Biblis 92

Biblis 92 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2020/21 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBfvmO5 02 0044

isbn 978-91-7000-428-5

Biblis

nummer 92 vinter n 2020/21 redak tör ulf jacobsen

2 Sökvägar genom språket. En resa med boken som utgångspunkt Lina Nordenström

36 Håll skeppet sjunkande! Jämte Ur loggböckerna 2012–2019 Pekka Särkiniemi

60 Överallt ostörd. En resa i tid och rum på jakt efter bibliotekets hemlighet Anders Björnsson

72 Tankstrecket som försvann Erik Andersson

75 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Omslag Lina Nordenström, Booked Room XIX, 2018 (nittonde versionen i serien Rumsliggare).

Liggare / Ståndare, 1993 (unika objekt, bundna av kasserade tryckark)

lina nordenström

Sökvägar genom språket En resa med boken som utgångspunkt

tt bli drabbad av konst, vad betyder det egentligen? Jag tror inte alls att det handlar om att tolka eller avläsa ett konstverks innebörd, snarare att bli så överrumplad och omskakad av upplevelsen att förståelsen av verket blir sekundär – om den alls infinner sig. Så var det för mig i början av 90-talet, när jag besökte Chester Beattys privata bibliotek i utkanten av Dublin, som vissa dagar i veckan öppnades för allmänheten. De asiatiska gamla skriftrullar och dokument, förmedeltida skrifter och illuminerade böcker som jag där mötte, drabbade mig på just det sättet. Den magi som texter och objekt utstrålade genom sin skönhet – färgrikedom, taktilitet, materialitet, doft, styrka och bräcklighet på en och samma gång – drabbade mig. Och det som slog mig var just detta: jag kan inte läsa dessa skrifter, ändå talar de till mig så starkt! Jag kände inte ens lust eller nyfikenhet att ta reda på textinnehållet, utan snarare en befriande lättnad över att inte behöva det. Föremålen, gestaltningen, formen var för mig innehåll nog. Det blev startpunkten för det konstnärliga sökande som präglar mitt arbete än i dag.

Boken som format, hur närmar man sig det som bildkonstnär? Boken som objekt, som skulptural form, är ett av många sätt. För mig var det en viktig inledning på min resa. Jag råkade komma över en stor bunt helark från ett tryckeri, som kasserats eftersom de var fulla av korrekturfel. Det materialet blev med tiden en hel serie böcker i olika format och med olika typer av bindningar, där jag använde mig av de visuella kvaliteter som textmassan kan få genom att man skär i boksidorna (se bilder på sidan 2 och 34). Jag brydde mig i det här skedet inte alls om vad texten handlade om; det kom långt senare. Nästa steg blev istället att skära ut rumsligheter i helt vita textblock, inbundna med hård pärm, som jag klätt med tapet (se bild på omslaget). Jag ville helt enkelt fördjupa mig i de möjligheter att skapa arkitektoniska rum i boken, som jag nu hade upptäckt. Jag fokuserade på trappor, som en bild av upplevelsen av att kunna träda in i en annan värld när man läser – sida för sida, trappsteg för trappsteg skar jag mig in i boken. Det blev serien Rumsliggare, på engelska Booked Room, hittills sammanlagt 21 olika bokobjekt. Böckerna blir samtidigt en metafor för artists books, som man ofta kallar för ‘the alternative space’; alltså ett alternativ till gallerirummet, den ‘vita kuben’. Långt senare har jag förstått att det i internationella sammanhang närmast betraktas som en egen genre; book objects, liksom en under kategori inom ramen för artists books. Under en period på 90-talet arbetade jag också med teckenfamiljer som jag uppfann. De påminner om bokstäver, men ofta även om figurer i rörelse. Bokstaven som kropp, eller kroppen som tecken. Inte bara boken närmade jag mig alltså som objekt, utan även texten och bokstäverna. Grafologi var en ‘vetenskap’ som då fascinerade mig. Skrivtecknet som ett uttryck för handens rörelser, linjen som gest. Det som utmärker en bokstav är ju inte bara att formen ska vara lätt uppfattbar för ögat, den ska också lätt gå att upprepa när man skriver. Tecknet måste ‘sitta bra i handen’. Det var jag väl medveten om när jag lekte fram mina teckenfamiljer. Att det var asemisk skrift jag arbetade med var jag inte medveten om.

‘Bildtext’ till liten bokstav I–IV (boktryck på handgjort papper)

liten bokstav I, 1995 (etsning, upplaga 75)

liten bokstav II, 1995 (etsning, upplaga 75)

Stor Teckenbok (tecknad, unikt bokobjekt)

sid 183–186 (torrnålsgravyr på handgjort linnepapper, upplaga 20)

Boktryck, handsättning av texter med blytyper och trätyper, drabbades jag av när jag gick på Grafikskolan i Stockholm i början på 90-talet. Fascinationen var omedelbar, utan att jag alls visste hur jag skulle komma att använda mig av det. De senaste tio åren är det i själva verket handsättningen som har dominerat mitt arbete. Från att ursprungligen ha satt och tryckt texter som närmast fungerade som utvidgade titlar till mina bilder (se bild sidan 5), har typografin och skrivandet successivt fått en alltmer framträdande roll som en integrerad del av mitt bildskap ande. Jag bollar med ord och typsnitt, typografiska formelement, som jag komponerar både bilder och texthäften med – ibland läsbara, ibland inte.

Space, 2016 (boktryck, inlaga på transparant papper, upplaga 20)

Häftet Space är tryckt på transparant papper från lågmaterial, alltså det man använder för att åstadkomma mellanrum när man handsätter en text. Lågmaterialet är lägre än typhöjd och syns därför normalt inte i tryck, men jag har höjt upp det 12p för att kunna trycka det – som en materiell bild av tomrum, skulle man kunna säga. Frågan är om det är konkret poesi?

Uppslag ur häftet Space

A Be Se, 2010 (boktryckt häfte, upplaga 30)

jag skriver INTE, 2013 (boktryckt häfte, upplaga 40)

Serien med häften som inleds med A Be Se och avslutas med jag skriver INTE (2010–2013) var för mig en viktig milstolpe. Det var första gången jag riktigt på allvar tog mig an utmaningen att hitta en balans mellan typografiska formlekar och läsbar text. Texten som jag skrivit består av reflektioner, som på olika sätt speglar mina erfarenheter att arbeta med handsättning, samtidigt som jag styckar upp ord och meningar och fragmentariserar innehållet genom formgivningen. I vissa fall är det kanske svårt att läsa vad det står, eftersom de visuella effekterna stjäl uppmärksamheten. Men det jag hoppas är att läsaren i någon mån ska uppleva läsakten så som jag själv upplever arbetet med sättningen – en i hög grad sinnlig upplevelse av språket som fysisk form, samtidigt som långsamheten i arbetsprocessen/läsakten gör att medvetenheten om texten som musikalisk notation också väcks. Texten handlar alltså om sig själv samtidigt som den gestaltar vad den innehåller; form och innehåll är ett. När jag först började arbeta med handsättning väcktes minnen till liv av hur det var att lära sig läsa som barn; att ljuda varje bokstav för att få ihop ett ord och först genom att lyssna till sin egen röst kunna förstå vad det betydde. På senare tid har även högläsning och framförande av texter som ljudverk på skrivmaskin blivit en del av min praktik. Allt hänger ihop genom någon form av intuitiv logik.

Uppslag ur jag skriver INTE

Uppslag ur A Be Se

listen, 2018 (boktryckt kuvert med 7 olika kort, upplaga 20)

Poetikens Mekanik / Mekanikens Poetik i form av tre vokaler – en vokalensemble, 2010 (tre olika mappar med titelsidor och 11 boktryckskompositioner på lösark i varje mapp, unika ex)

En aspekt av bokformatet, som jag som bildkonstnär tilltalas mycket av, är det faktum att det finns en tidsaxel att förhålla sig till – det sekvensiella berättandet, när du bläddrar dig igenom en bok. Jag har visserligen gjort en del böcker som man inte behöver bläddra i, men normalt kan du inte ta till dig en bok utifrån en enda synvinkel, på samma sätt som med en målning eller ett grafiskt blad. Det krävs både tid och interaktion för att uppleva en bok. Med åren har det blivit högst naturligt för mig att arbeta med serier av bilder, även om de inte alltid har en låst ordningsföljd, som i en codex. Tanken är ändå att bildernas relation till varandra tillsammans skapar en berättelse eller en helhet. Bokformatet har helt enkelt präglat mitt arbete som bildkonstnär i väldigt hög grad, även när jag inte gör böcker. När jag hänger en utställning tänker jag gärna på dispositionen av rummet, som om det var en indelning i olika kapitel. Rummet som bok alltså, istället för boken som rum.

Fler häften (totalt 10 stycken) ur serien som inleds med A Be Se

En serie på 23 stycken textkompositioner, 2019–20 (53x45 cm, upplaga 5)

Gestaltningen av Moa Martinsons torg i Stockholm var en annan utmaning, som jag delvis arbetade med parallellt med A Be Se-serien. Där utgick jag för första gången ifrån någon annans författarskap, vilket väckte för mig nya frågeställningar. Vilka friheter kunde jag egentligen ta mig, utan att göra våld på hennes litteratur på ett oetiskt sätt? frågade jag mig. Men uppdraget var inte att göra ett minnesmonument över Moa Martinson; uppdraget var att arbeta med en gestaltning av torget i samarbete med landskapsarkitekten Bengt Isling. Jag bestämde mig därför för att närma mig hennes texter med stor frihet och använda mig av dem mer som ett arbetsmaterial, där min egen läsupplevelse fick vara styrande. Resultatet blev ett torg med utspridda fragment av meningar och uttryck hämtade ur hennes böcker, blästrade i markbeläggningens granitblock. Centralt på torget finns också bokstäverna i hennes namn utplacerade. Jag utgick ifrån sättningen på bilden här intill, 3D-scannade sedan typerna som förstorades upp och göts i aluminium. Uppifrån höghuset vid torget är det som att se ner över tryckpressens bädd, när man tittar ut genom fönstret.

Moa Martinsons torg

Moa Martinsons torg på Kungsholmen i Stockholm, invigt 2012

I boken från sten tillbaks till bok, 2012 (boktryck, upplaga 100), finns alla texter som är djupblästrade i graniten på Moa Martinsons torg i Stockholm. Bokens proportioner motsvaras av granitblockens i markbeläggningen.

Efter några år kunde jag inte motstå lockelsen att försöka trycka bilder med hjälp av de modeller av bokstäverna som jag låtit framställa för att kunna gjuta upp skulpturerna till torget. Modellerna är gjorda i en form av kompositmaterial, som tål infärgning och rengöring mycket bra. De går inte att montera i någon tryckpress, men att klappa av för hand – på kinesiskt vis – går utmärkt. Utan tillgången till dessa matriser, skulle jag sannolikt inte ha gått upp i format på det sätt som jag nu har gjort. Bokstaven M har jag arbetat mycket med – närmast som ett byggelement – men kanske ändå mer med bokstaven O. Både M- och O-kompositioner har jag sedan fortsatt med i andra typsnitt och mindre format.

M som i Modul, 2017 (triptyk, unikt ex, 90 x 63 cm/ark)

rri, 2018 42–43. rri, 2018 (unikt ex, platsspecifik grafik)

Utställningsvy från Konstfrämjandet Bergslagen, 2020

En serie o-kompositioner, baserade på ett linoleumsnitt där Berling Antikva kopierats, 2019 (unika ex)

B-arbetad O-Kunskap, 2018 (boktryck, 12,5 x 11 cm, upplaga 50)

Grundtankarna bakom arbetet med A Be Se-häftena som jag beskrev tidigare, fick mig att också fundera över hur skrivmaskinen som ‘tryckpress’ kan påverka mitt sätt att skriva och förhålla mig till text. Som bildkonstnär med erfarenhet av att arbeta med olika grafiska tekniker är det en självklarhet att varje teknik har inneboende förutsättningar som man måste förhålla sig till och lära känna för att hitta ett sätt att uttrycka sig konstnärligt med respektive teknik. Den erfarenheten gäller inte enbart för bildskapandet, menar jag, utan även för skrivandet; olika teknologier manar till olika sätt att skriva och formge en text. Den mekaniska skrivmaskinen är en betydligt yngre teknologi än handsättningen – hur primitiv vi än kan uppleva den idag – men kanske var den nästan lika revolutionerande när den tog marknaden med storm i slutet på 1800-talet, vilket är intressant. Även den historiska bakgrunden påverkar indirekt hur vi använder oss av tekniken, men också hur vi uppfattar dess estetik.

Skrivmaskinsöversättning av tre små ord

Jag började med att ‘översätta’ en textbild som jag handsatte redan på Grafikskolan i början på 90-talet, nämligen tre små ord, från boktryck till skrivmaskin. Resultatet blev en geometrisk komposition, byggd på en upprepning av bokstäverna och därmed orden. Skrivmaskinens meka nik är ju uppbyggd på ett sätt som kräver att varje bokstav är formgiven för att uppta lika stor bredd i ordet rent visuellt, eftersom maskinen matar fram lika mycket för varje nedslag. Att då arbeta med geometrier är väldigt tacksamt. Dessutom är upprepning något som skrivmaskinen gärna inspirerar till, eftersom du lätt kan stämpla samma bokstav/ matris efter varandra bara genom att trycka ned samma tangent flera gånger. Detta kan tyckas vara självklarheter, men faktum är att när du jobbar med handsättning är långa och många upprepningar problematiska, eftersom blytyperna faktiskt kan ta slut! De rent tekniska förutsättningarna är ofta mer avgörande för estetik och språkhantering än man först tänker på.

Omslag till häftet tre små ord, 2015 (producerad på skrivmaskin, 20,5 x 22 cm, upplaga 25)

Första uppslaget i häftet tre små ord (inlaga på transparant papper)

Framsida och baksida till three small words, 2015 (producerad på skrivmaskin, 13 x 10 cm, leporello, öppen upplaga)

three small words, skrivmaskinskomposition

Att arbeta på skrivmaskin innebär också att man automatiskt genererar intressanta rytmer, inte minst när det handlar om geometrier och upprepningar. Jag började därför inkludera även maskinens ljud som ett konstnärligt uttryck. I olika tappning har jag framfört mina textverk både genom läsning och genom att använda skrivmaskiner, så tangenternas rytm får spela huvudrollen. Alltid under rubriken med arbets bordet som scen. Trots att några av mina allra senaste böcker är textbaserade – och då menar jag prosatexter som är till för att läsas – så känner jag starkt att det är de visuella och taktila kvaliteterna som kommer att vara vägledande i mitt arbete även framledes. Utan den lustfyllda process som det är att sätta, komponera och trycka mina böcker tappar jag den allra starkaste drivkraften, motivationen och arbetsglädjen. Att kroppen och alla sinnen – även ljuden – är med under hela arbetsprocessen är viktigt för mig. Självklart hoppas jag att detta också genomsyrar upplevelsen för betraktaren och läsaren. GG-verkstan i Uttersberg, hösten 2020

med arbetsbordet som scen, framförande på Malmö Konsthall 2017

ordens bär-kraft bräcklig, 2018 (boktryck, upplaga 50), every letter b be become, Timglaset förlag 2019 (boktryckt omslag, digitalt printad inlaga, upplaga 100), 5 grundämnen, 2014 (boktryck, upplaga 100), TRÄDER TILLBAKA – och finner mig på väg, 2020 (boktryck; handsättning och mönster från trästock, upplaga 30), TRÄDER FRAM och/eller INTAR SCENEN – föreställningen kan börja, 2020 (boktryck; handsättning och linoleumsnitt, upplaga 30)

Uppslag ur ordens bär-kraft bräcklig, 2018

Utställningsbild från konsthallen Meken i Smedjebacken sommaren 2016, när de visade samlingsutställningen PrintXL, kurerad av Pernilla Jansson, tidigare konstnärlig ledare på Meken.

Textmassa I, 1992 (en version av tre olika objekt, trådbundna och skurna)

Kopierat kollage ur dagbok

pekka särkiniemi

Håll skeppet sjunkande! jämte Ur loggböckerna 2012–2019

änk att få skriva fritt om det jag tycker mest om, ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt, förlags- och evenemangsverksamheten på Rönnells Antikvariat, min plats i universum. Jag har sett det som en slump att jag hamnade där, men kanske var det meningen. Jag fick redan som litet barn följa med min mamma när hon städade på Kungliga biblioteket. Länge trodde jag att det var Kungliga slottet, men när jag frågade henne härom året, visade det sig att det där ‘kungliga någonting’ var just KB , ett stenkast från Rönnells och att hon dessutom städade på ett skitigt tryckeri på Sveavägen, vilket måste vara Bonniers tryckeri. Långt borta där minnet börjar befinner jag mig på ett marmorgolv i en stor sal som ekar av skurhinkar och stolar som flyttas. Det smutsiga tryckeriet, med, enligt min mor, otrevliga typer, fick jag inte följa med henne till. Några böcker hade vi knappast i ettan hemma i Tullingeberg. Båda mina föräldrar bockade fjädrar på Exaktafjädrar i Huddinge, och för att kunna bocka ännu mera fjädrar hade mamma tagit hem och installerat en maskin i köket som hon kunde bocka fjädrar med, när pappa efter jobbet åkte in till stan för att läsa in en ingenjörsexamen på kvällstid. Fortfarande befinner vi oss långt borta från Rönnells, förutom när jag fick följa med min mamma och städa på Kungliga biblioteket förstås. Våren 1990 gick jag för första gången i cowboyboots och med ring i örat uppför trappan till övervåningen på

Rönnells, där chefen Per Rönnell väntade. Det var två som hade svarat på annonsen i Svensk Bok handel och den andre hade tackat nej på grund av den låga lönen. Per Rönnell granskade mitt cv där det framgick att jag innan att ha läst på Kulturvetarlinjen med praktik på En bok för alla, arbetat på mekanisk verkstad, bryggeri och en godsmottagning. När han frågade hur jag hade det med tyskan, svarade jag att det var dåligt, men att jag kunde finska. – Har du stark rygg?, frågade han. – Ja, svarade jag. – Bra, då kan du börja på måndag. Rönnells Antikvariat var känt som ett av landets största och mest anrika antikvariat. Det var med stolthet och stor iver jag kastade mig in i böckernas värld, tänk vad många författare och böcker det fanns som jag aldrig hade hört talas om. Min syndikalistiska arbetskamrat på Nils G Hanssons mekaniska, hade visserligen tipsat mig om Hemingway och Folke Fridell, men Claes Hylinger och Eric Hermelin hade jag då aldrig stött på. Och vilket sätt jag gjorde det på. Redan på min första arbetsdag rusade en ung man med turban in i butiken och frågade efter Persiska antologin. Det var Christian Falk från Imperiet. Här kunde tydligen allt hända. Rönnells hade vi denna tid fortfarande kvar restupplagor av de persiska diktare Baron Eric Hermelin översatt, lyckats ge ut i små upplagor, men haft svårt för att sälja. Där fanns restupp-

lagor inköpta i samband med att Bo Cavefors lade ner förlaget, bland annat den rosa volymen Persiska antologin med Hermelins översättningar i Carl-Göran Ekerwalds urval. I antikvariatet fanns böcker som öppnade dörrar till världar jag tidigare inte känt till. Författarskap som ingen på verkstadsgolvet eller universitetet nämnt. Framför allt var det en volym som fångade mitt intresse när den placerades bakom glas i ett vitrinskåp. Den hade ett omslag som bröt av mot de andra. Uppe i högra hörnet av en grönblå-grå akvarellhimmel satt ett slarvigt skuret fotografi av en stumfilmsstjärna med längtansfull blick uppsatt med en bit maskeringstejp. Det var Claes Hylingers Ett långt farväl. Nästa gång jag gick förbi glasskåpet var boken borta. Mer behövs inte för att man ska bli intresserad av ett författarskap. Och när man blir intresserad av ett författarskap blir man även introducerad till andra författarskap, inte minst av en författare som Hylinger, som till stor del rör sig i böckernas värld. Ganska snart började jag vid sidan om mitt arbete på Rönnells frekventera andra antikvariat, där jag fann de böcker som jag ville förkovra mig i och som efterfrågades på Rönnells. Efter att ha letat upp och finkammat alla antikvariat i Stockholmsområdet, började jag drömma om antikvariat som inte fanns, osannolika underjordiska bibliotek där jag hittade de mest sällsamma böcker i drömmarna. Av författare som inte fanns, men det där var ju inget konstigt längre efter att via Hylinger kommit i kontakt med Patafysiken – läran om de imaginära lösningarnas vetenskap – och dess svenska bibel Segla i ett såll, även den först utgiven av Cavefors förlag med titeln Patafysisk antologi.1 Men jag hade fortfarande dålig koll på vilka författare som fanns och vilka som var uppdiktade. Allt var omgärdat av ett magiskt skimmer. Att antikvariatet var en plats för sällsamma möten upptäckte jag när Andy Warhols fotograf Paul Morrissey och K. W. Gullers, förebild för Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg, befann sig i butiken samtidigt, visserligen på två olika avdelningar; Morrissey i konstrummet och den gamle Gullers vid hyllorna för Stockholms topografi. De möttes aldrig men hade kunnat göra det, på något sätt var det som att jag efter detta insåg att allt var möjligt på Rönnells. Hade jag varit lite varmare i kläderna hade jag kanske pre-

senterat dem för varandra. Ett annat senare möte som aldrig blev av var i samband med kammarensemblen Skogens spelning på Rönnells 15 december 2015. Författaren Svetlana Aleksijevitj var på besök i Sverige för att ta emot sitt nobelpris och hade i sin kalender några tänkbara aktiviteter, däribland Skogens spelning på Rönnells. Skogen, i sin tur, hade under dagen spelat in i Atlantisstudion tillsammans med min favoritmusiker David Sylvian, som även han hade tänkt komma till konserten på Rönnells, om han inte, jetlaggad som han var efter resan från Los Angeles, hade lagt sig för att vila på hotellrummet och vaknat först när konserten var igång. Och Aleksijevitj, fick inte helt överraskande, stryka några av besöken i sin kalender. Men det blev likväl en fantastisk konsert, och det där imaginära samtalet efteråt bland bokhyllorna mellan David Sylvian och Svetlana Aleksijevitj tänker jag ofta på. Men det var också en annan typ av möten som präglade mitt 90-tal på Rönnells – krismötena. På något sätt hade jag lyckats tajma min ankomst med att det hade börjat gå dåligt. Efter andra världskriget hade antikvariatet levererat böcker till de sönderbombade biblioteken i Europa och verksamheten hade rullat på, men efterhand blev det allt svårare att driva den personalkrävande verksamheten vidare på en så central adress. De gamla boksamlarna som byggde upp egna bibliotek var på utdöende och kartoteket med tusentals bevakningar på titlar som kunderna sökte skulle snart ersättas av nätet. Att flytta till mindre och billigare lokaler var ett alternativ som diskuterades, ett annat, som jag presenterade vid ett krismöte 4 februari 1992, var att utnyttja antikvariatets stora centrala lokaler till publika evenemang.

Rönnells hade ett grundmurat anseende som ett av landets ledande antikvariat, men särskilt utåtriktat hade det aldrig varit. Jag försökte illu strera med exemplen Shakespeare & Company och City Lights Books, men utan att väcka någon större entusiasm. Eftersom det inte fanns något att förlora fick jag ändå försöka. Jag hade tidigt upptäckt att många författare, musiker och konstnärer kom på besök. Förut hade de fått vara ifred. Nu blev de tilltalade av en entusiastisk diversearbetare som halkat in i kulturen på ett bananskal. Bruno K. Öijer kunde inte längre omärkt smita ner till arkeologiavdelningen i källaren för att i lugn och ro botanisera bland böcker om katakomber. Förmodligen bröt jag mot någon oskriven regel för antikvariatspersonal när jag bjöd in honom att läsa dikter på Rönnells. Alla utom jag tycktes förstå att Bruno aldrig läser på små scener, och vi hade ju inte ens någon scen. Kan nu i efterhand heller inte förstå varför jag började jaga Lars Norén till vår första poesikväll trots att han bara läst dikter en gång i sin ungdom, tänkte väl att han borde vara sugen efter så lång tid. När vi för ett par år sedan gjorde en affischutställning med honom och anordnade en release för tredje delen av hans dagböcker, visste alla utom jag att han själv inte skulle komma. Trots att alla sa han inte skulle komma trodde jag att

han skulle dyka upp, ända till han inte gjorde det. När Marika Lagercrantz istället oförhappandes dök upp frågade hon om det skulle bli någon läs ning under kvällen. Jag svarade: Ja, av dig! Hon gick med på det. Alla trodde det var meningen att hon skulle läsa. Trots min långsamhet är jag ganska bra på att hitta genvägar. Den 7 maj 1992 har vi en författarträff kring reseskildringar med Kristian Petri, Stig Larsson och Sven Lindqvist som lockar så många att pub liken längst bak klagar på att vi saknar ljudan läggning. 24 november samma år sätter vi ribban högt med vår första lyrikuppläsning, med Werner Aspenström, Bodil Malmsten och Göran Sonnevi. (Det blev ju bra även utan Bruno K. Öijer och Lars Norén.) Och innan årets slut hade Carl- Göran Ekerwald hållit ett bejublat föredrag om Eric Hermelin och de persiska diktarna. Kvällarna recenserade dessutom både i DN och SvD. Under 90-talet anordnar vi ett par tre förfat tarträffar per termin. Jag hann ofta samla ihop författarnas hela produktion och läsa in mig. Genomförandena var lika omständliga som am bitiösa. En cateringfirma anlitades för att göra snittar och sköta utskänkningen, ljudanläggning hyrdes in från en musikaffär till varje tillfälle och en pallyftare lånades och drogs ända från Heden grens till Rönnells för att kunna flytta de bokhyl lor som fortfarande stod uppställda i mitten av konstrummet. Det var framför en författare jag ville locka till Rönnells, men han bodde i Göteborg och gav ut sina böcker med långa mellanrum. När Kvällarna på Pärlan kom ut 1995 fick jag äntligen tillfälle att bjuda in min favoritförfattare Claes Hylinger. En oktoberkväll gör Hylinger sin första läsning på Rönnells för ett fullsatt antikvariat som na turligtvis ställer följdfrågor om patafysiken som författaren parerar med sedvanlig elegans. Vid det här laget hade jag själv snöat in ordentligt på Claes Hylinger och patafysiken. Jag hade till och med tågluffat i Norden för att besöka plat ser som förekom i hans böcker; Laesö (Den stora sammankomsten), Skagen (Dagar och nätter i Paris och Göteborg) och nästan upprepat hans resa bland norska diktare i Färdaminnen. Dock utan att ha vågat kliva av i Ulvik där Olav H. Hauge nyligen gått bort. Trots att änkan Bodil Cappelen bjudit in mig och tidigare under våren lånat ut

brev till en utställning som vi gjort i antikvariatet tillsammans med Jan Erik Vold. Jag tog mig med Hurtigruten ända till Kjell Heggelunds ateljé bland fiskebodarna i Stamsund. Att dessa plat ser och människor existerade kunde jag bevittna med egna ögon, men hur var det egentligen med patafysikerna som ständigt dök upp i Hylingers böcker? Med hjälp av Segla i ett såll försökte jag ta mig genom dimridåerna och få grepp om denna hemliga sammanslutning med säte i Paris, med institut runt om i världen. Jag började läsa fran ska, men det tycktes inte vara nödvändigt, för kollegiets högste ledare var en krokodil vid namn Lutembi som lyckades kommunicera genom att göra spår i sanden vid Kongofloden. I kollegiet fanns även katter och hundar som stod högre i hierarkin än min idol Hylinger. Men det bästa av allt var att man bara bytte dimension när man dog. På svartvita fotografier från begravningarna såg medlemmarna ut att ta det hela med ro. Senare förstod jag att bilderna var från jordfästningar av påhittade personer. Under vår andra kväll med Hylinger i sam band med att Till främmande land kom ut 1998, upptäcker jag plötsligt i vimlet en skäggig herre i grön slips med spiral på. Han såg ut som patafy sikerna i Segla i ett såll och bröt dessutom på fran ska. Han presenterade sig som Christian Bodros, medlem i Patafysiska kollegiet. Ungefär så gick det till när Rönnells blev kollegiets svenska ut

post, där man så småningom kunde inhandla både Vestrogotiska Patafysiska Institutets handgjorda broschyr Talar och det franska huvudorganet Viridis Candela. Ett tag hade jag dessutom planer på en permanent hylla på övervåningen med böckerna i Dr Faustrolls bibliotek. När vi kallade in till presskonferens för att informera om att det i Stockholm bildats en filial, Östra kustens laboratorium, kom ingen. Men Talar fortsatte att ges ut av dateraren Christian Bodros innehåll ande säregna texter av bland annat inkvisitorn Magnus Hedlund, vars bok PAI 130 vi gav ut till vägledning för alla som vill starta ett patafysiskt institut. Patafysiken var ett av de fundament som antikvariatets kommande förlagsutgivning kom att vila på. Men minst lika viktig var den konkreta poesin och det experimentella 60-talet. Det började med att poeten Ann Smith vid sitt första besök 1996 berättade att hennes man Åke Hodell saknade ett antikvariat att vända sig till efter att Ragnar Jones dragit sig tillbaka. Jag var välkommen att komma hälsa på hos Ann och Åke i deras vindsvåning på Djurgården, fylld av böcker och collage och ett närmast komplett arkiv över det experimentella sextiotalet, där Åke Hodell var en centralgestalt, inte minst genom sitt avantgardeförlag Kerberos. Besöken blev många och resul terade i en utställning och föreställning med Åke Hodell och Torsten Ekbom på Rönnells våren 1997. På en upphöjd scen med mikrofoner, bandspelare och sladdar uppenbarade sig kultförfattaren och berättade om hur hans flygplan under beredskapen hamnat i spinn och hur han av sjukhusets ärkesyster Ingrid fått en bok av Dostojevskij. En ny värld bortom serietidningarna öppna-

des. Gunnar Ekelöf hörde talas om om den unge flygaren och skrev lästips på baksidan av en matsedel från Trosa stadshotell. Åke Hodell tog fram lappen och läste: ‘Södergran, Fröding, Bellman’, vände sedan på den och fortsatte: ‘Stekt fläsk med löksås 3:15’. Till och med hunden i publiken skrattade. När jag sedan i högtalaranläggningen spelade upp U.S.S. Pacific Ocean gjorde Torsten tecken åt mig att dra upp volymen. ‘Nanking activated… SCHWISCH… BOOOOM ! ! !’ Åkes vision av ett tredje världskrig fick Iittalaglasen att skallra i inredningsbutiken bredvid, skrev jag i en blänkare i Bokvännen #436. Efter utställningen fick jag hjälp av chefen Per Rönnell att skjutsa tillbaka utställningsmaterialet till Ann och Åke. Men det var någonting som inte stämde med hans bilkörning. Per låg alldeles för nära de mötande bilarna. En tid senare cyklade han in i ett träd som han såg, men missbedömde avståndet till. När läkarna upptäckte cancern hade den redan hunnit sprida sig. Hans sista önskan blev att Rönnells Antikvariat skulle drivas vidare av personalen. Mitt villkor för att bli delägare var att alla små löneskillnader som fanns togs bort och ingen skulle vara chef, men vi fick alla våra specialområden och verksamheten skulle samordnas genom personalmöten. Så gick det till när Rönnells Antikvariat omvandlades från familjeföretag till något som kan föra tankarna till ett hippiekollektiv. Denna icke-hierar-

kiska organisation har varit en viktig förutsättning för alla de experiment vi genomfört i bokhandeln. I kombination att verksamheten aldrig går med vinst. Det senare kan tyckas paradoxalt, men bristen på pengar har gjort att förlags- och arrangemangsverksamheten vuxit organiskt på Rönnells. När man startar med noll kronor så tvingas man utgå från själva platsen, dvs. antik variatet, vår egen nyfikenhet och besökarna av vilka många är författare, konstnärer och musiker. De som givit ut böcker, ställt ut, framträtt på Rönnells har sällan fått bra betalt, men i gengäld har de kunnat genomföra sina projekt med stor konstnärlig frihet och jag brukar säga att de alla blivit delägare i antikvariatet. De har hjälpt till att bevara denna oas i en allt mer kommersiell och ytlig omgivning. De har närhelst de velat kunnat gå upp till pentryt och sätta på en kopp kaffe. Ofta har de lämnat antikvariatet med en bok de inte behövt betala för. Åke blev alltid glad när jag dök upp på Falkenbergsgatan med äppelmunkar. – Kom in vet ja, sa han på bred stockholmska och ledde in mig till det inre rummet där han ställt fram pärmar och trycksaker. Han var angelägen om att vi skulle sälja de restupplagor som fanns kvar av Kerberos utgivning, men även collage, till överkomliga priser. Det var viktigt för honom att unga människor skulle ha råd att köpa verken, att de inte bara skulle hamna hos välsituerade samlare. Minns att jag stod i foajén på Fylkingen i samband med en Öyvind Fahlström-filmvisning och sålde en låda förlagsnya exemplar av Fahlströms Minneslista (Till Dr Schweitzers sista uppdrag) för 350 kr styck, ivrigt påhejad av Åke. För mig var denna mapp med fyra färglagda spelplaner något nytt och relevant, inte bara en avantgardistisk relik från 1964. Jag hade ju inte varit med och upplevt sextiotalets experimentscen, den nådde aldrig Tullinge där jag då bodde som liten grabb. Jag upplevde allt i ett nu och drogs storögd in i en virvel av avantgardistiska uttryck. Utan att hinna få på de nostalgiska glasögon som ofta präglar synen på sextiotalet hos dem som var med när det hände. Är någonting inte relevant här och nu kan det vara, tänkte jag. Och känns något spännande så finns det här och nu, tänkte jag då och nu. Precis på pricken, instämmer min ständige rådgivare, Dan Fröberg. Jag tyckte nog det mesta var spännande,

sög åt mig allt som andades avantgarde som en svamp. Samarbetet med Åke Hodell gjorde andra avantgardistiska gömmor öppnades. Radioproducenten Peter Meyer hörde av sig om en stor mailart-samling som han hade i en ouppvärmd lada utanför Enköping, han hade även en ljudkonst- och fluxussamling på Gärdet. Ann-Marie Regild hade restupplagor av Vargens utgåvor utgivna av Carsten Regild i Hägersten. Anders Wahlgren hade mängder från material från Pistolteatern där han medarbetade som ung. Folke Rabe hade outgivna ljudexperiment på rullband från sextiotalet som han spelat in med Jan Bark. Billy Klüwer började sända mig material från 9 Evenings-föreställningarna i New York osv. En hel del av detta skulle snart komma ut på det förlag som ännu inte fanns. Vid millennieskiftet fanns ett antikvariat i kris där någonting hade börjat hända. Jag hade gått ner på halvtid, men åkte in till antikvariatet sent på kvällarna efter att barnen somnat för att jobba med en internettidskrift som jag döpte till Kairouan efter Claes Hylingers novell ‘Kakan i Kairouan’. Där lyckades jag få in texter av författare som föreläst i antikvariatet, Kristian Petri, Claes Hylinger, Stefan Themerson (i en dröm), men även egenhändigt skrivna artiklar om Åke Hodell, Nick Drake, den egyptiske kompositören Mohamed Abdel Wahab, en artikel om tidskriften Vargen och Elis Erikssons serie Pavan. Det hann bli tre nummer. När jag höll på med det fjärde numret, om imaginära författarskap, kraschade plötsligt Rönnells hårddisk och allt raderades ut, även de tre första färdiga numren. Starkt inspirerade av Kerberos experimentella utgivning och Stefan och Franciszka Themersons

patafysiska utgåvor på Gaberbocchus Press, startade Rönnells ett eget förlag som fick en rivstart med Claes Hylingers lilla skrift om patafysiken, Desockultation, formgiven av Lars Paulsrud som även hjälpte till att sätta samman ett ofullbordat manus som Åke Hodell testamenterade till antikvariatet innan han gick bort. Resultatet blev den lilla boken Resan till Rom (2001) som följdes upp av Stuvad lake enligt Cajsa Warg (2002) från samma ofullbordade manus. Efter experimenten med nättidskriften Kairouan kändes det fantastiskt att kunna ge ut ut pappersböcker, omsorgsfullt formgivna av Lars Paulsrud och senare Anders Ljungman. Parallellt med förlagsverksamheten utvecklades även antikvariatets evenemang i avantgardistisk riktning. Efter en uppmärksammat program med poeterna Robert Bly och Tomas Tranströmer (som spelade enhändigt piano med Bengt Emil Johnson som assiste-

rande ljudtekniker) kändes det som vi var färdiga för att ta ett steg till. Antikvariatets första performancekväll vid en minnesstund för Åke Hodell bjöd på två happenings av Dan Fröbergs köksensemble och Mats Gustafsson med Lotta Melin utklädd till Åkes sjuksköterska. Jag hann knappt börja presentationen innan Dan slog på sin plastdammsugare. Lotta i sin tur slängde ut karameller till publiken som befann sig i ett lyckorus. Snart hade jag tillsammans med Dan Fröberg och Mats Gustafsson färdigställt en hyllnings-cd till Åke Hodell, Friends of the Bumblebee (2002), med bidrag från medlemmar i Sonic Youth. Ja, någonting var definitivt på gång i det gamla antikvariatet konstaterade DN som slog upp en helsida om bokhandeln som försöker motverka antikvariatsdöden med avantgardistiska utgåvor och upptåg. En orsak till att förlagsverksamheten på Rönnells exploderade var den 95-årige Elis Eriksson som medverkat i Kairouan med några rutor ur serien Pavan. Vid sitt första besök visade han upp alldeles nygjorda Pavan-serier som inte skilde sig märkbart från de Åke Hodell givit ut i mitten av 60-talet på Kerberos förlag. För Elis Eriksson fanns bara en tid och det var nu. Allt annat är blaj, som han uttryckte det. Och det var i detta nu jag hamnat. Ett nu där allt är möjligt, enligt min bäste vän Dan Fröberg. När Dan och jag skulle göra en liten kortfilm om Elis, skulle vi först bara få filma hans skor som går, men det slutade med att Elis själv tog över regin och gjorde mig till skådespelare. Mitt liv hade blivit ett äventyr som jag aldrig hade kunnat förutspå. Jag tog intryck av Elis Erikssons filosofi att vara ett verktyg för de frekvenser som vill fram, ett don, som han skrev. Att släppa fram det som vill fram, utan att försöka styra mer än nödvändigt. När jag tänker efter har jag nog alltid varit en kameleont, som skiftat färg och smält in i varje nytt projekt. Särskilt under 90-talet då det fortfarande var långt mellan evenemangen. När vi hade vår Eric Hermelin-kväll med Carl-Göran Ekerwald var jag så inne i de sufiska diktarnas värld att jag fyllde antikvariatet med persiska mattor från Peter Willborgs butik och tog kontakt med Idries Shah i London. Några månader senare bodde jag i stor sett i Gunnar Björlings bastu på Brunnsgatan i Helsingfors inför en föreläsning med Carl-Johan Malmberg där

jag skulle spela upp Björlings röst från en kassettbandspelare. Sen blev jag uppslukad av fyrar tack vare en kväll med Kristian Petri, drog med familjen på vådliga båtutflykter till kända och okända fyrar i skärgården och planerade resor till fjärran sådana. Min Grönlandsperiod då jag bara intresserade mig för inuiternas kultur har jag lyckats förtränga. Kort efter Elis Erikssons första besök i antikvariatet anlände en lastbil med fem nya Pavanhäften och en stor svart bok med titeln Nattens hundar (2001). Ett halvår senare var det dags för nästa lastbil att bromsa in utanför antikvariatet. På pallarna låg Elis Erikssons stora collagebok Vernissage (2002), en artists’ bok där han helt utan redaktionell text själv dokumenterade den första konstinstallationen i Sverige på Galleri Burén, där hans serie Pavan föddes 1965. I sändningen fanns också den lilla poetiska boken Tårar (2002). Senare ‘remixad’ av Marja-leena Sillanpää i den lilla systerboken Om tårar (2005). Hösten 2003 kunde Ann Smith och jag åka ner till bokmässa Bokmässan i Göteborg med skåpbilen fullastad av nya titlar, däribland en dvdutgåva av Lågsniff (2002), en film av Åke Hodell och Per Wiklund som spelades in på Pistolteatern 1965, med Åke, Torsten Ekbom, Bengt Emil Johnson och Leif Nylén. Det var första utgåvan på underetiketten Håll Tjäften för ljudliga och visuella utgåvor som Rönnells startade tillsammans med Dan Fröberg. Tanken var att ge ut verk av gårdagens och dagens avantgardister utan ett det riktigt framgick vad som var då och vad som är nu. Eller rättare sagt allt skulle vara nu. Dan Fröbergs omslag till Lågsniff skapad av morse-text var tidlöst. I montern som vi delade med Barbro Schultz förlag spelade vi den 12 minuter långa svartvita experiment-filmen non stop i tre dagar i en liten TV-monitor. Det var först nu jag upptäckte att andra betraktade dessa verk som historiska. Jag hade ju grävt ner mig så djupt i Åkes arkiv och gjort mig hemmastadd i Elis Erikssons ateljé där allt material varit nytt för mig. När en tunnhårig Leif Nylén passerade montern där han själv som ung härmade ljudet av vinande granater insåg även jag att filmen hade några år på nacken. Dock fortfarande övertygad om att den linjära tidsuppfattningen var överskattad. Visserligen hade den hindrat 97-årige Elis Eriksson att följa med som mässans äldste deltagare någonsin. Men det

hindrade inte Dan och mig från att presentera En liten film om Elis Eriksson på ett seminarium under bokmässan, där Elis dansade omkring hur pigg som helst, i scener som skulle ha kunna varit filmade av Jonas Mekas på 60-talet. Om jag inte själv hade varit med i dem. Vid ett annat seminarium berättade Magnus Haglund om Åke Hodells och Gunnar Ekelöfs vänskap inspirerad av Resan till Rom och Stuvad lake enligt Cajsa Warg. Det var på den tiden avantgardistiska inslag fortfarande välkomnades till Göteborgsmässan av den legendariske galleristen Bo A Karlsson, som kom ner till vår monter och hejade på. Och som man mitt på mässgolvet kunde stöta på en performance av Guds söner. I DN listades vi som ett av det intressantaste nya förlagen tillsammans med bland annat OEI editör. Nästan alla våra tidiga utgåvor av Åke Hodell och Elis Eriksson fick entusiastiska recensioner,

inte bara i de stora dagstidningarna, utan även i kvällstidningar som Aftonbladet, där Pavans äventyr kunde fylla ett helt uppslag. Det var naturligtvis bra reklam för ett antikvariat som skulle räddas. Någonstans här börjar Rönnells bli en sambandscentral för det ökade intresset för 60-talets experimentella kultur, vi hade, som sagt, en uttalad ambition att vara en experimentell verkstad, en kreativ plats i nuet där dagens unga avantgarde och gårdagens kan mötas. Samtidigt var alla alltid välkomna även till de mest experimentella kvällarna. Antikvariatet blev en plats där vem som helst, kanske för första gången, kunde komma i kontakt med visuella och ljudliga experiment, pågående ljudinstallationer och utställningar; utsättas för överraskande upplevelser som när Dan Fröberg installerade dolda högtalare bakom bokhyllorna som plötsligt kunde säga ‘Jaså spelar du också golf!’. Vi ville i Åke Hodells anda sprida avantgarde åt folket. Och vi ville ju att så många som möjligt skulle hitta till antikvariatet. Fram tills detta ögonblick har den ena utgåvan lett till den andra i en slags kronologi. Den blir allt svårare att följa när utgivningen börjar förgrena sig, när en bok leder till två andra som viker av åt olika håll så att det så småningom skapas ett rotliknande system av osynliga trådar. Samtidigt länkar externa rotsystem ihop med antikvariatets. För att inte belasta antikvariatet ekonomiskt startar Jan Håfström några egna bokprojekt, bland annat sätter han ihop och bekostar den stora boken Huvuden som över

går i landskap (2009) med Erland Brands teckningar som kommer ut på Rönnells förlag och resulterar i en utställning i antikvariatet som senare ‘växer ihop’ med en annan utställning vi gör med graffitikonstnären NUG och resulterar i en tredje gemensam utställning med de två på Konstakademien som blir ett sällsynt lyckat möte mellan ‘gårdagens och dagens avantgarde’. Rönnells gästar även den litterära akademien när vi i Börssalen får arrangera en tillställning i samband med att vi ger ut en liten skrift, Björnungar (2010), på Erik Lindegrens 100-årsdag. Där läser Ann Smith ur sin pocketbok Dikter 1963–2004 (2004) och Mats Gustafsson blåser i sin barytonsax så att kristallkronorna håller på att trilla ner. Fast egentligen fanns ju våra osynliga rottrådar redan under Gamla stan med Lågsniff-dvd:n och Anders Wahlgrens bok Pistolteatern 1964–67 (2003). Med den boken följde en dvd där Åke Hodell tillverkar en bomb i sin vindsvåning i Gamla stan, adresserad till Enskilda Banken. Under Riddarfjärden länkar en sjunkande Evert Taube ihop Fylkingen och Rönnells i Joakim Pirinens och Mikael Strömbergs textljudskiva Afrika (2004) som följdes av Fåglarnas underbara liv (2007) med tydliga kopplingar till Öyvind Fahlströms fågelskivor. Efter en Sonic Youth-spelning på Münchenbryggeriet lyckas jag övertala Jim O’Rourke att skriva en eftertext till vår skiva med experimentella inspelningar från 60-talet av Folke Rabe och Jan Bark. Kan inte fatta att jag står där backstage med en av mina rock idoler som tilltalar mig med ‘Yes, Sir’ och tackar för äran att få vara med. När Folke sedan låter mig sätta låtordningen på skivan ARGH! (2006), som blir utsedd till en av årets skivor av Art Fo rum, känns hela mitt liv som en dröm. I drömmen får jag ett telefonsamtal från Sten Hanson som är på väg att kliva på flyget till New York. Han frågar om vi vill ge ut en samlingsvolym med hans experimentella bilddikter. Jag säger till honom att vi är intresserade men inte har några pengar. Boken Poetical Works & Music without Te ars kommer senare ut på Firework Edition/Tragus förlag/ Gallery Niklas Belenius. Sten gör en av flera konserter i antikvariatet i samband med utgivningen. Konstnären som hade ARGH! på årsbästalistan i Art Forum var Christina Kubisch, känd för sina ljudinstallationer med elektromagnetiska

slingor, som aktiveras av specialgjorda hörlurar som besökarna får låna. Minns inte riktigt hur vi kom i kontakt, det var nog min vän Magnus Haglund, som tidigt insåg att något var på gång på Rönnells. Hans tankar om ljudkonst och korrespondenser har varit en viktig inspirationskälla. Länge hade vi planer på att ge ut hans bok Lyss nare på Rönnells förlag. Nu hade antikvariatets underjordiska rottrådar nått Berlin, en stad vars bibliotek Rönnells förmodligen hade bidragit till att bygga upp efter andra världskriget. Det slår mig nu att Hermann Görings vita Mercedes en gång lär ha varit utställd i Rönnells nuvarande lokaler när det var en bilsalong. Kanske berättade jag detta för Christina, som dock intresserade sig mer för antikvariatets bokliga historia. Efter misslyckade försök att få kulturstöd till vår planerade installation, beslutade vi oss för att ändå genomföra projektet, vårt mest omfattande hittills. Vi skulle ha vernissage i samband med att hon hade något annat ärende till Stockholm, för att slippa resekostnader. Jag hade redan varit och hämtat begagnade kabelvindor från hennes installation under Perspectives-festivalen i Västerås. På något sätt lyckades vi låna in sju cd-spelare som skulle skicka ut loopar med personalens inläsningar av gamla bokkataloger i kablarna. Christina Kubisch beskriver själv sitt verk The History of Arch ives som en berättelse om antikvariatet och själva platsen som ett arkiv. Genom att förflytta sig i bokhandeln med lånade hörlurar komponerade besökarna själva ljudverket, beroende på hur de rörde sig under kabelslingorna. Det var en fantastisk syn att se folk röra sig fram och tillbaka

med hörlurar och ibland stanna under en intressant bokbeskrivning/röst. En av slingorna som bildade ett tak ovanför dem innehöll en kakafoni av alla rösterna samtidigt. Tanken var att installationen så småningom skulle resultera i en skivutgåva. Under sitt besök spelade Christina Kubisch bland annat in ljuden från antikvariatets dörrar som alla gnisslade på olika sätt när de öppnades och stängdes. Skivan har ännu inte kommit ut. Under Stockholm New Music-festivalen 2006 arrangerar vi även en Fluxus-konsert i antikvariatet. Ensemblen, som leddes av Mats B., bestod av Bengt af Klintberg, Bodil Blå, Carl Michael von Hausswolff, Kristina Matousch och Claes Tellvid. I ett av fönstren skyltade vi med förlagets senaste flaggskepp, Klintbergs Svensk Fluxus. Själv fick jag äran att köpa leksaksinstrument på loppisar och halmhattar på Buttericks till föreställningen. Till Nam June Paiks One for Violin Solo krävdes ett riktig fiol, helst inte för dyr eftersom Carl Michael skulle smascha den i småbitar på scen. Jag gick in på Gottfrid Johanssons musikinstrumenthandel och frågade en yngre och en äldre man bakom disken om de hade riktigt dålig fiol som såg bra ut. Den behöver inte gå att stämma, förklarade jag. Av deras miner förstod jag att de aldrig fått frågan förut. De tittade på varandra, varefter den ene försvann och kom tillbaka med en fiol som vi fortfarande har en liten skärva kvar av i arkivet. Även om jag själv redan från början upplevt antikvariatet som en spännande plats, så var det först nu vi började locka in en ny yngre publik. När vi arrangerade våra första kvällar tillsammans med OEI och konserter med skivbolaget

Häpna!, till exempel Mariam The Believer, Tenniscoats och Sagor & Swing, fylldes antikvariatet för första gången av unga människor. Med Biskops Arnös författarskolas läsningar förvandlades salongen med rara böcker från 1500-talet till en loge. Något som kändes hoppfullt i en tid då många beklagade sig över att boksamlarna var på utdöende. Om vi utöver att lagerhålla värdefull litteratur även gav ut ny sådan och fungerade som mötesplats och kulturscen, skulle det kanske ordna sig för Rönnells, tänkte jag. Strategin var att göra Rönnells till en så viktig och mångförgrenad plats att det skulle vara omöjligt att lägga ner på grund av yttre hot som konjunktursvängningar, näthandel, hyreshöjningar etc. Genom spännande samarbeten och projekt skulle Rönnells mycel-liknande2 rötter sträcka sig från underjorden till de fina salongerna. Då vi lät NUG

bomba vita rullgardiner från IKEA kom flera Wallenbergare in och köpte dem. Graffitipionjären AKAY gjorde sitt första publika framträdande utan maskering på Rönnells med Ika Johannesson, ungefär samtidigt fick vi från säker källa höra att det talats om Rönnells på den årliga and jakten, där GW och Stefan Persson deltagit. Ju bredare stöd desto svårare skulle det vara att bli av med oss. Genom att göra så många bra saker som möjligt och tro att allt vi gör fastnar i väggarna i form av immateriella energier och laddningar är ett magiskt tänkande kring bokhandeln som vuxit fram under långa samtal med min vän Dan Fröberg, som regelbundet kontrollerat och finkalibrerat de osynligheter som pågår i antikvariatet, inte minst nattetid, då böckerna börjar samtala med varandra och telefonen ringer. Alltid vid samma klockslag 02.26, enligt Dan, som är den ende som återkommande övernattat i bokhandeln. I samband med New Music-festivalen 2008 stannade han hela veckan och somnade varje natt på en ny plats i affären. (En nattvandrare såg ett par omaka orange/gröna strumpor med tillhörande ben bakom disken.) Vid vårt 80-årsfirande 2010, då vi genomförde åttio evenemang på åttio timmar, var Dan och antikvariatets egen skyddsängel Alexandra E. Lindh de enda som var på plats under alla de åttio timmarna. Klockan fyra en natt kom det in en ensam gubbe som ville sälja guld, enligt Dan, som förutom två cd-skivor och ett sällskapsspel givit ut två vinylskivor på Rönnells ljudliga och visuella under etikett Håll Tjäften som delvis bygger på ockult material inspelat på Rönnells nattetid. Den senaste skivan Twentytwo equals twentytwo (an exorcism and teleportation of Rönnells Antikvariat into life eternal) (2015), var ursprungligen en exorcistisk ljudinstallation som loopades i Rönnells källare

för att besvärja marknadshyresdemonerna, tills hyresvärden till vår förvåning kom in i butiken och meddelade att de dragit tillbaka en aviserad hyreshöjning som skulle ha knäckt antikvariatet. Varje utställning och happening har känts som den sista innan vi lägger ner. Det har fått oss att ta ut svängarna mer än kanske någon annan bokhandel. Att en sista gång utnyttja våra stora lokaler och kanske få uppleva ett mirakel. Vi har sluppit vara rädda om inredningen, eftersom det mesta är slitet och lagat med Gaffatejp. Men likväl ett paradis, särskilt om man kommer dit ensam en kväll och det är nedsläckt, så finns det ingen vackrare plats på jorden. Och knappast någon annanstans heller. Vad gör man inte för att få vara kvar på ett sådant ställe. Till den retrospektiva utställningen Glada da gar i … eller P-O Ultvedts vårsalong monterade Björn Springfeldt och Fredrik Ultvedt upp flera motoriserade skulpturer som involverade både medarbetare och kunder, inte bara under vernissagen den 2 mars 2005 då Mats Gustafsson jammade med några av skulpturerna. Under våren kunde vem som helst, genom att stoppa in en tiokrona i myntinkastet, sätta igång det självspelande pianot Oavsett smaken så kostar det (1973).3 De som saknade mynt kunde via en pedal trampa igång den steppande träskulpturen Tapdance (1996), ofta just när vår sekreterare ovanför på kontoret höll på att färdigställa en faktura, och när den motoriserade reliefen Ögonförstöraren (1990-tal) gång på gång hakar upp sig är det bara för personalen att ta fram stegen. Skarpt läge blir det när Peter Johansson tar med ett luftgevär till en av sina bokreleaser och ordnar en skjutbana med en dalahäst på måltavlan längs med balkongen på övervåningen. En av Björn Ranelids romaner är en hårsmån

från att träffas. Kulhålen sitter fortfarande kvar i väggen uppe på skönlitteraturen, signerade av konstnären. Många av besökarna som testade på att skjuta hade aldrig hanterat ett vapen. Mer stillsamt subversiv var Leif Elggrens och Mats Gustafssons åtta timmars Arbetsdag (2003), då de med hjälp av elektronik skapade småljud mot de tilltagande dumheterna i världen, ungefär på samma plats där Johansson haft sin skjutbana. Elggren och Gustafsson fick konkurrens av ett interagerande renoveringarbete i trapphuset precis bakom. Ibland stannade hantverkarna liksom upp som för att lyssna på de märkliga ljud som nådde deras öron genom en ventil (bakom erotikahyllan) och omvänt. Arbetsdagen inspirerar så småningom till en osannolik maratonläsning. I samband med

att tredje delen i Johan Jönsons riktningsserie kommer ut i januari 2016, lyckas vi på något sätt övertala honom att under en veckas tid läsa alla tre delarna, från morgon till kväll. Först hade någon på skoj föreslagit att han skulle läsa hela dit. dit. hään, men det lät lite för mastigt att läsa drygt 700 sidor, tyckte jag. Men han skulle ju kunna läsa hela riktingsserien, fortsatte jag. En uppgift så ogripbar att den kändes mer genomförbar på något sätt. Poeten värmer upp lördagen 16 januari kl. 14, med att läsa ca 40 minuter ur dit. dit. hään, i samband med att boken kommer ut. Efter release-läsningen är Johan helt utmattad och inser att han måste läsa på att på ett annat sätt under den kommande veckan. Måndag morgon kl. 10 slår jag på mikrofonen och poeten börjar, med ett glas citronvatten bredvid sig, läsa med låg malande stämma diktsamlingarna med. bort. in, mot. vidare. mot och dit. dit. hään, från pärm till pärm, 3 830 sidor, ‘Om rösten håller’ hade vi för säkerhets skull garderat med i utskicket. Johan läser från morgon till kväll under hela veckan med uppehåll för fikapauser och luncher. Framför honom hade vi placerat ut några stolar där besökarna kunde slå sig ner och lyssna på den förmodligen längsta diktuppläsningen någonsin. Men det var inte rekordet som var poängen utan vad som hände med rummet, hur antikvariatet förvandlades till en kyrka efter några dagars stillsamt mumlande, ja det var så det lät på avstånd. Det var också något som hände med oss och Johan berättade efteråt att han mot

slutet under fredagseftermiddagen efter närmare tretusen sidors högläsning var nära att upplösas och börja gråta. Efter att Dan Wolgers givit ut Klintbergs Svensk Fluxus som ready-made till alla medlemmar i Sveriges Allmänna konstförening (9 000 ex), försöker jag få honom att göra en utställning i antikvariatet och lockar med att han kan få ställa ut hela antikvariatet som en ready made, signera det och sätta ett pris. Istället blir det en utställning med Martin Kann, formgivaren som ibland räknas som rockgruppen bob hunds sjätte medlem. Mitt favoritband hade ju redan medverkat på hyllningsskivan till Åke Hodell, Friends of the Bumblebee. Med utställningen Retrospektivt: MARTIN KANN (2009) når vi en ny publik bort-

om de självklart bokintresserade. Två föräldrar berättar att deras femtonårige son tvingat dem att köra från Skellefteå ner till vernissagen i Stockholm. Där samtalar Sune Nordgren med Martin Kann och den från Kanada influgne kuratorn Patrik Andersson, samtidigt som medlemmarna i bob hund vinkar i en monitor från Arvika via en webblänk. Det mest uppseendeväckande var nog att vi döpte om antikvariatet under utställningen, som pågick drygt en månad, genom att klistra över neonskyltarna mot Birger Jarlsgatan med Kanns handskrivna Antikvariat: MARTIN KANN. Ett sådant engagemang hade vi aldrig upplevt tidigare. Till och med de som bara brukade rasta hunden på andra sidan gatan, såg sig nödgade att komma in och fråga vad som hänt med Rönnells Antikvariat. Jag minns särskilt när Lena Endre rusade in i butiken och utbrast: ‘Herregud, finns ni inte kvar!’ I anslutning till en Black Metal-konsert i antikvariatet får jag Rönnells logga tatuerad på baksidan av överarmen. Taggen blir exponerad i en artikel i Di Weekend, ett exempel på hur vi biter fast oss kvar i finanskvarteren utan att tjäna några pengar. Vi borde ju egentligen inte finnas där med vår hopplösa affärsidé, tänker nog många. Hur en bokhandel med mottot ‘Håll skeppet sjunkande!’ 4 kan klara sig år efter år, i ett område där hyrorna egentligen är för höga i relation till verksamhetens omsättning, sätter myror i huvudet på folk. Kanske är det samma fascination som många känner inför humlors flygförmåga. Varje

gång vi låtit en ekonomikunnig person göra en kalkyl på verksamheten, har svaret blivit att vi måste lägga ner. Då har vi tänkt att om vi ändå är förlorade kan vi ju i alla fall försöka hålla skeppet sjunkande så länge som möjligt. Så länge det är roligt. Även om förlags- och evenemangsverksamheten till en början var ett experiment som jag ägnade mig åt på fritiden vid sidan av mitt ordinarie arbete i antikvariatet, har den allt eftersom den expanderat involverat även mina kollegor och blivit en allt större del av mitt eget ordinarie arbete i antikvariatet. Det sjunkande skeppets öde är även förlagets och evenemangens. Tanken från början var att förlagsutgivningen inte skulle belasta antikvariatet ekonomiskt, vi skulle bara ge ut verk då vi lyckades få stödpengar till dem och hälften av intäkterna skulle gå till nya utgåvor. Under de första åren byggdes det upp ett litet förlagskonto, men när antikvariatet halkade efter med hyran återstod till slut bara pengarna på förlagskontot. Ibland räckte inte ens de pengarna till, då kunde vi få en slant från Svenska Akademien som även gav stöd till flera av våra tidiga utgåvor med Åke Hodell. Betydligt längre tid tog det för oss att övertyga Stockholms stad och Kulturrådet om att vår utgivning och våra kulturprogram förtjänade stöd. Vi var ju ett affärsdrivande företag. Det tog många år innan vi började få kulturstöd. Tyckte redan när jag kom att antikvariatets mödosamma lagerhållning av värdefull litteratur och synliggörande av den förtjänade kulturstöd. När vi

nu dessutom började ge ut egna publikationer och dokumentationer, öppnade upp för att bli en mötesplats för experimentell kultur där olika generationer kunde mötas i ett kreativt flödande nu, författarsamtal, konserter, installationer, performance, kändes det som givet att vi skulle få kulturbidrag. Minns att vi tillsammans med vår nystartade vänförening 2008 lyckades få en av Stockholms stad kulturhandläggare att besöka antikvariatet. När vi råkade jämföra våra kulturaktiviteter med Forums på Sigtunagatan och nämnde stödet de erhöll från staden, blev handläggaren nästan förnärmad och förklarade med eftertryck att vi måste förstå att vi aldrig skulle komma i närheten av Forums nivå. I mars 2006 kollapsade jag efter att en söndagseftermiddag ha monterat ned kablarna efter Christina Kubisch ljudinstallation. Eller rättare sagt morgonen efter, när jag kommer ut ur porten vet jag inte åt vilket håll jag ska gå. Så jag vänder tillbaka, lägger mig på soffan och försöker andas. Resten av veckan gör jag inget annat än ligger och tittar på molnen som drar förbi och lyssnar på Brian Eno. Jag tänker på Dan Fröbergs mantra att allt ordnar sig om man bara håller sig lugn i mitten. Efter att ha gått huvudlöst in i alla projekt blir jag efter detta tvungen att kuva min entusiasm, dock utan att alltid lyckas. Det är svårt att inte dras in i spännande projekt, när entusiasmen är ens enda talang. Efter att ha fått känna på den omtalade väggen ett par gånger har jag dock lärt mig att känna igen varningssignalerna. Hålla mig på rätt sida och ibland även, vilket jag inte är så bra på, delegera. Efter att ha startat upp den utåtriktade verksamheten på Rönnells har jag, inser jag nu, hela tiden velat vara ensam i bollhavet och kasta upp bollar som jag inte haft någon möjlighet att fånga. Det är mina arbetskamrater, osynliga i denna text, som fått hämta bollarna jag kastat bort och som dragit upp mig när jag varit på väg att drunkna. När jag blev tillfrågad att vara med och berätta om Rönnells förlag vid en arrangemang under OEI:s rumsliga #79 på Moderna Museet, trodde jag att vi publicerat cirka trettio böcker, skivor och dvd, men när jag listade upp dem kom jag upp i över sextio utgåvor. Dubbelt så många alltså! I denna text, som egentligen ska handla om Rönnells förlag, har bara några av böckerna nämnts. Istället har jag skrivit om möten som

inte ägt rum och utgåvor som aldrig kom ut. Drygt tusen evenemang och sextio publikationer, plus de som havererat, har satt sina spår. På ett av spåren har Blå Tåget rullat in med fullsatta konserter och bokutgåvor, sammanställda av Torkel Rasmusson, till exempel samlingsvolymen med Leif Nyléns litteraturkritik Från sidan (2017). På ett sidospår fick vi in den finländske avantgardepionjären J. O. Mallanders papperskulpturer, vilket ledde till att vi gav ut M. A. Numminens Till Helsing fors (2011). Jag har skrivit om funna skatter men missat den kanske största hemma hos Ulla Pettersson i Alvik. Som resulterade i vår bästa utställning med collage och bokstavskonst av Berndt Pettersson utifrån en maffig bok utgiven på OEI editör För pås-seende (2012). Hade också velat berätta hur Anders Ljungman lyckades få klar Torsten Ekboms favoritbok Borges Sällsamma historier (2014) så att Torsten fick se sin översättning i tryck just innan han gick bort; att Bodil Malmsten nästan startade en revolution utanför Rönnells med Thomas Bernhard och att vi gav ut hennes sista bok Det här är hjärtat tillsammans med Bonniers. Jag har helt utelämnat Kristian Petris bok Träsket (2013) som förankrat Rönnells ända ner i 1600-talet, då antikvariatet låg vid Rännilen, en farbar vattenväg mellan Stora Träsket och Nybroviken. Oavsett vad som händer finns vi ju kvar i den boken.

· U R LO G GB ÖCKERN A· 12 februari 2012 Kära Gud. Vi vill använda vårt stora och centralt belägna antikvariat till att sprida kvalitetslitteratur inom alla olika ämnesområden. Och aktivt arbeta med att rekrytera nya läsare genom ett rikligt utbud av litterära evenemang och även ordna konserter, performanceföreställningar samt utställningar i en genuin bokmiljö. De ‘icke litterära’ evenemangen kan för unga människor bli en ingång till litteraturen genom att de sker i en bokmiljö. Något vi erfor när vi gjorde en utställning med bob hunds formgivare Martin Kann. Genom att skapa en aktiv kulturscen i bokhandeln gör vi den till en mötesplats för litteraturintresserade och de som ännu inte kommit in i litteraturens värld. 3 mars 2012 På väg till antikvariatet med cykel hejdar jag Lars Norén på Roslagsgatan, för att påminna att vi ställt undan en Heidegger-bok åt honom. Han är just på väg att slå in portkoden, när jag tilltalar honom med: ‘Hej Lars!’ Han ser lite förvånad ut men skiner upp av glädje och tacksamhet. 31 januari 2013 Bläddrar lite i gamla anteckningsböcker och papper. Har allt kvar även om blyertsen börjar vittra bort. Många inspirerade ögonblick, viktiga i mitt liv. Fint att de fångats i snapshots. När jag känner mig vilsen kan jag gå tillbaka och se att jag varit vilsen tidigare också. Ja, det är grundkänslan i dessa anteckningsböcker. Lost in space. 5 januari 2014 Hela antikvariatet ska ligga still. Lördag. Stråkkvartett på radion, en skata kraxar, sitter på en filt i sovrummet. Bengt Cidden Andersson är död. Honom borde vi ha tagit till Rönnells. Hans träskor skulle ha förbättrat antikvariatets karma ytterligare. Inkapslad doft från Ciddens träskor. En ny parfym i Rönnells serien. 8 januari 2015 Det finns så mycket här i världen, knäckebröd, Arvo Pärt, Mark Hollis. Äventyret väntar alltid runt hörnet. Allt är möjligt. Allt händer. Vem behöver andra droger än kaffe. Ett fågelkvitter kan

väcka en, rädda livet på en. 17 juni 2015 Har mina fingrar övernaturliga krafter? Slår upp Bodil Malmstens bok och hamnar direkt på Thomas Bernhard. Öppnar Martina Lowdens Allt och läser om katedralen i Palma, dit jag ska om en knapp vecka. Någonting är det. Men det funkar nog inte på beställning. 26 juni 2015 Försöker hålla hjärnan igång med Bodil i bakfickan, samtidigt låta den, hjärnan, vila. Färre intryck eller är det fler. Färre plikter större frihet, samtidigt är jag ganska fri i vanliga fall också. Hösten blir spännande. Är det måhända något sensationellt som håller på att ske i det gamla antikvariatet. Det kanske inte bara handlar om böcker. Kanske är det något annat, något som inte går att köpa, som inte går att få, något ovärderligt, skört, skimrande, förtrollande som händer på olika platser då och då, som kanske [oläsbart]. Vad vi har är en älskad (ja!) bokhandel i hjärtat av det kommersiella Stockholm. En

motståndsficka, en utpost, som inte är definierbar utifrån ekonomiska premisser, utan bygger på något som inte är till någon nytta. 27 juni 2015 Ok, det vi gör på Rönnells då. Vi stökar, bökar, stångas med omständigheterna. Bär stolar, högtalare, bokkassar, tjänar nästan ingenting. Ändå uppstår magin ibland, men det är inget helhetskoncept som på det här hotellet i Cala Mayor, där allt ska funka, gästerna ska må bra i nya rena lakan varje dag, serveras den perfekta frukosten varje morgon och inta kvällsdrinken vid poolen till ‘perfekt’ musik. Nej, ett varningens ord för helhetskoncept. Hellre labyrinter där man kan gå vilse, infall, galenskaper, inget att förlora, göra tvärtemot. Åka ut till IKEA och köpa loss rullgardiner som NUG sedan bombar. 4 juli 2015 Mitt första bibliotek i Tullinge. De knarrande golven, doften av böcker, trivdes där, trots, eller kanske tack vare att det inte fanns några böcker hemma. Det gamla trähuset finns säkert inte kvar. Hur gammal var jag, nio tio år, gick på mellanstadiet. Minns inte biblioteket på min skola, men denna villa med knarrande golv där okända världar fanns inom räckhåll. Nu i efterhand kommer jag att tänka på den där bisarre finske boksamlaren som var analfabet och inte lät sig förledas av innehållet i texterna, men kunde allt om bokband, kolofoner, upplagors storlek; vilka titlar som var rara och var de fanns att uppbringa. Matti Pohto byggde under sin livstid upp en av de största boksamlingarna i Finland. Ser framför mig hur han tar fram en bok ur hyllan, tummar på bandet och nosar på inlagan, vars hemligheter förblir dolda. 27 december 2015 Finns så mycket guld: Beckett, Bernhard, Aleksijevitj, Sagor & Swing. Men vi gror igen av mossa. Älskar dock mossor och lavar också, älskar mycket utom … ja det behöver jag inte rabbla upp. 17 januari 2016 I badkaret med ankorna. Den blinda och den med ögon. De följs åt, guppar omkring lite. När ankan utan ögon är på väg mot vattenfallet un-

der kranen med rinnande varmvatten, kommer den med ögon till undsättning. Här i karet med mina plastankor kan jag vara mig själv och andas ut. Igår introducerade jag Johan Jönsons läsning. Ingen direkt respons, men det var ingen katastrof. 1 maj 2016 Hållbarhet som inte går att hålla i, som inte håller på papperet, i förstoringsglaset, med rottrådar rhizomer härs och tvärs. Skitbra affärsidé. En grotta att gömma sig i när det går dåligt. Lyckad nedfrysning av Herr Rönnell. In kommer Gösta. I min anteckningsbok. 5 maj 2016 Vad är det som är så unikt med Rönnells. Lokalen i sig med balkongen, de två tre planen. Närheten till gatan som speglar sig i glasskåpen längst in. Böckerna … men det är något annat också, något som dröjer sig kvar efter aktiviteterna. Pianot från Benny till exempel lät ju rätt stumt när det var nytt. Nu har det en helt annan klang. Men det går liksom inte att framkalla det där genom att slå på en knapp. Det krävs ständiga misslyckanden och ansträngningar för att få det att lyfta. Oj, nu fick jag en flashback av stönanden från kundtoaletten. Ingen risk att det blir för själfullt. 4 maj 2016 Läsa Hylinger, läsa Hylinger, läsa Hylinger. Vart är jag på väg? Vem frågar efter vägen när man har sådan bok. Det blir nog bra det här, bara fortsätta framåt tills blicken blir grumlig. När jag var yngre såg jag inte att hans böcker var gubbiga och nu har själv hunnit bli gubbe. 27 juli 2016 De glimrande stunderna är få. Oftast är man ur slag eller har det tråkigt. Vilket inte är så illa egentligen för då är man ju klarsynt och ser att det inte finns något, för något måste skapas av kaffe, vindpustar. 28 juli 2016 Vi som gillar Lloyd Cole och Hylinger, uppskattar gott fika och inte räds ordet trevligt. Vad trevligt! Känner igen mitt eget ängsliga basspel hos Lloyd Coles basist.

Med pennan i högsta hugg som en mainstream Strindberg, han låg nog aldrig ner när han skrev. Alldeles för bekvämt för upproriska tankar. Vinden susar i lövverken. Bruset från kosterhavets bränningar, Trevligt och herr Gustafssons roman bredvid i våningssängen här i stugan i Reservatet på Nordkoster. Tjoho. Här drömmer jag livligt på de hårda sängarna eller slumrar långt ute på Korsholmens stenålders hällar. En tur till Sydkoster, strålande solsken, linfärja över sundet, en Stigbergets Saison på Kosters Trädgårdar. Återstår en liten promenad till svamparna ut mot Norrvikarna. Hundskall, lekande barn. Lloyd Cole får följa med. 29 juli 2016 Tio år kvar till pensionen. Kan Rönnells fortsätta sjunka så länge. Visst vi har varit sega, tappra. Inte fattat att vi varit körda med vår föråldrade verksamhet mitt i finansdistriktet. Kapitalisterna vill nog ha oss kvar som blåstång, för att visa att penningjakt inte tar kål på allt, att det ‘mjuka’ kan ‘klara sig’ även i ett samhälle styrt av marknaden. Kanske har vi blivit en symbol för kapitalismens överlägsenhet även när det gäller att värna mjuka värden. Fan egentligen skulle vi ju dö och inte fungera som alibi för girigheten. 7 augusti 2016 Sista semesterveckan börjar imorgon. Detta med uthållighet. Om det går att hålla en blomma blommande. Få något att bli bättre och bättre. Följa linjen. Låta det ena leda till det andra. Vara ett verktyg för frekvenser som vill fram. Göra fel så att det ändå blir rätt …, hålla tillbaka egot, samtidigt som man bygger något, eller raserar. Inte tänka och tänka (teckning på Pavans mössa) Elis Eriksson planterar träd för evigheten, naturligtvis fattar inte stadskontoret varför det ska stå sneda trän mitt på Slussen, de finns i evigheten, ja, men i den s. k. krassa verkligheten har någon jävel redan grävt upp och kastat dem i en container. Kanske är det så att Rönnells byter dimension så småningom när Stadium flyttar in. Det vi gjort finns kvar och lever vidare utanför tiden sas. Och själva hamnar vi så småningom utanför tiden. Men ett äventyr är det och fortfarande i tiden så att säga. Verksamheten alltså. Det finns ett smått fantastiskt antikvariat på Birger Jarlsgatan 32 som jag gärna lägger min (molnliknande teck-

ning) på. Dyngans vänner. Färdiga att gripa alla halmstrån verkliga och imaginära. 8 augusti 2016 Ibland känns det som man skulle vilja komma till botten med den där jeppen som vandrar omkring i mina skor, när han inte går i varma tofflor eller skuttar omkring på klipporna på Nordkoster, som om det fanns ett bråddjup. Han ställer till en hel del oordning efter sig. Glufsar i sig eller delar med sig, hur man nu ser på det. Men vad lämnar han efter sig, kärnor och skal, kvitton, övergivna författare. Gör han mer gott än ont? Den frågan var hård, det är nog det goda han är ute efter, för sig själv, publiken, de som medverkar. Men finns det någon ‘ren’ ja vad det nu är. Är det rena ens önskvärt. Skapa ren magi, men hur roligt är det att leva i ren magi. Skiten måste vara med, tomburkarna, böcker och kvitton som försvinner, sjukdom, död. Det vackra kan inte vara vackert för evigt, förgängligheten är en del av skönheten. Har man blivit ful är det bara att fortsätta. Så här är det. Hade jag satsat på någon slags egen karriär, ekonomisk, akademisk, konstnärlig hade jag varit kokt för länge sedan. Nu undviker jag och får inte heller erbjudanden. Har kedjat fast mig på Rönnells. 4 september 2016 Ja, vad skriver jag egentligen i dessa anteckningsböcker. Tänker väl inte så mycket på det mer än att det naturligtvis handlar ganska mycket om Rönnellsprojektet; förhoppningar, lyckade kvällar och misslyckade. Hur jag mår. Inte så mycket om läsfrukter, mer fallfrukter. Försöker

nog peppa mig själv en hel del, att jag ändå gör någonting bra där på Birger Jarlsgatan, skapar värden och hjälper till att bevara någonting värdefullt. Samtidigt som jag river ner och stökar till. Får en kick av att se antikvariatet fyllas av männi skor i olika åldrar, även från oväntat håll. Breddar men håller ändå någon slags linje, en mix av nytt, gammalt, nytänkande, old school, nördigt, hippt, avantgardistiskt, elitistiskt, naivistiskt, enkelt, svårt, knappast någon renodlad verksamhet, väldigt oklar, allt är si och så. Om man gör någonting bra leder det till någonting gott, ett magiskt tänkande, saker besjälas. Vi låter det hända som vill bevara antikvariatet, vill inte tro att männi skor utnyttjar oss, även om jag ser att en del vill få ut så mycket som möjligt av en så liten insats som möjligt. Lämnar in böcker de hittat i grovsoprummet för inbyte för att sedan plocka godbitar, men jag vill inte förgiftas av negativa tankar. 23 november 2016 Hur undviker man i långa loppet att bli patetisk som eldsjäl. Svårt att brinna om och om igen, antingen blir man aska eller julgransbelysning. 25 november 2016 Det finns alltid grejer att göra. Rensa lite i källaren t. ex. I väntan på tillgodohavandet. I väntan på tillgodot. Hur mycket har vi tillgodo efter att ha skapat så mycket kulturellt kapital. Och var gäller det eventuella tillgodohavandet. Ja, fick ju gratisbiljett till Poesifestivalen. 6 december 2016 Svindeln, Pekka, svindeln … var det före internet? Den existentiella svindeln av att befinna sig i universum en kort stund i förhållande till evigheten. Känslan av äventyret under det stjärnbeströdda myllrande himlavalvet. Också det att inte vara någon särskild ha någon talang men ändå

inkastad i detta som minst sämst i första loppet. Det enda man vann, som alla har vunnit som befinner sig på denna jordskorpa. 13 april 2017 Fy fan vad fula de är, stolarna. Färgen alltså. Rena döden. Från Death Row på San Quentin, typ. Meningen med det om inte att krossa oss? Kanske att kunderna ska tycka synd om oss och köpa en bok. Försäljningen idag är som stolarna. Rutten. Corpus butikus. Det går åt helvete och livlinorna är förbrukade. Vi kan inte ens säga att det går åt helvete, bara vinka. Vila i frid Rönnells. Skippar nog tatueringen. 15 april 2017 Påskdagen. Bara att kunna fylla lungorna med frisk luft och höra fåglarna kvittra. Känna solen med en kaffebricka bredvid sig. Bättre än så blir det inte, än dessa morgnar. Med DN (ibland SvD), en anteckningsbok, Hylingers gröna blyertspenna BIC Criterium 2H. Sen går varje dag utför egentligen. Man blir segare och segare, trasslar in sig i livet. Ronaldo har allt men står nu ändå anklagad för våldtäkt. På Rönnells har jag försökt skapa ett paradis på jorden, som förvandlats till en ondskefull maskin, en kvarn som mal ner oss, men vi ska ju nötas och mattas, tröttas ut och kuvas annars skulle vi ju inte acceptera att dö. 30 april 2017 Jag är nog den enda bokhandlaren som tror att stolarnas placering, dammtussarna, intensiteten i en spot gör skillnad… detaljerna i kaoset, för hur ska jag kunna styra alla flöden som fyller antikvariatet och hur ser dessa ut? Alla upplever ju sin egen värld. Det som strömmar ut ur dessa parallella världar samtidigt som kassan klirrar. Och varför kommer det in en besvärlig kund just när vi ska sätta igång? Det är svårt när man inte är den som pekar med hela handen och vars ringfinger inte sträcker sig lika långt som långfingret. Hur hamnade jag här/där svindel. Ändå tacksam, för att jag, utan några framträdande förmågor, fick bli ett verktyg på ett anrikt antikvariat. Kanske bidrog min entusiasm till att väcka liv i andar som redan fanns där i rummet, spänningar mellan betydelsebärande ting (böcker) från olika tider, att de fått vara där, blivit väl omhändertagna. Omtanke, just det omtänksamhet även om

tankarna inte skulle vara relevanta. Laddningen fanns alltså redan i böckerna, i texterna, i de tidi gare läsarnas projektioner. Gamla böcker är ofta besjälade, ibland olyckligt övergivna. Ja böckerna rymmer ju människors tankar längtan, olyckor, glädje. 11 juli 2017 Plötsligt dyker Marie Louise Ekman upp vid kassan och frågar om vi vill ha Göstas böcker, till skänks. Gåva från ovan, nej från en medmän niska. Så snällt och värdefullt på så många olika sätt. På fredag tar vi in en lastbil bärkassar till att börja med. 13 juli 2017 Händelserik dag. Först visade en kund oss sin tatuering med Pavan och hans fågel. Sen flög en fågelunge in i antikvariatet som vi hade fullt sjå med att fånga in. Efteråt fick jag dåligt samvete för att jag burit ut den i smutsiga skyddshandskar som jag bytt bildäck med. Den knappt flygfär diga lilla staren dröjde dock kvar länge vid fynd lådorna utanför trots att mamman lockade från en ledning en bit bort. Gång på gång försökte den ta sig in i antikvariatet igen. En ny praktikant! 19 juli 2017 På tåget ner till Göteborg och Dan Fröberg. Läser Thomas Bernhards Gå. Vidunderlig bok som kräver pauser. Äventyrliga spårvagnsfärder utan biljett, ständig span efter vita kontrollant kepsar, ut till Hisingen på andra sidan Göta älv. Längst bort i ett industriområde, efter att vi pas serat skylten ‘PEKKAS framvagnar’, hjälper jag Dan att köpa en begagnad Toyota Corolla. Sen Rosa Huset, på kvällen promenad genom Slotts skogen till Masthugget. Sen en märklig musika lisk seans på Lilla Risåsgatan där Dan bjuder på te. Nästa dag ser vi Freddie Wadling-utställning en på Stadsmuséet och fikar på Höga Nord. Åker gratis spårvagn till Röda Sten och tillbaka till Rosa Huset. På kvällen John Holm på Liseberg. 2 augusti 2017 Boklådorna tillhör inte de hetaste platserna längre. Den fysiska boken väljer idag andra vägar, skriver DN. Sorgligt men sant. Vi kämpar på i sto ra lokaler nära Stureplan, samtidigt som Myror na svämmar över av billiga böcker som de tvingas

slänga för att det inte går att sälja böcker idag. Ser onekligen lite mörkt ut för både produkten och försäljningsställena. Ungdomarna läser inte läng re utan är upptagna med sina mobiler och dato rer. Jag började på Rönnells innan internet … , i en helt annan värld känns det som. Där folk gick runt och letade efter böcker i boklådor och antikvariat. Vi skrev in bevakningar för hand på kort och lade i ett kartotek, det kunde dröja tio år innan en bok kom in till kundens stora glädje (även om de flesta vid de laget hade glömt bort att de sökt boken). Svårt att bemöta DN-artikeln om bokens död. Möjligen kan det bli lite vansk ligt för litteraturen att ta sig ut via sms och andra digitala kanaler. Risken är att vi blir dumma. En Thomas Bernhard-bok blir knappast inläst som ljudbok, eller läst på en padda. Snuttifieringen, ytligheten, självgodheten kommer att tillta. Vi kommer att kunna nås mycket lättare av reklam; zappandet kommer att förgöra oss, vi manövre rar oss allt snabbare till hamburgare och märkes kläder. Enormt utbud, men alla ser likadana ut, pratar likadant med en latte i ena handen och en iPhone i andra. Var finns motståndet, stofilerna, bromsklossarna, stenåldersmänniskorna, kom munisterna, bakåtsträvarna. På Rönnells kanske. Där kan man fortfarande lyssna på samtal och dricka vin gratis. Fortsätta skriva med blyerts penna, arrangera obegripligheter, se japanska avantgardister, svenska progghjältar, veganer, feminister, gruvarbetare, patafysiker, höra bild ningsivrare, idealister, heliga original. 18 augusti 2017 Ok, Pekka, så här gör vi. Du gör ditt bästa, tar med de skivor du tror på, kyler ner ölen. Tar på

din finaste t-shirt, bär fram de bästa stolarna, bråkar med lysrören. Gör allt för att det ska bli så bra som möjligt. Mer kan du inte göra. Och imorgon är det över … 20 augusti 2017 Så puttrar det på mot undergången med ganska bra kassor och ganska välbesökta evenemang. Grejer går sönder, krånglar, dålig stämning till och från, halvdan sammanhållning. Omöjlig hyra. Nästan ingen publicitet förutom New York Times och Dagens Industri. Är det inte som det brukar vara egentligen. Det knakar i fogarna samtidigt som det rullar på eller sjunker. Någonting måste hända, ligger och pyr, ett riktigt skitställe, det ska inte vara finpolerat, väloljat har det aldrig varit, hela tiden gränsat till kaos och en jävla massa jobb och kärlek också för den delen. Varje dag faktiskt. 14 november 2017 Gösta Ekman tog väl hand om sina böcker och betraktade dem som sina vänner, såg och utvecklade deras karaktär. Han vårdade böckerna, även de mindre rara, på ett annorlunda sätt. Gjorde lagningar och piffade till, för att förstärka böckernas unicitet, vad just detta exemplar varit med om, inte alltid på ett sätt som bokhandlare och samlare värdesatte. Han klädde upp tilltufsade böcker omtänksamt, men med synliga lagningar. Han skötte om böckerna på ett personligt sätt och det skulle inte förvåna mig om han även pratade med dem. Om jag hade varit en bok (vilket jag nästan är) hade jag velat bli adopterad av Gösta, tummad, läst och ompysslad. Böckerna har ett eget liv när de kommer ut i verkligheten och formas av hur de hanteras. Jag tror att Gösta medvetet adopterade exemplar som råkat illa ut, han köpte nog en hel del i antikvariatens fyndlådor, slitna böcker som lossnat i limningen men som gick att laga med tejp. Och fick på så sätt en nära relation till böckerna, som han gav nytt självförtroende åt. 18 juni 2018 Ligger på balkongen med Calvinos roman Palomar och lyssnar på fåglarnas sång. Hur återställer man en trött hjärna, genomströmmad av information och upplevelser, mestadels från bokhandeln. När knoppen varit överfull har det fyllts

på mer. Kan man ha ett för innehållsrikt liv? Det är i alla fall inget att klaga över. Är inte missnöjd på något sätt, visst med lite musikalisk talang hade jag varit en fena på gitarr och bas vid det här laget. Med bättre rustad hjärna kanske författare eller litteraturforskare. Med rätt självförtroende konstnärlig ledare. Har för korta ben, för stort huvud. Men står gärna till tjänst som vittne, kan uppskatta skapelsen i även dess mer oansenliga former; småkryp, ludd, spindelväv, regndroppar. hornhinneglans, flygplan, vind, fötter, fjun, fräknar, hundskall, kunna andas, poesi, drone, skogssus, trumpetsvampar och musik; Big Star, Robert Wyatt, Iiris Viljanen, det tar inte slut förrän vi sluter våra ögon och öron för sista gången. 2 augusti 2018 Åh, denna kärlekshistoria med Rönnells. Åkte in en sväng igår kväll och slogs åter av den ja … sexiga atmosfären, det är nog därför kunderna blir så entusiastiska när de besöker oss. BÖCKER + SNÄLLHET = SEX stod det skrivet med krita på vår fasad en gång när jag skulle låsa ytterdörren. Mycket diskret men ändå outplånligt. 18 oktober 2018 Vilken kväll det blev med Shida Shahabi, Resina och Iiris Viljanen. En av de finaste. Började lite trevande men stämningen stegrades under hela kvällen. Och hallå jag som ljudtekniker, kan ju knappt hålla reda på kanalerna, sitter där som en byäldste och låtsas vrida på reglagen. Och den där ‘drönaren’ eller ‘rymdskeppet’ i taket som Iiris och jag monterade fast inspelningsutrustningen på. Vilket äventyr! 14 december 2018 Varje dag ovan jord är en gåva. 29 juni 2019 Håller flaggan i topp så länge skutan kan gå. Så länge hjärtat kan slå. Sjunger enradingar av Neil Young också: ‘See the sky about to rain, going down the lane again ooooo o o.’ Sen en repris där jag byter ut ‘lane’ mot ‘track’ och så börjar jag om. Skulle kanske ta mig till en ny nivå om jag lärde mig en rad till. 16 juli 2019 Får inte glömma att prisa skapelsen och skapa-

ren. Alltså att jag finns här och får uppleva allt fantastiskt. Nu är jag en bit från kanten där jag kan blicka ut över det okända. Gömmer mig, trycker bakom en sten. Men det finns ingenting att vara rädd för, allt finns redan överallt och i alla våra förehavanden och handlingar. Vi tar in upplevelser intill extas och blir efter ett tag utmattade. Eller låter bli att ta in och skrumpnar. Glädjen gör oss så småningom trötta. Men vad är alternativet. Hur gör Ernst Kirchsteiger som får till det hela tiden och tycks njuta. Ja, hans eventuella ångestattacker vet vi inte så mycket om. Ska nog inte jämföra så mycket. Är väldigt nöjd över det jag fått vara med om. Att jag hittade Rönnells, detta paradis för mig. Kanske har jag tagit över, passade på just när det började gå dåligt, men tror aldrig jag tänkt så medvetet, det är först i efterhand jag förstått hur konsekvent och tålmodigt jag använt R till att förverkliga mina drömmar genom att låta förverkliga andras drömmar. En drömfabrik. Fortsättningen ser ut som den har sett ut hela tiden. En hotande nedläggning inom drygt ett halvår. Fantastiska program under hösten inklusive konstgalleri utan dess like i källaren och 90 års jubileum. Full fart mot evigheten, fåglarna kvittrar och livet är underbart så länge det varar. 17 juli 2019 Ralph Waldo Emerson, han tar ju alla männi

skor på allvar. Vi tillhör alla världssjälen och kan förverkliga oss själva om vi vänder oss inåt och talar ur oss själva, vår personlighet. Känns som det är just det jag gjort på Rönnells, utan att ha läst Emerson. Vara glad och använda de saker man redan har och inte sträva efter nytt hela tiden, passar väl in på hur jag använt t. ex. ljudanläggningen på Rönnells, fortsatt att använda även efter att den har börjat krångla. Eller min hifi-anläggning här hemma som glappar mer än den fungerar, men som jag ändå håller fast vid efter 40 år. Att inte lyssna så mycket på andra, kompromissa, ja lite medgörlig måste man ju vara för att inte bli som Thoreau i sin koja. Man måste vara ohörsam och lyhörd (haha), böjlig och envis. Kanske försöker jag göra min egen Emerson som passar in just på min livsväg, men är det inte just det E förordar, att man tar in det som fastnar, för att det tillhör en, förstärker dig, den du har potential att vara. Börja leva på djupet. 23 juli 2019 Sitter på berget. Pekka på berget. Ingen vet varför Pekka sitter på berget och skriver utom Pekka. När berget inte kom till Pekka fick Pekka gå upp till berget. Berget hette ungdomsgården i Tullingeberg. Där hörde Pekka Beatles ‘Come together’ första gången, i trappan på väg ner. Vilken basgång, vilket groove! minns han denna morgon i solskenet på berget bakom stugan. Med Emerson och Beckett uppåt neråt, vin kaffe. Droger som speed och opium har Pekka ingen erfarenhet av. Men uppåt neråt förstår han sig på. Upp upp upp ner. 26 juli 2019 Nordkoster Mountain Papers. På berget igen och igen och igen med The Cures ‘The Forest’ i hörsnäckorna. Lätta molntussar på himlen. Kanske hinner jag med Malone dör, 30 sidor kvar, men inte vilka sidor som helst. Den beckettska språkmaskinen är inte att leka med. Rena dynamiten nu när jag är nere i gruvan. Gäller att veta vart man ställt stegen. 2 augusti 2019 Igår lade jag ut höstprogrammet so far. Lika bra att syna fickorna, inget att skämmas över … lite ludd och något gammalt tuggummi, en solitär öronpropp, i mikroskop skulle det nog

framstå som, ja … alltså har ju inte kulturhusets resurser, men en helt annan frihet som jag utnyttjar. Åker gratisskjuts, spelar på kulturetablissemangets känslosträngar, kör tycka synd om det fattiga antikvariatet vid rikemanspiren som kämpar med sitt sjunkande skepp. Tejpar ihop ett program med hjälp av gaffa och låtsasvolontärer, en jävla romantiker som glömmer alla problem. Vadå sagt upp hyreskontraktet. Holy Shit! Nu är jag inne i min hjärna och rotar bland förträngda problem och bob hund-spår. Ni kanske inte tror jag ror hem det här, men det gör jag, tror jag. Det vi fastnar för är nära besläktat med vår unika personlighet och hjälper oss att finna den. Den farbara vägen är den rätta, det är därför den är farbar för oss. Så enkelt, så genialt av Emerson. Det finns en mening med oss alla och om vi vågar lyssna, känna efter hittar vi fram till oss själva, till den unika skapelse som är vår person. Det finns inget att frukta i dig, vad prästerna än säger. Om du skulle råka möta Belsebub därinne är det honom du ska tjäna, menade Emerson. Känns som det bara är jag som läser honom idag. Ibland kan man stöta på hans filosofi i Disneyfilmer. 8 september 2019 Vet inte varför jag tycker om så mycket att skriva dessa rader som ingen kommer att läsa, förutom skaparen av allt detta. Emerson skriver i Andliga lagar att vi alla har ett kall att bli oss själva, inte påtvingas en roll som kugge i ett maskineri. Men om vi får vara oss själva är det inget fel att fungera som kugge, tänker jag. Ja man kan ju se allt som ett maskineri. Men det blir jobbigt i längden om man snurrar på fel ställe, inte får kontakt med sig själv. 15 september 2019 Behöver inte vara orolig för vad jag skriver i dessa anteckningsböcker. Ingen kommer ju att läsa dem, inte ens jag själv. För då vore allt liksom förstört om jag hade en censor bakom axeln och var tvungen att vakta min penna. Egentligen handlar ju anteckningarna om Rönnells den plats där jag tillåtits att utvecklas till den person jag enligt Emerson är kallad att sträva emot. Medan samhället och den allenarådande marknadsekonomin bygger på att vi ska sträva efter att bli som den och den, tjäna det och det. Men när vi börjar ta oss själva på allvar finns det inte

längre så mycket att tjäna på oss. Det finaste runt omkring oss är ju gratis. Hela systemet bygger på att vi ska sträva efter att bli någon annan, konsumera, arbeta åt någon annan som tjänar pengar och kan konsumera ännu mera. Vi glömmer bort oss själva. Att varje dag är ett mirakel. Ja, jag vet att jag låter som Di Leva, men jag tror på det här. Har inte så jättemycket tid kvar innan jag ramlar av pinnen. Detta står egentligen inte i mina anteckningsböcker, men nu när jag ändå har svikit min ursprungliga intention att inte skriva för någon och har mig själv bakom axeln när jag skriver ut mina blertsanteckningar, kan jag lika väl komplettera lite. Egentligen var det Schopenhauer jag var sugen på att läsa när jag stötte på fyra gråa volymer av Emerson i bokhyllan. Postskriptum. När jag våren 2019 avslutat läsningen av Thomas Bernhards roman Ja (2017) gick jag till min bokhylla för att leta fram en volym av Schopenhauer för att likt huvudpersonen finna tröst. Jag visste att jag på en hylla hade ett antal häftade volymer i Björck & Börjessons serie Berömda filosofer, men blev besviken när jag upptäckte att det bara var fyra titlar av Ralph Waldo Emerson. Eftersom jag var sugen på något filosofiskt drog jag ändå fram en av skrifterna och mindes att jag skaffat dem för att två av mina favoritförfattare Claes Hylinger och Olav H. Hauge, läst och citerat honom. Han hade även dykt upp i Vilhelm Ekelunds och Carl Göran Ekerwalds böcker. Titeln på Emersonboken jag tagit fram var Samfundsliv och ensamhet. En häftad lunta i gråkappa översatt av August Carr 1920. Den kändes inte särskilt lockande, men snart fick jag hjälp av bokens föregående ägare som varit flitig med pennan. I texten fanns markeringar vid några särskilt pregnanta formuleringar, till exempel ‘Inskriv i ditt hjärta, att varje dag är den bästa på året’, ‘Allting i universum når sitt mål på omvägar’, ‘Varje själ har sin egen metod’. Efter ett tag fanns där också mina egna entusiastiska marginalanteckningar: ‘Just det, Pekka’. Det här var onekligen en filosof värd att utforska, tänkte jag. Men det var inte förrän jag började läsa Andliga lagar och andra essayer (1927) som jag, om uttrycket tillåts, blev frälst. Så till den grad att de andra ‘essayerna’ i samlingen länge förblev olästa. Kommer inte förbi Andliga lagar, trots att jag förstått att den

inte räknas till Emersons vassaste verk, för mig är den mitt i prick. Vilken tur att jag inte gjort mig av med Emersons essäer, tänkte jag. Inte sällan är det just de bortgallrade böckerna man senare behöver, en lärdom som många bibliofiler erfarit. De flesta böckerna är användbara vid något tillfälle, säger vi med rätta, tills vi har så många böcker att vi inte längre hittar alla böckerna vi tror oss ha. Men de häftade Berömda filosofer-titlarna hade jag bra koll på. De hade stått där och väntat på rätt tillfälle i ett kvarts sekel. Kanske hade de även kommunicerat med mig telepatiskt. Mer troligt är ändå att jag fått i mig Emersons filosofi via Claes Hylingers böcker. I sina underfundiga och lärorika berättelser iscensätter han

ofta tankar om perception, varför vi fastnar för vissa obetydliga saker och händelser, samtidigt som betydelsefulla skeenden kan lämna oss oberörda. Hos Hylinger är världen full av tecken och tilldragelser som vill berätta något för oss. Om vi bara ger oss själva tid. Där finns även en förkärlek till individer som utvecklats till unika karaktärer. Dessa karaktärer är synliga för alla utom huvudpersonerna själva. Ungefär samtidigt som jag började läsa Emerson fick jag av en ung konststudent beskrivet för mig att jag inte var som andra och förstod att åren i bokhandeln gjort mig till ett original, som alla utom jag själv såg. Det var därför kunderna log åt mig i smyg. Arbetet i antikvariatet hade blivit andningsorganet för min personlighet och min strävan, för att använda Emersons vokabulär i Andliga lagar. Kanske är det så att insikterna måste nå oss via mödosamma omvägar i små doser under lång tid, när vi sysslar med annat där vi som bekant ofta misslyckas och får göra om, för att misslyckas bättre som Beckett säger. Någon instruktionsbok till livet som fungerar verkar inte finnas. Ibland lockas vi att ge unga människor aforismsamlingar med all världens visdom, men hittills har ingen ung människa som jag givit dylika buljongtärningar till visat något större intresse. Böckerna har efter ett tag blivit lagda åt sidan. Det är vi grånade redan levda som nickar igenkännande åt lärospånen, därför att vi erfarit dem i våra egna ofullkomliga liv. Det tycks bara vara böcker vi själva upptäcker som leder oss vidare.

N OTER 1. Hylinger patafyska antologin har kommit ut i tre upplagor. Först som Patafysisk Antologi på Bo Cavefors förlag 1973. Sedan en andra utökad upplaga med titeln Segla i ett såll på AWE/Geber 1987. Och slutligen i en tredje definitiv version, formgiven av Anders Ljungman, även den betitlad Segla i ett såll, på Rönnells förlag 2015. En delupplaga av den första antologin på Cavefors skickades dessutom ut som jubileumsskrift till kollegiets medlemmar i hela världen – på svenska, med ett alternativt omslag i guld. 2. Mycel är den vegetativa delen hos svampar, bestående av ett månggrenat nätverk av trådlika hyfer som växer under jorden eller inom ett annat substrat (till exempel ruttnande eller levande träd). Även namnet på en skiva med Rönnellsveteranerna Torkel Rasmusson och Kjell Westling. 3. Dan Fröberg fanns naturligtvis plats och spelade in det självspelande pianot som sedan gavs ut som en mini-cd på Kning Disk i

åtta exemplar. Den finns att lyssna på Spotify: https://open.spotify. com/album/3bwrf32fnR5BRPj4bnkVt1?si=qrx24HQTRmOuVCji Z3G8OQ 4. ‘Håll skeppet sjunkande!’, så avslutade Magnus Hedlund ett mejl till mig för ganska länge sedan. Det lät som ett Beckett-citat, men när jag frågade honom om ursprunget vid releasen för vår senaste bok, Stefan Themersons Läsebok (2018) översatt och sammanställd av Magnus Hedlund, sa han att det var någonting som han kommit på i stunden. Då hade uttrycket redan hunnit växa till en slogan för antikvariatet och tryckts upp på tygkassar. En fördjupad innebörd fick devisen när jag på Lars Noréns inrådan läste Joseph Conrads Lord Jim, där besättningen lämnar ett sjunkande fartyg, som dock inte sjunker snabbare än att det hinner driva iland med resterande manskap. Så länge skeppet sjunker finns det fortfarande hopp, även om det ser mörkt ut.

Texten ‘Håll skeppet sjunkande’ publicerades första gången i OEI #86–87 (2020): Tema Publiceringspraktiker, publiceringspoetiker, red. Jonas (J) Magnusson & Cecilia Grönberg

anders björnsson

Överallt ostörd En resa i tid och rum på jakt efter bibliotekets hemlighet

arl Marx tillbringade en stor del av sitt liv på bibliotek. I juni 1850 fick han en biljett som gav honom tillträde till British Librarys läsesal, denna kupol av ljus och rymd. Nu står imperienationen i sitt zenit. Ett år kvar till den stora utställningen. Storbritannien kallas work shop of the world. Öriket har säkrat sig hegemoni på världshaven sedan ett knappt sekel tillbaka. Men i Kaukasus och Centralasien pågår the Great Game för fullt, en hundraårig dragkamp med den framrullande ryska makten, och några år senare ska Krimkriget bryta ut. Den orientaliska frågan var olöst. Många andra också. Revolutionerna 1848–49 hade egentligen inte löst en enda. Till sitt bord i läsesalen beställde Marx fram de blå böckerna. Han fäste sig särskilt vid fabriksinspektörernas rapporter, beställda av parlamentet, som gav honom empiri för teorin om kapitalet och mervärdet. Han imponerades av deras mod, dessa tjänstemän, när de undersökte arbetsförhållandena och presenterade sin statistik. Om hälsotillståndet inom arbetarklassen läste han i The Lancet. Långt senare, under den så kallade levnadsstandardskontroversen, kunde brittiska forskare bli någorlunda eniga om att människor i den första industrinationen fick det sämre materiellt sett under ett kvartssekel, från Napoleonkrigens slut och framåt. Ackumulationen av rike dom tog på krafterna. Men Marx botaniserade också i det diplomatiska materialet och ansåg sig bland annat ha fått belägg för att regeringarna i London och S:t Petersburg, ‘kabinetten’, hade spelat under täcket och vilselett världsopinionen. Den misslyckade revolutionären vände sig –

särskilt under femtiotalet – till denna opinion och livnärde sig på den. Han publicerade sig i den internationella pressen; för sin research var han beroende av det som fanns i bibliotekens skåp och magasin. Brödskriveriet var nödvändigt för att han skulle kunna ägna sig åt sin vetenskap. Fri institutionellt men tidigt skröplig, klagade på sin lever, tiggde pengar. Någon annan inkomst än den som kom från det intellektuella arbetet hade han inte, utom gåvor från vännen Friedrich Engels. Man slås av hans nyfikenhet som aldrig rinner av honom, inte ens när han lever miserabelt; han gör sig encyklopedisk, har ett starkt ego. Sven-Eric Liedman, i sin Marx-biografi, har rentav funnit en artikel där Marx gör sig lustig över Bernadotte, Sveriges kronprins och konung. ‘Sverige har ingenting att tacka Karl Johan för’, sammanfattar Liedman Marx’ journalistiska domslut. ‘Om nationen hämtat sig från tidigare elände och olycka, beror det enbart på dess egen energi och en lång period av fred.’ Också stora tänkare hugger i sten. I en artikel från 1857 talar Marx om sonsonens, Karl XV:s, ‘beslutsamma och energiska karaktär’. Skulle denne man vara Skandinaviens enare? Inte långt därifrån, i Londons clubland, hade Thomas Carlyle år 1841 grundat London Library, ett medlemsägt lånebibliotek. Carlyle skrev om den stora franska revolutionen och var en hängiven beundrare av den tyska krigskonsten, men främling i eget land. Han fotvandrade från sitt hem i Chelsea, och när han kom fram till British Museum, där det stora biblioteket var inrymt, fick han vänta på beställningarna och drabbades

av ‘museum headache’. Han ville ha nära till kunskapen. Öppna hyllsystem och intimiteter. Projektet blev lyckosamt, och även om byggnaden bombskadades under andra världskriget, fyller London Library fortfarande sin funktion. Sjutusen medlemmar. Förkomna och förstörda böcker ersätts alltid. Jag gjorde ett radioprogram härifrån. Chefsbibliotekarien, Mr. Douglas Matthews, hade varit auskultant på Kungliga biblioteket i ungdomen, blivit god vän med Sten G. Lindberg och behärskade svenska språket utmärkt väl. Han berättade inte utan stolthet om alla illustra män som hade suttit i London Librarys styrelse genom åren: William Gladstone, T. S. Eliot, Noël Annan och den intellektuellt mest betydande av dem alla, Sir Leslie Stephen, Virginia Woolfs far. Den senare var styrelsens ordförande under lång tid, samtidigt som han byggde upp National Dictionary of Biography och skrev det mesta där själv. Hours in a Library heter mycket riktigt ett alltjämt gångbart trebandsverk av denne herre, med behändiga personporträtt. Jag tar fram det för att få en tidsatmosfär, när jag ska börja skriva den här uppsatsen. Här kan man läsa om Sir Walter Scott, om Defoes och Balzacs romaner, om särlingen och opieätaren Thomas De Quincey, ett det borgerliga samhällets typgalleri. Sir Leslie skymtar själv som den fjäre fadern i dotterns roman Mot fyren (och för övrigt föremål för en biografi av Noël Annan, från 1951). Vid ett senare tillfälle besökte jag Mr. Matthews i hans hem i Lewes, Sussex. Han bjöd på sedvanlig söndagslunch med skvaller. Promenaden för oss till den plats där Woolf tog livet av sig. Bäcken skvalpar, i fonden kritklippor. London Library vid St James’s Square liknar på sätt och vis en gammaldags herrklubb, med ett väl insuttet tidskriftsrum, knäpptyst, långa draperier. När jag skriver ned detta på min bärbara dator, tillbringar jag tiden i Sällskapets vackra bibliotek, på Arsenalsgatan i Stockholm. Jag är och förblir ostörd där. Man blott nickar åt bekanta, om ens det. Ingen frågar vad jag sysslar med. Shop-talk inte tillåtet. Bara väsentligheter. • En av dem som motsatte sig den marxska arbetsvärdeläran hette William Stanley Jevons (1835– 1882). Till skillnad från sin meningsmotståndare

framlade han en teori om biblioteket. År 1881, ett år före sin död, skrev han en liten artikel där han argumenterade för att bibliotek bör vara avgiftsfria. Då hade han inte London Library i åtanke precis, för där har man alltid avkrävts en medlemsavgift, sir lesley stephen utan offentliga inrättningar, folkbibliotek närmast. I den ekonomiska doktrinhistorien står Jevons fram som grundare av läran om gränsnytta. Den utarbetades på 1860-talet, ‘Kapitalets decennium’. Enligt denna bestäms priset på en vara som bjuds ut på marknaden inte av mängden nedlagt arbete utan av den extra nytta, eller rentav lust, som det sist producerade exemplaret erbjuder oss som är beredda att köpa varan. Bortse från vad produktionsfaktorerna kostar eller frambringar. Rätta marknadspriset infinner sig genom de val vi gör, de preferenser vi har. Det är en subjektiv teori om priset. Den går att göra matematik av. Den ligger till grund för all senare nationalekonomi. Den bärande tanken i Jevons resonemang om avgiftsfria bibliotek är att ett utbrett bokläsande, särskilt inom de mindre bemedlade klasserna, får positiva biverkningar, så kallade multiplikatoreffekter, vilka kommer hela samhället till gagn. Insatsen är obetydlig, avkastningen oöverskådlig. Denne brittiske gentleman har således räknat ut att genomsnittskostnaden för ett boklån sjunker ju större samlingen av böcker är – ett argument för både storskalighet och tillgänglighet. Eftersom alla inte har råd och plats att själva hålla de böcker de skulle vilja läsa och tillgodogöra sig, så kan man sluta sig till ‘att det sannolikt inte finns något sätt att använda offentliga medel som ger ett mer extraordinärt och omedelbart utbyte i form av nytta och oskyldigt nöje’ än de avgiftsfria lånen till många människor. Men det finns också sociala skäl för gratislån som totalt sett inte slukar lika mycket pengar som vare sig fängelser, domstolar eller fattighus eller ‘gindouglas matthews

palatsen, music-halls och teatrar som drivs med privata medel’ eller för den delen ‘en enda pansarbåt av första klassen’. Också statens utgifter för brottslighet och fattigdom borde kunna reduceras med en allmänhet som dras till platser där det förekommer böcker och kunskap om böcker. Biblioteket blir en skola i civilt umgänge. Detta skrevs vid en tid när kolonialkrig utkämpades, imperierna styckade kontinenter och den moderna arbetarrörelsen – ett potentiellt oroselement – ännu befann sig i sin linda. Chartisterna hade krossats i omgångar. Vad är bildning till för? Bra fråga. • Det hände sig så att när jag skulle besöka Jan Myrdalbiblioteket, i månadsskiftet januari/februari 2017, föll Erik Waller (1875–1955) för mina ögon. Han förekom i reselektyren. Om Erik Waller står ingenting att läsa i Nationalencyklopedin, kanske blir det med tiden en artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. Han föddes godsägarson, var kirurg, överläkare vid lasarettet i Lidköping, och bibliofil. Tyngdpunkten i hans något maniska boksamlande låg på naturvetenskaplig, medicinsk och medicinhistorisk litteratur. Han hade startat som frimärkssamlare och var nyfiken också på handskrifter, gravyrer, medaljer. När han flyttade till Strandvägen i Stockholm valde han en våning som låg på nedre botten så att han slapp att släpa bokkassarna så långt. Han var ingen kuf men antagligen något udda. Han korresponderade med andra kännare, var internationellt aktad. Läste också vad han förde hem. Waller invaldes i ett lärt sällskap, De 17, som få utanför de närmast inblandade känner till existensen av; han blev både

erik waller

medicine och filosofie hedersdoktor. Sin samling på 62 000 poster ville han donera till Karolinska institutet, men eftersom där inte fanns något intresse, gick den till Carolina Rediviva. När Michel Foucault på 1950-talet satt i Uppsala och arbetade med sin doktorsavhandling om vansinnets historia, hade han god nytta av den Wallerska donationen. Udda eller kuf. Kenner oder Liebhaber. Dessa gränser tycks svåra att dra, också i vår egen tid. Den professionella insikten är inte alltid överlägsen lekmannens. I Solna fanns en trädgårdsmästare, Gottfrid Hintze (1904–1979), som brukade några tunnland av ett gammalt kronotorp i Huvudsta, Ekelund. Hintze blev besatt av att införskaffa och äga genealogisk litteratur, tillbringade fritid i arkiv och förvärvade handböcker: långa serier, på många språk, särskilt tyska (en förfader invandrade från Tyskland till Skåne i början av 1700-talet); själv hade Hintze levt på kontinenten i sin ungdom, som en dåtida hippie. Dessa verk blev en guldgruva för släktforskare och personhistoriker. Jag stod en gång i det övergivna kontorshuset till en chokladfabrik i grannstaden, där jag själv hade vuxit upp. Och jag fick se hela beståndet, 160 hyllmeter, temporärt förvarat där, som det visade sig, i ett gammalt industrilandskap som ömsade skinn och höll på att ge vika för dyra bostäder. Utanför fönstren svepte fjärr- och lokaltågen förbi. I parken på andra sidan stod statyer av Rodin och andra mästare – ännu inte skattade av tjuvar och spekulanter. Det estetiska gör inte nödvändigtvis gott, men det lyfter blicken. Matsalen, där fabriksarbetare och direktörer hade intagit sina måltider tillsammans, var dekorerad med en fresk av Hilding Linnqvist. I denna stad låg också invid järnvägen ett offentligt bibliotek, och när man trädde in genom huvudentrén möttes man av ett väggkonstverk, en åtta meter lång fris i stål och brons med motiv ur Nils Ferlins diktning, med en framförställd fontän liknande en cykel. Där sipprade och skvalpade oavbrutet vatten. Konstverket var signerat Björn Erling Evensen.1 Skvalpet skapade tystnad, det var absolut inte lönt att försöka överrösta det. Detta folkbibliotek var ingen mötesplats, det var ett ställe där man kunde skaka av sig andra människor, få njuta av sin isolering och känna dofter som man annars inte så ofta kom i kontakt med (i denna stad som luktade bränd kola): av

damm, lim, nötta textilier och samtidigt fukten från vattnets ljud mot sten och betong. Hur mycket av detta är sedan inbillat, hur mycket upplevt? Vad läser man sig till, vad registrerar man på platsen? Kanske är det här fråga om ett universellt behov? Tystnad har varit ett sätt att undgå yttre disciplinering och indoktrinering och slå vakt om själsfriden, påpekade historikern Jan Peters i en uppsats om religiöst liv på bynivå i Tyskland under sextonhundratalet, i kölvattnet av de stora läro- och kyrkostriderna. När biblioteket skulle fylla år, ombads jag att nedteckna några impressioner. Jag utgick från ett uttalande av den åldrade Ivar Lo-Johansson. Det stod i ett nummer av Folket i Bild/Kulturfront; det är inte sparat, jag återger det ur minnet: ‘Människan är inte där hennes skor är utan där hennes drömmar är.’ (Eller skrev Ivar Lo fötter istället för skor? Citerade han i själva verket Swedenborg?) Och jag försökte framkalla tidiga drömmar i denna ombonade tillvaro. De luktade damm – ja. Men de hade också färger: De befann sig på ett bibliotek. Där fick de vara ostörda, och det var den stora förtjänsten. De flesta bokryggarna var blåa och röda. De bildade olika mönster. Man kunde utifrån dessa mönster fantisera om i vilket förhållande den ena bokens innehåll befann sig till de omgivande böckernas och vad som skulle hända om man flyttade en bok från dess ursprungliga plats till en annan plats i hyllsystemet. Systemet innehöll med andra ord korrespondenser som var dolda för andra än för den enskilda betraktaren. Mängden korrespondenser var i praktiken oändlig – som i ett universum. Det är möjligt, om jag tänker efter, att detta kunde vara en definition på frihet. Men att friheten ska ha en doft av damm och att den är färgad av rött och blått!

Jag fortsatte med att säga någonting som jag idag, inte så många år efteråt, ställer mig en smula undrande inför. En erinring eller ett påhitt? Ett sakförhållande eller ett ideologiskt skimmer? Det kom en period när detta rum som jag nu försöker framkalla och som det händer att jag uppsöker, fastän dofterna och färgerna är så annorlunda och dammdoften finns endast som en skåra i minnets hårddisk, blev stängt för mig. Lånekortet drogs in, som tonåring förutsattes man utnyttja skolbiblioteket istället. Jag uppfattade det som ett övergrepp.

Drömmarna trängdes undan, som besökare förvandlades jag till inträngling. Någon ville lägga till rätta, därmed upphörde friheten att vara det naturliga tillståndet. Det måste tillkämpas. (Så är det ju i politikens värld, invänder någon. Måste inte samma sak gälla inom kulturen? Nej. Allt får inte vara en kamp om makten. Att drömma är att upphäva, att skapa nya ordningar, oberoende av rådande maktförhållanden.) Jag har fortfarande svårt att uppsöka ett bibliotek utan att erfara det där gnagande obehaget av att man känner sig oönskad. Det sätter sig i magen. Ljudet från en bok som dras fram från sin bestämda plats i hyllan går efter ett tag inte att skilja från de dova bukljuden – eller det nervösa skrapet från ett stolsben? – som frigör sig ur den tystnad som kan råda på ett bibliotek. (Alltså pågår det trots allt en kamp!)

I samma hus där biblioteket låg, Centralpalatset, bodde Christer Griborn. Han var tjänsteman hos skyddskonsulenten och drev under några år vid sidan om ett bokantikvariat på den centrala stadsgatan. Pica Pica hette det. Han hade kommit över en gammal tobaksaffär. Ibland har det kommit för mig att cigarrens blad och bokens blad har en affinitet. Tänk på Bertolt Brecht, på Thomas Mann! De avbildas nästan alltid med en cigarr mellan fingrarna. Cecil Hagelstams antikvariat i Helsingfors hade också länge en humidor. Detta om dofter. • Vad är det som händer när ens hem går upp i rök? Man famlar. Man blir glad för att ingen har omkommit. Böcker som räddas luktar illa. Wilhelm Odelberg, biblioteksmannen2, sade att böcker i KB:s källare från slottsbranden år 1697 fortfarande stinker av eldsvåda. Detta var tre hundra år senare, tre dagar före millennieskiftet 2000. Vi traskade i Upplandsskogarna, på isstigar. Det var just då den enda ordning som rådde. En annan biblioteksman, Harry Järv, ringde några dagar senare: ‘Kom och plocka på dig vad du vill ha.’ Det blev två hyllmeter ungefär – en del Tucholsky, och sju tjocka band av Frankfurter Hefte: Zeitschrift für Kultur und Politik, faksimilt utgivna, några av Folio Societys vackra utgåvor, alla med sin egen design. Både brukslitteratur och bokkonst således. Några år senare dog min vän Bo G. Nilsson. Vi hade haft ett samarbete inom Arkivet för folkets

historia. Han hade varit chef för Nordiska museets bibliotek, innan han gav sig forskningen helt i våld. Ofta nog går det i andra riktningen: kärleken till böcker kan hejda utforskandet av världen som böckerna beskriver. Jag fick överta några sällsynta exemplar ur Bosses bibliotek, ett par om det polska upproret 1863. Sedan gjorde jag en minnesbok om honom. Det politiska släppte han aldrig – bokmal kunde man inte kalla honom, man såg hans gestalt i de vredgade protesterna inför Förenta staternas och Storbritanniens folkrättsvidriga invasion av Irak 2003. Så många destruerade kulturskatter! Jag tycker mycket om den tanken att vänskaper kan beseglas genom sådana gåvor också sedan livet har besegrats. Efter ytterligare några år bestämde vi oss för att skaffa ett exlibris till den nya boksamling som höll på att uppstå – tämligen spontant och ostyrigt, utan hänsyn till vad som hade gått till spillo: jag menar, understrykningar och marginalanteckningar kan man ju ändå inte få tillbaka.3 Hos entusiasten Christer Griborn hade jag skaffat en förtjusande liten skrift, Exlibris der Dame. Bokägarmärkena var huvudsakligen från jugendperioden, påfallande många hade erotiska motiv. Boken som njutningsmedel? Man talar ju om läslustan, ett radioprogram hette så. Men nej – vi kom fram till att litteratur inte kan betraktas som en passion, i linje med mat, dryck, könsumgänge eller, låt oss säga, religiös mystik. Det litterära har en annan kvalitet, den kan också vara livsuppehållande. Den har med seendet att göra, eller med lyssnandet, om du blivit skumögd eller förlorat din syn: det finns ju numera ett stort utbud av tal- och ljudböcker. En syn eller en vision alltså. Ett vidgande och ett växande. Vi valde aklejan, vår mest omtyckta blomma. Ragni Svensson fick uppdraget. Hon hade tidigare illustrerat åt mig, bland annat gjort omslaget till en antologi, Favoriter, där jag själv skriver om märket JM (och om Knut Carlqvist, en annan boksynt herre, som dog i förtid, som Bosse). Sedan försvann Ragni till Lund för att skriva en doktorsavhandling om Bo Cavefors förlag och dess speciella formgivning. (Vi återkommer till bokomslag.) •

Hur bör man tolka Myrdals eget exlibris? Den knutna näven, det värnlösa barnet? Jag kan däri se en symbol för kamp och beslutsamhet, en annan för det ännu outvecklade, för framtiden. Rörelsen går uppåt, är den också framåtriktad? Världen ännu ung, Myrdal några och tjugo när bokägarmärket utformades och första gången trycktes. Ett kvarts sekel senare är samtiden hopplöst onödig, men märket detsamma, efter hand kompletterat med Gun Kessles namn. Nästan alla böckerna har försetts med ett, och har de det inte så blir de det. (Per Arne Skansen ser till det.) Motivet är grafiskt utgjort och svartvitt, jag finner inte att det betecknar någonting speciellt, det är öppet för alternativa interpretationer. Naturligtvis! Liksom ackvisitioner – de tillkommer ofta av en slump, man ska inte upptäcka mönster, regulariteter. Och exlibriset är så klart ett ägarbevis, dock letar man förgäves mellan pärmarna efter förvärvsdatum. Finns detta annanstans bokfört? Tänk att jag väljer ordet bokfört, det associerar till kommers. Det här biblioteket huserar i en tegelklädd borgarvilla. Man föreställer sig modernism och mellankrigstid, ändå rörde det sig inte om någon renodlad funkis, stildragen är närmast stramt klassicistiska, särskilt på ovanvåningen. På biljarden ligger kuvert med brev och klipp, i en av nischerna är möblerna i röd plysch. Ställ mot detta exlibrisets stilisering, enkelt och kraftfullt! Jag ser en pianopall men inga instrument. Har jag missat något? Bild men inte ton? Inte heller bland föremålen och i konsten är musikkulturen företrädd. Jag är inte här för att göra ett reportage, jag har kommit hit för att bilda mig en uppfattning. Egentligen inte om något utan av något. Stryker omkring med min svarta anteckningsbok i mollskinn och noterar. Ingen digitalkamera, inga intervjuer. Myrdal föreläser för mig, han gör det mycket bra, det roar honom. ‘Jag ser att du har Sainte-Beuve’, säger jag i en stickreplik och pekar på några hyllmeter av Revue des deux Mondes. ‘En del kommer från Böök’, säger Jan. Men är inte Fredrik Bööks bibliotek – Böök, vår svenske Sainte-Beuve – bevarat i sin helhet på litteraturvetenskapen i Lund? Jag kontrollerar i efterhand. I princip jo, säger Svante Nordin, Böökbiografen. Men arbetsmiljön är försvunnen och

boksamlingen förpassad till en källare, lagrad i kompakthyllor. Sorgesamt, men det finns universitet som slänger sina bokskatter. Också Kungliga biblioteket, Strindbergs arbetsplats, har slängt. Man kan säga att det är tur att en del borgarvillor ställer sig till förfogande. Fråga: Fanns det i vårt land ett bildningsborgerskap? Lärdomshögfärd fanns. Och det är ju inte riktigt samma sak. Bildningsvurm inom arbetarklassen fanns. Den bildade behöver inte alltid vara lärd, men han bör veta hur han ska bete sig i kritiska situationer. Den bildade, läsande arbetaren (Brecht) skulle vara så utrustad. I Sundbyberg, arbetarrörelsestaden, är Folkets Hus, ritat av Artur von Schmalensee på KF:s arkitektkontor, sedan länge prisgivet åt kommersiella krafter. Jag bodde i grannbyggnaden. Och skolan, där jag gick i gymnasium, jämnades med marken efter fyrtio års tillvaro. År 2004. På skolgården stod en staty, Trappan, det glänste om den. En pojke och en flicka med hästsvans som vandrade hand i hand. Vartåt, var finns den, framtiden, var är vi? Och hur gick det med skolbiblioteket, dit vi drog oss tillbaka och där vi organiserade oss i celler? Allt var då väldigt allvarligt. Vi tyckte oss ha någonting att ta igen. Vi läste så mycket annat än läroböcker. Man måste leta fram och bevara berättelserna om dessa rörelser i tiden; de hade åtskilligt med bildning att göra. • Bibliotek möjliggör dialog, både med det närvarande och med det därvarande. Läsesällskap, tillkomna på privata initiativ, bildades i flera svenska städer när den gamla regimen var på upphällningen. De ingick i en borgerlig offentlighet av klubbar, kaféer och salonger. Efterhand tillkom seminarier. Karlskrona läsesällskap existerade mellan 1794 och 1863. Hela bokbeståndet, cirka nio tusen titlar, räddat åt eftervärlden, finns idag på ett och samma ställe. Här kan man se hur låntagare har kommenterat i marginalerna och fått gensagor av andra låntagare. Det fysiskt handfasta är viktigt. Kopior av samma bok, eller en skannad version, hade inte gett oss samma information. Kataloger och bibliografier kan vara utmärkta sökinstrument; länge var de bibliotekariens privilegium. Här har skett en demokratisering (eller nivellering?). Libris är ett snabbt och smidigt verktyg. Vetenskapsmannen får upp texter och

föremål på skärmen. Men det digitala kan också skymma sikten. Jag vill nästan tala om en bedräglighetsmekanism. Man aktar inte artefakten. I Stockholms tunnelbana kunde man i december 2016 läsa en julklappsreklam: Uppfinn din bokfrihet! Prova gratis! 14 dagar Tusentals e-böcker & ljudböcker Nextorg.se

Jag skrev av uppmaningen i min svarta anteckningsbok, och samma dag, 16 december, frågade Pelle Axelson om jag ville medverka i en antologi om Jan Myrdalbiblioteket. Javisst, sade jag till honom, jag är ju en klottrare; mina radiomanus skrev jag inte sällan för hand. Men hur lagras och förvaltas då digitalt klotter? tänkte jag sedan. Kanske tränger det undan annat. Som Greshams lag: att sämre mynt tränger undan bättre. Finns sådant klotter någonstädes i Jan Myrdalbiblioteket? Man kommer nog inte ifrån att läsande utgör en handling som i någon mening är platsberoende. Några läser på tunnelbanan, andra föredrar ett kafé. Det finns de som läser inte med ögonen utan med handen, det vill säga de behöver en penna i höger eller vänster hand för att det ska vara meningsfullt att ta sig igenom en text. Också makroperspektivet har sin betydelse. Visst är det svårt att föreställa sig att Marx hade kunnat ge sig i kast med Kapitalet någon annanstans än i London, den internationella kapitalismens huvudstad. Excerpering är inte en mekanisk akt, den formas av omständigheter, perceptioner, impulser. Kanske kräver den också en speciell tystnad, en arkiv- eller bibliotekstystnad, som inte är en frånvaro av ljud utan det svaga prasslet av ark som vänds, ett återhållet skratt från någon som har kommit på en idé eller snavat över en nedtecknad lustighet. William Gladstone, en samtida till Karl Marx, hade tre hobbies, förutom att uppsöka prostituerade: han gick långa promenader, det måste ha varit rena joggingturerna; han högg ned träd och lärde sina söner denna praktik; och han sorterade böcker i sitt privata bibliotek. Han var oupphörligt upptagen med dessa saker, när han inte stod i parlamentet, och det kunde också ta sin tid, vissa av hans anföranden pågick i flera timmar,

någon gång upp till sju. Drottningen gillade honom inte. Han hade svårt att få sina räkningar att gå ihop och var periodvis gratisätare på något av Englands aristokratiska herresäten. Men han hade ork att sortera böcker. ‘Också udda’, har jag noterat i mitt exemplar av Roy Jenkins Gladstone-biografi. För övrigt är herrgårdsbiblioteken värda ett särskilt kapitel, och det har naturligtvis skrivits hela böcker om dem. I mitt hotellrum på Gästis i Varberg, där jag övernattade i samband med mitt besök i Jan Myrdalbiblioteket, tog jag av en slump från hyllan en roman av Anatole France, Ametistringen. Handlingen utspelar sig i slutfasen av Dreyfusaffären. I slott och salonger är man fortfarande övertygad om kaptenens skuld. Han var ju dömd i två krigsrätter. ‘Min uppfattning är’, säger en före detta viceprokurator, herr Lerond, i denna bok, i en konversation med en hertig, herr Brécé, och en general, ‘att det ligger en skymf emot hären redan i det tvivel, som uppstått med avseende på lagligheten av en av krigsrätt avkunnad dom.’ – ‘Ni har fullkomligt rätt’, svarar hertigen. ‘Kan man för övrigt antaga, att sju franska officerare skulle ha misstagit sig? Kan man antaga det, herr general?’ – ‘Näppeligen’, svarar generalen, vad annars? Och hertigen: ‘Ett konsortium av förrädare!’ Men Anatole France lämnar dem inte vid den självbekräftande diskussionen. Han låter hertigen som värd locka en av sina gäster, den före detta viceprokuratorn som också kunde titulera sig kongregationsadvokat, in i slottsbiblioteket. Och här märker man att författaren uttrycker sig som en kännare: sonen till en Paris-bokhandlare som har gjort affärer i rara böcker och lärt sonen att älska det vittra men också att få blick för det farliga och utmanande: Tvärsigenom ett vidsträckt, tomt galleri, vars tak täcktes av en tung målning, som föreställde Apollo och Ludvig XIII krossande rikets fiende i gestalt av furier och hydror, förde herr de Brécé kongregationernas advokat in i den sal, där hertig Guy, marskalk av Frankrike och provinsens guvernör omkring år 1605 – då hans lycka och hans liv ledo mot sitt slut –, hade grundat biblioteket. Det var en fyrkantig sal, som upptog hela bottenvåningen i västra flygeln; med tre fönster utan gardiner vette den mot norr, väster och söder och

erbjöd åt dessa håll lika många ljusa, bedårande och praktfulla tavlor. Åt söder gräsplanen, en marmorvas, på vilken två ringduvor sutto, de av vintern förfinade parkträden och, längst inne i en purpurfärgad allé, de vita statyerna i Galateas bassäng; i väster den sluttande marken, som uppenbarade himlen och solen, likt ett mytologiskt ägg av ljus och guld, krossat och utrunnet över skyarna; i norr under en avmätt och kyligglans de upplöjda kullarna av violett jord, byn Brécés avlägsna takåsar och rökpelare, den lilla kyrkans nålfina klocktorn. Ett bord i Louis quatorze-stil, två stolar, en jordglob från sextonhundratalet med en kompassros på Stilla havets outforskade yta utgjorde möblemanget i detta allvarsamma rum. Gallerförsedda skåp klädde dess väggar ända upp till taket. Deras hyllor och gråmålat trä räckte ända upp över marmorspiseln i mörknat rött. Och tvärsigenom den förgylla koppartrådens nätverk såg man de gamla böckernas med små blommor strödda ryggar. – Biblioteket, sade herr de Brécé, påbörjades av marskalken. Hans sonson, hertig Jean, ökade samlingarna betydligt under Ludvig XIV, och det är han som bragte det i det skick, vari ni nu ser det. Det har inte blivit mycket vidrört sedan dess. – Har ni katalog? frågade herr Lerond. Herr de Brécé svarade nekande. Herr Terremondre, som var stor amatör på gamla böcker, hade livligt uppmanat honom att upprätta en sådan. Men han hade aldrig haft tid att sysselsätta sig därmed. Han öppnade ett av skåpen, och herr Lerond tog fram flera volymer efter varandra, böcker i oktav, i kvart, i folio, bundna i marmorerat kalvskinn, i kalvskinn som imiterade trä och granit, i pergament, i rött eller blått saffian, alla på pärmen bärande vapenskölden med tre facklor under den hertigliga kronan. Herr Lerond var ej någon fin bokkännare, men han föll i förvåning, när han fick tag i en beundransvärt vacker handskrift till Dîme royale,4 som av Vauban skänkts åt marskalken. Detta manuskript var prytt med ett illustrerat titelblad samt flera begynnelse- och slutvinjetter. – Är det originalteckningar? sade herr Lerond. – Förmodligen, svarade herr de Brécé. – De äro signerade, sade herr Lerond. Jag tycker mig urskilja namnet Sébastien Leclerc.

– Det är nog möjligt, sade herr de Brécé. I dessa välförsedda skåp lade herr Lerond märke till Tillemonts arbeten i romersk historia och kyrkohistoria, provinsens gamla lagsamling och de gamla rättslärdes oräkneliga avhandlingar; han räknade arbetena i dogmatik, i polemisk teologi och helgonhistoria, de digra genealogiska verken, de gamla editionerna av grekiska klassiker och latinska klassiker och dessa böcker, större än kartverk, som författats till konungens förmälning, till konungens intåg i Paris, till festligheterna med anledning av konungens tillfrisknande och till firandet av konungens segrar. – Det är bibliotekets äldsta avdelning, sade herr de Brécé, den del som förvärvats av marskalken. Här ha vi, tillade han och öppnade två eller tre andra skåp, hertig Jeans förvärv. – Ludvig XVI:s minister, ‘den gode hertigen’, som man brukade kalla honom? frågade herr Lerond. – Just precis, svarade herr de Brécé. Hertig Jeans avdelning täckte hela sidan, där spiseln stod, och hela sidan med utsikt åt den lantliga nejden och byn. Herr Lerond läste högt upp titlarna, som voro tryckta i guld mellan två band på volymernas utsirade ryggar: Encyclopédie métho dique, samlade verk av Montesquieu, av Voltaire, av Rousseau, av abbé Malby, av Condillac, Histoire des établissements des Européens dans les Indes5 av Raynal. Därefter bläddrade han i de mindre poeterna och berättarna – med vinjetter försedda upplagor – Grécourt, Dorat, Saint Lambert, Boccaccio illustrerad av Marillier och skaffeförpaktarnas La Fontaine.6 – Gravyrerna äro litet vågade, sade herr de Brécé. – Jag har måst utmönstra andra arbeten från samma tidrymd, vilkas planscher verkligen voro osedliga. Under tiden upptäckte herr Lerond bredvid denna lätta litteratur en rikhaltig serie av politiska och filosofiska arbeten, avhandlingar om slaveriet och redogörelse för Nordamerikanska frihetskriget. Han öppnade Vaeux d’un solitaire och såg, att marginalerna voro fulla med anteckningar av hertig Jeans hand. Han läste högt en av dessa anmärkningar: ‘Författaren säger sant: människorna äro av naturen goda. Det är de falska samhällsprinciperna, som göra dem dåliga.’ – Där ser ni, tillade han, vad er farfars farfar skrev år 1790! – Det är egendomligt! sade herr de

Brécé och satte boken tillbaka på hyllan.

Böcker sparkar. När jag läste detta stod det återigen klart för mig vilken betydelse rummet, för att inte säga rymden, har för läsupplevelsen. Jag tyckte mycket om att sitta i en av fåtöljerna på den översta våningen i Jan Myrdalbiblioteket. Ta ut en bok på måfå ur samlingarna, göra iakttagelser, anteckna i blocket. Jag flyttade mig allteftersom ljuset föll in. Konstföremålen runt väggarna bildade replipunkter. De många strykjärnen som Gun Kessle skrapade ihop under resor till exempel. Som ett slags motpoler till all boklig intellektualism: jag gjorde reflektionen att man kan lyssna till en uppläsning i radio när man stryker en skjorta men inte läsa en bok. Föremålen hjälper hjärnan att leta. Ett rum som arrangeras på ett visst sätt fungerar ofta nog som ett minnespalats. Här: Affischer och porträttbilder, ofta av Myrdal i olika situationer och kreationer. I trapphuset en vägg med hans bokomslag, inramade. Alla har de fått sin egen design, även de som är utgivna i svit eller i serie. Även detta, tror jag, underlättar letandet. Och undrar om inte Gladstone utnyttjade det aktiva ordnandet – och nyarrangerandet – som medveten minnesträning. När han stod där utan manus i underhuset, måste han ju ha haft någonting att stödja sina associationer på. Bara stolpar dög inte. ‘Man är inte lycklig tillsammans med sina böcker om man inte tycker om att smeka dem’, yttrade Anatole France, som inte var biblioman men hade ett ömt förhållande till bouquinisterna vid Seinens kajer och dessas kunder. Samtidigt anknöt han till en annan av Gladstones fäblesser, fysisk träning: ‘Det är bra att skapa samlingar; det är bättre att göra promenader.’ Och naturligtvis har det även inom allmogen funnits boksamlare – vi har länge haft läskunnighet i detta land – liksom det har skrivits dagböcker och andra mer eller mindre värdefulla dokument, till eftervärldens förvåning och förnöjelse.

• Det var i mars 2006. Jag åkte till Paris. Stig Ramel hade dött dagen före. Något av det sista han skrev handlade om excellensen Jakob De la Gardie, också han general, på Löberöd och hans bibliotekarie Peter Wieselgren, nykterhetsapostel och sedermera domprost i Göteborg. I närheten av Löberöd hade jag bott under några år på åttiotalet och många gånger åkt förbi skolan i Västerstad där Wieselgren var kyrkoherde. Västerstad låg nära Löberöd, och under några år fick han slottsherrens uppdrag att bringa reda i det väldiga arkivet och bokmassorna på Löberöd. Genom De la Gardie hade han tillträde till många andra privatbibliotek i landet. På 1860-talet kom Löberöd i släkten Ramels ägo, Övedsklostergrenen. Men egendomen tyngdes av ekonomiska problem, och under första världskrigets krisår tvangs innehavaren Henric Alexander Ramel att avyttra godset. Genom arvsskiften hade bibliotekets innehåll styckats, och med ägare som kom på obestånd gick till slut resterna på bokauktion. När en av Stigs söner köpte egendomen för ett tjugotal år sedan, var byggnaderna svårt härjade och Löberödsgården helt tom på böcker. Det gamla biblioteket gick inte att återställa, men man kunde – med en tillräckligt rymlig plånbok – köpa nytt. Man lyckades komma över Bellmans samlade verk i sex delar med en tidigare innehavares exlibris, skänkt till biblioteket av Henric Alexanders sonson och tilltänkte arvtagare Povel Ramel, ‘på sätt och vis vår tids Bellman’, som Stig uttryckte det. Den här berättelsen, som kom att ingå i en postumt utgiven skrift, hade jag i huvudet när jag for till Paris och Frankrike för att besöka Alberto Manguel. Han hade slagit sig ned i en liten by, Mondion, utanför staden Chatellerault, en gång centrum för landets vapentillverkning. Där hade han och hans partner Craig köpt ett förfallet kyrkoherdeboställe. De bad slottsfrun i närheten, en utbildad arkitekt, att sköta restaureringen och bygga till en ny flygel i gammal stil. Där skulle Alberto ha sina böcker. Mitt uppdrag var att skriva om dem – Alberto och böckerna – för Biblis (nr 34, Sommaren 2006). Det gick utmärkt. Han bjöd på kaffe och lokal calvados i den vackra flygelbyggnaden. Tio år senare utnämndes Alberto Manguel, 68 år gammal, till chef för Nationalbiblioteket i Buenos Aires.

‘Nu skipas historisk rättvisa’, skrev Eva Stenberg till mig från Frankrike, där hon uppehöll sig, sedan hon läst om utnämningen i pressen. Eva var under flera år Albertos svenska förlagsredaktör. Ja, han och hans kamrater hade ju jagats av den argentinska militärdiktaturen. Hans far hade varit ambassadör under Peron, så kanske var han märkt bara av detta. Men han drogs med i det subversiva motståndet. Som skolpojke hade han stått i bokhandel och lärt känna författaren Jorge Luis Borges, nationalbibliotekarie under generalerna. Men Borges var blind och beroende av människor som läste för honom för att tillgodogöra sig litteratur. Alberto som han mötte i bokhandeln var en av dem. Borges tyckte också om att ‘se’ actionfilmer på biograf; Alberto satt bredvid och berättade vad som skedde på duken. Borges var en boklärd man men ägde aldrig mer än ett par hundra böcker. Fick han en bok som han inte tyckte om, gjorde han sig omedelbart av med den. Alberto å sin sida blev en nästan fetischistisk samlare. Han avstod från universitetet och arbetade på tidningsredaktioner, i förlagshus. När jag första gången träffade honom, i Kanada, kallade han sig ‘antologist’. Sedan kom berömmelsen, med En historia om läsning. Alberto hade tidigare visat mig omkring på Thomas Fisher Rare Book Library i Toronto. Där hade Margaret Atwood deponerat sitt arkiv. Dit skulle också hans eget gå. ‘Men vad ska det bli av allt det här?’ sade han till mig när vi sågs i Mondion och pekade på det stora galleriet med litteratur. (Och så smakfullt det var: med klinkers på golvet, skulpturer i fönstersmygarna, jugendarmaturer runt det stora rektangulära läsbordet.) ‘När Craig och jag är borta. Det borde gå till ett college. Men där vill man inte ta emot det.’ Jag svarade: ‘Det borde bildas ett eget college runt dem.’ Detta är ju problemet, igen och igen. I mitt anteckningsblock står det. ‘Böckerna – den lärda republikens förutsättning.’ Jag: ‘Och där man skyr boken, kodex, där kommer aristokratin tillbaka?’ Han: ‘Så är det.’ (Hur mycket visste egentligen den där hertigen om vad som stod på hans hyllor?) Det litet ironiska är att när jag sedan presenterade Alberto Manguels boksamling på Kungliga biblioteket, var – och är – det enda gången i mitt liv som jag har använt power point. Det kändes

inte alldeles kongenialt. Alberto ägde vid den här tiden inte ens en dator. Han utnyttjade inte epost. Hans julkort var vackert skrivna med reservoarpenna, nästan kalligrafiskt. Men power point var enda sättet att göra allt detta överdåd rättvisa. • Ja, man kastar böcker. Till Brunnsviks folkhögskola, diamanten i arbetarrörelsens bildningsarbete, skaffade man fram containrar. Vi reste förbi där just när detta skedde. Nidingsdåd. Tidskriftsårgångar, träget sparade och inbundna! Universitet kastar, folkbiblioteken rensar i sina magasin. Akademier slutar att tillsätta chefsbibliotekarier. (Stjäls det längre böcker i svenska boklådor?!) En tidning där Böök hade varit kulturchef ville plötsligt slänga hela sitt arkiv. Också i andra länder sker detta. ‘Despite protests by librarians the best of branch stock have been sold and replaced by the kind of cheap paperback most newagents sell’, skriver skriver Alasdair Gray om situationen i Storbritannien. Alltså är det nödvändigt med ett systematiskt bevarandearbete. Kulturskatter går till spillo genom krig, autodaféer, också genom oförstånd. Allt kommer att försvinna förr eller senare, men all förstörelse är inte nödvändig. Inte ens ekonomiskt nödvändig. Man kan lagra där hyreskostnaden är ringa. Många böcker borde säkert inte ha utgivits, en del akademiskt tryck är ren meriteringsmakulatur (uttrycket Peter Lutherssons), men det utgivna är ändå ett kulturellt – och även politiskt – fingeravtryck. Liksom det i böcker kan finnas fingeravtryck av dem som har framställt dem – bokhistorikern Robert Darnton påpekade en gång för mig hur detta ger omedelbar och oförvanskad tillgång till ett förflutet – och av läsaren, låntagaren, kritikern. Också spåret av ett vinglas röjs. Jag skulle vilja påstå att boken är grunden för all seriös kommunikation. (I vissa samhällen har boken fått stå tillbaka för partidokument från centralkommitténs senaste plenum; rådde brist på papper, gick de senare före. Här visar sig seriositeten genom sin frånvaro.) Den medger långsamhet och repetition. Förvaringen är dessutom relativt teknikoberoende. Den som går i ett bibliotek går långsamt, ungefär som i katedralen eller i bykyrkan. Skrider. Och när man gör det får man syn på saker som annars skulle ha undgått en. Jag har en brevvän som plötsligt fick upp ögo-

nen för en bok därhemma som han köpte i New York för fyrtio år sedan och som han först nu får tid att läsa. Vilken evinnerlig tur att han köpte den då. (Också denne herre dyrkar böcker. Han skriver en essä om var och en han läser. Udda?) Jan Myrdals bibliotek är naturligtvis ett personligt bibliotek, även om det inte längre i juridisk mening är ett privat. Han har alltjämt tillgång det; tanken är att många ska kunna utnyttja det. Även detta bestånd bildar ett fingeravtryck. Här finns, med något enstaka undantag, inga andras ackvisitioner eller kollektioner. Man kommer troligen att finna luckor liksom en viss intressebaserad ‘överrepresentation’. Man kommer att finna rariteter, men också sådant som är spontant införskaffat och kanske utan särdeles mycken begrundan. En del måste vara tillsänt, detta säger något om kontaktytor. Annat material är donerat och bortforslat, till offentliga institutioner, bevarat och invävt i en förändrad kontext. Hur mycket av ett livs samlande, sparande, studerande har därmed lyfts ut, rent konkret? Vinsten är att de tillförs expertis. När Myrdal visar mig karikatyrer från Dreyfusaffären – för och emot – gör han ett mycket utstuderat urval; jag hade säkerligen aldrig plockat fram just dessa volymer själv under ett kort besök. En biografisk handbok över kappvändare under Napoleontiden och restaurationen gör honom påtagligt upplivad. Bernadotte vände kappan sju gånger, eller var det åtta? Skratt. Men Myrdal bedömer honom positivare för Sveriges del än vad Marx gjorde – ‘1812 års politik’ nämligen, neutraliteten! Marx var dock en obotlig rysshatare. Fast vände inte också Marx kappan efter vinden, när annat kom på tal? • Bohumil Hrabal var promoverad jurist men arbetade länge i manuella yrken, i det realsocialistiska Tjeckoslovakien. Det senare avspeglar sig i flera av hans romaner, bland annat i den tunna En alltför högljudd ensamhet. Där befinner man sig i en källarlokal för pappersåtervinning, med kloakernas råttbefolkning som närmaste arbetskamrater. Uppgiften är att paketera returpapper i balar utrensat för vidare transport, med hjälp av hydraulik. Huvudpersonen dricker massor av öl och försöker att rädda dyrgripar från förgängelsen. I trettiofem år har han hållit på med detta. Han blodar ibland ner sig, för det händer att han

också får ta hand om kartonger och omslagspapper från slakterier, men skapar sig samtidigt ett filosofiskt universum; hans eget lilla kyffe är sprängfyllt av stora tänkare, och minsta oförsiktighet när han ligger på sin säng kan medföra att han begravs under ett bokberg. Upplysning och undergång: När andra världskriget var slut tömde någon en korg med böcker vid min hydrauliska press, och när jag hade lugnat mig och öppnade en av dessa böcker fick jag se Kungliga preussiska bibliotekets stämpel, och när dagen därpå ännu fler sådana skinnband kom nerramlande från källartaket och luften glittrade av guldsnitt och guldorneringar sprang jag upp och där stod två pojkar och jag lirkade ur dem att det fanns en lada i närheten av Nové Strasecí och där i halmen låg det så många böcker att man knappt kunde tro sina ögon. Då gick jag till armébibliotekarien och vi gav oss iväg till Strasecí och där på fälten hittade vi inte en utan tre lador fulla med Kungliga preussiska biblioteket, och när vi hade sett oss mätta gjorde vi upp vår plan och militärlastbilar körde sedan, den ena efter den andra i en hel vecka till utrikesministeriet i Prag, till en flygelbyggnad där, för att biblioteket när tiderna hade blivit lugnare skulle skickas tillbaka dit varifrån det hade kommit, men någon avslöjade det säkra gömstället och Kungliga preussiska biblioteket förklarades som krigsbyte, och så fraktade lastbilarna skinnbanden med guldsnitt och guldorneringar till järnvägsstationen och där lastades böckerna på öppna vagnar och det regnade och det öste ner hela veckan, och när den sista lastbilen hade fraktat dit de sista böckerna for tåget iväg i hällregnet och från de öppna vagnarna droppade guldvatten blandat med sot och trycksvärta, och jag stod lutad mot en kran och häpnade över det jag bevittnade; när den sista vagnen försvann i den blöta dagen blandades regnet på mina kinder med tårar och när jag hade kommit ut från stationen och fick se en polis i uniform lade jag händerna i kors och bad honom uppriktigt att sätta på mig handklovar, armband eller bijouterier, som man säger i Liben,

och ta mig till polisstationen, för jag hade begått ett brott, jag ville anmäla ett brott mot mänskligheten. Och när vi kom dit blev jag inte bara utskrattad, de hotade till och med att spärra in mig.

Så försvinner en del av mänsklighetens andliga arv. Goethe och Kant transporterades bort. Nå, en gång kom så turen till Josef Stalins verk, samlade med ofullbordade, en gigantiskt mycket större leverans. För övrigt mycket osentimentalt det hela. Ty vad förstörs inte under krigen (som länge var normaltillståndet i vår del av världen)? Eller freden: en av de stora festligheterna under Wienkongressen 1814 slutade med att hela furst Razumovskijs palats, inklusive bibliotek, möbler och konstsamlingar, brann ned till grunden. En tjugosex rätters måltid hade just avätits. Ryske tsaren bevittnade spektaklet, skriver historikern Richard J. Evans i sitt verk om Europas 1800-tal, medan ‘lågorna nådde taket och fick detta att rasa på vad som återstod’. Ett fel i värmesystemet hade utlöst elden. Festligheterna fortsatte. Man kanske kunde vända på Heinrich Heines kända formulering: ‘Där man gör sig av med människor, kommer man också att utrensa böcker.’ Under Heliga alliansen jagades oliktänkare. Jag tror att Anatole France – socialisten, hädaren, framåtblickaren – hade förstått innebörden i detta och samtidigt sett sin egen vision gå upp i rök. Förvisso: rutinen, det fullkomligt normala, är vår fiende. Några år senare hade jag börjat vänja mig vid företaget, skriver Hrabals berättare: jag lastade hela bibliotek från slott och borgarhus, vackra böcker bundna i skinn och saffian, jag lastade hela järnvägsvagnar fulla, och när trettio godsvagnar var lastade körde tåget böckerna till Schweiz och Österrike, ett kilo vackra böcker för en Tuzexkrona7, och ingen höjde på ögonbrynen och ingen grät, inte ens jag fällde några tårar, jag bara stod där och log och såg efter sista vagnen i tåget som fraktade bort de fantastiska biblioteken till Schweiz och Österrike för en Tuzex-krona kilot…

N OTER 1. Kulturförvaltningen i Sundbybergs kommun plockade för flera decennier ned metallkonstverket, och det förvaras nu isärtaget i en förrådslokal i Hallonbergen. 2. Hos Gösta Knutsson kallad Ville med sillen. 3. Alberto Manguel: ‘At dinner, the editor Anders Björnsson tells me that when a fire destroyed his entire library he suddenly felt that, in order to assemble one again, he first needed to know what book not to include.’ (Maj 2002.) 4. [Projet d’une dîme royale av Vauban (1707). Häri föreslogs en proportionell beskattning med större hänsyn tagen till de skattdragandes förmåga att betala. Förpaktare och uppbördsmän, som hade vinst av det gamla systemet, uppväckte en storm häremot, och boken konfiskerades. – Översättarens anmärkning.]

5. [Fullständig titel: Histoire philosophique et politique des éta blissements et du commerce des Europées dans les deux Indes. Däri gjorda angrepp ej allenast mot de europeiska staternas politik utan även mot prästerskapet och inkvisitionen föranledde förbud mot dess införande i Frankrike. Parlamentet dömde 1781 arbetet att brännas av bödeln och författaren – den forne abbén – till fängelse, vilket denne emellertid genom flykten undgick. – Översättarens anmärkning.] 6. [Den tidens lyxupplaga. – Översättarens anmärkning.] 7. Den tjeckoslovakiska valutan, koruna, var inte giltig i de butiker där man kunde köpa lyxvaror, företrädesvis av västligt ursprung. I dessa Tuzex-butiker krävdes hårdvaluta, som annars inte önskades i försäljningsledet.

REFEREN S ER Björnsson, Anders, red. Favoriter: Författare om författare. Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord, 14; Svenska Humanistiska Förbundet, 127. Stockholm: CKM Förlag, 2012. . ‘Framstegets utvalda offer. Ett samtal med Alberto Manguel’. Biblis, nr 34 (Sommaren 2006). Carlquist, Erik och Harry Järv, red. Mänsklighetens minne: En bibliotekshistorisk antologi. Helsingfors: Schildts, 2008. Forrest, Denys. St James’s Square: People, Houses, Happenings. London: Quiller Press, 1986. Foucault, Michel. Vansinnets historia under den klassiska epoken. Stockholm: Aldus / Bonnier, 1973. France, Anatole. Ametistringen. Övers. Karin Jensen. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1928. . Bokvännerna. Övers. Eyvind Johnson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1945. Gray, Alasdair, red. The Book of Prefaces. New York och London: Bloomsbury, 2000. Grosjean Dreisbach, Ardis och Berit Sesemann Datta. ‘Gottfrid Hintze och hans livsverk. Berättelser ur ett okänt arkiv’. Släkt och Hävd, jubileumsskrift 2008. Evans, Richard J. The Pursuit of Power: Europe 1815–1914. London: Allen Lane, 2016. Hallberg, Severin. ‘Lars Månsson i Tranemåla och hans boksamling’. I Bokvandringar: Uppsatser om böcker och boksamlare, red. J. Viktor Johansson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1945. Hopf, Angela och Andreas Hopf. Exlibris der Dame. Die bibliophilen Taschenbücher. Dortmund: Harenberg Kommunikation 1979. Hopkirk, Peter. The Great Game: On Secret Service in High Asia. Oxford: Oxford University Press, 1991. [Först publicerad 1990.] Hrabal, Bohumil. En alltför högljudd ensamhet. Övers. Karin Mossdal. Stockholm: Ruin, 2006. Jenkins, Roy. Gladstone: A Biography. New York: Random House, 1995. Lepenies, Wolf. Sainte-Beuve: Auf der Schwelle zur Moderne. München & Wien: Carl Hanser Verlag, 1997. Liedman, Sven-Eric. Karl Marx: En biografi. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2015. Lindroth, Sten. ‘Erik Wallers bibliotek’. I Svenska bibliotek, red. J. Viktor Johansson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1946. Luthersson, Peter. ‘Kulturdebattens förlorade centrum’. Axess nr 3 2012.

Manguel, Alberto. With Borges. Toronto: Thomas Allen Publishers, 2004. . A Reading Diary: A Passionate Reader’s Reflections of a Year of Books. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2004. Minnesskrift över Per Axelson augusti 2019. Privattryck. Myrdal, Jan. ‘Frågan om neutraliteten’. Svenska Dagbladet/Samtider 10/9 1998. Myrdal, Janken, red. Alla de dagar som är livet: Bondedagböcker om arbete, resor och umgänge under 1800-talet. Stockholm: Nordiska museets förlag, 1991. Nilsson, Bo G. Gandhis skynke, polackers blod: Artiklar om demokrati och nationell frihet, red. Anders Björnsson. Stockholm: Carlssons, 2006. Peters, Jan. ‘Das laute Kirchenleben und die leisen Seelensorgen’. I Arbeit, Frömmigkei und Eigensinn, red. Richard van Dülmen. Frankfurt/M: Fischer Taschenbuch Verlag, 1990. – Detta var en av de böcker jag fick med mig från det som Bo G. Nilsson lämnade efter sig. Ramel, Stig. Post scriptum: Fem essäer. Stockholm: Atlantis, 2006. Rudeng, Erik. Sjokoladekongen. Oslo: Universitetsforlaget, 1989. Rydquist, Lars, red. En halv sockerlåda böcker: Sundbybergs bibliotek 75 år. Bibliotek & Kulturs skriftserie 1. Sundbyberg, 1998. Sallander, Hans. ‘The Bibliotheca Walleriana in the Uppsala University Library’. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen årg. 38 (1951). Stedman Jones, Gareth. Karl Marx: Greatness and Illusion. Cambridge, Mass: The Belknap Press of Harvard University Press, 2016. Stephen, Leslie. Hours in a Library, I–III. London: Folio Society, 1991. Svensson, Ragni. ‘Bo Cavefors BOC-serie, den nya vänstern och pocketrevolutionen’. Biblis, nr 68 (Vintern 2014/2015). Taylor, Arthur J., red. The Standard of Living in Britain in the Industrial Revolution. London: Methuen, 1975. Törngren, Margareta, red. Sällskapet De 17: En inblick i de första 130 åren. Lidingö: Sällskapet De 17, 2016. Wells, John. Rude Words: A Discursive History of the London Library. London: Macmillan, 1991. Wästberg, Per, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld. Resa i tysta rum: Okända svenska slottsbibliotek. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2004. Österholm, Hanna. Litteraturens uppodling: Läsesällskap och litteraturkritik vid sekelskiftet 1800. Hedemora: Gidlunds, 2000.

vinjetter av karen jacobsen, ur anatole france, bokvännerna (wahlström & Widstrand 1945)

erik andersson

Tankstrecket som försvann Fjorton dagar efter balen på Borg var där fest på Ekeby. Det var den härligaste af fester, men fråga ej för hvem, fråga ej för hvad. För det enda, hvilket det af ålder är lönt att göra fester för, var den anordnad: för att ögon skola stråla, hjärtan klappa, fötter dansa, för att glädjen måtte stiga ned bland människorna, för att händer skola mötas, sköna läppar kyssa . . – – — — Åhnej tyst, tala inte om kyssar!

et händer något intressant efter ‘sköna läppar kyssa’. Om man tittar i Selma Lagerlöfs handskrivna manuskript så kommer det två punkter, sedan två korta streck och så två litet längre streck. Någon sorts emotion har kommit över författarens hand och fått den att röra sig spasmodiskt. När Gösta Berlings saga, som citatet är hämtat ur, hamnade hos sättaren så blev berättarens rörelse översatt till två tankstreck. Fyra år senare kom den andra utgåvan och då hade hela det här stycket försvunnit. Än i dag finns det författare som helst skriver för hand. Jag tänker mig att de vill skjuta upp det ögonblick då texten blir offentlig: berättelsen är en sak mellan författaren och pappret, och först när den är klar typograferas den och går ut till läsaren. Jag är inte en sådan författare. Jag fick i tonåren en skrivmaskin, en grön Halda. Den var väldigt bra, mycket robust. Man blev stark i fingrarna. Men det fanns vissa brister. Tangentbordet hade punkt, komma, kolon, frågetecken och bindestreck; det var allt. Semikolon kunde man åstadkomma genom att skriva ett kolon, backa och sedan skriva ett komma. På samma sätt kunde man sätta en punkt under en accent för att få ett utropstecken. Det såg inte särskilt bra ut. Accenten kunde också nyttjas som apostrof, men det var bättre att vrida ett hack på valsen och använda ett komma. Bristen på tankstreck var mer förrädisk. Jag trodde länge att det var samma sak – bindestreck

och tankstreck – men medan idén med bindestrecket är att det nästan inte skall finnas, utan bara på ett diskret sätt upplysa om att ordet fortsätter på nästa rad eller markera att två ord hör ihop, så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid. Jag tror att de generationer som växte upp med skrivmaskiner och använde dem i sitt dagliga värv till sist vande sig av med sådant som innebar onödigt krångel. Varför stanna upp och göra ett semikolon, varför inte bara rada upp den ena meningen efter den andra och drämma in ett komma eller en punkt först när man behöver dra efter andan? När persondatorn slog igenom mot slutet av 1980-talet så kunde man med den underbara alternativtangenten få tillgång till allt som ett välutrustat sätteri rymde. Man tycker att journalister och författare skulle ha börjat festa loss på allehanda diakritiska tecken, men så blev inte fallet. Istället såg många tidningar och bokförlag en chans att göra sig kvitt sin typografiska personal, så att skribenternas tarvliga kost på komma, punkt och bindestreck serverades ouppvärmd till läsarna. Och den som försökte ta vara på de nya möjligheterna blev snart avskräckt: ett långt och vackert tankstreck kunde i tidningsspalterna återges med ett tyskt ü eller vad som helst som den elektroniska överföringen hittade på. Efter några sådana där tyska ü var man tillbaka hos komma, punkt och bindestreck. Tankstreckets storhetstid – den inträffade nog

hos Selma Lagerlöfs kolleger kring förra sekelskiftet. Över huvud taget hade man en välvillig inställning till skiljetecken och lät kommatecknen regna ner över alla sorters prosa. Tankstrecken uppträdde gärna i grupp. Uno Engs novell ‘Ögonbrynen’ från 1921 börjar så här: Den unge konnässören sökte förgäves. — — —

De där tankstrecken liknar mest en världstrött utandning. Alla hade sina egna idéer om vad de ville med tankstrecken. I ‘Lillans första tand’ från 1912, ett kåseri av Ossian Elgström, är upplösningen dramatisk: Darrande löste jag upp knutarna, vecklade upp papperen — — — se där — — ett bref. »Ack hvad jag är lycklig, säg är den inte förfärligt söt, är det ej så man ville kyssa den och tänk lillan som blott är 3 månader, det är storartadt — — — — — — — — — — — — — —» Jag släppte brefvet och krafsade vildt bland träullen som fyllde lådan, jo titta, en tändsticksask — jag öppnade den flämtande af ifver — — — — har man sett på fan — — — — — i asken låg på en bädd af bomull — — — lillans första tand.

Elgström närmar sig dramatiken och tycks vilja få tankstrecken att mäta ut tiden. Det eviga problemet med att styra över läshastigheten var här nära en lösning. Medan jag bläddrar i mitt urval böcker från ungefär hundra år sedan slår det mig att det råder enighet mellan olika författare, förlag och tryckerier om hur långt ett tankstreck skall vara. Jag kan inte ge ett exakt mått eftersom det varierar beroende på typsnittets kägel, men mellan tre och fyra millimeter rör det sig om, motsvarande bredden på ett stort M. I takt med de allmänna neddragningarna har ett kortare tankstreck vunnit mark. Det motsvarar bredden på ett stort N och ger naturligtvis inte alls samma läsglädje. Men det är inte slut där. Jag tar fram en bok från förra året och får

följande siffror: stora M 3 mm, stora N 2,5 mm, tankstreck 1,5 mm, bindestreck 1 mm. Ni förstår vart vi är på väg? Snart är skillnaden mellan tankstreck och bindestreck helt utplånad. Jag skulle lika gärna kunna plocka upp min gröna Halda från källaren. I en sådan här sorglig stund är det bara en sak som hjälper, och det är att leta upp Roddy Doyles debutroman, The Commitments, från 1987. Med ännet lackande av naturvetenskaplighet gör jag mina mätningar: stora M 4 mm, stora N 3,5 mm, tankstreck 4 mm och bindestreck 1,5 mm. Det är precis som det skall vara. Utmärkt. Nästan på varje sida uppträder det längre tankstreck: 8 mm. Vilken schwung det blir! Eftersom romanen till stor del består av dialog och Doyle har fått för sig att markera replikerna med pratminus, alltså tankstreck det också, så blir det väldigt mycket streck allt som allt. Jag bläddrar litet och får plötsligt syn på ett ännu längre streck: 12,5 mm. Ja, de är inte helt ovanliga, märker jag. Jag hittar några stycken som är 17 mm också. Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm. Jag undrar hur denna rikedom av tankstreck i olika längder kommer sig. En förklaring är säkert att romanen ursprungligen gavs ut på eget förlag. Det fanns ingen som sade åt Roddy Doyle att man inte kunde ha så långa tankstreck. Nästa roman, The Snapper, kom ut på ett stort förlag. Då dämpades bruket av tankstreck något, men både här och i boken därefter, The Van, kan man sikta en och annan 17-millimetare. Den nyaste bok av Roddy Doyle jag äger är Bullfighting från 2011. Där laborerar han ännu med två olika sorters tankstreck, men längderna är blygsamma: 2 och 3 mm. Jag tolkar det så att Roddy Doyle kämpade länge, men han kämpade ensam. Till sist föll han. På senare tid har han kåserat i Independents nät upplaga. Tankstrecken är nu slutligt reducerade till bindestreck.

nyheter & noter at

De läste Dante: Från Boccaccio till Tage Danielsson

Conny Svensson. 240 s. Stockholm: Carlsson bokförlag, 2020. isbn 978-91-8906-318-1 För nästan tio år sedan utkom litteraturprofessorn Conny Svensson med boken En berättelse om två städer: Florens i dikt och verklighet. Italien och särskilt Florens hör till Svenssons favoritämnen. Det är därför inte förvånande att han nu dristat sig att behandla Italiens nationalskald framför andra – klassikern Dante. Litteraturen om Dante är omfattande och internationell. Conny Svensson har här valt att lyfta fram ett antal personer som läst och tagit intryck av Dantes verk. Läsarna kan vara av skilda slag alltifrån regelrätta litteraturforskare via översättare till författare. På så sätt är studien även en revy över litteraturhistorien, utgivningshistoriska aspekter och teologi/ idéhistoria i olika länder och sammanhang. Inom bokens vackert formgivna skyddsomslag och pärmar ryms mycken lärdom. Studien inleds med en personligt hållen reflexion om att läsning kan ha två syften; dels att se världen som den är präglad av både gott och ont, och att genom sina läsminnen stå det onda emot såsom Primo Levi gjorde i Auschwitz. En tänkvärd och annorlunda öppning. Boccaccios levnadsteckning över idolen Dante kan närmast betecknas som en helgonlegend. Otaliga textutgåvor och översättningar såg dagens ljus efter Dantes död 1321. Först mot slutet av 1800-talet tog en litteraturhistorisk forskning fart. Svensson lyfter särskilt fram italienaren

Francesco De Sanctis insatser. I detta avsnitt får vi inblick i Den gudomliga komedins uppbyggnad och innehåll. Andra viktiga namn inom Danteforskningen är Erich Auerbach, Charles S. Singleton och Rocco Montano. Den svenska receptionen och försök till översättningar av Dante dominerades i mitten av 1800-talet av Carl Wilhelm Böttiger. Han disputerade 1845 på vissa partier av Dante och så sent som 2016 utgav Svenska Akademien dennes Dante

studier. Den första fullständiga översättningen till svenska gjordes av Nils Lovén 1856–57. De mest läsbara översättningarna från 1900-talet är Edvard Lidforss, Arnold Norlinds och Ingvar Björkesons. Björkesons orimmade och fullständiga översättning från 1983 har stått sig bra och rekommenderas. Ett centralt namn för kunskapen om Dante på svensk mark under 1900-talet är Olof Lagercrantz. Till skillnad från akademikern Böttiger, en författare i ämbetet, var Lagercrantz ett i offentligheten känt namn med en bred läsekrets på den litterära marknaden. Lagercrantz gör i sin bok Från helvetet till paradiset (1964) den medeltida Dante till en modern och samtida följeslagare. Lovorden var många när det begav sig, men Lagercrantz har även blivit kritiserad just för sin strävan att vara samtida. Arne Melberg har på senare år gjort en balanserad studie av Lagercrantz personliga arbetssätt som författarbiograf och läsare. Några år efter Lagercrantz framgångsrika verk om Dante utkom litteraturprofessorn E. N. Tigerstedts med monografin Dante: Tiden, mannen, verket. I samband med presentationen av denne lärdomsgigant uppmärksammas ‘Tigerns’ position som lärare för ett flertal litteraturforskare i Stockholm. Svensson vill personligen framhålla radiomannen Jan Olov Ulléns Det synliga osynliga från 1989 som läser Dante metapoetiskt – en beskrivning av verkets egen tillkomst. T. S. Eliot, Osip Mandelstam, Giovanni Papini, Jorge Luis Borges och Dorothy L. Sayers är fem världsförfattare som har engagerat sig i läsning av Dante. Särskilt Svenssons framställning om katoliken Sayers känsla för Dante som historieberättare och trosfrände är ett överraskande parti. Peter Weiss var också fascinerad av Dante, vilket resulterade i dramat Inferno skrivet på 1960-talet och inslag i romanbygget Motståndets estetik innehåller täta referenser till Dante. Här blir Dantegestalten i likhet med Weiss en främling i exil och personer från Den gudomliga komedin används i författarens ideologiska resonemang. Ytterligare ett bidrag till att lyfta fram Dante lämnade Giacomo Oreglia i Dante: Liv, verk och samtid (1991) där Dante övertydligt blir världsmedborgare, fredskämpe och folktribun. Författare som Voltaire och Gombrowicz uttryckte däremot kritiska synpunkter på Dante. Harold Bloom inbegri-

per givetvis Dante i sin litterära kanon, vid sidan av Shakespeare. Ett populärkulturellt Dantespår finner Svensson hos Tage Danielsson med boken Mannen som slutade röka, som 1972 blev filmatiserad. Huvudpersonen heter Dante Alighieri och romanen leker med Den gudomliga komedins personer och händelser. Niklas Rådströms pjäs Dantes gudomli ga komedi (2004) i regi av Etienne Glaser försöker iscensätta hur Dantes storslagna verk kan angå den moderna människan. Slutligen sätter Conny Svensson själv avtryck som läsare. Dante lärde han känna tack vare studier i det italienska språket. Teologin kan man bortse från, men som Svensson vackert uttrycker det är sångerna ‘vid läsning och omläsning ständigt nya, likt havsvågor som slår mot stranden’. Dante var en verbal virtuos som förnyade sitt modersmål liksom Shakespeare och Strindberg gjorde på sina respektive språkområden. Svenssons lärda bok utmynnar i ett lovtal till poesins makt, som hjälper oss att leva i nuet. Gunnel Furuland Typographic Firsts: Adventures in Early Printing

John Boardley. 192 s. Oxford: Bodleian Library, 2019. isbn 978-1-85124-473-7 John Boardley är grafisk formgivare och design consultant, en yrkesbeteckning som väl skulle få någon snarlik anglofon benämning även på svenska. Sedan 2007 har han drivit webbplatsen eller bloggen ilovetypography.com, som lekfullt och kongenialt åskådliggjort författarens kärlek till typografi och grafisk gestaltning i alla upptänkliga uttrycksformer. En av Boardleys avsikter har varit att bloggen skall vara en enkel ingång till mångahanda typografiska resurser, oavsett om det gäller teknik, historia, intervjuer med branschfolk eller någon annan aspekt av grafisk formgivning. Med för ögonblicket närmare femhundra inlägg, ibland författade av gästskribenter och med rubriker som ‘Who shot the serif?’, ‘Gay type’, ‘New Lands in Arabic Type’ och ‘From Farting to Fornication: Early Print Censorship’, har webbplatsen blivit just en sådan rik resurs som eftersträvats och där läsaren kan förirra sig i långa associationsbanor och göra

många oväntade och överraskande upptäckter. Det är alltid lärorikt och underhållande och, som sig bör, presenterat med lätt och lekfull grafisk form. Att Boardley finner sina läsare bestyrks av att hans Twitter-konto med samma namn som bloggen har 481 000 följare. Men ingenting är ju på riktigt om det inte också är tryckt! Följaktligen publicerade Boardley nyligen sin första bok, Typographic Firsts: Adventures in Early Printing, där somligt är nyskrivet och somligt är bearbetade bloggtexter som försetts med fotnoter. Vi rör oss alltså i det europeiska boktryckets första hundra år och som titeln antyder är det ett slags typografisk rekordbok där den första kursiven, de första kvinnliga boktryckarna, de första färgtrycken, de första boktryckarmärkena, de första titelsidorna och så vidare avhandlas i sammanlagt tolv kapitel. Det kan låta som ett enfaldigt och spekulativt upplägg, men Boardley resonerar både kunnigt och försiktigt. Han medger det våghalsiga i att peka ut pionjärer kring fenomen där omständigheterna många gånger förlorar sig i ett källfattigt historiskt töcken, men resonemangen är övervägda och förankrade i den senaste forskningen. Den slängighet som reklam makaren kan tillåta sig för att fånga läsare på webben har här tonats ned till förmån för en mer saklig men fortfarande lättsam stil. Snarare ger

upplägget en tydlighet åt frågor som många väl i realiteten ställer sig trots en medvetenhet om att de ibland är omöjliga att besvara. Boardley gör inte anspråk på att täcka hela det europeiska boktryckets tidiga historia, men de teman som behandlas får en grundligare behandling än i vanliga handböcker. Tack vare de många och generösa fotnoterna fungerar boken utmärkt som introduktion till dessa ämnen. I vanlig ordning får man ha lite tålamod då skandinaviska förhållanden avhandlas. Sålunda tycks Boardley inte medveten om att den politiska indelningen i Norden var en annan på inkunabeltiden än i dag och han ger Bartholomaeus Ghotan äran av att ha varit den förste boktryckaren i Stockholm. Lapsusar av denna art sker ju ofrånkomligen i varje bok och de gör sig inte påtagligt märkbara i Boardleys framställning. Efter sin bokhistoriska duodecathlon avslutar Boardley med att utse en vinnare i den typografiska maratontabellen: Augsburgtryckaren Erhald Ratdolt (1442–1528). Han tryckte den första ornerade titelsidan; han var banbrytare i polykromt tryck och tryckte i guld; han publicerade en editio princeps av Euklides med några av de första tryckta diagrammen; och han gav ut det första kända stilprovet. Vid sidan av denna guldmedalj vill Boardley också dela ut ett slags lifetime achieve ment till Englands första tryckare William Caxton (1422–1491), som hann åstadkomma många märkvärdiga ting trots ett sent inträde i tryckeri näringen. Sammantaget har Boardley gett oss en mycket sympatisk och lärorik bok, som också är trevligt formgiven och generöst bildsatt. Den finns för övrigt också i tysk översättning, om någon skulle föredra det. jonas nordin

SV EN SK B OKKO N ST O CH PANDEMIN När jag skriver den här texten närmar sig december 2020 och tävlingsbidrag till Svensk Bokkonst för 2020 års utgivning har börjat strömma in till KB. För ett år sedan, i oktober 2019, började jag som ny verksamhetsansvarig för Svensk Bokkonst. Prisutdelning och vernissage för Svensk Bokkonst arrangeras på KB i mars varje år och den 26 mars 2020 var det dags att hylla pristagarna inblandade i produktionen för de av juryn 25 utvalda böckerna för Svensk Bokkonst 2019. Den 12 mars träffade jag Ika Johannesson, som för sjätte året skulle agera uppskattad konferencier för prisutdelningen. Jag hade tagit fram alla böcker som juryn valt ut under jurysammanträdet som hålls på KB i januari varje år. Tillsammans gick vi igenom bok för bok och tittade på juryns omdömen för att Ika skulle förbereda sina intervjuer. Det var även full fart på övrig planering inför vernissage, men osäkerheten var redan dominerande och det lutade åt att det skulle behövas ställas in. Dagen efter, den 13 mars, gick KB ut med ett beslut om att inte genomföra några offentliga arrangemang i hörsalen fram till påsk, för att bidra till att minska spridning av coronaviruset (covid-19). Arrangemanget 26 mars ställdes in och pristagarna meddelades. Framåt sommaren såg det lite ljusare ut och den 16 juni vågade vi gå ut med ett nytt datum, 1 oktober. Prisutdelningen 1 oktober skedde via en webbsändning på Konstfack med endast en deltagande pristagare per vinnarbok. Att filma och livesända arrangemanget är något vi med stor säkerhet kommer att fortsätta med i framtiden, även om vi förhoppningsvis framöver kommer att kunna samlas i KB:s hörsal igen. En positiv effekt med filmningen har emellertid varit att fler personer utanför Stockholm kunde ta del av prisutdelningen live. De utvalda böckerna ställdes ut på Konstfacks bibliotek i samband med prisutdelningen och livesändning som skedde därifrån. Därefter kunde skolans personal och studenter ta del av utställningen i biblioteket under två veckors tid, vilket var lyckosamt eftersom det självklart intresserad målgrupp. Därefter fick vi möjligheten att visa upp dem på NK:s fina bokhandel under två veckor. Men även planerna efter prisutdelning och vernissage har fått ställas om när vi nu under hösten

är mitt uppe pandemins ‘andra våg’. Vi har varit tvungna att pausa utställningsturnén med årets 25 utvalda böcker. De skulle bland annat ha ställts ut i Malmö och Göteborg under november. Potatisspill, handskriven löptext och neonfärger 274 bidrag anmäldes till Svensk Bokkonst 2019. Bland de 25 utvalda böckerna för Svensk Bokkonst 2019 finns allt från romaner, barnböcker och poesi till fotoböcker, utställningskataloger, böcker om formgivning, konstprojekt, läromedel och kokböcker. En färgmässig trend i år var orange, ofta i fluorescerande färger och med självlysande effekter, vilket var en klar avvikelse från 2018 års bidrag där i stället återhållsamma färgskalor dominerade. Vad som är karaktäristiskt för orange är att den är en alarmerande varningsfärg som påkallar uppmärksamhet och som i andra sammanhang används för att uppmana till handling. Orange kan också vara intressant av den anledningen att det är en utmanande färg att hantera i tryckprocessen, samtidigt som det är en färg där nyanser från trycket är extra svåra att få fram på digitala skärmar. Bland de inlämnade böckerna såg juryn även trender som avancerade bildtryck på klot, relieflack på omslagen. Effekter som kan uppfattas med ögat men kräver handens medkännande för att få helhetsupplevelsen. Det är också utmärkande för årets bidrag, vilket vi också kan se bland de 25 utvalda bidragen, att här finns egenskaper som inte går att översätta till det digitala. Flera av böckerna innehöll också

affischer och lösa bilagor, men även mer svåråtkomliga små hemligheter. Handen framträdde som en viktig faktor både i utförande och i upplevelse av böckerna. I kontrast till trenden med starka färger bland de inlämnade bidragen finns bland de 25 utvalda bidragen i stället böcker där svart och grått dominerar och i ett av omslagen används exempelvis potatisspill från chipstillverkning för omslagspapperet ytbehandling. Där kan vi nog otvetydigt enas om att omslaget säger något om tiden det tillverkats i. Bland barnböckerna var det vanligt med handskriven löptext, vilket ansluter till trenden med betydelsen av handens betydelse. När juryn gör sitt urval ingår det i deras instruktioner att jämföra böcker inom samma kategori. Påkostade utföranden jämförs alltså inte med böcker som framställs med mindre budget på grund av skilda användningsområden. Juryns uppdrag är ‘att lyfta fram den goda vardagsboken såväl som de nyskapande uttrycken’. Och bedömningskriterierna som de här att förhålla sig till är: formgivning, typografiskt utförande, funktion i förhållande till produktionskostnad, hållbarhet, slitstyrka samt miljömässighet, innovationsgrad och kommunikation. Juryn för Svensk Bokkonst består av sju deltagare som representerar olika delar av bokframställningen: grafisk formgivning, förlagsverksamhet, tryckeri, bokbindning, illustration, fotografi och författare. Juryns ordförande, utan rösträtt, är verksamhetsansvarig för Svensk Bokkonst. Om en jurymedlem har medverkat i utförandet av ett bidrag hanteras detta enligt särskilda jävsregler. En stor nyhet i år var att Juryns favorit, som delats ut tidigare år, tagits bort. I stället tillkännages 25 vinnarböcker av tävlingen Svensk Bokkonst. Tidigare har formgivaren för den bok som fått utmärkelsen Juryns favorit även blivit tillfrågad att formge kommande års katalog. I år blir det därför en överraskning vem som kommer att få detta uppdrag. På Svensk Bokkonsts hemsida presenteras alla vinnarböckerna. ylva sommerla nd http://www.svenskbokkonst.se

Biblis julgåva 2020

Årets julgåva till medlemmarna är Magdalena Grams skrift Träsnidarens Herkules: Sven Ljung bergs illustrationer till Georg Stiernhielms Hercules.

Medarbetare i Biblis 92

erik andersson är författare och översättare. Utgav senast Hem: Vandringar i Västergötland. anders björnsson utkommer under våren 2021 med en samling musikessäer. gunnel furuland är bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap. lina nordenström är konstnär och driver Grafikverkstan Godsmagasinet i Uttersberg tillsammans med Lars Nyberg. jonas nordin är professor i bok- och bibliotekshistoria, Lunds universitet. ylva sommerland är bibliotekarie, Kungliga biblioteket. pekka särkiniemi är bokhandlare jämte förlags- och evenemangsansvarig på Rönnells Antikvariat.

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Antoinette Ramsay Herthelius, Ulf Jacobsen och Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjök vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 92 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2020 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next, Celeste Sans och Frutiger Reproduktion: Lina Nordenström s. 2–35; Rönnells Antikvariat 36–59; National Portrait Gallery s. 61; Imogen Streets s. 61; Uppsala universitetsbibliotek s. 62; Jan Myrdalsällskapet s. 64; Erik Andersson s. 73; Carlsson bokförlag s.75; Bodleian Library s. 77; Lina Löfström Baker s. 78; Peter Ragnarsson s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2020 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-428-5

Biblis 92

Biblis 92 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2020/21 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBfvmO5 02 0044

isbn 978-91-7000-428-5

Biblis 92

Articles inside

Tankstrecket som försvann Erik Andersson

Håll skeppet sjunkande! Jämte Ur loggböckerna 2012–2019

Överallt ostörd. En resa i tid och rum på jakt efter bibliotekets

Nyheter & Noterat