Utställning "Centralasien: Drömmar och utmaningar"

UTSTÄLLNING

Centralasien: Drömmar och utmaningar

Denna utställning utforskar vardagen för olika personer i Centralasien. Fotona visar mindre kända utmaningar för människor i regionen. Många av problemen har pågått i flera generationer, men är samtidigt väldigt aktuella –en samverkan mellan traditioner och den moderna tidens problem.

Denna utställning utforskar vardagen för olika personer i Centralasien. Fotona visar mindre kända utmaningar för människor i regionen. Många av problemen har pågått i flera generationer, men är samtidigt väldigt aktuella – en samverkan mellan traditioner och den moderna tidens problem. Oavsett om det är patriarkalt samhällssystem, där det endast är kvinnor som kan ha sysslor som att ta hand om hemmet ochär bärare av familjens ära; åldershierarkier som förminskar unga och deras ideer; eller förstörelsen av regionens viktiga ekosystem till förmån för kortsiktiga ekonomiska vinster, sätter dessa sociala, juridiska, ekonomiska och ekologiska problem käppar i hjulen för demokrati och mänskliga rättigheter i regionen.

Utställningen Centralasien: Drömmar och utmaningar innehåller tio fotoserier skapade av konstnärer, aktivister, aktörer i civilsamhället, journalister och fotografer inom de tematiska områdena genus och kvinnors rättigheter, miljö och klimat, demokratisk organisering, samt säkerhet och resiliens. Även om dessa teman till synes kan verka helt olika, är de inte enskilda frågor. De har alla gemensamma rötter som grundar sig i kapitalism, patriarkala strukturer och arvet från kolonialismen. Istället för att belysa dessa problem, lyfter denna utställning människorna som kämpar för att skapa en välbehövlig förändring i Centralasien.

Besökarna välkomnas att lära sig mer om hur lokala grupper, organisationer, aktivister och konstnärer organiserar sig, samt få en inblick i vilka metoder som används för att sprida kunskap och skapa samtal om dessa utmaningar. Vi uppmuntrar besökare att lära sig mer om Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan och reflektera kring sin position i det globala nord.

Denna utställning är skapad av Centralasiengrupperna (CAG) i samarbete med Saltanat Shoshanova, konsthistoriker och forskare från Kazakstan bosatt i Berlin. Utställningen har ekonomiskt stöd från Sida genom ForumCiv. Åsikter och värderingar som uttrycks är organisationernas egna och delas nödvändigtvis inte av Sida. Utställningen skapades hösten 2022 och kommer turnera de kommande åren.

Index

Om Centralasien 4

Centralasiengrupperna 5

Del 1. Genus och kvinnors rättigheter 6

Del 2. Ungas demokratiska organisering 14

Del 3. Klimat och miljö 28

Del 4. Säkerhet och resiliens 44

Om Centralasien

Centralasien består av fem länder: Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Regionens länder blev självständiga efter Sovjetunionens kollaps 1991 och har sedan dess tagit olika riktningar i nationsbyggandet som självständiga stater. Centralasien är beläget i hjärtat av den eurasiska kontinenten och har naturresurser i form av olja, gas, kol, krom, zink och uran. Naturresurserna gör området intressant för både Kina, USA, Ryssland och EU, som alla, på olika sätt, söker inflytande i regionen.

I en region med relativt unga stater med endast 30 års historia av självständighet, är formerna för politiska och samhälleliga system fortfarande under

utformning. Länderna i regionen genomgår en politisk omställning, från äldre sovjetiska styrformer till nuvarande demokratiska system. Däremot är dessa “demokratiska” system ofta präglade av auktoritärt styre och korruption i både affärslivet och politiken. På den internationella arenan har de centralasiatiska republikerna mindre smickrande rykte när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och lagstiftning som begränsar civilsamhället och leder till diskriminering och orättvisor.

Centralasiengrupperna

Centralasiengrupperna (CAG) är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation som bildades 2012. Vårt mål är att främja ett demokratiskt Centralasien med ett starkt, aktivt och inkluderande civilsamhälle som bidrar till respekt för mänskliga rättigheter, att bryta utanförskap och att uppnå social rättvisa. Vi fokuserar geografiskt på regionen Centralasien, alltså de fem postsovjetiska republikerna Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Turkmenistan.

Centralasiengrupperna har sedan 2012 aktivt arbetat med utvecklingssamarbete i regionen med fokus på långsiktigt solidaritetsarbete och tätt samarbete med gräsrotsorganisationer och civilsamhällesaktörer i Centralasien.

I nuläget verkar vi främst inom följande tematiska verksamhetsområden:

1. Genus och kvinnors rättigheter

2. Ungas demokratiska organisering

3. Klimat och miljö

4. Säkerhet och resiliens

Dessa fyra områden är i fokus i denna utställning. Utställningen fokuserar på arbetet bland olika organisationer, nätverk och konstnärskollektiv som lever med olika utmaningar i Centralasien. Vi önskar dig en lärorik resa!

Hur du kan stötta

Du kan stötta vårt arbete genom att bli medlem. För att skapa ekonomisk stabilitet och långsiktighet betalas medlemskapet via autogiro varje månad. Alla bidrag används för att finansiera våra samarbeten och projekt i Centralasien. Med andra ord –det är tack vare er medlemmar som vi kan bidra till människors kamp för inflytande, demokrati och rättigheter i postsovjetiska Centralasien. Medlemskapet är 25 kr i månaden, men du kan också välja en större summa. Bli medlem på vår hemsida www.centralasien.org

Du kan stötta dessa initiativ genom en donation med valfri summa till:

Swish: 1233698479

For your Bankgiro: 316-1338

Del 1. Genus och kvinnors rättigheter

I juni 2020 uppmärksammades ett fall av mäns våld mot kvinnor som ordentligt skakade om det kirgiziska samhället. I en video som spreds på internet torterade en man sin hustru. Kvinnan blev misshandlad och en spann med kallt vatten hälldes över henne, medan hon tvingas ha på sig tunga bildäck fyllda med stenar. Videon spelades in i det lilla samhället Suzak. Efter att kvinnan polisanmälde händelsen häktades mannen i femton dagar. När hon drog tillbaka sin anmälan lades utredningen ner. Det är inte ovanligt att skulden läggs på offret eller att den utsatta blir tvingad till tystnad. Att det är så vanligt kan förklaras av starka normer och föreställningar om att våld i hemmet är en privatsak som ingen annan har med att göra – en attityd som både finns inom familjen och polisen.

Kvinnors, ickebinäras och transpersoners mänskliga rättigheter är inte uppnådda någonstans i världen. Men på vissa platser fråntas dessa grupper sina grundläggande behov och friheter både i de privata och offentliga rummen. I Kirgizistan praktiseras ännu ala kachuu – brudkidnappning – trots att det är olagligt. Unga tjejer kan vanligtvis inte fly från sin förövare och pressas till att gifta sig med en främling.

För många innebär äktenskap i ung ålder att möjligheter till både utbildning och arbete begränsas. Brudkidnappning innebär dessutom ofta våldtäkt eller andra typer av våld och misshandel. Enligt statistik från UN Women har runt 30 % av kvinnorna i Kirgizistan och Tadzjikistan utsatts för könsbaserat våld. Detsamma gäller nästan 20 % av kvinnorna i Kazakstan. Det finns ingen offentlig statistik på våld mot kvinnor i Uzbekistan och Turkmenistan, men rapporter tyder på att det är ett stort problem även i dessa länder. Det finns troligen också ett stort mörkertal. I jämförelse har Sverige också höga siffror. Mer än en tredjedel (34 %) av alla svenska kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld åtminstone en gång sedan de fyllde femton år. Sveriges lagstiftning har dock snävare definition av vad sexuellt våld är, och har fler institutioner som stöttar utsatta, vilket leder till ett högre antal rapporterade fall. I Centralasien leder bristen på stöd – på grund av en utbredd ojämlikhet och normalisering av våld – till att det blir svårt att anmäla eller fly misshandelsförhållanden på grund av det stigma det för med sig för offret.

Historien från Suzak fick mycket uppmärksamhet i det kirgiziska samhället, i synnerhet i aktivistiska och konstnärliga kretsar:

[Det här är] overkligt. Jag vill inte ens föreställa mig att kvinnor någonstans lever under dessa förhållanden. Jag läste inte artiklarna. Jag vill inte minnas namn eller andra detaljer. Jag vill inte att det får någon plats i mitt liv. Jag vill bara att skitstöveln ska brinna i helvetet.

— Bredvid dessa ord publicerade artisten Tatyana Zelenskaya konstverket A Woman from Suzak (2020) på sin sociala media.

Zelenskayas konstverk illustrerar en kvinna som står ensam på en kulle. Hennes händer är fastbundna bakom ryggen och bildäck tynger ned hennes överkropp. Vi ser inte hennes ansikte; hon är nedbruten, avhumaniserad av sin mans grymheter och myndigheternas passivitet.

Kyzyl Kamchy Synysyn (2020) av Altyn Kapalova, ger oss en mer optimistisk inramning. Här står konstnären på ett fält av trasiga bildäck och håller en skylt där det står skrivet: “Låt den röda piskan falla”. På kirgiziska är kyzyl kamchy, eller “röd piska”, en symbol för mäns våld mot kvinnor. Kapalova sprider skylten där hon kan; i samhällen, på demonstrationer, på brända åkrar, på vägar, etc. Aktivismen har hon utfört sedan demonstrationen den 8 mars 2020 i Kirgizistans huvudstad, Bisjkek. Demonstrationen för kvinnors rättigheter stormades av konservativa och högerextrema grupper beståendes uteslutande av män. Grupperna följdes av polis som brutalt upplöste marschen. I Centralasien är feministiska rörelser inte välkomna och får inget typ av stöd av staten. De feministiska grupperna anklagas istället för att införa “västerländska värderingar” som upplevs hota centralasiatiska traditioner. Begrepp som “våld i hemmet”, “antidiskriminering” och “genus” svartmålas eftersom de utmanar landets traditioner. Trots dessa påfrestningar och brist på stöd i städer som Bisjkek och Almaty, i Kirgizistan och Kazakstan, arrangeras det trots detta demonstrationer för kvinnors rättigheter.

År 2021 visade Ayday Tokoeva upp föreställningen No Femicide! (2021) under en demonstration. Hon startade sitt framförande med dessa ord:

Det kirgiziska ordspråket lyder –“flickor ska bli respekterade och vördas för sina fyrtio flätor”. Men av någon anledning hör man knappt detta längre. Idag hör man snarare – ”flickor är bannlysta från fyrtio olika platser”

Samtidigt flätade två kvinnor Tokoevas hår och knöt ihop det med vita band, som alla var utsmyckade med texter om hur män dödat sina fruar eller partners.

I det här fallet blev hon slagen av sin man och släpades in i ett kallt hus, och när hans hjärta hade förklarat [sin kärlek till henne], tände han eld på henne för att dölja sin skam, fortsatte Tokoeva. Slutligen klipptes hennes flätor av i protest mot det patriarkala våldet.

De senaste tio åren har CAG stöttat lokala organisationer och aktivister i sitt arbete för kvinnors rättigheter och HBTQ+frågor i Centralasien. CAG:s insatser i regionen är skräddarsydda utifrån partnerorganisationernas behov. Under 2018 stöttade CAG den första 8 mars-demonstrationen i staden Osj i södra Kirgizistan, som arrangerades av organisationen Novi Ritm. Demonstrationen blev startskottet för en debatt om kvinnors rättigheter i den södra regionen och banade väg för nya demonstrationer följande år. CAG har också stöttat ett nätverk som arbetar med digital säkerhet. Genom utvecklade säkerhetsrutiner får HBTQ+aktivister och feministiska organisationer i regionen en säkrare arbetsmiljö. För CAG är det viktigt att skapa långsiktiga samarbeten som bygger på ömsesidigt förtroende, gemensamma idéer och mål som bidrar till en positiv utveckling där mänskliga rättigheter respekteras och jämställdhet bit för bit förverkligas.

Altyn Kapalova (Kirgizistan, född 1983)

Let the Red Whip Break (2020)

Kyzyl Kamchy Synysyn (på svenska: Låt den röda piskan falla) är en följetong av konstverk som protesterar mot patriarkalt våld. Den röda piskan är en symbol för mäns våld mot kvinnor. Konstnären och aktivisten Altyn Kapalova blev frihetsberövad av polis i samband med en demonstration för kvinnors rättigheter 2022 och hennes rätt till yttrandefrihet kränktes. Sedan dess sätter hon upp affischer överallt: i byar, under demonstrationer och möten, på åkrar, vägar, osv.

Tatiana Zelenskaya (Kirgizistan, född 1984)

A Woman from Suzak (2020)

Den kirgiziska konstnären och illustratören Tatiana Zelenskaya skapade verket A Woman from Suzak som en reaktion på ett omskakande fall av våld i nära relationer i den lilla byn Suzak. En video av en man som torterar sin fru – genom att misshandla henne och hälla en hink med kallt vatten över henne medan hon tvingas bära tunga bildäck fyllda med sten – spreds på internet och skakade om det kirgiziska samhället.

(Kirgizistan, född. 1994)

No Femicide! (2021)

Den 8 mars 2021 arrangerades en fredlig demonstration för kvinnors rättigheter i Kirgizistans huvudstad Bishkek där runt 600 människor deltog. Protesterna avslutades med ett framträdande av aktivisten Ayday Tokoeva kallat No Femicide! som uppmärksammar dödligt våld mot kvinnor i Kirgizistan. Foto: Lex Litova.

(Kirgizistan, född. 1994)

No Femicide! (2021)

Tokoeva läser sitt manifest medan två andra kvinnor flätar hennes hår med vita band. De vita banden bär texter som beskriver männens motiv till att ha mördat sina partners. Foto: Lex Titova

Del 2. Ungas demokratiska organisering

Ruslan gillar färgsprakande smink, smycken och att klä sig i kläder som bryter mot normer för könsuttryck. Att gå ut på stan i denna utstyrsel i Tasjkent, är dock omöjligt på grund av den utsatthet det skulle sätta bäraren i. Ruslans trygga rum är sitt arbete, hem och hans fotostudio. Där kan han uttrycka sig helt fritt. Men han drömmer om “utvecklade och toleranta samhällen, där folk tänker annorlunda”. I serien If there was no society utforskar fotografen Kamila Rustambekova ungas längtan och drömmar. Fotografierna visar hur Uzbekistans unga ständigt känner samhällets press på hur de ska se ut, bete sig eller uttrycka sig. Författaren förklarar idén bakom projektet:

En postsovjetisk österländsk omgivning är dömande till allt nytt och ljust. I vårt samhälle, där religiösa föreställningar och traditioner dominerar, kan det vara fysiskt farligt att se ut på det sätt som gör dig bekväm. Under några timmar såg jag mina hjältar se ut precis som de vill, på platser där de känner sig trygga.

Likt Ruslan, idealiserar Hristina Europa som idealsamhället. Hon drömmer om en helkroppstatuering av zebraränder. Men i hennes miljö är tatueringar något som associeras till marginaliserade grupper eller fängelsekultur. Dima ser tillbaka till det förgångna, till 1700-talet, Dreamy Asia, som han kallar det. Det är en symbol för “något oändligt och klokt som öknen, raffinerat och mystiskt som en halvmåne i natten, i sin egen unika form”. I denna själv-exotifierande dröm om ett sagolikt förflutet, där andra levnadsvillkor varit möjliga, blir det möjligt att hitta tillflykt och frihet.

Eftersom samhällen i Centralasien präglas av starka åldershierarkier, där äldre ska respekteras och yngre förväntas vara tysta, är det ovanligt att unga får komma till tals. Unga inkluderas oftast inte i processer som rör dem eller deras framtid. Politiska och socioekonomiska förändringar i regionen under de senaste decennierna har tydligt begränsat möjligheterna för unga att aktivt och meningsfullt kunna delta i civilsamhället; en åldersgrupp som är hela 24 % av befolkningen i de centralasiatiska länderna. Unga personer är särskilt utsatta för fattigdom på grund av arbetslöshet, hälsoproblem kopplade till dålig infrastruktur, sexuell och reproduktiv hälsa, brist på rättigheter och korruption. Brist på kunskap och låga påverkansmöjligheter gör att unga i regionen har begränsade möjligheter att påverka sina livsförhållanden eller kräva sina demokratiska rättigheter. Tonårskillar och unga män är ofta, av ekonomiska skäl, tvungna att bege sig utomlands för att arbeta (i synnerhet till Ryssland), där de riskerar att bli underbetalda för sitt arbete och dessutom arbeta under vedervärdiga förhållanden. Flickor tvingas, redan som unga, in i äktenskap i många delar av regionen, där följden blir oavslutade studier och att de inte får tillgång till arbetsmarknaden. En isolering som ofta leder till större risk för att bli utsatt för fysiskt och sexuellt våld.

Trots att den lagliga åldersgränsen för giftermål för både kvinnor och män är 18 år, arrangeras flertalet äktenskap mellan olika familjer, ofta med påverkan från religiösa ledare. Ofta sker bröllopen genom en nikah-ceremoni (en religiös ceremoni där ett muslimskt par gifter sig under islamisk lag), vilket i sin tur innebär att äktenskapet inte formellt registreras statligt.

Detta sätter kvinnor i en väldigt utsatt position då de inte officiellt får någon arvsrätt. Den nya familjen vägrar ofta ingå i formella avtal eller kontrakt som ger kvinnor rättigheter, vilket gör att kvinnor stannar med sin förövare eftersom alternativet är att bli hemlös, arbetslös, eller utfrusen av vänner och familj. Även om män far mindre illa i dessa system, har de å andra sidan inte rätt att uttala sig om äktenskapet eftersom det är föräldrarna på båda sidor som har sista ordet. Traditionen fråntar alltså unga män rätten att ha kontroll och inflytande över sina liv. Homosexualitet är dessutom straffbart i Uzbekistan och Turkmenistan, där majoriteten av homosexuella män lämnar sitt arrangerade äktenskap eller begår självmord.

Fotografen Amida Akhmedova från från Uzbekistan skapadeunder 2011 en serie verk som som kallades Mothers and Daughters-in-law. I utställningen följer hon nygifta unga kvinnor och deras svärmödrar. Trots att traditionerna förändrats en hel del gällande äktenskap, är det fortfarande en hög procent äktenskap som är arrangerade av föräldrarna. Svärmödrarna väljer sin sons framtida hustru, och är ofta den som i praktiken kommer att bo tillsammans med henne då många män lämnar landet för att arbeta. Akhmedova porträtterar hur kvinnorna omfamnar varandra framför suzani –broderade kuddar och överkast – en traditionell gåva som ges i samband med förlovning och bröllop eller de gåvor kvinnor för med sig till det nya hemmet vid giftermål. Kvinnor fotograferas i traditionellt broderade klänningar och huvudbonader, och bruden kläs med örhängen och ringar de fått som gåva från makens släkt i samband med förlovningen.

Efter bröllopet blir bruden en kelin, svärdotter, och finner sig själv längst ner i familjehierarkin. Detta är typiskt för alla länder i Centralasien – ordet kelin används i de flesta centralasiatiska språken. I traditionella familjer lever kelin med sin mans familj. Hennes ansvarsområden är allt från hushållssysslor, inklusive att passa upp på sin mans föräldrar, sina egna barn och om det finns några under samma tak – även sin mans bröders barn, om de bor i huset. I dessa fall delas sysslorna mellan flera svärdöttrar. En kelin ska lyda, inte bara sin makes önskan, utan också äldre familjemedlemmar. Svärmödrar missbrukar ofta sin makt och skapar outhärdliga levnadsförhållanden för sina svärdöttrar:

Den första perioden varar från ett till tre år, tills dess att svärmodern “lugnar sig” och slutar anmärka på allt hon kan.

Du måste vara “on the hizmat” [redo att tjäna] hela tiden och inte på något sätt trotsa den äldre kvinnan i hemmet. I Khujand är det tydligt med vart och vartannat par. Jag själv klarade av tre år med min svärmor, sen flyttade jag och min man till en annan lägenhet. Min mans äldre bror hade två fruar, och de klarade inte heller av det –en efter en rymde de från sin förtryckande svärmor.

— berättar Zebo, en kvinna från Tadzjikistan, i en intervju med Azattyk

Även om en kelin är en livslång roll att bära, kommer hon senare att själv bli en styvmor och få en egen kelin, vilket skapar en ond cirkel av missförhållanden.

Med de utmaningar som unga människor möter i Centralasien, har CAG gett långsiktigt stöd till flertalet organisationer, bland annat den kirgiziska organisationen Novi Ritm. Novi Ritm bedriver en mötesplats för unga som ger möjligheter att diskutera, utbyta idéer, utveckla sitt ledarskap, samarbeta och få kunskap om mänskliga rättigheter samt jämställdhet, miljö, klimatförändringar och konflikthantering. CAG har bidragit med utbildningar, ekonomiskt stöd, coachning, träningar och utbytesprogram för unga inom organisationen. Ett fokusområde för CAG är just demokratisk uppbyggnad. Många ungdomsorganisationer är toppstyrda och hierarkiska, vilket återspeglar samhället i stort. CAG uppmuntrar att bryta denna typ av organisering för att istället verka genom rundabordssamtal, skapandet av demokratiska ytor och mångkulturella mötesplatser som kan erbjuda trygga rum för minoritetsgrupper. Dessa sätt att organisera sig på, kan bli språngbräda för till exempel ungas arbete med mänskliga rättigheter. Inom vårt samarbete med Novi Ritm har aktivister vid upprepade tillfällen uppmärksammat vikten av att unga får en plats dit de kan komma och vara sig själva; där de kan få kunskap samt utveckla nya färdigheter och förmågor, samarbeta och utveckla idéer för att påverka lokalt och nationellt. Förutom stöd till organisationer på plats, har CAG också erbjudit längre praktik- och utbytesprogram till unga, för att främja aktivt demokratiskt engagemang och få insyn i sammanhang och metoder hos gräsrotsorganisationer i Sverige.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1998)

If There Were No Society. Dima (2020)

Den unga fotografen Kamila Rustambekova frågade tonåringar och unga vuxna från Uzbekistan en enkel fråga. Vad skulle du göra om det inte fanns något samhälle? Dimas svar var: Jag skulle förändra mitt utseende varje dag, och försöka skapa uttryck som jag förknippar med “Dreamy Asia”.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1998)

If There Were No Society. Hristina (2020)

Den unga fotografen Kamila Rustambekova frågade tonåringar och unga vuxna från Uzbekistan en enkel fråga. Vad skulle du göra om det inte fanns något samhälle? Hristinas svar var: Jag skulle bära zebraränder hela tiden – jag skulle vilja göra en helkroppstatuering i zebraränder.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1998)

If There Were No Society. Ruslan (2020)

Den unga fotografen Kamila Rustambekova frågade tonåringar och unga vuxna från Uzbekistan en enkel fråga. Vad skulle du göra om det inte fanns något samhälle? Ruslans svar var: Jag skulle gå ut med smink, jag skulle sminka mig hela tiden, ha vackra kläder och framhäva min figur.

Umida Akhmedova (Uzbekistan, född 1955)

Mothers- and Daughters-in-Law (2011)

Under 2010 blev den framstående fotografen Umida Akhmedova dömd för att ha “förtalat den uzbekiska staten” – på grund av ett konstprojekt som berörde genus och mänskliga rättigheter på landsbygden i Uzbekistan.

Kamila Rustambekova (Uzbekistan, född 1955)

Mothers- and Daughters-in-Law (2011)

Anklagelserna mot Akhmedovas dokumentationsarbete kunde ge upp till tre års fängelse. Domaren gav dock henne amnesti med hänvisning till att det var 18 år sedan landet blev självständigt. Sedan 2010 får hon inte medverka på någon officiell utställning i Uzbekistan.

Umida Akhmedova (Uzbekistan, född 1955)

Mothers- and Daughters-in-Law (2011)

Trots all uppståndelse har Akhmedova fortsatt att belysa förutsättningarna för kvinnor på landsbygden. I följetongen utforskar hon hur patriarkala och traditionella strukturer skapar komplexa förhållanden mellan nygifta kvinnor och deras svärmödrar i Uzbekistan.

Del 3. Klimat och miljö

Vilka bilder sveper förbi i huvudet när man tänker på Centralasien? En idyllisk stäpp med storartade bergstoppar i bakgrunden, en stor jayloo, det vill säga ett betesområde i höglandet under en blå himmel med tunga vita moln, boskap som blickar ut över skyarna eller vita prickar av jurtor (runda tält)? Allt detta är landskapsbilder som ofta förknippas med Centralasien. Men om du tittar närmre och blicken sträcker sig längre än den blommande vallmon, är flodens vatten inte så rent som det verkar, bergen visar sig vara soptippar skapade av mänsklig hand, och de virvlande molnen är rök från brinnande avfall.

De centralasiatiska länderna Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Tadzjikistan blev självständiga under tidigt 1990-tal och har sedan dess genomgått flera växande ekonomiska, sociala och politiska utmaningar. Medan diskussioner om regional säkerhet och ekonomisk tillväxt fått stort fokus, förbises och ignoreras de ökande hoten kopplade till klimatförändringar. Enligt German Agency for International Cooperation påverkas regionen mer än många andra av klimatförändringarnas konsekvenser. Det uppskattas att ökenutbredning – öknar står redan för ungefär 80 % av regionens landområde – och torka kommer att fortsätta. Regionen präglas av allt högre temperaturer och ökad vattenbrist. Enligt en studie från 2019, konstaterades att både högsta och lägsta uppmätta temperaturer i regionen ökade i en mycket högre takt än vad som uppmätts globalt eller på det norra halvklotet.

Denna utställning visar foton tagna av Vlad Ushakov och Iskender Aliev, båda aktiva i organisationen Ecostan. Rörelsen arbetar dels med folkbildande aktiviteter för att upplysa och aktivera medborgare i lösningar på olika miljöproblem, dels stärka regelverk för hur naturresurser används, samt ansvarsutkrävande av företag som begår miljöbrott. Dessa tre foton togs vid soptippen nära byn Altyn-Kazyk i Kirgizistan:

Efter tjugo minuters bilfärd från Bisjkeks centrum [Kirgizistans huvudstad] ser du redan röken från soptippen, du andas in den. När vi närmade oss bostadsområdet intill mådde jag illa av stanken. Men sen vänjer du dig och ibland är stanken inte så stark, beroende på vindens riktning, men röken från soptippen är vardag för lokalbefolkningen. Det ryker dygnet runt, och på kvällen ryker det ännu mer på grund av att det eldas. Du andas in ångorna som blandas med dammet från grusvägarna. I natt drömde jag att soptippen fanns i Bisjkek. Även om det faktiskt är en del av Bisjkek, så känner vi inte till den eller låtsas inte om den, eftersom den oftast är gömd från vår beskådan eller vårt luktsinne. I verkligheten påverkas vi alla av den i olika grad. För vissa av oss är den dödlig.

– konstnären och aktivisten Diana Ukhinas reflektioner från Altyn-Kazyk.

Ukhina är medgrundare av Bishkek School of Contemporary Art (BiSCA), ett initiativ skapat av konstnärer och aktivister. De har under flera år arrangerat TRASH Festival som arbetar för miljörättvisa och skapar en plattform för dialog och utbyte mellan artister, konstnärer, aktivister, politiker, forskare och allmänheten. År 2021 arrangerades festivalen i AltynKazyk, som ligger nära stadens soptipp. Det finns en stor kontrast mellan Bisjkeks två sidor; det relativt rena storstadsområdet kring stadskärnan, och AltynKazyk, där folk bor utan rent vatten, kulturcenter, bibliotek, biografer, med mera. Festivalens program innehöll föreläsningar, framföranden, workshops och en utställning:

[...] konst kan väcka politiska frågor och uppmuntra människor att visa omsorg för den sköra balansen i vår närmiljö. Det är ett tydligt exempel på kampen mot verkligheten där jakten på vinstintresse förstör naturen i förmån för ekonomisk tillväxt. För tolv år sedan, [...] startade vi miljöfestivalen TRASH. Då hade vi ingen aning om hur festivalen skulle förändra våra liv, inte bara genom kunskap, utan också vår världssyn genom att ge oss en ödmjukhet inför livets grundförutsättningar.

– en annan medgrundare av BiSCA , Bermet Boronbayeva, om festivalen.

Liknande metoder gällande miljöproblem används också av konstnärer från Kazakstan, som under de senaste åren outtröttligt kämpat mot lokala miljöproblem. Ett exempel är Taldykolsjön vid huvudstaden Astana. Under 2020 meddelades nya planer på att bygga en park nära sjön, vilket i sin tur skulle innebära att leda om vatten från sju av sjöns dammar. Det planerades att bygga nya bostäder, butikslokaler och ett turistområde för två miljarder euro. Miljöaktivister och andra oroliga medborgare ville istället att Taldykolsjön skulle bli ett naturreservat. Experter varnade för de miljökonsekvenser och grundvattenproblem som planerna skulle föra med sig. Sällsynta arter av fåglar, som flamingos, pelikaner och svanar har sedan länge levt och häckat vid dessa sjöar.

Under 2021 genomförde konstnärsgruppen Kadmii Qyzy i samarbete med Artcom Platform, ett nätverk för modern konst, en föreställning i försvar för Taldykolsjön. Flertalet kvinnor (några av dem lokalbefolkning), klädda i vitt, höll i ett vitt tygstycke och promenerade längs med sjön. De vandrade mot platsen där igenfyllnaden av sjön påbörjats. De möttes av en lastbil. Kvinnorna stod i vägen så lastbilen tvingades stanna. Då lindade de in lastbilen med ett vitt band och bjöd in alla åskådare att hålla varandras händer i en cirkel runt lastbilen.

Vita kläder symboliserar svanar. En kimeshek [en huvudbonad] symboliserar vänligheten hos våra mödrar. Vi genomförde en performance: vi gick runt Taldykol, kom fram till igenfyllnaden och stoppade lastbilen. Och med vita band som omfamnade lastbilen skapade vi ett näste, ett bo.

– kommentar av Aliya Kanibekova, upphovsmakare till verket.

I mars 2022 beslutade förvaltningsdomstolen i Astana om ett byggförbud runt sjön. Men i juni uppmärksammade aktivister att en av sjöarna inte bara fylldes igen, utan också att vatten pumpades bort och att sjön torkade ut. Kampen för Taldykolsjön fortsätter.

CAG stöttar i första hand initiativ och grupper som arbetar inom fyra tematiska områden: Återställande av ekosystem, miljöskydd och naturvård, klimatanpassning för sårbara lokalsamhällen och återskapande av ekologiska kulturer. I Kirgizistan fokuserar CAG på samarbeten med organisationer som sprider kunskap om, och utbildar inom permakultur bland bergsbyar i de de norra regionerna Issyk-Kul och Naryn. Att odla genom metoden permakultur på hushålls- och bynivå, gör det möjligt för familjer att öka sin inkomst, skapar arbetstillfällen för unga, matsuveränitet och möjligheter till en varierad kost. Det är också en viktig insats för att anpassa sig till klimatförändringarna och aktivt bidra till biologisk mångfald samt reparation av ekosystem som förstörts av olika mänskliga aktiviteter.

I Tadzjikistan samarbetar CAG med organisationen Little Earth för att förbättra levnadsvillkoren för lokalsamhällen i Fanbergen som ligger i landets norra del. Detta görs exempelvis genom att introducera förnyelsebara energikällor, höja medvetenheten kring olika ekologiska perspektiv och praktiker samt stärka kvinnors inflytande över beslutsfattandeprocesser. Dessutom arbetar flera av CAG:s partnerorganisationer med att stärka lokala samhällen i området Kochkor i Kirgizistan. Människorna som organiserar sig kräver sina rättigheter och vill ha makt över sina liv genom att skapa system för bevaka och skydda biologisk mångfald samt genom att bevara och återställa våtmarker i Son Kul-sjön, vilket identifierats som globalt viktigt för bevarandet av fågelpopulationer utifrån internationellt uppställda kriterier. Genom CAG:s lokala partner, Institute for Sustainable Development Strategy, ges lokalsamhällen möjligheter. I synnerhet för kvinnor och unga, för att i praktiken åtnjuta sina rättigheter till hälsosamma ekosystem och att på lika villkor delta i beslutsprocesser som påverkar deras liv, samhällen och omgivning.

Utställningen porträtterar grönbetet vid Son-Kul. På första fotot syns vida ängar med rik växtlighet med bland annat medicinalväxter och spannmål. Grönbetet på Son-Kul är en viktig näringskälla både för fåglar och djur i området. Det andra fotot visar mark som brutits ned på grund av överbetning. Betesmarker i dåligt skick kan snabbt förvandlas till ökenområden eller ytor med oönskade ogräs. Klimatförändringarna påverkar redan ökenutbredning och bidrar till minskade ytor av betesområden och ängar, vilket hotar den biologiska mångfalden och de sårbara våtmarkerna.

Konstgruppen KADMII QYZYL (Kazakstan)

ŞALQYMA (2021)

På kvällen den 14 september 2021, med hjälp av Artcom Platform, beslutade sig medlemmar av gruppen KADMII QYZYL (På svenska: klarröd) att genomföra framträdandet Şalqyma (på svenska: jubel, titel på en folkvisa) som en del av kampen för lilla Taldykolsjön.

Konstgruppen KADMII QYZYL (Kazakstan)

ŞALQYMA (2021)

Skådespelarna från KADMII QYZYL klädda som svanar, representerade sjöns fåglar och uppmanade till ett omedelbart stopp av planer att fylla igen sjön, för att istället skydda den biologiska mångfalden och ekosystemen i lilla Taldykolsjön. Skådespelarna rörde sig runt sjön och byggde fågelbon av vita band.

Ecostan Society Movement (Kirgizistan)

Altyn-Kazyk Landfill (2021)

Ecostan är en folkrörelse som informerar och involverar befolkningen i miljöproblem och dess lösningar. Vlad Ushakov som är medgrundare av rörelsen, visar hur sjön fylls igen nära staden Altyn-Kazyk i Kirgizistan.

Ecostan Society Movement (Kirgizistan)

Altyn-Kazyk Landfill (2021)

Blommande vallmo mot en bakgrund med rykande avfall från soporna nära byn AltynKazyk i Kirgizistan. Foto: Vlad Ushakov.

Ecostan Society Movement (Kirgizistan)

A Garbage Sorter (2021)

En kvinna vandrar runt och sopsorterar på den rykande soptippen vid byn Altyn-Kazyk i Kirgizistan. Foto: Iskender Aliev.

ISDS (Kirgizistan)

The Pastures of Son-Kul (2021)

Institute for Sustainable Development Strategy (ISDS) är en civilsamhällesorganisation som arbetar för hållbar utveckling. Under 2021 åkte ISDS, tillsammans med forskare från National Academy of Sciences, till området för att undersöka tillståndet för floran och faunan. Marken i SonKul består av vidsträckta ängar med rik vegetation med mestadels medicinalväxter och spannmål.

ISDS (Kirgizistan)

The Pastures of Son-Kul (2021)

Långa perioder av överbetning gör att våt- och betesmarker inte mår bra. Följden blir ökenutbredning och ökade mängder ogräs. Son-Kul har en viktig plats i ekosystemet eftersom det tillhandahåller vatten och näring till djur och fåglar i området. Klimatförändringarna har gjort att dessa viktiga områden krymper och försvinner – områden med stor biologisk mångfald som är hem för många olika arter. Förändringarna leder till utdöende av arter som är skyddade enligt konventionen för våtmarker: Ramsar-konventionen.

Del 4. Säkerhet och resiliens

Den centralasiatiska regionen, som är hem för runt 140 etniska grupper och sträcker sig över fem länder, är rik på historia och traditioner. Sedan tidernas begynnelse har Centralasien varit en knutpunkt för olika civilisationer. Sidenvägen, som sträcker sig genom regionen, sammankopplade folk från Europa, Indien och Kina. Under den förislamisk och tidiga islamiska perioden tillhörde Centralasien till stor del regionen Iran. Senare blev regionen mestadels ett turkiskt område innan regionen, till slut, blev en del av Sovjetunionen som sedermera resulterade i fem självständiga stater 1991. Med denna komplicerade historia, med olösta ekonomiska problem och ett överflöd av politiska utmaningar till följd av Sovjetunionens upplösning, har de olika staterna genomgått sin egna unika utveckling.

Självständigheten har inte bara inneburit ekonomiska och politiska utmaningar, utan också risker kopplade till nationell säkerhet, välmåendet för lokalsamhällen och minoritetsbefolkningar i regionen. Många konflikter och utmaningar har uppstått sedan regionens självständighet, som fattigdom, ett lågt index för mänsklig utveckling, väpnade gränskonflikter, politisk instabilitet som tagit sig uttryck i revolutioner och kupper,

sammandrabbningar mellan etniska grupper, användande av nationalistisk retorik, ojämn tillgång till naturresurser och extrema klimatförändringar.

Dessa problem och utmaningar är komplexa och varierar mellan de olika länderna, även om de inte är helt oberoende av varandra. Ett av de stora säkerhetshoten i regionen är den ökade kontrollen över, och krympande utrymmet för, civilsamhället. Frånvaron av säkra arbetsmiljöer där civilsamhället kan utöva och kämpa för mänskliga rättigheter förhindrar också den demokratiska utvecklingen i regionen. Även om många civilsamhällesorganisationer representerar lokalsamhällen och har förmågan att ta itu med grundläggande orsaker till problem, förekommer förtryck från staten som försvårar arbetet. Fler och fler civilsamhällesorganisationer har tvingats lägga ned sin verksamhet eller arbeta under jord, vilket försvagar deras handlingsutrymme och möjligheter för att arbeta långsiktigt.

CAG:s samarbetsorganisationer jobbar aktivt med olika målgrupper i regionen, som unga personer, kvinnor och flickor, statliga institutioner och lärosäten, beslutsfattare samt en bredare allmänhet. Alla samarbeten har som mål att skapa en positiv förändring för människor på gräsrotsnivå.

Till exempel, att hantera klimatförändringarna lokalt bidrar till ett mer motståndskraftigt samhälle som minskar risken för konflikter som uppstår som konsekvens av brist på naturresurser. På samma sätt bidrar arbete för kvinnors rättigheter till deltagande i politiska processer till en mer jämlikt och demokratiskt samhälle med minskade konflikter.

Bilden med titeln Brother (2018) skildrar en patriarkal social norm där flickor förväntas vara underordnade sina bröder, oavsett ålder. Familjen värdesätter ofta mäns åsikter högre än deras systrars. De anstränger sig också mer för att stötta och uppmuntra män i familjen, till exempel i skolan eller arbete. Stencilen är skapad av unga flickor, avbildade i fotot, under en workshop arrangerad av CAG och Novi Ritm i samarbete med den ryska konstnären Victoria Lomasko. För några av deltagarna var det första gången de reflekterade kring sin egen position i samhället, sina familjer och närmiljöer och insåg att det faktiskt är just sociala normer som också går att förändra.

De två fotona med titeln Permaculture gardens in Kyrgyzstan visar hur deltagarna från Manjyly lär sig att skapa köksträdgårdar med en mångfald av grödor på en plats som ofta drabbas av torka, har hög salthalt och lätt översvämmas. Det lokala samhället lär sig på detta sätt att ta tillvara på det regnvatten som finns och använda det för bevattning på bästa sätt.

Klimatanpassningar är en utmaning på grund av den markdegradering och skador på ekosystem som skett på grund av lång tids utarmning av det industriella jordbruket, ojämlik tillgång till mark och frånvaron av stöd från regeringen. Projekt som dessa ökar inkomsten, ger arbetsmöjligheter för unga, och säkerställer hållbart livsuppehälle, matsuveränitet och en varierad kost.

Participants of a Stencil Workshop (2021)

är en mötesplats där unga kan träffas för att diskutera, utbyta idéer och utveckla sitt ledarskap, sin samarbetsförmåga samt få kunskap om mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö, klimat och konflikthantering. Novi Ritm anordnar många aktiviteter och arrangemang som workshops och möten för tonåringar och unga vuxna.

Brother (2018)

Ett bild skapad av unga flickor, i vilken de själva är avbildade. I samarbete med den ryska konstnären Victoria Lomasko under en workshop arrangerad av Novi Ritm

El Too (Kirgizistan)

Permaculture gardens in Kyrgyzstan (2022)

Den landsbygdsbaserade organisationen El Too, i Bokonbaevo i nordöstra Kirgizistan, driver många projekt inom exempelvis miljöskydd, information om miljö och ekoturism. I samarbete med CAG har El Too startat ett pilotprojekt inriktat på permakultur för kvinnor.

El Too (Kirgizistan)

Permaculture gardens in Kyrgyzstan (2022)

Inom projektet som CAG och El Too driver, får samhällen på landsbygden lära sig att anlägga köksträdgårdar med olika grödor i en ökenliknande miljö, där marken är i dåligt skick, har hög salthalt och är känslig för översvämningar.