handlar om det svåra och livsavgörande valet Malla hade att göra mellan Sköldebrand och Silfverstolpe. Här förordar Fredrika Sköldebrand. Och den 23 augusti skriver Malla i sin dagbok att hennes ånger kring äktenskapet väckts till liv av Bremers brev. Klara närläser här både brev och dagbok för att fånga även Mallas röst.

Nya manuskript väntar på Årsta och Fredrika har i brev den 1 oktober 1844 i sin läsning av memoarerna kommit fram till Mallas Uppsalatid från 1812. På fyra år hade alltså lektören Bremer bara hunnit fram till Malla som trettioåring!

Malla Silfverstolpe tecknad av Maria Röhl.

Förra hälften av mars 1845 sker en peripeti i dramat mellan Fredrika och Malla. Kritikern i form av en rivig redaktör får övertaget i argumentationen. Fredrika hävdar att Malla gör rätt i att överlämna sina minnen till henne och att hon ”(om jag får leva) skall kunna uppfylla hvad detta öfverlemnande förbinder mig till, enligt min egen känsla. Ty att något bör blifva af detta arbete det är mig visst och klart. Men hvad och hur?”

Men detta tilltag från Bremers sida att helt ta över arbetet uppfattas som väl bryskt av Malla. Det blir tyst ända fram till ett brev den 18 december 1845 då Bremer fått två nya paket. Fredrikas drastiska förslag har inte tagits väl upp och i brev från den 6 januari 1846 vädjar Fredrika till Malla att lyssna på henne och ”förstå mina ord såsom de äro menade; icke läsa ’styggt’ då jag skrifver ’icke vackert’”. Som vänner bör man lita på varandras goda intentioner, menar Fredrika.

Somrarna 1846 och 1847 kommer Malla personligen farande med sina minnesluntor till Årsta och en muntlig konversation löper mer friktionsfritt än en skriftlig. Det sista brevet från Fredrika om den långdragna läsningen av minnena är daterat den 16 april 1848. Efter att ha behandlat de politiska vårstormarna sammanfattar Fredrika bekymren kring minnena och återigen uppmanar hon till sammandragning. Intresset för minnena är fortsatt ”stort och verkligt.” Men belysningen av de gestalter som Malla låtit framträda kan inte enbart utgå från förståndsreflexion. ”Något djupare måste det vara. Ljuset måste komma ur lifvets centrum – hjertat, kärleken.” Fredrika antyder att en sammanfogning av förnuft och känsla vore idealet.

Klara Johanson ser detta brev som avslutningen på Bremers engagemang i Silfverstolpes minnen. ”Hennes väg gick nu allt bestämdare åt andra trakter av världen och livet.” För Fredrika Bremer väntade en ”energisk framåtilande” livsperiod samtidigt som Malla Silfverstolpe blev alltmer försjunken i det lilla livet. Hon fortsatte att repetera memoarerna i manuskript genom högläsning ur de grå påsarna för sina uppsalavänner under 1850 ­talet med skiftande mottagande av åhörarna. Någon professionell kritiker kom inte längre i närheten som läsare. Memoarerna förelåg vid Mallas död som ett närapå ogenomträngligt arkivmaterial.

Klara Johansons slutbetyg på Bremers läsning

av Silfverstolpe blir att det var hennes ”mästarprov som kritiker”. I och med detta sätter Klara ribban för hur en kritiker bör agera. Fredrika anförtroddes enligt Klara ett manuskript av säregen art, ”vars kulturella och estetiska värden samtiden icke var mogen att fatta och vars illitterata habitus ännu saknade det rörande och pikanta behag, som skulle skänkas den av ålderns patina”. Bremer fällde omdömet på eget ansvar, men den konservativa Uppsalakvinnan hade inte förmåga att hänga med i svängarna. Fredrikas läsning var produktiv och expansiv. Hon fångades alltmer av emancipation och revolution samtidigt som hon inte kunde låta bli att tjusas av Mallas erfarenheter med rötter i 1700 ­talet och romantiken. Långt efteråt anförtror Malla sin dagbok att hon är besviken på Fredrika Bremer, men erkänner även att författaren varit henne överlägsen intellektuellt och publicistiskt. Malla var alltför känslostyrd för att kunna ta till sig det professionella utifrånperspektiv som Bremer försöker tillföra hennes manuskript.

Vi kan konstatera att centrala stråk i Klara Johansons uppfattning om kritikerns uppgift emanerar ur hennes närläsning av Fredrikas brev till Malla. ”Kritikern i sin fullkomning är den ideale läsaren, den som upptäcker värden, den som tyder drömmar, den som tar upp utmaningen och öppnar dialog med författaren.” Det var just så Fredrika hade gjort, men hon misslyckades med att nå fram. Vidare påpekar Klara att Fredrika läser manuskripten i de grå påsarna som vore hon publiken. Men Malla Silfverstolpe var inte redo för en sådan utmaning i offentligheten. Hennes minnespåsar fungerade inte som vittnesbörd i samklang med sin tid. När de fyra tunga banden med de starkt förkortade memoarerna utkom i början av 1900 ­talet, då den emancipation som Bremer överraskande antydde för Silfverstolpe förverkligades, var de redan föråldrade.

K.J. framhåller Fredrikas sega tålamod med att uppmuntra ”den egensinnigaste och mest misströstande av skribenter”. Malla var uppenbarligen en egocentriker medan Fredrika intresserade sig för det stora hela. Det vildvuxna memoarverket ”varslade om den nationella och realistiska konst Fredrika Bremer drömde om för sitt land”. Men Bremer ger upp sitt kritikeruppdrag och beger sig ut i världen för att finna nya tankar, poesi och skönhet i andra länder och kontinenter. Mallas

memoarer stannar i en omisskännlig air av 1700talet, Fredrikas brev andas 1800 ­talets förändring och realism medan Klaras kritik på 1900 ­talet sätter fingret på de ömma punkterna hos Malla. En bildningsbåge fogar elegant samman Malla, Fredrika och Klara. Men idémässigt utvecklas förbindelserna till ett triangeldrama om hur erfarenheter och minnen bör gestaltas om det så må vara i brev, memoar, dagbok eller kritik.

Låt oss slutligen stanna till vid det textuella läget för Mallas grå påsar med memoarer. Den åldrande Malla Silfverstolpe förordnade i sitt flera gånger omformulerade testamente att Sophie Kernell, gift med Adolf Fredrik Lindblad, skulle ärva hennes opublicerade memoarer fram till 1830 och Carl Wilhelm Böttiger åren därefter. Malla avlider i januari 1861. Först 1908–1911 utkommer memoarerna i fyra delar med Lindblads dotter Malla Grandinson som utgivare och med slutpunkt kring 1830. Det var förstås Klara Johanson som den 20 december 1908 i Stockholms Dagblad recenserade den första volymen. Hon kallar Malla för snillevärdinna och snilleväninna, som dock inte kan tävla med någon fransk markisinna eller stark kvinna i Goethes tidevarv. Klara karaktäriserar Malla som en flärdlös Uppsalaöverstinna ”bunden i torftigare förhållanden, i ett kyligare själsklimat” och som en ”romantikens mecenat med den svärmiska skönhetsdyrkan och den givmilda handen”.

K.J. påpekar vidare att man nu i början av 1900 ­talet befinner sig vid en gynnsam tidpunkt då det finns en iver att ”stifta bekantskap med det förlidna seklet”. Den första delen av dessa voluminösa memoarer, ett ”monumentalverk” väcker nästan oroande förväntningar. Kritikern K.J. är inte nådig i sitt omdöme. Hon anser att Malla radar upp ”sina ytterst detaljerade dagboksnotiser och utgjutelser, utan överblickar, utan sammanfattning”. I detta omdöme vässar Klara pennan med den lakoniska slutklämmen: ”I henne gick ingen diktare förlorad.” Här blir Klara brutalt ärlig och mer rakt på sak än Fredrika en gång vågade vara. Vidare hävdar Klara att Malla hyser brist på berättarförmåga och att det knappast är hennes individualitet och utvecklingshistoria som

fängslar läsaren. Däremot genomvandras grundligt ett par årtionden av svenskt aristokratliv. ”Det fordras genealogisk begåvning för att hålla reda på hennes intrasslade släkt” och krönikan lämnar ”kostliga bidrag till det galanta tidevarvets erotiska psykologi och kulturhistoria”. Samvetsgrant redogörs för läsning, politik, galatoaletter – ”en kulturmålning inom tämligen trång ram men sällsynt fullständig och saftig i färgen”. Några år senare konstaterar K.J. i Stockholms Dagblad den 19 februari och 17 mars 1912 att det nu utkommit fyra tunga memoarvolymer. Legenden om fru Silfverstolpe ligger ”tillplattad”, skriver Klara. Den kritiska blicken konstaterar att Mallas enda verkliga olycka är improduktiviteten; ”oförmågan att skapa sig en lycka, ett öde, en karaktär”. Inte nog med det finner Klara att Malla är hjälplös och tafatt i stilen. Den vittra fru Silfverstolpe har inte tagit intryck av sin tids främsta litterater, men ”hennes hjärta var långt mera oförvägen romantiker än skalderna omkring henne: det gav sig ut att söka lycksalighetens ö”. Mallas enda europeiska resa gick nämligen till Per Ulrik Kernells grav i Erlangen och fäster henne som ett vackert stålstick i någon poetisk kalender ”för en gång i livet vid ett mål”.

Johansons och Klemans fyrbandsverk med Bremers brev från 1915–1920 följer ingående Fredrikas försök att få Malla att nå målet och bli en frigjord författare som kunde komma ut av trycket. Att släppa ut Mallas memoarer från de grå påsarna och den frustrerade högläsningen och göra dem till ett tryckbart emancipatoriskt vittnesbörd i samklang med samtidens realistiska krav – det var ett företag som Fredrika Bremer misslyckades med. Drömmen om det stora svenska memoarverket gick i stöpet och Grandinsons amputerade utgåva kom försent.

Klara Johansons egen fascination för Fredrika Bremer bottnade i en beundran för författarens intellektuella kapacitet att se stort, överblicka och gå framåt. När Fredrika Bremer 1849 reser till den nya världen sitter Malla kvar i Uppsala med sina minnespåsar. Hon är besviken på Fredrika, men erkänner att hon inte nådde upp till kritikerns krav. Malla underkändes av både Fredrika och Klara.

K.J.:s litterära husgudar

”K.J.:s husgudar”… När jag valde rubriken tänkte jag mig ett njutningsfullt tillfälle att läsa in, läsa om, ta igen vad jag missat, håva in vad jag saknat – men det visade sig snabbt vara ett sig oändligt vidgande fält. Jag borde ha vetat bättre. K.J. om någon visste ju vilken förlamande eller åtminstone fördröjande verkan det kunde ha att läsa in ”för mycket” (”Jäkta mig inte till döds” utropar hon i sin dagbok 1942),1 för att sedan, jagad av en deadline, försöka tvinga in alltsammans i påsen igen: som att fånga en bisvärm!

Så länge ämnet, läsningen vidgar sig bjuder det, skrev hon, ”en intellektuell salighet” som man kan frestas att dröja kvar i. ”Men saligheten är belagd med straff på denna planet – en vacker dag måste forskaren dra ett tjockt slutstreck på sitt sista anteckningsblad, klippa av sina tanketrådar och börja inventera sina förråd.”2

Därav, tänker jag mig, också K.J.:s oefterhärmliga stil, som askar i askar, där läsaren vid varje inskjutet, noggrant utvalt adjektiv finner sig stå inför en utfälld solfjäder av möjliga sidovägar – ömsom lockande, ömsom störande, alltid fördröjande: att skumma en text av K.J. är omöjligt! Och mer utpräglad än någonsin är denna K.J.:s stil i hennes kritik; kanske tvingades hon av det begränsade formatet att komprimera i stället för att veckla ut?

Dessutom (som Ellen Löfmarck har påpekat i sin fina essä om K.J.:s boksamling i Svenska Akademiens källare) gick hon alltid till källorna, där står hyllmeter efter hyllmeter av samlade eller hopsamlade verk, men alltid primärlitteratur, nästan ingenting av vad hon med en fnysning kallade ”filologi”.3

Så, exempelvis, på tal om Goethe: ”all säsongens Goethelitteratur, massor av läckert illustrerat skvaller, sterilt skarpsinniga hypoteser, folkuppfostrande postillor om ’vad vi ha att lära av Goethe’”.4 Nej, man

Goethe, litterär husgud – ”han som ur sin lågande själ framslungade Faust och Werther, som väckte den tyska visan ur sekelsömn och som skandaliserade sin samtid med ystert ettriga spex”.

skulle förhålla sig till sina litterära studieobjekt som hennes kollega Benedetto Croce gjorde: ”vad han har sökt, med den direktaste och fruktbaraste metod, är essensen av det genom forskning oformligt uppsvällda komplexet Goethe.” 5

Det gällde alltså att vända om – inte utåt mot ”husgudarna” utan inåt mot K.J. själv och se, vilka var de? Vad betydde de för henne? Och hur förhöll hon sig till dem – dessa som hon alltid återvände till, kommenterade och citerade (också apropå helt andra ämnen)?

Ett särskilt slags förståelse detta, att söka ”essensen”. Som i den kända aforismen om hur en skriftställare skulle bruka sina upplevelser, så förhöll sig K.J. också till sina mest präglande läsupplevelser: snarare än studieobjekt var de ”källa och bakgrund och näring”,6 en ständig närvaro. Och därtill krävdes – liksom i kritiken – den svåra balansen att navigera mellan relevans och resonans. Detta och! Ett och som aldrig blir lika med!

Eller, som Margit Abenius skrev i BLM 1942, den första ordentliga essän som skrevs om K.J.: ”aldrig ett porträtt av författaren som Goethe! Endast tonfallets glöd förråder” hur djupt ämnet angår henne.7

Och vilka var nu dessa K.J.:s följeslagare genom livet? Dessa som hon åter och åter tog upp, i kritiken, i essäerna, i dagboken och i brev – att kivas med, förändras av, älska och ta spjärn emot, nästan som ett slags familj, hennes andliga familj så att säga?

De var – utöver de båda kollegor som hon kände sig så djupt förbunden med, som hon översatte och gav ut och hos vilka hon tyckte sig återfinna något av samma livslösning som sin egen, dagboksförfattaren Henri Frédéric Amiel8 och kritikern och essäisten Benedetto Croce9 – men dessa båda skulle kräva en egen introduktion. Säkerligen också poeten Emily Dickinson, en ”solitär” som hon själv, men mer som en hemlig förbunden, någon att närmast förstulet vinka till i deras gemensamma ensamhet.

Annars var de, ”familjen” alltså:

Främst naturligtvis Goethe, denna fadersgestalt som hon älskar för hans heta ungdoms skull, som Karlfeldt skulle ha sagt, men förblir trogen också när han småningom stelnat till pompös marmorstaty – för K.J. vet ju vad han drömmer om, innerst inne!

Därnäst Fredrika Bremer, som man kan tänka sig likt ett yngre syskon, mer frimodigt, med samma nyfikenhet och aptit på världen men utan de inbyggda hinder som håller K.J. hemma i bokrummet, världsresenären som hon följer med uppmärksam sympati och efter alla års redaktionellt arbete med den enorma brevutgåvan10 nog tycker att hon känner utan och innan.

Och slutligen Sören Kierkegaard, som en yngre bror, en vars svårigheter hon förstår och känner så djupt med, men där hennes förståelse ändå till slut möter sin gräns.

De tre, dessa följeslagare – men först och sist Goethe. Inte det sena, serena nationalmonumentet, inte heller Vilhelm Ekelunds medelålders diktarfurste som vilar ”i ’stillnad storhet’ mellan ungdomens stormar och ålderns fataliteter”,11 nej den unge poeten, ”han som ur sin lågande själ framslungade Faust och Werther, som väckte den tyska visan ur sekelsömn och som skandaliserade sin samtid med ystert ettriga spex”12 – sådant som också Klara Johanson höll på med under ungdomstiden i Uppsala.

K.J. vet hans dröm, hon vet att han är utled på den evinnerliga rökelsen, hon känner med det stackars Geheimerådet som under alla år drömmer sig bort till Italien, och hon tycker sig höra honom ropa under gipsmasken: Ge mig tillbaka den tid då också jag var i vardande! Ge mig tillbaka min ungdom!

Werther! För K.J. står hans landskap alltid ”i sin skapelsemorgons luftigt gröna skimmer”13; varje nytt släktled lockar han med samma evigt hungriga livsberusning. Är han inte själva urtypen för ”högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom”? Hon ser med rörelse och ömhet hur han störtar livet till mötes, men också hur han, knappt framme, låter armarna sjunka och vänder dess ”gemena, liknöjt hårda” ansikte ryggen. Komiskt? Så kan det förstås se ut, medger K.J., han kunde förstås ha reflekterat en smula på ”den mesallians med världen som är den smädliga förutsättningen för mognad, verksamhet och hjälteskap” men – ja, nu gjorde han inte det.

I stället följer hon med ängslig sympati den åldrande Goethes ”aningsfullt blinda zickzackgång” mot det hägrande Italien under hans liv som ”mångfaldiga plikters martyr”, ser hur han under masken håller på att bli sjuk av bortlängtan och hur han ändå, ”som en mästare i själshygien” döljer denna längtan inom sig som en dyr och ömtålig skatt tills den var mogen att eklatera. Men då – ha! Geheimerådet rymde! K.J. jublar! Sedan läser hon hans Italienska resa, skriven trettio år senare, och konstaterar hur förbryllande den svävar ”mellan dokument, biografisk roman och en åldrings memoar”. Ett pliktarbete, alltför sent skrivet, på alltför stort avstånd från den lyckade eskapaden? Må vara – men samtidigt ”så ren och anspråkslös och tacksam som den verkliga ungdomen aldrig är”…

Ja, K.J. följer Goethe in i ålderdomen, inte mer en individ utan en europeisk institution, och suckar tålmodigt som över en gammal förälder,

inte längre riktigt sig själv. ”Gud vet vad man ser för imponerande i en satt och harmonisk herre med versmakartalang, robust levnadsvisdom och geheimerådstitel!”14 Hon konstaterar att han, precis som han en gång önskade, har haft ett ”grant och stormigt och snabbt förbrusande liv”, men undrar om inte gudarna har velat straffa hans övermod med en mer än rimligt utdragen livslängd, ”i oförstörbart lugn och världslig välmåga.”15

Harmoni var aldrig K.J.:s sak. Den ”marmorgubben”16 är inte hennes Goethe. Men likafullt fortsätter hon att älska honom, livet igenom, för hans drömmars skull och för lyriken: ”där sveks han aldrig av sin genius”.17

Fredrika, däremot! Henne följer K.J. glatt i hälarna, ser sig noga omkring där Vandrerskan (hon kallar henne så) raskt pinnat vidare, följer de spår Fredrika inte hunnit utforska, kommenterar med vaken blick hennes idoga nätverkande – och har roligt! Obesvärad av det fysiska resandets mödor (”Man borde helt simpelt kunna hyra in sin kropp såväl som sitt övriga möblemang i någon magasinsskrubb när man beger sig ut på lust- och bildningsresa”!18) genomför hon en grand tour i sitt bokrum, fullkomligt hemmastadd efter alla års slit med den fyrbandiga brevutgåvan – och samtidigt ansvarsbefriad, rörlig, ja snabb!

Rörlig och snabb – ja, men samtidigt har hon, K.J., den efterkommande skrivbordsresenären, all tid i världen eftersom den ”verkliga” resan ju redan är utförd och oföränderlig, och alltså kan upprepas, undersökas, kommenteras i lugn och ro, bokrummets lugn och ro.

K.J. läser de författare Fredrika möter i Amerika, i England - för K.J. har den tid den rastlösa världsresenären inte har. Om detta vittnar inte minst hennes bibliotek, där återfinns de alla med sina namn på bokryggarna. Hyllmeter med ”engelskt artonhundratal, det tidiga med Wordsworth, Shelley och Byron och alla de som räknas till The great Victorians”, konstaterar Ellen Löfmarck 19 och tillägger att ”hur stor distansen var mellan det K.J. berättade och det hon visste, får man en föreställning om när man bland hennes böcker ser bakgrunden till sammanlagt fyrtio sidors kommentarer i England om hösten 1851”.

Och jag tänker: så detta är vad hon använder Fredrika till! Inte till djupsinniga inre samtal, dem för hon exempelvis med Amiel, och inte till igenkännande självrannsakan som Kierkegaard, men som en gladare, mer robust och handlingskraftig syster som genomför i verkligheten allt vad K.J. i sitt bokrum kan drömma om.

Okritisk är hon inte, men oftast uppskattande. Om Fredrika på

Världsresenären Fredrika Bremer med jordglob vid sin sida.

Världsutställningen i England 1851 skriver hon: ”Med sin kosmopolitism […] befann hon sig mitt inne i århundradets strömdrag, men den hölls i balans av en annan tendens, för vilken hennes nivelleringsliberala samtid saknade sinne: den vårdsamma artistiska ömheten om nationella och provinsiella egendomligheter, ärvd från romantiken men lysande med ny betydelse mot denna nya vida bakgrund. Hennes kritik av expositionens underlåtenhetssynder i denna sfär förebådar ett långt senare tidevarvs räddningskampanj för det pittoreskt individuella.”20

Det är som en brevväxling. Som Fredrikas brev till den sjuka Agathe som satt hemma på Årsta, men här inte bara över ett geografiskt utan också ett tidsmässigt avstånd. K.J.:s kommentarer är svaren.

Men hur förhåller hon sig till Fredrikas kristna fromhet, lösningen på teodicéproblemet, hennes ”arbetstillstånd” som hon en gång (och med vilken lättnad!) upplevde det: att själv få hjälpa till? Ånej, inte K.J., som känner sin Fredrika bättre än hon själv gör och citerar uttrycket för hennes innersta patos: ”Gud tillät mig att framför allt fattas av lidandet på jorden, de godas, de svagas, mänskornas, djurens, av alla livets bittra dissonanser, av mörkret över så mycket, av skapelsens suckar överallt. (Jag var och jag har förblivit i denna mening buddhist.)”21

Det sista, tänker jag mig, med gillande.

K.J. förhåller sig till sina eviga följeslagare, sitt sällskap av solitärer, lite som låtsaskamrater. Hon vågar till exempel föreslå Goethe ett annat slut på hans Faust: ”Faust borde ha gått runt och hamnat i bokcellen till sist. Att aldrig den lösningen föll Goethe in! […] ’Det verkliga livets’ fattiga kombinationer och regelmässigt återkommande erfarenheter inhämtar en fantasifull bokmal på ett par år”!22 Sen kunde han gärna, mätt och uttråkad, ha fått dra sig tillbaka och låtit sina egna drömmar skänka honom ”de njutningar och lidanden hans hjärta begär.” Och hon låter dem gärna träffa varandra – i fantasin, som i en tänkt dialog mellan den optimistiska Fredrika och hennes dystra motpol Amiel23 – eller i verkligheten, där hon spårar upp minsta aldrig så obetydliga kontakt mellan dem, ett tillfälligt möte eller ett obesvarat brev.

Men nu var det det här med Kierkegaard, där stöter den rationella K.J. mot en gräns. K.J. älskar även honom, men i hemlighet, som hon skriver i ett brev till Hedvig af Petersens (den 23 mars 1935)24: ”Kierkegaard – eller Sören som jag hellre familjärt kallar honom – är den ’gubbe’ som framför alla har besatt mina tankar och dirigerat mina studier under senare år. Lyckas jag producera något färdigt så blir det om honom. (Inte nämna det för någon, det är en kärlekshemlighet!)”

En hemlighet, visst, som så många av K.J.:s litterära projekt – i ett sju år senare brev till Margit Abenius (den 16 februari 1942)25 talar hon mycket riktigt om sina i åratal, ja i decennier idkade specialstudier som ”en halvt medveten krigslist som vill tillfredsställa samvetet”. Inte ens dagboken, skriver hon, ”bevarar spår av dessa intensiva kurser. Men ibland föreställer jag mig att de lagrade förråden ändå på något sätt kan komma till nytta.”

Och Dagboken, trots denna (avvärjande? skyddande?) kommentar, visar tydligt hur K.J. brottas med att skriva om Kierkegaard. Kanske med ”personliga mellanstycken” bland kapitlen? Eller med en inledning ”som skulle ursäkta mitt tillvägagångssätt och framför allt upplysa mig själv om hur jag ska gå tillväga. Jag behöver rita upp den smala linje jag har att följa.”26

Det blev aldrig någon heltäckande studie om ”Sören”, därtill var K.J.:s ambivalens för stor. Det blev några ”Noter” i Det rika stärbhuset, ett avsnitt på ett trettiotal sidor om hans liv. Bland dem en ömsint betraktelse över hans ”förolyckade kärlekshistoria”,27 följden av hans ”ofattbara dårskap” att tro sig kunna leva som andra. ”Efter detta sista, dumdristiga och ömkligt strandade försök till anpassning i normala livsförhållanden accepterade han slutgiltigt – i stormande frihetsjubel som torde ha mer än uppvägt lösgörelsekampens kval – sin asociala bestämmelse.

Han visste sig i stånd att forma den unikt och stolt. Hädanefter skulle ingen mänsklig kontakt få distrahera honom från att ’leva i idén’ eller, uttryckt på religiöst språk, i ett strikt privat ’Gudsförhållande’.”

Men K.J. håller hårt i sitt förnuft, hon kallar Kierkegaards ”gudsförhållande” för ett språk. Och hans förtvivlan – visst, Kierkegaard kan absolut ställa upp som ”alla tiders champion i olycklighet”, vem kan bedöma eller jämföra sådant? Men för egen del vill hon hellre vända på det: ”ingen har varit olycklig som Kierkegaard. Det kroniska lidande han outtröttligt biktar […] har en alldeles enastående kvalitet.”28

Och till skillnad från de andra eviga följeslagarna gör K.J. till sist slut med ”Sören”. Indirekt, förstås, som hon har för vana, genom andra: Brandes, Fredrika. Beträffande den sistnämnda skriver hon redan i brevet till Hedvig af Petersens om sin ”naturliga rädsla att se Fredrika i teologhänder – hur illa har inte Kierkegaard farit i sådana!” Fredrika får inte gå på den gubben! I en annan text, en lång och metodisk studie i olika samtida översättningar, tycker sig K.J. finna att det ”lilla häfte” som Hertha till sist kastar i sjön, trött på teologiska hårklyverier, inte kan vara Wallins Dödens ängel utan måste vara identiskt med ”Kierkegaards sista ögonblick”. Hon gissar att Fredrika en tid var besatt av Kierkegaard, ”brottades med denna storm, brändes av denna eldslåga” men till slut, som Hertha, ”slungade ifrån sig minnet av en upplevelse vars intensitet […] hade haft sin bästa tid.”29 Kierkegaard som motarbetad, avfärdad och slutligen förkastad frestelse återfinner K.J. även hos Brandes: ”Kärleksgroll, upprorisk antipati och djup motvillig beundran blandade sig samman i Georg Brandes’ obotliga tvesyn på sina tidiga studentårs idol. Årtionden efter uppgörelseboken kunde han säga rent ut att sköna andar som hade vuxit snett, om de så hette Rousseau eller Kierkegaard, var honom olustiga att skåda.”30

Så även K.J. själv, sin djupa samhörighet till trots. Hon känner igen, som hos en yngre bror, Kierkegaards svårmod, hans fientlighet: ”den dystra skepnad under vilken en så överdådigt rik och lyckad författarexistens faller sin eftervärld på nerverna.”31 Och hon om någon är bekant med hans förklädnad bland människor: ”Inte ens ogemytlig har han tett sig i det dagliga uppträdandet. Sitt sedermera så beryktade tungsinne garderade han […] bakom intellektuell upprymdhet, urbanitet och skämt.”

Men hennes ständiga följeslagare är och förblir han – också som gräns och motstånd. Ännu 1946 (den 5 september) skriver K.J. till Emilia Fogelklou: ”Jag har knappt läst Sören på de senaste tio åren och kunde

inte göra nya studier. Men mitt ständiga umgänge har han likafullt varit, och han liksom mina andra gamla favoriter talar till mig ord som inte står i deras böcker.”32

Kierkegaard, litterär husgud, som en yngre bror.

NOTER

1. ”’Jäkta mig inte till döds!’, brukar jag förtvivlat utropa.” 20.7 1942. Dagbok Andra delen 1926–1948 (2022), s. 258.

2. ”En billig Goethebiografi. Goethe. Hans liv och verk. Av Oswald Kuylenstierna” [StD 26.1 1906], i Kritik (1957), s. 24.

3. ”filologi”, citerat av Ellen Löfmarck i Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek (2008), s. 14, på tal om Lewes’ biografi The Life and Works of Goethe.

4. ”Iphigenie i Ilmenau” [StD 20.8 1911], i Det speglade livet. Memoarer från bokrummet 2:a uppl. (1951), s. 14

5. ”Benedetto Croces Goethelitteratur” [SvD 13.2 1922], ibid s. 59.

6. En recensents baktankar (1928), s. 20.

7. Margit Abenius i BLM 1942 nr 2, s. 120, omtryckt i Abenius Kontakter (1944) om ”den klara redlighet, med vilken de två, den talande och den svarande, blir hållna isär. Om hon skriver om Henry James, Emerson eller Hawthorne, så är det dem det är fråga om och inga andra, men tonfallet kan ha en hemlig glöd, som uppenbarar att skribenten också utsäger något om sig själv. ’Ett porträtt av författaren som Goethe’ – denna lika vanliga som osanna och oäkta form av essayistik blir brännmärkt om man jämför den med Klara Johansons.”

8. Henri Frédéric Amiel Fragments d’un journal intime. Om den svenska utgivningshistorien, se Ellen Löfmarck s. 18f och K.J. själv (1952), s. 133–54 samt detta nummer av Biblis s. 74–75 och Dagboken (1922) vol. 1, s. 322.

9. Benedetto Croce, Estetiskt breviarium. Översättning från originalets fjärde upplaga av Klara Johanson (1930). Förord, ”Brev till en kritiker” av K.J., s. 5–12.

10. Fredrika Bremers brev I–IV 1821–1865. Samlade och utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman (1915–1920).

11. ”Antikt ideal. Av Vilhelm Ekelund” [StD 22.6 1909], i Kritik, s. 95.

12. Ibid.

13. Citaten i detta stycke och följande ur ”Goetheläsning”, i Det speglade livet, s. 9–69, passim.

14. ”Antikt ideal. Av Vilhelm Ekelund” [StD 22.6.1909], i Kritik, s. 95.

15. ”Goethestadier”[OoB 1932], i Det rika stärbhuset (1946), s. 39.

16. Ibid., s. 40.

17. Ibid., s. 50.

18. Det speglade livet, s. 240f.

19. Löfmarck, s. 17.

20. ”Fredrika Bremer i England” [kommentarer av K.J. i Fredrika Bremer, England om hösten år 1851], i K.J. själv, s. 180.

21. ”Vandrerskan” [i Fredrika Bremers bild. Kalender utg. av Sigrid Leijonhufvud och Ellen Kleman, 1913], i K.J. själv, s. 155.

22. Det speglade livet, s. 255.

23. ”Två drömmares aftonsamtal” [med titeln ”Ett aftonsamtal i Jargonnant, Dagny 1909], i Det speglade livet, s. 149.

24. Klara Johanson, Brev (1955), s. 180.

25. Ibid, s. 236.

26. 21.4 1935. Dagbok Andra delen, s. 81.

27. ”Noter till Sören Kierkegaards liv: Victor Eremita”, i Det rika stärbhuset, s. 175f.

28. ”Noter till Sören Kierkegaards liv: Jakten efter Sörens hemlighet”, i Det rika stärbhuset, s. 168f.

29. ”Den lilla skriften i Fredrika Bremers Hertha. (En detektivhistoria)” [SvD 23.6.1921], i K.J. själv, s. 169.

30. ”Noter till Sören Kierkegaards liv: Placeringsproblem”, i Det rika stärbhuset, s. 166.

31. ”Noter till Sören Kierkegaards liv: Uppståndelse”, i Det rika stärbhuset, s. 154f.

32. Brev, s. 262.

”Äntligen pricken träffad!”

I ”Noter till Søren Kierkegaards liv” skriver Klara Johanson om eftervärldens problem att placera den besvärlige dansken – ska han betecknas som filosof, tänkare, moralist, teolog, religionsfilosof eller rentav estetisk-filosofisk-religiös författare? Först en senare upplaga av Nordisk Familjebok lyckas undvika att konstra till det i onödan: Søren Kierkegaard, sägs det, var helt enkelt en dansk författare. Denna till synes enkla bestämning, förklarar hon, innehåller allt väsentligt. Filosofi och religion krymps till sekundära frågor, sånt man kan ägna sig åt ifall det blir en stund över: skriv först och fundera sedan. Det var ju inte filosofi eller religion hon studerade hos Kierkegaard, lika lite som det var färgläran som lockade hos Goethe. Hos dessa båda författare, de två som hon kände sig allra djupast förbunden med, hittar hon i grunden samma sak, och i dagboken sammanfattar hon (22.1 1922) deras respektive budskap i en gemensam formulering: ”Befatta dig aldrig med annat än det som djupt angår dig!”

Jag antar att hon för egen del varit tvungen att godta motsvarande definition – författare rätt och slätt. För henne var Søren Kierkegaard främst ett motiv, som en skål med äpplen var ett motiv för Cézanne. Och vad hon såg hos Kierkegaard var detsamma som Cézanne såg i äppelskålen: sig själv, sin egen nödvändighet.

En dansk författare, mer behöver inte sägas: ”Äntligen pricken träffad!” skriver hon. Vändningen är typisk för Klara Johanson: snarlik det förväntade, stående uttrycket, men tillräckligt olik för att man måste läsa vad som faktiskt står där. Läsaren tvingas delta i texten genom att orden kommer bakvänt, i fel ordning. En estetisk praktik i pocketformat.

Konsten att skriva är lika enkel att lära ut som svår att lära: gör tvärtom, i smått som i stort. Vill du begripa dig på din samtid, stäng in dig i ett bokrum. Vill du förstå dig själv, studera andra. Vill du veta hur ditt

hem ser ut, gå så långt bort du bara kan. Användbar för andra blir man bara i den mån man lär sig strunta i dem. Om Platon och Paulus faktiskt har rätt och vi ser allt dunkelt, såsom i en spegel, kan man ju lika gärna spegelvända bilden rätt igen.

Yrke: författare. Uppdrag: det djupast egna.

Jag märker att jag redan kommit farligt nära slentrianbilden av Klara Johanson, flitigt understödd av henne själv eftersom den var bekväm: den världsfrånvända esteten, ointresserad av allt som inte var text, oduglig till annat än att ytterligt långsamt pressa läsefrukt till kostbara gyllene droppar. Det är sannerligen inte min avsikt, men hjulspåren är uppkörda och lätta att halka ner i. Men det räcker att backa till första meningen ovan för att konstatera deras felaktighet: ”Noter till Søren Kierkegaards liv”, lyder titeln. Liv – inte dikt. Diktare kommer inte med storken, påpekar hon torrt.

Tvärtom är just en författare som Klara Johanson den ideala guiden till världen därute. Bokrummet, som hon själv gärna så hänvisar till, skänker ett avstånd som gör saker synliga. Att hon inte gick i tjänst hos någon filosofi, lära eller livsåskådning, att hon såg sitt enda uppdrag som just det djupast egna, gör henne särskilt pålitlig. Hon är sin egen arkimediska punkt och därför brukbar. Apropå Kierkegaard introducerar hon kategorin ”estetiskt läskunniga”. Denna estetiska läskunnighet är inte lättsinnig, det sanningskrav den ställer är absolut och låter sig inte ljugas bort.

Så här skriver hon i ”Tyska kyrkogården”, publicerad i Tidevarvet 1932:

Man bör dra sig till minnes den anslående filosofiska tolkning av storkriget som på sin tid presterades av tyska tänkare: Kulturen drog ut att slåss med Civilisationen. Den sistnämnda parten, robust och själlös, ådrog sig bara skråmor, men Kulturen for så illa att den kort efter hemkomsten avled av sina sår.

Kulturen – det var alltså tyskarna själva, den tyska anden: ett djupled rätt ner i historien, myten, källan, det kollektiva omedvetna. Civilisationen, det var ententen, västmakterna, ytskiktet, som visste hur man knyter en slips och manövrerar en bil men inte hur man rätt tänder en brasa, sjunger en sång eller brukar sina förfäders jord. Förvärv mot arv. Horisont mot vertikal.

Som förklaring till det tyska 30-talet är det bekvämare att slå sig till ro med den gängse bilden av en masshypnotiserad mobb, men vad har vi egentligen för nytta av den? Även den andra sidan har motiv som den själv anser idealistiska. Klara Johansons bild av dåtida tysk självförståelse

går att omplantera i nutiden. Vilka är Kulturen och Civilisationen idag? Jag är övertygad om att det är i liknande termer som dagens Ryssland betraktar sig självt, som djupledet, jämfört med det mätta, självbelåtna och ytliga Väst. Nog vore något vunnet om man prövade tanken att Ryssland också i likhet med det besegrade Tyskland känner sig utsatt för ett existentiellt hot: som Kulturen konfronterad av en robust och själlös Civilisation. Vissa beteenden blir begripligare om man kan tänka sig att även ryssarna känner sig som försvarare av hotade omistliga värden. Klara Johansons djupa förtrogenhet med tysk självreflektion från romantiken och framåt, i förening med hennes vana att ta ett distanserande kliv bort från samtiden, tillät henne att identifiera denna komponent i den tyska revanschismen. Nog går det att tillämpa bokrumsstrategin även i dagens värld. Varför syns Putin så gärna på bilder med den ryskortodoxe patriarken Kirill, om inte just för att han så gärna vill ikläda sig rollen som Kulturens försvarare mot Civilisationen, med rötter ända tillbaka till det Bysans som – enligt detta narrativ – förvaltade samma romerska arv som Väst samtidigt förskingrade i barbarers våld. Man ska inte vara så säker på vad som egentligen utgör ens samtid. Sannolikt består den av många tider samtidigt, ungefär som hyllorna i ett välsorterat bokrum, vilket kan illustreras av ett trettio år gammalt citat från förordet till den svenska utgåvan av en text som började skrivas för knappt hundrafemtio år sen, Fjodor Dostojevskijs En författares dagbok i översättning av Hans Björkegren:

När man läser En författares dagbok slås man gång på gång av dess aktualitet. Dostojevskij levde i en tid som i flera avseenden var lik vår, efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott. Han diskuterar Rysslands ’bestämmelse’; slavernas, det ryska folkets och den ortodoxa lärans ’särskilda mission’ i världen och gentemot islam; de ryska intellektuellas speciella skuld till ’folket’ och skyldigheter mot historien och världsfreden …

Inte har Dostojevskijs tankar om Rysslands ”bestämmelse” blivit mindre aktuella på de trettio år som gått. Alla dessa skilda decennier är, för den som förmår uppfatta det, bara facetter av vårt eget nu.

Ingen visste det bättre än Klara Johanson. Det går inte att komma ifrån att basen för denna författarverksamhet ändå var kritiken. Även hennes essäistik har oftast kritiken som utgångspunkt: på samma sätt som hos Frans G. Bengtsson bedrivs författarskapet framför allt i form av en gradvis förädling av brödskrivandet, där bokanmälningar så småningom återuppstår i essäns form.

Bland hennes dagsrecensioner som Nils Afzelius 1957 valde ut till den postuma volymen Kritik fanns ett litet urval som gällde översatt litteratur, där uppenbart viss möda lagts ner på att framhålla hennes förmåga att tidigt förutse kommande storheter: början av författarskap vilkas fulla betydelse skulle visa sig först senare. Till exempel den roman med vilken Hermann Hesse år 1905 introducerades på svenska, Peter Camenzind, recenserad av Klara Johanson den 22 oktober detta år. Hon ser den först och främst som representant för en typ av roman som hon kallar den biografiska och vars popularitet hon tillskriver dess stora rymlighet: i stort sett vad som helst får plats mellan dess pärmar. En människas levnad måste inte följa en dramaturgiskt effektiv kurva, eller drivas av inre nödvändighet mot ett visst mål. Klara Johanson anger dock som ett genrekrav att hjälten på bokens sista sidor ska nå fram till en livsåskådning, vilket ingår i definitionen på den klassiska bildningsromanen – men en så flott härstamning vill hon inte bjuda sina samtida på. Hon finner nämligen den biografiska romanen formlös, slapp och till intet förpliktigande – ungefär samma kritik som idag riktas mot den självbiografiska trend, innefattande allt från rena dagböcker till svavelosande uppgörelser, som missvisande brukar sammanfattas som ”autofiktion” (att termen ”autofiktion” ursprungligen användes om ytterst sinnrikt byggda fiktionsfällor där jaget problematiserades på ett sofistikerat och svindlande sätt, verkar inte bekymra någon). Detta är uppenbart recensentens reaktion på en allmän tendens: kring Peter Camenzind trängs alla dessa Niels Lyhne, Hans Alienus, Martin Birck, Arvid Falk … Det är lätt att förstå irritationen över att en fiktiv text, en romantext, följer en redovisningsplikt som kunde varit befogad i en genuin biografi över en verklig person. Hon uppfattar Hesse som fången i en form han själv skurit till alltför snävt. Hon ser honom heller inte som någon ”framstående mänskoskildrare”, utan bedömer att Peter Camenzind står sin författare alltför nära för att bli riktigt synlig som fristående individ (återigen betonas vikten av avstånd!). Styrkan finns i landskapsskildringen, samt i något annat, ännu embryonalt. Hon säger att det ”tungt makliga” i den realistiska biografiska romanen inte passar en författare som undfått den hemliga trolldomens gåva (hur kan hon ana att Hesse ska skriva Trollkarlens barndom?) och har ”en latent inbillningskraft” som aldrig släpps fri men hela tiden ”strålar oavlåtligt med klar och stilla glans under den genomskinliga, fulländat rena stilen”. Det är som att Klara Johanson ändå ur Peter Camenzind förmår veckla ut en framtida Hermann Hesse, berättaren av fantastiska sagor, mytens och dårskapens försvarare, författaren till Stäppvargen och Siddharta.

Hon stör sig på formen han valt – dels därför att hon anar att den står i vägen för författarens egentliga begåvning, dels därför att hon rätt ut sagt inte gillar den, den biografiska romanen tråkar ut henne. Det gör hennes recension på samma gång märkvärdigt träffsäker och en liten aning ogin.

De få jämförelser hon gör är relativt samtida, Hesse skrivs egentligen inte in i den tyska tradition som hon själv kände så ytterligt väl: Goethe, den tyska romantiken, Schopenhauer som annars nämns överallt hos Klara Johanson lyser med sin frånvaro. Hesses senare verk är uppenbart tillkommet i dialog med denna tradition, man kan exempelvis inte tänka sig Stäppvargen utan Faust eller Hoffmanns noveller, men uppenbarligen pekar Peter Camenzind inte framåt i tillräcklig grad, eller så förmådde romanen inte väcka en tillräckligt sympatisk läsning för att värma dessa frön till liv.

Det är naturligtvis nästan omöjligt att idag läsa Peter Camenzind utanför ekokammaren av Hesses senare författarskap, att läsa på samma villkor som Klara Johanson. Mitt eget exemplar från boken är ett faksimil från 1983, gissningsvis inköpt och läst samma år: då hade jag absolut läst Stäppvargen, kanske Siddharta, möjligen Demian (som vid sidan om Stäppvargen är den av hans böcker som betytt mest för mig personligen) så jag var i en bättre position än Klara Johanson. Men jag ska ärligt säga att jag inte mindes ett enda dugg av innehållet när jag nu plockade fram boken, inte heller vaknade några reminiscenser under läsningens gång.

Fyrtio år hade utplånat varje spår av texten, medan jag ännu kan peka ut balkongen där jag läste ut Narziss och Goldmund och när som helst återuppleva en vårfläkt av vandringslusten som den läsningen väckte: en fläkt som Peter Camenzind, vars huvudperson är starkt begiven på fotvandringar, i teorin borde kunnat väcka lika starkt.

Det stora problemet med Peter Camenzind – som Klara Johanson givet vis identifierar – är att Hesse så gärna vill framställa sig som enkel.

De konflikter och olösliga motsatspar (vilja/acceptans, nomad/bofast, begär/harmoni) som laddar författarskapet med energi finns även här, men utan att de drivs till sin spets. När Klara Johanson kallar berättelsen ”tungt maklig” känner man att hon lika gärna kunnat säga ”trög”.

Det finns ett program som handlar om naturen och det lokala, det egna arvet, och den arme Peter ska prompt pressas in i detta program vare sig han passar eller ej. Peter Camenzind väljer, för att knyta an till ett tidigare resonemang, Kulturen framför Civilisationen, och det är i den idédiskussionen som romanen hör hemma: ”Jag tyckte det var förfärligt”, säger Peter om det intellektuella stadsliv han för en kort tid deltar

i, ”att vara tvungen att tala om konst och litteratur. Jag märkte, att man inom detta område tänkte mycket litet, ljög mycket och framför allt pratade oerhördt.”

Men det finns också något hos Peter Camenzind som Klara Johanson borde kunnat ge sitt fulla gillande men nu nöjer sig med att avfärda med det allmänna ”livsåskådning”. När Peter äntligen når fram till insikten att lyckan ”har mycket litet att göra med uppfyllandet av våra yttre önskningar”, formulerar han ju i grunden samma stoiska livskänsla, samma amor fati, som så tydligt utgjorde idealet för Klara Johanson själv.

Sammanfattningsvis är ändå det mest anmärkningsvärda att hon trots textens upplevda tröghet förmår identifiera den ”latenta inbillningskraft” som upphovsmannen ännu inte lyckas släppa fri. Man kan se det som ett stöd för Bernard Noëls tanke om litteraturen som en vakendröm, med vars hjälp vi ser klarare än i verkligheten (och till exempel förmår se in i framtiden). Fyrtio år senare, i Det rika stärbhuset, gör hon en iakttagelse om förhållandet mellan drömmen och det vakna livet som jag finner fullständigt enastående, och dessutom ser som ett indirekt bevis för att våra sannaste liv kanske inte alltid finns där vi förväntar oss att de ska finnas. Iakttagelsen lyder så här:

”Och i drömmen är jag inte närsynt längre!”

Hermann Hesses Peter Camenzind utkom 1905. K.J.:s recension av Peter Camenzind stod att läsa i Stockholms Dagblad 22/10 1905 och publicerades senare i samlingsvolymen Kritik (1957).

Klara Johanson och en kvinnlig kritikertradition

Knappast någon kritiker har blivit föremål för så mycket beundran som Klara Johanson, signaturen K.J., vår första och i mångas mening största kvinnliga kritiker.

Efter att ha avlagt fil.kand.­ examen i Uppsala flyttade hon till Stockholm och fick 1899 sitt första fasta arbete som journalist och kritiker på den konservativa Stockholms Dagblad Det var under sina drygt tio år på Stockholms Dagblad som hon skaffade sig rykte som recensent under signaturen K.J. Men hon gjorde det ingalunda som tidningens ”förstekritiker”. Som ny, dessutom ung och kvinnlig medarbetare fick hon hela sin verksamma tid stå tillbaka för sin numera bortglömde chef Sven Söderman. Hennes redaktionella åtagande var omfattande – hon fyllde snarast funktionen som redaktionssekreterare – och hon skrev mycket mer än bara bokrecensioner, och som kritiker fick hon ta det som blev över sedan andra valt. Men i eftervärldens ögon har Klara Johanson just genom sin av ingen yttre maktställning markerade auktoritet kommit att framstå som den första ”riktiga” kritikern.

I många avseenden avtecknar hon sig därvid som en direkt motpol till Fredrik Böök, som samtidigt med att han var förstekritiker på Svenska Dagbladet var professor i litteraturvetenskap och ledamot av Svenska Akademien. Om Böök framträdde som domare föredrog Klara Johanson att kalla sig ”vittne”: ”Domarämbetet har vi nedlagt, och det är bara en och annan amatör, som tror sig utnämnd till allmän åklagare. Vi riktiga recensenter ha endast att tjänstgöra som vittnen. Bönha sar står väl också upp och vittnar, men vi är ett e d s v u r e t skrå” (En recensents baktankar, s. 138).

K.J. framför bokhyllan 1904.

Både i förhållande till Böök och Oscar Levertin framstår Klara Johanson som uttalat subjektiv. Hon frågar inte efter det litteraturhistoriskt, nationellt eller samhälleligt relevanta utan enbart efter det för henne personligen angelägna. En subjektiv utgångspunkt åldras inte på samma sätt som den som gör anspråk på att vara representativ eller normerande. Klara Johanson var känslig också för det annorlunda och avvikande, hon var mera vidsynt och öppen för det disharmoniska och splittrade i en ny tids konst än sina manliga kolleger.

Hennes omdömen har stått sig väl. Av dem som hon var ganska ensam om att lyfta fram är Vilhelm Ekelund och Hjalmar Bergman kanske de mest kända, medan Ivar Conradson och GustafOtto Adelborg hennes uppskattning till trots har förblivit ganska okända.

Klara Johanson drev stenhårt en rent estetisk linje i sin kritik. All pedagogisk hänsyn, all folkbildning och all moralisk uppbygglighet hade i henne en svuren fiende. Hur mycket hon än sympatiserar med Elin Wägner kan hon inte underlåta att kritisera predikantdraget i vissa av hennes romaner. Detta är en sida av hennes kritik som stått sig bra; här finns en vaksam skärpa som dagens kritik ofta saknar.

Till denna kräsenhet hörde ett tidsbundet drag av bildningshögfärd och social fördom, som tilltog med åren. Det gör henne snar att hänga upp sig på småsaker och njugg mot den framväxande arbetarlitteraturen. Hon kan låta otroligt sipp och snorkig när hon – om än bara i dagböckerna – ondgör sig över de ”rafsiga skrivfel som brukar pryda BLM :s anmälare, dessa nyfödda skalder,

novellister och tegelstensfabrikanter som Bonniers ger nödhjälpsarbete i sitt magasin” (Dagboken, 10.12 1942). Och hennes klagan över den kulturskymning som råder sedan hon själv dragit sig tillbaka från offentligheten är bara alltför välbekant. Sådan skymning inträffar ju regelbundet närhelst en publicist går i pension.

Annars är det största problemet för läsaren i dag att merparten av hennes dagskritik handlar om böcker som inte finns kvar i det litterära medvetandet. Hur klokt, kvickt och kunnigt hon än formulerar sig om sin tids andrarangsförfattare har detta ändå ett begränsat intresse. Det är förstås ett öde som drabbar all dagskritik. Men Klara Johansons smak var också i övrigt ganska speciell. När hon från tio ­talet och framåt, utsliten och uttråkad av det redaktionella arbetet, drar sig tillbaka till ”bokrummets” fria forskning och essäistik ägnar hon sig företrädesvis åt filosofiskt inriktade författare som Goethe, Kierkegaard, Nietzsche, Emerson, schweizaren Henri Frédéric

Amiel och den italienske kritikern Benedetto Croce. De två senare har hon dessutom översatt från franska respektive italienska till svenska.

En viktig och kvalificerad insats som forskare har Klara Johanson tillsammans med Ellen Kleman gjort som utgivare och kommentator till Fredrika Bremers brev i fyra band och av Bremerskrifterna England om hösten år 1851 och Det unga Amerika.

Vad kännetecknar då det legendariska märket K.J.? Humor, kvickhet, självsvåld, intelligens, lärdom, inlevelseförmåga, stilistisk elegans samt en viss excentricitet, för att något brant sammanfatta det hela. Mycket av detta upplevs fortfarande som provocerande förmätenhet hos en kritiker, i synnerhet om hon som Klara Johanson i förhållande till stora och viktiga ting som Kulturen, Politiken eller Samhället inte säger sig företräda någon annan än sig själv. På den sista tiden har den intima dagboksskriverskan och aforistikern aktualiserats mer än dagskritikern genom Ingrid Svenssons utgivning av Klara Johansons dagböcker i två band (Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2022).

Att gå från dagboksskriverskan – som för ordet även i de av henne sammanställda volymerna En recensents baktankar (1928) och avdelningen ”Eftertankar” i Det rika stärbhuset (1946) – till dagskritikern är först och främst att påminnas om att Klara Johansons kritikergärning ligger långt tillbaka i tiden. (Enklast får man en uppfattning om den genom Nils Afzelius urvalsvolym Kritik [1957], med tillhörande bibliografi.) Medan dagboksskriverskan framstår som djärv och ”modern” i sitt språk utmärks kritikern av en mera daterad elegans.

Margit Abenius har i Kontakter (1944) givit ett beundrande men långtifrån okritiskt porträtt av Klara Johanson. När hon beskriver det intellektuella klimatet på Stockholms Dagblad fångar hon något i Klara Johansons kritik. Hon skrev som de flesta dåtidens kritiker för en väl avgränsad grupp av läsare, som alla kunde tänkas läsa den bok som var på tal. Ingen pedagogisk list var av nöden; man kunde gå rakt på sak. På ett sätt, skriver Abenius, verkar dåtidens kulturliv ”soligare och mera nyanserat än nu, men på samma gång kan läsaren inte frigöra sig från en beklämmande känsla av instängdhet” (s. 145).

K.J.:s arbetsplats Stockholms Dagblad med lokaler på Vasagatan 9.

Intrycket av införståddhet och av självklart delade meningar kan kännas rent bedövande när man dyker ner i Klara Johansons recensioner. Påfallande många ägnas sådant som producerats i den närmaste vänkretsen, många som dessutom varit föremål för K.J.:s aktiva rådgivning och redaktörshjälp. Denna instängdhet led hon själv av, och hennes återtåg från dagskritiken till essäistiken var delvis ett försök att lösa problemet: ”journalisten”, heter det i En recensents baktankar, ”skriver för ett kollektiv av fånigt nyfikna kälkborgare, kallat allmänheten, diktaren är strängt befriad från hänsynen till någon publik. Men till vem talar essayisten? Han måste … hålla en särskild läsare i sikte … en jämlike” (s. 90).

När essäisten Klara Johanson skriver till den utvalde läsaren uttrycker hon sig med en besjälad enkelhet som skiljer sig från journalistens ibland snirklade och ansträngt spirituella ton. I essän om Goethes italienska resa beskriver hon den fångenskap i sociala förpliktelser och ämbetsuppdrag mot vilken Goethes längtan till Italien avtecknar sig, och sammanfattar: ”Goethe satt i en fälla, och friheten kallade han Italien”.

Den frihet hon själv sökte i bokrummet kom begripligt nog att präglas av en viss bitterhet och en tilltagande känsla av isolering. Men hon har också vackert skildrat sitt liv som ”bokvurm” i positiva termer: ”Vanliga mänskor tilltala mig så beskyddande drygt och så undervisande, att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson, så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöta mig som en jämlike och vädja till min mening” (Dagboken, 18.10 1914).

På vilket sätt kan då Klara Johanson sägas företräda en kvinnlig kritikertradition? Margit Abenius träffar något viktigt i den när hon beskriver Klara Johansons diskreta och alltid gestaltade sätt att förmedla sin lärdom. Hon ”sammandrar åratals djupgående forskningsresultat till en aforism på några få rader”. När man ska återge hennes resonemang kommer man därför ”i den ovanliga situationen att nödgas breda ut och lösa upp i stället för att koncentrera” (Kontakter, s. 143). Detta slags gestaltande kritik har alltid underskattats i kulturdebatten, säkert för att den främst utövats av kvinnor. Skarpsinniga iakttagelser och på gedigen kunskap grundad läsning tenderar att avfärdas som enbart lycko ­

samma formuleringar om de inte framläggs med viss omständlighet och eftertryckligt öronmärks som författarens egna teser.

Klara Johanson berömde sig av en sak: att vara en god läsare. Det brukar anses som en kvinnlig dygd och underskattas följaktligen. Förmågan att läsa innantill kallas, om den så sägs vara ”stegrad till snille” (Abenius, Kontakter, s. 163), ofelbart för ”lyhördhet” om den uppträder hos en kvinna, och ses som en passiv moralisk egenskap i stället för en aktiv, språklig och intellektuell kompetens.

Det drag av humoristisk rättframhet och uttalad vanvördnad i förhållande till författarkåren, som finns hos Klara Johanson, har främst förts vidare av kvinnliga kritiker. Man tänker gärna på en kritiker som Ruth Halldén inför funderingar som denna:

Vilhelm Moberg har varit i Uppsala och hållit propagandaföredrag om författarskråets pretentioner … Rätt fyndig var emellertid hans påpekning att statens författaranslag, 25 000 kr., är lika stort som årsunderhållet av björnfamiljen på Skansen … Men efter ett ögonblicks besinning måste det ha gått upp för publiken att nationen har bra mycket roligare av en enda björnunge som uppföds med flaska än av hela svenska jullitteraturen. (Dagboken 25.11 1937)

Men ”bokrummets” Klara Johanson har även manliga beundrare. Torsten Ekbom presenterade henne 1965 i en urvalsvolym och Sven Lindqvist skrev om henne i sin debutbok Ett förslag 1955 . Båda tar till sig hennes finess, ironi och skarpsinne, men stöts av hennes till misantropi gränsande överkänslighet. Den kritiker som länge tydligast förvaltade Klara Johansons provokativa esteticism är nog Horace Engdahl, som då och då väcker samma förtrytelse som en gång Klara Johanson med sina demonstrativt amoraliska betraktelser över konsten och livet.

Det som inspirerar hos Klara Johanson visar sig snarare vara en hållning än de konkreta uttryck den tog sig. Det är inte enskildheter i hennes kritik som stannar i minnet, utan dess envisa konsekvens. Visst kan det verka pretentiöst på gränsen till det rubbade att hylla en maxim som ”Stil är sedlighet”, men för en litteraturkritiker är det nog i längden den enda hållbara utgångspunkten.

För Klara Johanson tycks kritiken ha varit ett naturligt konstnärligt uttryckssätt. Hennes form­

vilja är inte den misslyckade författarens, utan tillhör en författare som av olika skäl måste tala indirekt, genom andra. När jag läser Klara Johanson tänker jag på en dikt av Emily Dickinson, som för övrigt också hörde till Klara Johansons valfrändskaper:

Säg Sanningen men säg den snett i omväg framgång bor vår lytta fröjd tål ej den glans som ut från naken Sanning for. (övers. Sven Christer Swahn, ur Mitt brev till världen, 1986, s. 112)

Postskriptum våren 2024

Artikeln om Klara Johanson ingick på sin tid i en serie på tredje sidan i Dagens Nyheter våren 1995. ”För benägen anmälan” hämtade sin inspiration i en äldre kritikergeneration. Torsten Ekbom skrev om Knut Jaenson 15.4, Horace Engdahl om Margit Abenius 22.4, Anders Cullhed om Oscar Levertin 30.4, Merete Mazzarella om Hagar Olsson 6.5, Leif Nylén om Erik Blomberg 17.5 och jag om Klara Johanson 28.5 1995.

Serien har snart 30 år på nacken och det litterära klimatet hör till 1990 ­talet. Men om Klara Johanson har det glädjande nog kommit ut en rad böcker sedan dess. 1997 publicerade Ingrid Svensson en licentiatavhandling om Klara Johanson som kritiker (Kotterier och kön 5, Litteraturbanken). 2007 presenterade Carina Burman en rik och nyanserad bok om Klara Johansons liv:

K.J.: En biografi över Klara Johanson. 2022 gav Ingrid Svensson ut Klara Johansons Dagbok i två delar: Första delen, 1912–1925 och Andra delen, 1926–1948. En helt försvunnen värld framträder i hänvisningarna som Svensson har försett Dagboken med: från boktitlar, författarnamn, platsnamn etc. till upplysningar om K.J.:s personliga minnen vid vissa datum.

Jag har tagit intryck av Ingrid Svenssons Klara Johanson som kritiker. Idag vore jag mera tveksam om konsekvensen i den ”stenhårt” estetiska linje

K.J. drev i sin kritik. I synnerhet om jag haft i

åtanke det hon skrev i samarbete med Ellen Kleman om Fredrika Bremer eller hennes varma stöd för till exempel Hilma Angered­Strandbergs böcker, och inte bara hennes dagskritik från Stockholms Dagblad.

Med Carina Burman skulle jag dela de diskreta undringarna i biografin: var det enbart kysk kärlek mellan K.J. och Choice (s. 228)? Försörjde den välbeställda Choice K.J. (264)? Burman noterar det manliga perspektivet på Kleman som gärna beskrivs ”just så idylliskt och traditionellt kvinnligt i K.J.:s brev – i färd med stoppning, rödkålskok och packning” (s. 287). Var det kompensation för K.J.:s starka känsla av mindrevärde? Ellen Kleman var vacker och i jämförelse med K.J. själv rik, politiskt medveten och mångkunnig, medan K.J. knappast kunde koka en kopp te åt sig själv.

Den utgivna Dagboken ger flera tillfällen att ertappa K.J. med riktigt fula värderingar: social högfärd, lärdomsdito, rastänkande, antisemitism. Man måste ändå vara medveten om att hon skrev dagbok främst för sig själv och inte för en publik. Flertalet förlöpningar är resultatet av hennes ibland märkligt upphöjda ointresse för samtidens politiska tänkande. Hon skrev i ett brev 1937, citerat av Burman: ”Antisemitismen är ju varje halvvägs bättre mänska numera tvungen att utrota ur hjärta och förnuft, om än en del skulle leva lönnligt kvar i instinkterna” (s. 385). Instinkterna tycktes lättast leva kvar, verkar det som, i samband med internationellt kända författare som Stefan Zweig eller män med titeln professor.

K.J. konstaterar (formuleringen rymmer möjligheten att tolka det ironiskt) på julafton 1942 att ”aldrig har en proletärdiktare släppts in bland de 18 och aldrig hörs det något gny om den saken. Regeringschefer och landshövdingar och generaldirektörer kan underklassarna bli utan bildningsprov, men mot Börshusets väggar sköljer demokratiseringens vågor vanmäktigt. Säkerligen finns det inte mer vid hovet eller i kretsarna närmast en så aristokratisk societet att beskåda som i Svenska Akademin.” K.J. avled 1948, det var bara ett halvår innan Harry Martinson blev invald i Svenska Akademien.

”Rar

och dyrbar”

Om Rosa Mayreder och K.J.:s feministiska ideal

15.9.40.

Hänförande mild och septembersolig söndag. Och jag har begått en handling som jag både småskäms för och gillar i samvetet: röstat på riksdagsman första gången i mitt liv. Rättare sagt riksdagskvinna, för jag strök alla namn på listan utom Ruth Gustafssons. Anledning till det principstridiga företaget var mitt fosterländska begär att stryka Per Albin.

Feministisk skolning och praktiskt kvinnosaksarbete

Det är feministen och rösträttsentusiasten Klara Johanson som skriver så i sin dagbok. År 1940. Hennes feminism är i sanning stundtals svårbegriplig. Men i ett är hon sig lik. Det är det personliga som gäller, det är individen som är avgörande. Inte politiken.

K.J. tillhörde en pionjärgeneration. Tidigt fick hon erfara vad det innebar att vara kvinna i ett manssamhälle. 1894 tog hon studenten som privatist i Halmstad, stadens första kvinnliga. Efter avlagd examen for hon till Uppsala för att studera humaniora. De kvinnliga studenterna var då 23 till antalet. Omgående blev hon medlem – en aktiv sådan, hon höll föredrag och skrev spex – i Kvinnliga studentföreningen, vars ordförande och centralgestalt hette Lydia Wahlström, Ordföranden kallad. Birgitta Holm har jämfört kretsen kring Wahlström med den platonska akademien: ”Kännetecknande för den platonska akademin i antiken var dess förening av kunskapssökande och erotisk kärlek, av intellekt och eros” (Kvinnliga kontaktnät och kommunikationsformer 1890–1910, 1996, s. 4). Wahlström var K.J.:s käresta och stöd i Uppsala. Efter avlagd examen 1897 kunde

K.J. titulera sig filosofie kandidat. Därpå flyttade hon till Stockholm för att ägna sig åt litteratur resten av livet.

Hennes feministiska skolning fortsatte på Fredrika Bremer­förbundets tidskrift Dagny, där hon 1898–1899 var redaktionssekreterare och fick kontakt med praktiskt kvinnosaksarbete. Hon recenserade och rapporterade från möten och arrangemang. Samma år, 1898, valdes hon in i sällskapet för kvinnor, Nya Idun, och utvecklade där sina litterära kontakter samtidigt som hon roade sig och iduneserna med spex.

K.J. levde i en kvinnovärld.

Choice

Men den verkliga inspirationskällan i kvinnosaksfrågan var mötet 1908 med hennes livs stora kärlek Ellen Kleman (1867–1943), av K.J. kallad Choice. Kleman var sedan år 1907 redaktör för Dagny och K.J. närmade sig därför på nytt tidskriften. Kleman och K.J. tycks periodvis ha drivit den tillsammans. De hade en robust arbetsgemenskap som manifesterades i ett framgångsrikt samarbete med utgåvan av Fredrika Bremers brev i fyra tjocka volymer. K.J. stod för kommentarerna och Kleman ansvarade för den omfattande korrespondens som krävdes för tillgång till breven. Ellen Kleman var intellektuell och praktisk. Hon skötte tidskriften, hon var aktiv i rösträttskampen och reste runt i Europa på internationella rösträttskonferenser, hon arrangerade möten och efter pensioneringen engagerade hon sig i flyktingfrågan. Och hon skötte K.J., som inte tog några husliga initiativ. Man skulle kunna beskriva

Inspirationskällan Rosa Mayreder.

K.J. som en teoretisk kvinnosakskvinna, inte praktiskt verksam som sina handlingskraftiga väninnor.

Kleman var alltså en feministisk vägvisare. Men på det feministiska, filosofiska planet var det tre författare och föregångskvinnor som inspirerade och representerade K.J.:s ideal: Olive Schreiner (1855–1920), Käthe Schirmacher (1865–1930) och Rosa Mayreder (1858–1938). Schreiner, uppväxt på den sydafrikanska landsbygden, pläderade i sin bok Kvinnan och arbetet (1911, på sv. samma år) för lika lön för lika arbete, lika rätt till utbildning samt kvotering till parlament och lagstiftande funktioner. Tyska Schirmacher konstaterar i den aforistiska boken Gåtan kvinnan (1911, sv. 1912) att man inte föds till kvinna, man blir det. Främst bland de tre satte hon den österrikiska Rosa Mayreder.

K.J.:s översättning av Geschlecht und Kultur utkom samma år som originalet, 1923.

Rosa Mayreder

Mayreder var en känd feminist som lästes över hela Europa. K.J. hade redan 1908 presenterat henne för den svenska läsekretsen med en text i Dagny. Ellen Kleman skrev till henne 1910 med förhoppningen att hon skulle komma till Stockholm och den stora rösträttskongressen 1911. Mayreder reste inte till Stockholm men en brevväxling inleddes med både Kleman och K.J. Det blev även tillfällen till personliga möten. Och vi får möta Mayreder i flera repriser i dagboken.

Den mångbegåvade Mayreder var musiker och därtill konstnär och medgrundare av en konstskola för kvinnor. Hon var även en av medgrundarna av den österrikiska kvinnoorganisationen Allgemeiner Österreichischer Frauenverein (1893). Hon skrev poesi, särskilt sonetter, romaner, noveller, dramatik, essäer och libretto till Hugo Wolfs opera Der Corregidor (Bydomaren). Men det är hennes två filosofiska, könspolitiska skrifter som vi här koncentrerar oss på: Zur Kritik der

K.J. medverkade flitigt i tidskriften Tidevarvet. ”Sexualsystemet” publicerades 1924 i nummer 1.

Weiblichkeit (1905) som utkom i svensk översättning av Olga Andersson 1910 med titeln Kvinnlighet, manlighet och mänsklighet och som recenserades av både K.J. och Kleman samt Geschlecht und Kultur (1923) i översättning av K.J. med titeln Sexualitet och kultur: Essayer (1923).

I Kvinnlighet, manlighet och mänsklighet rör sig Mayreder på ett individplan där hon ser könspsykologin som ett individens problem medan hon i Sexualitet och kultur tar ett mer övergripande, samhälleligt grepp och betraktar hur sociala och kulturella förhållanden påverkar människan.

Och vad är det hon säger? Jo, i korthet, hon kommer fram till att det är omöjligt att veta vad en kvinna är. Eller vad en man är. Varför? Förhållandena i en given tid, en given kultur formar det vi kallar kvinnliga egenskaper och om det möjligtvis finns en naturlig kvinnlighet kan den inte identifieras. Det vi kallar kvinnlighet och manlighet är alltså kulturprodukter säger Mayreder; ett synsätt som ger henne rika möjligheter att kritisera de låsta uppfattningarna av kvinnligt/ manligt som ”de normtroende” pådyvlar mänskligheten. I dagboken hänvisar K.J. till Mayreders ”normtroende” och använder själv uttrycket i sin slagkraftiga plädering för rätten att forma sitt liv.

9.12.12.

De normtroende underskatta med en synnerligen oläglig modesti mänskosläktets krafter. De inbilla sig, att naturen har egenhändigt skapat allting: lagar och seder, fördomar och aptiter, fattiga och rika och framför allt kvinnokönets sociala belägenhet. Naturen hälsar emellertid genom mig och betackar sig: för mycken ära! Från ytterkläderna och intill järtats råa tröghet är mänskan ett mänskligt fabrikat.

Mayreder ifrågasätter att det finns någon essentiell skillnad mellan könen. Praktiskt sett har könsindelningen inget annat syfte än fortplantningen. Att könen utvecklats åt olika håll hänger samman med fortplantningens roller: dvs. moderskap och faderskap. Naturen har lagt hela jobbet på moderskapet och påtvingat kvinnan egenskaper som tålamod och viss passivitet för att underlätta reproduktionen medan ett ej obetydligt mått av aggression och lust att göra sexuella erövringar kan vara ändamålsenligt för mannen, menar Mayreder.

Dessa ”reproduktionsgivna” egenskaper måste kvinnan vara medveten om och det måste bli

hennes roll att försvara dem om hon skall kunna spela någon roll i politiken, säger Mayreder samtidigt som hon framhåller att det som fullvärdig medborgare vore strategiskt ohållbart att argumentera för en särartsfeminism. Dessa kvinnans egenskaper behövdes enligt Mayreder i 1900 ­talets början när den moderna civilisationen fjärmat sig från naturen och kulturen. I sin förklaringsmodell använder hon begreppen civilisation och kultur och definierar civilisationen som maskulin och kulturen som feminin och understödjer just de föreställningar som hon vill göra sig kvitt.

Men låt oss titta på andra roller än fortplantarens. På en högre, andligare nivå finns det inte någon skillnad mellan könen. Individuella skillnader är frikopplade från kön; identitet har inte med kön att göra, säger Mayreder. Hennes nyckelord är syntes. Den syntetiska människan är inte manlig eller kvinnlig utan förenar det bästa av vad vi har för vana att betrakta som manliga respektive kvinnliga egenskaper; vi måste göra oss kvitt föreställningen att det finns specifika maskulina eller feminina drag. Hon menar att den fria, kreativa anden är androgyn. Den här sidan av Mayreder tilltalar K.J., som har ett neutrumideal, som framkommer bland annat i dagboken.

21.10.12.

Meredith och Raabe – tvåkönade diktare, liksom Goethe och kanske mer, detta senare dock snarast en tidens gåva. I nästa sekel (eller det därpå följande eller det därefter) skola de enkönade betraktas som inkompletta och gälla som möjligtvis intressanta abnormiteter i stället för mänsklighetens tolkare och domare.

14.12.20.

Bara i grammatiken låter man barn vara neutrius generis. Om de finge vara det i livet skulle möjligen mänskan uppkomma i ganska många exemplar.

Syntesen mellan maskulint och feminint är vägen till den nödvändiga samhällsförändring som krävs för att kvinnan skall kunna ta plats. Denna förändring genomförs av en av naturen utvald elit, som inte definieras av position, samhällsklass eller kön. Hur detta skall gå till är oklart. Hon argumenterar för förändring men bidrar inte med reformförslag. ”Genomsnittsmänskan

Rosa Mayreders dedikationer i böckerna Zwischen Himmel und Erde och Fabeleien till K.J. och Ellen Kleman. Klara alltid felstavat.

– vare sig hennes lif utspelas i salongen eller på fabriken – är ingen intressant företeelse” säger den nietzscheanskt inspirerade Mayreder (Kvinnlighet, manlighet och mänsklighet, s. 7).

Hennes elitism är svårsmält. Denna skarpa hållning är inte K.J.:s, men de delar synen på att individualiteten inte har med uppväxt, social miljö eller utbildning att göra. K.J. är liksom Mayreder misstänksam mot organiserad undervisning och ordnad skolgång.

Mayreder verkar inte ha några problem med att kombinera särartsfeminism och likhetsfeminism. Därmed var hon tilltalande för båda riktningarna, som plockade lämpliga delar av hennes tänkande. I vår tid tycks vi vara mer polariserade.

Hur syns de feministiska idealen i K.J.:s texter?

K.J. lyfter mycket tydligt fram vad hon inte tycker om. Och det är framförallt särartsfeminismen. Och det är särskilt Ellen Key som hamnar i skott­

gluggen. Här framträder tankar som K.J. har gemensamma med Mayreder.

Vad K.J. särskilt irriterar sig på är Keys idéer att kvinnor skall hålla sig till vårdande yrken eller stanna i hemmet, att kvinna och man i grunden är olika, att deras egenskaper kompletterar varandra och att de möts i upphöjd harmoni i hemmet, att familj och moderskap är högsta ideal och att moderskapet borde genomsyra samhället i stort, vilket bland annat betyder att kvinnan skall arbeta för en fredligare värld. Dessa sidor hos Ellen Key driver hon med så fort tillfälle ges. I dagboken, i essäer och inte minst i sina recensioner av sekelskiftets populärförfattare som uttrycker en traditionell kvinnosyn och moderskapsfixering. K.J ironiserar över det moderskap som skall utövas bland stadsfullmäktige och i riksdagen.

Som nämnts tilltalade Mayreder även särartsfeminister. Ellen Key tog fasta på resonemangen om moderligheten och Mayreders tanke att krig är en instinkt i den primitiva maskuliniteten

medan kvinnan som mor måste värdera liv mer. Mayreder skriver: ”kvinnornas två stora kulturuppgifter, prostitutionens och krigets avskaffande, bägge är utopiska mål – det förminskar inte det ringaste deras värde som riktlinjer” (Sexualitet och kultur, s. 110). Men också Mayreder är i opposition mot Key när det gäller moderligheten, hon tvivlade liksom K.J. på den samhällsmoderliga idén.

Kraftfulla prov på K.J.:s feministiska engagemang möter vi i tidskriften Tidevarvet, en tidskrift utgiven av Frisinnade kvinnors riksförbund som stod nära Fogelstadgruppen, där hon på 1920 ­talet medverkade med en spalt under rubriken ”Anmärkningar”. Skarpsinne, humor, ironi och stilistisk finess är K.J.:s signum och här ger hon elegant, underfundigt och vasst uttryck åt sin syn på traditionella normer rörande sexualitet och kön. Mayreders teorier är närvarande och får i K.J.:s texter ett konstnärligt, kvickt uttryck. I slutet av 1923 utkom första numret av Tidevarvet med K.J.:s skarpa ”Den sista damsadeln”. Damsadeln får symbolisera den gamla kvinnorollen och nu är dess tid över. I stället framträder nya, androgyna kvinnor. K.J. hänvisar både till Goethes Mignon och Almqvists Tintomara; androgyna gestalter som överensstämmer med K.J.:s neutrumideal och Mayreders syn på androgynitet. Hon menar som vi sett att det är den könsöverskridande individen som bidrar till utvecklingen. I ”Sexualsystemet” (Tidevarvet 1924:1) handlar det om inköp i en pappershandel, där det visar sig att

K.J.:s bok Sigrid Fridman –och andra konstnärer: en krigskrönika (1948) är en stridsskrift, ett stridsrop i könskriget. Här drar K. J. en lans för skulptrisen Sigrid Fridmans konst. Fridman motarbetades av det manliga etablissemanget som försökte hindra hennes skulpturer från att ta plats i centrala Stockholm. Nu ger sig K. J. alltså in i kommunalpolitiken och hon visar med hjälp av olika källor hur kvinnliga konstnärer motarbetas av männen. I dagboken fördjupas diskussionen.

alla varor finns i manligt respektive kvinnligt utförande. Ett kristallbläckhorn skall inhandlas. ”Ska det vara till en dam eller en herre?” ”Till ingendera delen utan till en bättre person”. Därefter vidtar funderingar kring skrivbord och brevvåg. Storleken är vägledande. Allt är könsbestämt utom pengar, vilket förvånar ”ty att inte pengar är neutrala kan man få veta av första bästa löneregleringskommitté.” I ”Danaidernas döttrar” (Tidevarvet 1924:25) behandlas husmodern och hennes nya roller i samhällsmoderskapets tjänst. Hon uppträder som instiftare av lokalföreningar och riksförbund och arrangör av kongresser, hon ”syns och hörs överallt”. Hon representerar allt. I ”Den röda mattan” (Tidevarvet 1923:6) dyker kvinnan som mannens bihang upp. Dessa damer kommer att försvinna ”den dag då kvinnor iklädda egen rang och värdighet, ’peeresses in their own right’, intar sina platser vid taffeln”.

K.J. fortsatte att medverka i Tidevarvet under rubriken ”Anmärkningar ” närmare ett år. Hon skrev därtill recensioner och diverse artiklar till och med 1925 för att sedan återkomma med fler krönikor 1932. ”Sitta i sammanträde” (Tidevarvet 1932:7) påminner mig om nutida Maria Fribergs fotografier av maktens män. K.J. ironiserar över sammanträdet som livsform; gömstället

En stor fråga vid sidan av rösträtten var prostitutionsfrågan. K.J. bidrog till debatten med utgivningen av en prostituerad kvinnas dagbok, Den undre världen: en lifshistoria (1907), där K. J. tydligt uttrycker sin solidaritet med den prostituerade. Boken väckte stort intresse och utkom inom en kort tidsrymd i nio upplagor. Prostitution var vid denna tid ett flitigt diskuterat ämne.

Genom systrarna Petri, barndomsvännen Mathilda samt Alma och Laura, kom K. J. tidigt i kontakt med Frälsningsarmén. Systrarna var aktiva inom Frälsningsarmén och engagerade i de prostituerades sak. Precis som Mayreder var K.J. en stark motståndare mot prostitutionen, vilket också framkommer i dagboken, där hon reflekterar över prostitutionsfrågan och reglementeringen.

från vilket samhället styrs utan att ansvar utkrävs. Troligen tänker hon här på de sammanträdande konstjuryer som motarbetat skulptrisen Sigrid Fridman. I hastigheten utdelar K.J. även en smäll åt det husliga livet och kvinnans vaktande av värmeledningen.

Att Mayreder i skrift, redan 1923 i Sexualitet och kultur, försvarade homosexualitet med avstamp i Platons Symposion gjorde henne säkert extra angelägen för K.J. Mayreder skriver att ”de homosexuellas kärleksrelationer [är] en fullkomlig motsvarighet till de heterosexuellas” (Sexualitet och kultur, s. 298). Det handlar om individens rätt. Så rakt på sak är inte K.J. i sina tryckta texter men i presentationen av Kritik der Weiblichkeit i Dagny 1908 tar hon Mayreder till hjälp i en sexualpolitisk slutkläm: ”Men hon med sin ihärdigt följdriktiga individualism måste resolut afvisa alla genomsnittsmänsklighetens missunnsamma anspråk att stifta normer för minoriteterna.” I sin dagbok är hon tydligare, som i sin syn på Freud:

18.5.36.

Jag börjar närma mig slutet på Freuds tolv band Gesammelte Schriften. Jag finner alltsomoftast att vad han säger låter riktigt och beundransvärt; men det förvånar mig att jag aldrig eller ytterst sällan stöter på något som angår mig. Han känner inte min sort. Och det är en grov invändning mot hans teorier.

Men framför allt berättar hon i dagboken om sin stora kärlek till Choice.

29.6.13.

Till mig har kommit fröjd, trygghet, frid, möjligheter och förväntningar, gyllene minnen och blå sol: Choice Jag må ste skriva upp, att jag är lycklig – jag glömmer det så lätt, ty jag har så svå rt att känna det.

Mayreders och K.J.:s feminism idag Kanske är det dags för en partiell Mayreder­renässans. Kanske kan hennes synsätt hjälpa oss att förhålla oss till vår egen tid. Liksom K.J. sätter hon fart på tankeverksamheten.

Båda två är befriande komplicerade och skenbart motsägelsefulla. De är könspolitiska föregångspersoner och queerteoretiker, i K.J.:s fall

med humor som vapen. Roland Barthes resonemang om neutrum som ett androgynt ideal som tillåter komplexitet i sin kombination av motsatser påminner om Mayreders och K.J.:s reflektioner och det gör även Judith Butlers filosofi. Det senare 1900 ­talets syn på kön, kön som konstruktion, för tankarna till Mayreders argumentation och K.J.:s betraktelser. Precis som hos Mayreder är inte identiteten knuten till könet, det finns inte någon säker bas för identiteten. Existensen föregår essensen. Men det var på 1900 ­talet. I 2000talets identitetspolitiska tid har de två begreppen bytt plats och identiteten blivit en tvångströja.

Både Mayreder och K.J. är naturligtvis utpräglade individualister. Citatet ”Rar och dyrbar” från min rubrik hänför sig till en dagboksanteckning där K.J. funderar över hur hon bäst skall beskriva Mayreder.

5.11.23.

Det är groteskt hopplöst så jag strävar med att finna en upptakt till en presentation av Rosa Mayreder. Jag hade börjat: ”Rar och dyrbar bör den mänska skattas var intellekt under ett årtionde som detta sista har förmått undandra sig att arbeta i affekternas tjänst.” Naturligtvis duger inte det. ”Rar och dyrbar” är det enda som blir kvar, och det är den grundtonen som bör utarbetas.

Mayreder vill inte pådyvla någon sina åsikter, hon delar med sig av sina insikter; K.J. representerar enbart sig själv. För henne är blotta tanken att det skulle kunna finnas en gemensam kvinnlig röst eller åsikt grotesk. De vill inte bilda skola. De levererar inga åsiktspaket. Massrörelser uppskattas inte.

Genom dagboken får vi en fin inblick i tidens kvinnonätverk och de aktuella kvinnofrågorna. Och vi får alla ett välbehövligt språkbad. En skärpt blick. Att läsa K.J. är att erbjudas en möjlighet att strama upp sig.

FLER LÄSTIPS

Bohlin, Anna. Röstens anatomi: Läsningar av politik i Elin Wägners Silverforsen, Selma Lagerlöfs Löwensköldtrilogi och Klara Johansons Tidevarvskåserier. Avh. Umeå: hström – Text & Kultur, 2008.

Burman, Carina. K.J.: En biografi över Klara Johanson. Stockholm: Bonnier, 2007.

K.J.:s dolda passion – antisemitismen

I fyrtio år har jag tjusats av K.J. Jag har knyckt och kommit till korta. Ibland har vi mötts i en glänta i texten och fröjdats åt någon paradox. Vi har haft roligt. Men när K.J. efter fyrtio år plötsligt avslöjar sig som antisemit är det en sorg. Intelligens, engagemang, integritet gör ingen immun mot antisemitism. Judehatet må vara en åsikt, men det är knappast en tanke. Inte alls en tanke, utan en stark känsla – en passion.

Uttrycket är Jean Paul Sartres och han myntar det i sin klassiska essä Tankar i judefrågan från 1946. Där undrar han retoriskt hur någon kan odla judehat efter krigsslutet, med vetskap om Förintelsen? Det gick som bekant bra. Många byter åsikt radikalt, andra behåller sina gamla, men i mindre vulgär form. Sartres text är tidsbunden, men ställer tidlösa frågor; om judehatet inte längre är en åsikt bland andra, hur ska den hanteras? Om judehatet inte är en tanke utan en passion, hur ska vi hantera vännens onda passion?

Biografiska data som stödjer K.J.:s utveckling till antisemit har jag inte. Det gäller inte bara mig. För alla biografer och kritiker som har sysslat med Klara Johanson tidigare har hennes antisemitism gått under radarn. Några forskare konstaterar att hon i yngre dar kunde slänga sig med tidstypisk antisemitisk jargong, men att detta gick över på trettiotalet, då hon inte bara uppträder som originell feminist, utan även som stridbar antinazist. Men den går aldrig över. Sina grövsta anmärkningar fäller hon i slutet av kriget, och efter kriget.

Hennes antisemitism är privat, hon publicerar den inte, men den genomsyrar hennes tankar, både i futila och tyngre sammanhang. Men från 1932 uppträder hon som en övertygad antinazist. Hon avskyr Hitler. Hon är också i det närmaste inbäddad bland samtida engagerade intellektuella kvinnosakskvinnor som offentligt gör motstånd mot Hitler, och kritiserar Sveriges snåla flyktingkvoter. Det gäller Klaras livskamrat

Ellen Key, Elin Wägner, Emilia Fogelklou.

Lisen Bonnier, Karl Otto Bonnier.

Ellen Kleman, för vilken flyktingmottagandet är ett huvudåtagande under kriget. Här finns vännen Emilia Fogelklou, som kritiserar all antisemitism, inte minst inom kyrkan. Här finns Elin Wägner, som var i Berlin redan 1933 och vet mycket om judars hårda villkor i Tyskland och Österrike. Lisen Bonnier, hustru till förläggaren Karl Otto Bonnier, är vän till dem alla.

Som vuxen i Stockholm hade K.J. alltså privat umgänge med judiska kulturpersoner, författare och journalister. Men hur var det innan dess? När hon föddes 1875 i Halmstad bodde i staden 28 judar. Detta var en tid av ökad judisk invandring, främst från Polen. Många flyr ryska tsarmaktens pogromer. Halmstad är en av de nya städer som tillåter judisk invandring. I Halmstad bosätter sig bland andra släkten Wladislawowsky, där tre bröder ägnar sig åt textil.

Klaras egen far, den högt älskade Alexander Johanson, är verksam på samma fält, som möss- och pälsfabrikör. Just textil- och körsnärverksamhet är områden där judar i Sverige tidigt verkar. Har detta spelat in? Har fabrikör Johanson i något svagt ögonblick gnällt över ny konkurrens från Wladislawowskys? Det finns inga som helst belägg för det. Däremot finns det belägg för att den sjuåriga Klara läste populära skämttidningar – och i den genren förekom mycket antisemitiskt allmängods, som rika och snåla judar, gärna bakom boddisken. Jag lämnar nu hela det sena artonhundratalets malström av rasbiologi och antisemitiska föreställningar därhän, och konstaterar att K.J.:s judeföraktande reflektioner aldrig ligger på en avancerad nivå. Hennes tänkande är här grumligt. Hon är tidstypiskt förtjust i ordet ras, som kan betyda kultur, förfining, egenskap eller folkgrupp, allt efter behov. Ibland verkar hon besatt av att ta ordet ”ras” som intäkt för åsikt. Alltså, hon ogillar först slutsatsen hos en författare, konstaterar därefter att skribenten är jude. När Martin Lamm har talat om skalden Thorilds bondebakgrund i Bohuslän, tar K.J. det som ett uttryck för Lamms egen judiska ”urbanitet”. Detta tar hon personligt, och anför ett försök till sentimentalt försvar för de västgötska torpare som frambragt henne själv. Det här är inte riktigt likt K.J. I ett kåseri för publikationen Gamla Halmstad beskriver hon sig redan som sjuåring som utpräglat ”urban”. När hon som barn första morgonen yrvaknar på bondlandet, utbrister hon: ”Var är torget? Var är bokhandeln?”

(Den av K.J. högt skattade Gamla Halmstad grundades för övrigt av en av bröderna Wladislawowsky).

1939 knäpper hon den norske litteraturlektorn Oskar Mendelsohn på näsan för hans avhandling Jødiske innslag i Oscar Levertins diktning.

K.J:s kommentar: Mendelsohn avslöjar sig som något så sällsynt som ”en komplett obegåvad jude”!

Man kan tillägga att Mendelsohn hade tur som lyckades fly till Sverige. Här jobbade han på norska gymnasiet i Uppsala. I decennier skrev han sen på standardverket Jødenes historie i Norge gjennom 300 år. Utkom 1969–1987.

De sorgligaste dagboksnotiserna skriver K.J. på 40-talet. Lisen Bonnier är ”sällsynt dum, som miljonärskor plägar vara, och uppenbart så feg som judar i allmänhet. Man bör inte förargas, bara förakta.”

K.J. gör några ansatser att reflektera över sin antisemitism. I ett brev till Hedvig af Petersens 1937 skriver hon: ”Antisemitism är ju varje halvvägs bättre mänska numera tvungen att utrota ur hjärta och förnuft, om än en rest skulle leva lönnligt kvar i instinkterna.”

Sex år senare när hon i dagboken läst lusen av Lisen Bonnier, berör hon ämnet igen: ”Man måste hålla sig hårt samman för att inte släppa in antisemitism i själen.”

Skriver hon så för att urskulda sig, inför sig själv?

Till Ida Bäckmann skriver hon 1941: ”Jag önskar att jag hade fötts jude, det känns för genant att skällas ’arier’.”

Om det är tankegången som är viktigast, så liknar Klara Johanson här Lars Norén, som ofta uttryckte sitt andliga släktskap med den utsatte juden. Men K.J. är inte Norén. I hennes fall är det andra ledet intressantast – att det är genant att kallas arier i vår tid. Hon försöker att, utan ironi, använda ett antisemitiskt påstående, för att brännmärka nazismen. Men balansen mellan leden skevar. K.J.:s berömda stil fallerar.

1946 kritiserar hon den österrikiske författaren Stefan Zweigs bok Världen av igår: ”Författaren anar inte hur alltför judisk han är och att hans anspråk på att gälla som en ’äkta europé’ förefaller smaklöst.”

Då har det gått fyra år sedan Stefan Zweig och hans unga hustru tog sina liv, i ett hyresrum i Brasilien.

Vad den åldrade Klara visste om Zweigs öde vet jag inte.

Till sist: upptäckten av Klara Johansons livslånga antisemitiska passion har varit smärtsam. Judehatet har skänkt en skugga åt min gamla idol. Men det finns förstås något bra i att vi nu, genom Ingrid Svenssons arbete med Dagboken, får hela bilden av människan Klara Johanson, med sorgkanter.

Klara Johansons stil mår inte bra i mötet med antisemitismens lackmuspapper. Hon blir – som alla människor i detta möte, lite solkigare, mer kokett, mer vårdslös, lite mindre intressant. Här doppar hon för ovanlighetens skull sin skarpa penna i dåligt bläck, ur ett alltför allmänt kärl.

Klara Johansons boksamling

i Svenska Akademiens Nobelbibliotek

e tt bokurval av l ars l jungdahl

Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek vittnar om hennes läsande och är en källa till kunskap om hennes litterära inriktning, vänkrets och beundrare. De ständiga följeslagarna pryder samlingen, uppställd som sammanhållen enhet i biblioteket.

Samlingen om cirka 3 000 volymer skänktes av dödsboet till Svenska Akademien år 1949. Läs mer om den i Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek, 2008.

Henri Frédéric Amiel, Fragments d’un journal intime Genève, 1922 Amiel (1821–1881) var en schweizisk författare samt professor i estetik och filosofi. Hans dagbok ställdes samman för utgivning 1922 av den schweiziske litteraturhistorikern Bernard Bouvier, som K.J. träffade första gången under en utlandsresa 1920. Bouvier har dedicerat detta exemplar till K.J.: à l’amie et l’interprète du Journal intime Mademoiselle Klara Johanson hommage sympatique et dévoué Bernard Bouvier Genève, février 1923.

23.5.21

Professor Bouvier skickar mig två nummer La semaine littéraire med Amieliana. Min stackars vän lider mer av sina medborgare efter döden än i livet. Vilken avskyvärd varelse måste inte mdlle Mercier ha varit –det lyser klart ur Bouviers éloger – och vad Bouvier själv beträffar så har han valt uppgiften att normalisera Amiel till en äkta genevare. Att han var gunås blott alltför mycket av en sådan ska frimodigt medges, men redan vi har konstaterat detta bördslyte bör vi inte uppehålla oss vid det utan betrakta mänskans egna väsen.

Henri Frédéric Amiel, En drömmares dagbok, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1900

Henri Frédéric Amiel, En drömmares dagbok, 6. uppl. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1925

K.J.:s översättning från 1900 följde Fanny Merciers utgåva av Amiels dagbok. Mercier var ensam arvtagare till hans litterära kvarlåtenskap och hon hade kärleksfullt censurerat dagboken. Efter Merciers död blev

Bernard Bouvier litterär arvtagare och han återställde den ursprungliga texten som utgavs 1922 och som ligger till grund för K.J.:s nyöversättning 1925. Till denna upplaga skrev K.J. förordet. Ellen Key hade författat förord till de tidigare upplagorna.

Amiel är den franskspråkige författare som K.J. var mest befryndad med.

7.12.16

En mänsklig stämma i boklabyrinten – sällsamma och ljuva händelse!

Den dag sådant inträffar botas alla krämpor, världen öppnar en rämna mot ojordiskt ljus och alla höga vittnesmål behäftas med ny ed. Den vinterkväll jag mötte Emily Dickinson ströks plötsligt en ursinnig migrän av mitt huvud.

Emily Dickinson, Poems, Boston: Little, Brown & Company, 1910

Klara Johansons syster Wendela, kallad Obadja, utvandrade till Chicago och kom genom åren att skicka bokpaket till K.J., som tidigt fick upp ögonen för Emily Dickinson. Hon hade planerat att skriva en större studie om Dickinson, men det blev aldrig av. Dedikation: Koffe kärleksfullt från Ob. Koffe var ett av K.J.:s alla smeknamn.

Den pressade prästkragen ligger i anslutning till dikten om den självständiga själen, The soul selects her own society.

4.1.13.

Emily Dickinsons epistolära humor är långt mer förbluffande än hennes enigmatiska versstumpar. Den rusar fram ur ett bakhåll (som kan vara helt konventionellt maskerat), kastar över en ett glittrande nät och knäpper en på näsan och rycker en med på svindlande luftfärder – korteligen, bär sig åt som en shakespearesk luftande. Det förborgar sig aldrig några egentliga syften i dessa manövrer, inget allvar i världslig mening – och allt är fullkomligt utan tyngd och materia.

Emily Dickinson, Letters, Boston: Roberts Brothers, 1894

Rar upplaga av Dickinsons brev. Kommentar av Ellen Löfmarck, som skrev om K.J.:s boksamling i Ord och Bild (1952), omtryckt i Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek (2008).

6.10.38

Och ännu lever man! Med den lägsta grad av vitalitet visserligen. Hedvig af Petersens tycks tro att jag följer världshistorien med löpande kommentar av aforismer. Jag har bara – på sistone – lagt mig till med en trossats av vilken jag likväl knappast orkar hämta nämnvärd stärkelse. Men jag upprepar den dagligen:

Thomas Mann – Goethes ståthållare på jorden.

5.1.39.

I dag har jag f ått och läst Thomas Manns nyaste, Dieser Friede, tryckt i Amerika och förlagd av Bermann-Fischer här. Jag undrar om inte förlaget blir utvisat.

En själafröjd och andestyrkelse skänker dessa tjugofyra sidor, de utsagdaste och mest överlägsna Mann har producerat i dessa gräsliga år. Man tycker att de borde revolutionera Europa på fläcken, spränga de härskande gangsterligorna, störta mr Chamberlain i någon av de septembergravar den skojaren lät gräva o.s.v. Men Thomas vet själv, som vi alla och bättre än någon, att ingenting sker på hans ord. Blir de ens lästa av många? Han skriver allt annat än lätt och demagogiskt, och alla musikaliska och pittoreska element har han bortlagt. Bara sanningen, hedern och karaktärens höghet stråla från dessa blad.

Thomas Mann, Dieser Friede, Stockholm: Bermann-Fischer Verlag, 1938

Den tyske förläggaren Bermann Fischer flydde till Wien 1936 och därifrån till Stockholm 1938. I Stockholm kunde han i samarbete med Bonniers och förlag i Amsterdam driva exilförlaget Bermann Fischer för utgivning och spridning av böcker på tyska.

20.10.14

De mänskor, som bjuda mig på middag eller avlägga visit hos mig, anse sig rikare än Goethe, intressantare än Emerson, heligare än Fredrika Bremer, skaparkraftigare än Ricarda Huch, visare än Wilhelm Raabe och tankeskarpare än Rosa Mayreder.

12.1.22

Ingen tycks ha grubblat över grunden till att Goethe fann dagarna så långa. Man finner det helt sunt och naturligt. För en som hade så rasande mångahanda att göra borde dagarna ha förefallit jämmerligt otillräckliga. Jag skymtar ingen annan förklaring än att han som ingen annan jagades av ångesten för tædium vitæ. Men så tappert han redde det ifrån sig! Han är nog den ende som har sett framför sig en ”lång” dag utan en smak av leda eller förälskad extas. Nyktert och skenbart kälkborgerligt sade han: ”Dagen är lång, vi kan stoppa väldigt mycket i den.”

Goethe, Venetianische Epigramme, Leipzig: Verlag von Julius Zeitler, 1909

K.J. hade ambitionen att bygga en samling som mångsidigt speglade Goethes liv och verk. Hennes Goethesamling omfattar drygt 200 band.

6.1.40.

”I dag för ett år sedan”: då skrev jag helt harmlöst: ”Finns det någon kvickhet i Finland?” Jo nu vet vi att även sådan finns i detta världens enda beundransvärda land. Och för resten glömde jag den gången besynnerligt nog Hagar Olsson.

30.12.40

I går eftermiddag och hela kvällen led jag av en tung depression som inte var bara själisk. Det molade en malaise i kroppen och jag hade svårt för att andas. Jag undrade rent av om det bådade recidiv av min stora sjukdom för tre år sedan, som började 29 dec. Det hade ju varit en fin firning av en minnesdag. Men läsning av de sagoljusa slutkapitlen i Hagar Olssons Träsnidaren och döden lugnade mig tämligen, fastän jag trots de på förhand intagna tabletterna fick vänta lite länge på sömnen.

Edith Södergran, Dikter, Helsingfors: Schildts, 1940

Dedikation från Hagar Olsson, som skrivit förordet: Till K.J. en hälsning från Hagar Olsson.

28.1.27. En knapp timmes besök av Klou! Sådana rara händelser bör upptecknas.

15.8.43

I går var Klou här för att återfå sitt manuskript ”Arnold”. Omedelbart efter lunchen började vi vår genomgång av blad för blad och diskussion av mina anmärkningar och förslag, som emellertid utan motsträvighet gillades. Klockan blev halv sex innan vi var färdiga. Det kändes alls inte ansträngande medan det pågick, men efteråt föll jag i den behagligt mattande och dövande trötthet som brukar alstras av fysiska strapatser eller en våldsam andlig spänning. Den senare orsaken förelåg ju inte och den förra inte i någon svårare form. Samtal i fyra och en halv timme är dock en kraftprestation för mig, även om det förlöper intressant och friktionsfritt. Mattigheten varar ännu i dag.

Emilia Fogelklou, Samhällstyper och medborgarideal, Stockholm: Bonniers, 1926

Dedikation: Till K.J.:s (blundande?) överseende från Klous under­, över­ och till­givenhet!

17.11.42

I onsdags kväll var Elin Wägner hos oss – jämte St. – och förärade mig första exemplaret av sin Selma Lagerlöf I, som hon just hade fått sig tillsänt. Jag har nu så sakta hållit på att avnjuta boken, vilket försiggick med större trevnad och nöje än läsningen av den slarvigt knackade kladden i blek maskinskrift. Jag tyckte att åtskilligt var tillagt, men jag misstar mig kanske: under den ögonansträngande manuslektyren kan somligt som nu i klart och prydligt tryck gör sig vederbörligt gällande ha halkat mera obemärkt förbi. Men i den gångna nattens vakna och dåsiga timmar har jag legat och bekymrat mig över den grymma behandlingen av Sophie Elkan, som för mig vanställer särskilt sista kapitlet. Elin har tydligen fattat onödigt agg till fru Elkan av idel kollegial ömhet om Selmas arbetsfred. Jag undrar om den arma Sophie har efterlämnat någon vän eller anförvant som kunde känna sig manad att försöka uppträda till hennes försvar.

Elin Wägner, Pennskaftet, Stockholm: Ljus, 1910

Dedikation: Fröken Klara Johansson [sic] från tillgifna förf.

Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Stockholm: Bonniers, 1942

Dedikation: Till K.J. för din dröm och tack för ett stycke verklighet vi haft tillsammans i dag 11/11­42 Elin Wägner.

26.7.13

En filolog skulle nödgas anse Fredrika Bremer kopiera Goethe, när hon säger, att en skriftställares arbeten äro ”fragmenter av en självbiografi” (Bruchstücke einer grossen Konfession”), men filologen skulle gissa galet, ty Goethe brukade inte spöka i Fredrikas tankevärld och dessutom –detta är det avgörande – har orden en klar egenklang och egenaccent.

Ett provstycke på de rävsaxar, som allestädes lura på filologerna!

28.10.14

Vanliga mänskor tilltala mig så beskyddande drygt och så undervisande, att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson, så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöta mig som en jämlike och vädja till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie.

Fredrika Bremer, Det unga Amerika, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1927

Gåva från K.J., som sammanställt och kommenterat utgåvan, till Ellen Kleman, Choice. Dedikation: Till Choice från Fredrika och utgivaren.

18.4.13

Fredrikas romaner få lov att värderas om. ”Hertha” tar priset från ”ästetisk” synpunkt. Den är hel, ett organiskt levande väsen med visionära ögon och ett järta i höga flammor. ”Nakensjälig”, sade Emilia Fogelklou, till min outsägliga förtjusning. För första gången rymdes Fredrika i en sorts roman.

Dedikation: K.J. med tack som intet ord återger från Choice.

Ellen Kleman, Fredrika Bremer, Uppsala : Lindblads, 1925

7.10.25

Gårdagen passerade önskvärt [K.J. fyllde 50], långt, långt över min förväntan. Ingen kom. L.W. [Lydia Wahlström] och Sigrid Leijonhufvud gjorde sig påminda på ett diskret sätt, som rörde mig. Nästan hjärtnupet tacksam känner jag mig mot Gurli Linder, som ädelsinnat offrade ett så givande nekrologtillfälle.

Men jag är ännu förtumlad som den där nätt och knappt har överstått en i långa tider motsedd fasa.

8.10.25

Klou skriver och förtäljer en dröm om mig som hon hade natten till min stackars födelsedag (om vilken hon väl intet anade). Den dallrade i ett ojordiskt skymningsljus och grep mig mäktigt milt. Sanndröm var den också, ty den uttryckte precis mitt själstillstånd, sådant det grydde just då och sådant det ännu härskar i mig. Det är som en vemodig och tårblekt kopia av min septemberstämning för tolv år sedan.

Maria van Schurman, Brev, 1636

Maria von Schurman var holländska och argumenterade för kvinnors rätt till utbildning samt intresserade sig för botanik och medicin. Boken är en gåva från Lydia Wahlström till K.J. på 50­årsdagen. Inskrift med lista över tidigare ägare: Anders Fryxell; Eva Fryxell; Lydia Wahlström; K.J.

Bildkällor

Omslagets framsida Niederrheinische Schnitter, grafiskt blad av Heinrich Otto

s. 1 Nationalmuseum, Sigrid Fridman, K.J., brons, 1924, NMGrh 2773, foto Nationalmuseum/Linn Ahlgren

s. 2 KB, K.J.:s dagböcker, L 2:22:1­10, foto KB/Anna Guldager

s. 3 bokomslag av Sverker Michélsen

s. 4 programblad av Ulf Jacobsen

s. 6 KB, K.J.:s efterlämnade papper i handskriftsmagasinet, L 2, foto KB/Anna Guldager

s. 7 KB, Kvinnans mognad, L 2:42:2, foto Wilhelm Fahlstedt, fritt tillgänglig via KB

s. 8 KB, K.J. och Lydia Wahlström, L 2:40, foto Astrid Cleve, foto

KB

s. 13 KB, Ellen Kleman, L 2 suppl. a 1, foto KB

s. 14 KB, Oskuld och arsenik (1901), foto KB

s. 16 KB, Det speglade livet (1926); En recensents baktankar (1928); Det rika stärbhuset (1946), foto KB

s. 17 KB, Så fruktas en argbigga (1897), foto KB

s. 18 KB, K.J.:s dagbok, L 2:22:5, foto KB s. 22­23 KB, K.J.:s dagbok, L 2:22:6, foto KB s. 26 KB, K.J.:s dagbok, L 2:22:4, foto KB s. 30 KB, K.J.:s dagböcker, L 2:22:1­10, foto KB/Anna Guldager s. 33 KB, ur Ligapojken Eros (1907), foto KB s. 34 KB, Ligapojken Eros (1907), foto KB s. 35 Uppsala universitetsbibliotek, Margit Abenius 1920 ­1930 ­talet, Album Zetterstéen, K.V, album II, s. 6, fritt tillgänglig via Alvin s. 39 KB, Malla Silfverstolpe, teckning av Maria Röhl 1843, fritt tillgänglig via KB s. 42 Wikicommons, Goethe s. 47 KB, Fredrika Bremer med jordglob, foto Carl Jacob Malmberg, fritt tillgänglig via KB s. 47 Fredrika Bremer, Det unga Amerika (1927) s. 50 Wikicommons, Kierkegaard s. 56 ­57 KB, Hermann Hesse, Peter Camenzind (1905), foto KB s. 58 KB, K.J. framför bokhylla 1904, KoB Sv.P. Johanson, Klara Fb. 2, foto KB

s. 60 Stockholmskällan, Stockholms Dagblad, Vasagatan 9, 19041920, Stadsmuseet, fotonr C 2926 s. 64 KB, Rosa Mayreder, L 2 suppl. a 1, foto KB s. 64 KB, Rosa Mayreder, Sexualitet och kultur (1923), foto KB

Klara Johansons boksamling i Svenska Akademiens Nobelbibliotek.

s. 65 Göteborgs universitetsbibliotek, Tidevarvet, fritt tillgänglig via Göteborgs universitetsbibliotek

s. 67 Svenska Akademiens Nobelbibliotek, dedikationer i Mayreders verk, foto Lars Ljungdahl

s. 68 KB, Sigrid Fridman – och andra konstnärer (1948), foto KB s. 68 KB, Den undre världen (1907), foto KB

s. 70 KB, Ellen Key 1908, KoB Sv.P. Key, Ellen Fc. 1, fritt tillgänglig via KB

s. 70 KB, Elin Wägner, foto Henry B. Goodwin, fritt tillgänglig via KB

s. 70 KB, Emilia Fogelklou, fritt tillgänglig via KB s. 70 KB, Lisen Bonnier, foto Henry B. Goodwin, fritt tillgänglig via KB

s. 70 KB, Karl Otto Bonnier, Atelier Jaeger, KoB AB Bonnier, Karl Otto 3, foto KB

s. 74­86 Svenska Akademiens Nobelbibliotek, K.J.:s boksamling, foto Lars Ljungdahl Omslagets baksida KB, K.J.:s dagbok 11.8.13, L 2:22:3, foto KB

Medverkande Biblis 106

Alex A ndr A Borg, kritiker och docent i litteraturvetenskap; C A r I n A Burm A n, författare och docent i litteraturvetenskap; lyr A e k S tröm lI ndB äC k , författare, kritiker och fil.dr i filosofi; gunnel Furul A nd, bibliotekarie och fil.dr i litteraturvetenskap; mA dele I ne guS tAFSS on, författare, kritiker och översättare; u lr I k A k nut S on, författare och kritiker; k r IS toFF er l e A ndoer, författare, kritiker och översättare; lA r S ljungdA hl , bibliotekarie vid Svenska Akademiens Nobelbibliotek; BI rgI t m unkh A mm A r , författare och kritiker; Ingr I d SvenSS on, fil.lic. i litteraturvetenskap och utgivare av Klara Johansons dagböcker.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse: Jonas Nordin (ordförande), Ulf Jacobsen (skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen

Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Helena Hegardt, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags­ och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Tf redaktör : Jonas Nordin, jonas.nordin@kultur.lu.se

Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Glenn Sjökvist, Ulf

Strömquist och Ingrid Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03­8 bg 5221­2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072­204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 106 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2024

Typografi: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson (Sabon Next och Frutiger)

Layout och produktion : Johan Laserna

Bildredigering: David Laserna

Satt med Sabon Next och Frutiger

Tryck : Livonia Print, Lettland 2024 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-489-6

11.8.13

På mitt skrivbord står ett träsnitt, ”Niederrheinische Schnitter”, som gör mina ögon outsägligt gott med sitt stilla, rika, svart- och vita liv. Genom sin effekt av fullkomlig naturtrohet och outtömlighet bevisar det, att det innehar just den riktiga graden av stilisering. Inte mer än de två snällt arbetande skördekarlarna poserar konstnären för publiken. Heinrich Otto heter han.

Det där träsnittet lyser över hela rummet. Även för mina dåliga ögon behåller det sin klarhet på det längsta avstånd utrymmet medger, och när jag öppnar dörren från galleriet, kommer det mig till mötes. Där finns bara tre ting på det: säden, de två unga karlarna och några svällande molntappar, vitt utsparade mot en himmel av täta, mjuka, lätt sviktande vertikala streck. Som ett högt brädplank stänger den av bilden och tycks beröva den luft och horisontperspektiv, men man saknar ingenting.

Om jag skulle försöka detta konstverk som lärare i skrivkonsten!…