Åsikten Reportage: Väg i norr ........................... 18–19

inSÄndare

Budskap via e-post

Jag var av en tillfällighet på Almedalsveckan i år. Där fick jag tag i en broschyr från PR-byrån Westanders. Där fick jag lära mig det jag redan kunde men ej många av mina vägverkskollegor kan.

Om man vill att ens budskap ska läsas så ökar chanserna betydligt om texten kopieras in i e-posten i stället för att bifoga ett dokument eller ändå värre, en länk till något arbetsrum. PRbyråns broschyr behandlade kommunikation till massmedia men metoden torde fungera även till Vägverkare.

Uppmaning: Om du skickar info via e-post som bör läsas så kopiera in texten i meddelandet, en länk till lagringsplatsen är väl kanske också bra att bifoga.

ANDERS C.

SVar direkt

/B ILDARKIVET S VENSSON M IKAEL Foto: Precis som Anders säger i sin uppmaning så utesluter inte det ena det andra. Hur man formulerar ett e-postmeddelande och hur mycket information som ska finnas med där beror givetvis på vem mottagaren är och hur väl känd man är med ett ämne.

att kopiera in ett helt dokumentinnehåll i ett e-postmeddelande ser jag inte som en bra lösning. Vi ska så långt det är möjligt undvika dubbellagring av information. Det talar i stället för att länka till den plats där originalet lagras. Men man kan skriva en kort sammanfattning och komplettera med länk till dokumentet för vidare läsning.

Enligt Vägverkets riktlinjer för meddelandehantering uppmanas medarbetarna i Vägverket att inte skicka med stora filer via e-posten utan istället bifoga länk till lagringsplatsen för dokumentet. Detta för att undvika dubbellagring av information och minska belastningen på epostsystemet.

I vissa fall måste man dessutom bifoga dokument när mottagaren inte har behörighet till lagringsplatsen.

ÅSA ROOS, FÖRVALTNINGSLEDARE FÖR MEDDELANDEHANTERING I VÄGVERKET

inSÄndare

”Ingen juridisk hjälp”

Sen när blev innehållsförteckningar omoderna?

Jag vill inte ha dessa snygga påkostade publikationer som går under namnet ”Juristen svarar”. Kan inte påminna mig att jag någonsin har frågat efter dem! Dessutom – hur är det tänkt att de ska användas? Det finns ingen innehållsförteckning att slå i, och att hitta svaret på min specifika fråga bland 100 andra frågor är omöjligt. Det är väl toppen med kunskapsåterföring – men det måste ju vara användarvänligt. Som broschyrerna är gjorda är de i det närmaste värdelösa – vilken vägverkare har tid att läsa igenom runt 20 sidor för att hitta svaret på en fråga?

det måste kosta massor med pengar att ta fram och skicka ut de här till alla i hela Vägverket. Skulle vi inte spara? Vad ska jag göra med dem – skicka tillbaka till avsändaren eller kasta i återvinningstunnan? Det senare känns inte alls bra.

HÄLSNINGAR SKATTEBETALARE OCH VÄGVERKARE

SVar direkt

De skrifter du tar upp syftar inte till att vara uppslagsverk eller kompletta kunskapsdokument för de olika områden som tas upp.

Så som framgår av förorden till skrifterna är de ämnade att väcka intresse för olika rättsområden, introducera vanliga frågor och inspirera läsaren till att lära mera om rättsområden och juridiska frågor som är vanligt förkommande i Vägverket.

Skrifternas layout och form är anpassad så att de ska passa för läsare som inte är vana vid juridiskt språk, för att göra dem lättlästa och inspirerande.

Enhet juridik arbetar också med att årligen ge ut reflexioner på olika rättsområden. De är bland annat baserade på erfarenheter från de ärenden enheten har varit involverad i och rättspraxis från domstolarna. Dessa skrifter är säkert mera svårgreppade för den oinvigde, men väl så intressanta för den som arbetar inom det aktuella området.

insändarskribenten är upprörd över broschyren ”Juristen svarar”.

Foto: KRISTINA ERIKSSON

det känns givetvis tråkigt att insändaren tycker att publikationerna ”Juristen svarar” är lönlösa och jag skulle önska att vi hade möjlighet att åstadkomma de uppslagsverk inom juridiken som efterfrågas. Min bästa rekommendation är att ta direkt kontakt med juristerna vid enheten för att få hjälp och stöd i specifika juridiska frågor.

Jag vill avslutningsvis framhålla att den juridiska enheten även fått många positiva omdömen om just de skrifter som insändaren tar upp.

reportage: väg i norr

Vägverket lade krut på svensk-norsk väg

TÄRNABY. Det var fullt av glada män-

niskor i Joeströms byastuga när väg 1116 mellan Joesjö och Västansjö mot norska Hattfjelldal invigdes efter omfattande ombyggnad. Både svenska och norska trafikanter kom för att visa sin uppskattning över den nya vägen.

Lördagen den 26 september var det nyinvigning av den så kallade Krutfjellvägen. En 18 kilometer lång sträcka på den svenska sidan har förbättrats för 26 miljoner kronor. För att genomföra vägbygget har 10 000 lastbilslass vägmassor använts. Engagemanget för en bättre väg har under åren varit stort i bygderna på båda sidor gränsen.

den nya vägen är viktig även för turistnäringen på ömse sidor gränsen. Den går från E12 i Tärnaby över mot Hattfjelldal och erbjuder en naturskön rundresa till Varntresk runt Krutfjället på norsk sida. Väl i Hattfjelldal finns möjlighet för bilturisten att söka sig mot E6 mellan Mo i Rana och Mosjön eller Sagavägen.

Svensk, samisk och norsk kulturhistoria i dessa gränstrakter har på olika sätt blivit en turistisk näring för många småföretagare. Därför är bra kommunikationsmöjligheter en viktig del för de olika samhällena. Den ombyggda vägen är väldigt uppskattad, och nu kan även tung trafik, som ska till Skalmodal i Norge, få en närmare körsträcka över Krutfjellvägen. Problemet med vägens bärighet ska nu vara löst.

Vid invigningen berättade Krutfjellvägens vänner om sitt arbete för att få en bättre väg. Publiken fick även höra om vägens historia genom Johan Kjerringnes från Hattfjelldal. På plats fanns också Allan Forsberg, andre vice ordförande i Storumans kommunstyrelse, som var glad över den förbättrade vägen.

turisterna i tärnaby kan nu lugnt söka sig över till norge efter att vägen över gränsen byggts om.

Foto: JAN GUSTAVSSON

Historisk fjällväg i norra gränslandet

TÄRNABY. Regnet strilar och molnen

har hakat sig fast på fjälltopparna i Tärnaby. I vägkorsningen E12 mot Joeström och Västansjö ringlar sig den regnvåta, nylagda asfalten på väg 1116. Men redan under 1800talet användes vägen för transporter över fjället.

Trafikanter har under lång tid klagat på vägens dåliga standard och vittnat om hur man sägs ha ”skakats om som kastanjetter bakom ratten”. Den tiden är nu förbi, men det fanns också en tid innan det fanns en väg överhuvudtaget.

Under 1800-talet utfördes nämligen dåtidens tunga transporter på sträckan till fots med fullastade ryggsäckar som mödosamt bars över fjället.

en första förändring kom 1879 när leden, som en dag skulle bli väg 1116, röjdes och stakades ut, vilket vintertid gjorde det möjligt att köra hästtransporter på sträckan Joeström–Västansjö–Hattfjelldal. Sträckan kallas i dag för Krutfjellvägen och nämndes i offentliga skrifter första gången 1878 enligt norska källor.

Krutfjellvägen trampades upp av hästtransporter. Statistik från början av 1900-talet visar att transporterna och antalet hästar som passerade gränsen 1919 var 804 stycken. Några år tidigare, år 1903, kördes 450 lass med varor över gränsen. Hästtransporterna kördes många gånger under usla och slitsamma väderleksförhållanden. Tryggast var det när flera hästtransporter följdes åt. Ibland kunde en resa med hästtransporter ta tre dagar för att avverka en sträcka på tre mil på grund av dåligt väder.

under 1882–1883 byggdes en fjällstuga för resande på sträckan och 1881 nämner dåvarande norske vägdirektören vägen i ett uttalande och kallar sträckan för ”svenskvägen”. Vägbyggen på 1930-talet innebar manuell handlastning med spadar av exempelvis grus som skulle transporteras på dåtidens lastbilar. Under andra världskriget stod vägbygget stilla, men 1945 efter kriget togs vägbygget upp på nytt. Två kilometer som då återstod av vägen grovplanerades och i oktober kunde de första bilarna passera över gränsen.

I många år var Krutfjellvägen bara en sommarväg tills snön satte stopp för trafiken. Men vintern 1958–1959 försökte man för första gången hålla vägen öppen för trafik även vintertid och sedan dess har trafiken över gränsen ökat.

JAN GUSTAVSSON