Biblis 102

Biblis 102

Biblis 102 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2023 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBknvC3 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-470-4

Biblis

nummer 102 sommaren 2023 redaktör ulf jacobsen

2

Anteckningar till bokens fenomenologi Kristina Lundblad

18

Det här med litteratur

32

Tiden, rymden och Sam J. Lundwall Jonas Ellerström

40

Sakis noveller Conny Svensson

48

Myten om vår förste snusbodstryckare Per Larson

55

Galaxy (1958–1960). En kortlivad svensk sf-tidskrift

60

Nyheter & Noterat

80

Föreningen Biblis

John-Henri Holmberg

Olof Kåhrström

Omslag framsida New York 2012, foto Kristina Lundblad Baksida Kapitelvinjett av Stina Wirsén, i Maria Nilsson, Pixi (Makadam 2022)

2

Kristina Lundblad

Anteckningar till bokens fenomenologi

‘L

ikaså måste man betona att läsningen alltid är en praktik som förkroppsligas i gester, rum och vanor’, påpekar Roger Chartier i en av sina texter, och påminner oss därmed om något mycket viktigt; att kroppen alltid är involverad i läsningen, och att läsning inte endast är en tidslig verksamhet utan även en rumslig och fysisk, ett slags kroppsarbete, och alls inte något som bara har med huvudet att göra, med läshuvudet.1 I samspel med texten och dess kvaliteter och brister, bestämmer boken hur vi har det när vi läser, hur vi interagerar med den, och med den litteratur boken förmedlar till oss. I sin mest konkreta mening, handlar det om fysikens lagar. En riktigt stor och tung foliant måste placeras på en lutande pulpet om man ska kunna läsa den bekvämt. Ligger den på ett plant bord, får man stå böjd över boken för att kunna läsa sidans text, och att ha den i knäet går inte alls. Däremot kan flera läsa samma sida samtidigt, vilket är svårt, eller omöjligt, med små böcker.

Till fysikens lagar kommer ekonomins, teknikens och estetikens inverkan på boken. Det är ofta i dessa mindre lagbundna krafter man får söka svaren till varför kodexen uppträder i så många olika skepnader genom historien, och ständigt anpassas till nya tiders villkor och behov.

Men det finns vissa varaktiga mönster, särskilt när det gäller sambanden mellan format och textinnehållets karaktär, mönster som hänger samman med läspraktikens förkroppsligande och rumsliga aspekter, med människans samspel med den fysiska verklighetens villkor. Under rubriken Alle origini del libro moderno, till den moderna bokens ursprung,

New York 2012.

3

presenterar den italienske paleografen Armando Petrucci en typologi för renässansens handskrifter i kodexform.2 Petrucci urskiljer tre olika typer – il libro da banco, il libretto da mano och il libro da bisaccia. I det följ­ande ska jag undersöka om det går att urskilja några kopplingar mellan Petruccis boktyper, vår egen tids tryckta böcker, och Chartiers tankar om läsaktens förankring i samspelet mellan rummet, boken och den läsandes kropp.3 Människan har under två tusen år format kodexen, men det som särskilt intresserar mig här, är snarare hur boken i sin tur format människan; hur den inverkar på vårt agerande, vårt tänkande och varande. Kärnan i anteckningarnas underliggande frågeställning handlar sålunda om mötet mellan ontologi och fenomenologi; hur saker är beskaffade, och hur de framträder och erfars av oss.

Med il libro da banco det vill säga pulpet-, bords- eller egentligen bänkboken, avser Petrucci skolastikens böcker, handskrifter i kodexform, tillverkade i så stora format att de måste ligga på en särskilt anpassad möbel när de används. Med svensk terminologi, när det gäller medel­ tidens handskriftshistoria, kallas de universitetsböcker. Böckerna är skrivna på pergament, vanligen i gotisk stil, och texten är arrangerad i två spalter. Generösa inner- och yttermarginaler erbjuder plats för läsarens egna kommentarer.4 Universitetsböckerna härrör från perioden 1100-tal fram till 1400-talets mitt, en period då bokproduktionen, som dittills alltid hade för­sig­gått inom klostren, flyttade ut till universiteten, och det uppstod en bokmarknad och en sekulär bokproduktion. I samspel med denna förändring utvecklades ett nytt sätt att läsa, och en läsart som med en engelsk term kallas scholastic reading växte fram. Det var en läsning som snarare än att syfta till upprepning och inlärning, hade förståelse, analys och diskussion som mål. Det var en aktivt arbetande läsning, den krävde sittande ställning och en bordsyta för att kunna utföras.

Petrucci konstaterar att små format i princip var uteslutna från studiernas värld under renässansen.5 Ännu i våra dagar har akademiskt inriktad litteratur generellt sett större format än den skönlitterära utgivningens normalformat, och även om folioformatet inte förekommer så ofta, används det fortfarande, inte minst i illustrerade arbeten.6 Den samtida universitetsvärldens troligen mest dominerande, analoga dokumenttyp – den på A4-papper utskrivna artikeln – visar också att större format fortfarande premieras. När vi studerar eller forskar, sitter vi vanligtvis vid ett bord med vår dator, diverse pappershögar, böcker och andra slags dokument. Böckerna dukas upp, de ska öppnas och exponera sitt inne4

håll för oss. Därför behöver vi bordet. Vi lutar oss framåt, vi har ett mål, ett intresse. Läsningen förkroppsligas som aktivt arbete vid bordet med böcker och papper, vid skrivbordet som också är ett läsbord. Vi söker kunskap. Det kan man förvisso också göra liggande i sängen eller hängmattan, men historien igenom har en stol vid ett bord funnits mera lämpligt. Vi vilar inte, vi arbetar. Den sittande ställningen indikerar vakenhet, ett slags beredskap till attack; kroppen ska inte njuta avslappning och lättja, den ska tjäna tanken och koncentrationsförmågan.

I sin essä Nya borddansen (1992), talar konstvetaren Torsten Weimarck om ‘bordet som ett slags kunskapsproducerande maskin’.7 Han lyfter fram handskriftskulturens pulpeter som en föregångare till den tidiga anatomins dissektionsbord, vilka utgör hans huvudobjekt, och följer det han kallar bordets bildskapande förmåga ändå in i modernismens måleri. Table; tableau: bordet som yta för studier av verkligheten; tavlan som yta för illusioner.8 Om 1300-talsläkaren Guido da Vigevanos avbildning av ett dissektionsbord på vilket ett huvud med avlyft huvudsvål exponeras, skriver Weimarck: Bordet tycks ha fått rollen av en iscensättare, en transformator, som omvandlar det kaotiska naturobjektet till ett iakttagbart och avläsbart objekt för kunskapen. Bordet är underlaget för såväl den vassa kniven som blicken, och, som Descartes skulle uttrycka det långt senare när han karakteriserar detta kunskapsobjekt: det ligger ‘i kroppens eller det utsträckta tingets natur att det är delbart […], alla kroppar är delbara’.9

Kan dessa tankegångar hjälpa oss att förstå sambandet mellan den intellektuella verksamhetens disposition och det slags böcker vi tagit för vana att läsa sittandes vid en bordsyta? Paralleller mellan anatomens arbete och den forskande läsarens kan ju uppfattas såväl i den ordning en text respektive en anatomisk uppställning upprättar, som i själva arbetet med det studerade materialet, i läsandet respektive dissekerandet.

Bordet träder fram som den gemensamma nämnaren. Men Vigevanos anatomiska teckning är före sin tid. Som Foucault har visat, är det först med 1600-talets nya vetenskapssyn som ‘the arrangement of things in a “table” ’ ersätter ett tidigare dominerande förhållningssätt, där bestiarier, fabler och kuriosakabinett framställer naturen mer som spektakel än som analyserbar materia.10 Foucaults ‘table’ är mer än ett bord, det är tavlan, tabellen, arkivför5

teckningen och alla de andra ytor på vilka vetenskapen undersöker världen och ordnar sina slutsatser kring dess sammansättning. Det är också i kraft av sin ytlighet – sin djupa gemenskap med andra ytor – som bordets avgörande funktion, dess affordance, visar sig: Vad bordet erbjuder är en plats där världen kan studeras och ordnas. Att stå upp och skriva en uppsats eller forskningsartikel på vykortsstora papper skulle kännas främmande, liksom som att sitta vid ett bord och läsa en roman i A4format. Den forskande läsarten, som i hög grad är kopplad till skrivandet, tycks alltså vara förbunden med bokformat som kräver bord, och i den kroppsställning som bordet och böckerna kräver, kan vi uppfatta ett uttryck för det läsningens förkroppsligande som Roger Chartier talar om. De större formaten handlar ur detta perspektiv kanske inte alls om att få plats med text och marginalanteckningar, utan om att produktivt syftande intellektuellt arbete främjas av bordet som yta och den sittande ställningen varför de dokument som ska användas måste ha en storlek som fungerar på det avstånd ögonen har till papperet när man sitter och arbetar vid ett bord. I sådant fall bör vi förstå bordet som ett i konkret mening underliggande villkor för tänkandet och forskandet. Åtminstone fram tills nu, när huvudet och blicken lyfts uppåt mot den vertikalt orienterade skärmen, såvida inte denna riktningsförändring också indikerar ett större skifte, rent av tänkandets slut vid randen till den artificiella intelligensens tabula rasa med homo som sapiens.

Den cartesianska ontologins dualistiska uppdelning av världen i två substanser, res extensa och res cogitans – den utsträckta substansen och den tänkande – var ett av de filosofiska problem som fenomenologin ville lösa. Kan ett medvetande existera oberoende av omvärlden, måste det inte alltid vara medvetet om någonting, började man undra.11 Utan att gå närmare in på de filosofiska komplexiteterna, kan vi konstatera att substansdualismens avskiljande av kroppen från medvetandet, eller själen som det ofta heter, så småningom kom att överbryggas. Fenomenologin öppnade upp tänkandet för den materiella världens meningsproduktion. ‘Gå till sakerna själva, och beskriv det du erfar som du erfar det’, uppmanade fenomenologins grundare Edmund Husserl. Provar man det, börjar man ana att tänkandet inte äger rum i ett tomrum.

Mycket tyder istället på att vi kan lära oss mycket om vi tänker mer på de rum vi tänker i.

Motstående sida Wien 2012.

6

Det finns böcker som tvingar läsaren – eller åskådaren, eller användaren, som det kanske snarare är tal om – att stå upp. Till de största varianterna i denna kategori, som inte har något att göra med Petruccis typologi, hör de format som ibland kallas elefantfolio eller imperial­ folio. De är jämförelsevis sällsynta, och har främst använts för planschverk med kopparstuckna bilder av särskilt påkostad art. I dessa böcker utnyttjas inte det som är kodexens främsta finess, möjligheten att med tråd häfta samman falsade pappersark. Däremot får arken komma till sin fulla storleks rätt. Ofalsade sammanfogas de med varandra genom en remsa av papper eller linne som klistras fast mellan två ark. Två och två sättes arken samman, och häftningen av inlagans samlade bifolier sker i remsans fals. Dubbel elefantfolio finns också. Första utgåvan av John James Audubons Birds of America (1827–1838), har det formatet, cirka 100 × 70 centimeter, och i en samling jag har tillgång till finns en fak­ similutgåva i så att säga naturlig storlek. Boken sticker ut en bra bit från hyllan den ligger på, man måste vara två personer för att flytta på den.

7

När man gör det, känns det ungefär som att lyfta en bår med en ömtålig patient. För att öppna boken, måste man också vara två personer, men eftersom det inte finns någon plats att lägga den på, öppnas den aldrig.

Formatet tycks motsätta sig interaktion.

Det finns också böcker med utvecklingsbara planscher. Planscherna kan ibland vara flera meter långa, och kräver då inte endast rejäla bordsytor, utan även förflyttning av den som ska veckla ut materialet in extenso, och som samtidigt med fötternas sidorörelse med största försiktighet måste vika upp alla veck som bokbindaren en gång skapat med sitt falsben, varvid planschen kan sträckas ut till de sammanklistrade arkens fulla omfång, arken som en gång kopparplåtarna tryckts mot, och plåtarnas bilder på. För det är ofta kopparstick det handlar om också i detta slags extravaganta böcker. Gesterna som manövern kräver, är gester man sällan har anledning att utföra i andra sammanhang. Möjligen kan de liknas vid rörelseschemat hos den som lägger en större, välmanglad damastduk på ett bord, men eftersom papper är skörare än tyg, präglas planschhanteringen av en högre grad av försiktighet. När jag föreställer mig rörelsen, trippandet i sidled, armarna i luften, kommer ett Henry B. Goodwin-foto på ballerinan Jenny Hasselquist i en uppsättning av Sylfiderna 1916 för mig. Och ja, snarare än gester är det ett slags egenartad koreografi som dessa jättefolianter skapar, ett rörelseschema som knappast framstår som prov på ett läsningens förkroppsligande.

Böcker som redan från början är avsedda för flera samtidiga läsare, exempelvis sångböcker eller böcker med musiknoter, är ofta tryckta i liggande format. I omsorgsfullt gjorda utgåvor har även dessa häftats på remsa, så att uppslagen ska falla ut ordentligt, och sidorna inte vända sig av sig själva under exempelvis pianospel. Men är då, kan man undra, notläsning läsning, och noter böcker? Frågan pekar på vår djupt rotade vana att dra upp gränser mellan föremål, och mellan aktiviteter; att exempelvis förbehålla ordet bok för det slags böcker som huvudsakligen rymmer tryckt text (vi säger hellre nothäfte än notbok, även om inbindningen har hårda pärmar), och ordet läsning för den aktivitet vi utför när vi avkodar text, språkliga sekvenser. Visserligen heter det ‘att läsa’ när man talar om noter, partitur och kartor, men verbet används alltid tillsammans med objektet för läsningen; läsa karta, läsa noter.12 Säger någon ‘igår satt jag och läste hela dagen’ så är det riktigt att anta att personen varken läste kartor eller noter. Ensamt, och i sin grundbetydelse, betyder verbet läsa att, som SAOB formulerar det ‘uppfatta innebörden av skrivtecken o. omsätta den fortlöpande följden av dessa i motsva8

rande föreställningsinnehåll’. Den magiska skillnaden mellan bokläsning och notläsning är förstås att hos den som kan läsa noter, resulterar läsningen inte i ord och meningar, utan i musik. Här har sålunda dokumentets innehåll en avgörande betydelse för kroppens aktiviteter.

Noter och notläsning ger i konsertsammanhang upphov till en alldeles speciell typ av interaktion mellan bok och människa, nämligen den där en person har som enda uppgift att stå vid sidan av pianisten, eller någon annan instrumentalist, och vid exakt rätt ögonblick vända blad i nothäftet. Bladvändare är väl inte direkt ett yrke, men det är den svenska benämningen på personen som vänder blad åt en pianist. På engelska heter det page-turner, eller leaf-turner. Uppgiften är delikat, den kräver uppmärksamhet, avancerad kunskap om notläsning samt ett precist och samtidigt diskret rörelsemönster. Otacksam får man också tro att den är, inte minst för att den ter sig så enkel, och för att stillaståendet, med inslag av plötsligt armutryckande, nog kan göra den idealiskt sett osynlige bladvändaren plågsamt medveten om sin kroppsliga närvaro.

Behovet av blixtsnabb vändning av notblad under spelning har lockat många uppfinnare. Särskilt under 1800-talet, mekanikens guldålder, sökte man en teknisk lösning, och den i England verksamme tysken Charles Hallé (född Karl Halle, 1819–1895), berömd pianist och dirigent, lät konstruera en mekanisk bladvändare. Enligt vissa uppgifter var maskinen så spektakulär att folk kom till hans konserter bara för att få se hur sidorna i nothäftet vändes av sig själva, utan att vidröras, som av osynliga händer.13 I själva verket vändes de av fötterna, vilka genom en sinnrik apparatur förbundits med det på förhand i bladvändarmekanismen hopkopplade nothäftet.

I de textförmedlande dokumentens värld är bladvändandet enklare.

Det sker automatiskt, utan att vi tänker på det, men i automatiken ekar tvåtusen år av kodexens inflytande på människan. Det är därför gesten följt med in i den digitala tekniken. Det simulerade bladvändandet som inkorporeras i vissa mjukvaruprogram för digitala ‘böcker’ visar, som jag påpekat i ett annat sammanhang, att vändandet av bladen i en bok, är en gest med epistemologisk signifikans.14 Sedan älgjakten för tretton år sedan, för uttrycket att vända blad osökt de flesta svenskars tankar till Carl XVI Gustaf, som när han tröttnat på mediernas utfrågning om hans förehavanden med så kallade kaffeflickor, menade att det var dags ‘att vända blad’. Frasen är ett bara ett av många exempel på hur bokens och skriftkulturens egenart blivit metaforer för människans låtande och görande. Att något står svart på vitt 9

eller är ett oskrivet blad är andra, och finessen hos en av de allra tidigaste föregångarna till boken, vaxtavlan, som dök upp under 600-talets före vår tideräkning, skulle så småningom leta sig hela vägen från Medel­havet till Katthult, när Emil i Lönneberga två och ett halvt tusen år senare ställde till med tabberas. I Katthult är det grytorna och faten som skrapas, men i begynnelsen var tabula rasa att skrapa eller värma upp vax­ ytan för att åter kunna skriva på den. Att göra rent bord med något har fått en brutalare innebörd. Tavlan har blivit bord, ett överbelamrat bord, och en metafor för något som är outhärdligt och måste omintetgöras.

Tabula; table; tableau: verklighet, representationer och illusioner. Män­ niskan ristar in och suddar ut, tatuerar och opererar bort; vänder blad.

I sin sista dagboksanteckning för året 1897 återger August Strindberg en dröm han haft natten mot nyårsafton. Han träffade Napoleon, som ‘var mager men med brett huvud; än var det rött och likt Ekströms eller Kalle Mörners än var det brett blekt’. Drömmen, som avslutas med att Strindberg stöter på en äldre skollärarinna till vilken han säger ‘jag har superat hos Kejsaren’, varpå hon svarar ‘ja, ni äro ju släkt’, sträcker sig över två sidor. Längst ned i hörnet vid den mening som delas upp mellan de två sidorna, har Strindberg skrivit ‘V.S!’ Det är en uppmaning att vända blad, och enligt redaktörerna för Ockulta dagboken ‘möjligen förkortning för italienska Volte Subito (Vänd snabbt), som används i notskrifter när ett komplicerat musikstycke fortsätter på följande sida’.15 Att vända blad skulle ett sekel senare nominaliseras på nytt. Verbet förvandlades till substantivet bladvändare men nu avsåg det varken en maskin eller en person, utan en berättelse som är så spännande att man inte kan sluta läsa. Det togs in från engelskan, och möjligen slog den svenska varianten igenom samtidigt med den svenska thrillervågen kring millenieskiftet. I bakgrunden kan man också ana den akustiska musikens tystnande, samt det faktum att många pianister idag har sina noter på en läsplatta. Scrolla får de göra själva, för några professionella scrollare har ännu inte dykt upp.

Det är lätt att ledas längre och längre in i språkets djungler, men vi måste komma ihåg att de ord och uttryck vi svingar oss fram med här, allesammans stammar från kroppen och de rörelser och gester den använder när den umgås med den fysiska verkligheten. Vi kan inte vända bladen i en bok med ren tankekraft, och heller inte med språkets hjälp.

‘All the leaves turn’, stod det på konvoluten till digitaliserade böcker på CD -skiva för bara ett drygt decennium sedan. Ja, man kunde bläddra, men inte på riktigt, inte i verkligheten. På samma sätt som den digi­ 10

taliserade boken inte är en bok utan en representation av en bok, är det simulerade bläddrandet just simulation, en verklighet på låtsas.

Vad händer när allt fler delar av verkligheten bara är på låtsas? Kroppens umgänge med materien stimulerar tänkandet. Det är ett kretslopp, en cirkulär process som förbinder händer, sinnen och hjärna, det yttre med det inre, människan med världen. Professorn emeritus i handkirurgi Göran Lundborg talar om handens intelligens. Att skriva för hand, att spela instrument, att slöjda eller på andra sätt använda händernas förmågor och deras koppling till sinnena, är avgörande för hjärnans utveckling. ‘Handen vet mycket, den rymmer en dold kunskap som bygger på samlade och nedärvda erfarenheter från urminnes tider. Handen kan mycket, Aristoteles kallade handen instrumentens instrument.’16 När handens sinnrika samspel med en oändlig mångfald av rikt varierade föremål onödiggörs, som i den digitala kommunikationsteknologin, bryts kretsloppet. En ocean av extremt finjusterade rörelser, handgrepp och fingermanövrar får ge vika för ett klumpigt fingrande på en liten skärm, en klumpighet som reproduceras i nyord som svajpa. Med sig i graven drar de övergivna händerna oöverskådliga förluster av uppmärksamhet, lyhördhet, sinnlighet och kognitivt avancerade förmågor, samt alla de sofistikerade föremål som tidigare burit de olika sorters innehåll vi nu tar till oss digitalt. Kvar står vi och stirrar på mobilens flottiga skärm. Vi borde avskärma oss, bokstavligen. Vi borde vända blad, och göra det uppmärksamt och omsorgsfullt.

Det mest varierade registret av kroppshållningar torde vara det som oktavformatet ger, det idag vanligaste bokformatet för romaner i utgåvor med hårda pärmar. Det är naturligtvis ingen slump att vi landat i detta format, utan en följd av informationsteknologins månghundraåriga arbete med det som i dagens språkbruk kallas produktutveckling och användaranpassning. Här är det ofta bokens tjocklek och tyngd som får oss att välja kroppsställning och ett lämpligt sätt att hålla boken. Är boken lätt kan man ligga på rygg och hålla den med båda händer ovanför sig, åtminstone ett tag, eller på mage med boken framför sig. Är boken tung, och man sitter i en fåtölj, måste man kanske lägga den på en kudde, annars håller man den på en mängd olika sätt, och man varierar sin kroppsställning ofta, troligen med ganska jämna intervall.

Den boktyp i Petruccis typologi för renässansens handskrifter som bäst motsvarar våra vanligaste format för skönlitteratur är den han kallar il libretto da mano. Det är som namnet anger en bok man kan hålla i handen, eller händerna, alltså en bok i mindre format, men Petrucci 11

menar samtidigt att den ‘aldrig fann en uniform yttre dräkt och oscillerade mellan medelstora format och mindre’.17 Boktypen var vanligen till­verkad av pergament, men till skillnad från il libro da banco, var texten i dessa läsvänliga volymer ordnad i en spalt, och skriven i det som kallas humanistskrift eller karolingisk minuskelskrift, alltså den skrivstil vars gemena bokstäver ligger till grund för de gemena bokstäverna i tryckets antikvatypsnitt. Böcker i detta format bar vanligen på klassiska texter, och den tydligaste uppföljaren efter tryckets introduktion torde, menar Petrucci, ha varit Aldus Manutius bärbara utgåvor av den klassiska litteraturen.

Petrucci ägnar boktypens utveckling ett studium så noggrant att det inte går att återge i detalj, men i vårt sammanhang är den intressantaste punkten att detta, som han säger ‘hanterbara format’, utvecklades med en specifik målgrupp i sikte, den icke-professionella men intresserade läsekrets vilken den hanterbara boken, enligt lagarna för samspelet mellan människan och hennes materiella omgivning, också bidrog till att etablera.18 Utvecklingen av det mindre bokformatet antyder att icke-professionella läsare ville sitta mer bekvämt än professionella, de som tjänade sitt levebröd genom att läsa. Mönstret från renässansen lever ännu kvar, och ett skäl till det torde handla om syftet med olika slags läsande. Medan den professionelle läsaren, lustigt nog, ofta läser i syfte att skriva, och alltså måste sitta på en stol och läsa, slipper de icke-professionella läs­ arna att skriva. Deras syfte är att ta del av andras skrifter, inte att produ­ cera egna. Det är naturligtvis heller ingen slump att soffan och fåtöljen, som vi känner dem, gjorde sitt genombrott i samma tid som den borgerliga romanen invaderade världen. Konsthistorikern Fritz Nies, som studerat 1800-talets avbildningar av läsande människor, konstaterar att ‘tidens konstnärer visade läsningen av populärlitteratur mindre som en intellektuell aktivitet än som konsten att njuta av en sinnligt förfinad fantasiförmåga’.19 Läsandets ikonografi präglades av porträtt på männi­ skor, i synnerhet kvinnor, i behagfulla poser, utsträckta på divaner eller nedsjunkna i fåtöljer. Målningarna signalerade, menar Nies, ‘att läsandets rena njutning förutsätter en fysisk bekvämlighet’.20 Det finns ett intressant undantag i schemat över bokformat, litteraturslag, läsställning och professionalitetsaspekten. Det undantaget finner vi i litteraturkritikern. Kritikern av skönlitteratur läser med största uppmärksamhet och koncentration, och läsningen ska resultera i en egen text. Men kritikern sitter sällan på en stol och läser, utan installerar 12

sig i soffor, sängar och fåtöljer. Jag har autoetnografiska, empiriska iakttagelser som grund för mitt påstående, för under de ganska många år då jag själv mer eller mindre försörjde mig som litteraturkritiker, utprovade jag en stor mängd läsställningar, och det var företrädesvis stoppade möbler som kom till användning i mitt arbete. Kritikern kombinerar alltså den skolastiska traditionen av aktivt arbetande läsning med de icke-professionella läsarnas mer avspända motorik och kroppsställning. Är det bokformatet eller litteraturen denna transgression möjliggörs av?

Frågan är kanske felställd. Svaret finns ju redan, manifesterat i det format som skönlitteraturen och dess besläktade genrer fann redan under handskriftsperioden, den handhållna bokens format.

Den minsta boken i Petruccis typologi för renässanshandskrifter är den han kallar il libro da bisaccia. Ordet bisaccia betyder egentligen sadelväska, men betecknar här den typ av handskrifter som ofta förvarades i en speciell bokpåse, eller vars band var konstruerat som en liten väska.

Den svenska beteckningen på detta slags böcker eller, mer precist, på denna bandtyp, är just bokpåse. Handskrifter som gavs denna utformning skrevs ofta av icke-professionella skrivare och på folkspråk. Till skillnad från de två andra typerna i Petruccis typologi, skrevs de på papper. Texten ordnades för det mesta i två spalter och skrivstilen var gotisk.

Det rör sig om ett slags folkböcker, populära hos exempelvis köpmän och pilgrimmer.21 Det ligger nära till hands att se pocketboken som en efterföljare till il libro da bisaccia. Båda beteckningarna anger hur boken kan förvaras och transporteras, och själva bärbarheten pekar på en viss oömhet; en bok tillverkad för att stoppas ner i en påse eller i fickan får inte vara varken dyr eller ömtålig. I pocketbokens fall gör den enkla kvaliteten att man sällan drar sig för att brutalt bräcka upp inlagan för att sidorna ska hålla sig uppslagna, så att man kan hålla boken med en hand.

Förfarandet indikerar det samband som finns mellan en boks materiella och tekniska kvalitet, och sättet att hantera boken. Risken med uppbräckningsförfarandet är att sidorna kan lossna från sin limning och trilla ut ur boken. Sådant kan ibland få en att gå upp i limningen själv, men pocketböcker är relativt billiga, och det man betalar för när man köper en pocket är inte sällan friheten att kunna misshandla boken en smula, eller att läsa den på en resa, och sedan göra sig av med Följande uppslag Metz 2021.

13

14

15

Lund 2015.

den. Till skillnad från exempelvis vinflaskor, prissätts ju böcker inte utifrån värdet på det de innehåller. Istället är det förpackningens tillverkningskostnad som avgör. Ju finare material och ju mer bearbetad konstruktion, desto dyrare.

Att läsa böcker är något annat än att läsa text. Det liknar blindskrift; man måste känna, och genom sina egna erfarenheter nå en förståelse för allt det materiens mönster förmedlar. Efterhand vet kroppen, sinnena och hjärnan mer om världen, och kunskap om den yttre världen möjliggör en inre värld, som har en inre syn. ‘Jag såg ett fruntimmer, som satt och läste ensam under lummiga träd. Hon satt så fredad som i sitt eget rum’, skriver Fredrika Bremer i Hemmen i den nya verlden. Vi läser meningen, och vi ser scenen framför oss, och fastän Bremer inte nämner boken, ser vi också den. Vi vet vad boken har för format. Det är ingen foliant, och heller inte någon väldigt liten bok. Vi vet inte vad kvinnan läser, men vi anar. Det är genom sakerna själva vi tillägnat oss denna kunskap.

16

NOTER

1. Roger Chartier, Böckernas ordning, övers. Jan Stolpe (Göteborg: Anamma, 1995), s. 15. ‘Den som för­ söker skriva läsesättens historia måste ta avstånd från den fenomenologi som utplånar alla konkreta fram­ trädandeformer hos läsakten och istället karaktäri­ serar den genom dess effekter, vilka postuleras vara universella’, fortsätter Chartier, och kritiserar därmed den forskning som reducerar läsningens historia till en fråga om läskunnighet och på förhand givna ka­ tegorier av genrer och sociala grupperingar till en av materiella omständigheter oberoende, mental akt.

2. Armando Petrucci, Libri, scrittura e pubblico nel Rinascimento: Guida storica e critica (Rom: Laterza 1979), s. 137–56.

3. Petrucci, s. 152.

4. Petrucci, s. 141.

5. Petrucci, s. 151.

6. Formatbeteckningarna folio, kvarto och oktav hänger ännu med fastän de i strikt mening inte är storleksangivelser utan anger hur många gånger det handgjorda pappersarket falsats, alltså vikts, varför de egentligen bör reserveras för handpappersperiodens böcker.

7. Torsten Weimarck, Nya borddansen: En essä om det bildskapande bordet (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1992), s. 42.

8. Weimarck, s. 115f.

9. Weimarck, s 41.

10. Michel Foucault, The Order of Things: An Archaeology of the Human Sciences (London: Routledge, [1966] 1991), s. 131.

11. Edmund Husserl (1859–1938), som brukar ses som fenomenologins grundare, hämtade viktiga im­ pulser från sin lärare Franz Brentano (1838–1917), och hans tankar kring intentionalitet (ett begrepp från skolastiken) – att medvetandet alltid är medvetet om något, att man alltid tänker på något.

12. Det är problematiskt att vi endast har ett enda

verb, läsa, för alla de olikartade verksamheter och processer det betecknar. Som Jesper Svenbro visat, hade forngrekiskan ett dussintal. Ett av de märkvär­ digaste uttrycken för läsandet är det i vilket synsinnet transponerats till mage, knän och fingrar; den para­ normala läsningen. Se Kristina Lundblad, ‘Sightless Reading: Cases of Paranormal Text Consumption’, TXT Magazine 2019 (Leiden: Academic Press, 2019), s. 67–78, i vilken man också finner den fulla referensen till Svenbros text.

13. Harold Schonberg, The Great Pianists (New York: Simon & Schuster, 1963), s. 21, här från wikipediaartikeln om Charles Hallé.

14. Kristina Lundblad, ‘Kodexsimulationer’, i Bokhistorier: Studier tillägnade Per S. Ridderstad (Stock­ holm: Signum bokförlag, 2007), s. 98.

15. Karin Petherick och Göran Stockenström, Ockulta dagboken: Kommentarer (Stockholm: Norstedts, 2012), s. 225. För dagboksanteckningen, se August Strindberg, Ockulta dagboken, redigerad och kommenterad av Karin Petherick och Göran Stockenström (Stockholm: Nor­ stedts, 2012), fol. 49. Ockulta dagboken har nummer 59:1 i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk.

Faksimilutgåvan har nummer 59:2, och kommentar­ volymen har nummer 60.

16. Göran Lundborg, Handen i den digitala världen (Stockholm: Carlssons, 2019), s. 104f.

17. Petrucci, s. 151. Min övers.

18. Petrucci, s. 152.

19. Fritz Nies, ‘“Oú peut conduire la lecture du Constitutionnel”: Lecteurs et lectures de textes à grande diffusion – une promenade iconographique au XIXe siècle’, i Colportage et lecture populaire, imprimés de large circulation en Europe XVIe–XIXe siècles, red. Ro­ ger Chartier och Hans-Jürgen Lüsebrink (Paris: IMEC 1996, s. 148). Min övers.

20. Nies, s. 146. Min övers.

21. Petrucci, s. 146f.

samtliga bilder, foto kristina lundblad.

17

John-Henri Holmberg

Det här med litteratur

T.

S. Eliot skriver någonstans att litteraturen ger en unik möjlighet: enbart genom att läsa kan vi förstå hur en annan människa upplever världen. För att skriva är alltid också att välja: vad jag än vill visualisera i ord går att be­ skriva på oändligt många sätt, och vilka detaljer jag tar med avspeglar min syn på det jag beskri­ ver. Är det utseendet, ljudet, doften eller känseln som är viktigast? Vad förringas eller betonas, vad tas med och vad utelämnas, vilka ord använder jag, vilka aspekter på det finns med eller förbises?

Vad vi än beskriver gör vi det på olika sätt. Men hur vi gör det avslöjar oss. Det talar om för läsa­ ren vad vi ser som betydelsefullt och som ovik­ tigt, vilka sinnen som är viktigast för oss och vil­ ken innebörd vi söker.

När vi skriver avslöjar vi hur vi ser världen. Och den som läser det vi skrivit ser för ett ögonblick världen genom våra ögon.

När jag var barn var jag sjuk. Under de åtta åren från fyra till elva hade jag svår astma. Jag var al­ lergisk mot det mesta: damm, pollen, hundar, katter, blommor. Det fanns ingen ofarlig årstid, få vilopauser mellan anfallen. Mycket av tiden tillbringade jag i sängen, de perioder jag var bättre hemma, när jag var sämre på Sachsska barnsjukhuset, där jag ingick i en grupp barnast­ matiker som behandlades och studerades av Sven Kraepelien. Så småningom skulle han doktorera på oss; tack vare honom överlevde jag, för han var rädd om barnen i sin forskningspopulation och var tillgänglig dygnet runt för oss.

Särskilt många minnen från de åren har jag inte.

18

Det jag minns är ögonblicksbilder, panisk skräck när jag en mörk natt sitter på golvet under min sjukhussäng, livrädd för något okänt, ett lucia­tåg som passerar genom vårdavdelningen, Sven Jerr­ ings röst i radioapparaten. Och böckerna.

När jag låg sjuk hemma lyssnade jag på radion eller på min mor som läste för mig. När jag låg intagen fanns ingetdera, men när jag lärt mig läsa fanns böckerna. I böckerna smög jag genom skogarna med Hjortfot, utkämpade första världs­ krigets luftstrider med Biggles, löste mysterier med Enid Blytons hjältar, med Sherlock Holmes och med Ture Sventon. Och i en oförglömlig bok hjälpte jag några skolpojkar och deras magister att bygga ett rymdskepp på bakgården. Just den historien ville jag läsa om, men eftersom jag var­ ken mindes titeln eller författaren ägnade jag ändlös tid åt att leta efter den och samtidigt läsa allt jag kunde hitta med rymd eller rymdskepp i titeln. Så föddes en science fiction-läsare och vid nio års ålder visste jag att den bäste författare jag hade hittat var Robert A. Heinlein. (Långt senare återfann jag boken som var skuld till alltihop.

Det var Georg Eliassons Rymdpirater, och den var inte alls särskilt bra och dessutom fusk eftersom hela historien visade sig vara en dagdröm under en tråkig lektion. Men det hade jag glömt.)

Skadan var ändå skedd. Vid elva började jag skriva själv. Vid tolv började jag göra en egen tidning i ett exemplar. Vid tretton började jag karbon­ kopiera den och posta exemplar till dem som jag i science fiction-tidskriften Häpna! fått veta gav ut amatörtidningar – fanzines – i Sverige. De skick­

ade sina i utbyte. Jag övergick till spritduplicering och senare stencil och så småningom blev jag redaktör för studenttidningen Gaudeamus och blev därefter förlagsredaktör och började skriva böcker och recensera andras och dessutom ge ut andras som förläggare. På den vägen är det än.

Liksom läsandet blev en självklar livsnödvändig­ het blev också skrivandet det. För mig finns ing­ en klar skillnad mellan de två sakerna. Att läsa inspirerar till att skriva. Att skriva gör det nöd­ vändigt att läsa. Men jag har inte skrivit skönlitte­ ratur sedan tonåren, när jag insåg att de noveller jag skrev inte hade någon substans. Följaktligen har jag aldrig kallat mig för författare. Men jag kan kanske kalla mig skribent.

C. S. Forester skriver i sin självbiografi Long Before Forty (översatt som Långt före fyrtio) att han in­ rättade sitt hem för att kunna skriva. Han gjorde det i ett särskilt, stort rum som sköt ut från res­ ten av villan. När dörren dit var stängd fick man bara knacka på den i krislägen och absolut ald­ rig öppna den. Var dörren stängd när en måltid serverades sattes Foresters portion pås en bricka utanför dörren.

Där inne i skrivrummet låg Forester på en schäs­ long medan böckerna tog form i hans med­­vet­ ande, långsamt steg mot ytan som vatten­dränkta timmerstockar, skrev han, och när de till slut nått upp var de färdiga och han skrev ner dem. Hans romaner om Horatio Hornblower är en av de stora utvecklingsskildringarna. Men jag har all­ tid undrat vad Foresters barn, och ännu mer fru, tyckte om den där stängda dörren och reglerna som gjorde den till minerad mark. Fru Forester hade knappast på samma vis något eget rum.

Det har, konstaterade Virginia Woolf, få kvinn­ liga författare haft i historisk tid. George Sand skrev om nätterna, när männen som gjorde an­ språk på henne sov. Ackompanjerad av snark­ ningar och utmattad efter en hel dags slit ska­ pade hon ett av den franska litteraturens inte bara främsta utan dessutom mest omfattande livsverk. Hundra år senare skrev Sylvia Plath sina dikter klockan fyra på morgonen, under ‘den där blå, nästan eviga timmen före spädbar­ nets skrik, före glasmusiken när mjölkmannen ställer ner sina flaskor’. Man kan nog förmoda att Ted Hughes hade dagen på sig för att skriva dikter och gå i säng med en annan poet han upptäckt och förälskat sig i, Assia Wevill, medan Plath städade, tog hand om barnen, tvättade, diskade, och lagade mat. Tills hon tröttnade och tog livet av sig. Det gjorde för övrigt Assia We­ vill också, några år senare. Och Shirley Jackson fick skriva bara när inte Stanley Edgar Hyman krävde hennes bistånd med sådant han inte själv klarade av, som att koka kaffe eller byta färg­ band i skrivmaskinen.

Jag började läsa litteraturhistoria – så hette det då – vid Uppsala universitet. Vid det laget hade jag genomlevt min Frans G. Bengtsson-period, som avsatt en lång essä om de provensalska trouverer­ na, skriven på Bengtssonsk svenska med plural­ former på verben. Tack och lov gick det fort över, även om jag aldrig glömt hans text om Antonio Magliabecchi, Cosimo de’ Medicis bibliotekarie, han som inte bara skötte hertigens bibliotek utan hade en egen boksamling på över 50 000 volymer, alla lästa, som korresponderade med alla Europas lärda men bar samma kläder tills de föll sönder och som till middag mestadels åt tre hårdkokta ägg och ett glas vatten. Det smärtade mig djupt när jag upptäckte att min idol Bengtsson hämtat all substans i såväl den som i flera andra essäer ur Isaac D’Israelis Curiosities of Literature från 1824.

I Uppsala studerade jag för Sven Delblanc, som jag blev osams med eftersom jag tyckte att hans tidiga romaner, som Homunculus, var betydligt intressantare än de senare socialrealistiska från Sörmland. Jag skrev ettbetygsuppsats om Erik Lindegren och tvåbetygsuppsats om Lars Fors­ sell, som jag älskade passionerat men aldrig vå­ gade hälsa på under de år då jag gick i gymna­

19

sium och titt som tätt åkte samma buss som han från Fridhemsplan; Forssell gick av i Mariehäll, jag fortsatte till Stora Essingen. När jag berättade det för Lars då jag i början av 1990-talet blivit hans förläggare på Wiken/Bra Böcker sa han att jag va­ rit dum och förstås skulle ha talat om för honom hur mycket jag älskade hans lyrik. ‘Poeter och för­ fattare är inga rockstjärnor’, sa Lars. ‘Vi be­höver då och då få höra att någon faktiskt läser oss.’

En annan av mina lärare i Uppsala var Germund Michanek. För honom läste jag kursen i littera­ tursociologi och populärlitteratur. När det var dags att lägga fram en seminarieuppsats skrev jag om ett dussin kioskromaner, valda i huvud­ sak på måfå, och diskuterade dem tematiskt, be­ rättartekniskt och stilistiskt. Hälften var dåliga, tre eller fyra var hyfsad underhållningslitteratur utan större originalitet, ett par var utmärkta.

Efter seminariet kom Germund fram, la armen om axeln på mig och sa: ‘Inte ska väl du som är så begåvad läsa sånt där skräp.’ Det blev en läxa för livet. Den späddes på ett par år senare när jag skrivit trebetygsuppsats för den ryktbare fin­ landssvenske professorn Eugène Napoleon Tiger­ stedt och tänkte gå vidare för att disputera. Jag skrev ett utkast till avhandling, där tanken var att granska fyra grundmotiv som alla utformats av H. G. Wells på 1890-talet, och därefter studera hur motiven förändrats under 1900-talet, påver­ kade av både nya litterära metoder, teknisk och vetenskaplig utveckling och politiska och sociala förändringar. Tigerstedt läste mitt förslag, gav mig en sträng blick och sa: ‘Kandidaten har miss­ förstått ämnet. Science fiction är inte litteratur.’

Samma besked fick jag av min forne professor Gunnar Tideström i Uppsala, av Staffan Björck i Lund och av ytterligare en professor på annat håll. Så jag bestämde mig för att sluta bry mig om vad akademiska litteraturvetare sa om litterära kategorier och lämnade den akademiska världen.

Den gången begrep jag helt enkelt inte vad Ti­ gerstedt och de andra menade med att bara viss litteratur var litteratur. I själva verket är tanken rätt enkel, även om jag fortfarande uppfattar den som befängd. Tesen är att ‘litteratur’ ska uppvisa de kriterier som anses demonstrera en konst­ närlig målsättning (exakt vad det är har varierat genom historien och kan dessutom bero på vil­

20

ken kritisk riktning man tillhör). Vid sidan om denna ‘litteratur’ finns sedan en mängd skriven underhållning, ofta identifierbar genom att ut­ givarna redan på omslaget sätter en kategorie­ tikett: ‘deckare’, ‘science fiction’, ‘vilda västern’, ‘romantik’. Sådana texter anses automatiskt vara ‘icke-litteratur’, eftersom man förutsätter att de saknar den ‘riktiga’ litteraturens konstnärlighet eftersom berättelsens tema och handling antas följa vissa för kategorierna obligatoriska mönster.

Därmed kan de avfärdas från diskursen.

Ett problem med det här är förstås att det vis­ serligen är sant att kategorier definieras utifrån bestämda kännetecken, men att man på precis samma sätt, och lika rimligt, skulle kunna dela in all litteratur som någonsin skrivits i kategorier.

Kategorin ‘romantik’ handlar obligatoriskt om en spirande romans mellan huvudpersonen och en eller flera andra. Den är den förmodligen mest populära av alla litteraturkategorier och brukar uppskattas till runt fyrtio procent av all utkom­ mande skönlitteratur. Då talar man om Harle­ kinromaner och författare som Jackie Collins, Nora Roberts och Sigge Stark. Därmed blir saken enkel; romantikkategorin är förstås inte littera­ tur. Det dilemma som uppstår är att mycket av den litteratur som studeras seriöst också handlar om romantiska förhållanden, från Shakespeares Romeo och Julia via Jane Austen och till Nobel­ pristagare som Toni Morrison och Doris Lessing.

På samma sätt är kriminallitteratur – som hand­ lar om hur brott begås och/eller brottslingar av­ slöjas – inte litteratur. Men Dostojevskijs Brott och straff är det, liksom man gradvis börjat accep­ tera att också Raymond Chandlers och kanske Dashiell Hammetts romaner är det. Eller här hemma Maj Sjöwalls och Per Wahlöös, liksom Kerstin Ekmans. Science fiction är inte heller lit­ teratur. Men hur är det med Orwells 1984, Harry Martinsons Aniara, P. C. Jersilds Grisjakten eller Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse? De, och många andra verk som uppvisar sf-litteratu­ rens motiv, berättarteknik och bildspråk, ses som litteratur. Vilket får den bisarra konsekvensen att de följaktligen inte kan vara science fiction, efter­ som sf inte är litteratur.

Min egen uppfattning, som jag många gånger fått höra är okritisk eller ovetenskaplig, är att det finns skönlitteratur. Tänk er all litteratur i form

av en tårta. Dela in den i sektioner – tårtbitar – efter kategori: en bit är science fiction, en är deck­ are, en är romantik, en är psykologiska romaner om medelålders litteraturvetares potensproblem, en är proletärromaner, en är pornografi, en är stilistiska experimentromaner, en är fantasy, och så vidare. Merparten av alla de verk som ryms i de många kategorierna är inte särskilt originella, välskrivna eller insiktsfulla. Men det gäller i lika hög grad politiska romaner som deckare som krigsskildringar. Ett litet antal av verken i varje kategori är däremot nyskapande, litterärt högt­ stående, oförglömliga. De är god litteratur. Men man kan lika gärna hitta dem i tårtbiten för thril­ lers eller vilda västern som i tårtbiten för roma­ ner om individens alienation i samhället.

sera verk som ‘hög’ eller ‘låg’ litteratur utifrån kategori­tillhörighet eller förmodade läsare. Det stora dilemmat är förstås att en sådan ompröv­ ning skulle innebära att de flesta litteraturvetare och kritiker skulle tvingas medge att de full­ ständigt saknar kunskap om och beläsenhet i merparten av all litteratur som skrivits under de senaste hundrafemtio åren. Den som ska forska i eller skriva om litteratur måste kunna sin Alm­ qvist, Rydberg och Strindberg; sin Shakespeare, Dostojevskij, Proust och Joyce. Men hittills har ingen krävt att han eller hon ens ska ha hört talas om Mickey Spillane eller Ian Fleming, Robert A. Heinlein eller Arthur C. Clarke, Zane Grey el­ ler C. S. Forester, Georgette Heyer eller Danielle Steel.

PS, förresten. Nästa problem är förstås vad som är ‘relevant’ eller ‘betydelsefullt’ att skriva om.

Ska man tala klartext är fotboll och idrott ‘betydel­ sefulla’; att hänge sig åt mode och att handla kläder är ‘trivialt’. Och sådana värderingar överförs ofrån­ komligt från verkligheten till skönlitteraturen. Det här är en betydelsefull bok, förutsätter kritikern, ef­ tersom den handlar om krig. Det här är en betydel­ selös bok eftersom den handlar om kvinnors käns­ lor i vardagsrummet. En scen förlagd till ett slagfält är viktigare än en scen som utspelas i en butik.

I själva verket är det här en diskussion som har pågått i över femtio år. Ungefär samtidigt som jag av E. N. Tigerstedt fick veta att science fiction inte var litteratur utgav den amerikanske litteratur­ kritikern Leslie Fiedler Cross the Border – Close the Gap, där han skrev: Idén om en konst för de ‘kulturella’, dvs. det gyn­ nade fåtalet i ett samhälle, och en annan mindervär­ dig konst för de ‘okulturella’, dvs. den uteslutna ma­ joritet som är lika otillräckliga i boktryckarkonsten som de är obildade i sin ‘smak’, representerar i själva verket den sista överlevande återstoden i dagens industrialiserade samhällen (vilken politisk inrikt­ ning de har är i det här avseendet ovidkommande) av en orättmätig gränsdragning som hör hemma en­ bart i ett klassindelat samhälle.

Fiedlers poäng var att kritikerns uppgift måste bli att utveckla kriterier som gör det möjligt att bedöma all litteratur enligt en skala från ‘god’ till ‘dålig’, inte längre slentrianmässigt kategori­

Den som skrev så var Virginia Woolf, i Ett eget rum. Hundra år senare har kvinnor fått åtminsto­ ne en smula större svängrum i litteraturen, men det blev inte heller bra: Jag har förstått att deckarsvitens huvudperson, Lis­ beth Salander, blivit en ikon för feminister. Det är kanske inte så förvånande, mot bakgrund av det manshat och den grova ensidighet som kommit att prägla stora delar av den svenska feminismen. […]

Man kan konstatera att Salander är en djupt otrev­ lig person med svår kriminell belastning. […] Ifall Lisbeth hade varit man hade hon betraktats som ett avskum. Men nu är hon kvinna, och då är det en annan sak

– skriver Pär Ström 2009. Man får väl anta att han förskonats från att stöta på sådana gränslöst populära manliga hjältar som Philip Marlowe, James Bond, Jack Reacher och allt vad de heter.

Det som passar sig för kvinnor i litteraturen har förstås länge varit något helt annat än vad

21

som passar sig för män. När den första, anonyma utgåvan av Svindlande höjder recenserades, kon­ staterade kritikerna att den manliga centralge­ stalten Heathcliff var ‘bestialisk, brutal, faktiskt monstruös’ och att romanen var skriven på ett språk som man kunde vänta sig av en ‘jordbru­ kare i Yorkshire eller en båtsman eller personer som vistas i barer eller ångbåtssalonger’. Men när boken ett år senare nyutgavs, utan att ett enda ord ändrats men nu med Emily Brontë angiven som författare, visade det sig att den i själva ver­ ket var en ‘kärleksroman’, vars ‘besynnerligheter eller konstigheter avspeglar de “förvridna” fanta­ sier som kom av författarens liv, vilket var isole­ rat och kontaktlöst’. Och alltsedan dess läser vi romanen som i första hand en kärlekshistoria – vilket vi nästan säkert inte skulle ha gjort om den visat sig vara skriven av en man.

I brevlådan ligger en reklamfolder från Aka­ demibokhandeln med rubriken ‘Att läsa är att resa’. Rubriken är inspirerad av Jessika Gedins korta text inne i foldern, men vad hon skriver är något både mer vittfamnande och sannare än rubrikens budskap: ‘Böcker är drömmar och stra­ patser, rymdresor och romanser, en chans att få besöka både Mumindalen och dödsskuggans dal och ändå hinna hem i tid till middagen.’

Vi behöver berättelser. Det vore intressant att veta om en människa som berövas alla berättelser verkligen kan överleva. För den viktigaste berät­ telsen är, för var och en av oss, vår egen berättelse: den vi gömmer inom oss men som förser oss med ett förflutet och en framtid. Vår egen berättelse om vad som hänt oss, vad det betytt, hur våra livs skeenden länkas samman till ett helt.

Jag misstänker att de här inre berättelserna i de flesta fall är lika uppdiktade som de berättelser vi hittar i romaner. Men få av oss orkar acceptera att den verklighet vi lever i är ett kaos där slumpen långt oftare än våra önskningar eller planer avgör framtiden.

Alltså sorterar och organiserar vi minnen och upplevelser till något som hänger ihop, konstru­ erar syften, konsekvenser eller i värsta fall ödesbe­ stämning där inga funnits; bygger retrospektivt den kedja av tankar och händelser som fört oss från barndomen till nuet. Helt nöjda med re­ sultatet blir förmodligen få av oss; de allra flesta skulle ha velat vara vackrare, rikare, klokare, mer

22

ryktbara eller lyckligare än vi är, men nuet är den enda länk i vår inre berättelse vi inte kan skriva om efter behag.

I gengäld kan vi få tröst i andra berättelser.

De där huvudpersonen är diktad, och där följ­ aktligen ingen konkret och oföränderlig verk­ lighet utgör ett hinder för hur berättelsen kan utvecklas.

De av oss som tidigt blev bergtagna av science fic­ tion-författarnas berättelser om teknikens mira­ kel och universums mysterier, om framtidens hot och möjligheter, fick åtminstone innan rymd­ färder, robotar och klonade livsformer via Hol­ lywoodfilmer och tv-serier blev en del av popu­ lärkulturens bakgrundsbrus snabbt vänja oss vid att av omvärlden betraktas med misstänksamhet, löje eller förakt. ‘Det där är ju bara verklighets­ flykt’, var både den vanligaste och snällaste kom­ mentaren. ‘Varför inte läsa nånting som handlar om verkligheten i stället?’

Fast vad i hela världen skulle det vara?

Jag var skolpojke i Stockholm på 1960-talet, bodde med två föräldrar och syster i en villa på Stora Essingen, såg Lennart Hyland på svartvit tv och åkte varje morgon buss till Fridhemsplan för att sedan byta till tunnelbana. Jag läste inte bara science fiction. Jag läste Eyvind Johnsons Drömmar om rosor och eld, som handlar om hur präs­ ten Urbain Grandier på 1600-talet försökte rädda staden Loudun från att förlora sin självständighet men i stället anklagades för svartkonst och brän­ des på bål. Jag läste Frans G. Bengtssons Röde Orm. Jag läste berättelserna om Sherlock Holmes i det viktorianska Londons dimmiga gränder. Jag läste Vilhelm Mobergs utvandrarromaner och Jan Fridegårds trilogi om Lars Hård och Mickey Spillanes deckare om hämnaren Mike Hammer i New Yorks skyskrapsdjungel. Pär Rådströms Översten om den landsflyktige Gustav IV Adolf och Enid Blytons ungdomsböcker om rådiga skolbarn som ägnar loven åt att lösa mysterier.

C. S. Foresters berättelser om den plågade sjöof­ ficeren Horatio Hornblowers väg från kadett till konteramiral och kapten W. E. Johns romaner om flygaresset James Bigglesworths bedrifter i första och andra världskriget.

Såvitt jag kan minnas skildrade ingen av de här böckerna någon verklighet som hade ett dyft med den jag levde i att göra. Litteraturens berättelser är

fan­tasier, inte verklighet. På ett mycket grundläg­ gande sätt handlar den alltid om något verkligt, eftersom den uttrycker och skildrar mänskliga tankar och känslor, värderingar och agerande.

Men det gör den oberoende av om berättelsen ut­ spelas här och nu eller på en främmande värld om en miljon år. På ett annat och kanske lika grund­ läggande sätt är den alltid en form av verklighets­ flykt eller önsketänkande: också tragiska eller ursinniga berättelser om förnedring och grym­ het blir samtidigt som de kan få oss att reflektera en bekräftelse på vår egen trygghet. Jag hoppas att Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź har lagt ännu en sten till den mur det är hög tid för mänskligheten att bygga mot barbari, omänsklig­ het och mord. Men samtidigt kan förmodligen ingen som läser boken undvika den tacksamma tanken att vad han eller hon än har drabbats av, så vore det värre att ha varit jude i ett av nazister­ nas ghetton. Man skulle kunna kalla det här för ett moraliskt dilemma, men varför det? Den som läser om något är aldrig närvarande då och där berättelsen utspelas. Den truismen är inbyggd i verkligheten. Och bör varken avhålla oss från att skriva om det vi ser som angeläget, eller från att läsa om det.

Det är inte lätt att vara författare. Författarmyten ställer höga krav. Vem kan leva upp till föredö­ men som Paul Bowles, som skrev på hotellsängar i den marockanska öknen och till slut bosatte sig i Tanger, eller William S. Burroughs, som livet igenom var heroinist och skrev om sina bisarra drogexperiment med allt från skurpulver till rått­ gift; sin första fru, Joan Vollmer, sköt han 1951 av misstag när de lekte Wilhelm Tell i ett hotellrum över en bar i Mexico City. Ken Kesey reste ge­ nom USA i den psykedeliskt dekorerade bussen Furthur tillsammans med sina Merry Pranksters, försökte skapa konst av vardagslivet de såg om­ kring sig och ställde till med de kaotiska fester de kallade Acid Tests. Kanske bör det påpekas att Bowles var en genial novellist, att Burroughs in­ ternationellt räknas som en av 1900-talets främsta satiriker och litterära experimentatörer och att Kesey skrev åtminstone två enastående romaner.

Men inte ens odiskutabel framgång hos kritiker och läsare behöver vara någon tröst. Det antal Nobelpristagare som begått självmord är dra­ matiskt mycket större än i de flesta andra befolk­

ningsgrupper. Harry Martinson och Yasunari Kawabata och Ernest Hemingway. Men förmod­ ligen är inte Nobelpriset avgörande; många som inte fått det dör också för egen hand. Karin Boye, Hart Crane och Primo Levi, Tove Ditlevsen och Vilhelm Moberg, Arthur Koestler, Erik Linde­ gren och Vladimir Majakovskij, Yukio Mishima och Virginia Woolf, Stefan Zweig och Alice Shel­ don och Michael Strunge. En av skrivandets ris­ ker är den eviga, ofrånkomliga introspektionen.

Men för inte så länge sedan var också kvinnliga författares situation sådan att självmord kunde framstå som ett rimligare alternativ än att inte få leva på egna villkor. När Victoria Benedictsson tog sitt liv vid trettioåtta års ålder hade hon skri­ vit: ‘Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!’ I hennes fall innebar det livet som passopp hos den tjugoåtta år äldre postmästaren i Hörby. Men den manliga litteraturhistorien konstaterade nästan genast att skälet till hennes självmord naturligtvis var det olyckliga kärleksförhållande hon haft med den danske kritikern och litteraturprofessorn Georg Brandes.

Av alla författarsjälvmord är Robert E. Ho­ wards inte bara tragiskt utan patetiskt. Howard, född och uppväxt i Cross Plains, Texas, sköt sig vid trettio års ålder den 11 juni 1936. Hans mest bestående skapelse blev fantasyhjälten Conan, centralgestalt i knappt trettio noveller. I Howards plånbok hittades efter hans död en kuplett: All fled, all done, so lift me on the pyre; The feast is over and the lamps expire.

Fast de raderna inte var skrivna av Howard, utan var en lätt ändrad version av två rader i Viola Gar­ vins ‘The House of Caesar’. Författare som efter­ lämnar självmordsbrev bör undvika att plagiera texten i dem.

Jag växte upp omgiven av böcker. Och på rätt nära håll fanns åtminstone ett par författare. Den ene var och förblev okänd, min morbror Frithiof som skrev romaner, men bara en utgiven, och var frispråkig ateist och följaktligen kom så till den grad på kant med sin omgivning att han li­ vet igenom förblev bara andrebibliotekarie i en småstad i Skåne. (Men vad vet man någonsin om sanningshalten i de berättelser man får höra? När jag just nu söker på morbroderns namn hittar jag

23

honom på ett ställe jag aldrig drömt om: som en av de 8 632 medlemmar Per Engdahls pronazis­ tiska Svensk Opposition tydligen hade år 1941.

Visste min mor det? Det är för sent att fråga, både hon och hennes bror är döda.) Den andre var världsberömd och gift med min moster: Olle Strandberg, globetrottern, kåsören, litteratur­ vetaren med eidetiskt minne och reseskildraren med känsla för världens absurditeter. Han skrev Jambo, om en färd i Jeep genom Afrika; han skrev Tigerland och söderhav, om resor i Asien och i Stilla havets övärld; han skrev Lättjans öar från Kari­ bien, han gav ut den första skräckantologin på svenska, Kalla kårar; ur hans samling av svensk pekorallyrik genom tiderna, Pegas på villovägar, lärde jag mig en gång dussintals oavsiktligt ko­ miska dikter utantill. Få minns honom, jag själv mycket vagt; han dog fyrtiosex år gammal, när jag nyss fyllt sju, under en radioinspelning.

Men snart träffade jag andra författare.

Jag tillverkade mina första tidningsnummer vid elva års ålder. I ett exemplar. Nånstans på vinden finns de kvar, men jag slipper rota fram dem; jag minns dem rätt väl. A5-format, ett dussin sidor, illustrerade i blyerts och med knappt hundra ord långa noveller. Vid tolv hade jag börjat karbon­ kopiera i fem eller sex exemplar, och nu hade den fått vattenfärgmålat omslag. När jag fyllt tretton vågade jag posta den till enstaka läsare: de vars namn jag hittade i science fiction-novell­ tidskriften Häpna! En av de första som skrev och tackade, i orimligt berömmande ordalag, var Malmöförfattaren Dénis Lindbohm, som blev en god vän. En annan var författaren och förlägga­ ren Sam J. Lundwall. En var den blivande förfat­ taren Bertil Mårtensson, i många år en nära vän.

Lite senare tillkom Sture Lönnerstrand, som på 1940-talet med över 80 noveller i serien ‘Mellan fantasi och verklighet’ blev Sveriges förste egent­ liga science fiction-författare, och som 1954 vann Bonniers pristävling om bästa sf-roman för ung­ dom med Rymdhunden. Som sextonåring träffa­ de jag på en sf-kongress i Malmö gästtalaren Sven Christer Swahn; som artonåring for jag till det årets världs-sf-kongress i New York och satt hän­ förd hela nätter i den amerikanska sf-författarför­ eningens svit i konferenshotellet, i sällskap och samtal med författare, redaktörer och förläggare som jag misstänker pratade med mig snarare för

24

att en svensk i sammanhanget var mycket exotisk än för att just jag hade något att tillföra. Också där träffade jag författare som blev vänner för li­ vet. Vid det laget kändes ingenting mer naturligt än att syssla med litteratur.

På en konferens i Göteborg fick jag en gång den mest bisarra fråga jag hört i mitt liv. En försynt man kom fram, harklade sig, sa att han visste att jag hade översatt en del och att han börjat fun­ dera på att kanske göra det. ‘Men’, sa han, ‘jag har undrat hur man egentligen bör göra, för som jag förstår finns det två olika sätt. Antingen har man boken på utländska framme och bara skriver av den, fast på svenska, eller också läser man den först och skriver sen som man kommer ihåg. Vil­ ket tycker du blir bäst?’ Å andra sidan har jag ju skrivit kritik och följ­ aktligen läst en hel del i svensk översättning. Och en och annan gång har jag nästan misstänkt att det funnits översättare som tillämpat min fråge­ ställares senare metod.

Den fråga nästan varenda författare jag har känt ser som den mest irriterande och obesvarbara vid möten med läsare är: Varifrån får du dina idéer?

Det är knappast konstigt att frågan retar dem.

Den både förringar och mytologiserar författan­ det. En roman är inte ‘en idé’ utan tusentals; kan­ ske utgår den från en enda bild, en mening, en tanke, men innan den efter månader eller år har avslutats har den krävt oräkneligt många andra val, efterforskningar, faktakontroller, omskriv­ ningar. Personer, miljöer, handlingsmoment har behövt tänkas ut och fås att passa ihop med var­ andra.

Robert A. Heinlein påpekade en gång att på en tillräckligt hög abstraktionsnivå är det bara tre grundläggande berättelser som utgör all skön­ litteratur. Han kallade de tre berättelserna för: pojke möter flicka; mannen som lärde sig veta bättre; den lille skräddaren.

‘Pojke möter flicka’ behöver knappast någon för­ klaring; till den kategorin hör alla berättelser om lyckliga eller olyckliga romantiska eller erotiska förhållanden. ‘Mannen som lärde sig veta bättre’ är också givet; här hittar vi alla historier om per­ sonlig utveckling, vuxenriter, gradvis framväx­ ande insikter. Med ‘Den lille skräddaren’ menade Heinlein alla berättelser om människor i en situa­

tion som tvingar dem att agera på ett nytt sätt, oberoende av om de lyckas eller misslyckas.

Självklart är väl kombinationer av de tre van­ ligast. Vuxenritsberättelser, som i grund handlar om hur någon lär sig veta bättre, övergår ofta i att skildra hur pojken möter flickan (eller hur många personer av en eller annan genusidenti­ tet författaren låter sin huvudperson få ihop det med). För inte så länge sedan var det också nor­ malt att den fullbordade romansen fick avsluta berättelsen, för, som W. Somerset Maugham med en klarsynt cynism konstaterade, när författaren väl föst ihop sina två huvudpersoner framför alta­ ret övergår läsarens intresse med självklarhet till nästa generation. Men så har det knappast varit under de senaste sjuttio åren; tack och lov kan man numera lära sig veta bättre till och med efter att man gift sig.

Men om nu de här tre situationerna är grunden för så gott som alla berättelser, är de idéer förfat­ taren behöver för att kunna skriva alla de som gör just hans eller hennes berättelse till en annorlunda historia om hur pojken möter flickan, eller någon lär sig veta bättre, än alla de övriga som redan skrivits. Och de idéerna hittar författaren på. Neil Gaiman har givit ett utmärkt svar: Man får idéer genom att dagdrömma. Man får idéer av att vara uttråkad. Man får hela tiden idéer. Den enda skillnaden mellan författare och andra männi­ skor är att vi märker när det händer. Man får idéer när man ger sig själv enkla meningar att fullborda.

Den viktigaste meningen av det slaget är helt en­ kelt: Tänk om … ? En annan viktig mening är: Om bara … Och sedan finns det andra: Jag undrar … , och Om det fortsätter så här, så … , och Vore det inte intressant om … För idéer erbjuder sällan någon hel intrig. De ger en bara en punkt där man kan börja skapa. Intrigen dyker ofta upp av sig själv när man väl börjat ställa sig frågor om den där startpunkten.

Under lång tid föreställde sig många att författ­ ande var något som kom som en blixt; författaren drabbades av oväntad inspiration och behövde sedan bara skriva ner den vision som uppfyllt ho­ nom. (Jag använder ‘honom’ medvetet här, för den här sortens förgudning av det litterära konst­ närskapet var det åtminstone till en början bara manliga 1800-talsförfattare som ägnade sig åt.)

Gradvis har den här romantiska synen på

Konstnärskapet som en oemotståndlig flodvåg lustigt nog blivit både förkastad och allmänt omfattad. Tänk på det där jag skrev om hur man dragit en nästan oöverträdbar skiljelinje mellan ‘riktig’ litteratur och all annan. Den ‘riktiga’ litte­ raturen ses fortfarande på något säreget sätt som skriven av ‘riktiga’ konstnärer, ofta plågade och fyllda av vånda, medan alla de där andra böck­ erna, de som egentligen inte är litteratur alls, till­ verkas av hantverkare på beställning och därför saknar bestående värde.

Fast hur är det egentligen med den saken?

Ray Bradbury, en gång i tiden också i Sverige nämnd som en tänkbar Nobelpriskandidat för Fahrenheit 451, Blommande vin, Invasion på Mars och novellsamlingar som Oktoberlandet och Den illustrerade mannen, berättade att han från arton eller nitton års ålder skrev en novell varje dag.

Många blev inte särskilt lyckade och fick stanna i skrivbordslådan. De första tusen eller fler brän­ de han upp på bakgården sedan han väl lyckats sälja en. Men precis som man måste använda sina muskler för att de inte ska förtvina, sa han, måste man hålla fantasin i arbete.

Charles Dickens, betraktad som den största av den viktorianska erans författare, skrev de flesta av sina romaner i form av häften som utkom med fjorton dagars mellanrum; oftast skrev han texten till häftena medan de utgavs, samtidigt som han parallellt skrev annat. Han publicerade sin första novell vid tjugoett års ålder och dog femtioåtta år gammal. Under sina verksamma år producerade han tjugo egna romaner, fem novellsamlingar, nio andra böcker, och tusentals brev, essäer och inte minst artiklar – livet igenom arbetade Dick­ ens vid sidan om författarskapet som journalist och tidskriftsredaktör. Kom dessutom ihåg att han skrev för hand eftersom skrivmaskinen inte hann uppfinnas mycket före hans död.

Den belgiske författaren Georges Simenon skrev under merparten av sitt liv minst sextio manuskriptsidor per dag. Hans bibliografi om­ fattar över 500 romaner, däribland 300 under pseudonym, över 150 kortromaner och hundra­ tals noveller, essäer och andra texter.

Ingen av de här är på något sätt rekordhållare.

Det finns författare som publicerat över 900 ro­ maner. Å andra sidan finns det författare som publi­ cerat bara enstaka romaner eller bara en handfull

25

noveller. I mytbilden av den store konstnären ingår ofta att hon eller han skulle offentliggöra bara få, men fulländade, verk; resultaten av oänd­ lig möda och perfektionism. I enstaka fall är det naturligtvis precis så. Det kan knappast vara kon­ troversiellt att säga att Erik Lindegren (1910–1968) var en av de främsta av 1900-talets svenska poeter.

Hans samtliga dikter – inklusive de han själv inte tog med i sina få samlingar – ryms i den postuma Samlade dikter, en bok som inklusive inledning, kommentar och register är bara 360 sidor tjock, och där texten är allt annat än hoptryckt. Men för all del skrev Lindegren också flera operali­ bretton efter andras förlagor, recenserade och översatte; hans svårighet gällde inte skrivandet, utan skapandet.

Samtidigt är det knappast mer kontroversiellt att säga att Lars Forssell (1928–2007) också han var en av de främsta av 1900-talets svenska poeter. Han gav ut runt tjugo dikt- och vissamlingar, skrev en roman, ett dussin scenpjäser, en opera, flera lång­ filmsmanus, en bok om Chaplin, memoartexter, schlagertexter, kåserier och essäer. Förutom att också han var flitig som översättare, kritiker och kulturjournalist. Hans litterära produktion är giss­­ ningsvis minst trettio gånger så omfattande som Lindegrens.

Det här förhållandet gör naturligtvis inte Fors­ sell till en ‘större’ författare än Lindegren, men inte heller Lindegren till en ‘större’ författare än Forssell. Det visar bara att författare är olika var­ andra, i temperament, arbetsdisciplin, idérike­ dom, lätthet eller svårighet att skriva. Det finns förnämliga författare som publicerat tiotusentals boksidor; det finns mycket dåliga författare som åstadkommit bara någon enstaka bok; det finns utmärkta och usla författare som skrivit precis lika mycket.

Samtidigt finns i Sverige få förlag som är villiga att ge ut mer än en bok om året av samma förfat­ tare. Man anser att den sortens ‘överproduktion’ skulle leda till minskande försäljning. Så har man inte alltid sett det. Signe Björnberg, under pseu­ donymen Sigge Stark förmodligen Sveriges mest lästa författare under 1900-talet, utgav som mest produktiv åttioåtta romaner under tio år (från 1942 till 1951). Kjell Genberg har sedan debuten 1966 publicerat över 250 romaner, men de flesta under pseudonym.

26

Många författare jag har träffat har talat om att det de upplevt som det största hotet mot både för­ fattande och inkomster har varit bristande själv­ disciplin: för den som skriver i hemmet är det lätt att ge efter för minsta motstånd och lämna skriv­ bordet för att i stället sortera tvätt, titta på tv, läsa, påta i trädgården eller umgås. Och har man väl börjat göra så blir motståndet mot att stirra på det blanka pappersarket i skrivmaskinen eller det tomma dokumentet på datorskärmen med tiden allt större och allt mindre blir skrivet.

Följaktligen krävs rutiner. Den jag har känt som gått längst är Robert Silverberg, som efter debuten 1955 i några år var en mycket produktiv novellförfattare och mot slutet av femtiotalet ock­ så började ge ut romaner. Men Silverberg skrev i första hand science fiction, och gradvis ledde konkurrensen från pocketböcker och tv till att novelltidskrifterna blev allt färre, samtidigt som pocketförlagens romanarvoden var mycket mått­ liga. I början av 1960-talet bestämde sig Silver­ berg för att ge upp försöket att skriva litterärt ny­ danande och utmanande science fiction och i stället skaffa sig en fast ekonomisk bas. Han bör­ jade skriva populärvetenskapliga böcker, roman­ tiska romaner, mjukporr och andra typer av vad han betraktade som mindre research- och tids­ krävande massmarknadslitteratur och skrev bland annat avtal med ett förlag om att leverera en kort roman per månad. Därefter upprättade han ett rigoröst arbetsschema som såg ut ungefär så här: Stiga upp klockan sju, frukost och promenad, skriva på nästa bok mellan nio och tolv, lunch och promenad, skriva på nästnästa bok mellan ett och fyra, researcharbete för kommande böcker mellan fyra och sex, middag och promenad, genom­läsning och korrigering av senast färdig­ ställda bok samt korrektur på böcker i produk­ tion mellan halv åtta och tio, sedan idékläckning till nya projekt och i säng senast halv tolv. Det här arbetsschemat (nämnde jag att det gällde samt­ liga sju dagar i veckan?) ledde till att Silverberg på ungefär åtta år gav ut över 200 böcker under eget namn och åtskilliga pseudonymer. Det gav ho­ nom också tillräckliga inkomster för att kunna köpa den legendariske New York-borgmästaren Fio­rello La Guardias stora lantegendom norr om staden. Men det ledde kanske inte oväntat också till en skilsmässa, till att Silverberg gick ner tjugo kilo och till att han sedan en eldsvåda härjat det

nya huset fick en nervkollaps och tillbringade några månader på sjukhus. Så sedan mitten av 1970-talet tog han det lugnare, skrev på sin höjd tre eller fyra böcker om året, men belönades i gengäld med otaliga litterära utmärkelser.

Robert Silverberg var naturligtvis extrem. En annan författare, Isaac Asimov, låg honom inte långt efter. I Sverige är Asimov främsst känd för sin science fiction, men i själva verket utgav han inte mer än ett trettiotal romaner och ett drygt dussin novellsamlingar; en droppe i det hav som utgjordes av hans faktaböcker om samtliga na­ turvetenskapliga kunskapsfält, om historia, ar­ keologi och litteratur; dessutom skrev han lime­ rickar, kriminallitteratur och självbiografier. Vid sin död 1992 hade han utgivit över 500 böcker, över 1 600 essäer och runt 450 noveller. Men också Asimov skrev sju dagar i veckan och arbetade säl­ lan mindre än tolv timmar om dagen; också han skrev alltid parallellt på minst tre olika texter, i varsin dator, och för att inte förlora värdefull tid på att beundra utsikten eller dagdrömma skrev han i ett stort rum i lägenheten vid Femte avenyn i New York, med utsikt över Central Park, som var helt vitmålat, inrett enbart med skrivbord, bokhyllor och arkivskåp av metall, och alltid i lysrörsljus; fönstren mot parken var alltid för­ dragna.

Lite normalare är förmodligen en författare som Stephen King, ofta anklagad för att vara kolossalt produktiv. King säger att han brukar arbeta sex dagar i veckan, vanligtvis i åtta eller nio timmar om dagen. För att koppla av tar han långa promenader, men annars tillbringar han tiden från nio på morgonen till sex eller sju på kvällen vid skrivbordet. Det innebär att han för det mesta skriver två eller tre tusen ord per dag – vilket ungefär motsvarar från åtta till tio manus­ kriptsidor. King har svårt att inse att det skulle utgöra någon orimlig arbetsprestation – men gör man så de flesta veckor om året, vilket han gör, blir resultatet en bit över 2 000 manussidor om året, eller ungefär lika många boksidor. Vilket innebär att King i år utger sin åttioandra bok. Å andra sidan är det i år också fyrtionio år sedan han utgav sin första.

Andra författare arbetar mindre schemalagt.

Ray Bradburys recept har jag redan nämnt: skriv en novell varje dag. Hur lång tid det tar spelar ingen roll; när novellen är klar får man ledigt.

(Och under mycket lång tid var Bradburys metod dessutom att helt enkelt börja med novelltiteln.

Först genom att gå igenom enkla substantiv för att se vilka associationer eller bilder de manade fram – från den tiden kommer klassiker som ‘Vinden’, ‘Lekplatsen’, ‘Skelettet’, ‘Fotgängaren’, ‘Folksamlingen’ – senare genom att ge sig själv utmaningar i form av långa, ibland befängda tit­ lar: ‘Ingen särskild kväll eller morgon’, ‘Den un­ derbara glasskostymen’, ‘Pojkar! Odla jättesvamp hemma i källaren!’.) Många författare har sagt att deras recept är att vid en bestämd tid varje dag sätta sig ner framför skärm eller skrivmaskin och sedan sitta kvar i ett antal timmar – den mest rastlöse jag minns sa tre; den mest ambitiöse sa åtta. Under den tiden finns ett enda absolut för­ bud: att göra något annat än att skriva eller för­ söka komma på något att skriva. Somliga av dem som förespråkat den här metoden har medgivit att de ibland fått sitta där i två eller tre veckor utan att åstadkomma en enda sida text. Men alla har hävdat att själva tristessen till slut tvingat de­ ras undermedvetna att börja arbeta och ge dem uppslag till nya berättelser.

I andra änden av skalan har jag för all del ock­ så känt två eller tre personer som åtminstone i tjugo­årsåldern hävdade att de skrev bäst med penna i anteckningsböcker och att de helst gjor­ de det vid ett kafébord eller på någon vinbar. En av dem, manlig, tillade: ‘Det blir kanske inte så mycket skrivet, men förr eller senare kommer det alltid nån tjej och frågar vad man håller på med och blir imponerad av att man är författare.’

Och åt­minstone en av dem blev så småningom också författare, även om jag misstänker att skrivandet därefter skedde under mindre kao­ tiska förhållanden.

Fast det finns de som blomstrar i kaos. Harlan Ellison, ofta prisbelönad essäist, film- och tv-scen­ arist och novellist, hade den sällsynta förmågan att just mitt i ett kaos av ljud och rörelser kunna fokusera fullständigt på den berättelse han höll på att skapa. Han skrev noveller mitt under nattliga partyn i rökiga hotellrum, omgiven av pratande och skrattande kollegor. Han skrev en novell un­ der en pågående radiosändning, skrev noveller i skyltfönstren till bokhandlar, skrev noveller mitt under pågående bokmässor. En, kortromanen Mefisto in Onyx, började han skriva i Bra Böckers för­ lagsmonter på bokmässan i Göteborg 1992. Den

27

nominerades senare i kategorin bästa kortroman till sex litterära priser, vann två och har tryckts om i bland annat James Ellroys retrospektiva antologi Best American Noir of the Century.

Medan som sagt andra författare kan arbeta bara inlåsta i ett ljudlöst rum utan störande moment.

Att arbeta med författare har varit en ibland bi­ sarr, inte sällan frustrerande och många gånger djupt tillfredsställande uppgift. Jag har gjort det i flera olika egenskaper. Som förläggare, när jag haft möjlighet att avgöra vilka böcker som skulle ges ut. Som översättare, när det gällt att förmedla ton, känsla, stil och betydelse i en utländsk författares text på svenska. Som redaktör, när upp­giften är en annan: att i samarbete med författaren försöka utveckla den skrivna texten till att bli så bra som möjligt.

Att redigera en författares text innebär alltid att man gör ingrepp i den. Från petitesser som har med ordval, grammatik och interpunktion att göra, till att upptäcka missar (låter man någon dra ur telefonjacket i kapitel sju i en kriminal­ roman kan man inte låta telefonen ringa i kap­itel nio), till brutala ändringsförslag (stryk hela kapitel sju; allt det tillför kan du skjuta in i tre meningar i kapitel åtta).

Att redigera en författares text är i grund och botten att leta fel i den. Språkfel, stilbrott, brister i intrigen, glömska (‘men hon hade ju gröna ögon i kapitel tre och nu är de blå – och hette inte Pelle Kalle i förra kapitlet’), men kanske ännu viktiga­ re inkonsekvenser av det slag som gör berättelsen konstruerad, som saboterar alla möjligheter den kunnat ha att övertyga läsaren. Personerna i en berättelse måste agera i konsekvens med vilka de är: en gestalt som presenterats som oföretagsam, blyg och hämmad får inte plötsligt bete sig själv­ säkert och aggressivt.

Jag har varit med om att en namnkunnig svensk författares manus helt sonika skrevs om från bör­ jan till slut av en spökskrivare, eftersom allt förfat­ taren åstadkommit var en illa stavad och gränslöst slarvig stomme till berättelse, utan personteck­ ning, miljöer eller ens utarbetad handling. Men den sortens totalrenoveringar är inte vanliga. Ska ett förlag stå för dem måste man veta att författar­ namnet garanterar en rejäl försäljning.

Vanligare är att redaktören går igenom ett ma­ nus med penna i hand, ändrar några hundra eller

28

tusen ord och här och där föreslår strykningar, ändringar eller tillägg. En författare som också var en god vän tog en gång så illa vid sig av mina markeringar i ett romanmanus att han i ett par år vägrade tala med mig och skickade tillbaka brev oöppnade men sönderrivna i nya kuvert. En an­ nan gång tillbringade jag drygt trettio timmar i telefonen med en annan författare mellan fredag kväll och söndag natt; då gick vi igenom samt­ liga ändringsförslag i ett trehundrasidigt manus.

Somliga författare har blivit förtjusta över allt jag har ändrat i deras manus; somliga har envist motsatt sig också de obetydligaste förslag. Inte särskilt förvånande är det övergripande intrycket att erfarna, etablerade och produktiva författare är mer positiva till redaktörers ändringar och synpunkter, och känner mindre prestige inför sina egna texter, än mindre erfarna eller debu­ terande författare som ofta upplever sina texter som omöjliga att förbättra.

Det enda som är värt att skriva om är människor.

Mänskliga varelser. Individer. Män och kvinnor vars personlighet måste skapas, rad för rad, insikt för insikt. Lyckas man inte med det är berättelsen ett misslyckande. Det finns ingen ädlare syssla i världen än att hålla upp verklighetens spegel men vinkla den en smula, så att vi får en ny och annorlunda syn på det obemärkta, det alldagliga, det ‘normala’, det up­ penbara. Människor reflekteras i glaset. Den diktade situation vi slungar in dem i är själva spegeln. Och det den visar bör belysa och förändra vår uppfatt­ ning om världen omkring oss. Misslyckas man med det har man misslyckats fullständigt,

har Harlan Ellison skrivit.

Som nästan alla generaliserande utsagor om litteratur är det både tänkvärt och samtidigt me­ ningslöst. Den bok som jag fortfarande minns bäst från min barndom och som förmodligen länge betydde mest för mig är Margit von Wille­ brand-Hollmerus Filurer i päls. Den handlar om mjukisdjuren hos en långvarigt sjuk flicka; ett efter ett berättar de sina historier om hur de ham­ nat där. Nu menar jag inte att invändningen mot Ellison skulle vara att jag som liten älskade en bok som handlade inte om människor utan om mjukisdjur; självfallet handlade den ändå om människor. Invändningen är snarare en annan: Ellison talar om den litteratur han upplever som givande. Efter ett liv som läsare och för­fattare.

Men den unga läsaren, den ovana läsaren, den motvilliga läsaren skulle kanske uppleva de för­ fattare Ellison hyllar som svårtillgängliga, obe­ gripliga, tröttsamma. Ellisons idoler är de magiska realisterna, surrealisterna; Jorge Luis Borges, Italo Calvino, J. G. Ballard, Franz Kafka. För den ovane läsaren är det mäktigt och överväldigande nog att alls träda in i en annans gestalt och verklighet, miljö och fantasi.

Men man kan samtidigt läsa det Ellison säger som ett försvar för icke-realistisk litteratur. Och på den punkten tror jag att också den mest ovane läsare är beredd att applådera. Grundläggande för litterär realism är att skildra ‘vanliga’ männi­ skor, vardagliga situationer och inte ha med orea­ listiska inslag i berättelsen. Tanken är att läsaren ska kunna uppleva en text som verklighetsavbild­ ande; den ska spegla vardag och verklighet. En bra fråga, som jag ärligt talat aldrig har sett något riktigt bra svar på, är: Varför det? Journalistik är den litterära form som ska återge verkligheten sådan den är; skönlitteratur är fantasi och konst, och konst avspeglar definitionsmässigt konstnä­ rens vision. Ännu mer grundläggande är kan­ ske att litteraturens konventioner automatiskt gör den orealistisk. I en roman får vi som läsare nästan undantagslöst veta vad en – eller flera – av gestalterna tänker och känner. Men i verklig­ heten vet vi i själva verket aldrig säkert vad någon annan människa tänker eller känner. (Det finns romaner där författaren mycket medvetet låtit bli att avslöja sina gestalters tankar, för att vi ska lära känna dem bara genom deras handlingar och ord, så som vi lär känna andra i verkligheten. Det mest kända svenska exemplet är Frans G. Bengts­ sons Röde Orm. Fast å andra sidan är den bokens realism i övrigt tvivelaktig; varken Bengtsson eller vi lär känna till tillräckligt mycket om vikingarnas samhälle och synsätt för att kunna avgöra om be­ rättelsen är ren fantasi eller historiskt trovärdig.)

I romaner förses vi med information som ingen enda person rimligtvis skulle ha tillgång till, när författaren anser att den behövs för att vi ska för­ stå sammanhang, personer eller orsakskedjor. I romaner undanhålls också vid behov informa­ tion, för att vi inte för snabbt ska räkna ut hur berättelsen slutar – ett skräckexempel är Agatha Christies Dolken från Tunis (The Murder of Roger Ackroyd), skriven i form av en dagbok som i detalj redovisar en mordutredning, men där dagboks­

författaren först på sista sidan medger att han själv är mördaren. Åtminstone jag finner det svårt att förstå varför någon dagboksförfattare i en text avsedd enbart för sig själv skulle undan­ hålla livsavgörande upplevelser. Men jag är väl överkritisk; romanen har funnits i tryck i nittio­ sju år, sålts i miljoner exemplar och är en av kri­ minallitteraturens klassiker.

Men det är inte om sånt kravet på realism handlar. Snarare var det från början en del av ett uppfostringsprojekt. Litteraturen skulle ingå i sam­ ­hällsbygget. Barn skulle inte växa upp med de verklighetsfrämmande förväntningar och fanta­ sier de fick av sagor och äventyrshistorier; i stället borde de lära sig praktiska saker i böckerna. Litte­ ratur för vuxna borde bidra till samhällsdebatten och uppmuntra behövliga reformer. Till och med en så briljant och okonventionell bedömare som den på 1920-talet tongivande amerikanske kriti­ kern H. L. Mencken hyllade H. G. Wells för sam­ hällskritiska romaner som The New Machia­velli och Ann Veronica men förkastade Tidmaskinen och Världarnas krig. Missförstå mig rätt. Framför allt Ann Veronica är en förnämlig roman. Men i dag, mer än hundra år senare, är det Wells science fiction som fortfarande är både läst och inflytelse­ rik, medan få ens hört talas om hans social­ realistiska författarskap. Att kräva ytlig realism i litteraturen är att underkänna vår förmåga att tänka i abstraktioner och att dra paralleller. Före artonhundratalet fanns ingen litterär realism; berättarens fantasi var tvärtom hans adelsmärke.

Och vi betraktar fortfarande Don Quijote och Gulliver, Hamlet, kung Arthur och Faust som själv­klara följeslagare, eftersom inte minst just de­ ras brist på vardagsrealism gör dem allmän­giltiga.

Förlagsvärlden är en sällsam djungel, där kärle­ ken till böcker hela tiden bryts mot osäkerheten inför de egna bedömningarna. Alltför många förläggare föredrar att acceptera utländska list­ placeringar eller likheter med föregående års bästsäljare som viktigare kriterier inför ett titel­ beslut än sin personliga bedömning, grundad på eget läsande. Alltför många är villiga att förlita sig till vad de litterära agenterna – som när det kommer till kritan är försäljare, och som lever på en procent av det de kan sälja för – påstår om de böcker de marknadsför, i stället för att lita till sin egen bedömning. Förläggare är på samma gång

29

idealister och krämare, människor som älskar böcker men samtidigt människor som är tving­ ade att visa vinst för att kunna fortsätta sin verk­ samhet. Att det är så är enligt min uppfattning inte fel. Skälet till att ge ut en bok måste vara att man tycker att den är värd att ge ut, men visar det sig att ingen delar den uppfattningen och att följaktligen ingen läser boken har ingenting vun­ nits. Att ge ut böcker som ingen läser har inget egenvärde.

Det finns knappast någon förläggare som inte har givit ut böcker av ren kärlek till dem, upp­ fylld av missionerande glöd: den här boken är så bra att den måste ges ut, så att människor kan läsa den. Och efteråt, när den osålda upplagan ska maku­leras, förbannar man sin egen oförmåga: naturligtvis var det mitt fel att alla de som skulle ha älskat boken om de bara upptäckt den aldrig hittade fram till den.

Ibland har jag haft tur. Några av de författare jag varit först med att ge ut i Sverige har hittats av läsarna. Ursula Le Guin och James Ellroy. Ben Okri och Diana Gabaldon. George R. R. Martin och Shirley Jackson. Andra har fallit i glömska.

Patrick McGrath, João Ubaldo Ribeiro. Några har gått spårlöst förbi, som Jonathan Lethem och Katherine Dunns oförglömliga enda roman Geek Love, på svenska Vanskapt kärlek. Några debutan­ ter har utvecklats till storslagna författare, andra har tystnat. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut brukade säga.

Mitt första förlagsuppdrag fick jag av Karl Otto Bonnier. Tillsammans med Mats Linder tillbring­ ade jag som nittonåring många timmar med att sammanställa en gigantisk antologi med de bästa och mest representativa science fiction-noveller som någonsin skrivits. När vi var nöjda bokade vi helt sonika tid för ett besök hos Karl Otto, som då var nybliven förlagschef. Han tillkallade förlagets sf-expert Lars Gustafsson, då redaktör för Bonniers Litterära Magasin, bjöd på kaffe och ägnade oss åt­ minstone en timme. Det blev ingen antologi, men som tröstpris fick jag uppdraget att gå igenom den översättning av Olaf Stapledons historiefilosofiska roman De sista och de första människorna som Artur Lundkvist gjort 1935. Jag fick till och med skriva efterord till den reviderade versionen, som utkom i Delfinserien 1971. Jobbet blev en dramatisk ögon­

30

öppnare. Åtminstone 1935 kunde Artur Lundkvist inte särskilt mycket engelska. Jag har ända sedan dess varit misstänksam mot äldre svenska över­ sättningar; var det här vad en av vårt lands mest hyllade litteraturintroduktörer åstadkom behövde det ju inte finnas några nämnvärda likheter mel­ lan översättning och original.

I en bok läst för mycket länge sedan – den lilla antologin Författare tar ståndpunkt, förresten med inledning av just Artur Lundkvist – skrev Vilgot Sjöman något klokt: Författare brukar ofta bli förväxlade med andra yrkesgrupper – men de är varken uppfostrare eller själa­sörjare, varken politiska orakel, kloka gubbar eller experter på samlevnadsfrågor. I såna sysslor brukar de göra en slät figur helt enkelt därför att de inte har mer förstånd på såna saker än andra: det är misstag att tro att deras kunskaper är stora, bara därför att de kan skriva.

Den insikten bör man komma ihåg. Inte minst när författare sitter i tv-soffor, inbjudna för att diskutera politik eller ekonomi, samhällspro­ blem eller stadsplanering. Att vänta sig att de skulle tacka nej vore orimligt. De är beroende av att få sina böcker köpta och lästa, och följaktli­ gen av att så många som möjligt känner till deras namn. Och precis som vem som helst av oss blir de smickrade av kändisskapet och ivriga att få föra ut sina åsikter. För åsikter har författare, pre­ cis som alla vi andra. Det är inget fel att lyssna på deras åsikter. Felet är att tro att de skulle veta mer om kärnkraft eller statsfinanser än någon annan bara för att de råkar skriva böcker.

Inte heller ska vi tro att författare med någon självklarhet ställer sig på individens eller frihetens sida i den eviga kampen mellan makten och män­ niskan. När vi tänker på författare i diktaturer tänker vi nästan automatiskt på Václav Havel eller Andrej Sacharov, Yu Jie eller Nawal El Saadawi.

Men de flesta författare i totalitära länder är var­ ken förföljda eller inspärrande, oppositionella el­ ler kritiska. Tvärtom har författare i alla tider be­ redvilligt ställt upp som språkrör för makten; det finns inte en diktator genom historien som inte omgivits av villiga lovsångare och apologeter.

En av mina tidigaste idoler var Pär Rådström, som också han medverkade i Författare tar ståndpunkt. Åtminstone för mig framstod han som

den mest klarsynte av bokens medarbetare. Så här skrev han om dilemmat och om sin egen grundsyn: Jag är inte särskilt förtjust i gruppbildningar. Det är mej totalt ointressant om jag tillhör en lost eller en beat generation. […] Det är kanske den största orsa­ ken till ledan detta att aldrig kunna säga något rent.

Att jag i mitt eget tal och mina egna tankar alltid hittar element som liksom smugit sig in där oväl­ komna. Jag får dras med tankar jag vill slippa. Jag får syssla med såna idiotier som antisemitism och rödhårighet och atombomber och – ja det får räcka så länge förresten. Jag upptäcker ständigt att jag tän­ ker tankar som inte är mina. Dom finns i tiden (om uttrycket tillåtes) och smyger sig in i mej och dom finns också hos mej och jag har aldrig blivit av med dom. Jag har bara trott att jag blivit av med dom. Det min leda hjälper mej rationalisera det visar sig efter något år vara ogjort arbete. Tag just antisemitismen.

Ordets blotta förekomst är skälet till ordets existens.

Grubbla över antisemitismen, grubbla mycket över det och du skall finna dig ha svårt att se din judiske bror i ögonen. […]

Jag tror det är där ledan ibland övergår i skräck.

Den skräck man som hederlig människa känner över hur svindlande nära alla stup är. Lyssna till Hit­ lers röst och tänk dej att stå i uniform omgiven av hundratusen andra uniformer. Vore det inte då en befrielse att få ropa Sieg Heil? Man måste alltså säga nej på ett mycket tidigare stadium. En människa

har inte rätt att utsätta sig för sådana frestelser. Hon måste så att säga vägra redan i portgången. […]

Men ledan får ej vända sig bort. Får ej bli nihi­ lism. […] När man leds vid ledan – när man är trött på att inte tro då frestar makten i svarta uniformer eller under röda fanor eller i purpurhattar eller i blå vadderad jacka eller i randiga börshusbyxor. När man är trött på att inte tro då är allting en frestelse. […] Farligast av dem alla är de som säger att ung­ domen ingenting tror. Det är inte tro dom skall ha.

Dom skall ha en grund att bygga sitt tvivel på. Något fast, en trygghet på vilken de kan stå för sitt tvivel.

En leda som skär som knivar i mörkret.

Kanske är det i alla fall Pär Rådström som fak­ tiskt kommer närmast att uttrycka det ideal åt­ minstone jag söker i litteraturen och bland för­ fattarna. Inte tro utan ifrågasättande. Inte visshet utan skepsis. Inte bekräftelse av allt det vi väntas tycka och tänka och hålla med om utan berät­ telser som visar att också det chockerande, oan­ ständiga, upproriska, omoraliska, förbjudna eller skrämmande är mänskligt. Skrivandet är ett sätt att nå fram till våra egna tankar och övertygelser, ett sätt att utforska oss själva och låta andra ta del av också det i oss som är svårast att uttrycka eller förmedla. Därför är det viktigt. Därför är littera­ turen viktig. Utan att skriva, utan att läsa, vore vi mindre mänskliga. Som bäst är litteraturen – för att nu låna Rådströms bild – vårt värn mot både makten och uniformen.

31

jonas ellerström

Tiden, rymden och Sam J. Lundwall

Delta science fiction: Historik och bibliografi

Jörgen Jörälv. 352 s. Vällingby: Jörälv Form & Fiktion, 2023. ISBN 978-91-639-3095-9

Ingen kan säga exakt hur det började, vari lock­ elsen egentligen bestod. Men alla vet var fascina­ tionen tog sin början, på vilken plats. För Jörgen Jörälv var det den otillåtna hyllan på vuxenav­ delningen i Mariebergs biblioteksfilial utanför Örebro. För Sam J. Lundwall var det, trettio år tidigare, ett ostört hörn i hans farföräldrars ut­ hus i Roslagen, där det bland bråten fanns ett par gamla utgåvor av Jules Vernes fantastiska roma­ ner med detaljrika illustrationer i kopparstick.

Det var tidiga upplevelser, som visat sig ha kraft att påverka dessa människors liv och verksamhet under lång tid. Sam J. Lundwall blev författare, förläggare, redaktör, översättare och interna­ tionellt verksam inom science fiction-fältet. Jör­ gen Jörälv blev – bland mycket annat – samlare av de böcker som Lundwall gett ut på förlagen Delta och Fakta & Fantasi och av allt upptänkligt kringmaterial. Tidigare har han utgivit en bib­ liografi över innehållet i Lundwalls Jules Vernemagasinet mellan 1969 och 2013. Han har också skrivit om tidskriften i Uppdrag i universum, den bok om Sam J. Lundwall som utkom till hans 80-årsdag 2021 och som jag redigerade samman med Karin Lundwall och Johan Melbi.

Nu har Jörälv färdigställt en bibliografi även över Lundwalls bokutgivning och framför allt skrivit en utförlig historik om Delta förlag, vilken formar sig till att även bli en biografi över Sam J. Lundwall. Som sagt, de tidiga fascinationerna

32

färgar ofta hela livet, och för Lundwall som för många av oss andra har det inte gått någon gräns mellan arbetsliv och privattillvaro.

Jörgen Jörälv presenterade sin nya stora bok Delta science fiction: Historik och bibliografi på föreningen Biblis årsmöte den 13 april 2023. Då satt jag på Helsingfors flygplats och väntade på en förbindelse till New Delhi. Med desto större intresse, rentav upptagenhet, har jag läst boken efter min hemkomst. Den har – naturligtvis – fått pärmar i Deltas signalgula färg, med snyggt pastischerande typografi i rött och svart. Ingen omslagsbild, men det finns desto fler reproduk­ tioner av bokomslag, dokumentfaksimil och andra illustrationer i den 352 sidor långa inlagan (varav de avslutande 160 sidorna upptas av biblio­ grafier). Läsaren får alltså även visuellt en mycket god bild av den omfattande utgivningen på Delta och Fakta & Fantasi.

Sam J. Lundwall debuterade som novellist vid tretton års ålder 1954, gav ut sitt första stencile­ rade fanzine 1958 och sin första mer omfattande egna bok 1964. Det var typiskt nog en bibliografi över science fiction och fantasy från 1772 till 1964.

Kalenderbiteriet som uttryck för ett nästan allt­ uppslukande engagemang är liksom intresset för den egna genrens historia vanligt inom sf och inom andra litterära och musikaliska subkulturer.

Lundwall hann med åtskilligt innan han defini­ tivt blev förläggare. Han arbetade på LM Erics­ son som laboratoriebiträde och teknisk skribent, han utbildade sig till fotograf under Christer Ström­holm, han var trubadur och gav ut LP-skivan Visor i vår tid 1966 och han producerade en serie

program med och om science fiction för Sveriges Radios nystartade färg-tv-sändningar 1969. Det var samma år som den första bemannade mån­ färden ägde rum med Apollo 11. Jörälvs spårsinne som biograf och bibliograf visar sig genom att han tagit fram en osignerad notis ur Hudiksvallstidningen som beskriver tv-satsningen: ‘Säg science fiction och de flesta av oss tänker på mystiska rymdvarelser, monster och varulvar, robotar, skräck och våld. Men science fiction är inte bara banala skräckhistorier utan också seriösa berättel­ ser och framtidsvisioner.’

Det var just den seriösa sidan av science fiction som Lundwall ville lyfta fram. Inte i första hand de teknologiska inslagen, den linje inom genren

som kan räkna sitt ursprung från Jules Verne – Lundwall har i grunden alltid stått närmare den andre pionjären H. G. Wells och dennes intresse för de sociala och politiska aspekter av männi­ skans tillvaro som kan belysas genom att en be­ rättelse förläggs till framtiden.

Tiden på tv blev kortvarig och Lundwall vände sig till bokvärlden. Remarkabelt nog romande­ buterade han 1971 på amerikanska Ace Books med en dubbelvolym som rymde de två original­ berättelserna No Time For Heroes respektive Alice’s World, den första en uppsluppen satir över klas­ siska rymdäventyr, den andra en drömskt myto­ logisk historia som utspelar sig i en värld där välkända romangestalter blivit levande. Parallellt

33

började Lundwall arbeta som redaktör på det nya förlaget Askild & Kärnekull och stod bakom en nystart för tidskriften Jules Verne-magasinet.

I maj 1972 bildades så det förlag som Sam J. Lundwall framför allt förknippas med, Delta Förlags AB. Det startades i kompanjonskap med den litteräre agenten Gunnar Dahl, och att in­ riktningen skulle vara helt på science fiction stod klart från början. Mängden läsare hade ökat och genren hade börjat uppmärksammas även utan­ för fandom, den trängre kretsen av engagerade fanzine­ utgivare och klubbmedlemmar. Jörälvs historik över förlaget och den delvis parallella bokutgivningen på Fakta & Fantasi är beund­ ransvärt klar och redig. Han har haft att kämpa med ofullständiga och motstridiga uppgifter i de källor som stått honom till buds. Något full­ ständigt och välordnat förlagsarkiv har Lundwall verkligen inte lämnat efter sig, och Jörälvs slit vad gäller att få fram hans egna uttalanden blir up­ penbart när en not på s. 54 hänvisar till en inter­ vju i det kroatiska sf-magasinet Sirius.

Det är en mindre känd del av modern svensk förlags- och litteraturhistoria som Jörgen Jörälvs välstrukturerade bok täcker in. Och samtidigt som den erbjuder en port in i sf-världen för no­ visen har den rimligen allt vad den redan insatte kan begära av faktauppgifter och utredande av diverse härvor. Ett underbart exempel på de still­ samma triumfer som ofta är den hårt arbetande bibliografens enda belöning ges i not 49 på s. 114 där Jörälv kan avslöja att en referens i ett index som publicerats i Jules Verne-magasinet innehåller ett fatalt korrekturfel: hänvisningen till JVM nr 365A (ett nummer som aldrig utkom) ska istället vara till JVM nr 356A. Nu rymmer boken om Delta mycket mer än siffror och bibliografiska poster. Faktum är att den är både underhållande och ställvis rakt upp och ner spännande. Det svenska 1970-talets för­ lagsvärld kan framstå som ett underbart råmate­ rial för någon av dagens tv-serier, med plats för bitter rivalitet, fanatiskt engagemang, ständiga ekonomiska bekymmer, desperat nattarbete, vettlöst slarv och fiffiga nödlösningar. Början är farsartad: den första volymen i flaggskeppsserien Delta science fiction, John Wyndhams Triffidernas uppror, förses med serienumret 2 på titelbla­ det. Nästa bok, Isaac Asimos lika berömda Jag, robot har ingen ryggnumrering och betecknas som

34

Lord Theo. Sam J. Lundwall på besök hos Lars-Olov Strandberg på Folkskolegatan 22, Stockholm, i början av 1960-talet. Foto: Lars-Olov Standberg.

Delta nr 3 på titelbladet. Strax därefter övergavs numreringen helt…

Men det var en era av entusiasm. Allt är möj­ ligt, allt är tillåtet: har vi ett science fiction-förlag ska vi så klart ge ut Jules Verne! Alla hans roma­ ner! Nu är visserligen Vernes romaner sextiotre till antalet, men viljan fanns. Att översättningar­ na gjordes från en serie förkortade engelska utgå­ vor var en annan sak. Liksom att utgivningen na­ turligtvis aldrig slutfördes. Inte heller ett försök att ge ut H. G. Wells samlade romaner lyckades: här utkom bara tre titlar. Och den ambitiösa se­ rien Science fiction ABC, som genom novellurval (en favoritform inom sf) skulle presentera ett helt alfabet framstående författare kom till H men inte längre. Samtidigt är Delta det enda förlag som gett ut en fullständig svit av den i Sverige märkligt underskattade L. Frank Baums böcker om landet Oz. I mångt och mycket är historien om Delta en berättelse om utgivnings- och marknadsfö­ ringsexperiment som inte får någon riktig upp­ följning, som på grund av trasslig ekonomi och bristande personalresurser rinner ut i sanden.

Riktningsbytena i utgivningen är legio, men i botten finns trots allt en seg envishet över decen­ nier, som när en bok av de ryska bröderna Stru­

gatskij (kända för förlagan till Tarkovskijfilmen Stalker) som aviserats redan 1975 slutligen utkom­ mer 1994.

Satsningen på science fiction från andra språk­ områden än det anglosaxiska är en av Lundwalls verkliga insatser. Och utgivningen på Fakta & Fantasi, Lundwalls helt egna förlag som framför allt ägnade sig åt äldre föregångare till sf-genren och fantastisk litteratur i allmänhet, rymmer många förstklassiga verk av författare som Edwin A. Abbott, Ambrose Bierce, Vladimir Majakov­ skij och Karel Čapek. Lundwalls eget spännande författarskap, till stor del på andra förlag, får också plats i Jörälvs framställning, vilket jag är glad över.

Sam J. Lundwalls mer än fyrtioåriga verksam­ het som bok- och tidskriftsutgivare har fått en utmärkt historik och blivit noggrant bibliogra­ ferat i och med Jörgen Jörälvs bok. Den är ett stycke icke-akademisk litteratursociologi av bästa märke, men författaren glömmer aldrig var det hela började: i pojkårens fascination inför de grälla bokomslagen med rytande rymdskepp, galaktiska strider och astronauter i nöd. Så blir boken också en vacker hyllning till fantasin, till dagdrömmen och – varför inte? – till nördens outtröttliga energi.

35

36

37

38

39

40

conny svensson

Sakis noveller

‘D

en vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt.’ Så skrev den svenske författaren och politikern Ture Ner­ man 1916, under brinnande världskrig. Textens innebörd framgår av slutstrofens ord: ‘Den be­ grovs i en massgrav i Flandern med en fattig Pa­ risstudent.’ Visan handlar alltså om de skalder som aldrig fick skriva sina mästerverk eftersom de dog i förtid i skyttegravarna. Visan blev myck­ et populär bland fredsvänner, och sjöngs ofta tillsammans med Lille Bror Söderlundhs vackra tonsättning.

Ture Nerman var känd som politiker, socialde­ mokrat och tidvis kommunist. Marxist var han knappast, hans socialism var grundad i moralisk idealism och byggde alls inte på teoretiska skrif­ ter. Sin stora insats i offentligheten gjorde Ner­ man under andra världskriget som kompromiss­ lös och orädd kritiker av den tyska nazismen och dess anhängare i Sverige. I det avseendet var han den främste i vårt land tillsammans med Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Nermans eget pressorgan hade den militanta ti­ teln Trots allt!

Den engelske författaren Hector Hugh Munro (1870–1916) förunnades litterärt skapande under världskrigets första två år innan han i november 19i6 stupade för en tysk krypskytts kula i Frank­ rike. Han hade gått ut som frivillig soldat, för vilket han som 44-åring egentligen var överårig.

I litterära sammanhang kallade han sig Saki, en The Chronicles of Clovis. London: John Lane The Bodley Head, 1912. – Lay’s Auctioneers, 10 november 2022.

pseudonym med omtvistad betydelse. Saki gav ut ett par romaner men är mest känd som novel­ list. Hans Complete Stories innehåller närmare 150 korta prosatexter, fördelade på fyra tryckta och en postumt publicerad samling. Hans sista replik i livet riktades till en kamrat vid fronten: ‘Släck den där jävla cigarretten!’

Saki växte liksom George Orwell i nästa gene­ ration upp i det som då hette Burma. Vid två års ålder blev han föräldralös och flyttade till Eng­ land där han uppfostrades hos äldre släktingar.

Barndomen blev olycklig. Han mötte ingen kär­ lek av vuxna översittare; han lärde känna den maktlöshet som barn upplever i värsta fall. Dessa erfarenheter medförde att han i sitt författarskap där gav uttryck för stark sympati med de för­ tryckta och försvarslösa.

Hans första bok var en historik över det ryska imperiet. Därefter blev han utrikeskorrespondent i brittiska tidningar. I sin verksamhet täckte han då Ryssland och Balkan, vilket gav unika insikter i dessa landområdens egenartade förhållanden.

De kunskaperna kunde användas i novellerna, men engelsk landsbygd och London förblev do­ minerande miljöer för Saki.

Bland engelska författare som mer eller min­ dre tydligt inspirerats av Saki brukar nämnas P. G. Wodehouse, Evelyn Waugh och Graham Greene. Svenska översättningar av novellurval har gjorts av John Karlzén 1947 och 1948 samt av Monica Scheer 2008.

Sakis noveller är korta, vanligaste omfånget är 2–3 sidor. I likhet med exempelvis Maupassant och Hjalmar Söderberg skrev han berättelser

41

som leder fram till en avslutande och gärna över­ raskande poäng. Det brukar börja utan preludier med en replik från en av de fiktiva personerna el­ ler ett påstående från berättaren. Denna upptakt bör vara paradoxal och få sin förklaring först i sista meningen. Vanliga inledningsord är ‘said the Baroness’ eller liknande. Satiren riktar sig mot den engelska överklassen. Mest imponerande är att låtsas känna kungligheter. Dialogen är kvick och ytlig, man försöker få till en lustighet i varje replik i sällskapslivet. Man pladdrar för att dölja tankarna, texten innehåller mer än vad som ryms på raderna. Den som tackar för en angenäm af­ ton menar i själva verket motsatsen. Sällskapsli­ vet blir en plåga, gäster försöker man driva bort genom låtsad minnesförlust. Novellerna består av två utsagor, det som sägs och det tyst under­ förstådda. Redan flera dagar i förväg gruvar sig värdfolket över inbokade bjudningar. Replikerna är som små giftpilar. ‘House-party’ är det värsta som finns.

Barnen lär sig tidigt. De vuxna organiserar bjud­ningar för sina telningar, där går det då till som när föräldrarna träffas. Det blir repetition i förväg, leken en bild av inövning i societets­livets fiendskap. Ett ledmotiv är att vuxna alls inte be­ griper sig på barn. Ståndshögfärden kommer till tidigt uttryck. Allt kvinnligt tjänste­folk tilltalas som ‘Jane’, oavsett vad de heter. Slavhandel före­ kommer på det viset att plötsligt penningbehov avhjälpes genom att man säljer sin duktige kock till hugad spekulant. Den desillusionerade synen på barnen som fullfjädrade hycklare har sin mot­ svarighet i Zolas romaner. Exempelvis i Germinal skapar barnen en egen underjordisk stat med auktoritärt styre.

Den engelska överklassen framstår som obildad och illitterat. Vanliga intressen är rävjakt, höns­avel och bridge. Ett tvisteämne gäller rätta sättet att tillreda sparris. Klar soppa är bättre än rent sam­ vete. Personernas namn för tanken till Dickens.

Både hos honom och Saki heter man som i humo­ ristiska romaner men inte gärna i verkligheten: Bassett Harrowcluff, Teresa Thropple­ stance. Ja­ mes Cushat-Prinkly, Demosthenes Platterbaff. En egenhet i samband med personuppsättningen är rikedomen på brorssöner och brorsdöttrar. Det formligen vimlar av syskonbarn som i Kalle Ankas familj, fast hos Disney är de ju inte adliga. Överallt nevöer och niecer. I de vänliga historierna uttryck­

42

The Chronicles of Clovis (1912), The Square Egg (omtryck 1924), The Unbearable Bassington (Inget tryckår). London: John Lane The Bodley Head. – Lay’s Auctioneers, 10 november 2022.

er sig de agerande som i en skämtsam bok av P. G. Wodehouse. Återkommande bland personerna i olika samlingar är en adlig yngling Clovis. Han lyssnar och kommer med förslag men förhåller sig mestadels passiv. Kanske är han författarens repre­ sentant i novellerna. Tennis spelas på samma plats sedan decennier. Kläderna, replikerna och spelet förbliver genom tiderna detsamma. Spelet är en symbol för oföränderlig monotoni i ståndsperson­ ernas liv. Påfallande är också att Saki gärna förlöj­ ligar den lantliga överklassens intresse för ockult skrock; man tror på vidskepelser som själavand­ ring, astrologi, seanser med de dödas andar och mycket annat i den övernaturliga genren.

Insikten om den engelska överklassens enfald får dock inga politiska konsekvenser, och det är för Saki självklart att den gamla ordningen består.

Samhällskritiker är han inte. Satiren kan vara godmodig och kåserande som när författaren gör sig lustig över damernas ‘shopping’. Då erinrar tonfallet snarast om en slagfärdig och gemytlig Kar de Mumma. I andra texter är satiren betydligt skarpare, kompromisslös och rent av makaber (till detta återkommer jag). En landsomfattande strejk skildras som ett socialt evenemang med inblanda­ de kändisar ur aristokratin. Klasskampsparoller förekommer inte. Och reportagen blir skvaller i stället för nyhetsförmedling.

Saki är inte främmande för att i sina noveller skildra världen allegoriskt. Så i ‘Blood Feud of Toad Water’ (Toad = padda). Toad-Water ligger av­ sides, och där bor två familjer som sedan länge lig­ ger i oförsonlig fejd med varandra. Fiendskapen beror på något så banalt som att den ena familjen föder upp kycklingar och den andra grönsaker.

Det är inget ovanligt, samma konflikt förekom­ mer redan i Gamla testamentet nämner berät­ taren. Barnen förbjuds av föräldrarna att umgås med varandra. Långt tillbaka i tiden hade de två hushållen levt i endräkt mot den övriga världen, men fiendskap hade sedan gradvis uppstått. Det började med att en höna flög in på grannens tomt

43

och ställde till oreda i ett trädgårdsland med lö­ kar. Under kacklande protester jagas inkräktaren bort, och därmed är det slut med grannsämjan.

Under kvällarna möts familjernas kvinnor för verbal tvekamp. Mer eller mindre avlägsna släk­ tingar dras fram och får sina synder redovisade.

En har dött i dryckenskap, en annan får veta att hon inte är en ‘lady’. Därmed drar de sig tillbaka i förnärmad tystnad, då inget finns att tillägga.

Krigstillståndet har skapats av de grälsjuka kvin­ norna, men också männen dras in och all kom­ munikation mellan hushållen upphör. Ett un­ dantag är katterna där amoröst tycke uppstår, de är alltså klokare än människorna. Det fred­ liga beteendet bestraffas emellertid med djurens drunkningsdöd.

Det är uppenbart att historien har syftning utöver det som sägs ut i entydig klartext. Rena ba­ gateller kan ge upphov till förödande våld mellan individer och nationer. Så var det förr och så är det nu. Åren går, människor försvinner och nya kommer till. Lökar blomstrar och skördas, hönor hamnar på marknaden. Berättaren påpekar att den blodiga fejden vid Toad-Water pågår än idag.

Tobermory är namnet på en mirakelkatt som lär sig tala. Det väcker gästernas välvilliga intres­ se under ett house-party, men snart går allt mot förväntningarna. I stället för att bidra till trevlig konversation framför katten obehagliga sanning­ ar, det blir samma pinsamt obehagliga stämning som i Molières skådespel Misantropen. Utan vida­

re återges vad som sagts om gäster som tillfälligt varit frånvarande. Panik sprider sig, sanningen hör inte hemma i sällskapslivet.

Kommer beteendet att sprida sig till andra katter, frågar man sig oroligt. Kanske besmittas också människor, det blir i så fall ett farligt preju­ dikat om underklassen tillåts vara uppkäftig. De samhällsbevarande resonerar kring olika meto­ der att försäkra sig om sig monopol på sanning­ en. Katterna kunde isoleras som vore de pestsmit­ tade och bara tillåtas samtala med elefanter. Hög tid för resoluta åtgärder, Clovis meddelar rykten att Tobermory redan tagit kontakt med pressen.

Där framför han sina förgripliga idéer, det kom­ mer att bli dagens skandalösa händelse.

Katten hittas så död, ihjälbiten av en konkur­ rent som vill meritera sig hos makthavarna. Al­ legoriskt skildras här ett klassamhälle hotat av demokrati och kanske revolution, Tobermorys mördare är vitgardist och vill med våld bevara rå­ dande ordning. Det finns alltså endast en möjlig lösning, att utan pardon avliva de röda upprors­ männen bland huskatterna.

Tobermory får inga efterföljare. I berättelsens sista mening klandrar Clovis dem som försökt lära ut tyska starka verb till katterna. De har sig själva att skylla. Den som sprider kunskap till folket måste straffas. Tendensen mot makt­ havarna är entydigt fördömande, och de reak­ tionära har visserligen segrat men endast kort­ siktigt. Det följer en ny än värre revolt där alla kommer att mördas av alla.

Berättelsen om Galaprogrammet är enligt un­ derrubriken ‘an unrecorded episode in Roman history’. Kejsarens födelsedag firas i festliga for­ mer under ledning av ceremonimästare på Are­ nan. Vilda djur från romarrikets alla regioner ses slita sönder varandra: nubiska lejon och syriska björnar, apor och hyenor, vargar och lodjur. Allt ser lovande ut om det inte vore för ett orosmoln.

Saki leker gärna med världshistorien och låter en skara rasande suffragetter med stormangrepp Sakis novell om katten Tobermory illustrerad av Emanuel Schongut, till antologin The Literary Cat, red. J. C. Suares och Seymour Chwast (New York: Push Pin Press, (1977). – Massimo Bontempelli och Saki delar på en helsida i Svenska Dagbladet 24 augusti 1958. – Sakis novell ‘Te’ i översättning av Lars Bjurman. Teckning: Mark Sylwan.

44

45

störa ordningen. Ett kollektiv av upprörda femi­ nister uppträder alltså i den romerska antikens värld. Kejsaren undrar vilka fridstörarna är och får beskedet att de tillhör en ny sekt av politiska extremister. Papegojor släpps lösa ropande ‘rösta på kvinnor’! Berömda målningar förstörs på mu­ seerna (det är ju välbekant barbari numera!).

Berättelsen tar inte parti för fridsstörarna, de upproriska kvinnorna är oregerliga och skapar kaos. Männen å sin sida är förstockade i sin väg­ ran att godta minsta förändring. Emellertid är ti­ den inte mogen att revolutionera samlivet mellan könen. Kejsaren sätter resolut stopp för kaos och mansväldet består ännu ett par årtusenden.

Saki är skeptiskt inställd till politiska kar­ riärister från överklassen. Socialistiska agitatorer kommer han däremot inte i kontakt med. Det beskrivna parlamentet i helvetet visar sig vid stu­ diebesök parodiskt likna sin jordiska motsvarig­ het. De politiska partiernas verksamhet ligger nere och alla motioner avslås. Om detta är avsett som straff eller belöning är inte lätt att avgöra.

Misslyckat blir också ett försök att låta barnen ta över valproceduren på engelska landsbygden.

Innebörden är väl att det går lika illa i politiken oavsett om vuxna eller barn får sköta ruljangsen.

Den kaotiska valrörelsen urartar till bullersam lek med barnslig debatt. Åsnor dras fram längs bygatan och kakor delas ut. Motsättningarna av­ görs i slagsmål med knytnävarna och deltagarna tröttnar snart. Väljarnas närvaro är obligatorisk, vi befinner oss ju i helvetet som guiden påpekar.

Man berömmer sig av att i motsats till de jordiska parlamenten inte bara bry sig om löner och rese­ räkningar. Ett straff för litteraturkritiker är att i evighet läsa jordiska pressklipp från kultursidorna.

I berättelsen Sredni Vashtar som är ett po­ pulärt antologinummer, lever tioårige gossen Conradin i en trädgård med sin kusin och för­ myndare. Ensamma fantasier och samlivet med vesslan blir hans gudssurrogat och ersättning för mänskliga kontakter. Döden är ständigt närva­ rande i trädgården. Av de vuxna tvingas Conra­ din till kyrkan och religionen och vesslan blir en ersättning för Gud. Vesslan Sredni Vashtar repre­ senterar döden och biter ihjäl en höna, medan Conradin flyr från vistelsen i sitt trädgårdsskjul för att sedan ändå tvingas tillbaka till den värld han hatar. Vesslan rymmer och dör vilket dock Conradin tar med ro, han brer sig bara ännu en

46

skiva rostat bröd. Berättelsen anses inspirerad av författarens olyckliga barndom. Historien kan också läsas som en studie i en outsiders ensamhet och isolering från den omgivande världen.

Genom att omtolka det som alltid ansetts själv­ klart etableras nya och överraskande perspektiv.

Så i berättelsen om St. Vespalus. Där befinner vi oss i engelsk forntid, i övergången mellan heden­ dom och kristendom.

Berättartekniken är sofistikerad på det viset att perspektivet skiftar mellan Clovis som återger det som hänt i det förflutna med egna ord och även svarar på frågor från den lyssnande ‘Baroness’.

Hon inleder med att begära en historia, ‘tell me a story’. Sedan slutar det med att historien är fär­ digberättad och att också regnet upphör. Texten växlar på det viset kronologiskt mellan då och nu.

Det som Clovis berättar kan beskrivas som en omvänd helgonlegend.

Kungen är hedning och dyrkar heliga ormar, men övergår till kristendomen.. Prinsen Vespa­ lus däremot håller fast vid den gamla religionen men det blir han snart ensam om. Kristendomen blir nämligen populär och segrar. Helgonlegen­ den brukar visa hur en hedning finner den sanna religionen och får betala med martyrdöden. I Sakis version däremot är prinsen en sökare som hittar sanningen, han övergår i det fördolda från hedendom till kristendom till hedendom igen.

För att överleva låtsas prinsen vara kristen. Hed­ ningen blir trosvittne.

I novellen ‘The Unrest-Cure’ framstår antise­ mitiska pöbelupplopp som en tänkbar realitet i ett framtida England. Ämnet kommer på tal i en tågkonversation där biskopens sekreterare deltar och villigt beskriver sina tankar som representa­ tiva för kyrkan. Novellen leker alltså med tanken att pogromer planeras på engelska landsbygden.

Listor på lämpliga offer, 26 personer, finns till­ gängliga. Befolkningens reaktioner är tvetydiga och latenta aggressioner kommer till uttryck.

Man finner förvisso det hela pinsamt och in­ ser att hembygden kan få dåligt rykte, med alla konsekvenser det kan få. Innebörden av berät­ telsen är att antijudiska utbrott alls inte är något otänkbart i England. Ett olycksbådande varsel är att ortens brevbärare blivit mördad av misstag.

Biskopen sägs vara upphetsad, han föredrar blod framför te. Självklart kommer ideologiska mot­ ståndare att avrättas offentligt. Notabelt är att

Saki föreställer sig den antijudiska rasismen som ett överklassfenomen. Den folkliga nazismen som en perverterad massrörelse kunde han inte föreställa sig.

Katten är ett återkommande djur i Sakis no­ veller. Det finns här en dubbelhet som tycks ha fascinerat författaren. Barnen älskar att leka med det lilla näpna sällskapsdjuret, men dödande klor kommer fram och drabbar småfåglarna. Hus­ katten har en imponerande historia i släktskap med djungelns sabeltandade tigrar och faraoner­ nas heliga tempeldjur. Katten är både grym och fridsam, liksom människan. Båda är civiliserade, präglade av samhällets fostrande inflytande. De heliga djuren är maskerade mördare när de lapar grädde från fatet. Den dödliga tassen vilar tills vidare.

Den ryska staden Pskoff beskrivs inte i en berättande text utan mera som turistisk sevärd­ het. Texten är inte berättande, snarare tecknas den gamla staden som turistisk märkvärdighet och stillsam fristad bortom krigets larm. Saki hade väl lärt känna Pskoff under sin tid som korrespondent i pressen. Kriget skildras annars indirekt och allegoriskt, Saki blir inte detaljerat konkret om skyttegravarnas vedervärdiga infer­ no som Remarque och Linna. Krigsskildringen är snarast antydande. Saki gör i berättelsen om

Pskoff en nostalgisk resa i tiden, tillbaka till den förlorade fredens Ryssland.

Den lätt absurda historien om det fyrkantiga ägget har underrubriken ‘en grävlings syn på kri­ gets lera i skyttegravarna’. Grävlingen är det djur som mest liknar de lerstänkta infanteristerna, som tycks formligen växa fram ur gyttjan. Rap­ porten från kriget övergår här till att bli en fan­ tasifull skröna. En soldat kommer på en metod att massproducera fyrkantiga ägg. Kapitalismen överträffar kriget, kunde man säga. Fördelarna är uppenbara, exempelvis när de staplas för trans­ port. Uppfinnaren räknar förtjust med produk­ tion i tusental. Krigets blodiga verklighet övergår i fabel som överträffar naturlagarna. Den skämt­ samma beskrivningen av industriell livsmed­ elsproduktion för tanken till Ulf Peder Olrogs lustiga visa, ‘allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!’

Saki är både pessimistisk och hoppfull vad gäl­ ler framtiden. Han låter en vis man från Burma poängtera något som engelsmännen inte tycks ha begripit, att det är avgörande skillnad på att vara demokrat eller att påstå sig vara detta. Denne man beskrivs som odlare av ris och filosofiska dygder.

Ett föredöme i krigstider alltså!

47

48

Titelsidan till Håkon Månson Hiälms Twå nyia wijsor, tryckt av Christopher Günther i Kalmar 1626.

Exemplaret i Uppsala universitetsbibliotek.

Per Larson

Myten om vår förste snusbodstryckare

I

den svenska boktryckerihistorien är Chris­ topher Günther en av stormaktstidens mest missaktade boktryckare. Han inledde sin bok­ tryckarbana som Kalmars förste boktryckare 1626, varefter han 1635 flyttade över tryckeriet till Lin­ köping och även där verkade som stadens förste boktryckare fram till sin död 1654. Senast i raden av belackare är författaren och översättaren Nils Håkanson i den Augustprisvinnande boken Dolda gudar (2021). Att Håkanson nämner Günther är i sig inte förvånande – ämnet för boken är den till svenska översatta litteraturens historia, och Günther tryckte flera stora verk i svensk översätt­ ning. Vad som däremot förvånar är att Håkanson inte nämner Günther i just ett översättningsper­ spektiv utan i samband med begynnande litterär spekulation och kommersiella äventyr. Så här skriver Håkanson: En tidig spridare av onyttiga skrifter i småtryck var den officin som hade grundats redan 1626 av Kristof­ fer Günther i Kalmar och som senare flyttade upp till Linköping, där den drevs av Günther tillsam­ mans med Daniel Kämpe fram till 1688. Härifrån ut­ bredde sig allehanda småskrifter om missfoster och underliga djur, egendomliga metamorfoser, osed­ liga möten, ‘klago-Wijsor’ om eldsvådor, drunk­ ningsolyckor och annat som kunde uppröra sinnet, gärna med träsnitt som gjorde trycken ännu mer lockande. (s. 111)

Att Håkanson här, i en annars välskriven och läs­ värd bok, inte bara okritiskt utan också slarvigt baserar sig på andrahandskällor är uppenbart.

Günther drev inte officinen tillsammans med

Kämpe, utan Kämpe var gesäll hos Günther och tog över tryckeriet vid Günthers död 1654. Några ‘klago-Wijsor’ tryckte inte Günther, vare sig i Kal­ mar eller i Linköping. Det äldsta kända trycket om en drunkningsolycka är visserligen från Lin­ köping, men det gäller en händelse som inträf­ fade 1686 – drygt 30 år efter Günthers död. Och den typen av kittlande och spekulativa träsnitt som Håkanson nämner – det vill säga förestäl­ lande och beskrivande bilder, till skillnad från rent dekorativa och utsmyckande vinjetter och små­ornament – förekommer inte alls i Günther­ trycken. Med möjligtvis ett enda undantag: Jo­ hannes Baazius av samtiden högt ansedda kyr­ kohistoria, Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum tryckt i Linköping 1642, vilken innehåller tre träsnitt som visar en vanskapt pojke och två van­ skapta djur som rapporterades i anslutning till Gustav II Adolfs död.

Det låg helt i linje med tidens föreställnings­ värld där en regents hädanfärd brukade ledsagas av gudomliga omen och tecken. Järtecken i form av märkliga naturfenomen fick stor betydelse under reformationsstriderna mellan lutheraner och katoliker, en kamp som av vissa reformato­ rer uppfattades som inledningen på apokalypsen, den slutliga striden mellan gott och ont, mellan Gud och Antikrist, djävulen förklädd till påve.

Det handlade om blodigt allvar, om att tyda teck­ nen och tolka deras budskap – att skilja mellan gudomliga tecken och djävulens bländverk – för att förstå sin tid och plats i historien. Den typen av bilder har alltså mer med existentiella frågor att göra än med fantasieggande spekulation, och

49

under första halvan av 1600-talet var tanken om den yttersta tiden fortfarande mycket stark.

Baazius kyrkohistoria författades på förmyndar­ regeringens uppdrag och trycktes på latin med kungligt privilegium – och ligger således så långt man kan komma från den typ av småtryck på folkspråket som Håkanson syftar på. Visserligen tryckte Günther ett antal visor under de första åren i Kalmar, men utan illustrationer och inte alls med innehåll av den karaktär som Håkan­ son framhåller. Till detta var han sannolikt nödd och tvungen för att klara livhanken efter en rad tidiga motgångar – hans uppdragsgivare gick ur tiden samtidigt som tryckeriet stod färdigt, han var skuldsatt och tvingades omedelbart att sätta tryckeriet i pant.

Den sortens tryck som Håkanson beskriver brukar gå under beteckningen skillingtryck. Be­ greppet är av senare datum och myntades först vid mitten av 1800-talet. Benämningen har egent­ ligen inte med innehållet att göra utan syftar en­ bart på mediet i sig: en enkel trycksak, i regel ett halvt ark vikt till åtta sidor i oktavformat, som riktade sig till en bred publik. Vanligtvis hand­ lade det om olika slags visor, och på 1600-talet kallades de helt enkelt visor. Det handlar alltså om en form av billighetstryck – en skilling var ett mynt med lågt värde som präglades under första halvan av 1800-talet – som producerades till lägsta möjliga kostnad.

Allan Ranius, tidigare stiftsbibliotekarie i Lin­ köping, har i Skillingtryck från Linköping (1994) förtecknat de som trycktes i staden fram till 1918.

Han konstaterar att Günther tryckte sådana i Kalmar, men att inget är bevarat från hans tid i Linköping. Det första trycket daterar sig till 1671, men det är först under andra halvan av 1680-ta­ let som de börjar bli mer frekventa – det vill säga under de sista åren som Daniel Kämpe var verk­ sam. Samma bild gav skillingtryckskännaren och konstprofessorn Ewert Wrangel redan hundra år tidigare i en uppsats publicerad i Samlaren (1894, s. 72): ‘Från Linköping har man efter Günthers tid en mängd vistryck från 1600-talets senare del, då Daniel och (sedan) Abraham Kempes tryckeri der florerade (till 1715).’

De bilder som Håkanson anspelar på är en sena­ re företeelse och förekom inte i de tidiga skilling­ trycken. Boktryckarna på 1600-talet bekostade inte en träsnidare för att skära illustrerande bilder till

50

Titelsidan till de anonyma visorna Knick Knack och Skön Anna är en Wenen möö, tryckt av Christopher Günther i Kalmar 1630.

Knick Knack förekommer även i ett vistryck 1639, sannolikt utfört av Ignatius Meurer i Stockholm. Exemplaret i Uppsala universitetsbibliotek.

Titelsidan till det första kända skillingtrycket från Linköping, tryckt av Daniel Kämpe 1671. Exemplaret i KB.

sina billighetstryck utan använde de vinjetter och ornament som redan fanns i stil­förrådet. Trägra­ vyrer i skillingtryck börjar upp­träda efter 1800-ta­ lets ingång och blir vanligare när upplagorna ge­ nom trycktekniska landvinningar kan göras avse­ värt större till en lägre kostnad. Skillingtryckens egentliga guldålder, såväl kvantitativt som sprid­ ningsmässigt, infaller i perioden 1870–1930. Då har de också fått en helt annan publik och funktion.

Under 1600-talet var vistrycken en typ av oskyldig uppbyggelse- och förströelselitteratur i form av andliga och världsliga visor för en snävare krets av i huvudsak bättre bemedlade kvinnor. Bland dessa vistryck ingick också sådana som kan ha syftat till att upprätthålla modet och offerviljan under trettioåriga kriget – visor som glorifierade kungen och berättade om ärofyllda segrar på slagfältet. På 1800-talet får de mer karaktär av spektakulär underhållningslitteratur och verk­ lighetsflykt för en yngre generation i den obe­ suttna eller proletära delen av befolkningen – en slags verklighetsflykt för fattiga stadsbarn, som Strindberg skriver i Gamla Stockholm: För dem har gottköpslitteraturen, skillingstrycket som köptes i snusboden och är ‘tryckt i år’, varit troll­ spöet som öppnat fantasiens ljusare rymder. (2007, s. 125)

Varifrån har då Håkanson hämtat sin föreställ­ ning om Günther som tryckare av upprörande småtryck på folkspråket? Han hänvisar varken

Träsnitt i Johannes Baazius svenska kyrkohistoria, Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum, tryckt av Christopher Günther i Linköping 1642. Privat exemplar.

till Wrangel eller Ranius – Ranius var för övrigt den förste att mer utförligt och seriöst beskriva Günthers verksamhet som boktryckare i Linköp­ ing i Nya strövtåg i Linköpings stiftsbibliotek (1997, s. 21–30). De källor han anger är – naturligt nog med tanke på hans tema – Stina Hanssons Af­satt på Swensko (1982) som avhandlar 1600-talets tryck­ ta översättningslitteratur samt Henrik Schücks ‘Folk­litteratur’ i Ur gamla papper, serie 6 (1904).

Stina Hansson konstaterar kort och gott att Christopher Günther som Kalmarkonsistoriets boktryckare under 1620- och 1630-talen tryckte ‘en mängd vissamlingar och annan folklig lit­ teratur’ (s. 197), vilket i sig är grovt vilseledande.

51

Uppslaget med träsnitten i Johannes Baazius svenska kyrkohistoria, Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum, sidorna 792–793. Tryckt av Christopher Günther i Linköping 1642. Privat exemplar.

Günther tryckte sexton visor i Kalmar, huvudsak­ ligen världsliga, fördelade på tio tryck. Det hand­ lar således inte om några vissamlingar, och vad övrigt av folklig litteratur som står att finna i Kal­ martryckeriet är huvudsakligen av uppbyggelse­ karaktär. Vistrycken utgör sammantaget endast en sjättedel av det som trycktes i Kalmar.

Henrik Schück är lite utförligare och det är också ur det arbetet som Håkanson extraherat exempelsamlingen på sådant som kunde uppröra sinnet. Schücks exempel är emellertid hämtade från en rad olika tryckare, huvudsakligen från slutet av 1600-talet och långt in på 1800-talet.

Dessa har följaktligen ingenting med Günther att göra. Schücks ärende är dessutom rent deskrip­tivt, att beskriva en typ av litteratur som tidigare i hög grad försummats inom litteratur­ vetenskapen, inte att ur något litterärt kvalitets­

52

perspektiv värdera det som faller under begreppet folklitte­ ratur – skillingtryck, uppbyggelse­ litte­ ratur, alma­nackor, kokböcker etcetera. Vad han specifikt skriver om Günther är att han i Kalmar utvecklade en livlig verksamhet i tryckandet av folk­litteratur och att de mest betydande utgåvorna av uppbygglig litteratur i form av ver­sifierade vi­ sor utgick därifrån. Här finns alltså inga nedsätt­ ande ord om Günther, utan Håkanson har kokat ihop en helt egen soppa av alla de avarter han funnit i den svenska folklitteraturen och själv­ svåldigt tillskrivit dem Günther.

Man kan fråga sig varför. Har han bara läst slarvigt och obetänksamt? Och att lyfta fram Günther som ett tidigt exempel på ‘den litterära spekulationens lockelse […] i takt med att […] tekniska framsteg förbilligade tryckprocesserna’ (s. 111) är också ett synnerligen illa valt exempel.

Några trycktekniska framsteg förekom över hu­ vud taget inte under Günthers verksamhetstid, utan bokproduktionen skedde på samma sätt och med i stort sett samma utrustning som på Gu­ tenbergs tid. De tekniska landvinningarna kom långt senare. Möjligtvis kan Håkanson även ha ta­ git intryck av ett senare arbete från Schücks hand, Den svenska förlagsbokhandelns historia från 1923.

Det specifika ordet ‘onyttig’ förekommer också här, och Schück har uppenbarligen ändrat stånd­ punkt under de två decennier som förflutit sedan ‘Folklitteratur’ när han levererar följande salva: Han tryckte väl likpredikningar, synodaldisputatio­ ner o. d., som förmodligen var stiftets förlag. Men de flesta av hans tryck förefalla att vara hans egna förlagsartiklar. Klemming har upprättat en biblio­ grafi över dessa Kalmartryck, och denna visar, att Günther slagit in på en förut nästan obanad stig och förlagt en mängd av dessa ‘onyttiga’ visor, mot vilka Rudbeckius i Västerås så starkt ivrat. […] Den ‘snus­ bodslitteratur’, som sedan skulle florera, inleddes så­ ledes av Günther, som även fortsatte därmed, sedan han 1635 kallats till Linköping. (s. 186–87)

Schücks uppfattning om Günther har alltså för­ ändrats radikalt under de två decennier som för­ flutit sedan ‘Folklitteratur’: från att ha utgivit de mest betydande utgåvorna av uppbygglig litte­ ratur i form av versifierade visor har nu Günther fått rollen som vägröjare av snusbodslitteratur, en verksamhet som inte bara tillskrivs Kalmarperio­ den utan också utsträcks till hans tid i Linköping.

Begreppet snusbodslitteratur är – precis som skill­ingtryck – en senare konstruktion med rötter i tidigt 1800-tal då dessa tryck såldes i snusbod­ arna, vilket sedan också avknoppat sig i uttryck som snusbodstryck och snusbodsvisa. Att Schück väljer att använda ordet snusbodslitteratur, visser­ ligen inom citattecken, i stället för det mer gäng­ se och neutralare skillingtryck tycks vara en av­ siktlig markering av denna litteraturs ringa värde – såväl ekonomiskt som litterärt. Till skillnad från skillingtryck, som enbart avser själva mediet, en billig trycksak, har ordledet snus också en redan från början nedsättande innehållsmässig konno­ tation av litteratur för den obildade delen av be­ folkningen. Snus var inte längre en importerad lyx­ produkt och mirakelmedicin, bland annat mot huvudvärk, som 1700-talets högre­ståndskretsar i pulverform avnjöt i näsan under smått rituella

Titelsidan till Johannes Baazius svenska kyrkohistoria, Inven­ tarium ecclesiæ Sveo-Gothorum, tryckt av Christopher Günther i Linköping 1642. Privat exemplar.

Exempel på ett senare vistryck från Linköping, med samma enkla utformning som de äldre skillingtrycken. En mycket märkwärdig wisa av den blinde Daniel Hammarlund. Tryckt hos Axel Didrik Petré 1839. Privat exemplar.

53

former. Hur man snusade var då lika viktigt som hur man fäktade eller dansade. De mästerliga juve­lerararbeten i guld och silver vari snuset för­ varades var också en viktig markör för ägarens status och samhällsposition. När begreppet snus­ bodslitteratur introducerades var det en helt an­ nan typ av snus som brukades, ett fuktigt snus som i form av en prilla lades under överläppen – en tobaksvara för de breda lagren, tillverkad av bönderna själva med hjälp av en enkel snuskvarn och från egenodlad tobak.

Vadan denna Schückska helomvändning? Det är svårt att säga, men i det första fallet var syftet att beskriva folklitteraturen vilket innebar att han fick åsidosätta de rent litterära kvalitetsaspekterna. I det andra fallet var ärendet att beskriva förlagsbok­ handelns historia och där fanns större utrymme att kommentera de olika tryckarnas och ut­givarnas produkter ur ett mer litterärt perspektiv.

Den källa som Schück – liksom senare Stina Hansson – åberopar sig på är Klemming och Nordins Svensk boktryckerihistoria 1483–1883, än i dag standardverket inom området. Gustaf Ed­

vard Klemming hade ingen egentlig kännedom om Günther och hans tryckeri i Kalmar, utan nöjde sig i stället med att meddela en förteck­ ning över de Kalmartryck han kände till. För­ teckningen, som omfattar 47 tryck varav nio visor, har som utgångspunkt den trycklista som Kalmarlektorn Petrus Frigelius upprättade på 1750-talet (det brandskadade originalet liksom en senare renskrift finns i stifts- och gymnasie­ biblioteket i Kalmars stadsbibliotek). Frigelius förteckning omfattar 27 tryck (varav två är senare tillägg i marginalen), dock inga visor. Vistrycken från Kalmar har Klemming sannolikt själv spå­ rat upp i Carl Zetterströms donationssamling av skillingtryck i Uppsala universitetsbibliotek.

Det är alltså den av Klemming och Nordin 1883 publicerade tryckförteckningen, vilken endast upptar författare, titlar och sidomfång, som ut­ gör roten till den missuppfattning som fyrtio år senare befästes genom akademiledamoten och lärdoms­giganten Schücks snusbodsanalys och än i dag ger återklang i den litteraturvetenskapliga och boktryckerihistoriska forskningen.

LIT TER ATUR

Baazius, Johannes. 1642. Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum continens integram historiam eccles. Svec. libris VIII descriptam, incipiendo a vetustate et religione hujus gentis in Scandia primò residentis. Linköping: Christopher Günther.

Hansson, Stina. 1982. ‘Afsatt på swensko’: 1600-talets tryckta översättningslitteratur. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Håkanson, Nils. 2021. Dolda gudar: En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Stockholm: Nirstedt/litteratur.

Klemming, G. E. och J. G. Nordin. (1883) 1983. Svensk bok­tryckerihistoria 1483–1883. Bromma: Mannerheim & Mannerheim.

54

Ranius, Allan. 1994. Skillingtryck i Linköping: Förteckning över tryck 1671–1918. Linköping.

Ranius, Allan. 1997. Nya strövtåg i Linköpings stiftsbibliotek. Linköping.

Schück, Henrik. 1904. ‘Folklitteratur’. I Ur gamla papper: Populära kulturhistoriska uppsatser. Serie 6, s. 132–78. Stockholm: Geber.

Schück, Henrik. 1923. Den svenska förlagsbokhandelns historia.

Förra delen. Stockholm: Norstedt.

Strindberg, August. (1880–1882) 2007. Gamla Stockholm. Samlade verk, Nationalupplagan, del 8. Stockholm: Norstedt.

Wrangel, Ewert. 1894. ‘Några ord om folkets visor i uppteckningar och skillingtryck’. Samlaren, s. 60–78. Uppsala.

olof k åhrström

Galaxy (1958–1960) En kortlivad svensk sf-tidskrift

T

ill skillnad från sin amerikanska förlaga fick den svenska sf-tidskriften Galaxy ing­ en lång levnad och utkom endast med 19 nummer från september 1958 till juni 1960. De första 16 numren publicerades månatligen med 130 sidor vardera innan tidskriften för de tre sista numren övergick till utgivning varannan månad, med ett omfång utökat till 194 sidor. Ansvarig ut­ givare under större delen av utgivningstiden var Sten Möllerström, medan Henrik Rabe – seder­ mera förlagsredaktör på Liber läromedel – agera­ de redaktör från början till slut. Som ‘konsulen­ ter’ ingick även reklammannen och journalisten Gustaf-Adolf Mannberg, poeten Uno Florén samt den mer välbekante författaren Pär Rådström i redaktionen. ‘Uppenbarligen skulle det R:ska namnets lyskraft ge den nystartade tidningen en skjuts framåt’, konstaterar Dag Hedman i Svenskt biografiskt lexikon. Rådström, som redan tidigare skrivit och översatt science fiction, bidrog också med ett par noveller till tidskriften, båda publi­ cerade startåret 1958. Bland dem som bidrog med originalnoveller till Galaxy återfanns även andra etablerade författare, som Ralf Parland och Vic Suneson, men också en del mindre kända namn.

Till den senare kategorin hörde exempelvis Gab­ riel Setterborg och Börje Crona, vilka båda sena­ re kom att verka som översättare av bland annat science fiction.

Varje nummer av Galaxy inleddes med en ledartext som framförallt blev platsen för fun­ deringar kring sf-genrens innehåll och status.

Betecknande för tidskriftens om man så vill mer hipsterpräglade linje är kanske Henrik Rabes le­

dare ‘Elvis Presley och rymdoperan’, där han med påtaglig harm hävdar att den populära science fiction som visas i amerikansk tv bara är cow­ boyromaner i ny förklädnad. Rabe konkluderar: ‘Inte undra på att de lite mer allvarligt sinnade sfläsarna blir lika nedslagna när Kapten Video får representera deras litteraturart som jazzlyssnarna blir när Elvis Presley i allmänhetens ögon får per­ sonifiera den musik de känner så varmt för.’

Galaxy får således anses ha haft högre litterära ambitioner än sin något mer långlivade svenska konkurrent Häpna! (1954–1966), som å andra sidan kanske bättre tillgodosåg de tilltänkta läsarnas be­ hov av sensation och spänning. Ett tecken på dessa ambitioner var att Galaxy vid sidan av de samtida amerikanska sf-författarna – Isaac Asimov, Robert A. Heinlein, Clifford D. Simak. Philip K. Dick, Robert Sheckley, Evelyn E. Smith m. fl. – vid några tillfällen även publicerade noveller av äldre euro­ peiska föregångare inom genren, däribland Ca­ mille Flammarion, H. G. Wells och Claës Lundin.

Likt många andra sf-tidskrifter innehöll svenska Galaxy dessutom populärvetenskapliga texter om rymdforskning och rymdfart, genomgående signerade av en av de mest framträdande skriben­ terna på området, tyskamerikanen Willy Ley. Som Galaxys ‘fasadputsare’ anges i redaktions­ rutan en av den svenska efterkrigstidens främsta grafiska formgivare, nämligen Olle Eksell, som i slutet av 1950-talet just skapat de berömda ‘Mazetti­ ögonen’ för chokladtillverkaren. Eksells omslag låg mycket nära den amerikanska förlagans, både vad gäller typografi och form, vilket i praktiken innebär en färgglad och lekfull modernistisk

55

design, med små tidsenliga vinkningar till ny­ modigheter som atomkraft och satelliter. Även de fantasieggande illustrationerna på de främre om­ slagen och i anslutning till texterna syns vara hämtade från den amerikanska tidskriften. På de bakre omslagen till nr 5–16 kunde läsarna för övrigt ta del av Björn Wigardts respektlösa drift med rymdoperor och superhjältar i den tecknade serien ‘Pansar Bengtssons bravader’.

56

I Galaxys sista nummer beklagar redaktör Rabe att ‘vi nu tar adjö av vår ivriga, entusiastiska, men alltför lilla läsekrets’ och konstaterar att det inte blev något av tidskriftens målsättning att börja introducera rysk science fiction för svenska läs­are.

Någon allmän risk för sf-litteraturens bort­tyn­ ande ser dock inte Rabe i sin avskedstext, och på den punkten kan han väl lugnt sägas ha blivit sannspådd.

57

58

59

nyheter & noterat

Karl Wåhlin: Kritiker, redaktör och museiman mellan tradition och modernitet

Magdalena Gram. 416 s. Stockholm: Appell förlag, 2023. ISBN 978-91-988152-2-1

Jeg har brukt sommeren til å lese Magdalena Grams verk om Karl Wåhlin. Det er ikke bare en spennende biografi om en nøkkelperson i svensk kulturliv fra 1880-tallet til årene før andre verdens­ krig, men en dannelsesreise i en sentral periode ikke bare i svensk men i nordisk kunst- og kultur­ historie. Hvor Wåhlin, som jeg forstår, ikke bare til nå har vært ukjent for meg som norsk, men også for mange i Sverige. Når Magdalena Gram nå løfter han fram er det samtidig en analyse om overgangen – og overbyggingen – mellom rea­ lismen og modernismen i sine mange aspekter i århundreskiftet mellom 1800 og 1900-tallet. Noe som gir assosiasjoner også til dagens diskusjoner innen kunst og litteratur.

Gram bygger sitt verk i en vekselvirkning mellom det biografiske og utviklingen av sam­ funnet og kunstlivet og kunstinstitusjonene som en del av den. Hun viser gjensidigheten mellom Wåhlins roller og holdninger og den allmenne debatten om kunst og litteratur, først og fremst i museer og bibliotek.

De innledende kapitlene handler om det pri­ vate. En biografi fra oppvekstår til han blir musei­ mann. Det er en historie om en familie og en slekt hvor det rådet disiplin, men også med frisinnete holdninger og en intellektuell diskusjon. Og mye varme, ikke minst mellom Wåhlin og hans mor.

Noe som varer mellom dem så lenge hun lever.

60

Måten forholdet mellom Wåhlin og hans to ektefeller framstilles på gjør inntrykk. Han mis­ ter sin første kjærlighet og kone Hildur Hult som dør ung, men preges hele livet av det hun stod for og savnet etter henne. Den andre ‘livskamraten’ Anna Lamberg blir også viktig, men aldri like følelsesmessig nær som Hult. Alt dette er skrevet med en integritet og respekt for dem som bio­ graferes. Befriende ydmykt i forhold til mange av dagens ‘romanbiografier’. Det biografiske kan leses som en egen spennende historie, men er en

opptakt til og en integrert del av Wåhlins rolle i samfunnet.

Som en del av de veiledende kapitteloverskrift­ ene innledes overgangen fra det spesifikt biograf­ iske til den største delen av boka som handler om yrkeslivet, betegnende nok med ‘Den lilla världen och den stora’. Det dreier seg om samfunnets de­ mokratisering med bl. a. spørsmål om stemmerett på den ene siden og første verdenskrig, den rus­ siske revolusjonen og utviklingen i ‘broderlandet’ Finland på den andre. Det er med dette bakteppet Wåhlin beskrives, både som bibliotekar og musei­ mann i Nationalmuseet. Det handler om ulike holdninger og personlige konflikter, som er en viktig del av svensk museumshistorie.

Like interessant, og sentralt, for alle som job­ ber med kunst og litteratur, er det som handler om Wåhlin som kritiker, redaktør og forfatter.

Han skriver om de store malerne, om både svensk og utenlandsk skjønnlitteratur, om kvinnelige forfattere og faglitteratur, både generelt og om enkelte kunstnerskap. Det fører for langt å nevne de enkelte, men alle er sentrale og kjent i svensk kunst- og litteraturhistorie. Selv for en med norsk bakgrunn. Wåhlin er ikke redd for å ha kontrover­ sielle synspunkter. Kanskje følelsesmessig ‘redd’ uten at han viser det. Slik leser jeg i hvert fall den korrespondansen han hele tida har med sin mor.

Jeg er imponert over hvordan Gram bruker breve­ ne mellom mor og sønn som kilde. Til å utdype, eller når annen dokumentasjon mangler.

I sum handler dette om strømninger langt utover Sverige når det gjelder kunstoppfatninger på Wåhlins tid. Og hans rolle i, og analyse av ut­ viklingen, hvor han står for et kunstsyn og en kunstkritikk som ser kunstens estetikk på tvers av kunstformer som billedkunst og litteratur. Igjen: relevant også i dag. Jeg leser med spesiell interesse hvordan han startet Ord och Bild som fortsatt er sentralt for skandinavisk kunstinteresserte og hvor­ dan han var med på å starte Samfundet De Nio. Jeg anbefaler dette gedigne og velskrevne verket til alle som jobber med kunst og litteratur – ikke minst for de som jobber i bibliotek og museer.

vigdis moe skarstein

Bokens folk: En civilisationshistoria från papyrus till pixlar

Joel Halldorf. 428 s. Stockholm: Fri tanke, 2023.

ISBN 978-91-8952-614-3 Joel Halldorfs civilisationshistoria fångar in bo­ kens betydelse för mänskligheten och kulturen från papyrus till pixlar. Halldorfs profession som kyrkohistoriker gör att fördjupningar kring kyr­ kans betydelse för skriftsamhället blir särskilt tydliga och naturliga. Men samtidigt ger sig för­ fattaren in på att vara mediehistoriker och fram­ tidsspanare i fråga om läsningens framtid i ett digitalt samhälle.

Halldorfs intresse för bokens historia härrör från hans sedan länge närda personliga fascina­ tion för samspelet mellan innehåll och form.

Glimtvis antyds att boken kan läsas som en essä.

Men i resonemang och ambitionsnivå hamnar författaren i ett annat härad. Redan i inledning­ en spikar författaren fast sin tes att mänsklig­ heten de senaste decennierna genomgått en revo­ lution i fråga om hur man läser texter från kodex till datorskärmar och smarta telefoner. Studien omfattar vägen mellan dessa poler.

De sexton kapitlen famnar således över flera in­ trikata områden såsom skriftsamhällets framväxt, huruvida Jesus var läskunnig, skriftbäraren från rulle till kodex, berättarkulturer från Home­ros till Bibeln, klostrens betydelse för text­produktion och universitetens framväxt. Det är långa utveck­ lingslinjer, som liknar en klassisk idéhistoria med tillägg av egna reflektioner. Därtill markerar för­ fattaren att det är i historiska skeenden man bör spegla sig för att få perspektiv på samtiden.

Tekniken formar oss och mediet är budskapet enligt McLuhan – det är studiens utgångspunkt.

Men egentligen är Halldorfs tankar om kroppen och anden intressantare och mer personligt grun­ dade. Läsvanorna förändras i och med teknikskif­ ten helt enkelt. Tre viktiga begrepp i studien är for­ mat, läsgenre och litterärt ekosystem. Format är vi bekväma med, men läsgenre kan förklaras med hur man läser och litterärt ekosystem speglar sam­ spelet mellan olika textformat. Det sist nämnda är ett begrepp som på senare tid börjat användas i litteratur- och kulturpolitiken.

Skrift, städer och civilisation hör samman. Till att börja med användes skriften för bokföring, men utvidgades till nedskrivning av lagar, dikter

61

och berättelser. Den gamla muntliga kulturen är till sin natur mer konservativ än den framväx­ ande skriftliga som möjliggör utveckling och förändring.

När templet i Jerusalem raserats fick religio­ nen upprätthållas genom portabla texter och de skriftlärda blev centrala för den religiösa utöv­ ningen. Men Jesus barfotabudskap framfördes fortfarande i en muntlig kultur där kärnfulla och målande bilder behövdes för att memorera. Övergången från bokrullar till kodex, från antiken till kristendomen, där rullar blir häften, alltså ark ihopbundna mellan pärmar, är en av­ görande teknologisk revolution i bokens historia.

När språk blir text blir det också ett maktmedel för religion och byråkrati. Men att läsa text på ko­ dex underlättar också för mer koncentrerade och lättillgängliga läsningar och passar den kristna kyrkans ambitioner som folklig bildningsrörelse.

Portabla texter underlättar arbetet för det resan­ de ledarskapet inom kyrkan. På så vis kan man kalla kodexen det första exemplet i bokens histo­ ria på en billigutgivning.

Genomgripande för textens och bokens be­ tydelse är förstås Bibeln, en samling texter som vittnar om det heliga, men som även i sig själva blir heliga, med utrymme för olika tolkningar.

Bibeln blir en mönsterbildande klassiker för teo­ login. Och Vergilius imiterar Odysséen när han

62

skriver Aeneiden. Klassikerna kopieras och me­ moreras. Vissa extrema strömningar önskar ord­ na bokbål på de antika klassikerna. Kyrkan river templen, men tar trots allt vara på de antika tex­ terna, som Halldorf uttrycker det. Introspektion kunde odlas genom böcker och läsning. Bokkul­ turen banade väg för en modern individualism.

I kapitlet om medeltiden och klostren poäng­ terar Halldorf att bibliotek är en bra indikator på utvecklingen av en läs- och skriftkultur. Från 300 till 600 efter Kristus raseras sådan odling genom att bibliotek stängs. Men undantag fanns. Irland förändrades genom Patricks mission på 400-talet från en hednisk till en kristen ö med boklig bild­ ning. Klostren rymde skrivarstugor som beva­ rade klassiska verk, men även irländska legender och myter. Vi kan tacka de medeltida munkarna för att isländska sagor finns avskrivna eller för första gången satta på pränt. Efter de grekiska aka­demierna var klostren de främsta bildnings­ institutionerna. Det fanns drygt tjugotusen klos­ ter som bad, studerade och tillverkade böcker innan reformationen. Hildegard av Bingen, Bir­ gitta av Vadstena och Katarina av Siena lämnade efter sig skrifter. Skrivarens möda i ett kloster var en andlig övning och läsningen frälsande. Boken blev under medeltiden sannerligen ett välsignat föremål.

Läsningen i klostren mumlades eller ljudades fram och var en meditation över ordet. Det skil­ jer sig radikalt från den moderna läsningen som strävar efter att vara så snabb som möjligt och nyttoinriktad eller underhållande. Det långsam­ ma läsandet däremot syftade till att göra läsaren medveten och närvarande. Denna kungstanke löper genom hela Bokens folk.

I och med universitetens framväxt i senmedel­ tidens Europa ökade tempot i läsningen. Hall­ dorf jämför två exempel på lässtilar – en monas­ tisk och en skolastisk. Bernhard av Clairvaux var munk och mystiker som lyssnade på brödernas högläsning ur vackra böcker medan Abélard verkade vid universitetet i Paris där skolastiken dominerade. Logik, förnuft och harmoni mel­ lan grekisk filosofi och biblisk uppenbarelse var skolastikens målsättning. Man började bläddra i böckerna – en ny läsgenre föddes. Läsaren letade efter textställen och behövde skumläsa.

Satsytan effektiviserades genom att man införde ordmellanrum och register för att lättare kunna

orientera sig i texten. Det har kallats för en bok­ bävning.

Man oroade sig för att läsningen skulle bli instrumentell och inte införlivas i den person­ liga frälsningen. Förändringen liknar konflik­ ten mellan romantik och upplysning. Bernhard och klosterkulturen strävade efter en helhetssyn visavi skolastikernas metoder att bryta upp och granska delarna för att sedan sammanfoga dem till ett nytt system.

Papperet började introduceras i Europa under 1000- och 1100-talen och ersatte det dyrbarare och mer tidsödande producerandet av perga­ ment (skinn). Det blev billigare att skaffa anteck­ ningsböcker där man enklare kunde skriva ner egna tankar istället för högläsning ur klassiska texter. Papperet fick också en alltmer avancerad formgivning genom innehållsförteckningar, ka­ pitelindelningar och register. Dessa förfiningar underlättade orientering i texten och möjlighe­ ten att välja var man önskade läsa. Läsningen behövde inte nödvändigtvis löpa på från början till slut. Och 1470 dök sidnummer upp i en tryckt bok. Det selektiva läsandet påminner i viss mån om vår tids googlande. Halldorfs snabbläsande skolastiker och djupläsande munkar blir arkety­ per för det han kallar skilda läsgenrer.

En tyst läsning lade grunden för ett självstän­ digt tankeliv. Ordmellanrummen gjorde läsning­ en lättare och snabbare och skapade grogrund för reformation och revolutioner. Pappersbladen kunde vändas snabbare än de stela pergament­ sidorna. De nya böckerna var portabla, billigare och kunde därmed ägas av fler. Läsningen pri­ vatiserades och bokproduktionen ökade. Det sociala, kroppsliga och konkreta ersattes av en bokkultur som premierade det individuella och mentala. För munkarna var boken en person el­ ler mästare medan den för akademikerna blev ett redskap eller informationsbehållare.

Tryckpressens betydelse för reformationen är välkänd. Idéerna blir framgångsrika när de sam­ spelade med konkreta förutsättningar. Den väx­ ande borgarklassen hade via innehav av alltfler böcker kunnat utveckla ett mer abstrakt tänk­ ande. Tron allena sattes framom traditionella ri­ tualer som betraktades som vidskepelse. Ritualer och bilder ersattes av ordet och det inre. Luther hyllade tryckpressen som kunde producera böcker i allt snabbare takt. Boken blev det första

massproducerade föremålet under andra halvan av 1400-talet. Den katolska kyrkan förlorade sitt kunskapsmonopol. Boken blev en personlig pro­ dukt och ett ting med precision, standardisering och slutenhet.

Humanisterna sökte få fram standardiserade versioner av klassikerna. Man ville skapa en ren och ursprunglig text. Inom kyrkan utgjorde kate­ kesen en av de mest framträdande genrerna med sina entydiga definitioner. Den var utgångspunkt för prästernas religiösa skolning av allmogen. Tex­ ten fick en egen auktoritet med en objektiv san­ ning. Det nya litterära ekosystemet utvecklade den moderna vetenskapen och en byråkratisk nationalstat – boken kunde också bidra till seku­ larisering.

Halldorf uppehåller sig gärna vid kyrkans be­ tydelse för den bokliga kulturen. Den katolska kyrkan spred avlatsbrev medan den lutherska tryckte pamfletter. Denna produktion sysselsatte tryckpressarna. Och överlag ökade antalet tryck­ ta böcker märkbart under 1500-talet. Läsningen förändrades från intensiv till extensiv, från få böcker som man läste flera gånger till flera som konsumerades bara en gång. Skolastiken gled över till den upplysta läsaren.

Vidare betonar Halldorf böckernas betydelse för ett nationellt medvetande, som tränger un­ dan lokala identiteter. Enhetliga språk på natio­ nella bokmarknader skapades. Präster, kungar och boktryckare var pådrivande i denna process då den moderna nationen föddes.

Den periodiska litteraturen som tidningar och tidskrifter bidrog till en pågående konversation eller samtal. Det nya blir alltid viktigare än det gamla. Och det offentliga samtalet var avgörande för demokratins framväxt. Kaféerna erbjöd en mängd tidningar och man möttes som jämlikar och argumenterade.

När tryckpressen kopplades till ångmaskinen tog det ännu mera fart. Idéburna rörelser byggde gemenskaper. Medlemmarna formades genom litteratur och samtal. Gemensam bildning be­ hövdes i de framväxande demokratierna. Ett aktivt civilsamhälle var nyckeln. Tocqueville häv­ dade att USA:s demokrati vilade på Bibeln, yxan och tidningarna, alltså religion, hårt arbete och en livaktig offentlighet.

I de framväxande folkrörelserna var dialog of­ tast viktigare än konfrontation. Övergången från

63

ett förmodernt och agrart samhälle till ett urbant och industrialiserat underlättades av förenings­ livet – krockkuddar när människor kastades in i moderniteten som Haldorff formulerar det.

Väckelserörelsernas folk uppmanades att läsa något varje dag. I Sverige var de inspirerade av pietismen, som ville väcka människor till person­ lig tro. Individerna skulle frigöras från förtryck­ ande strukturer och bilda sig egna uppfattningar.

Från lära till levande tro, liv före lära, hjärtat vik­ tigare än förnuftet. Konventikelplakatet infördes 1726 och förbjöd människor att hålla religiösa möten utan prästen. Detta upphävdes först 1858.

Kolportörer blev viktiga och väckelsefolkets nät­ verk och entreprenörskap bildade ett alternativ litterärt system, en egen offentlighet. De frireli­ giösa fruktades som samhällsomstörtande. Men gruppen fick dock ett starkt genomslag i riksdag och företagande.

Folkrörelserna fostrade människor till demo­ kratiska medborgare. Väckelsefolket läste inten­ sivt och gick på tvärs mot den upplysta läsaren.

Den var en andlig övning och liknar lectio di­ vina under medeltiden. Man läste som munkar, men tolkade texterna självständigt. Bokstaven och dog­ma­tiken ersattes av textens personliga andliga dimensioner. I detta stycke märks ett särskilt engagemang hos Halldorf.

Naturvetenskapen å sin sida befrämjade objek­ tiviteten. Observationer och experiment skulle kunna verifieras av vem som helst. Humanisterna försökte härma genom att utveckla källkritiskt tänkande och söka texternas ursprungskälla.

Men invändningar framfördes mot att kunska­ pen enbart skulle bestå av objektiva och mät­ bara fakta. Fundamentalismen sökte på sitt sätt definiera tron med mätbar precision och skydde metaforer och symboler. Mångtydighet avskyd­ des. Naturvetenskapliga metoder må vara fram­ gångsrika inom vissa områden, men Halldorf hävdar att de sällan passar för kulturella och reli­ giösa ämnen. Ett perverterat område blev under 1900-talet rasbiologin och den sociala ingenjörs­ konsten. Objektiviteten kan vara både välsignelse och förbannelse.

Censuren hade länge fungerat som grindvakt, men i det friare modernare boksamhället behöv­ des en annan sortering. Där kommer förlagen och förläggarna in som specialister på att välja och sälja. Böckerna blev enklare att läsa och kun­

64

de i viss mån kallas dussinvara. Mot denna mass­ produktion vände sig i slutet av 1800-talet esteter som William Morris. Det vackra sattes i centrum och Morris föredrog färre böcker att förundras över. Emerson ansåg att man skulle ägna sig åt böcker med gott rykte och läsa sådant som man själv gillade. Boken borde vara minst ett år gam­ mal. Munkarnas läsning skulle återinföras i det moderna samhället.

Halldorf tar även upp kritikerkårens framväxt och hur den på senare tid undanträngts av tabloid­ isering och aktualitetshets. Den kvalitetssäkrande grindvakten har blivit marginaliserad. En fördju­ pad kritik som identifierar kvalitet utförs alltmer sällan.

Boken banade väg för varukapitalismen. Ris­ ken för likriktning genom kommersialiseringen blir alltmer påtaglig. Om alla läser för att hänga med riskerar man att alla läser samma sak, reso­ nerar Halldorf. Till skillnad mot Emersons per­ sonliga urval av läsning hade upplysningsmannen Samuel Johnson fört fram metoden att skumläsa i det stora utbudet. Johnson har i långa loppet inte förvånande segrat gentemot Emerson.

Ett särskilt kapitel lyfter fram hur nazisterna utnyttjade det tryckta ordet i sin propaganda tillsammans med radion för att elda på hatet mot judar och andra minoriteter. Här diskuteras Linnés syn på miljö och klimat och sortering av mänskligheten som bakgrund till utvecklingen av 1800-talets rasbiologi. Även socialdarwinismen enligt Spencer fick starkt genomslag. Politiska av­ tryck fick detta i den europeiska imperialismen.

Den typografiska människan tänker abstrakt, är objektiv och blir den perfekta byråkraten som hanterar människor som siffror i ett system. Em­ pati och medkänsla utelämnas. Den banala ond­ skan är snubblande nära och byråkratin kan stäl­ las i dödandets tjänst och bli massförstörelseva­ pen, som hos nazisterna. 1945 ägde nazisterna 82 procent av all media i Tyskland. Budskapet i Mein Kampf appellerade till känslorna och upprep­ ning och stereotypa fraser förstärkte budskapet.

Argumenteringen var enkelsidig och motstånda­ ren svartmålades. Aggressivt, enkelt och bildsatt framfördes propagandan och påminner om mo­ derna så kallade memes.

Grupper som exempelvis Vita rosen vågade opponera mot den totalitära ideologin. Personer i en sådan gemenskap höll en viss distans till ma­

joriteten, hade en inre frihet och sökte inte mas­ sans bekräftelse. Små gemenskaper behövs som motvikt, påpekar Halldorf. Som motvikt lyfter Dietrich Bonhoeffer fram den långsamma boken som befrämjar mod, offervilja och respekt för sig själv och andra. Den kräver koncentration och efter­tanke och hjälper människan att skapa ett inre rum.

En revolution minst lika omfattande som ko­ dexen är digitaliseringen introducerad på 1990-ta­ let. Texten är kodad och kan öppnas på olika skär­ mar. Text och medium har skiljts åt. Till denna tekniska omvälvning distribuerad via det allom­ fattande internet knöts förhoppningar om ett fritt och lättillgängligt informationssamhälle. Men det har visat sig att tekniken både kan övervaka med­ borgare och användas av totalitära regimer i listig krigföring.

Halldorf ger sig även in på den senaste statisti­ ken som visar att allt mindre tid läggs på läsning av fysiska böcker. Lyssnandet har ökat lavinartat i lurarnas format. Det ofantligt stora utbudet av texter tillgängliga på skärmar och i telefoner gör oss alltmer benägna att läsa snabbt och flyktigt snarare än djupt och långsamt. Det blir svårare att koncentrera sig när utbudet flödar över. Flera läsforskare har funnit att man inte läser på nätet, utan skannar texten. Skärmläsning blir skumläs­ ning. Även kvalificerade läsare har fått problem med att försjunka i texter. Djupläsning skapar avancerade kopplingar i hjärnan, men denna för­ måga behöver tränas. Skärmtempot måste brytas för att man ska kunna återfinna djupläsningen.

Läsning kräver stillhet.

Man förstår en text sämre på skärm än om den läses i tryckt format. Rullandet på skärmen tar extra energi för att kunna följa med när raderna rör sig. Halldorf har rätt i sin tes att mediet gör något med människan. Läsplattan är något bätt­ re då man klickar istället för att rulla. Läsningen stannar bättre i minnet genom orientering på höger- eller vänstersida, högt upp eller långt ner på sidan. Man förankras i texten helt enkelt. Det är därför man har typografer som försöker göra satsytan läsbar och lätt avkodad. Återigen formu­ lerar sig Halldorf fyndigt genom att kalla Bill Ga­ tes skärmvärld för en annan galax än Gutenbergs.

Grindvakterna som kvalitetssäkrade böckerna och tidningarna är på utdöende och nu styrs flö­ dena av delningar, influencers och algoritmer.

Detta brus tränger undan fördjupade resone­ mang och de intellektuella marginaliseras – ‘for­ maten lutar i den riktningen’, säger Halldorf. Det viktigaste är att fånga människors uppmärksam­ het och det sker genom polariserande och känslo­ mässiga budskap. Internet gör alla till potentiella sändare. Resonerande samtal har avlösts av emo­ tionella utfall. Poddar avviker i viss mån då de är samtalsbaserade. Öppenheten i sociala medier skapar en oändlig tillväxt av oredigerad input.

Donald Trumps framfart visar på hur det nya digitala samhället används i världspolitiken. Han vann sin presidentseger i chattforumens memefa­ briker medan Hillary Clinton stöttades av gam­ melmedia. Kina och Ryssland ägnar sig åt digital maktutövning. Politisk aktivism kräver täta band, samtidigt som sociala medier gynnar svaga band.

Människor blir varumärken som enbart visar upp sig och inte agerar. Tillvaron blir ett ting och världen saknar tilltal, resonansen förloras. Käns­ lan av att vara levande berövas oss. Det digitala samhället har knappast skapat lyckligare männi­ skor. Vi måste bryta vår teknikfetischism, anser Haldorff. Långsam läsning i den tryckta boken bör värnas med syftet att bevara bildning, reflek­ tion och dialog som grundvalarna för en verklig civilisation.

I efterordet gör författaren en lite valhänt jäm­ förelse mellan Jesus och Trump. De är bägge präglade av en muntlig kultur. Trump läser inte böcker, han twittrar och tittar på tv – ett typ­ exempel på en person som saknar tålamod och koncentration men har desto mer av impulsivi­ tet och otålighet. Dygder som integritet, besin­ ning, lyhördhet och självständighet passar inte in i det snabba digitala samhället. Därför behövs som motvikt gemenskaper där man får öva sig att läsa. Här nämns återigen klostren som förebilder.

Man måste träna målmedvetet och grundligt.

Bokgemenskaperna kan vara skolor och en bred bokrörelse behövs som förändrar vårt mediala ekosystem. Här saknar jag att inte Halldorf själv­ klart betonar folkbibliotekens betydelse för en levande läsning.

Författarens balanserande mellan en fakta­ späckad bokhistoria och ett synpunktsrikt engage­ mang för bokens berättigande gör stundtals stilis­ tiken vacklande och tungfotad. Men nog är Bokens folk en historielektion med både bredd och djup.

Gunnel Furuland

65

Pixi: Historien om Sveriges mest spridda bilderbok

Maria Nilsson. 216 s. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 162. Göteborg: Makadam förlag, 2022. ISBN 978-91-7061-413-2 Svenska Bokförläggareföreningens styrelse i bör­ jan av 1970-talet var sammansatt så att den spegla­ de den marknad som rådde. Föreningens uppgift var då som nu att ta vara på förlagens intressen – alla sorters förlag som agerade på marknaden.

Bredvid Bo Wahlström satt Bo Cavefors. Båda gjorde anspråk på att få sina intressen tillgodo­ sedda, lika mycket som de självklara representan­ terna för Bonniers, Norstedts, Natur & Kultur, Rabén och Sjögren och andra som dominerade mittfältet. Bo Cavefors var en särling som satsat sitt arv på djärv utgivning av exklusiva böcker. Än fanns inte det statliga literaturstödet, och hans projekt verkade äventyrligt på längre sikt.

Bo Wahlström ledde, med en diametralt annor­ lunda inställning, det familjeföretag som hans far startat, B. Wahlströms förlag. Det var ledande i den populärutgivning som var mest känd för sina ungdomsböcker med röda och gröna ryg­ gar. Krav på säker och långsiktig lönsamhet var en självklarhet.

Efter införandet av fria bokpriser måste denna 130 år gamla branschförening ompröva sin ställ­ ning och hitta nya sätt att verka för branschens bästa. Spännvidden fanns konkretiserad i Bo och Bo sida vid sida, det kunde jag som nytillträdd ung direktör snabbt konstatera. Förutsättningarna måste utgå från marknaden som den nu såg ut, och instumenten för att analysera läget var be­ gränsade. Någon branschstatistik fanns ännu

66

inte, men den stora litteraturutredning som satts igång några år tidigare hade just kommit med en mycket uppmärksammad delrapport, En bok om böcker, som var föremål för en omfattande dis­ kussion på tidningarnas kultursidor.

En av utgångspunkterna för analysen var den modell som den franske litteratursociologen Ro­ bert Escarpit lanserat redan på 1950-talet. Den slog igenom i Sverige under de här åren, då be­ hovet av övergripande tankar snabbt växte. Es­ carpits lära om de två kretsloppen, ett bildat och ett populärt visade sig till en början användbart, men fick sedan steg för steg överges. Att det bil­ dade kretsloppet var förknippat med bokhan­ deln och det populära med andra försäljnings­ ställen – i Sverige främst pressbyråkiosker, andra småbutiker och varuhus – var dock tydligt. Bo och Bo kunde lätt bekräfta var deras utgivning kunde sökas och var den inte kunde förväntas.

Försök från båda hållen att bryta mönstret förekom med jämna mellanrum. Det populära kretsloppet tog sig delvis in i det bildade genom att de förment fina förlagen började ge ut under­ hållningslitteratur som tidigare bara funnits i de förlag som ägnat sig åt populärutgivningen.

Böckerna uppgraderades i pris och formgivning och vägen till bokhandeln öppnades. När bok­ klubbarna samtidigt fick fart rubbades också

gränsen mellan de två kretsloppen, och målgrup­ perna kunde inte längre lika lätt identifieras med bildade och populära etiketter.

Inbrytningar från andra hållet visade sig sam­ tidigt. När utgivningen av kvalitetspocket tog fart såg Bokförläggareföreningen som en uppgift att förmå Pressbyrån att bredda sitt traditionellt populära boksortiment och pröva kvalitetsböcker.

Efter flera års motstånd gav Pressbyrån med sig, övertygade av de framgångar de såg hos pocket­ utgivningen, med Månpocket i spetsen, i den traditionella handeln. Plötsligt kunde man köpa Gunnar Ekelöfs dikter och Kafkas romaner i vilken pressbyråkiosk som helst. Efter några år ebbade dessa glada dagar ut, men då hade istället Pocket­ shop byggts upp och tagit hand om en rad viktiga försäljningsställen.

Den kanske viktigaste förändringen kom på barnbokssidan, där skillnaden mellan den fina och den populära litteraturen inte bara var sta­ tusbetonad, som på vuxensidan, utan också hade moraliska och pedagogiska inslag. Den goda lit­ teraturen skulle ju alltid ges företräde på bekost­ nad av simpel och kommersiell barnkultur.

Avgörande för processen var bokförlaget Carl­ sen/if, som under ledning av Arne Mossberg utvecklade och vitaliserade sin utgivning med början i 1970-talets första år. Även han fick plats i föreningens styrelse, som därmed rymde inte bara branschens ytterligheter och mittspelare, utan också dess gränsöverskridare och förnyare.

Carlsen/if var en sammanslagning av Carlsen förlag och dess sidoförlag Illustrationsförlaget.

Det ägdes urspungligen av det danska förlaget med samma namn, startat av Per Carlsen 1953 med dotterförlag i Tyskland och från 1968 även i Sverige. En handfull seriealbum, med Tintin i spetsen, lanserades framgångsrikt och när utgiv­ ningen utvidgades, också med vuxenalbum, fick

de etiketten Carlsen Comics. 1980 såldes förlaget det till bonnierägda Semic, som tidigare hette Serieförlaget och hade startat verksamheten 1950 bland annat med serietidningen Fantomen. Semic lever kvar hos Bonniers, men numera utan serie­ tidningarna, som såldes till Egmont 1997. Semic står idag för populärt inriktade fackböcker och inrymmer också Jultidningsförlaget, med årliga unga kolportörer.

Att Carlsen/if kom in i Bonniersfären denna väg är signifikativt och bekräftar hur de två krets­lopp som Escarpit beskrivit också syntes i hur Bon­ niers mediaägande organisatoriskt växt fram. De olika bokförlagen fanns fast förankrade i grund­ företaget Albert Bonniers förlag, medan dagstid­ ningsdelen med Dagens Nyheter som ursprunglig plattform levde ett annat liv, liksom de i många år mycket framgångsrika och ekonomiskt avgör­ ande veckotidningarna, där Åhlén & Åkerlund var grunden. 1998 samordnades ägandet sedan dagstidningsdelen, som varit börsnoterad, köp­ tes loss och familjen Bonnier blev ensam ägare till helheten. Skiftande organisationsmodeller har där­efter prövats, men de olika delarna har behållit sina egna kulturer.

På barnboksområdet har detta haft stor bety­ delse. Utgivningen på Bonniers förlag, med Elsa Beskow som historiskt emblem, har som främsta konkurrent haft Rabén & Sjögren, som med den oslagbara Astrid Lindgren kunnat försvara en ledande position. När Carlsen/if fick luft under vingarna vitaliserades den svenska barnboks­ marknaden, vilket verkar ha haft betydelse också Kapitelvinjetter, av Stina Wirsén.

67

68

för en rad mindre förlag som så småningom kun­ nat ta för sig.

Utgivningen av Comics var från början en vik­ tig del av den svenska verksamheten, men Arne Mossberg, som var ansvarig ända från starten 1968, vidgade perspektivet och initierade svensk originalutgivning både med nya namn och med etablerade vuxenförfattare som uppmuntrades att skriva för barn. Efterhand blev förlagets popu­lär­ litterära profil mindre påtaglig och kom istället att närma sig de övriga stora aktörerna på mark­ naden. För Bonniers blev det till slut logiskt att sammanföra förlaget med Bonniers Junior­förlag och skapa Bonnier Carlsen. Två skilda kulturer sammanjämkades, som en bekräftelse på att de olika krets­loppen framgångsrikt trasslat in sig i varandra.

En omistlig motor i förlagets utgivning var ända från början pixiböckerna, de små behändi­ ga häftena till mycket lågt pris som växt fram i en till synes aldrig sinande ström. Tekniska data var givna och har förblivit oförändrade: kvadratiskt format 10 × 10 cm, 24 sidor, enkel kartongpärm, häftad rygg. Antal titlar finns det ingen säker uppgift om – men det rör sig om tusentals. I ut­ givningstakt och antal överträffar de det mesta i svensk barnboksutgivning, och genomslagsbety­ delsen måste vara stor nog för att ge den en vik­ tig roll för den svenska barnkulturen. Om pixi­ böckerna har Maria Nilsson nu skrivit en bok, Pixi: Historien om Sveriges mest spridda bilderbok (Maka­dam förlag). Här ges en effektiv överblick med början i genrens historia och en förteckning över utgivna pixititlar i den svenska utgivningen som avslutning.

Det är i Maria Nilssons genomgång slående med vilken fingerfärdighet pixi­utgivningen ta­ git plats på marknaden, ett skolboksexempel på hur en väl avvägd blandning av opretentiösa ba­ gateller kan samsas med försiktigt sofistikerade inslag. De har legerats till en profil som lyckats överbrygga de kvardröjande skillnaderna mel­ lan finkultur och populärkultur. Några ledande svenska namn träder fram som garanter – bland dem den omåttligt populäre och flitige Jan Lööf, som började med att teckna serier åt danska Carl­ sen och som alltså hängt med hela tiden. På se­ nare år märks inte minst Stina Wirsén, med sin Stina Wirsén, En pixi om pixi (Bonnier Carlsen, 2017)

redan klassiska Vem är ...?-serie visar hur genialt pixiformatet kan vara. Hon har axlat rollen som ambassadör för pixi. 2017 fyllde den svenska pixi­ utgivningen sextio år och firades med Stina Wir­ séns bok En pixi om pixi. Hon har också gjort om­ slag och vinjetter till Maria Nilssons bok – som titeln upplyser också den en pixibok.

Små enkla böcker till lågt pris har, som Ma­ ria Nilsson redogör för, föregångare sedan långt tillbaka. Redan på 1700-talet fanns en utgivning skräddarsydd för barn – små böcker som skulle vara lätta att hantera för barnen. Barnen själva, inte i första hand föräldrarna, blev alltså redan då målgrupp. Lågprisutgivning förekom i flera länder under 1800-talet, och ett sekel senare kom både billiga och elegantare varianter – Puffin Books i Storbritannien och Little Golden Books i USA är några exempel. En del av Little Golden Books utgivning togs upp i Sverige av förlaget Folket i Bild under namnet FIB:s Gyllene böcker, sammanlagt 200 titlar.

De amerikanska titlarna kom att utgöra stom­ men när Per Carlsen startade sitt förlag. Det ver­ kar ha varit ett praktiskt sätt att få fart på verk­ samheten, eftersom han tydligen fick en rad titlar i klump med rätt att göra vad han ville med dem.

Det kan förstås konstateras att förlaget därmed fick en start som inte fokuserades på litterär kva­ litet, däremot effektiva ideer om försäljning och distribution. Det blev en ganska lång väg att gå från denna början till den breda och i viktiga delar odiskutabelt högkvalitativa utgivning som pixiböckerna uppvisar idag.

Det är mycket av Arne Mossbergs strategi som lagt grunden för denna utveckling. Det bästa av arvet från de första årens populärt präglade ut­ givning kunde leva vidare, men åtskilligt fick suc­ cessivt ersättas av titlar som fungerade bättre på en kräsen svensk publik. En ambitiös satsning på de klassiska folksagorna blev lyckosam. Formatet visade sig fungera fint med texter som omsorgs­ fullt höll sig till det begränsade utrymmet, och med illustratörer som var uppenbart stimulerade av förutsättningarna. När profilen på detta sätt fått en klassisk ryggrad kunde de samtida svenska författarna kontrakteras för originalutgivning och höja status för hela serien.

Det är ett halvt sekel sedan jag med Arne Moss­ berg som ciceron noga följde utgivningen på Carlsen/if. Nya seriealbum, original i fullformat

69

och pixiböcker dök upp i rask takt och exponera­ des på kontoret i Gamla stan. Som småbarnsför­ älder var jag en given representant för målgrup­ pen och fungerade gärna i en inofficiell testpanel.

Arne hade verkligen näsa för kvalitet, och han visste ofta när de verkliga topparna var på väg.

Det här, sa han när han gav mig första exemplaret av Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet, det är en blivande klassiker. Den och många andra i förla­ gets utgivning har sedan lästs ett oräkneligt antal gånger för barn och barnbarn, hos oss liksom hemma hos många andra.

Ledande har hela tiden varit pixiböckerna, därför att de varit flest och kunnat vara med över­ allt, de tar inte plats, kan stoppas ner i en ficka eller väska utan problem, finns kvarglömda över­ allt, spridda i alla rum. Så ser det ut nu som förr.

Lägsta ålder är nära noll, ett spädbarn kan förses med lämplig pixi så snart det kan smaka lite på en kant och därmed bekanta sig med något som snart ska visa sig öppna ett spännande innehåll.

På bussen kan man även idag se små barn i sina vagnar börja konsumera en pixibok på detta sätt medan de upptagna föräldrarna är försjunkna i sina mobiler. Det är en ingång i böckernas värld som inte ska underskattas.

Svenska barnböcker har med sin breda och in­no­vativa utgivning sedan många år en grund­ murad ställning inte bara i Sverige utan också internationellt. Stora namn, inte bara Astrid Lind­gren, har bidragit till framgången. I skug­ gan av denna viktiga insats har de små anspråks­ lösa pixiböckerna med oförminskad kraft un­ derlättat den tidiga kontakten med böcker och läsning, Med sin enkla och lättillgängliga form har de varit viktiga i den ojämna kampen mot skärmarnas segertåg längre och längre in i små­ barnens värld. Det är en kulturgärning värd upp­ märksamhet i den litteratursociologiska forsk­­­ ningen. Maria Nilssons bok är ett välkommet bidrag.

Jonas Modig

Arven etter Aldus: En historie om trykkskriften

Øyvin Rannem. 453 s. Oslo: Forlaget Press, 2022. isbn 978-82-328-0464-1 Innledning Det kom ut en bok i Venezia i 1499…

Aldo Manuzio fra Bassiano Mannen fra Mainz Venezia – boktryckernes by ‘… et foretagendet for å drive trykking av bøker’ Mannen som skyndte seg langsomt Sidelange i Hypnerotomachia Poliphili Poggio På humanismens vinger En gotisk reise Farvel til Aldus Dialog og syntese Aina Nøding, forskningsbibliotekarie, Nasjonalbib­ lioteket, Oslo, recenserar boken i Historisk tidsskrift nr 2 2003, s. 177–80. – Recensionen fritt tillgänglig: https://www.idunn.no/journal/ht

70

Norsk bok- og bibliotekhistorisk selskap (NBBS) utga i april 2023 sin andre antologi, inneholdende 13 artikler. Anledningen er at selskapet i år fyller 25 år. Artiklene spenner vidt, og vil interesse mange med interesse for bok- og bibliotekhistorie. – Blant artiklenes tema kan nevnes Norges en av to første bøker, Missale Nidrosiense fra 1519, som blir arkeo­ metrisk analysert som et materielt objekt, ved dets bind, papir og trykk. En annen artikkel dokumen­ terer striden om gratisprinsippet i norske bibliote­ ker 1981–2005, da videofilmer ble aktuelle utlåns­ objekter. En artikkel redegjør for jakten på den første norske oversettelsen av Alice in Wonderland, som var en kort gjenfortelling i Børnernes Blad i 1870. Også norske forfattere utnyttet den danske trykkefrihetsperioden under Struensees regime 1770–1773, noe en artikkel redegjør for, sammen med en fullstendig bibliografi over disse utgivelse­ ne. Bokhistorie. Bibliotekhistorie. 2023 er utgitt som en hardcover bok på 163 sider, og er gjennomillust­ rert i 4-farger. torbjørn eng Boghistorie i Skandinavien

Redigeret af Henning Hansen, Jesper Jakobsen, Caroline Nyvang, Maria Purtoft, Krista Stinne Greve Rasmussen og Maria Simonsen. 416 s.

Aarhus: Aarhus Universitetsforlag, 2023. isbn 978-87-7597-224-1 (Open Access) isbn 978-87-7219-708-1 (trykt bog)

Morten Hallager og hans Forsøg til en læse-øvelsebog for danske børn: En pædagogisk og typogra­ fisk intervention anno 1791 Charlotte Appel Bokhistoria möter översättningsvetenskap: Tidigmoderna översättningspraktiker i exempel från svenskt 1500-tal Kajsa Weber ‘Trykt paa autoris bekostning’: Ludvig Holberg som selvforlægger og boghandler Kristoffer Schmidt Hästar, härar och hus: Förläggandet av den svenska stormaktstidens planschverk Jonas Nordin Encyklopedin som politisk-ideologisk genre under tidigt 1800-tal: Om Rottecks och Welckers liberala Staatslexikon Anton Jansson Betraktere av barnelivet: Dansk-norske opplys­ ningsmagasiner for barn Janicke S. Kaasa Landsbygdsläsning: Sockenbibliotekens upp­ gång och fall Henning Hansen Et landsbybibliotek i Norge: Boglån og læsning i Grue 1874–1886 Maria Purtoft Botaniska bilder ur ett bokhistoriskt perspektiv Gunilla Törnvall Billigboksutgivning i Sverige från folkläsning till makulatur Gunnel Furuland Learning the Letters: The Education of Roma­ nian Typographers during the Communist Era 1948–1989 Arina Stoenescu Författaren i boken: Om författarcentrerat mate­ rial i 2000-talets svenska pocketdeckare Karl Berglund Efterskrift Robert W. Rix

Forord Dragende materialitet: Forskydninger i den bog­ historiske praksis efter den digitale revolution Anders Toftgaard Litteraturens mange versioner: Metodiske over­ vejelser for litteraturstudier og Henrik Pontoppi­ dans Lykke-Per Katja Gottlieb & Krista Stinne Greve Rasmussen

71

En bokhelg i New York 27–30 april 2023 Det fanns tre anledningar till att resa till New York denna helg. Den främsta är New York International Bookfair i The Armory på Park Avenue/66th Street. The Armory är en fantastisk lokal för en så här omfattande bokmässa med mer än 200 kvalificerade utställare från hela världen. Högt i tak och här­ ligt omfångsrik. Allt på ett plan.

Doften av rara böcker och förvänt­ ningar är bedövande när man trä­ der in för första gången. Sverige var representerat endast av Char­ lotte Du Rietz Rare Books.

The Armory är känt för svenska förhållanden genom att den svenske ingenjören Billy Klüver för första gången i konsthistorien sammanförde konstnärer, ingenjörer och veten­ skapsmän. Detta skedde 1966 och utmynnade i 9 Evenings. Medverkade gjorde bland annat Öyvind Fahlström, John Cage och Robert Rau­ schenberg. En legendarisk plats.

Den andra anledningen var The Manhattan Vintage Book, Ephemera and Fine Press Fair.

En fin mässa med 20 antikvariat och säkert lika många i Fine Press-avdelningen.

Den tredje anledningen var The Well-Done Book Fair som gick av stapeln i Chinatown på Lower Manhattan.

New York Bookfair är i mitt tycke världens bästa bokmässa för antikvariska böcker och hand­ skrifter från alla tider. Kvalitén på materialet är hög. Alla utställare är medlemmar av ILAB – Inter­ national League of Antiquarian Booksellers. Med­ lemskapet säkerställer för kunden att allt material är riktigt genomgånget och katalogiserat.

Det är första gången jag besöker New York Bookfair. Jag är väldigt positiv och har redan skrivit in ett besök 2024 i almanackan.

Det ligger nära till hands att jämföra New York Bookfair med den stora antikvariska bokmässan i London. Jag har besökt London i stort sett varje år under de senaste 20 åren. Alltid samma glädje och känsla av förkovran. Förr fanns det ingen anled­ ning att flyga över Atlanten. Samma fanns i Lon­ don. En jämförelse numer landar i att New York

72

Bookfair är den bästa. Gissar att man i London lider av effek­ terna av både brexit och covid.

Flera byten av lokaler bidrar till att traditionen får ta stryk.

Upplevelsen av mässhelgen i New York är att man här lyckas med det som saknas i Lon­ don, nämligen att hålla upp den höga nivån. Rikligt med utställare, fantastiskt material och att utställarna bemödar sig med att trycka upp fina katalo­ ger inför bokmässan.

The Armory är en inarbetad lokal som höjer det utställda materialet och utställarna ser ut att trivas. Man har sagt mig att deras leenden kan bero på att i New York görs de största affärerna.

Traditioner är bra för denna traditionsfyllda bransch. Detta till trots passar en svenskättling – Johan Kugelberg på att bryta med traditionerna.

I år är första året som han ”snyltar” på den stora bokmässan och startar The Well-Done Bookfair.

En fin liten bokmässa med 10 utställare. Där ställs det ut ett material som är underrepresenterat på den stora bokmässan. Jag vill gärna citera Johan ur sin inbjudan: Coinciding with the New York Antiquarian Book­ fair uptown, The Well Done Book Fair will be a dif­ ferent kind of fair featuring a small, curated section of exhibitors offering materials underrepresented in the rare book trade. On exhibit will be ephemera, publications, rare books, and vernacular materials relating to social movements, counterculture, punk, aberrant sexual subcultures, jazz, hippies, the oc­ cult, outsider art, the avantgarde and more.

Jag tror att jag citerar Johan Kugelberg när han säger att det han ställer ut är Countrarian i mot­ sats till på the Armory – Antiquarian.

Jag är personlig vän med Johan och råkar veta att han planerar till nästa år en mer omfattande mässa ungefär i samma höjd på Manhattan som New York Book Fair. Johan K driver sitt BooHoo­ray sedan många år och är etablerad genom att köpa arkiv inom ovan nämnda områden.

Mässan på The Armory öppnar med en VIPvisning eller Öppningskväll. Den är väldigt vik­ tig inte endast för de goda snittarna och vinet, utan för det sociala umgänget. Det är första mö­ tet med materialet och handlarna. Tillfällen att svimma blir många. Materialet är så utstuderat rart. Världens bästa bokhandlare tar med sig värl­ dens bästa material till New York. De släpar på sig själva och sina lådor hela vägen till bokmäs­ san. Varför? Jo, för att det personliga mötet och det man brukar säga ‘att ta på materialet’ är så viktigt. Ju rarare material, desto viktigare att det får bedömas i dagsljus.

Bokmässan kräver flera besök. Det går inte att omfamna ett sådant stort utbud på en vindruck­ en VIP-visning utan det krävs en nykter morgon­ dag för att få intrycken att landa.

Vad finner man på bokmässan? Allt tryckt och handskrivet material från de senaste 500 åren.

Det handskrivna var omfattande denna mässa och det var tre handlare som hade montrarna fyllda av illuminerade handskrifter från 1200– 1500 AD. Det finns ett överskott på amerikansk material. Jag såg minst 3 förstaupplagor av Walt Whitmans Leaves of Grass, tillika många brev och dedikationer av densamme. Han bodde i New York så det är ingen överraskning. Vidare finner man förstaupplagor av stora upptäckter eller vik­ tiga uppfinningar. Man finner brev av de stora historiska gestalterna. Dedikationer. Kuriosa av alla de slag och då menar jag allt material som inte är tryckt för att läsas utan för rekreation eller upplysning. Representanter för alla trycktekni­ ker under 500 år. Listan kan göras lång men det

tröttar bara ut er. Kort och gott. Det finns ingen ände på hur rart det kan vara.

The Manhattan Vintage Book, Ephemera and Fine Press Fair kallas för ‘the Shadow Fair’. Det handlar om att de snyltar på de besökare och bokhandlare som under helgen besöker New York Book Fair. När den bokmässan öppnar på lördagen är det en lång kö av förväntansfulla boksamlare och bokhandlare. Ingen kommer in före den andra så adrenalinhalten är hög. Böck­ erna ska vandra uppåt så handlarna är på tå.

Här utställes det liknande material som på The Armory, men med en lägre men uppfriskande nivå. Böcker och handskrifter behöver inte vara dyra för att uppskattas. Det är en charmig och avslappnad tillställning.

En mycket trevlig överraskning på denna mässa är Fine Press-avdelningen. I Storbritan­ nien kallar man det för Private Press. Det bägge samlingsnamnen är väldigt talande för vad det är som gäller. Det är fina handgjorda och hand­ satta böcker. Tryckta med typer på fint papper.

Fint illustrerade av den som gjort boken eller an­ nan konstnär. Ungefär 20 utställare främst från USA , eventuellt någon från Europa. Roligt för oss i Biblis är att John Randles son var där och repre­ senterade sitt Whittington Press. Jag hade gärna haft 50 000 kronor över för att köpa 3–4 av dessa framtida rariteter ofta tryckta i små numrerade upplagor för en kräsen publik.

En av utställarna hade ställt ut på Oxford Pri­ vate Press Fair där han lärt känna vår fina Lina Nordenström. En annan av utställarna visste vem Richard Årlin är. Det är fascinerande att god kva­ lité och geni färdas ända hit, så långt bort från Fjällgatan i Stockholm.

Det blir mycket snack om böcker i denna lilla reflektion över intensiva dagar i en pulserande stad med många möjligheter att besöka annat ‘bookligt’ utanför mässmiljön. Jag har försökt att teckna en plats och en tid där det är svårt att inte känna den renaste lycka. Förväntningarna inför öppningskvällen är som inför julafton förr i ti­ den; en pirrande känsla av förväntan som i den vuxnes liv ofta saknas intill obefintlighet.

Biblis bokrapportör ute i den stora världen tackar för att ni har lyssnat och hälsar er varmt välkomna till en bokhelg i New York 2024.

Peter Bodén

73

Ro Nyöppnat i Paris Or Det franska nationalbiblioteket, Bibliothèque na­ tionale de France (BnF), avslutade hösten 2022 en genomgripande renovering av sina gamla lokaler i centrala Paris, som i dag kallas site Richelieu; bib­ lioteket har som bekant lokaler också på andra platser. Här inryms nu förutom den stiliga gamla läsesalen, som åter är öppen för allmänheten, också ett museum över bibliotekets imponerande och breda konstsamlingar.

Att biblioteket har stora konstsamlingar kan i förstone te sig förvånande, men institutionen är

74

betydligt äldre än något konstmuseum och ver­ kar länge ha fungerat som någon sorts ersatz för en statlig konstsamling, och tillika samlingsplats för diverse kuriositeter, fornfynd och dyrbarheter utan annan uppenbar hemvist. Som exempel kan nämnas att biblioteket stod som mottagare för en stor donation av föremål från antiken skänkta av hertigen De Luynes 1862. Nationalbiblioteket fungerade också som depositionsplats för de kyr­ koskatter, inklusive men på inget sätt begränsat till stora mängder medeltida handskrifter, som nationaliserades under franska revolutionen.

Bibliotekets renodling till nationalbibliotek är en

relativt sen företeelse och väl ett typiskt utslag för den moderna världens rationaliseringsprocess.

Därmed rymmer det nya museet sådana legend­ omsusade märkvärdigheter som ‘Karl den stores schackpjäser’, ‘Boabdils svärd’ och ‘Dagoberts tron’. Här finns naturligtvis också fascinerande och vackra objekt av mindre suddig proveniens och historisk betydelse, till exempel ett original­ tryck av Frankrikes nationalsång, den revolutio­ nära marschen vi känner som marseljäsen. Över­ lag bör dock besökaren inte förvänta sig ett mu­ seum särskilt ägnat åt tryck, bokkonst, bokhisto­ ria, läsning eller annat som tematiskt kan tyckas

naturligt i en biblioteksmiljö. Sådant finns rikt representerat, inte minst i ett av rummen, galerie Mazarin: en magnifik barockhall med storslagna takmålningar som rymmer ett med museets egna ord ‘encyklopediskt’ urval ur samlingarna i form av böcker, trycksaker, kartor, affischer och fotografier som på olika sätt illustrerar fransk his­ toria. Och även i exempelvis den sal som avsatts för samlingar från antiken kan man ana en drag­ ning åt det skrifthistoriska, med en monter ägnat detta tema. Men överlag är det alltså en ganska blandad samling, om än tematiskt byggd kring olika salar: en sal ägnas den klassiska antiken,

75

en annan silver och juveler, en tredje föremål kopplade till den tidiga filmindustrin och så vi­ dare. Det hela ger tyvärr till slut ett lite splittrat intryck. Avsaknaden av någon uppenbar röd linje eller direkt koppling till traditionell biblioteks­ verksamhet kan upplevas som lite förvånande.

Att museet dessutom är utspritt mellan flera salar som inte alla står i förbindelse med varandra gör att man måste röra sig fram och tillbaka och man kan lätt missa någon del.

Med det sagt bör det understrykas att föremå­ len som visas är av yppersta klass och största in­ tresse, både ur en estetisk och historisk synvinkel.

76

Detta är en veritabel skattkammare (och många av föremålen kommer faktiskt från riktiga skatt­ kammare som plundrats under franska revolutio­ nen), hyst i lokaler som renoverats och iordnings­ ställts utan synbarliga bekymmer över kostnader – allt ger ett rikt, solitt och generöst intryck. För den konst- och historieintresserade kan det lite undangömda museet vara ett gott alternativ till att stå i långa köer utanför Louvren.

jakob sjövall

Ro Paris, 30 juni 1952 Or En gång för mycket länge sen, mer än ett halvt se­ kel, kom jag äntligen till Paris. Ditbjuden av min gammelfarbror, familjens grand’oncle. Han hade sitt arbete på ambassaden. Jag fick därför mest ströva på egen hand. Fast jag bara var en skol­ grabb nerifrån skogen och inte ens hade börjat på gymnasiet inne i stan.

Av outgrundlig anledning gick jag rakt över floden upp till Café de la Mairie på Place SaintSulpice. Där på rottingsstolen förälskade jag mig i livet, i torget, dômen, rådhuset, butikerna

och artisterna. Vi var fortfarande inte långt från kriget; arrondissemanget var påvert och hyrorna låga.

Det var då två män i bluejeans vandrade förbi under samtal. Amerikaner, säkert konstnärer.

Högresta män, vilande i sig själva. Säkert över 60. Jag såg dem på ryggen i sina jeansjackor korsa platsen upp mot Jardin de Luxembourg. Och be­ stämde mig.

När jag blir 60 ska jag också sitta här på Café de la Mairie i jeanskostym med ingångna boots och flätat läderbälte. Jag ska ha skrivit mina böcker och ställt ut mina bilder. Livet ska ha flutit fram

77

som en stor bred flod och det här ska ha varit stranden.

Och så blev det. Här sitter jag nu med ojämna mellanrum, gärna på samma stol, gärna i ad­ ventstid. Byxorna har jag, med flätat bälte. Men jeansjackor har aldrig passat mig, ärke-europén.

När jag läst min tidning går jag in i katolska buti­ ken och köper en liten målad figur, en Santon de Provence till julkrubban hemma i min by, Stock­ holm. Det finns 156 olika figurer. Med en om året hinner jag bli riktigt gammal.

Av det skälet har jag aldrig skrivit det som sägs i så många berättelser: ‘Blev det inte mer?’ I stället tänker jag: Här var det. Vackert så.

• Den 30 juni 1952 klockan 10 om morgonen vågade jag mig in på La Hune, den förgudligade bokhan­ deln på Vänstra Stranden, för att köpa min första franska bok. Jag hade väntat utanför länge innan dörrarna öppnades. Utan att överväldigas av de pompösa bokgallerierna gick jag rakt på målet, Jean-Paul Sartres L’Être et le néant.

Det var vad min dagskassa räckte till. Min franska hade heller inte räckt till att fråga om nå­ got annat. Men jag var lugn. Det var fullbordat.

Idag kan jag undra hur klokt det var av en skol­ grabb att direkt ge sig i kast med Varat och Intet.

Sexhundrafyrtioåtta sidor. Men det visade sig vara helt rätt, skriften var full av råd inför livet.

78

Och jag var just en existens som sökte sin essens.

I Paris. Idag när jag ser alla understrykningarna undrar jag varför man slutar ställa sig alla Sartres fundamentala frågor?

Jag bodde gratis hos min gammelfarbror och gick i maten hos en snål och elak tant, så jag hung­ rade i varje fall inte som så många av mina magra svenska konstnärskamrater. Nu slog jag mig ner på ett arabiskt hak så nära Café de Flore som möj­

ligt, började läsa och har inte slutat sen dess. Sartre gav mig ordet i min makt. För att inte säga livet, till ett vettskrämd femtonåring som knappt hade varit i Linköping. Nu blev jag, helt skarvfritt, existentialist, och har så förblivit.

När serveringen kom ut bad jag den motvillige kyparen om en sked, rörde om, tog en slurk och satte kaffet i halsen. I arabiskt kaffe ligger sum­ pen kvar på bottnen. Fick jag lära mig för livet, också det banala.

När jag blivit lite äldre och hade lite mer peng­ ar flyttade jag över till Café de Flore. Jag visste att det var där som treenigheten Sartre, Beauvoir och Lanzmann höll till.

Anekdoten berättar att motståndsrörelsen höll sina möten inne på Flore under ockupationen. En gång ska ett tyskt Sonderkommando ha bankat på den förbommade dörren. Simone de Beauvoir ska ha öppnat och artigt frågat vad de kunde göra för Herr Kapitän? Inför denna vackra kvinna och Sar­ tres onda öga inne i mörkret, förstummades den unge kaptenen, saluterade, vände klack och mar­ scherade iväg. Kanske var också han exist­entialist.

• Något halvsekel senare behövde jag ett citat av Sartre och tog fram den slitna utgåvan. Ut trilla­ de en metrobiljett som gav mig året, dagen och ti­ den för inköpet på la Hune. Magiskt. Biljetten låg just vid det gulmarkerade citat jag sökte, det som lyst över mina dagar alltsedan dess. Det handlar om den egna viljans förmåga att möta tillvarons fasor genom att lära sig göra skillnad mellan räds­ la och skräck. I Paris var jag permanent livrädd.

Nu förstod jag att min ångest måste övergå i fruk­ tan för att jag skulle kunna klara mig vidare.

Ångesten skiljer sig alltså på ett avgörande sätt från fruktan: Fruktan handlar om att kunna möta det ena eller andra fenomenet i världen som hotar situa­ tionen eller hela livet för Mig-Självet. I ångest är det just från Självet som hotet emanerar. Vilket innebär att säga att medvetandet förskräcks av sig självt, allt­ så av sin (val-)frihet. Ett exempel som belyser denna skillnad står fullkomligt klart. Den unge soldaten som gör sig redo att möta eldgivningen för första gången hyser fruktan för granaterna; men han får ångest när han tänker på det oförutsägbara uppträd­ ande han kommer att ha under krevaderna.

carl henrik svenstedt

Louis-Ferdinand Céline

Årets albumutgåva i Gallimards klassikerserie Bib­ liothèque de la Pléiade är ägnad Louis-Ferdinand Céline, omsorgsfullt sammanställd av Frédéric Vi­toux. Tyvärr är Kri­s­toffer Leandoers prisade ny­ översättning 2013 av Resa till nattens ände i serien Norstedts Klassiker slutnoterad, och verkar varken nytryckas eller finnas antikvariskt tillgänglig.

Medarbetare i Biblis 102

peter bodén är antikvariathandlare; jonas el­ lerström är författare; torbjørn Eng är sekre­ terare i NBBS; gunnel furuland är biblioteka­ rie och fil. dr i litteraturvetenskap; john-henri holmberg är översättare och skribent; olof kåhrström är frilansande biblio­tekarie med inriktning på katalogisering av äldre böcker; per larson är facklitterär översättare och författare samt driver ett nätantikvariat. Senast utgivna bok handlar om Christopher Günther, Linköp­ ings förste boktryckare; kristina lundblad är docent och lektor i bokhistoria i Lund; jonas modig är ordförande för Folke Dahlberg Säll­ skapet; jakob sjövall är riksdagens representant vid EU:s institutioner och bosatt i Bryssel; vigdis moe skarstein är litteraturvetare och tidigare norsk riksbibliotekarie; conny svensson är professor i litteraturvetenskap; carl henrik svenstedt är författare och dokumentärfilmare.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Nordin (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ord­förande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Nordin Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heber­ ling, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 102 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2023 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: s. 2–17 Kristina Lundblad; s. 33–39 Jörälv Form & Fiktion; s. 40–43 Lay’s Auctioneers; s.44 Push Pin Press; s. 45 Svenska Dagbladet; s. 48, 50 Uppsala universitetsbibliotek; s. 50 Kungliga biblioteket; s. 51–53 Per Larson; s. 56–59 Olof Kåhrström; s. 60 Appell förlag; s. 62 Fri tanke; s. 66–67 Makadam; s. 68 Bonnier Carlsen; s. 70 For­laget Press; s. 71 NBBS; s. 71 Aarhus Universitetsforlags. s. 72 ABAA; s. 73 FPBA; s. 74–77 Jakob Sjöwall; s. 78 Carl Henrik Svenstedt; s. 79 Norstedts Tryck : Livonia Print, Lettland 2023 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-470-4

80

Biblis 102

Biblis 102 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2023 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBknvC3 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-470-4