Åsikten Reportage: Däckkonst.......................... 18–19

krÖnikA

Conny Karlsson har jobbat på Vägverket sedan 1973. Under senare delen av sitt arbete på verket har han jobbat som redaktör för bland annat tidningen Våra vägar. Här funderar han över den så starka Vägverkskulturen som färgat honom och säkert många andra. Vad väntar i framtiden?

Jag är Kmärkt

Året var 1973, det var höst och jag hade midjekort jacka i en diffus grön nyans. På vänster ärm satt en astrologisk vädur, ett tygmärke som jag själv sytt fast. För övrigt minns jag inte mycket mer av dagen då jag skulle börja min anställning på Vägverkets konstruktionskontor.

Men nu snart fyrtio år senare slår det mig att jag redan den dagen fick mina första Kmärken. Alltsedan dess har jag befunnit mig i en slags symbios med min välgörare. För det är nog så jag måste se på det väsen som tagit hand om mig, fött mig och låtit mig förkovras. Jag själv har i bästa samförstånd bidragit med en och annan god arbetsinsats och med doser av blod, svett och tårar. Jag ser det som en form av energiutbyte.

militära förband insåg tidigt värdet av att ta sig fram enkelt, snabbt och säkert. Det var militären som lade grunden till infrastrukturens framväxt. Speciella väg och brobyggarförband skapades liksom signaltrupper för telekommunikationstrafiken. Med tiden blir verksamheten mer fredlig och civil. Skäggiga generaler i uniform mönstrar av och rakade generaldirektörer i kostym kliver på.

Det är nu som vi hamnar i Kvärlden. K står för kultur, det sitter i väggarna och har med tradition att göra. Vägverkskulturen finns och är i sig unik. På sina håll, där förutsättningarna för tillväxt är som bäst, är kulturlagret så tjockt att det går att ta på, säger de som vet säkert. Den som kommer i dess närhet blir berörd, den som vistas där en längre tid blir klart delaktig för att sedan helt präglas därav.

Vägverkets k-kraft kännetecknas av en nästan gränslös vianda. Kraften har hittills överlevt alla större förändringar i Vägverket och har anpassat sig väl till nyordningar. Men frågan är

”Vad händer nu med Vägverkskulturen?”, frågar sig Conny karlsson.

Foto: kristina eriksson

vad som händer efter den 1 april i år.

Det här är min syn på ett fenomen, närmast ett väsen som funnits länge, men som började breda ut sig när Kungliga Väg och Vattenbyggnadsstyrelsen blev Statens vägverk 1967. Det här är en kultur där man växer, trivs och mår bra; där det är högt i tak, luften går att andas, idéer prövas och inget förkastas utan goda skäl. Alla känner delaktighet – och ansvar för det som sker.

Vägverkskulturen, liksom andra liknande företagskulturer, är känsliga naturer. Nya okontrollerade ingredienser och snabba förändringar i produktionen kan utgöra direkt dödliga hot.

Den företagskultur som genomsyrar Vägverket i dag kommer att försvinna i sin mest genuina form. Under lång tid har den utvecklats och varsamt tagits om hand och förvaltats av kunnig och intresserad personal. Anställda och chefer som arbetat i en trygg och engagerande arbetsmiljö med andra som känt på samma sätt.

När Vägverket nu rätar upp loggan och blir Trafikverket är det säkert så att Vägverkskulturen och Vägverksandan kommer att försvinna och så småningom ersättas av en Trafikverkskultur. I den nya sammansatta Kkaraktär som växer fram kan en framtida konnässör kanske förnimma Vägverkstoner.

i norden

Fler tappar last i Danmark

•Danmark. Det är fortfarande allt för många som inte surrar fast lasten ordentligt när de kör arbetslast eller kör till återvinningsstationer och till sommarstugan. Det visar Vejdirektoratets redovisning för tappat gods på de danska statsvägarna under 2009.

Hela 6 001 gånger var Vejdirektoratets Trafikinformationscenter, T.I.C., tvungen att skicka ut personal för att avlägsna bland annat julgranar, cyklar och lastpallar från vägbanan.

Det är en svag ökning i jämförelse med året innan, då siffran låg på 5 954. Därmed fortsätter de senaste årens tendens med mer tappat gods på vägarna i Danmark. Ett problem som kan få stora trafikfarliga konsekvenser när bilister kör på godset eller bromsar hårt för att undvika det.

Trafikverk även i Finland

•FinLanD. Den 1 januari 2010 startade det finska Trafikverket sin verksamhet. I Trafikverket ingår funktioner från de tidigare myndigheterna Vägförvaltningens centralförvaltning, Banförvaltningscentralen och Sjöfartsverkets farledsfunktioner. Verket har ungefär 700 anställda. Trafikverket jobbar för att främja säkerheten i trafiken, en balanserad regional utveckling och en hållbar utveckling.

Saltdebatt också i Norge

•norge. Även i Norge debatteras nyttjande av salt vid halkbekämpning. Statens vegvesen menar dock att salt är det bästa alternativet, både vad gäller trafiksäkerhet och framkomlighet. För att minska eventuella skador från vägsaltning pågår i Norge sedan 2007 ett fyraårigt projekt kallat SaltSMART. Det syftar till att kartlägga och reducera miljöskador från vägsaltning.

Elbilar kan påverka kollektivtrafik

•norge. Efter undersökningar av fält för kollektivtrafik i Oslo och Trondheim konstateras att överraskande många elbilsägare använder kollektivtrafikfältet. Detta är tillåtet i Norge, men kan om det vill sig illa leda till trafikstockningar enligt rapporten ”Trafik i kollektivfelt”. 10 procent av bilparken beräknas bestå av elbilar år 2020. Detta kan leda till betydande problem i kollektivfältet, särskilt i rusningstrafik.

Biogas mer än klimatneutral

•SvErIgE. En studie från Lunds tekniska högskola visar att biogas kan bli mer än klimatneutral. Enkla förbättringar på biogasanläggningar kan göra att utsläppen av växthusgaser från biogasen blir 120 procent lägre än bensin.

En forskargrupp har på uppdrag av Energimyndigheten räknat fram siffrorna efter att analyserat en biogasanläggning i Skåne. Studien ska göra det enklare att studera biogasanläggningar och göra dem bättre. I Sverige finns ungefär 20 liknande anläggningar, vars biogas används till bilar och andra fordon. Lika mycket fordonsgas produceras på avloppsreningsverk som gör biogas från avloppsslam. I dag kör över 23 000 fordon i Sverige på biogas.

reportage: däckkonst

tunga lastbilsdäck utgör väggar i däckhuset i södertälje konsthall. ”Långt tillbaks i tiden byggde man hus av sådant som fanns att tillgå, sådant man hittade. stenar, jord, träpinnar. i dag är det däck”, säger Charles Lugenga. För stugans entré hänger ett draperi, naturligtvis tillverkat av däckstrimlor. Foto: rePortaGeBYrÅn/oLoF nÄsLUnD

Ingen konst utan blankslitna däck

mitt i rummet i Charles Lugengas stuga finns två sköna fåtöljer. stabila och komfortabla. givetvis av däck. att tillverka prydnadssaker och bruksföremål av skräp har varit ett sätt för Charles Lugenga att överleva.

sÖDertÄLJe. Strax före jul färdig-

ställdes ett hus i Södertälje. Det är inget konstigt med det. Men det här huset är unikt, byggt nästan uteslutande av däck. Ingen ska bo där. Det är ett konstverk, rest i konsthallen.

Det ligger högar av gamla däck på det polerade golvet. 120 långtradardäck och 300 småbilsdäck. Slitytorna skulle för länge sedan ha underkänts vid poliskontroll, en del är helt blanka. Andra sneda eller punkterade. De har gjort sitt.

Det passar en återvinningskonstnär som Charles Lugenga bra, särskilt som han har specialiserat sig på just däck. En månad har han hållit på i Södertälje, hela tiden för öppen ridå.

Väggarna består av liggande däck, staplade på varandra. Innerväggarna är täckta av en flätad matta, tillverkad av tunna strimlor av innerslangar. Dem har Charles Lugenga sågat till under arbetets gång. Samma sak med golvet, den sköna heltäckningsmattan är gjord av långa ormliknande remsor av däck.

Likadana remsor täcker takstolen, det enda i huset som är gjort av annat än däck. En del har dubben kvar. De ser, tillsammans med spiken som drivits in mellan räfflorna, ut som frostkristaller i den yviga konsthallens spotlights. De som normalt lyser upp oljemålningar och fotoutställningar. Nu luktar det bilverkstad här. – Akta, lite mer åt vänster, instruerar Charles Lugenga när vi hälsar på.

Han får hjälp av några av killarna i konsthallen, som svettas i strålkastarbelysningen utan att

Charles Lugenga är återvinningskonstnär. Under sin uppväxt i tanzania fick han lära sig att vara uppfinningsrik för att försörja sig.

D LU n s n Ä F L o / o n e BY r Å orta G P re Foto:

kunna släppa uppmärksamheten på bygget. Takplatteremsorna måste ligga rakt, parallellt överlappade, det ska vara snyggt. Charles ser trött ut. Däck är tungt.

Att han har valt att arbeta med uttjänta däck är ingen tillfällighet, betonar han och pekar på en rad av sina andra skulpturer utmed ena väggen. Han gör sådana också.

däckhuset såldes på auktion

Utttjänta däck blir till konstverk. i några av däcken sitter dubb och den småsten som har kilat in sig mellan räfflorna kvar.

Foto: rePortaGeBYrÅn/oLoF nÄsLUnD i skattungbyn utanför orsa bygger Jonas erlands-

son och elin nordquist ett så kallat jordskepp. till

– Att tillverka saker av skräp det behövs många däck, som packas med sand var ett sätt att överleva. och smågrus. Foto: PriVat/eLin norDqUist Han är uppvuxen i Dar es Salaam, Tanzanias huvudstad, där Däckhus i Sverigedet gällde att vara uppfinningsrik för att hitta sin försörjning. Att bygga hus av däck är inte unikt. I Sverige För honom såväl som för många finns i alla fall två, inget av dem färdigt. Först andra. Han tillverkade pryd ut – i hela Norden – var Växhuset utanför Sönadssaker och bruksföremål av derhamn, en experimentanläggning för altersådant han hittade och så små nativa sätt att bygga och odla. ningom blev de så bra att de gick att sälja. Däribland gummiskra – Just nu ligger bygget nere, säger projektpor av innerslangar. Gratis mate ansvarige Ralf Palpers. Vi behöver skaffa oss rial. Uttjänta däck ligger överallt, mer kunskap. Det är miljömässigt okej att använi vägrenar, på åkrar och på går da uttjänta däck i konstgräsmattor och liknande, darna. Bara att hämta. det finns studier på det. Risken att gifterna som däcken innehåller ska frigöras ur materialet där detta faktum fick Charles Lu är inte särskilt stor. Men bostadshusen är för genga att börja reflektera. Och unga för att ha kunnat forskas på. Det är svårt parallellt med att han har ut att få fram uppgifter. vecklat sitt konstnärskap har han engagerat sig i frågan om huset är ett så kallat jordskepp. Idén kommer jordens resurser. Huset, eller från USA, där merparten av världens cirka 2 000 stugan i Södertälje, är ett led i sådana finns. Tre av väggarna i ett jordskepp bedet arbetet. står av uttjänta däck, den fjärde av sluttande – Jag vill öka medvetenheten glas som fångar upp solvärme. Däcken staplas om en slumrande resurs, säger på varandra omlott. Mellanrummen fylls med han. De uttjänta däcken är pro sten och lera. Utsidan täcks av en värmesamlanblem. De lämnas där de byts ut, de jordvall som sluttar ända uppifrån taknocken ligger och skräpar till ingen nyt fyra, fem meter ut från huset och däcken syns ta. Dessutom samlar de i stora inte. Husen ser ut som båtskrov, därav namnet. delar av världen vatten och för Det andra huset bygger Jonas Erlandsson och vandlas till barnkammare för Elin Nordquist i Skattungbyn utanför Orsa. malariamyggen. – Vi behöver nästan 3 000 däck, berättar JoNu står det där, huset. Svart och nas Erlandsson, tio respektive tolv lager i varje ståtligt. Charles Lugenga själv vägg. är tillbaks i Tanzania, där han Huset, som han själv har ritat, ska bli 25 gångska resa ytterligare ett. Den här er 10 meter, vallen oräknad, med en meter tjocka gången tillsammans med gatu väggar. Han och sambon började banka de första barn. När det är klart och rappat däcken redan i höstas, sedan Mora däckdemonpå insidan ska de bo där. tering tippat av en första laddning. inGriD sJÖkVist – Man fyller dem, packar dem med sand och smågrus. Sedan slår man dem med slägga så däckåtervinning hårt att det knappt går att slå i en spik. Att på det här sättet ta till vara uttjänta däck är ett mycket medvetet val för paret Erlandsson Nordquist. – Vi vill medverka till att återanvända material i stället för att producera nya. Av hänsyn till både människan och vår planet. Nästa höst hoppas de kunna flytta in. Men det förutsätter att inte nästa sommar också regnar bort. Det går inte att packa våt sand.

Däckhuset fanns till allmän beskådan i södertälje konsthall fram till den sista februari. Då såldes det för 2 400 kronor på auktion. Fyra intressenter var med och bjöd, allihop över internet. Den slutlige köparen vill vara anonym och därför är det bara att hålla ögon och öron öppna för att kunna upptäcka var någonstans huset hamnar och vad det ska användas till. konsthallen ska nu märka upp däcken i väntan på att köparen låter montera ner huset och frakta bort det. sverige har ingen egen däcktillverkning sedan trelleborg lade ner produktionen av traktorer för några år sedan. Vi sliter ut ungefär 70 000 ton däck per år, eller ett personbilsdäck per invånare och år, enligt svensk Däckåtervinning. men det räcker inte. efterfrågan på sådana är stor, så vi importerar. Ungefär hälften går till värmekraftverk i norrköping och Linköping, med extrem rökgasrening. resten mals ner och blandas bland annat i konstgräsmattor och sprängmattor till vägbyggen.