Åsikten Reportage: Historiska vägar ................ 18–19

debaTTiNlÄGG

– Hur ska polisen köra?

Varför ska polisbilsförare vara sämre utbildade än buss och lastbilsförare? Låt det europeiska kravet om yrkeskompetensbeviset också gälla förare av utryckningsfordon exempelvis polisbilsförare.

Förare av buss och tung lastbil i yrkestrafik har fått en rejäl skjuts av den nya lagen om krav på yrkeskompetens. Lagen utgår från ett direktiv som hela EU antagit och som ger förare av transporterna med körkortsbehörigheterna C, CE, D och DE en rejäl statushöjning. Lagen är så hård att en förare som anlitar en förare som inte har yrkeskompetensbeviset kan dömas till böter. Som vi ser det är det omöjligt att införa en ny nationell polisbilsförarutbildning eftersom arbetsgivaren (Rikspolisstyrelsen) inte har någon kontroll och uppföljning av utvecklingen av olyckor och skador med polisbilar. Vid Umeå universitet pågår en nationell studie av sådana olyckor under 11 år som ska bli klar i slutet av året. Målet med en ny reformering måste vara en enhetlig kvalitetssäkrad förareutbildning för poliser i morgon; i Sverige men också inom samtliga EUländer.

den nya utbildningen kommer ganska snart att leda till en förbättrad trafiksäkerhet för yrkesförarna. Men varför omfattas inte alla yrkesförarkategorier? Vi är starkt oroliga för alla de utryckningsförare som dagligen använder polisbilen på vägarna. Det är enligt vår mening inte bara ett svaghetstecken sett ur lagstiftningen utan också utifrån trafiksäkerhetsperspektivet.

Poliser borde inte enbart vara tvungna att årligen göra skjuttester för att få behålla sitt skjutvapen. De borde även genomgå en fortbildning varje år för att få fortsätta köra polisbil, menar artikelförfattarna jörgen lundälv och Christer Philipson. Foto: THoMas FaHlanDer

vi menar att särskilt polisen borde omfattas av den nya lagen. Varje polisman i yttre tjänst skulle då utbildas för att erhålla yrkeskompetensbeviset som gäller i fem år. Därefter skulle polismannen genomgå vidare utbildning för att få ett förnyat bevis.

Vid sidan av femårsregeln borde det ställas ännu högre krav på polisbilsföraren vad gäller förmåga att köra polisbil, men också en kontroll av medicinska förutsättningar. En polisman måste i sin tjänsteutövning kunna klara av att hantera två dödliga vapen; tjänstevapnet och polisbilen. Varje polis måste årligen genomföra kompetensskjutning för att få behålla sitt tjänstevapen.

Vi menar att varje polisman årligen även skulle tvingas genomgå en fortbildning för att få fortsätta köra polisbil.

artikelförfattare

av jörgen lundälv, docent i trafikmedicin vid umeå universitet och Christer Philipson, före detta trafiksäkerhetssamordnare vid Polismyndigheten i Västra Götaland idag vid Körglädje och säkerhet i sydväst.

Svar direkT

Utryckningsförararnas utbildning styrs av nationellt satta krav

”Varför ska polisbilsförare vara sämre utbildade än buss och lastbilsförare”

Självklart ska inte polisbilsförare vara sämre utbildade än buss och lastbilsförare. Det som Jörgen Lundälv och Christer Philipson påstår har emellertid inte något med EGdirektivet för yrkesförarkompetens att göra.

EGdirektivet om grundläggande kompetens och fortbildning för förare av vissa vägfordon för gods och persontransporter är implementerad i svensk rätt genom lag och förordning om yrkesförarkompetens. Målet med direktivet är att sätta en EUstandard för kompetens och fortbildning hos yrkesförarna. Det innebär bland annat att säkerställa förarnas säkerhet, höja yrkets status och därmed underlätta nyrekrytering, samt att minska miljöpåverkan och förbättra förarnas arbetsmiljö.

I direktivet omnämns vilka förare som inte ska omfattas och en sådan kategori är de förare som framför fordon som används av till exempel ordningsmakten eller som står under deras kontroll. Andra grupper som undantas från EGdirektivet är till exempel försvarsmakten och räddningstjänsten.

i regeringens proposition 2007/08:10 framgår att ”yrkesförardirektivet tar sikte på förare av fordon som har förvärvsmässiga gods eller persontransporter som sin huvudsakliga yrkesuppgift. Så är inte fallet beträffande förare av fordon som används av eller står under kontroll av de verksamheter som räknas upp i undantagen. För dessa förarkategorier tillgodoses kraven på trafiksäkerhet och ökad kompetens bättre genom särskilt anpassad utbildning.”

När det gäller kompetens och trafiksäkerhet hos polisen anses lösningen alltså inte vara att de ska omfattas av EGdirektivet för yrkesförarkompetens, eftersom innehållet i polisens grundoch fortbildning i huvudsak regleras utifrån nationella krav.

VÄnlIGen Hans KolMoDIn, uTreDare PÅ TransPorTsTYrelsen

reportage: historiska vägar

Alla vägar leder från Rom

Det var vägarna som gjorde att det romerska imperiet kunde utvecklas och hållas samman. Och ännu, 2 000 år senare, trafikeras bland andra Via Flaminia och Via Appia hårt.

Det romerska imperiet sträckte sig från norra Afrika i söder nästan till Skandinavien i norr, till mellersta England i väster och en bra bit in i Asien i öster. Bra vägar var en förutsättning att snabbt befordra post och gods. De behövdes också för att förflytta soldater genom vidsträckta områden. Därför bar alla vägar från Rom – och inte till Rom, som talesättet säger.

Ett utbyggt system av ersättningsryttare och hästar längs vägarna gjorde det möjligt att färdas nästan 200 kilometer om dygnet. Men detta befordringssätt var endast förbehållet kejsaren och statens angelägenheter. Lika fort gick det inte att färdas för vanligt folk. Resan eller transporten var oftast ett ansträngande företag, trots vägarna. Det vanligaste sättet var att ta sig fram till fots. Bättre bemedlade medborgare red på hästar, eller åkte i tvåhjuliga vagnar dragna av ett fyrspann.

Varor som anlände från hamnen i Ostia, fraktades antingen på båt uppför floden Tibern eller på oxdragna foror med tunga massiva ekhjul.

vid kejsardömets höjdpunkt

för cirka 2 000 år sedan, då Rom vuxit till en ”miljonstad”, var trafiken så intensiv, att kejsar Vespasianus var tvungen att införa trafikregler i staden. Bland annat stadgade dessa, att varutransporter till och från Rom var förbjudna under dagtid. Därför stördes nattsömnen av hundratals skramlande och gnisslande oxforor med kuskar som skrek åt varandra i mörkret för att få plats på de smala gatorna.

Via Flaminia går genom staden Bevagna i södra Umbrien. För 2 000 år sedan rullade här oxforor och marscherade romerska legionärer. idag är en del av vägen huvudgata i Bevagna.

historiska vägar

Alla vägar leder från Rom

de romerska vägarna var en statlig angelägenhet och bekostades av det allmänna. En viss finansiell hjälp fick vägväsendet av de städer där vägarna passerade. Drogs vägen över privat mark togs ingen hänsyn. Lantmätarna valde alltid den genaste och lättaste vägen för bygget. Marken exproprierades utan prut. Men inte bara det. Markägarna fick dessutom betala en avgift för att bli berövad sin mark! Kanske var baktanken att de kunde öppna en vinstgivande taverna eller butik vid vägen.

rika personer for dock med sina kockar och livvakter och slog upp ett tältläger för sig och personalen när mörkret föll. Vissa av de rika hade till och med byggt villor utmed vägar de ofta färdades på för att kunna rasta bekvämt och tryggt.

vägsystemet utgick från Rom, först till de närbelägna provinsernas städer och i takt med att imperiet växte allt längre bort. Vägsystemet bildade till slut ett ekersystem av raka vägar med Rom som ett nav.

Vägarna byggdes alltid i etapper om en mil. Lantmätaren mätte ut sträckan. Varje ny etapp markerades med en milstolpe, som en upplysning om när etappen byggdes och av vem, eller när den reparerades. viktiga vägar byggdes upp till 12 meter breda. Slavar, soldater, gladiatorer och daglönare slet med byggena. Poeten Statius, som levde på 100talet e.Kr. skriver:

“... Hur många grupper är det inte som arbetar tillsammans! Några hugger till kantiga stenar och hyvlar bjälkar jämna. Andra sätter ihop stenar och murar fast materialet med bränd kalk och vulkaniskt tuff. Några arbetar hårt med att dränera hål som gång på gång fylls med vatten, eller så sysslar de med att leda bort vatten från mindre bäckar …”

Konstruktionen var utan tvekan hållbar. Ännu i dag existerar vissa delar av dessa vägar i sitt originalskick!

BoBBY HoMMerBerG

Så gick det romerska vägbygget till

Först gjordes en lantmätning: sedan stakades vägsträckningen ut den genaste vägen.

Diken grävdes och kantsten lades på båda sidor om den blivande vägen.

Mellan kantstenen las en grund med stenar, grus och annat lämpligt material för dränering och bärighet.

Det översta lagret bestod av stora flata stenar som huggits till. Beläggningen sluttade svagt från mitten mot vägrenarna så att regnvatten rann ner i dikena.